Ligan på Koh Lanta

Christer Pettersson
 Denna bok tillägnas

Malin, Urban, Hjalmar, Joel och Nils

Petra, Thomas, Didrik och Filippa
Veronica, Claes, Engla och Malva
Jannica, Max och Hugo
Rolf och Martin
Josefin, Gabriel och Samuel
Maija, Christian, Amanda och Emma

och alla andra som vi har gemensamma minnen

med från Koh Lanta

Ett extra tack till:

Love och My
Alla som korrekturläst boken
Petra Löfgren - för hjälp med språkliga detaljer
Anders Holmberg - för hjälp med språklig känsla
Camilla Lebert Hirvi - för initiala idéer
www.semestermedbarn.se

© Christer Pettersson, 2009

Tryckt hos GML Print on Demand i Stockholm 2009
Omslag och inlaga: Martin Roos - www.oxys.se
Illustrationer: Ann Ahlbom - www.ann.se
ISBN: 978-91-972663-9-0
 Ligan på
Koh Lanta
Calle och Cajsa i Thailand

Christer Pettersson
 Kapitel Ett

Packa
C
alle och Cajsa packar sina ryggsäckar. Imorgon åker de
med sin mamma och pappa till Thailand. Eller för att vara
riktigt exakt: till ön Koh Lanta som ligger i provinsen Krabi
på Thailands västkust.

Det känns lite overkligt att de om mindre än ett dygn ska sitta
på flygplanet på väg mot Bangkok, Thailands huvudstad – en stad
som har ungefär lika många invånare som hela Sverige. Det var ju så
länge sedan deras föräldrar bokat biljetterna, nästan ett år tillbaka.
— Man måste boka i tid, hade pappa sagt, Thailand är populärt
runt jul och nyår.

Och visst skulle det bli kul, även om det ju kändes lite tråkigt att
fira jul långt borta från julskinka och julgranar – och långt borta
från mormor, morfar, farmor och farfar.

Men Calle och Cajsa hoppades att det inte också betydde långt
borta från julklappar.
— Några julklappar ska det väl bli, hade pappa sagt, men egentli-
gen är ju resan vår gemensamma julklapp!

1
 Pappa försökte alltid få allt att låta så positivt även om det inte all-
tid var så där jättebra.

Men just nu gick packningen lite trögt. Det var inte så lätt att få
plats med allt man ville ha med sig i en 30-liters ryggsäck.

För till skillnad mot förra året, när de också var i Thailand, så
skulle de stanna längre den här gången – och gå i skolan. I och för
sig en svensk skola med svenska lärare, men de skulle lära sig mycket
om Thailand. Och språket Thai. Och om Thailands historia och kul-
tur. Och om den thailändska maten.

Så packningen blev tung, skolböcker väger mycket. Calle och Caj-

sa skulle ta med sina skolböcker från Sverige, så att de inte kom efter
i skolan.
— Men, det är ju bara en månad, måste vi verkligen gå i skolan,
hade Calle sagt när de första gången pratat om resan.
— Det är klart, hade pappa svarat. Ni lär er ju massa nya saker,
sånt som inte vi får lära oss, mamma och jag. Och se en massa nya
saker, tempel och moskéer och så.
— Jaha, och vad ska ni göra då, när vi är i skolan, hade Cajsa frå-
gat.
— Äh, ja, öh, du vet, vi ska jobba lite och så. Och träna, sade pap-
pa, och blev lite svamlig. Som vanligt.
— Okej då, sade Cajsa. Det ska faktiskt bli riktigt kul. Och spän-
nande. Så ni kan slappna av. Du också pappa.
— Eh, vadå slappna av? Jag är ju alltid avslappnad, eller hur, säger
pappa och tittar bedjande på Calle, Cajsa och mamma.

Alla skrattar, inte så mycket åt pappas förvirring utan mer för att
pappa alltid verkar ha dålig koll på sig själv. För när de var i Thailand

2
förra året så var han ju inte direkt avslappnad...

Han fick panik redan på flygplatsen i Bangkok, när de precis lan-
dat på Suvarnabhumi-flygplatsen för att byta till det inrikesflyg som
skulle ta dem till södra Thailand.
— Hör ni alla, nu vi måste hålla ihop, vi måste hitta Immigration,
hade pappa sagt. Ser ni Immigration någonstans? Stressat tittade
pappa sig omkring, innan mamma lugnade ner honom.
— Ta det lugnt, det står ju skyltar överallt. Vi behöver bara hitta
en som det står Phuket, Koh Samui, Chang Mai och Krabi på. Sedan
får vi en stämpel i papperen vi fyllde i på planet, och går genom tul�-
len när vi är framme i Krabi. Enkelt, va?

Det lät enkelt, och pappa lugnade ner sig en stund tills han insåg
att man inte kunde köpa vatten i väntsalen där de skulle sitta och
vänta på inrikesflyget till Krabi.
— Vatten, jag måste ha vatten, skrek pappa. Jag känner mig helt
uttorkad, det kan vara farligt att inte dricka tillräckligt. Jag kanske
svimmar eller så, och vad gör ni då?

”Ja, ja, lilla pappa”, tänkte Calle och Cajsa, som hade full koll på
att det fanns två saker att tänka på i ett varmt land som Thailand: att
dricka mycket och att smörja in sig mot den starka solen, även om
det var molnigt. Men de trodde knappast att pappa skulle bli uttor-
kad under den knappa halvtimme som var kvar till gaten skulle öpp-
nas och de fick gå på planet. Så de tog fram sina ipodar och lyssnade
på något annat än på pappa.

3
 Kapitel Två

Till Flyget
D
e vaknar tidigt, tidigare än vad som egentligen är nöd-
vändigt, äter frukost och riktigt njuter av sina Havre Fras.
Pappa njuter mest av sitt svarta, ryska te.
— Åhh, nu kommer det ta ett tag innan man kan njuta en kopp
samovar till frukost, säger han.

Samovar är ju egentligen en rysk te-kokare av finare slag, men teet

pappa brukar köpa i den lokala te-affären hette just samovar. Och
eftersom pappa var en riktig te-nörd så skulle han säkert sakna sitt
frukost-te. I alla fall någon dag eller så, innan han gick igång på
nudlar och andra lokala specialiteter till frukost. För pappa åt allt.
Och hade en förmåga att gilla all typ av mat.

4
5
 Det gjorde inte Calle och Cajsa, men de visste att maten i Thailand
var god, lite kryddig men inte för stark. Calle älskade kyckling med
cashewnötter och Cajsa tyckte bäst om stekt ris med räkor. Pappa åt
helst bläckfisk, medan mamma föredrog en tjockare typ av nudlar
med färska grönsaker.

Kvällen innan, när de äntligen var klara med packningen, hade de

varit på ett FOREX-kontor och växlat pengar. Några minuter innan
kontoret skulle stänga stormade de in med pappa i spetsen.

Det stod en annan kund vid en av kassorna, men snart var det
deras tur. I kassan satt en man som tydligen hette Dick. Det tyckte
Calle var kul, eftersom han och Cajsa precis hade diskuterat vilket
namn man inte skulle vilja ha blivit döpt till. Typ värsta namnet man
kan tänka sig. Och Calles värsta var just Dick, och kanske Bert.

När Cajsa hade räckt över sina pengar för växling, så fick hon ändå
tillbaka lite svenska pengar, ett antal mynt som Dick skyfflade tillba-
ka under glasrutan som skiljde den som skulle växla från personalen
på kontoret.
— Jag vill inte ha tillbaka svenska pengar, säger Cajsa, jag vill ha
baht.
— Han bara växlar, jag menar, han ger dig mellanskillnaden till-
baka alltså. Nu kommer dina baht, säger pappa.

Efter en stund kunde de lämna FOREX-kontoret och Dick i sin

gula skjorta och färgglada slips med varsitt gult plastkuvert med den
thailändska valutan baht.

De är alla klara i god tid innan taxin kommer för att hämta dem. De
har förbeställt en taxi till klockan elva, och bilen kommer precis 11.00.

6
 Taxichauffören är pratglad och han och pappa sitter i framsätet
och pratar hela vägen till Arlanda. Taxichauffören, som heter Krister,
det kan man se på hans taxi-legitimation i framrutan, berättar att
han har en vän som varje år åker till Phuket, Thailands största ö som
inte ligger långt ifrån den ö Calle och Cajsa ska gå i skolan på.

Då berättar Calle för Krister om en taxichaufför de träffade året

innan, som hade kört taxi till Khao Lak och precis kommit fram när
tsunamin slog till annandag jul 2004. Chauffören hade mirakulöst
nog klarat sig genom att sitta kvar i sin bil som lyfts bort med vågen,
men ändå landat så pass väl att han överlevt. Det hade tyvärr inte
hans passagerare, en ung kvinna från Australien, gjort. Taxichauf-
fören hade berättat hela historien för dem när de åkte från Phukets
flygplats och det var en väldigt sorglig berättelse – lika sorglig som
för alla som drabbades av tsunamin och förlorade nära och kära.

Nu är Thailand ett av de länder som fått mest gjort kring ett tidigt
varningssystem och National Disaster Warning Center i Bangkok
har direktkontakt med Pacific Tsunami Warning Center på Hawaii
för att förhindra att en katastrof ska hända igen.

Man har även genomfört evakueringsövningar runt om i Thailand

och utefter kusten på Koh Lanta, dit de nu är på väg, har ett antal
varningsmaster satts upp för att kunna larma. Så nu kommer alla få
en varning i god tid innan, om det skulle ske en liknande jordbäv-
ning till havs igen.

7
 Kapitel Tre

Flygplatsen

T
axichauffören åker inte särskilt fort eftersom det snöar, men
det gör ingenting. Det är tre timmar till planet ska lyfta när
de kommer fram till Arlanda flygplats.

Pappa tar som vanligt täten och flackar med blicken inne i av-
gångshallen.
— Nu får vi se, vilken disk vi ska checka in vid. Bangkok med
Thai Airways – hallå, ungar, vi ska till disk 26 – 32.
— Vadå disk 26 – 32 pappa, det är ju sex stycken. Vilken ska vi
till, frågar Cajsa.
— Sju, säger Calle.
— Vadå sju, säger pappa.

8
 — Sju stycken: 26, 27, 28, 29, 30, 31 och 32 blir sju stycken. Men
vilken ska vi till pappa, frågar Calle.
— Eh, ja, vi går dit så får vi se. Det är säkert några som är öppna
för ekonomiklass, som vi åker i och andra som är reserverade för
första klass och så.

De hittar snart två köer som ringlar sig sakta fram till incheck-
ningsdiskarna. En tredje, mindre kö går till första klass-incheck-
ningen, men när det är tomt där ropar personalen även fram sällskap
från kön till ekonomiklass.

Det tar ungefär en halvtimme att komma fram till disken. Pappa
börjar direkt prata med en ung kille bakom disken, han som ska
checka in dem.
— Mittplatser, säger pappa, vi har reserverat mittplatser. Jag me-
nar, vi ringde till Thai och dom lovade oss mittplatser, men kunde
inte ange exakta vilka platser. Men det måste vi ha. Tack, tack.

Killen bakom disken ser lite frågande ut, men börjar knappa på
sitt tangentbord.
— Har vi mittplatser, frågar pappa.
— Det tror jag, säger killen.
— Tror jag, säger pappa, och börjar få lite panik. Tror gör man väl
inte på ett flygplan, vi måste ju få veta. Det är inte kul att hamna tre
plus en. Eller en plus tre.

Pappa menar att det inte är så kul att sitta tre vid ena fönstret och
en på raden i mitten. För de flesta stora flygplan, som den Boeing
747 som ska ta dem till Bangkok, har tre stolar vid fönstren och fyra
stolar i mitten. Om det är för att pappa tjatar och är allmänt job-
big eller om de faktiskt hade fyra mittplatser reserverade är svårt att

9
 veta, men de boarding-pass pappa får i sin hand när incheckningen
är klar verkar vara honom till belåtenhet och han skiner upp.
— Perfekt, mittplatser både till Bangkok och sedan inrikes till
Krabi. Vad bra!

”Vad bra att pappa är nöjd”, tänker Calle, Cajsa och mamma när
de går igenom kontrollen innan de kommer in i den inre delen av
avgångshallen på Arlanda där gaterna ligger. Då kanske vi kan ta en
fika i lugn och ro utan en pappa med lätt panik.

De tar ett fönsterbord i kaféet och pappa går och köper en kopp
svart te och en ostsmörgås. ”Tråkig fika”, tänker Calle och Cajsa och
går istället bort till taxfree-butiken för att ”köpa upp sig” på lite go-
dis. Eller snarare mycket godis. Det är ju trots allt en lång resa.

När de kommer tillbaka till mamma och pappa i fiket är de fullas-

tade med Dumle, Marabou-chokladkakor och kolaremmar.
— Vad gott, säger mamma, kolaremmar. Det åt jag alltid när jag
var liten.
— Jag med, säger pappa. Jag brukade knyta knutar. Massor med
knutar.
— Det är faktiskt mina kolaremmar, säger Cajsa. Men ni kanske
får smaka. Om ni är snälla. Och jag får bästa platsen på planet.
— Bästa platsen, vad är det för plats då, frågar pappa.
— Inte vet jag, svarar Cajsa, men typ bakom någon kort person,
så man kan se något på skärmen när dom visar filmer och så.
— Ja, ja, säger pappa, som gillar att planera och ”styra upp” som
han brukar säga. Det blir nog bra med det. Men vi måste ha en plan
för hur vi ska sitta på planet, säger han och skrattar.

Tydligen var det roligt med plan och planet för pappa fortsätter att

10
skratta trots att ingen annan skrattar, resten av familjen bara tittar på
pappa och undrar vad han egentligen menar med plan för planet.
— Ja, ni vet, vi sitter ju i en rad, och då tycker jag att mamma och
jag sitter i mitten och ni sitter på kanterna. Typ Calle längst till hö-
ger, sedan jag, sedan mamma och Cajsa längst till vänster.
— Ja, det låter väl bra, säger mamma. Så kan pappa och jag sitta
och prata lite. Ni vill väl ändå läsa och lyssna på ipoden och spela
Nintendo DS och sånt.
— Jag vill sitta bredvid pappa, säger Cajsa bestämt.
— Jag med, säger Calle.
— Åh, kom igen, säger pappa. Då gör vi så här, mamma och Cajsa
byter plats efter halva flygresan, så blir det rättvist.

Ingen orkar tjafsa emot, så det blir planen för planet.

11
 Kapitel Fyra

Flyget

G
aten till flyget öppnar en halvtimme innan avgång och
pappa, som ställt sig i kö i god tid för att komma tidigt på
planet, ropar på resten av familjen:
— Kom nu och ställ er här hos mig, vi måste gå på i tid.
— Ja, ja, säger mamma, men planet går ju inte tidigare för det. Det
blir bara trångt och varmt. Ska vi inte vänta här istället?
— Nej, nej, nej, kom nu. Jag har ju värsta platsen i kön. Nu kör vi.
Det blir kanon att bara sätta sig i flygstolen och, ja, softa och packa
upp och så.
— Okej då, säger mamma, men låter inte helt övertygad.

Väl inne i flygplanet sätter de sig som bestämt på mittraden, på

12
platserna D, E, F och G. Pappa börjar genast bläddra i en tidning
som ligger framför honom i stolsfickan. Tidningen ska tydligen
innehålla en massa information om vad som händer på planet, vil-
ken mat man får, vilka filmer som ska visas och vilken musik som
kommer spelas i planets ljudanläggning.

Calle tar fram sitt exemplar av tidningen och bläddrar mellan oli-
ka sidor med information som verkar baseras på var man åker ifrån
och vart man ska. ”Inbound to Thailand” står det som överskrift på
en sida och det tycker Calle låter rätt. ”From Northern Europe” står
det lite längre ned på sidan och sedan rabblas det upp en massa stä-
der i just norra Europa: London, Frankfurt, München, Paris, Köpen-
hamn. Och sedan kommer Stockholm. Calle läser i rutan för resor
från Stockholm om de filmer som ska visas på skärmen en bit fram i
planet under resan. De verkar inte så där jättebra, men det får duga
tänker Calle och plockar fram en bok ur ryggsäcken.

Cajsa bläddrar också i tidningen och har kommit fram till musik-
avdelningen längst bak. Det verkar var mycket thailändsk musik:
”Sound of Thailand”, ”Thai Oldies”, ”Thai Pop” läser Cajsa och be-
stämmer sig för att börja med lite DS och lite godis istället för att gå
direkt på thai-musiken, som hon tänker lyssna på lite senare istället.

Mamma har slagit upp sin bok, fortsättningen på en populär deck-

arserie som slagit försäljningsrekord hemma i Sverige. Hon verkar
helt uppslukad och inte så road av att pappa hoppar upp och ner från
sätet för att hela tiden hämta nya saker som han bara måste ha i sin
stolsficka under resan. Pappas stolsficka är nu så fullproppad med
vanliga böcker, guideböcker om Thailand, tjocka kvällstidningar
med sportbilagor, frukt och andra viktiga grejer att det inte längre
går att fälla ned det lilla bordet som han ska äta på.

13
 — Äh, vad är det här, säger pappa. Jag vet att Thai Airways är
kända för att ha gott om benutrymme, men den här lilla fickan får
man ju inte plats med någonting i.
— Vadå någonting, säger Calle. Du har ju tömt hela din ryggsäck i
den, så vad tror du?
— Tror och tror, säger pappa. Jag har ju bara tagit fram lite grejer
som jag ska ha under resan. Lite böcker och så.
— Visst pappa, säger Calle. Men jag har plats om du vill lägga
över några böcker.
— Har du, vad bra, säger pappa och stuvar ned två guideböcker i
Calles stolsficka, en som heter Lonely Planet och är på engelska och
en som det står Vagabond på som är på svenska.

Flygresan börjar bra, planet kommer iväg lite sent, men Calle och
Cajsa får sin mat ganska snabbt vilket pappa verkar mycket nöjd
med.
— Vad bra, eller hur? Att jag beställde ”Children’s Menu” till er.
Då kommer maten mycket snabbare. Dessutom verkar den ju god.
Jag tror jag ska beställa barnmat till mig själv nästa gång.
— Visst, säger mamma. Och hur ska du förklara att du är nästan
två meter lång och skäggig när dom sedan bär ut barnmaten.
— Eh, ja, vadå, jag kanske kan gå på toaletten när dom kommer.
Och sedan sitter jag där tills dom är klara.
— Du kommer inte ens komma fram i gången pappa, säger Calle.
När dom börjar servera mat och dricka så proppar ju matvagnen
igen hela gången. Så dåligt förslag.
— Ja, ja, säger pappa. Jag kommer nog på något bra.

Innan maten serverades hade kaptenen informerat om flygtiden,

som skulle bli tio timmar, och flygvärdinnorna och flygvärdarna

14
hade gått runt och delat ut matsedeln och varsin liten lila påse. I
påsen låg ett par små hörlurar, som Calle och Cajsa nu tar på sig för
att lyssna på ljudet till den film som precis börjat visas på skärmen
framför dem.

De sjunker ned i sina stolar och försvinner in i filmen och låter

tiden gå. Det bästa sättet att få tiden att gå på ett plan är nog att sova,
men näst bäst tycker Calle och Cajsa det är att se på film.

15
 Kapitel Fem

Planet landar
i Thailand
P
lanet landar kvart i sju på morgonen, på Bangkoks flygplats.
Men den här gången håller sig pappa lugn. Trots att planet är
trekvart försenat.

Han följer efter mamma som tar täten. Hon hittar snabbt skylten
där det står Phuket, Koh Samui, Chang Mai och Krabi och de följer
skyltarna till dess de kommer fram till några kortare köer. De ställer
sig i en av dem och är snart framme vid en disk där en ung kvinna

16
tittar igenom deras Immigration-papper, som de har fyllt i på planet.
Sedan stämplar hon dem snabbt, behåller ena delen av papperet och
häftar fast den andra delen i varje pass.
— Smidigt, va, säger mamma, när de kommit in i den del av flyg-
platsen där de ska ta ett inrikesflyg till Krabi, som ligger cirka 90 mil
söderut från Thailands huvudstad.
— Eh, ja, det går framåt, säger pappa. När vi kom till Phuket förra
året var det ju värsta köerna. Men nu är jag hungrig.
— Vi får ju mat på planet, säger mamma. Och vi åt ju nyss fru-
kost.
— Ja, ja, säger pappa. Men jag är hungrig nu. Kolla, där finns det
någon form av kantin.
— Vadå kantin, säger Calle, det ser ju ut som en restaurang.
— Ja, ja, säger pappa, vi går dit!

Nu är det pappa som tar täten igen. Han springer fram till en fyr-
kantig disk i mitten av restaurangen och börjar peka på än det ena,
än det andra. Men mannen bakom disken bara pekar bort mot ett
hörn av restaurangen. Pappa fattar ingenting och fortsätter att peka
på smörgåsar och croissanter istället. Men, nej, mannen bakom dis-
ken pekar, trevligt men bestämt, mot en annan disk i ett hörn där det
sitter en expedit. Pappa lommar dit.

Efter en stunds diskussion med expediten förstår pappa att han

måste betala en summa pengar till expediten, sedan kan han gå till-
baka och beställa mat. Han förstår också att det inte är helt billigt.
Men det kan inte hjälpas. Han betalar och får med sig en pappersbit
där summan han kan handla för tydligt står skriven.

Calle följer med pappa tillbaka till den fyrkantiga disken. Då ski-
ner mannen bakom disken upp:

17
 — Ah, Hally Pottel, säger mannen och skrattar och vinkar till
Calle. Pappa börjar också skratta. Som vanligt.

Men Calle tycker inte det gör någonting. Han har ju kort hår och
glasögon, förvisso inte alls lika Harry Potters glasögon, men han
bjuder gärna på ett gott skratt. Åtminstone för thailändarna, pappa
kunde gott skratta lite mindre.

Vid disken beställer de smörgåsar, croissanter, juice och kaffe och

sätter sig vid ett bord i närheten.
— Det blev dyrt det här ungar, säger pappa, undrar om pengarna
kommer räcka.
— Det här är ju en flygplats, säger mamma, det är alltid dyrare på
flygplatser.
— Varför det, undrar Cajsa.
— Ja, säger mamma, det är väl för att det inte finns någon kon-
kurrens.
— Vad är konkurrens, frågar Cajsa.
— Ja, ni vet, när det finns mer än en restaurang och mer än ett
kafé och så. Då kan man inte kan ha för höga priser för då kommer
kunderna gå till ett annat ställe där det är billigare.
— Vi är väl inga kunder, säger Calle, vi äter ju bara.
— Ja, men det kan man också kalla kunder. Vi köper ju mat här.
— Okej, säger Cajsa, som nu helt verkar ha tappat intresset för
konkurrens och kunder och istället har börjar gräva i sin ryggsäck
för att se om det finns något godis kvar.
— Inget godis nu gumman, säger mamma.
— Ja, men det är ju resgodis, säger Cajsa och stoppar en halvsmält
Dumle i munnen. Och vi reser ju fortfarande. Så det så!

Inrikesflyget till Krabi tar bara drygt en timme och alla fyra sit-

18
ter och halvsover under resan. Inte ens pappa orkar äta något ur den
lilla papplådan med smått och gott som serveras ombord. De har ju
redan rest i femton timmar om man räknar från det att de stängde
ytterdörren hemma till nu.

När de landat på Krabis lilla flygplats går de till bagagebandet för

internationella flyg. Eller rättare sagt: pappa springer först in till ba-
gagebandet för inrikesflyg, men frågar sedan en kvinna som arbetar
på flygplatsen och hon pekar mot rätt bagageband.

Det tar inte så lång tid för ryggsäckarna och resväskorna att kom-
ma, så snart har de passerat genom tullen, som består av två avslapp-
nade män som mest hälsar på alla som går förbi. Det är varmt i Thai-
land, så de köper varsin flaska vatten innan de går ut från flygplatsen
för att ta en taxi till hotellet.

Pappa har tydligen hunnit boka en taxi under den korta prome-
naden ut från flygplatsen, så han viftar med sitt bokningspapper
och får snabbt hjälp av en thailändsk man som jobbar med att para
ihop rätt taxibil med rätt passagerare. Och bara någon minut senare
kör en taxi fram och chauffören hjälper dem att stuva in allt bagage
i bakluckan. Allt får inte plats, så de får ta med de minsta ryggsäck-
arna in i bilen.

— Det ska bli skönt att komma fram, säger pappa, och öppnar hö-
ger framdörr och hoppar in. Vad trångt det är, säger han sen. Jag får
ju knappt plats. Det är ju som på flygplanet. Ingenting för välväxta
män som jag.

Sedan inser han sitt misstag. Thailand har vänstertrafik och då sit-
ter ratten till höger, så pappa har tagit chaufförens plats. Men chauf-

19
 fören är inte arg, han bara skrattar. Och det gör Calle, Cajsa och mam-
ma också. Pappa ser så rolig ut där han klämt in sig vid ratten med alla
sina viktiga grejer som han inte kunde lämna i bagageluckan.

Pappa byter plats med chauffören och snart rullar de ut från flyg-
platsen på väg mot turistorten Ao Nang, som är ett vackert strand-
område några mil från flygplatsen och Krabi stad. Det tar ungefär
en halvtimme för dem att åka den ibland lite krokiga vägen, genom
berg och djungel, till hotellet.

Precis när de ska svänga in mot hotellet möter de en minibuss

med stora skyltar på sidorna som gör reklam för thaiboxning.
— Thaiboxing Friday, säger chauffören.
— Vad coolt, säger Calle, det vill jag gå på!
— Aldrig, säger mamma, du ser ju hur blodigt det ser ut. Eller
hur, säger hon och tittar på pappa.

Pappa väljer att byta samtalsämne och börjar prata om poolen och
någonting kallt att dricka istället. Antagligen för att han också skulle
vilja gå på thaiboxning, men han vill vänta till rätt tillfälle att berätta
det. Typ när han redan köpt biljetter och de bara måste gå.

20
21
 Kapitel Sex

Pruta och
räkna i Thailand

H
otellet i Ao Nang är bra och trots att alla i familjen är
dödströtta, så klär de snabbt om och beger sig till poo-
len. En bra pool tycker Calle och Cajsa är viktigt, medan
pappa tycker det är lyx. ”Man behöver väl inte en pool när man har
havet så nära”, brukar han säga.

Att det sedan är en rätt bra bit ned till stranden och att trafiken i
Ao Nang tidvis är väldigt hektisk glömmer han alltid att nämna.

22
 Efter någon timmes badande i poolen bestämmer de sig för att
lämna hotellet och gå ned mot strandremsan där allt ligger samlat:
restauranger, affärer och långsvansbåtar för turer till öarna utanför.
En av de bästa öarna att besöka heter Poda, eller Koh Poda (Koh
betyder ö på thai), och ligger nära Ao Nangs strandremsa. Där kan
man snorkla eller bara njuta av den sammetslena sanden och det
smaragdgröna vattnet.

Plötsligt stannar pappa till framför en öppen restaurang mitt på

strandgatan.
— Här går vi in, säger pappa, och stövlar in på en thai-skandina-
visk restaurang som heter Jeanette’s.

Det är varmt och fläktarna i taket snurrar på för allt vad de är

värda för att skapa lite svalka. Alla satsar på säkra kort så det blir
kyckling med cashewnötter och ris för Calle, stekt ris med kyckling
för Cajsa, nudlar med grönsaker och räkor för mamma och Pad Thai
för pappa.

Pappa bara älskar Pad Thai som också är nudlar men med ägg,
böngroddar, chili, vitlök, hackade jordnötter och räkor eller kyck-
ling. Ibland kommer hela rätten insvept i ett stekt ägg och då är pap-
pa på extra gott humör.

Gott humör är egentligen Calle, Cajsa, mamma och pappa också

på nu, men de är trötta. Efter lunchen nästan för trötta. De släpar
sig hem till hotellet och vågar sig på en liten tupplur. Men bara en
timme. Annars blir dygnet ”upp-och-ner”, som mamma brukar säga.
Det betyder att man inte kommer in i den nya tidszonen utan blir
kvar i den man kommer ifrån.

23
 Men det är ingen risk att Calle och Cajsa ska fastna i den svenska
tidszonen. Det första pappa gör när han går ombord ett flygplan är
nämligen att ställa om klockan:
— Jag har läst i en tidning på ett plan en gång att det bästa sättet
att komma in i en ny tidszon är att ställa om klockan direkt, säger
pappa. Då hinner man vänja sig mentalt vid den nya tiden under
flygresan. Så när man väl kommer fram är man praktiskt taget inne i
den lokala tiden.

Så brukar pappa säga. Men nu ligger han på rummet och snarkar

högt och ljudligt så ingen annan kan sova. Och ser ut att vara väldigt
kvar i den svenska tiden och väldigt långt borta från den lokala tiden
i Thailand – som också är lokal tid i andra länder i Asien som Viet-
nam, Laos, Kambodja och delar av Indonesien.

På kvällen går de ut för att äta middag och handla lite saker att ta
med sig till Koh Lanta, dit de ska åka dagen efter. Det blir en hel del
klädinköp med tillhörande prutning. Mamma, hon puttar alltid fram
pappa när det ska prutas, så får han stå med försäljaren, som alltid
har en miniräknare i handen, och var för sig får de trycka in sina
bud på räknaren.
— När jag åkte runt i Asien för tjugo år sedan, säger pappa, så
kunde man fortfarande använda kulram, en abakus. Ni vet en sån
där räkneram, där man kan skjuta kulor fram och tillbaka. Men nu
är det bara miniräknare som gäller överallt.

Det där med kulram lät nog snarare som hundra år sedan tyckte
Calle och Cajsa och går in med mamma i en liten, smal affär som
bara säljer badskor. Calle och Cajsa vill ha var sitt par foppa-tofflor
och mamma ett par flipp-flopp. Så nu puttar de fram pappa för att

24
pruta.
— How much, säger pappa. Give me a good price.

Den unga kvinnan i affären tar fram sin miniräknare och knappar
in priserna.
— These 250, säger hon och pekar på foppa-tofflorna, and these
200 och visar på mammas flipp-flopp. 700 baht for everything.
— No, no, säger pappa. I mean a good price, a really good price.
Och sedan ler pappa och försöker se snäll ut, vilket brukar sluta med
att han ser ovanligt fånig ut.
— Ok, for you, säger kvinnan. 650 baht.
— Oh, no, no. You know, in Bangkok, very cheap, maybe 400 baht
for everything, säger pappa.

Pappa har inte varit i Bangkok på tjugo år, men kör alltid med sitt
”You know, in Bangkok, very cheap”, antagligen för att försöka få för-
säljarna att tro att han har bättre koll på priser än vad han egentligen
har. Det enda pappa egentligen visste var att man åtminstone borde
kunna pruta upp till en tredjedel av priset i de flesta affärer och kry-
pin efter gator som den här i Ao Nang.

— 400 baht, oh, no, can not, säger den unga kvinnan i affären och
ser mycket bekymrad ut.
— Oh, I think you can, säger pappa och trycker in 410 på kvin-
nans miniräknare.
— Oh, no, säger hon igen, can not.
— Ok, you give me better price, säger pappa och kvinnan trycker
in 600.

Pappa trycker in 420. Kvinnan trycker in 550. Pappa trycker in

440. Kvinnan trycker in 540. Dragkampen slutar på 480 baht för två

25
 par foppa-tofflor och ett par flipp-flopp. Pappa ser nöjd ut.
— Jaha, barn, säger pappa, som älskar gissningslekar. Om skorna
kostar 480 baht för tre par och det går fem baht på en svenska krona,
vad kostar då ett par skor?
— Lägg av pappa, säger Cajsa, vi ska alltid hålla på att gissa.

Egentligen tyckte Cajsa att det var rätt kul att gissa, men det var
ännu roligare att larva sig med pappa som alltid blev lite frustrerad
och sur om inte Calle och Cajsa ville vara med på gissningsleken.
— Kom igen nu då, säger pappa. Jag ska hjälpa er litet på traven.
420 baht delat med fem blir ju 84 kronor för tre par skor. Vad kostar
då ett par skor i svenska kronor.
— 27, gissar Cajsa.
— Nej, nej, säger pappa, det blir ju 28. Titta här, först så räknar
man tre gånger trettio och då får man 90. Då fattas ju sex, alltså mel-
lan 84 och 90. Sex genom tre är ju två, så svaret blir trettio minus två.
28.
— Du räknar ju gammeldags, säger Cajsa.
— Verkligen, säger Calle, så räknar man inte nu för tiden.
— Hur räknar man då, frågar pappa, som nu ser ut som ett stort
frågetecken.
— Jag tror så här pappa, säger Cajsa. Man har 80 som man delar
upp i tjugor, sen har man tjugo kvar. Då blir det typ 7 var eller blir
det fler? Jag bara chansade. Nej, det blir inte sju, det blir sex och man
har två kvar. Och sist tar man fyra delat med tre och får en kvar. Då
har man två och en kvar. Så då blir det tjugo plus sex, plus ett, plus
ett som blir 28. Så gör man pappa.
— Jag fattar ingenting, säger pappa, vem hittade på det där?
— Fredrik Reinfeldt, säger Cajsa, och Calle och mamma skrattar.
— Okej, vi lägger ner, säger pappa, jag är för trött för det här. Ni
tar ju inte matematik på allvar.

26
27
 — Nej, säger mamma, som fortfarande skrattar. Men du skulle
nog också må bra av att inte ta saker för allvarligt.
— Ähh, säger pappa, men drar lite på munnen han också.
— Du borde nog gå om skolan pappa, säger Calle, det är nog
mycket som hänt sedan du gick i skolan.
— Ja, ja, säger pappa, det kan nog vara sant. Men nu pratar vi inte
mer om skola och jobb och annat sånt, vi är ju på semester. När vi
är tillbaka på hotellet förslår jag ett dopp innan vi kryper till sängs.
Sisten i är ett ruttet fläsk, som du brukar säga Cajsa.

Och alla springer in på rummet, byter om och rusar ut mot poolen

som stängt en timme tidigare, klockan sju. Det ser ingen i familjen,
eller åtminstone är det ingen som läser den skylten, för snart är alla
i och ruttet fläsk blir mamma, familjens badkruka. Men hon ver-
kar inte bry sig ett dugg om sitt nya namn, hon bara simmar runt i
kvällsmörkret och tittar upp mot den thailändska stjärnhimlen med
ett litet men tydligt leende på läpparna.

28
 Kapitel Sju

Till Koh Lanta

– med färja
B
åten som ska ta dem till Koh Lanta går vid tiotiden så hela
familjen är uppe tidigt för att hinna bada i poolen och äta
frukost i lugn och ro innan de ska bege sig till den närlig-
gande piren. Vid poolen träffar de en svensk familj, som varit och
snorklat vid Koh Poda dagen innan.
— Det var jättemycket fisk, berättar sonen i familjen, vi kunde till
och med fånga fisk med plastpåsar.
— Inte just med plastpåsar, rättar hans äldre syster honom. Med
bröd och plastpåsar.
— Just det, precis, fortsätter sonen som heter Martin. Vi tog en
plastpåse och lade bröd i och sen bara kom det fiskar, massor av fis-
kar. Typ tjugo stycken in i påsen.

29
 — Tog ni inte med er fiskarna hem, frågar pappa.
— Nej, säger Martin, vi släppte i alla. Dom var inte så stora och vi
har ju ingenstans att ha dom här.
— Ni kunde ju be personalen i restaurangen att grilla dom åt er,
säger pappa. Eller så kunde ni ju ha släppt ut dom i poolen här. Ha,
ha, ha.

Martin och hans syster förstår inte riktigt att pappa skojar utan
tycker bara att pappa verkar vara en mysko vuxen som vill släppa ut
en massa fisk i poolen. Skulle inte personalen bli arg då?
— Det var ju samma för oss, säger Calle, när vi snorklade utanför
Koh Lanta förra året. Men vi kastade i ris istället. Och det kom mas-
sor av fisk i alla möjliga färger.
— Tog ni med er dom hem då, frågar Martin.
— Nej, och vi lade dom inte någon pool heller, säger Calle och
sneglar på pappa. Som inte låtsas om att Calle pikar honom.
— Nej, hör ni, säger pappa, nu är det dags för frukost innan vi
sticker till båten. Hej då allesammans och ha det så bra den tid ni har
kvar i Thailand, avslutar pappa, och vinkar till den svenska familjen
innan han småjoggar tillbaka till rummet för att komma först och
duscha av sig klorvattnet innan de ska sätta sig i hotellets restaurang
och äta frukost.

Efter frukost går det snabbt att komma iväg, allt är redan färdig-
packat. En lite större tuk-tuk, mer en ombyggd minibuss, kommer
och hämtar upp dem vid hotellet.

En tuk-tuk är egentligen en lätt motorcykel med fastsvetsad en-

hjulig sidovagn med plats för fyra personer. I Bangkok har den typ
av mopedtaxi som tuk-tuk egentligen är försvunnit mer och mer och
ersatts av vanliga taxibilar. Bra för miljön säger en del, medan andra

30
saknar möjligheten att få slå sig ned på ett färgglatt galonsäte och
sitta mer öppet än i en bil.

De hoppar in i tuk-tuken som ska åka och hämta upp fler rese-
närer som ska med färjan till Koh Lanta. Tuk-tuken blir snabbt full
med folk och taket fullt med bagage.

De stannar till vid en resort nära strandremsan i Ao Nang för att

plocka upp en större svensk familj som ska med. Helt plötsligt blir
thailändarna som står nära minibussen uppspelta och glada och gör
high-five med Calle, som först inte förstår någonting, även om glada
thailändare ju alltid är trevligt. Men så förstår han plötsligt varför,
de tycker nog att han liknar Harry Potter. De måste verkligen gilla
Harry Potter i Thailand hinner Calle tänka innan en thailändsk kille
vinkar och ropar när de åker ut från resorten, fyllda till bristnings-
gränsen både av folk och packning:
— Bye, bye, Hally Pottel, ropar han och vinkar glatt efter bilen.

Men båtresan blir jobbigare än vad Calle och Cajsa trott.

— Det tar bara max två timmar, hade pappa sagt, och vi kan sitta
på däck och njuta av resan över. Vilket inte visar sig vara så lätt.

Båten är nämligen lika fylld till bristningsgränsen, som tuk-tuken

som tog dem ned till piren. Familjens bagage hamnar såväl under
däck som på däck och alla bra platser på däck är redan tagna när de
kommer ombord.

Så de hamnar inombords utan luftkonditionering. Och med en

omlastning i början av resan, då vissa passagerare från en annan
båt också ska med, och ett stopp vid en vacker strand på vägen som
heter Railey, så tar resan säkert mer än tre timmar. Vilket kan vara

31
 mycket utan luftkonditionering och med för lite mat och dryck ned-
packat, de trodde ju att de skulle stå sig efter frukost men så blir det
inte riktigt.

Värst på båten tycker Calle och Cajsa att toaletten är. Inte så myck-
et för att den är ofräsch och för att båten gungar så att det, enligt
Calle, är svårt att sikta rätt. Nej, problemet är att toaletten ligger un-
der däck, precis bredvid maskinrummet, och att ljudnivån är otroligt
hög. Man får hålla för öronen för att ens kunna gå ned under däck
och när man sedan ska släppa handen för ena örat för att öppna dör-
ren till toaletten, så skär det verkligen i trumhinnan.

När de väl anländer till piren i Saladan på norra Koh Lanta, så står
en bil från hotellet de ska bo på och väntar och inom en kvart så är
de framme och kan checka in på vad som ska bli deras hem för näs-
tan en månad framåt.

En ung kvinna följer med dem till deras färgglada bungalow med
rött tak och när de väl kommer in i den så visar hon hur allting fung-
erar: tv:n, luftkonditioneringen, fläkten i taket och det lilla kassaskå-
pet, som också kallas ”safety box”, som är fastmonterat i klädgardero-
ben.

Bungalowen består av ett stort rum med en stor dubbelsäng och

en extrasäng uppfälld bredvid. I bakre delen av rummet ligger ett
badrum med dusch och toalett.
— It is new, säger den unga kvinnan och ler. New from last year.

Det ser fräscht ut och luktar fortfarande färg, så det måste verk-
ligen vara nytt tänker de. Men det finns bara tre sängplatser. Pappa
harklar sig.

32
 — Yes, it looks really nice. But we have a small question. We really
need another place to sleep. Last year we got a mattress on the floor.
Is that possible. Please.
— Oh, is not possible, svarar kvinnan. No mattress. Maybe you
can use this, föreslår hon, och visar upp en lite tjockare filt.

Pappa tycker inte att det är en bra idé att Calle eller Cajsa ska sova
på en filt på golvet i en månad, så han ler och fortsätter:
— But maybe an extra bed, frågar han.
— Yes, we have extra bed. Cost 600 for one night.
— 600, säger pappa och ser mycket bekymrad ut.
— 450 for you, säger kvinnan, you stay long time so 450 for you.
— Ok, säger pappa och så är de överens om priset.

Utanför deras bungalow står även ett annat litet hus uppställt: ett
fint målat andehus. Det ser ut som ett litet tempel med figurer i. Ut-
anför templet står ett litet bord uppställt och det är också fint smyck-
at i rött och orange. På bordet har någon placerat mat till andarna:
en apelsin, en röd Fanta med sugrör i flaskan, en kopp med ris och
en liten klase bananer upplagda på ett porslinsfat.
— Vad fint, säger Calle.
— Ja, säger Cajsa, guldigt och rött. Och egen mat har dom också.
— Hur länge kan maten stå där, blir den inte gammal, frågar Calle.
— Det måste den väl bli, säger pappa, som själv börjar bli sugen
på lite mat. Vad säger ni om att gå och äta lunch?

Och familjens tid på Koh Lanta kan äntligen börja, en tid som
kommer innehålla såväl skola och vardag som mystik och spänning.

33
 Kapitel Åtta

Andra gäster
och inskrivning
på skolan
D
en bungalow-by, eller resort, som de bor på är inte så stor,
så de lär sig rätt snabbt att känna igen de som bor där. Cal-
le och Cajsa tittar sig omkring i den öppna matsalen där
de åt lunch första dagen och undrar lite om några andra barn ska gå
i samma skola. Skolan ska ju börja imorgon med inskrivningssamtal
och en första samling för alla nya elever.
Det är inte så många barn i matsalen just då och de som är där
är rätt små, så Calle och Cajsa tittar runt på alla andra som sitter i
shorts och badkläder och äter sin lunch i den 30-gradiga värmen.

Där finns en holländsk familj med rätt stora barn. De ska nog inte
gå i svenska skolan, tänker Calle och Cajsa. Där finns ett tyskt par,
två män, som verkar väldigt glada och som skrattar och njuter av sin

34
tid på Koh Lanta. Där finns en liten fransk familj med en äldre pap-
pa, en yngre mamma och en ung son i femårsåldern som springer
omkring i stora, orange thaiboxningsshorts. Mamman verkar inte
tycka om att sonen springer omkring, så hon skriker hela tiden efter
honom. Mamma och pappa, som kan franska, vill inte översätta vad
hon säger, så antagligen är det inte så bra saker.

Där finns också en blandad grupp med två fransktalande, äldre

män och en kinesisk man och kvinna. De verkar ha det trevligt och
diskussionerna runt lunchbordet är livliga. Bredvid dem sitter ett
äldre, svenskt par som Calle och Cajsa sett komma på motorcykel
tidigare, ungefär samtidigt som de själva kom från färjan.

Där finns också några svenska barnfamiljer med små barn och
spädbarn som verkar ha funnit varandra och nu sitter tillsammans
utefter ett längre bord. Runt bordet springer också ett par hundar
runt vilket både är populärt, bland barnen, men mindre populärt,
bland föräldrarna.

Första dagen, efter en lätt lunch, tar de det ganska lugnt. Badar en
stund i havet. Det är jätteskönt att stå en bit ut i vattnet på den lång-
grunda stranden och bara låta vågorna skölja emot en. Ibland, när
det passerar en båt en bit ut, växer vågorna i storlek. Ibland är de
små, mest som en liten krusning på vattenytan.

Den strand de bor på, Khlong Dao Beach på norra Koh Lanta, är
oerhört vacker och barnvänlig. Flera kilometer lång med fin, vit sand
som verkligen inbjuder till att bara gå fram och tillbaka på och tänka
på livet, eller, ja, ingenting. Tycker pappa i alla fall.
— Visst är det skönt ungar att bara gå på stranden, titta ut över
havet eller på alla små krabbor som springer omkring i sina hålor,

35
 och riktigt njuta av att känna den varma sanden mellan tårna, säger
han.
— Men det är för varmt i sanden tycker jag, bränner det inte un-
der dina fötter, frågar Calle, och syftar på att sanden inte bara är
mjuk och skön, den blir också väldigt het under dygnets varma tim-
mar.
— Jo, lite grann, säger pappa, men det gör ingenting, det är skönt
ändå. Hur känns det förresten att börja skolan imorgon, frågar han
Calle och Cajsa.
— Bra, säger Cajsa.
— Kul, säger Calle, hoppas det finns några bra kompisar. Och att
man får göra kul saker.
— Det får ni säkert, säger pappa. Och ikväll ska vi springa på
stranden, utropar han entusiastiskt. 400 meter. Alla måste vara med.
— Måste jag också, frågar mamma.
— Absolut, säger alla i en mun.

Så kvällens aktiviteter består av löpning i sanden och middag på

stranden. De går och lägger sig tidigt. Inte för att de inte har kommit
in i tidszonen, men för att man helt enkelt blir trött av en aktiv dag i
solen.

Innan de går och lägger sig märker de att det försvunnit mat från
bordet framför andehuset: koppen som tidigare innehöll ris är nu
tom och flaskan med Fanta har ramlat omkull så det mesta av dryck-
en har runnit ut.
— Konstigt, säger pappa, vem skulle ta mat från gudarna?
— Det kanske inte är någon som har gjort det pappa, säger Cajsa,
dom kanske har hämtat sin mat.
— Va, jaså du menar så, säger pappa, som är så trött att han tycker
den förklaringen är rätt rimlig och till och med lite tilltalande. An-

36
darna behöver väl säkert också mat och på det sättet kan ju männis-
kor komma med ny mat från dag till dag.

Dagen efter ringer mammas mobiltelefon 07.00 och då är det dags

att hoppa upp och göra sig i ordning för att börja den nya skolan. De
klär på sig, äter frukost och packar ned alla böcker de har med sig
från Sverige i var sin plastpåse och går en liten promenad på stran-
den till de kommer fram till skolbyggnaden som tidigare varit ett
hotell. Men nu har hotellrummen blivit till små klassrum.

Det sitter redan några familjer och väntar utanför skolans expe-
dition. Pappa börjar prata med en stor man med stora solglasögon,
som berättar att han hyrt en tuk-tuk, en egen tuk-tuk. Det tycker
pappa är jätteintressant och han frågar ingående om hur den är att
köra, var mannen hyrt den och hur mycket det kostar. Calle, Cajsa
och mamma är inte helt säkra på att de vill åka tuk-tuk med pappa
som förare, men de säger ingenting.

Efter en stund kommer en lärare fram och säger att det är dags att
samlas en trappa ned där det finns en ljusgård. Alla barn och vuxna
går ned till ljusgården och lärarna ställer sig på ena långsidan. Bar-
nen får sedan ställa sig i en stor ring med föräldrarna bakom sig.

Det är sju stycken lärare. En av dem börjar prata, det är rektorn.

— Välkomna hit, säger hon, till världens bästa skola. Eller åtmins-
tone en av världens bästa skolor. Och det är ni och vi som gör den
till världens bästa skola.

Rektorn fortsätter att prata en stund, sedan presenterar sig lärarna.

Alla kommer från olika delar av Sverige, från Skåne till Norrland. De
berättar om hur en skoldag ser ut, när man börjar på morgonen, och

37
 när man slutar på eftermiddagen, när man har gympa och vilken typ
av arbetspass som ligger inplanerade vilken dag.

När lärarna är klara med sin presentation frågar de om någon,

barn eller föräldrar, undrar över något. Det är bara föräldrar som har
frågor. Om vatten, om hundar och om kläder som är lämpliga att ha
på sig i skolan. När frågestunden är klar blir det rundvandring på
skolan och sedan är förmiddagen över.

På eftermiddagen ska det hållas individuella inskrivningssamtal

med den lärare man kommer att ha under sin skoltid på Koh Lanta.
Cajsa ska träffa sin lärare klockan två och Calle har sin inskrivnings-
tid en timme senare.

På väg tillbaka till hotellet ser Calle och Cajsa hur de barn som
redan går på skolan, en del har börjat redan i oktober, har gympa på
stranden. De spelar fotboll med linjer dragna i sanden. Det ser kul
ut och Calle och Cajsa, som båda spelar fotboll hemma i Sverige, ser
fram emot att var med och spela när de har gympa.

— Nå, vad tycker ni då, frågar pappa när de sitter och äter lunch
innan de ska gå tillbaka till skolan vid tvåtiden.
— Det stämmer ju inte med tiderna som ni har sagt, säger Calle.
Ni sade ju halvtvå och nu är det ju två och tolv.
— Två och tolv, säger pappa och ser frågande ut.
— Ja, vi ska ju gå till två måndag till torsdag och till tolv på freda-
gar.
— Jaha, säger pappa, men det är väl jättebra, då lär ni ju ännu
mer. Ha, ha, ha.
— Jag ville ha henne, säger Cajsa. Hon verkar snäll.
— Eh, vadå, säger pappa, som inte riktigt hänger med. Om det är

38
värmen som gjort pappa snurrigare än vanligt är svårt att säga men
han förstår inte vem Cajsa vill ha.
— Som lärare, förstås, är du trög pappa, säger Cajsa. Jag ville ha
henne och jag fick henne.
— Jaha, vad bra då, säger pappa och hänger nu lite bättre med i
samtalet.
— Min lärare verkar också bra, säger Calle, hon ska ha den klass
som bara går i fyra veckor. Som vi ska göra. Sen finns det en annan
klass för dom i min ålder som går en längre tid.
— Jag tycker det verkar bra, säger mamma och i eftermiddag får
vi träffa lärarna var för sig.
— Vadå vi, säger både Calle och Cajsa, ni ska ju bara följa med.
Det är ju vi som ska gå i skolan.
— Även om pappa nog skulle behöva lite skola, säger Cajsa, och
skrattar. Vi kan ju fråga lärarna om vår lilla pappa kan få en extra
kurs i matte.

Calle och mamma skrattar. Pappa säger ingenting. Han har trött-
nat på att prata om matte, det blir så komplicerat. Så han kör sitt
vanliga trick och ropar: ”Sisten i är ett ruttet fläsk”. Och alla störtar
mot poolen för ett dopp innan eftermiddagens möten med lärarna.

39
 Kapitel Nio

Skola och
inköp av badring

I
nskrivningssamtalen går bra och Calle och Cajsa är nöjda med
de lärare som de ska ha. De har ju inte fått träffa sina klasskam-
rater på samma sätt, men de vet vad de heter och att grupperna
är små: både Calle och Cajsa har nio elever i sin klass.

— Pappa, varför heter det egentligen inskrivningssamtal, frågar

Cajsa, när de går till skolan dagen efter för sin första riktiga skoldag.
Det borde ju heta invecklingssamtal.
— Eh, jaså, varför det, frågar pappa.
— Ja, men, att det vecklar in sig, blir lättare.
— Ja, det är ju också en tanke, säger pappa och njuter av att kunna
gå barfota med sina barn till skolan.
— Calle, fortsätter pappa, vet du vad jag trodde du skulle säga när

40
din lärare frågade vad EA betyder på inskrivningssamtalet igår?
— Det betyder ju Eget Arbete, säger Calle, att man jobbar i dom
böcker man har med sig hemifrån.
— Ja, ja, men innan du visste det.
— Jag fattar inte vad du menar, säger Calle.
— Jag trodde du skulle säga Electronic Arts. ”EA Sports”, säger
pappa, och försöker låta som rösten som kommer upp när man star-
tar FIFA på Playstation hemma.
— Jaha, säger Calle. Nä, det tänkte jag inte på.
— Det gjorde jag, säger pappa. Varför tänker man egentligen på
saker så där, dom bara kommer liksom.
— Ja, det kan man verkligen fråga sig, säger mamma, innan de
kommer fram till gårdsplanen utanför skolan där ett antal barn och
föräldrar redan samlats.

Pappa och mamma stannar en stund under samlingen, men sedan

går de hemåt, till sin bungalow för att läsa, träna och äta lunch innan
Calle och Cajsa slutar sin skoldag klockan två. Alla barn på skolan
äter lunch på en närbelägen restaurang på stranden, i två omgångar
för att alla ska få plats.
— Det ska bli spännande att höra vad barnen ätit till lunch, säger
pappa till mamma.
— Bara det inte blir för spännande, säger mamma. Förresten, tror
du man kan lämna sina grejer här på altanen när man går ned till
poolen för att bada. Det är väl ingen som tar saker här?
— Nej, det kan jag aldrig tänka mig, säger pappa.
— Då lämnar jag min bok och mina solglasögon här.
— Gör det, jag följer med till poolen, säger pappa. Jag måste sval-
ka av mig, det är tydligen 37 grader i skuggan just nu berättade dom
i bungalowen bredvid. Dom har en termometer.
— Ja, det ser man inte ofta här, säger mamma. Det finns inga ter-

41
 mometrar som hänger någonstans, som hemma.
— Kanske lika bra det, det är väl samma temperatur nästan jämnt,
säger pappa och hoppar i med ett riktigt plask. Det blir till en riktig
badbomb och några av de svenska småbarnsfamiljerna tittar irriterat
på pappa.

När klockan är tio i två byter mamma och pappa om och går till
skolan. Cajsa är först ut:
— Mamma och pappa, vet ni vad, säger hon. Emma, hon hade en
svart kobra i sitt elskåp igår. Spännande, va?
— Eh, ja, det låter ju spännande, kanske lite väl spännande, säger
mamma. Men hur gick det med ormen? Och med Emma och hennes
familj?
— Det gick bra. Några thailändare som jobbar där Emma bor
jagade bort ormen från elskåpet och från deras tomt. Men dom dö-
dade inte ormen. Man får ju inte döda ormar om man tror på bud-
dismen. Om man inte är snäll mot människor och djur, så kan man
lika gärna bli född igen som katt eller hund. Man kan bli född till allt
möjligt, till och med en båt. Eller jag vet inte om man just kan bli
född igen till en båt. Men ni förstår, va?
— Ja, vi förstår, säger pappa, som själv är mycket intresserad av
religion och meditation och gärna pratar om såna saker. Vad sade ni
mer om buddismen?
— Ja, att dom flesta tror på buddismen i Thailand. Typ 95 % av
alla som bor här. Men det finns också kristna och muslimer och små
folk, alltså inte småväxta människor, men såna folk som inte är så
många. Som bor uppe i bergen och i djungeln och så.
— Sade dom vilken religion som är störst här på Koh Lanta, frå-
gar mamma.
— Ja, det var väl muslimer, säger Cajsa.
— Islam, rättar pappa, som ändå känner sig glad och stolt över

42
hur mycket hans dotter verkar ha lärt sig på en enda dag i den nya
skolan.

En stund senare släntrar Calle ned för trappan från den del av sko-
lan där klassrummen är belägna. Han kommer tillsammans med en
kille i keps, som verkar gå i samma klass.
— Kan Mårten och jag leka, frågar han.
— Eh, javisst, säger pappa. Men måste vi inte prata med hans för-
äldrar först?
— Hans mamma är kvar i Sverige men hans pappa bor där borta,
i dom där husen.
— Okej, säger pappa, och sedan går dom alla fem bort mot den
bungalow-by som ligger närmast skolan och bara några hundra me-
ter från där Calle och Cajsa bor.

Efter en eftermiddag med bad i poolen, lek med ny kompis och

bokläsning så bestämmer de sig för att åka in till stan, till Ban Sala-
dan. De går upp mot huvudvägen som går längs med hela Koh Lan-
tas västkust, från Saladan i norr till nationalparken Mu Koh Lanta i
söder.

Innan de ens hinner upp till huvudvägen kommer en tuk-tuk

åkande emot dem.
— Saladan, frågar föraren.
— Yes, säger pappa. How much?
— 100 baht, säger mannen.
— 60, säger pappa.
— 80, säger mannen.
— Ok, säger pappa, och de hoppar alla upp i den färgglada tuk-
tuken, gul och blå med grön-vitt tak, för den korta färden in mot
Saladan.

43
 Efter en kort färd på inte mer än fem minuter är de i alla fall fram-
me i Saladan, som egentligen bara består av ett par gator, ett antal
marknadsstånd och restauranger utefter vattenlinjen hela vägen bort
mot piren. Calle och Cajsa vill köpa cyklop och snorklar eftersom de
ska ut och snorkla vid Koh Rok till helgen.

Koh Rok ligger några mil söder om Koh Lanta och är egentligen
två klippöar där det brukar finnas mycket fisk. Öarna är också kända
för de varaner som går fritt där och som gärna kommer fram ur sko-
gen och ut på stranden när det kommer turister som har mat med
sig.

De hittar cyklop och snorklar i en butik nära restauranggatan och

efter några minuters diskuterande och knappande på den obligato-
riska miniräknaren så är affären klar. Tror alla. Utom pappa som helt
plötsligt får ny energi:
— Jag kom på en grej, jag ska köpa en badring, en stor badring,
utbrister han. Så kan jag sitta i badringen och snorkla. Nice, va?
— Fett nice, säger Cajsa, och man hör verkligen ironin i rösten.
Du skämmer ju bara ut dig pappa, det fattar du väl. Det är ju bara
småbarn som har badring.
— Nej, nej, säger pappa, inte en sån där badring med Nalle Puh
eller svamp-Bob eller annat larv. Jag ska köpa en med handtag, typ
en sån som fiskare har hemma ibland. Det ser ju jätteskönt ut, bara
sitta i ringen och fiska. Ja, eller snorkla, säger pappa och väljer en
badring i butiken och börjar om med sin prutning.

Efter en stund är prutningen klar och de går ut ur affären för att

leta upp en restaurang att äta middag på.
— Det är det enda riktigt svåra val man ställs inför varje dag här

44
45
 på Koh Lanta, hade mamma snappat upp att några föräldrar som
bott här en längre tid sagt på samlingen dagen innan.

Det lät skönt tyckte hon. Att slippa laga mat och bara kunna välja
en restaurang. Som ikväll, då de går in på Catfish och beställer fisk i
olika former: grillad barracuda, fiskkakor och nudlar med fisk.

Calle och Cajsa säger inte så mycket under tiden de äter, de är

trötta efter den första hela skoldagen och allt badande i den starka
eftermiddagssolen. Pappa pratar desto mer. Om ett av sina favorit-
ämnen: meditation.

Medan pappa går på om meditation och hur bra det är, så slappnar
Calle och Cajsa av och flyter bort i sina tankar. De ser pappas mun
röra sig och hans händer som åker upp och ner, men de hör inte
längre någonting. Pappas prat är nog lika bra som att meditera, tän-
ker Cajsa. Man bara flyter med och slappnar av.

46
 Kapitel Tio

Thaiboxning
F
örsta veckan i skolan går fort och snart är det fredag: den
dag i veckan då de slutar tidigt, redan klockan tolv. Calle och
Cajsa har bestämt att de ska prova på thaiboxning den här
fredagen tillsammans med två kompisar från skolan: Mårten och
Emma. Även Mårtens pappa ska följa med.

Så när skolan är slut för veckan så går de upp till stora vägen för att
vinka till sig två tuk-tuk som ska ta dem ner till Lanta Gym, en trä-
ningslokal för thaiboxare från hela världen.

Tuk-tuk-föraren kör ned mot Long Beach, stranden efter den som
Calle och Cajsa bor på, och släpper av dem på huvudvägen vid en

47
 restaurang som heter Retro som inte ska ligga så långt från Lanta
Gym. De bestämmer sig för att äta lunch på Retro, så de har bra med
energi i kroppen inför sitt thaiboxningspass.

Calle och Cajsa gillar Retro. Det gör inte pappa. Han tycker det är
dyrt.
— Det är typiskt, säger han, så fort en restaurang kommer in i
Lonely Planet så går priserna upp.
— Ja, lite dyrt är det nog, säger Mårtens pappa, som också gjort
det till lite av en sport att kunna äta billigt - men ändå bra.
— Hör bara vad de skriver, säger pappa och fiskar upp sin thai-
landsguide ur sin lilla svarta ryggsäck. ”A simple bamboo and that-
ched-roof place that serves international dishes like steak and pasta.”
Ha, ha, skrattar pappa. Det enda som är internationellt är väl priser-
na.
— Precis, säger Mårtens pappa, som verkar komma mycket bra
överens med pappa
— Så illa är det väl inte, säger mamma, min mat var kanongod.
— Ja, jo, säger pappa och Mårtens pappa håller med. Men det var
ju liksom inte det som var poängen.

Calle och Cajsa bryr sig inte om pappa. Han är lite snål ibland.
De sitter skönt tillbakalutade på var sin sittkudde och äter sin lunch
med sina nya kompisar och tycker att allt är rätt skönt: både semester
och skola på en gång. Och nu thaiboxning. Som mamma egentligen
inte tycker om. Därför har hon också följt med för att se till att det
inte blir ”för blodigt”, som hon säger.

När de är klara med lunchen går de bortåt, utmed huvudvägen.

Efter några hundra meter i eftermiddagsvärmen kommer de svettiga
fram till ett stort hus med Lanta Gym-skyltar på utsidan.

48
 Pappa frågar några män, som står utanför huset, om de kommit
fram till Lanta Gym.
— No, no, säger de och pekar istället mot en jordväg som går in
till vänster bakom huset.
— Okej, okej, säger pappa, hitåt ska vi ungar, ropar han onödigt
högt. Så att alla verkligen ska höra.

De går ytterligare några hundra meter efter grusvägen och kom-

mer fram till en korsning. Fortfarande inget Lanta Gym.

Pappa frågar igen, den här gången ett par män som samtidigt han-
terar en grävskopa. Pappa får skrika ännu högre och den här gången
är det bra att han kan skrika högt.
— That way, verkar männen mena, och pekar in till höger. Där
grusvägen fortsätter.

Efter ytterligare några hundra meter ser de byggnaden dit de ska.

De går ned för en slänt och in i huset som är helt öppet på den sida
de kommer ifrån.

Där möts de av en stor ring, likt en boxningsring. Det står ”Lanta

Muy Thai” med stora bokstäver mitt på ringen, och efter sidorna
hänger i rejäla kedjor rader med svarta och röda sandsäckar. Calle
och Mårten börjar genast sparka och slå på de stora sandsäckarna,
som är större än de själva.
— Ta det nu lugnt killar, säger Mårtens pappa, ni ska snart få slåss
på riktigt.
— Precis, säger pappa.

Calle och Cajsa hatar när pappa säger ”precis”. Det låter så ne-

49
 gativt, typ ”preeeciiiis”. Och han som alltid säger att de ska vara så
”positiva”.

På väggarna hänger bilder på thaiboxare, grupper av thaiboxare

och på Thailands kung, Bhumibol Adulyadej, eller Rama den nionde
(IX) som är hans officiella regentnamn. Även några thailändska flag-
gor, röd-vit-blå, hänger efter väggarna.

De får träffa gymets ägare, som visar sig vara en tidigare världs-
mästare i thaiboxning. Calle och Mårten blir uppspelta.
— Vi ska träna med en världsmästare, coolt va, säger de.
— Fett coolt, säger Cajsa. Som vanligt.
— Ja, ja, lyssna nu istället, säger pappa.
— Precis, säger Mårtens pappa. Lika släpigt och jobbigt som pap-
pa brukar säga det: ”preeeciiiis”.

Ingen lyssnar på papporna, utan all koncentration är nu på en

svensk kille, Sander, som också tränar på gymet. Han berättar att
han snart ska gå sin första match, om två veckor, på Barbeque Sta-
dium på norra Koh Lanta. Sedan berättar han om det träningspass
som Calle, Cajsa, Mårten och Emma ska vara med på.

Det kommer att vara tre tränare: två thailändare och en svensk,
Sander. Cajsa och Emma kommer att få träna med Kitty, som tyd-
ligen gått 400 matcher, medan Calle och Mårten får träna med en
annan kille som gått 250 matcher. Sander kommer att gå runt och
hjälpa alla, inte minst med att förstå varandra då språket de alla an-
vänder är lite trevande engelska.

Cajsa och Emma tycker Kitty ser jättegammal ut, men han är tyd-
ligen bara 35 år.

50
51
 — Thaiboxning sliter på kroppen, säger pappa och Mårtens pappa
nickar instämmande.
— Ha, vad vet du om det, säger Calle.
— Just det, pappa, säger Cajsa, hur mycket thaiboxning har du
tränat?
— Ja, eh, hör ni, nu måste ni gå bort till väggen där, ni ska börja
snart, säger pappa för att komma bort från samtalsämnet. Långt
bort. För pappas egna erfarenheter av budo och kampsport inskrän-
ker sig till lite judo på gympan för snart trettio år sedan.

Träningspasset börjar med lite lätt löpning, runt, runt på en röd

plastmatta utanför ringen. Sedan visar tränarna ett antal grund-
slag och sparkar. Så att Calle, Cajsa, Mårten och Emma får lära sig
rätt positioner och rätt slag och öva på sina tränare, som inte har så
mycket skydd på sig. Bara vadderade skydd över smalbenen.

När de lärt sig grunderna och fått öva en stund pekar Kitty mot
ringen. Nu är det dags.
— Yehoo, ropar alla fyra och rusar mot ringen, där det ligger ut-
rustning som de ska få använda.

De snörar på sig var sitt par handskar. De är blå och inte så tjocka
som boxningshandskar. Tränarna tar upp sina svart-röda vadderade
skydd, som ser ut som fyrkanter, som de håller upp för att Calle,
Cajsa, Mårten och Emma ska kunna slå så hårt de kan. Och det gör
de.

Pang, pang, pang. Det smäller och låter rejält. Men det är jobbigt.
Efter tio minuter ligger alla platt på marken, helt färdiga. Men efter
en vattenpaus så är de igång igen. Och så håller de på till en timme
gått och träningspasset är över.

52
 Då kommer världsmästaren fram och pratar med barnen.
— Very good, säger han. You can train here if you want. I start
when I was your age, 8 or 9 years old.

Calle, Cajsa, Mårten och Emma förstår inte allt han säger, men de
suger åt sig berömmet och tycker att thaiboxning är riktigt kul. Men
jobbigt. Och svettigt.

Det står en läskautomat i ena hörnet av lokalen med en bild av en

iskall Pepsi på ena sidan.
— Snälla, säger Cajsa, och pappa, som egentligen tycker att man
ska undvika läsk helt och hållet, nickar.
— Jaa, skriker de allihopa och rusar mot automaten som är fylld
med Pepsi och 7-Up.

Efter en stunds vila och läskdrickande piggnar de till och tackar

sina tränare innan de lämnar Lanta Gym.

De har frågat Sander om det inte finns en genväg ned mot hu-
vudvägen och det gör det, så nu sneddar de fram mellan några hus
där de thaiboxare som inte kommer från Koh Lanta men tränar på
gymet bor. De vinkar till Sander som sitter på sin lilla veranda och
njuter av lite skugga, samtidigt som luften nästan står stilla i hettan
utanför.

Mårten och Emma måsta åka tillbaka till Klong Dao-stranden där
de bor, eftersom Mårtens pappa lovat Emmas föräldrar att komma
tillbaka i tid. Så de tar en tuk-tuk, medan Calle, Cajsa, mamma och
pappa ska gå till Relax Bay.
— Det är inte så långt, säger pappa. Och det verkar vara jätteskönt

53
 där. Soft och bara avslappnat. Man kanske till och med kan meditera
lite, vad vet man?
— Har dom glass, frågar Calle. Jag är jättevarm.
— Det har dom säkert, säger pappa, kom så går vi.

De går. Och går. Och går. Uppför en backe och runt i vad som
verkar vara en bungalow-by. Men de ser inga människor. Och ingen
restaurang där man kan njuta av en glass i värmen.
— Pappa, säger Cajsa, det skulle ju vara nära sade du. Det stäm-
mer ju inte. Nu orkar jag inte längre.
— Vi är snart framme, säger pappa, som snabbt blir avslöjad.
— Har du varit här förut eller vadå, frågar Calle.
— Nej, måste pappa erkänna. Men, men - jag känner det på mig.

Och för en gångs skull så stämmer pappas känsla och de kommer

äntligen fram till en träportal där det står RELAX BAY KO LANTA.
Bredvid portalen står en gammal tuk-tuk parkerad.

De går igenom portalen och kommer till en trappa som leder ned
till stranden och till ett stort trädäck som också är restaurang.
— Äntligen, säger Cajsa, och pustar ut. Nu bara måste jag få en
glass.
— Visst, säger pappa, och bläddrar i ett menykort som ligger på
bordet. Dom har jättemånga goda smaker: spenat, basilika, chilipep-
par..
— Lägg av pappa, du är inte rolig, säger Calle. Vad har dom på
riktigt?
— Choklad, vanilj, kokos och jordgubbar.
— Jag vill ha två choklad, säger Calle.
— Jag med, säger Cajsa.

54
 Mamma och pappa passar på att beställa varsin kaffe latte. Mam-
ma är galen i kaffe latte hemma i Sverige. Lika galen som pappa bru-
kar vara i sitt te.

När glassen och kaffet har kommit in börjar pappa prata om av-
slappning och meditation igen. Och om vikten av att ”inte tappa
ansiktet” och förlora kontrollen över sitt humör.
— Ni förstår, säger pappa, att höja rösten i Thailand, eller att skri-
ka, anses väldigt fult. Och det gör att alla inblandade ”tappar ansik-
tet” och blir sårade. Vill man visa att någonting är viktigt, eller fel,
eller helt galet, så får man helt enkelt le och säga samma sak gång på
gång.
— Som Bosse Ringholm, säger mamma och skrattar.
— Ja, ja, säger pappa, men på ett lite mer nyanserat sätt än vad
han gjorde i den där tv-intervjun.

Calle och Cajsa vet inte vem Bosse Ringholm är, men de förstår
att man ska undvika att visa irritation och att höja rösten i Thailand.
Det har de även pratat om i skolan. Det finns bara ett undantag hade
de också lärt sig i skolan – och det är om det är Sanuk att göra det.

Sanuk, som de pratar mycket om i skolan, är ett viktigt begrepp i

Thailand och betyder ungefär att ha roligt. Oberoende vad man gör.

Arbetar man så måste man göra vad man kan för att ha roligt
samtidigt, kanske genom att sjunga eller skämta med sina arbetskol-
legor. Samma sak när man går i skolan – allt ska vara Sanuk. Och det
berömda leendet i Thailand har säkert också sitt ursprung i viljan att
skapa Sanuk.

När det är som varmast och Calle och Cajsa fått i sig sina glassar

55
 och börjat återhämta sig, inte bara från thaiboxningen men också
från pappas promenad, så ser de tre personer komma springande
emot dem på stranden. När de kommer närmare känner de igen per-
sonerna från Lanta Gym, som mitt i eftermiddagshettan är ute och
springer, endast iförda sina färggranna thaiboxningsshorts.
— Ohh, det där ser jobbigt ut, säger Cajsa. Jag tror inte jag orkar
bli thaiboxare om jag måste springa i solen så där.
— Man måste nog inte springa mitt i värsta solen för att bli en bra
thaiboxare, skrattar pappa. Men, vad säger ni om att ta en tuk-tuk
hem. Det känns lite jobbigt att gå tillbaka.
— Jaaa, skriker resten av familjen.

56
 Kapitel Elva

Snorkling och
försvunna
solglasögon
M
orgonen efter ska de åka på snorkeltur till Koh Rok. Men
dagen börjar lite annorlunda än tidigare dagar. Mamma,
som alltid brukar gå upp lite tidigare än resten av famil-
jen för att jogga på stranden innan frukost, har nämligen helt glömt
diskussionen dagen innan om att man inte ska skrika i Thailand.
Hon kommer inrusande i bungalowen och ser helt vild ut i håret:
— Mina solglasögon är borta, ropar hon. Borta.
— Mamma, du verkar irriterad, säger Cajsa. Och du skriker.
— Skriker och skriker, säger mamma, mina glasögon är ju borta.
Någon har snott dom. Du sade ju att det var säkert att lämna saker
på altanbordet, säger hon och tittar ilsket på en yrvaken pappa.
— Eh, va, säger pappa, som inte riktigt har hängt med i diskussio-
nen.

57
 — Du sade ju att man kan lämna sina grejor här ute på altanen
– och nu är mina glasögon borta. Det är ditt fel!
— Eh, jaså, säger pappa. Men är du säker på att du inte bara lagt
dom någon annanstans?
— Vadå någon annanstans, jag lägger dom alltid härute. Och nu
ligger min bok kvar, men mina solglasögon är borta.
— Ja, då får vi väl köpa nya, försöker pappa.
— Nya, det var ju riktiga solglasögon, inga pirat-glasögon köpta
här på ön.
— Pappa har ju faktiskt köpt solglasögon här, visst pappa, säger
Cajsa.
— Ja, det är väl inget större fel på dom, tycker pappa.
— Hm, säger mamma, och går ut på altanen och sätter sig.

Calle, Cajsa och pappa tar det lite lugnt och stannar inne i bunga-
lowen, så mamma kan lugna ner sig ute på altanen. Och det gör hon
ganska snabbt. Men i en bungalow lite längre bort hör de en annan
familj som inte heller följer det thailändska sättet att hantera ilska
och konflikter – det är den franska mamman som skäller på sin lilla
son.

Tydligen har han sprungit iväg och hon är arg, säkert också lite
orolig för att han ska försvinna. Det kan inte vara kul att ha en mam-
ma som skäller på en hela tiden, tänker Calle och Cajsa. Hur ska
man då kunna förstå att det beror på att mamma eller pappa egentli-
gen är oroliga?

De ska åka på en eftermiddags-snorkeltur, så de tar det riktigt

lugnt till frukost. Äter först lite flingor, sen rostade mackor med mar-
melad. Calle har lastat sin tallrik full med bacon.
— Orkar du verkligen det där, frågar pappa.

58
 — Kanske det, säger Calle, och ser lite lurig ut.

Och pappas fråga visar sig vara befogad. När de lämnar frukost-
bordet har Calle inte ens rört sina bacon, men så fort de kommit
några meter bort så hoppar en stor hund upp och snor åt sig några
bacon från Calles tallrik.
— Yes, säger Calle, som älskar hundar.
— Å nej, säger pappa, och känner blickarna från de svenska små-
barnsfamiljerna som inte alls är lika roade som Calle av att ha hun-
dar i frukostmatsalen.

Koh Lanta, och hela Thailand för den delen, är verkligen fullt
med hundar och katter och andra djur som barn gillar. På Calle och
Cajsas hotell finns det hundar och katter, men även en hel del tama
fåglar som kommer och gör rent på altanbordet om det finns någon
matrest eller brödsmula kvar att kalasa på.

Calle och Cajsa vet att man ska vara försiktig med djur och inte
vara för närgången. Det finns rabies i Thailand och djur kan ha lop-
por, skabb, svampinfektioner och annat otrevligt. Men de är ju så
gulliga!

Skulle man ändå bli biten eller riven eller slickad i ett öppet sår av
ett djur ska man uppsöka läkare snarast, senast inom två dygn, för
att få sprutor mot rabies.

Vid elvatiden kommer så en bil och hämtar upp dem för transport
till båtpiren i Saladan. De ska åka med en stor båt och det är redan
mycket folk ombord när de kommer fram till piren.

59
 Mamma köper en flaska vatten och sedan går de ombord. De hit-
tar platser på övre däck och slår sig ned för en tvåtimmars-tur ut till
Koh Rok.

Tiden går fort på båten och det fläktar skönt på däck. Alla är väl
insmorda med solskydd och Calle och Cajsa och pappa har keps på
sig.

Strax utanför Koh Rok, som egentligen består av två klippöar,

stannar båten för ett första snorkelstopp. De tar på sig sina cyklop
och sina snorklar och hoppar i från båten.

Vattnet är fantastiskt, smaragdgrönt och varmt, och sikten är bra.

Calle och Cajsa ser massor av fisk – det är nästan som att simma
omkring i ett akvarium.

Efter stoppet åker båten in mot land, där den lägger till. Alla pas-
sagerare får gå i land och personalen dukar upp en fruktbuffé på
stranden, där man kan ta för sig av melon, ananas och papaya och
även få en flaska iskallt vatten.

Cajsa har hittat en kompis från skolan på båten, Fredrika, och

Cajsa, Calle och Fredrika bestämmer sig för att hoppa från båten is-
tället för att snorkla. Bra val, tycker mamma, då det är ganska strömt
mellan Koh Rok-öarna. Bra val, tycker pappa, då blir det ingen dis-
kussion om min fina badring.

Så medan Calle, Cajsa och Fredrika hoppar från båten simmar

mamma och pappa ut i sundet för att snorkla, pappa med sin bad-
ring och mamma utan. Men pappas förhoppning om att det inte ska
bli någon diskussion om hans badring håller inte riktigt.

60
 — Kom igen nu, ropar mamma till pappa, det går ju jättelångsamt
med den där fåniga badringen.
— Ja, ja, jag kommer, säger pappa, jag ska bara få in tekniken, sen
ska du få se.
— Säkert, säger mamma, och simmar på med pappa plaskande en
bit efter.

En bit ut blir det plötsligt mycket djupare, det är som om botten

bara faller nedåt, och där kommer mer och större fiskar och mer av
annat att se, till exempel sjöborrar med långa svarta taggar.

Plötsligt hör de personalen ropa och gestikulera på stranden. Tyd-

ligen är det några varaner som vill vara med och smaka på den goda
fruktbuffén. De är stora, ungefär en och en halv meter långa, och
thailändarna verkar nästan lite rädda för dem.

Men det är inte Calle, Cajsa och Fredrika, utan de skyndar i land
för att få se mer av varanerna och deras blå-lila tungor som skjuter ut
ur munnen. Mamma och pappa kommer också upp ur vattnet.
— Imponerande djur, säger pappa.
— Ja, säger Fredrikas pappa, men man ska vara försiktig. Jag hör-
de att en turist blev för närgången nyligen och då fick han en rejäl
smäll av varanens stjärt.
— Säkert, säger pappa. Ja, man ska aldrig bli för närgången när
det gäller vilda djur.
— Preeeciiiis, säger Fredrikas pappa.

Efter ett par timmar på den härliga sandstranden på Koh Rok, in-
ramad av grönskande djungel, är det dags att åka tillbaka till Saladan.
Cajsa och Fredrika sitter med mamma på övre däck, medan pappa
och Calle sätter sig under däck istället. De har fått nog av solen.

61
 — Calle, säger pappa, när de kommit ut en bit på havet. Vad tror
du om mammas glasögon egentligen? Visst verkar det lite konstigt
att dom bara försvunnit?
— Ja, kanske det, säger Calle. Tror du någon har snott dom?
— Jag vet inte, säger pappa. Kanske, kanske inte.

Det låter rätt mycket från båtmotorn under däck, ett monotont
dunkande, så snart sover både pappa och Calle. Värme, sol och bad
tar på krafterna. Calle drömmer om varanödlor och solglasögon,
medan pappa snarkar lätt.

Tillbaka på hotellet blir det en lugn kväll. De lastar av snorklar,

cyklop och pappas badring på altanen, tar en snabb dusch och äter
även en snabb middag på hotellets restaurang.

Sedan blir det filmkväll på rummet. Pappa har tagit med sig sin
dator hemifrån, så alla samlas kring skärmen för att se en film som
går på bio hemma.

Pappa tycker egentligen inte om att köpa billiga filmkopior. Han

vill göra rätt för sig och köpa originalfilmer och originalmusik. Men
just nu kopplar pappa bort alla tankar kring rätt och fel och vill bara
ha lite Sanuk med sin familj.

62
 Kapitel Tolv

Kantiang och
en försvunnen
badring
D
agen efter är det söndagslugnt när de kommer till frukost-
matsalen. Det är bara en av småbarnsfamiljerna som hittat
dit. ”Inga bacon”, hade pappa förmanande sagt till Calle
när de gick ut från sin bungalow, och Calle har lovat att inte ta några
bacon som han inte ska äta själv.

Men Calle tycker att pappa är lite hård mot hundarna, de har det
inte så lätt i Thailand. På stranden springer det runt fullt med lösa
hundar, en del ser riktigt sargade ut och en stackare har bara tre ben.
Så vad gjorde det om man skulle ge dem lite bacon. Men, nu har han
ju lovat pappa, men man kanske kunde tappa ett bacon eller så? Det
borde ju inte räknas.
— Ja, vad ska vi göra idag tycker ni, frågar pappa, när de tagit för
sig av frukostbuffén.
— Bada, säger Cajsa. Kan vi inte åka till den där stranden där vi

63
 var förra året? När pappa fick Jelly fish i badbyxorna.

Calle och mamma skrattar förtjust. De kan fortfarande se scenen

framför sig när pappa kommer upp ur vattnet och kliar och river i
sina badbyxor. Det var jättepinsamt, men jättekul.
— Jelly fish, ja, dom där el-trådarna var ju inte så roliga att få på
kroppen, säger pappa. Men fick jag dom verkligen i badbyxorna? Jag
tycker ni överdriver lite.
— Överdriver, snarare underdriver, säger Calle. Hela stranden
skrattade ju åt din krigsdans.
— Kan du inte göra det igen, säger Cajsa förväntansfullt, och
mamma och Calle tjuter av skratt.
— Kan vi inte prata om något annat, säger pappa. Som hur vi ska
ta oss dit. Kantiang heter ju stranden och det är en bit dit.
— Kan du inte boka en tuk-tuk, säger mamma och tittar på pap-
pa. Du är ju så bra på att pruta.
— Jaså, jaha, säger pappa, och ser lite smickrad ut. Ja, det kan jag
väl göra, säger han. Jag går och frågar på en gång.

Det ligger en liten resebyrå på hotellområdet, som hjälper till med

allt från transporter till utflykter. Pappa går dit och kommer rätt
snart tillbaka till frukostbordet.
— Nu är det ”klarrrt”, snabbt va, säger pappa och tittar på mam-
ma, Calle och Cajsa.
— Jättebra pappa, säger Cajsa, det kan du få göra om.

Mamma och Calle börjar skratta igen.

— Vad skrattar ni nu åt, frågar pappa, som ju inte kan veta att
mamma, Calle och Cajsa pratat om kvinnlig list när han var borta.
”Säg att en man är duktig på något, så gör han det”, hade mamma
sagt. Och det stämde ju!

64
 — Hur som helst, säger pappa, så kommer dom och hämtar oss
vid elvatiden så vi har gott om tid att bada i poolen och packa snor-
kelgrejer och annat. Vad vill ni ha med er ungar?
— Kortlek, säger Cajsa, och Calle instämmer. Så kan vi köra
bubblan när vi äter lunch.
— Eller bluffstopp, säger Calle.
— Aldrig, säger pappa, ni bara kastar korten i sanden. Sedan sitter
jag ensam med full hand när alla gått ut.
— Du får väl hänga med pappa, säger Cajsa. Du tittar ju aldrig
upp från dina kort, bara sitter där och smyger.
— Typiskt dålig förlorare, säger Calle. Jag tycker vi röstar om vad
vi ska spela. Och då kommer pappa att förlora fett. Eller hur mam-
ma?
— Så kan det bli, säger mamma, som själv är en hejare på att bluf-
fa och fuska i kortspel. Något hon tydligen lärt sig av sin farmor när
hon var liten.

Efter lite badande i poolen och en snabb packning av dagsrygg-

säcken står de färdiga klockan elva vid parkeringen utanför hotel-
let. Där står massor av lätta motorcyklar, minibussar och bilar. Men
ingen tuk-tuk.
— Lugn, lugn, säger pappa. Den kommer nog snart. Jag har ju
beställt.

Då kommer en man gående emot dem och vinkar.

— Hallo, you go Kantiang, säger han.
— Yes, säger pappa, och fortsätter på sin semesterengelska: ”We
go Kantiang but we go tuk-tuk.”
— Oh, no tuk-tuk, no have. Go taxi. Only 1.200 baht.

Efter en stunds diskuterande inser pappa att hans beställning blivit

65
 något förändrad och något dyrare, men att de ändå har transport till
stranden. Så nu åker de taxi istället.

Färden går via Long Beach, Klong Khoang Beach, Khlong Nin
Beach ned till stranden Kantiang. Många tycker att de finaste strän-
derna ligger på södra Koh Lanta, där stränderna ligger inbäddade av
djungel, kullar och berg.

Taxikillen släpper av dem vid Kantiangs lilla samhälle, med tatu-

eringsinrättning, 7-Eleven och ett bra kafé som lystrar till namnet
Drunken Sailor’s. De går in bakom 7-Eleven, och fortsätter igenom
Kantiang Bay View Resort, där de bott året innan, tills de kommer ut
på den fina stranden – som idag nästan ligger öde.

De köper varsin dricka på Why Not Bar och byter sedan om för
att snorkla runt i det härliga, klara vattnet. Pappa, Calle och Cajsa
snorklar runt långsvansbåtarna och simmar sedan bort mot ett sten-
parti vid strandens norra del. Där finns det en hel del fisk och de
känner sig nöjda när de kommer tillbaka till mamma som bestämt
sig för att pressa i solen istället för att snorkla.
— Vi såg massor med fisk mamma, säger Cajsa, varför vill du inte
snorkla?
— Det var så skönt att bara ligga här på stranden, säger mamma.
Och vi har väl inte fyra bra cyklop, har vi det?
— Ha, ha, bortförklaring, säger Calle. Men du missade inte så
mycket, det var ju inte något akvarium direkt.
— Nej, men rätt bra ändå, säger pappa. Det är ju bättre ute på
öarna, men för att vara så nära stranden var det helt okej.
— Någon som är hungrig, frågar mamma. Kanske dags för Same
Same?
— Yes, ropar Calle och Cajsa, och springer nedför stranden bort

66
mot restaurangen Same Same But Different, som ligger allra längst
ned på stranden, bortanför lyxhotellet Pimalai och förbi den pir av
plastdunkar som skjuter ut mitt på stranden för att ta emot de gäster
som vill spendera sin tid på Koh Lanta i lyx. Förbi några thailändare
som passar på att njuta av det fina söndagsvädret och badar i strand-
kanten. Med kläderna på, som de flesta thailändare brukar göra.

Pappa, som ju inte alltid håller med de guideböcker han ändå

alltid läser, är faktiskt överens med Lonely Planet vad gäller Same
Same. Det är en riktigt bra restaurang med autentisk mat från södra
Thailand.

Men frågan är om inte restaurangens inramning slår det mesta:

borden står utplacerade direkt i sanden under enkla bambutak
och i högtalarna spelas bara enkel, soft musik. Ett ställe att stanna
länge på. Vilket man också måste göra eftersom servicen är väldigt
avslappnad och begrepp som stress och bråttom aldrig nått Same
Same. Så kortleken kommer väl till pass – och pappa förlorar. Som
vanligt.

Efter en trekvart kommer äntligen servitören, iklädd orange ha-

waii-skjorta och trendriktiga solglasögon, ut med deras mat på fina
keramiktallrikar. Calle och Cajsa är vrålhungriga och kastar sig över
sin mat, nudlar med kyckling. Calle har beställt vanliga nudlar och
Cajsa glasnudlar.

Mamma tycker det saknas något till sin mat och vinkar till sig ser-
vitören som sitter och tar det lugnt i restaurangens blåmålade bardel,
där all dricka hälls upp och där man också kan sitta och hänga på ett
antal höga träpallar.
— Can I have soya, please, säger mamma.

67
 — What, no have, säger killen bakom sina mörka solglasögon.
Han förstår inte vad mamma menar.
— Soy sauce, soya, försöker mamma igen, och visar med ena han-
den vad hon skulle göra med en flaska soja om hon hade en: hälla en
skvätt över sina nudlar.

Eftersom killen fortfarande ser väldigt frågande ut tar mamma

saken i egna händer. Hon springer iväg mellan borden och kommer
efter en stund tillbaka med en liten mörk flaska med gul pip.
— Soya, säger mamma.
— Ah, mäki, säger killen.
— Mäki, frågar mamma.
— Yes, mäki, säger killen.
— Skriv upp det mamma, så kan du använda det igen, säger Caj-
sa.

Det gör mamma. Hon tar upp en liten anteckningsbok och skri-
ver: soja = mäki. När hon senare frågar en thailändsk kock, som hon
träffar på en utflykt, får hon veta att mäki är sötare än soja.

De stannar kvar i restaurangen en stund till, leker med några kat-

ter och hittar till och med en dräktig kattmamma inne på toaletten,
som gömt sig undan den heta eftermiddagssolen. När klockan blivit
halvfyra går de tillbaka utefter stranden, för att komma i tid till det
lilla samhället och hämtas upp av taxikillen. Som redan står och vän-
tar när de kommer fram.

De gör några stopp på vägen hem, bland annat på Khlong Nin,

som blivit en favorit bland många ryggsäcksresenärer. Här finns
också en hel del små affärer som säljer hantverk och smycken, en del
gjort på plats, en del från norra Thailand. De stannar också till på ett

68
franskt bageri som ligger i början av Long Beach för att köpa hem
lite croissanter och, tro det eller ej, kanelbullar.

När de väl är tillbaka på hotellet är klockan halvsex och alla är helt

slut. Pappa sätter på lite tevatten i den medhavda lilla vattenkokaren
och Calle och Cajsa dricker varsitt glas apelsinjuice till sin kanel-
bulle. Plötsligt hör de pappa ropa till. Sedan blir han väldigt o-thai-
ländsk.
— Men vad i hela världen, börjar han, och Calle och Cajsa känner
på sig att en mindre jordbävning är på väg.
— Var är min badring, fortsätter pappa. Den låg ju här på altanen
när vi åkte i morse och nu är den borta. Någon har snott den. Min
fina badring.
— Kan du inte leta lite innan du blir så upprörd, säger mamma.
— Vadå, vem var inte upprörd igår om jag inte minns fel. Och då
handlade det ju bara om ett par solglasögon – nu är det en stor, fin
badring som försvunnit. Vad tror ni, ska man ringa polisen?

Calle och Cajsa skrattar.

— Vadå, pappa, ringa polisen bara för en badring.
— Vadå bara, säger pappa, och ser ledsen ut. Det är väl inte bara.
Den var ju kanonbra när vi var ute och snorklade.
— Okej då, säger Calle, vi kan hjälpa dig att leta. Eller hur Cajsa?
— Absolut, säger Cajsa, och de letar runt på hotellet, i frukost-
matsalen och i och runt poolen. Men ingen badring.

Lite senare sitter de alla samlade på altanen och pappa har lugnat
ner sig, även om han då och då mumlar om en liga som verkar härja
på Koh Lanta. Och som har utsett just deras familj till huvudmål.
Men Cajsa vill fråga om något annat.
— Pappa, säger hon. Varför heter den där restaurangen egentligen

69
 Same Same But Different?
— Ja, det betyder ungefär ”Samma, samma, men olika”, säger
pappa. Och skiner plötsligt upp, som om han kommit på en idé.
— Ja, fortsätter han, som i morse.
— Vadå som i morse, undrar Cajsa.
— Ja, när jag hade beställt en tuk-tuk för 1.100 baht och det istäl-
let kom en taxi för 1.200 baht. Det var ju samma, samma, men olika.
Vi fick transport men av en annan typ av fordon och till ett annat
pris. Samma, samma, men olika.

70
 Kapitel Tretton

Pappa leker
detektiv
E
fter skolan på måndagen hittar Calle och Cajsa pappa på al-
tanen, där han sitter och skriver på några pappersark han har
framför sig.
— Vad håller du på med, frågar Cajsa. Det ser ju nästan ut som
om du ska lösa en svår gåta och sitter och skriver upp ledtrådar på
en massa papper.
— Preeeciiiis, säger pappa.
— Vet du vad, fortsätter Cajsa. Jag tänkte på dig idag. I skolan.
— Jaså, säger pappa och ser helt plötsligt intresserad ut.
— Ja, när jag var på toaletten så såg jag att det stod KARAT över-
allt. På kranen och så i badrummet. Och då tänkte jag på den där
boken med Lasse Majas Detektivbyrå när dom hjälper han som heter
Karat att hitta en diamanttjuv.
— Just det, säger pappa, den läste vi ju förra året. Den var jättebra.

Pappa gillar barn- och ungdomsböcker och brukar låna Calle och
Cajsas böcker. Förresten: pappa gillar att läsa vad som helst som han

71
 kommer över. Det kan vara broschyrer, informationsblad eller till
och med reklam. Hemma i Sverige läser han alltid högt från baksi-
dan av mjölkpaketen.
— Man lär sig massor av att läsa baksidan på mjölkpaketen, säger
pappa alltid. Hur många magar en ko har, hur många kossor som
äter och lever ekologiskt men även vad huvudstaden på Jamaica he-
ter och hur många rövare Ali Baba hade. Det är ju fantastiskt.
— Visst, brukar Calle och Cajsa lite trött svara sin pappa när han
går på till frukost om bekämpningsmedel och allmänbildning – fast
resten av familjen är rätt trötta.

Men nu är det faktiskt pappa som ser lite trött ut.

— Ja, ni förstår, jag har skrivit upp allt som hänt och det är ju en
hel del. Men det är inte så lätt att förstå hur det hänger ihop.
— Är det verkligen så mycket som hänt då, frågar Calle.
— Absolut, säger pappa, och ställer sig upp, som för att hålla tal.
Lyssna här bara:
1. Någon stjäl mat från andehuset.
2. Någon stjäl mammas solglasögon.
3. Någon stjäl, och det är väl den viktigaste punkten, pappas fina,
för att inte säga exklusiva, badring.

— Jag har även gjort en del så kallade observationer, fortsätter

pappa, lyssna här:
1. Det går en man runt här på bungalow-området och pratar
mystiskt i en mobiltelefon - hela dagarna!
2. På morgnarna kan man se en man med ett vapen på stranden,
en lång käpp med vass spets.
3. På nätterna, så där vid tio-, elvatiden, brukar någon smälla av
ett antal raketer. Inte många, bara några stycken. Det måste ju bara
vara en signal!

72
 — Eh, säger Calle, dina observationer verkar inte så bra tycker
jag.
— Va, vadå, säger pappa och börjar se lite sur ut.
— Ja, vi kan ju börja med han med mobiltelefonen. Han är ju
trädgårdsmästare och vattnar rabatterna.
— Han kanske bara låtsas, säger pappa och ser lite gladare ut. För
erkänn, visst är det konstigt med en trädgårdsmästare som smusslar
med en mobiltelefon hela tiden. Och som gömmer ansiktet under en
stor, vit slokhatt för att man inte ska kunna se det.
— Pappa, säger Cajsa. Vi har faktiskt pratat om mobiltelefoner
i skolan, och vet du va? Det är ganska nytt med mobiltelefoner här
och det har blivit en sån där, vad heter det, staty någonting.
— Status, säger Calle. Statusgrej som man vill visa upp och så.
Därför går dom runt och visar upp sin telefon hela tiden. Och tydli-
gen svarar dom alltid. Vår fröken var på ett viktigt möte med några
thailändare och när det ringde bara svarade dom och pratade på.
— Jaha, säger pappa, men jag tycker ändå han sade något mystiskt
i morse. Det lät som: ”What is under” eller så. Dom kanske var inne
på en altan och kollade vad som låg under bord och stolar och så.
Kanske var dom ute efter fler fina badringar?
— Pappa, säger Calle, kom igen. Vet du vad jag tror han sade?
— Nej, säger pappa och börjar se lite besviken ut igen.
— ”What number, khap”. Så brukar dom säga. ”Hallo, khap” och
”What number, khap”. Typ hej och vilket nummer sa du? Inte så
mystiskt, va?
— Kanske inte, får pappa motvilligt erkänna. Men erkänn att han
med vapnet på stranden, han är ju klart skum!
— Pappa, säger Cajsa, ibland är du lite snurrig. Vet du vad han
med det jättehemska vapnet gör egentligen?
— Nej, vad gör han, frågar pappa, och ser plötsligt mycket piggare
ut. Rånar han folk? Jag vet. Han hotar dom med det där vassa vapnet

73
 – och tar alla deras pengar.
— Pappa, sluta, säger Cajsa. Han städar ju bara stranden.
— Vadå, städar stranden, frågar pappa och ser förvirrad ut. Med
ett vapen? Du skojar Cajsa, eller hur?
— Pappa, fortsätter Cajsa, han plockar ju upp grejer med den där
käppen. Jag såg honom, igår tror jag det var, och då hade han hela
käppen full med stora löv som han spetsat. Men man kan ju även
plocka upp papper och sånt med den.
— Calle, säger pappa, som börjar se alla sina teorier förlora i vär-
de, är det verkligen sant det där?
— Yes, säger Calle, visste du inte att alla hotell är ansvariga för att
städa sin del av stranden. Sen har dom även gemensamma städdagar
för hela stranden.
— Pust, hör de från pappa, som med en tung duns sätter sig ner
på en stol igen.

Men det är inte över för pappas del än, Calle och Cajsa fortsätter
att granska hans viktiga observationer.
— Och pappa, fortsätter Cajsa, din sista observation är ännu mer
overklig. Vad då hemlig signal? Vem som helst kan ju skjuta upp en
raket. Det gjorde ju till och med vi en kväll. Det är ju bara att köpa i
mataffären. Dom är ju till och med jättebilliga.
— Ja, tyvärr, säger mamma, som nu också satt sig på altanen. Pre-
cis vem som helst kan ju köpa fyrverkerier och grejer.
— Det är ju jättebra, säger Calle, som älskar smällare och raketer
och tycker att det är mycket bättre i Thailand där man inte bara får
köpa fyrverkerier till nyårsafton.

Men mamma hör inte på det örat:

— Ja, det är verkligen förfärligt. Hundarna blir rädda, småbarns-
familjerna vaknar och raketer far ju kors och tvärs på stranden. Det

74
är ju jättefarligt! Men jag får hålla med ungarna, det är ju knappast
någon liga som ligger bakom alla galna fyrverkerier. Jag såg själv hur
några av våra grannar, på andra sidan frukostmatsalen, smällde av
några raketer från en tomflaska igår kväll. Vuxna män var det, men
dom betedde sig som små barn.
— Får inte vuxna ha roligt någon gång, försöker Calle, men mam-
mas öra verkar helt avstängt.
— Så, har du hittat några tjuvar än? Annars blir det dyrt för dig
att köpa nya solglasögon till mig, säger mamma och blinkar med ena
ögat för att visa att hon skojar.
— Nej, inte än, men jag har en ny idé. Calle, kan inte du följa med
mig in till stan? Vi tar moppen.
— Kan jag väl, säger Calle. Om jag får kolla på lite spel också
— Okej, då, säger pappa, som egentligen hatar att gå i spel- och
musikaffärer med rader efter rader av musik-CD, DVD-filmer, DS,
Playstation och Wii-spel.
— Yes, säger Calle. Och pappa – om vi löser mysteriet, kan jag
inte få ta en jättehög med bacon till frukost imorgon då.
— Absolut inte, svarar pappa, som börjar känna sig lite utnyttjad.
Han vill ju bara ha sällskap på sitt viktiga uppdrag in till Ban Sala-
dan.

Pappa och Calle tar varsin hjälm och går bort till moppen, som
egentligen är en 125-kubikare av märket Yamaha som pappa hyrt för
200 baht per dag. Den är automatväxlad och pappa låter Calle starta
genom att till höger på styret trycka in en gråfärgad knapp och det
som brukar vara handbromsen. Sedan fäller pappa in stödet och de
rullar iväg in mot stan.

När de kommer in på huvudgatan svänger pappa av till höger och

parkerar utanför German Bakery.

75
 — Här kan vi parkera, säger pappa till Calle.
— Okej, säger Calle, men kan vi inte börja med att fika. Så du or-
kar spana sen.

Ingen dum idé, tycker pappa, så de går in och väljer fikabröd och
dricka. Calle bestämmer sig för en ananas-shake och en munk med
massor av socker på. Pappa tycker det verkar gott med ananas, så
han beställer en ananas-cheesecake. Och, förstås, en kopp svart te.

När de kommer ut på altanen och sätter sig vid ett bord tar pappa
upp sin kamera och börjar prova olika placeringar på bordet. Efter
en liten stund verkar han nöjd och trycker några gånger på kameran.
Klick, klick, klick.
— Perfekt, säger pappa.
— Får man fråga vad du håller på med, säger Calle, med munnen
fylld av sockrig munk.
— Jag spanar, jag menar: nu har jag riggat för seriös spaning. Så
fort det kommer något misstänkt utanför på vägen så fotar jag och
de märker ingenting. Bra, va?
— Visst, säger Calle, och känner på sig att det kommer bli en lång
eftermiddag.

Vilken tur att han har tagit med sig sin ipod och en Petrinideckare.
Men pappa märker inte ens när Calle stoppar in sina hörlurar i öro-
nen och öppnar sin bok – han är helt fokuserad på vägen utanför.
Men där händer än så länge ingenting, bara en och annan tuk-tuk
passerar, men annars är den här eftermiddagen i Saladan precis så
där lugn som man kan förvänta sig att en varm eftermiddag i Thai-
land kan vara. Folk håller sig i skuggan och bara några enstaka turis-
ter går runt i den heta och starka solen.

76
 Kapitel Fjorton

Till kliniken
och mamma
och Cajsa löser
mysterierna
D
et händer inte mycket på German Bakery. Munken och
annanas-cheesecaken är slut och ute på gatan har följande
hänt enligt pappas fotograferande och anteckningar på en
bit papper:
1. Två thailändska kvinnor har åkt förbi. Föraren bar en blå
hjälm, passageraren åkte helt utan hjälm.
2. En skolpojke i skoluniform kom gående från höger.
3. En annan skolpojke, i likadan ljusbrun skoluniform, kom cyk-
lande men från andra hållet.

77
 Inte ens pappa kan se något mystiskt i dessa händelser. Plötsligt
ropar Calle till:
— Pappa!
— Ja, har du kommit på något, frågar pappa. Vad bra att du följde
med! Fyra ögon är bättre än två.
— Nej, men pappa, den där stora hunden där, den svarta med vitt
på magen, han slickade mig på benet.
— Jaha, eh, säger pappa, men det är väl inte så farligt. Hade han
sträv tunga eller var den blöt eller vad tänkte du på?
— Nej, kom igen. Titta, jag har ju ett sår på knät och han slickade
mig på såret.
— Oh nej, det var inte så bra, säger pappa och förstår att det är
dags för en ny moppetur. Ned till läkarkliniken som ligger mot Long
Beach till.
— Vi åker till kliniken där och kollar med läkaren om du behöver
ta någon rabiesspruta eller inte, säger pappa.
— Det är nog bäst, eller vad tycker du, frågar Calle.
— Absolut, säger pappa. Startar du moppen så kommer jag.
— Okej, säger Calle, och går ut på gatan med nyckeln i handen.

Pappa hoppar upp på moppen som redan spinner och är redo för
färden söderut. Calle hoppar upp där bak och så åker de iväg.

Trafiken är rätt hektisk i Thailand, framför allt gillar folk att köra
om. Det gör pappa också. Han susar förbi tuk-tuk efter tuk-tuk och
tutar glatt varje gång han ska passera. Pappa är som ett barn, tänker
Calle. Men det är rätt roligt, vuxna kan vara så allvarliga ibland.

Efter en stund kommer de fram till kliniken, som ligger mitt i en

rad av restauranger: en irländsk, en engelsk och några thailändska.
De går in och får en handskriven nummerlapp av en ung flicka med

78
brunfärgad huvudduk.
— How long will it take, frågar pappa.
— Only three before you, säger flickan glatt.
— Okej, säger pappa.

De sätter sig ned på varsin plaststol utefter väggen och bläddrar i

några thailändska tidningar. De förstår inte så mycket, men innehål-
let verkar inte skilja sig nämnvärt från liknande tidskrifter hemma i
Sverige: skvaller och kändisar, nya bilar och olika sportreportage.

Efter en halvtimme är det deras tur. Calle visar upp sitt sår och
berättar att en hund slickat honom över benet.
— Did you know the dog, frågar läkaren pappa.
— Eh, no, säger pappa och verkar lite överraskad över frågan.
Som om han tycker att frågan är lite konstig, hur skulle han kunna
känna en hund som springer löst på ett kafé inne i stan?
— Then we give him a shot, säger läkaren, och ropar till sig flick-
an i receptionen som snabbt kommer in i undersökningsrummet.

Flickan får några instruktioner på thai och tar sedan fram två små
flaskor, som hon blandar och för över i en spruta. Hon torkar sedan
Calles överarm med lite brun jodlösning och Calle får sin första ra-
biesspruta.

Det är snabbt över och innan de går förklarar läkaren att Calle ska
ta ytterligare fyra sprutor, en om tre dagar, en om sju dagar, en om
fjorton dagar och en om trettio dagar. Vilket innebär att han ska ta
två av sprutorna hemma i Sverige, de två sista.

— Det var ju inte så farligt det där, säger pappa.

— Ska du säga som inte behövde ta någon spruta, säger Calle,

79
 men håller ändå med pappa. Det var en liten spruta och även om
hunden inte hade rabies – den verkade ju faktiskt inte sjuk – så ska
man aldrig chansa.

De åker hemåt och mamma och Cajsa sitter och väntar på altanen
när de kommer hem. Pappa har ringt, så mamma och Cajsa vet re-
dan vad som hänt.
— Hej, säger pappa när de närmar sig altanen. Vad ni ser hemliga
ut. Har det hänt något här också?
— Det skulle man kunna säga, säger mamma och Cajsa skrattar.
— Vadå, frågar Calle. Berätta.
— Berätta själv, säger mamma. Vi vill höra allt om hunden och
om rabiessprutan. Så berättar vi vårt sen.
— Okej, säger Calle, och berättar om hunden på kaféet, om klini-
ken och om sprutan.

När han är klar tittar han uppfodrande på mamma och Cajsa.

— Nu är det er tur.
— Cajsa, säger mamma, berätta du.
— Vi har löst mysteriet, säger Cajsa. Jag menar: alla mysterier.
Och vi har bevis för vi har fotat med mammas kamera.
— Va, säger pappa. Det är ju helt fantastiskt, då kan vi ju praktiskt
taget ringa polisen direkt. Så kan dom ta fast ligan redan ikväll. Men
hur gick det till? Vad gjorde ni? Ni låg gömda någonstans, va? Typ i
någon buske eller bakom något träd?
— Eh, pappa, fortsätter Cajsa. Du kanske ska vänta med att ringa
polisen till du sett bildbevisen.
— Ja, självklart, säger pappa. Var är dom?
— Vi har redan laddat in dom på datorn. Jag ska hämta den, så
kan vi alla sätta oss runt datorskärmen och se bilderna tillsammans.

80
 Calle har på känn vad som ska komma. Han och Cajsa hade redan
kommit på en väldigt trolig lösning på mysteriet med andehuset,
men de hade inte haft något bildbevis tidigare.
— Är ni beredda, säger mamma. Här kommer första bildbeviset:
andehuset.
— Vi är beredda, säger pappa, kör nu!

En stor bild på ett andehus kommer upp på skärmen.

— Men, säger pappa, det är ju bara en bild på andehuset där ute.
— Titta lite nogare, säger Cajsa. På bordet framför.

Och då ser pappa en liten katt som sitter och äter ur risskålen.
— Aha, säger pappa, och Calle, som sitter bredvid pappa, ser
mycket nöjd ut: hans och Cajsas teori hade stämt till punkt och
pricka. Det var katter som åt mat och välte flaskor – ingen liga på
Lanta.
— Det var Cajsa som tog bilden, säger mamma. Dags att ringa till
polisen kanske, skrattar hon och tittar bort mot pappa.
— Inte än, det tar vi sen, säger han. När vi sett vem som snott sol-
glasögonen och min fina badring. Då ska jag minsann ringa, så skoja
ni bara.
— Okej, här kommer nästa. Vill du trycka, Cajsa, frågar mamma.
— Visst, säger Cajsa. Är ni beredda på att se vem som tjuvat
mammas solglasögon.
— Yes, säger Calle och pappa håller med.

Cajsa trycker fram nästa bild och pappa ser helt förstummad ut.
Bilden föreställer den lilla franska pojken och hans mamma och är
tagen på deras altan, några hus bort. På altanbordet framför dem lig-
ger en stor hög med solglasögon.
— Vad är det här, säger pappa. Jag fattar ingenting. Är det pojken

81
 som hittat tjuvarna eller vadå?
— Det är pojken som är tjuven, säger Cajsa. Eller hur mamma?
— Det stämmer, säger mamma. Jag pratade med dom när ni var
borta, på min knackiga franska men ändå. Och tydligen hade den
lilla pojken, som visste att hans mamma tycker mycket om solglasög-
on, gått runt på alla altaner här omkring och samlat ihop så många
solglasögon han kunde hitta. För att göra sin mamma glad.
— Blev hon glad då, frågar Calle.
— Ja, faktiskt. Inte för att han hade tagit alla glasögon, som dom
nu försöker hitta ägarna till, utan för att hon förstod hur mycket so-
nen egentligen tycker om henne och att hon varit lite hård mot ho-
nom. Titta på kortet får ni se, där pojken sitter i knäet på mamman
och bara mår så där jättebra som man kan göra när man är liten och
sitter i föräldrarnas knä.
— Ja, ja, säger pappa, det var ju gulligt. Men den viktigaste gåtan
är ju kvar: min badring. Kan man få se det bildbeviset snart, så jag
kan ringa polisen innan dom stänger.
— Ta det du mamma, säger Cajsa.

Mamma harklar sig och snurrar fingret lite i luften.

— Beredda, säger hon, och snurrar och snurrar sitt finger.
— Ja, ja, kom igen nu, säger pappa. Tryck fram bilden. Nu vill jag
se tjuven i vitögat.
— Okej, här kommer bildbeviset.

Mamma trycker fram nästa bild. Den föreställer ett buskage mel-
lan deras bungalow och deras grannars bungalow.
— Va, säger pappa och gapar. Vad är det här? Det är ju bara en
massa buskar.
— Det stämmer, säger mamma
— En massa buskar. Och din badring.

82
 — Vadå min badring, säger pappa och ställer sig upp. Jag ser min-
sann ingen badring.
— Jo, om du tittar lite närmare, säger mamma, så ser du resterna
av din badring. Den har blåst in i buskaget, kommit emot en tagg el-
ler något annat vasst, och sedan punkterats. Så där, längst in till hö-
ger, ser du resterna av din fina badring.

Och då ser pappa. Och då förstår pappa. Att alla hans mysterier,
och hans idéer om en liga på Lanta, bara var påhitt och att verklig-
heten var en annan. Och han börjar skratta och skratta, som om han
hakat upp sig.
— Vad är det pappa, säger Cajsa, vad är det som är så roligt?
— Ha, ha, säger pappa. Allt, allt är jättekul. Alla mysterier och nu
bilderna. Ha, ha, ha. Och jag måste erkänna att ni haft rätt, alla tre.
Du var ju också med och löste mysteriet med andehuset, Calle. Ni
hade rätt, men vet ni vad. På nästa resa, om det händer mystiska sa-
ker, då kommer er pappa att bli detektiv igen. Och då ska ni få se att
jag avslöjar en liga – eller kanske till och med två!

Pappa fortsätter att skratta och det smittar av sig. Snart sitter de
alla fyra på altanen och skrattar åt hela situationen, åt försvunnen
mat och försvunna grejer. Och katter och små franska pojkar och
vinden som dragit in pappas badring i ett buskage.

Men, tänker Cajsa, undrar om pappa verkligen menar allvar med

att leta mysterier även på nästa resa.

83
 Christer Pettersson har tidigare
skrivit en rad böcker, men Ligan
på Koh Lanta är hans första
barn- och ungdomsbok. Christer
reser gärna runt i Asien med sin
familj och han besökte Thailand
och området runt Krabi första
gången 1988, långt innan Star-
bucks öppnade i Ao Nang och
långt innan det nu välkända
begreppet Thaimout myntades.

Foto: Jann Lipka

Andra böcker av Christer Pettersson:

Kärleken, livet och kärleken till livet (dikter), Litteraturtjänst, 1991
Att leva, uppleva och återuppleva (dikter), Textab, 1994
Internet - en introduktion, Databokförlaget, 1999
Svarta sidor: poesi 1990-2000 (dikter), Astrate Förlag, 2000
Skriv, skriv, skriv!, Astrate Förlag, 2001
Sökmotormarknadsföring: så får du fler besökare och kunder via sökmotorerna
(med Urban Lindstedt), No Digit Media, 2006

84
Mer information om Koh Lanta och Thailand och om
boken Ligan på Koh Lanta hittar du på vår webbplats:
www.semestermedbarn.se
 ChiangLAOS
Mai

Chiang Mai

BURMA
BURMA
Phitsanulok
Khon Kaen
Phitsanulok
Khon Kaen
THAILAND
THAILAND
Bangkok
Bangkok
KAMBODJA
Koh Samet
HuaKAMBODJA
Hin
Koh Samet Koh Chang
Hua Hin
Koh Chang

Koh Tao
KohPhangan
Koh Tao Koh Samui
KohPhangan
Koh SamuiSurat Thani
Krabi
Surat Thani

Krabi Trang
Koh Songkhla
Trang
Phi Phi
Koh Songkhla
Phi Phi
Saladan
Phuket
Saladan Khlong MALAYSIA
Phuket Dao
Khlong Kan
MALAYSIA
Dao Tiang
Kan
Tiang Koh Lanta
Koh Lanta
Calle och Cajsa åker till Thailand med sina föräldrar för att un-
der en vintermånad gå i skolan, men också för att bada, sola och
bara ha det skönt.
Resan till Thailand blir händelserik och väl framme på ön Koh
Lanta börjar snart mystiska saker hända: grejer försvinner, för-
klädda trädgårdsmästare smyger runt utanför familjens bunga-
low och nattliga fyrverkerier lyser upp himlen.
Finns det en liga på Koh Lanta?