Ena Luca Portela

ORKAN
versttning frn spanska (Kuba) av Johan von Boisman (johan@ordtrogen.se)

Det r mitt beslut. Mitt, bara mitt och ingen annans. Jag tnker inte diskutera det med ngon. Det har jag vl rtt till, eller hur? Jag fattade det i slutet av nittiotalet nr jag var tjugotv eller tjugotre, jag minns inte riktigt. Dremot vet jag att jag fattade det vid mina sinnens fulla bruk och att jag inte var berusad eller drogpverkad. Det r klart att man blir misstnksam mot en person som helt sonika fattar ett sdant beslut utan att det tycks finnas ngra motiv. Just drfr tnker jag inte diskutera det med ngon. Jag r s trtt p att bli kallad knppskalle. Det frsta tillfllet dk upp i oktober 2001 nr orkanen Michelle passerade. Vid den tiden hade mamma redan gtt bort (hjrtat, all frtret ). Tack vare insatsen frn ngon internationell mnniskorttsorganisation, vilken det nu var, hade pappa till slut slppts ur fngelset och krts direkt till flyget. Idag bor han i L.A, Kalifornien. Min ldre bror Nene hade de satt ett skott i nacken p, Gud vet varfr. Helt obegripligt. Eftersom El Nene, svitt jag vet, aldrig blandade sig i ngot. Varken politik eller narkotika eller andras fruar. Han var bara en smula tankspridd, lite frnvarande precis som mamma. Han lste mycket. Framfr allt poesi. Han lskade W. H. Auden. Han var en bra kille. Jag antar att han blev ddad fr att han, s att sga, var p fel plats vid fel tillflle. Eller s kanske de frvxlade honom med ngon annan. Som sagt, jag vet inte. I vrt hus i Vedado, som redan var ganska nedgnget ven om det fortfarande hll ihop, var det nu bara min lillebror Bebo och jag kvar. Klockan var strax efter tre p morgonen i brjan av oktober det dr ret. El Bebo lg och sov i sitt rum och jag satt uppkrupen i soffan i vardagsrummet och sg p teve. De snder nstan aldrig ngot s dr dags om det inte r Olympiska Spel eller vrldscupen i baseboll nr de hlls i fjrran lnder, eller nyhetssndningar om ngon frskrcklig orkan som far runt p nrmare hll. Och dr var hon. Michelle. Som beatleslten. Michelle, ma belle Ett glamorst namn p ngot som var ett monster av kategori 5 p SaffirSimpson-skalan, vilket innebr ihllande vindstyrkor p ver 250 km/h. Och i byarna kan det bli vrre, upp mot 300 km/h eller nnu mer. Det vrsta man kan frestlla sig nr det gller orkaner. S lg det allts till, och huvudstaden och hela vstra och centrala delarna av den stora n, tillsammans med Isla de Pinos och ngra angrnsande cayos, hade frsatts i hgsta beredskap. Om ngra timmar skulle orkanen komma in i det kubanska kustbandet. Men ingen visste lngs vilken vg. Den skulle komma in och s var det med den saken. Varken p observatoriet i Miami eller i Casablanca vgade man sig p att ge ngon nrmare prognos n s om dess frdvg. P teven, vid sidan om satellitbilderna (lika gtfulla som alltid, jag har aldrig frsttt dem) och ngra vderkartor, stod chefen fr det meteorologiska institutet och talade oavbrutet. Han sa: Nuvarande position: si mnga grader nordlig latitud och s mnga grader stlig longitud. Frflyttningshastighet:

nrmast att betrakta som lngsam Hmm! Det ser inte bra ut han torkade svetten ur pannan med skjortrmen. Nederbrd: si och s mnga millimeter. Atmosfriskt tryck: si och s mnga hektopascal. Vindstyrka: orkanniv Uff! Mycket stark, otroligt stark Vi har inte sett ngot liknande p decennier! Men behll nu lugnet han torkade sig i pannan igen. Det gller att behlla lugnet, rade tevetittare, och flja de direktiv som civilfrsvarets centrala stab har utfrdat fr tillfllen d det intrffar en ka ka katastrof Stackars kille. Det syntes p lngt hll hur rdd han var, hur grna han ville be den frbannade centralstaben dra t fanders med sina frbannade direktiv, och sjlv lgga benen p ryggen och ge sig av fortare n kvickt. Sjlvklart tjnade det inte ngot till att springa. Han skulle inte komma ngon vart. Drefter dk bilderna frn spansksprkiga CNN upp i rutan. S lngsamt och svligt att det gav kalla krar hade Michelle fljt Centralamerikas karibiska kust, och journalisterna fljde efter den (eller efter henne, va?) med sina kameror och mikrofoner. P behrigt avstnd, frsts. Bilderna var skrckinjagande. versvmmade floder, hus som kollapsat, trd som ryckts upp med rtterna, mnniskolik och djurkadaver som flt i det smutsiga vattnet: de verlevandes gon tycktes uttrycka all misr och allt lidande i vrlden och till rga p allt elnde handlade det om fattiga mnniskor vars regeringar, som ngra av dem sjlva berttade, inte gnade dem en tanke och inte skulle erbjuda ngon hjlp med rddningsarbetet, och s vidare. Ngra indianer, som kanske inte ens talade spanska, stod tysta, gravallvarliga med pannorna i djupa veck. Fast i sjlva verket var det inte s mnga intervjuer. Mnga omrden var isolerade av versvmningarna. De var omjliga att n via land s bilderna (total frdelse) var tagna frn en helikopter. En speakerrst redogjorde i dramatisk ton: det hr r i Nicaragua detta i Honduras detta i Guatemala I hjd med Belize, sa speakerrsten, har den vldiga orkanen vnt ut igen mot Karibien dr den kommer att tillta i styrka och intensitet. Nu beger den sig mot Kuba Och precis d, just i det gonblicket, nr rsten ntt och jmnt hade uttalat ordet Kuba poff! s gick strmmen. Jag kan frestlla mig hur de rade tittarna mste ha knt sig sdr strax efter tre p morgonen frmodligen var de miljontals infr detta mrker. Jag tror att jag hrde ngra glla skrik p avstnd. Jag vet inte. Inte ens Stephen King skulle kunna hitta p ngot lika skrckinjagande. Sjlv var jag dremot inte det minsta rdd. Inte s att jag skulle vara srskilt modig av mig, tusan heller. Redan som liten flicka var jag rdd fr allt mjligt. Det var bde det ena och det andra. Jag gick jmt omkring och var ngslig, bet p naglarna, hade alltid en klump i halsen Men efter att jag hade fattat mitt beslut, d i slutet av nittiotalet, gick allt ver som i ett trollslag. Poff! Det var som en sorts exorcism. Till och med mardrmmarna frsvann. Men nu p grund av strmavbrottet var jag orolig fr att min lillebror skulle vakna av vrmen. Fr natten var tung, varm och fuktig, och han hade ingen flkt El Bebo var ingen liten parvel. Inte alls. Han var bara tre r yngre n jag och skulle inte ha ngra problem att sabotera mina planer. Vilket han frsts skulle frska gra. Det gjorde han alltid. Jag menar inte att han var vldsam, att han slog mig eller ngot sdant, nej d. Men han hade drag av Aljosja Karamasov som rligt talat var outhrdliga. Nr han satte igng med det dr om att Herren lskar oss alla och att vi borde ska vra sjlars rddning och jag vet inte allt s var det ingen hejd p honom. Jag brukade sga: Nej

Bebo, snlla, lmna mig i fred Men han svarade bara: Men vad r det du sger, Mercy? Lmna dig sjlv ifred, istllet! Lt Herren komma in i ditt hjrta Och s vidare. Jag hoppades att han inte skulle vakna. I mrkret gick jag bort och satte mig p fnsterbnken som vetter mot entrverandan. Tystnaden var total. Inte ens syrsorna i trdgrden sjng. Kanske hade de gett sig av ngon annan stans med sin musik. Jag har hrt att smdjur kan knna av en annalkande naturkatastrof mycket bttre n vi, som utan satelliter och radarstationer inte uppfattar ett smack. Vem vet. Faktum var att nnu kndes inte den minsta vindpust. Natten var klar och molnfri med mne och stjrnor och s vidare. Om det inte hade varit fr teven hade ingen misstnkt att en orkan var p vg ver oss och att den var av det mest apokalyptiska slaget. Mina gon (kattlika brukade El Nene sga) vande sig snabbt vid mrkret. Jag tnde en cigarrett. nnu hade det inte blivit dags s det fanns ingen anledning att skynda. Jag satt kvar dr i flera timmar och rkte och betraktade natten. Jag tnkte inte p ngot. Jag hade inget att tnka p. Och El Bebo vaknade som tur var inte. Nr det brjade gry klev jag ner frn fnsterbnken och strckte p benen. Enligt mina berkningar var det nu dags att skrida till verket. Frstulet och mn om att inte krocka med ngot begav jag mig till min lillebrors rum lngst in i huset. Dr lg han, intrasslad i lakanen och med ppet fnster. Han sov som en stock, omedveten om hettan, om att Michelle just skulle komma p besk och om mina fresatser. Just en vacker smn, tnkte jag. Varken El Bebo eller jag hade ngot jobb. Med vra bakgrunder hade ingen gett oss anstllning annat n i jordbruket eller p ngot bygge. Det var inga kriminella bakgrunder; vi hade inte begtt ngra brott. Eller det hade vi kanske gjort. Det beror p hur man ser det. Det finns handlingar, eller underltelser, som r lagliga i vissa lnder men inte i andra beroende p vilket politiskt system som styr. S vi verlevde ekonomiskt, p gott och ont, tack vare de remesas som en bekant till pappa skickade frn USA. Tanken var att ngon gng i vr tidslder skulle vi g i exil fr att familjen, eller vad som terstod av den, skulle terfrenas. Men det krvdes utresetillstnd frn ett ministerium, Inmigracin, som aldrig kom (det har nnu inte kommit). El Bebo var med sina ryggbesvr inte duglig fr militrtjnsten. Vilket var tur eftersom han i s fall skulle ha vapenvgrat och d vete sjutton hur det hade gtt fr honom. I mitt fall lt oss sga att jag knappt existerade, att jag knappt existerar. Allts, jag vger inte ens femtio kilo. Enligt mnnen i det hr landet, som r s besatta av vikt och volym, bestr jag av grna gon, lngt hr och inget mer. Vilket intresse skulle ngon ha av att hlla mig kvar ngonstans? Inget alls, s jag frstr inte varfr utresetillstndet drjer s. Men det gr mig detsamma. Ja, faktiskt. Redan d gjorde det mig detsamma. Det r mycket hr i livet jag inte frstr. El Bebo frstod inte heller. Men han tog det verkligen hrt. Under en period var han mycket, och jag menar verkligen mycket, ngestfylld och kunde inte koncentrera sig p ngot. Han var helt besatt av det hr med att vi skulle komma ivg ngon jvla gng, sa han, vart som helst, om det s vore till Timbuktu. Fr han knde dessutom p sig att de spionerade p oss, att de hade kopplat in sig p vr telefonledning fr att avlyssna vra privata samtal, att de strk runt huset (kldda som lantisar, frsts, fr att snuten i dem inte skulle synas; som om ngon skulle g p det!), kort sagt att de frskte tillintetgra oss. Jag brukade frgade vilka han menade, och han svarade de. Vilka skulle det annars vara? De. Hundarna. Skitstvlarna. Desamma som alltid. Jag undrade om han verkligen

var sker eller om han inte bara inbillade sig, jo fr nr allt kommer omkring var det en smula absurt D tittade han p mig med skrckslagen blick och sa: En smula vad? Mara de las Mercedes Maldonado! Du r dig lik, du svvar alltid i det bl, i Babylons hngande trdgrdar! Du r mer galen n P grund av detta och El Nenes s ofrklarliga dd befann sig min lillebror p grnsen till ett nervsammanbrott. S en vacker dag kom han p bttre tankar. Det vill sga att han bestmde sig fr att det nu fick rcka med katolicism, vilket enligt honom var liktydigt med att vara verdrivet frnuftig, att sakna passion, att sakna kta religis gld. Istllet gick han och blev protestant. Jag tror att det var evangelist han blev. Fast jag r inte sker. Det kanske var lutheran eller baptist eller pingstvn Jag vet faktiskt inte. Det var ngon sekt dr medlemmarna gnade sig t att skutta omkring och yla. Ibland fll de i trans och sprattlade runt p golvet, vnde gonvitorna utt och till och med tuggade fradga. Det var inte klokt, det var som om de hade epileptiska anfall och alla tyckte de att detta var fantastiskt andligt och spirituellt. Jag respekterar andra mnniskors tro, det gr jag faktiskt. Men de dr sprattlande, hgljudda religisa typerna fick hret att resa sig p mig. Jag klarade inte av dem. Nr de kom hem till oss brukade jag stnga in mig p mitt rum. Jo, fr att de inte skulle f mjlighet att anklaga mig fr att ha ett tortyrredskap hngande runt halsen. Herre Gud, ett tortyrredskap! De galningarna syftade p ett aldrig s oskyldigt litet guldkrucifix. Och om de brjade med sitt ylande och blande s gick jag till parken runt hrnet och satte mig att lsa p min favoritbnk under ett flamboyanttrd. Dr lste jag frresten en bok som jag just nu inte minns vad den handlade om eller vem som skrev den men som jag gillade mycket p den tiden, jag vet inte varfr. Jag tror att den hette Den Islndska Bjllran. Visst r vl det en vacker titel? Men tillbaka till evangelisterna eller vad de nu var. Saken r att de trots allt sthej faktiskt p stt och vis hjlpte min bror. Det mste man erknna. Med sina upptg hll de honom sysselsatt, borta frn alkoholen, ngesten och de smnlsa ntterna. Visserligen blev han vldigt tjatig med allt snack om Herren som lskar oss alla, men han sov tminstone lugnt ngon gng ibland. Som den hr gryningen nr orkanen Michelle stod fr drren och jag frsiktigt smg mig in i hans rum. Jag plockade t mig ficklampan och nyckelknippan som lg p nattduksbordet. Vinden hade nu blivit lite starkare men fortfarande var det en kvvande hetta p grund av lgtrycket. Det skulle inte bli svalare frrn regnet brjade falla. Jag tvekade ett gonblick om jag skulle stnga fnstret eller inte men bestmde mig fr att lmna det ppet. Jag ville inte att El Bebo skulle vakna nnu. Varfr inte? Han skulle ju nd vakna lite senare, nr situationen verkligen blev allvarlig. Jag funderade ocks p om jag inte borde lmna ett meddelande till honom. Mnniskor som fattar samma beslut som jag brukar lmna ett brev efter sig innan de stter planen i verket. De skriver ngot i stil med "Det r inte ngons fel " eller tvrtom: "Det r den-och-dens fel " eller vad vet jag. Jag har alltid tyckt att allt det dr r ganska patetiskt. Allts, som om de ville gra en stor sak av en handling som om vi ser det objektivt inte har ngon betydelse. Jag vet att det finns andra sikter i frgan, men n ja. Det spelar ingen roll vilket mne man tar upp s finns det alltid ngon som har en annan sikt. Om det r ngot det finns fr mycket av bland folk s r det just det: sikter. I vilket fall skulle jag inte veta hur jag skulle skriva mitt brev s att det inte lt falskt eller ljligt. El Nene sa alltid till mig att jag har talang fr litteratur, men jag vet inte, jag tror inte det. Hela min litterra grning (ha, min grning!) r begrnsad till fem eller sex berttelser och det r bara en av dem som har

blivit publicerad och det var i en mexikansk tidskrift. S drfr lmnade jag inget brev till El Bebo. Idag undrar jag om inte hndelserna hade tagit en annan vndning ifall jag hade gjort det. Vem vet? Jag tror inte det. I mina tankar gav jag brorsan en puss. Och en kram. Och en massa pussar till. ven om jag inte r srskilt passionerad eller lidelsefull s r jag heller ingen sten. Jag hade velat rra vid honom p riktigt. Men det gllde att inte ta ngra risker. S drfr tog jag farvl bara i mitt eget huvud. Jag sa att jag tyckte mycket-mycket om honom trots allt evangeliskt tjat (det var faktiskt sant). Att han frhoppningsvis inte skulle sakna mig alltfr mycket. Jag nskade honom lycka till med utresetillstndet, att han snart skulle f det och att han skulle kunna terfrenas med pappa. Och s gav jag mig av, innan vinden blste upp och fnsterrutorna brjade skallra. Det var sista gngen vi sgs. Nr jag kom ut p entrverandan hade dagen redan brjat gry ven om det knappast var ljust ute. Himlen var s mulen, s gr, att den hade gjort vem som helst deppig. Det kndes en stark, fuktig lukt. Strax skulle de frsta dropparna brja falla. Och sedan, nstan direkt drefter, skyfallet. Av vdret att dma var det tydligt att Michelle nu hade anlnt till den stora n. Vilken vg hade hon kommit? Det r inte ltt att veta. Om orkanens ga passerade Havanna, som redan var s frstrt, skulle det vara den strsta katastrofen p femtio r. Fr ett gonblick knde jag ngot som liknade patriotism. Jag hatade Michelle. Frn entrn gick jag mot passagen som leder till garaget. Fnstren lngs sidan p huset bredvid var stngda allihop. Perfekt, tnkte jag. Jag ville inte att ngon skulle se mig. Jag ppnade porten till garaget. Drinne var det mrkt som i en sck. Det luktade rost, mgel och bensin. Med tnd ficklampa klttrade jag upp i pickupen, som fr vrigt var en Ford, och frskte starta den. Det var inte ltt men det lyckades p tredje frsket. Jag kollade inte bensintanken fr det hade jag gjort kvllen innan. Den dr pickupen var en gammal klenod, ett verkligt museifreml. Varenda turist som sg den ville genast kpa den. Eller tminstone ta en bild tillsammans med den. Eller filma den i trafik. Det var verkligen ett mirakel att den fortfarande gick att kra fr inte en enda del hade bytts ut p mer n fyra decennier. Och om inte det platsar i Guinness rekordbok s mste det nd vara ganska nra. Nr jag kommit ut p gatan tittade jag i backspegeln. Garageporten var fortfarande ppen. Man jag tnkte inte kliva ur fr att stnga den. Tusan heller. I garaget fanns det inget som var vrt att stjla och kanske kunde det tjna som skydd t ngon. Det finns s mnga vagabonder, tiggare, fyllon och gamla psykfall som gett sig av hemifrn och sedan inte har ngonstans att ta vgen nr orkanerna kommer. Dessutom stryker det omkring mnga hundar och katter p gatorna. Nja, allt jag ville var att ta mig drifrn s fort jag kunde. Vid det hr laget hade det redan brjat regna och vinden skakade trdkronorna som om den ville bryta isr dem. Drfr tryckte jag gasen i botten nja, nstan i botten, med en tyst bn om att dinosaurien till Ford inte skulle stta sig p tvren precis nu. Jag mste ha krt flera kilometer utan egentligt ml. Jag svngde av lite d och d och kom fram till jrnbron ver Almendares. Sedan vnde jag och krde tillbaka lngs en annan vg. Jag ville inte ta mig till ngot speciellt stlle utan bara krde och krde. Regnet blev allt starkare. Vinden gjorde att det fll n t det ena hllet, n t det andra. Regnet bildade virvlar, spiraler, tromber. Jag krde ganska lngsamt men utan att stanna. I brjan var det en viss sikt. Jag minns vagt Vedados gator: mrka, vergivna utan vare sig fordon eller fotgngare. Gatlyktorna var slckta. Pickupens lyktor likas. Jag var som

ett spke som krde genom en spkstad. Fr frsta gngen p flera r knde jag mig lycklig. Landskapet avtecknade sig allt suddigare genom vattenridn. Det var som man kunde vnta sig. En halvsekel-gammal vindrutetorkare kan inte st emot ett skyfall. Det sista jag lyckades urskilja var siluetten av en mnniska. Jag kom krande i godan ro i mitt skrlle lngs 23e gatan och ngon, oskert om det var en kvinna eller en man, kom gende till fots i grnden Montero Snchez. Eller om det var vid Crecherie. Jag vet inte. Det var en tvrgata till 23e i alla fall. Personen vinglade till, fll p kn, reste sig med stor mda som det sg ut och tog ngra steg till. Fll igen, den hr gngen framstupa, reste sig igen. Gick p nytt, haltande p ena benet nda tills vattenridn blev till en mur av vatten och jag inte lngre kunde se ngot alls. Vad kan det ha blivit av den dr personen? Det fick jag aldrig veta. Jag krde vidare i blindo, nu lite snabbare. Ngot skulle vl hnda med mig, eller hur? Det var jag sker p. Och ngot hnde faktiskt. Pltsligt gjorde pickupen liksom ett skutt och stannade. Jag hade givetvis inget skerhetsblte och hll p att flyga rtt in i vindrutan. Och mycket riktigt fick jag en rejl snyting i pannan av ratten, eller av ngot, jag vet inte. Vad tusan hade hnt? Motorn var fortfarande igng men pickupen stod stilla. Jag frskte backa men det gick inte heller. Aldrig hade man sett maken till stillastende pickup. Inte ens en sna hade kunnat stta sig lika mycket p tvren! Frutom ett helvete s muttrade jag ngra andra nnu grvre svrord. Normalt r jag inte grov i munnen. Om man anvnder svordomar fr ofta frlorar de sin effekt. Det r bttre att spara dem till hgtidliga tillfllen. Under tiden rann en ljummen vtska ned fr ansiktet p mig. Jag knde efter. Det var blod. Jag tittade mig i backspegeln. Jacket i pannan sg inte speciellt trevligt ut. Vad konstigt att det inte gjorde ont. ven om det inte spelade s stor roll. Jag frskte kra igen men inget hnde. Motorn var dd. Om jag hade klivit ur hade jag kanske haft mer tur. Men det gjorde jag inte. Jag satt kvar dr i pickupen. Runt omkring mig var allting bara vatten. Regnet piskade infernaliskt mot vindrutan. Jag hade inte blivit frvnad om den hade slagits ut, tnkte jag, och tanken gav mig lugnet tillbaka. Det som hnt var att pickupen hade krt ner i en grop i gatan. Inget mrkvrdigt i sig nr allt kommer omkring. Det r allmnt knt att gatorna i Vedado precis som mnga andra gator i Havanna r fulla av hl, en del mycket stora, och farliga fr vilket fordon som helst. Det var i ett av dessa jag hade krt ned. Det hade behvts en lyftkran fr att f loss pickupen. Och problemet med de dr hlen, frutom att man fastnar och fr punktering, r att de fylls av vatten s fort det kommer ett kraftigt regn. Ett vanligt tropiskt skyfall fr dem att svmma ver, fr att inte tala om en orkan. S vattennivn steg och steg nda tills den ndde motorn som d frsts stannade. Men det fick jag inte reda p frrn lngt senare. Just d frstod jag inte ett skvatt. Instngd i pickupen besvrades jag av den koppartunga lukten av blod och den kvvande vrmen. Fr det var mycket blod och mycket varmt. Det r i alla fall s jag minns det. Jag tnkte att det kanske vore smart att veva ner rutorna fr att den unkna luften skulle ge sig av och det vanvettiga regnet och all den dr blsten som tjt som tusen demoner skulle komma in D knde jag den andra smllen. Den hr gjorde verkligen ont. Fruktansvrt ont. Men bara i ngon sekund, eller kanske inte ens det. Efter smrtan kom stillheten. En konstig knsla av fullkomlighet, av vlbefinnande. Visst kunde jag hra regnet och

vinden men bara mycket svagt, som om de var tusentals kilometer bort. Till sist kom smnen. Bit fr bit omslts jag av ett stort mrker. Jag hade otur. Jag vaknade p akuten p Fajardosjukhuset. De hade gett mig blodtransfusion, dropp, en syrgasmask och lindat bandage runt huvudet p mig och jag vet inte allt. De hade till och med bytt min klnning mot en sorts gr sjukhusrock! Jag knde ilskan vlla upp i mig. Min frsta tanke var att slita av mig alla de dr prylarna inklusive rocken. Men jag kunde inte rra ett finger. Jag knde mig s svag och yr och hade en fruktansvrd huvudvrk. Knappt hade skterskan sett att jag var vaken frrn hon rusade ut ur rummet. Strax drefter dk en lkare upp. Han var en tjockis i femtiorsldern med en lustig uppsyn. Det frsta han sa var: Aha! Hr har vi har de grna gonen! Och s bjde han sig ver mig fr att studera dem med en liten ficklampa. Sedan tog han av mig syrgasmasken och frgade hur jag knde mig. Han frgade ocks efter mitt namn, min adress, mitt telefonnummer, nrmast anhriga etc. Jag svarade ingenting. Jag hade ingen lust att tala. Han tog denna tystnad som den mest naturliga sak i vrlden och frgade istllet om jag kunde hra honom. Jag bekrftade med gonen (att spela dv r mycket svrare n att spela stum, tminstone fr mig). D satte han p mig syrgasmasken igen och s talade han. Jag minns inte allt han sa, bara ngra enstaka saker. Det var en alm som hade fallit ver pickupen. Den hade sjlvklart inte ftt in en fulltrff med stammen fr i s fall hade den gjort mos av mig. Allts, den som har sett en alm vet att den kan bli hgre n ett tvvningshus. Nr den hr fll krossade den frst ett staket, ngra buskar, en bil, och trffade till sist bara pickupen med en av grenarna. Jag hade legat medvetsls i tre dagar. Frutom jacket i pannan, som de hade behvt sy igen, hade jag inga andra synliga skador. De hade tagit ngra rntgenbilder och prover men inte hittat ngot. Allt tycktes vara i sin ordning. Men det gllde att inte vara alltfr sker. Chocken hade varit mycket kraftig. Jag skulle behva stanna kvar hr p observation ngra dagar till. Nr det gllde det hr med att tala han log s var det ingen brdska. Jag skulle nog tala s smningom. Fr gonblicket vore det bst om jag befann mig i total stillhet. Nr tjockisen gett sig av sg jag mig omkring. P akutavdelningen fanns det andra sngar och andra patienter, familjer till patienterna och vnner till patienterna och familjerna, sjukskterskor och sjukskterskornas pojkvnner, hon som sopar golvet, hon som kokar kaffe, han som sljer godis Kort sagt sg det ut som i Brderna Marx' hytt. Alla pratade, grlade, ventilerade sina sikter och talade i mun p varandra. Uppe p en vgg, mitt emot raden av sngar, var en teve igng. P hgsta volym, frsts. Skulle detta vara total stillhet, eller? Jag brjade titta p teve. Michelles ventyr fortsatte att st i centrum. Efter att ha lmnat oss hade hon fortsatt sin resa nordvst via Mexikanska Golfen och nu gjorde hon pinan kort med Louisiana eller Florida, jag minns inte s noga. I Kubas fall hade orkanens ga passerat genom de inre delarna av n. Huvudstaden hade bara ntts av de yttre banden. Det vill sga den slappaste delen av fenomenet. Det jag hade sett p min olycksdrabbade ktur, allt detta raseri av vatten och vind, var ingenting i jmfrelse med det som hade dragit ver de centrala delarna av den stora n, det som UNESCO senare officiellt skulle frklara som katastrofomrde. Det var dit som en stor del av den nationella och internationella pressen hade begett sig. De bilder som tagits frn luften och som nu dk upp i rutan var precis s hemska som man kunde vnta sig. Ren totalfrstrelse precis som lngs den karibiska kusten i Centralamerika.

Sedan snde de ett reportage om en liten by vid namn Jcara i den centrala regionen. Det var en av de dr betydelselsa sockerbyarna som inte ens finns med p kartan. Att jag verhuvud taget minns namnet beror p att jag tyckte det lt s roligt att de kallade sig sjlva fr jicaraiter. Michelle hade verkligen gtt hrt t det dr stllet. Det fanns inte en hydda, en enda boho, som var hel, inte en palm, ingenting. Jicaraiterna var mycket lika de som drabbats i Centralamerika. Det fanns inga indianer bland dem. Bara negrer och mulatter. Fr vrigt s sg man direkt deras misr, hunger och hjlplshet. Och nu till rga p allt hade de ftt en orkan ver sig. Trots det, nr journalisten frgade hur de knde sig s svarade de att jo tack, bara bra. Oh, ja. Fantastiskt bra. Vem som helst hade utgtt ifrn att de var ironiska eftersom frgan ju var rtt idiotisk nr allt kommer omkring. Men inte d. Jicaraiterna menade allvar. De var p strlande humr! De hade sttt emot orkanen, jajamn! Och de skulle st emot allt de var tvungna att st emot fr fosterlandet och revolutionen! Och de skulle slss mot jnkarnas imperialism, jod! nda till sista blodsdroppen! Och leve den oddlige Comandante en jefe! Allt detta skrek de ut fr full hals medan de htte frenetiskt med nvarna fr att det inte skulle rda ngot tvivel om hur bra de hade det. Bevare mig vl, tnkte jag, och s sger de att jag har en skruv ls P akutavdelningen hrdes ngra gapskratt: Kolla dr, har du sett ngot liknande? De r ju inte kloka de dr korkade lantisarna! Ha, ha, ha! Jag tror inte att det var ngon som tillrttavisade lustigkurrarna. Det vet man ju att folk i staden brukar vara ganska nedltande mot folk p landet. Om tjockisen verkligen trodde att jag skulle bertta ngot om mig sjlv fr honom s tog han verkligen miste. Jag sa ingenting, inte ens mitt namn. Varfr skulle jag det? Det hade inte han med att gra. Jag hll mig tyst i flera dagar, tystare n en mussla p havets botten. Fr varje gng han frskte lirka ur mig ngot blev han mer och mer nervs nr jag hll tyst. Han sa att anonyma patienter inte var tilltna, att han minsann inte var min barnflicka och inte behvde st ut med mina nyckfullhet. Han hotade till och med att skicka mig till psykiatern. Men han fick inte ur mig ngot. S fort jag kunde stack jag frn sjukhuset. Frst d fick jag reda p det andra. Som bekant orsakade Michelles yttre band en massa skador i Havanna. Hus som rasade ihop, vgor som slog in frn havet, stora delar av elledningssystemet som fll till marken tillsammans med telefonledningarna, trd och alla mjliga saker som normalt inte kan flyga men som vindarna skickade till vders. Dessutom lmnade hon ett tiotal ddsoffer efter sig. Det r inte s mycket i en stad med ver tre miljoner invnare s det rknades inte som en humanitr katastrof. Men ett av dessa offer var min bror Bebo. De hittade hans kropp ute p gatan ngra kvarter frn huset. Han var helt snderslagen, med en massa frakturer varav en i bakhuvudet. Exakt vad som hnde vet jag inte. Det tror jag aldrig att jag kommer att f reda p. Med tanke p omstndigheterna r jag rdd fr att det kommer bli mycket svrt, kanske omjligt att ta reda p det. Och vad tjnar det till att spekulera, undrar jag, eftersom han nd aldrig kommer tillbaka Nu r jag ensam i vrt hus i Vedado. Jag vet inte ens lngre varfr jag sger vrt hus. Det mste vara av gammal vana. Tillstndet frn Inmigracin har fortfarande inte kommit. Pappas bekant fortstter att skicka en slant varje mnad och med det hankar jag mig fram. Efter olyckan och vggropen och almen gick Ford-pickupen som vntat till sllare jaktmarker. Jag har ett fult rr i pannan men det struntar jag i. Jag gmmer det bakom en pannlugg fr att inte dra till mig uppmrksamhet p gatan. Jag tl inte att frmlingar glor p mig; jag har alltid gillat att kunna passera obemrkt. Jag tnker inte g

till ngon plastikkirurg, om jag nu hade haft mjlighet till det, av samma anledning som jag inte tnker skaffa hund eller brja gra i ordning trdgrden eller frska skriva en roman Inget av detta har ngon betydelse fr mig. Fr jag str fast vid mitt beslut. Jag str orubbligt fast vid det. Varje r under orkanssongen, frn den 1:a juni till den 30:e november, sitter jag som klistrad framfr tevenyheterna. S kan jag hlla mig underrttad om hur illa det str till i vrlden och hur bra vi har det hr i mitt land. Men det som intresserar mig mest r vderrapporten. Oh, ja. Jag missar inte en enda. Som Penelope vntar p sin Odysseus vntar jag p en orkan. Ena Luca Portela