Gustaf Janson - Yryckta Utgåva, 52 S.)

e BOKLAGRET
Laura Fitinghoff
En liten värld
bland fjällen
Omnibus
e BOKLAGRET
Laura Fitinghoff
EN LITEN VÄRLD
BLAND FJÄLLEN
Idé och utformning:
Franko Luin
franko@omnibus.se
ISBN 91-7301-719-1
Omnibus Typografi
www.omnibus.se/eBoklagret
eboklagret@omnibus.se
Omnibus
EN LITEN VÄRLD BLAND FJÄLLEN e BOKLAGRET
Innehåll
Indianerna och Dansros 4
Förberedelser till något mycket roligt 14
Uppe vid fäbodarna 25
Överraskningar 35
Stort folk ∙ Anna-Deas missuppfattning 47
Guvernanten och karamellfrun 55
Första snön 59
I elden 62
Julstök ∙ Anna-Deas upptuktelse 69
Julaftonen 79
Julottan 88
Mellan pärldagarna 93
Anna-Deas inpackning 105
Det spökar i tants rum 113
Mammas melodier 126
3
Indianerna och Dansros
”N u leker vi kung och drottning, så får du vara

kungen, Ingegärd!”
”Nej, visst inte! Den leken är så vanlig, och så år det
så dumt att vara kung bara över en enda. Vi måste vara
med alla fem, om det skall vara roligt,” svarade Ingegärd.
”Någonting spritt nytt däremot vore att leka indianer, så-
dana som dem mamma läste för oss om i går. Vi ska vara
av värsta sorten, människoätare riktigt.”
”Ja, men är vi inte lika få till det? Du har ju bara mig
till att äta upp,” sade den yngre systern, Gertrud, vars
stolthet led av att så snöpligt få lov att uppge sitt för-
slag om kungaleken, trots att hon inte kunde undgå att
känna sig högst intresserad av det nyss väckta förslaget
om indianerna.
”Det kan ju aldrig komma i fråga att äta upp dig, du
skall ju vara min hustru eller slavinna, tills jag rövat
en vit flicka, och då skall jag skjuta dig, som det stod i
berättelsen.”
4
”Förskjuta, var så god!” sade Gertrud, som uppmärk-

samt hade åhört den dagen förut upplåsta berättelsen,
och som tycktes ha en befogad fasa för att bli ihjälskju-
ten.
”Ja, är inte förskjuta och skjuta just detsamma?” åter-
tog Ingegärd. ”För resten är vi inte där än; men vi be-
höver inte äta upp någon. Vi låtsar förstås, att vi redan
övervunnit och ätit upp våra fiender. Och nu tågar vi
hem och skall tjuta ohyggligt.”
”Men, Ingegärd, bara vi inte då skrämmer korna! Dans-
ros är minsann så vild och oregerlig, när hon kommer i
farten, och nog vore det gräsligt harmligt, om hon skulle
narra de andra med sig och komma in i rågen, nu när vi
är två att se efter dem, och Pelle kan göra det ensam.”
”Ånej, det har ingen fara, gärdesgården är hög, och vi
tittar ju efter dem emellanåt. Vi gör dem till vita, och så
lägger vi oss i bakhåll för dem och behåller dem som
fångar. Vi kan också skära litet av deras svansar, så blir
det präktiga skalper att sätta i bältet.”
”Vad du är lik en indian, Gertrud!” sade Ingegärd be-
undrande; ”de skall ha så där tjockt, kolsvart hår, mörka
ögon och brun hy som du.”
”Ja, men då är du inte ett tecken passande,” återtog
Gertrud ringaktande, ”du, som är så vit i pannan och har
blå ögon, fastän de är då bra mörka, förstås! Och ditt
hår är nog duktigt tjockt, fast det inte är svart,” tillade
5
hon tröstande. ”Nu skall jag sätta mig och riktigt borra
ögonen i Dansros, som alltid anför de andra i odygd, och
under tiden fläta upp håret, så hjälper du mig att binda
upp det som en kvast mitt på huvudet, så att det faller
ner som en hästsvans, så kan jag kalla mig ’Yviga Svan-
sen’. Det låter så riktigt indianlikt, tycker jag.”
”Ja, men jag tycker det är fult att heta svans . . . Vad är
det? Varför skriker du?”
”O, titta, titta, Ingegärd! Nu kan vi ju bli riktiga indi-
aner! . . . Här ligger tegelstenar! Om vi går ner till bäcken
och blöter dem och sedan stöter sönder dem med en
sten, så får vi en utmärkt färg att måla oss med.”
Förslaget sattes i verket; och de åstadkom verkligen
ett färgämne, tillräckligt lysande för att på det rysligaste
vanställa deras små ansikten, påsmetat som det blev i
krokar, linjer och kors med en skicklighet, som kunnat
hedra en gammal siouxhövding.
”Vad det är härligt att få vara borta i dag, då den ohygg-
liga tant Ada kommer! Mamma säger visst, att tant Ada
är mycket snäll och präktig och att vi inte får tycka illa
om någon människa; men är man snäll, när man är
som hon, då vill jag inte bli snäll, när jag blir stor. Jag
försäkrar: bara en hårtest råkar falla ner i ögonen på en
stackare, ser hon ut, som om hon inte skulle våga vidröra
en annat än med tång eller med tjocka skinnvantar. Ja,
vet du, Gertrud, jag är bestämt räddare för henne än för
6
Apis, åtminstone när han har lucka för ögonen. Det är

rysligt synd om pojkarna hennes i alla fall.”
”Bernt skulle bestämt vara riktigt duktig, bara han
tordes,” sade Gertrud i det hon ledigt, stående på ett
ben, drog av strumpa och känga för att genom benens
tatuering än mer öka likheten med indianer.
”Alf tycker jag mera om. Han är så tålig och god; och
så kan han göra så rysligt roliga grimaser, nästan värre
än Pelle!”
”Tänk, aldrig kan de få ha något så roligt som vi nu,”
sade Ingegärd, som i detta ögonblick stod försjunken i
njutningen av att med de bara fötterna trampa upp och
ner i den mjuka, smidiga lera, som på detta ställe fanns
i bäckens botten. Hon spände härvid ut sina tår och lät
leran ringla sig som små maskar emellan dem.
Bäcken puttrade och bubblade ett ögonblick och
mulnade av ett missnöje, som dock hastigt försvann, ty
blott en liten bit längre fram hördes den porla likt ett
silverklingande skratt, då den ilade förbi och omtalade
vad den sett för källrosor och förgätmigej, som från
stränderna nickade åt den.
”Inga indianer kan väl se hemskare ut än vad vi nu gör,”
utropade Gertrud helt belåten; och två små förskräckligt
vanställda barnansikten speglade sig med oändligt väl-
behag i den lilla vik, där bäcken nu lugnt flöt fram.
7
”Å, vad det är varit roligt hela dagen! Vi ska be mamma,

att vi även i morgon får valla korna.”
”Ingegärd!” skrek Gertrud till i detsamma. ”Var är de
nu!? O, min tid, så rysligt! Kom, kom! Ännu är de inte
inne i rågen, Gullkind trängde sig just nu genom det lilla
hålet i gärdesgården. Vem kunde tänka, att de skulle
kunna komma igenom där!”
”O, kom!”
Hur fasansfullt att nu se Dansros, helt munter, med
utsträckt huvud och högt upplyft svans springa, nej
flyga, neråt gården liksom för att riktigt basuna ut de
små vallhjonens vårdslöshet.
”Vad skall det nu bli av mammas blommor och tänk,
gården som är nykrattad! Vad skall Anna-Dea, Pelle och
systrarna säga?”
Så de förfärade barnen flämtade! Vad deras kinder
glödde och ögonen gnistrade av harm och förbittring
över de illfundiga kreaturen, när de nu med höga rop
rusade om trädgårdshörnet och plötsligt befann sig
ansikte mot ansikte med tant Ada, som stod på gården
mitt i en krets av fina fruar.
Så förskrämda, så förstenade blev de små vildarna,
att de inte ens igenkände sin egen mamma, som även
hade ganska svårt att i dessa små bortbytingar med de
hemskt målade ansiktena igenkänna sina egna — vis-
serligen sällan fina men vanligen dock vårdade döttrar.
8
Lilla Viva började storskrika av förskräckelse och

kröp intill sin mamma, ytterligare skrämd av de små
odjuren, som sökte samma hamn; och stackars mamma
var alltför oroad över vad som kunnat så vanställa och
skrämma hennes små ungar för att ens tänka på att be-
vara sin fina, ljusa klänning, som av deras små svarta
fingrar och rödfärgade ansikten fick en högst oväntad
färgprakt.
”Elsa lilla, lugna Viva! Ock säg mig nu, Ingegärd, varför
ni bär er så besynnerligt åt!”
”Vi lekte indianer, mamma, och därför måste vi se ut
så här,” snyftade Ingegärd och Gertrud också.
”Dansros är då den elakaste ko i världen!”
Och glömsk av de nyfikna och roade blickar, som be-
traktade dem, lyfte hon nu upp huvudet och slungade
en förkrossande blick åt det håll, där hon förmodade att
brottslingen vid detta laget uppehöll sig.
”Ingen annan än hon hade kunnat upptäcka det där
hålet i gärdesgården, som nu allihopa trängt sig igenom.
Vi var så rädda, att de sprungit och förstört de vackra
blommorna för mamma.”
”Ja,” avbröt Gertrud, ”och så skall alla skratta åt oss,
för att vi inte kunde valla bättre, vi, som alltid tyckt, att
det var så lätt för Pelle.”
”Nå, småttingarna mina, vems är felet härvidlag,
Dansros eller ert eget?”
9
Djup tystnad följde ett ögonblick, varefter fyra mörka,

tårfyllda ögon blickade upp och två små munnar mum-
lade fram: ”Vårt eget!”
”Rätt! Så tror jag med. För att upprätta er heder så-
som vallare får ni nu valla var sin dag; men en i sänder:
Ingegärd i morgon och Gertrud dagen därpå. Be nu
Anna-Dea hjälpa er, så att ni någorlunda liknar den
människoras ni tillhör. Tag lilla Viva med, så att hon får
förvissa sig om, att det verkligen är hennes ”lill-mamma”,
som ställt till sig så.”
Så förödmjukade de kände sig de små vallhjonen, då
de nu med systrarna gick bort; och vad de önskade, att
allt detta varit ogjort. Men det förstås, det hade ändå va-
rit en härlig dag, alltsedan de på morgonen fått kaffe och
med matsäck av smörgåsar och små nybakade paltkakor
fått springa med korna upp i hagen, och sedan — vilket
förrädiskt lugn och sans hade inte kossorna visat. Hur
hade inte de båda vallhjonen hela dagen fritt kunnat
överlämna sig åt de tallösa nöjen, som en härlig som-
mardag, tillbragt i skogen, bereder ett par ungdomar på
nio och tio år. Men nu vilket sorgligt slut på glädjen.
Se där hade de ju redan Anna-Dea i sin blårutiga
klänning och gallgröna ylleförkläde, — det där förklä-
det som luktade sill och strömming långa vägar. De
visste mycket väl, att hon använde det till servett vid
alla sina måltider, fastän det inte hindrade henne från
10
att nyttja det som stökförkläde, då hon företog stortvag-

ning med dem uppe i barnkammaren. Ingegärd hade
ett förskräckligt hår, tjockt och långt, så att hon kunde
gråta åt det, — och nära på lika illa var det med Gertruds
hår. Så Anna-Dea plågade dem för att hålla dem släta i
huvudet! Hon gav sig inte. Hon kammade, hon slet, hon
blötte och hon flätade flätor, hårda och tjocka som käp-
par. Då hon tyckte, att det blev för tröttsamt, satte hon
sig helt makligt och lät dem stå med sina heta ansikten
nedborrade i hennes gröna förkläde och önska, bara
önska, att de varit flintskalliga eller att Anna-Dea varit
utan tunga. Ty Anna-Dea teg inte ett ögonblick. Hon
gick oavbrutet på med sina förebråelser, ihärdigt och
jämnt som ett kallt höstregn, och så kom slutet, alltid
samma slut på förmaningar och förebråelser: en hög-
tidligt uttalad önskan, att ”en lång, smidig vidja skulle
sitta i taket, drivas med vattenkraft och piska dem från
morgon till kväll för att banka odygden ur dem”. Med
dessa kraftord brukade hon äntligen släppa dem, och så
gjorde hon även nu.
Frigjorda och nätt klädda i rena linneklänningar och
ljusa förkläden, rullade nu hela systerskaran utför trap-
pan och direkt till lunden av höga vitstammiga björkar,
där modern med sina gäster uppehöll sig. Viva hängde
emellan Elsa och Ingegärd och efter dem kom Angela
med små trippande steg. Hennes mjuka, fina sätt att
11
röra sig liksom hela den prydliga gestalten med det

lockiga kerubhuvudet skilde sig från systrarnas vildba-
sarfasoner. Ingen Anna-Dea fick träda sin hand i hennes
lockar. Hon förstod sig på att utan häftighet få sin vilja
fram; och kanske låg hennes styrka just i denna hennes
kallblodighet, då hennes systrar däremot, genom en ofta
svårtyglad häftighet, lätt gav pris på sig. Som hon alltid
var fin och förtjusande till sitt yttre och hade gryende
anlag för åtskilliga talanger, blev hon en given favorit
hos lärare och främmande, vilka hon fullkomligt intog
genom ett smeksamt sätt, som systrarna kallade ”in-
ställsamhet”. Måhända blandade sig en gnista av avund
i den känsla, som gjorde, att de inte riktigt kunde med
henne. Och dessutom — så hon förtryckte och retade
dem! — Ofta omtalades, hur hon, redan i deras spädare
barndom, förbjudit lilla Ingegärd att säga ”du” till henne
eller hur hon ryckt en tallrik soppa från den förbluf-
fade Elsa med tillsägelse att man skulle tänka på andra
först o. s. v. Att Angela blivit sådan och satte sig själv i
främsta rummet var kanske inte så underligt. Ty alltifrån
sina spädaste år hade hon varit mycket sjuklig och klen
och därför så omhuldats av föräldrarna att hon till slut
blivit riktigt bortskämd. Otaliga hade de bataljer varit,
som levererats mellan henne och hennes ett år äldre
syster Elsa, vilken likväl nu, vid den stadgade åldern av
12 år, alltmer började sätta sig över systerns retsamhet.
12
Med sitt lugna förstånd och sin okuvliga rättskänsla var

Elsa en god hjälp för modern och en föresyn, till vilken
denna kunde hänvisa de yngre syskonen, vilka också vid
”delningar” och dylikt gärna lät styra sig av Elsa.
N:r 3 i ordningen och n:r 4, Gertrud, har redan pre-
senterat sig. Som de för det mesta visade sig tillsammans,
kallades de gemenligen ”vagnshästarna” men ännu of-
tare på grund av deras ovanligt trinda och friska utse-
ende: ”rovorna”. Och ropade mamma: ”Rovor”, var det
högst sällsynt, att de inte svarade på en gång.
Lilla gullockiga Viva, med den lilla, lilla näsan och de
klara, djupblå ögonen, var hela fyra år yngre än Gertrud.
Detta generade henne dock inte det ringaste: i de äldres
lekar och upptåg var hon en lika ivrig deltagarinna som
någon av dem och visade sig alldeles inte sårad eller
tillbakasatt av deras inte sällan yttrade otålighet över
”påhänget”. Den, som dock aldrig tröttnade att leka med
lilla Viva, var Ingegärd; och som hon även fått i uppdrag
att ha lite tillsyn över Viva, hade hon fått den hedrande
benämningen: Vivas lillmamma.
13
Förberedelser till något

mycket roligt
”V et vi, att det skall bli fäbodfärd om onsdag? Anni-

ka kommer hem i dag eller i morgon för att hämta
oss, och Pelle skall ta dit så många kor vi har hemma nu,
så att det blir bara två kvar ensamma i hagen,” berättade
Elsa om morgonen vid frukosten.
Alla barnen utbrast i jublande fröjd, utom Gertrud,
som helt nedslagen yttrade till Elsa:
”Det var väl inte om onsdag? Då får inte jag vara med.
Jag måste ju då valla ensam.”
”Oj, oj, det tänkte inte mamma på! Och vi som så länge
gått och glatt oss åt detta, det roligaste på jorden.”
”Om du ändå kunde få något annat straff!” sade Elsa
fundersamt. ”Att valla i morgon med Ingegärd vore nog
inte något straff alls, då det tråkiga just ligger i att valla
ensam. Men jag skall riktigt innerligt be mamma, att
Ingegärd får valla på för- och du på eftermiddagen. Det
blir nog bra långsamt för er, småttingar, ändå.”
14
”Ack, Elsa, så snäll du är! Tänk, nu har vi ju fått näver-

skor, och pojkkläderna är färdiga — och, tänk på sötost
och mesost och allt annat utmärkt gott, som finns i
fäbodarna! Ja, det vore då så förfärligt att inte få vara
med.”
”Än jag då, som inte alls får följa med!” jämrade sig
Viva.
”Ja, men du får ju ha kalas! Och Annika skall ha med
sig hem en hel hop kottar till kor och får, som vi ska
sätta ben under och göra en riktig ladugård åt utanför
lekstugan. Och så, Viva,” tillade Ingegärd högtidligt,
”kom i håg, att du får låna min Lill-Anna, som jag är
så rysligt rädd om; men du får inte låta henne skrika
och inte vrida på hennes huvud ; och så måste du linda
henne ordentligt var kväll . . . tag mig i hand på det, Vi-
van! . . . annars kan jag inte sova en blund av oro.” Inge-
gärd kände nu verklig ångest över att ha lånat ut sin
avgudade Lill-Anna, vilken hon inte tvivlade på skulle
sakna henne och dessutom under ”moderns” frånvaro
kanske kunde bli utsatt för allehanda olyckshändelser
och ledsamheter. Ett outsägligt medlidande med Viva,
som inte skulle få delta i den hänförande fäbodfärden,
hade kommit henne att ge detta löfte, och att nu återta
det var omöjligt. Dels hade hon ju med handslag bekräf-
tat sitt löfte, och ett löfte måste vara alldeles oryggligt,
— och dels släppte minsann lilla Vivan inte efter något
15
för henne så smickrande som att på egen hand ha Lill-

Anna, som man annars knappt fick se på.
”Ingegärd bråkar då så gräsligt om sin Lill-Anna,” in-
vände Gertrud. ”Det är väl värre, tycker jag, att låna ut
en levande varelse, som jag gör med min lilla rara Snö-
boll, och om det säger jag aldrig ett ord; . . . men om du
rycker honom i svansen eller stoppar ner honom i din
lilla dockvagga, där han nästan måste ligga fyrdubbel,
eller låter stänga in honom i —”
”Hoppsan, Gertrud!” avbröt Elsa, ”det där var allt mer
än ett ord det.”
”Nå ja, det är då visst och sant, att får man låna något,
så nog får man veta av det,” sade Viva, i det hon förakt-
fullt satte ut sin lilla underläpp.
”Vet ni, det går inte an, att vi så länge är ifrån de båda
främmande gossarna. Inte för att jag längtar efter dem,
ty de är bra mesiga. Kan ni tänka er, att i middags kom
tant Ada och trädde på dem förkläden med långa, långa
ärmar för att bevara sammetskläderna, förstås! Pojkar
klädda i förkläden,” sade Elsa, fnysande av ringaktning,
”det såg just ynkligt ut!”
”Skulle de inte lyda sin mamma kanske?” invände
Gertrud.
”Jo visst, men nog är det lyckligt, att inte vi har en
sådan mamma! Vår mamma och våra linnekläder är be-
16
stämt bättre än deras sidenmamma och sammetskläder,”

röstade Ingegärd.
”Hur sa räven om rönnbären?” inföll Angela spetsigt.
”Ja, du vill förstås gå och trippa i sammet och siden!
Det är så likt dig, lilla råttnos!”
”Fy, flickor, vill ni verkligen göra mamma ledsen nu
igen och låta henne skämmas för tant Ada, som ändå
alltid tycker, att vi inte är stort bättre än gatpojkar,” vis-
kade Elsa, i det hon förde fram systrarna till tanten, som
satt i gröna soffan så stel och högtidlig. Angela tyckte,
att hon var lik en fru i en saga, så fin med guld och siden,
men det tyckte inte de andra barnen. De tyckte, att deras
mamma såg ut som en mjuk vacker blomma bredvid
en . . . en råtta, sade Ingegärd, som var rädd för dylika.
Nej, det tyckte inte Elsa, utan att deras mamma var lik
en blomma bredvid en sten. Tant Ada såg ut som en
sten, en stor hal sten, som det skulle vara rakt omöjligt
att klättra upp på och krypa intill.
Tant Ada var släkt till barnens mamma men bodde
långt söder ut. Var sommar brukade hon dock komma
med sin man och sina pojkar och hälsa på ett par veckor,
och de veckorna var prövodagar för barnen. De fick då
höra så mycket talas om att ”sitta anständigt”, ”gå or-
dentligt”, ”springa som människor” och ”noga akta sina
kläder”, att de blev rent av vimmelkantiga. — Och poj-
karna hennes! Dem var det synd om. Nu satt de där på
17
var sin utbredda näsduk och såg modstulna ut. Elsa bad
ödmjukt, att de skulle få gå med dem och leka. Endast
motvilligt medgav tanten det, men med det stränga till-
lägget, att de inte fick gå i det redan daggiga gräset.
”Å, snälla tant, det är ju snart liggdags, och då skall
de väl ändå hänga upp sina strumpor,” vågade Elsa in-
vända men förstummades vid tantens kalla: ”Gör bara
som jag har sagt”, vilka ord så avkylde dem alla, att de,
helt nedslagna och i en ordnad rad, vandrade bort på
sandgångarna, utan att det fuktiga gräset lockade dem
till avvikelser.
Elsa hade stannat kvar under livligt samspråk med
modern, och djupt orolig åsåg Gertrud detta, kännande
att hennes öde avgjordes. Men Elsa kom snart flygande
med ett så strålande utseende, att det måste innebära
goda nyheter. Så var det ock, ty Gertrud skulle verkligen,
efter att ha vallat en halv dag, fä följa med till fäbodar-
na.
”O, vad mamma är snäll! Jag vet inte vad jag skall göra
eller ta mig till. Jag tror jag vill äta upp henne,” utropade
Gertrud, vars hela hjärta flödade av glädje och tack-
samhet över att inte bli utesluten från detta, det största
nöje de kände till. De skulle denna gång — av någon
oförklarad anledning — få dröja borta i hela 14 dagar,
fjorton dagar av den mest obegränsade frihet! Få springa
barbenta och i näverskor hela dagarna. Få mjölka de
18
söta, snälla getterna, och även Guldstjärna, som var så

lättmjölkad. Hjälpa till att göra ost och kärna smör i
deras egen lilla blåmålade kärna, som redan var ditsänd,
— och så — om de ville — ibland få följa Pelle ut i skogen
och där få blåsa ”låtar” i luren, ”kaka” och skrika så
mycket de orkade, så att det kunde höras ända bort till
bruksbodarna, vilka dock var en god halv mil från deras,
även om ändå de närmaste.
Flickorna gjorde en så hänförande skildring av fjäll-
livets behag, att deras små gäster darrade av längtan
att få följa med.
”Skulle ni kunna gå i näverskor och våga er in mitt
bland korna, så skall jag försöka beveka tant, fastän det
inte är troligt att jag lyckas,” sade Elsa allvarligt.
”Ja, ja!” utropade Bernt som, av naturen en modig
gosse, nu var fullkomligt intagen av skogslivet genom
barnens friska, livliga beskrivning över det.
”Jag tror nog, att det skulle kunna vara mycket vackert
att se i skogen,” sade Alf, som var vekare och hade sinne
för allt skönt; men som han inte var någon hjälte, tillade
han, att han inte tyckte om kornas långa horn och att
— om de hade den där svarta Apis kvar, som förra som-
maren fanns där, så trodde han, att han knappast ville,
om han också skulle få följa med.
”Å, kära du. Apis är inte alls farlig nu,” sade Ingegärd.
”I somras däremot var han alldeles som tokig; men så re-
19
tade vi honom också alldeles obarmhärtigt. Han kunde

omöjligt lida att se oss klättra upp på ladugårdstaket; då
blev han genast ond och började mumla. Men när vi väl
kommit upp och satt där och sträckte ut huvudena och
vrålade allt vad vi orkade, då blev han alldeles rasande,
tjöt och sparkade upp grästorvor och sand, så att det
yrde om honom. Ingen kan fatta, hur roligt det var att
se honom så där.”
”Vi talade just om det för mamma, när Annika först
hade grälat på oss och släppt in Apis; men då sade
mamma, att det var oädelt och hjärtlöst av oss att reta
ett djur och att han en dag kunde få dö för vår skull; ty
om han nu i sitt raseri skulle ge sig på någon, måste han
dödas, och då vore vi orsaken till det. Sedan dess har vi
inte heller nånsin retat honom; men nog är det bra svårt
att inte få ge till ett litet vrålande djupt inne i strupen,
när man ser honom och vet, att det inte behövs mera
för att få honom ond.”
”Jag undrar, om korna kommer till himmelen,” sade Alf
drömmande, i det han blickade ut över forsen. ”Jag kan
inte tro det, de ser så klumpiga ut.”
”Så dum du är!” inföll Bernt. ”Vad hade de i himmelen
att göra? Där behövs ju varken kött eller mjölk!”
”Hu, att du kan tala om himmel, kött och mjölk på en
gång!” utbrast Angela. ”Kommer korna dit så blir det väl
i en särskild kohimmel.”
20
”Kanske vi är alltför fina att komma i samma himmel

som de, fastän vi jämt har haft nytta av dem på jorden,”
invände Elsa.
”De ville inte vara med er där, skall jag säga er,” inföll
nu Ingegärd, ”ty då blev det ingen himmel för dem; men
nu kommer de till en särskild himmel, där de får igen
alla sina små kalvar, som människorna tagit ifrån dem
och som de så ogärna lämnar ifrån sig, att de har tårar
i sina stora ögon, och så slipper de att vara bundna.”
”Och att bli retade av elaka barnungar,” tillade lilla
Viva helt oförmodat.
”Nej, har man hört en sådan unge!” sade Ingegärd.
”Du hade nog varit med, du också, om du inte hade varit
för liten. Men det var det jag skulle säga: att katterna
måste väl också få en himmel.”
”De snällaste av dem, alldeles som de snällaste och
bästa av alla andra djur, kommer väl i en himmel tillsam-
mans, där de inte kan göra varandra något ont, ungefär
som i paradiset, tror jag,” sade Gertrud.
Samtalet fördes, under det de vandrade på kyrkogårds-
muren, vilken var av sten och så bred, att tre av barnen
kunde gå i bredd, samt så pass hög, att det var ett un-
derverk, att de inte skadade sig vid de talrika vandringar
och språngmarscher, som de där tog sig och vilka inte
sällan slutade med ett skrik och med en duns i backen,
21
när någon av dem, utan att beräkna tyngdlagarna, vågat

sig för långt ut på kanterna.
Plötsligt hördes ett tjut, som kunnat anstå en ut-
svulten vargflock, och nu rusade hela skaran åstad för
att välkomna Annika, vilken de samtidigt upptäckte. Där
kom hon så glad och fryntlig och bar tungt på den med
en stor smörbytta och näverkunt lastade mesen.
I synnerhet gladde de sig åt kuntens innehåll: små
mylostar1 av getmjölk samt det finaste messmör. I han-
den bar hon ett knyte med de friska, doftande gran- och
tallkottar, vilka av fjällbarnen inte är kända under annat
namn än ”kor” och ”får”. När de sedermera begåvades
med tre ben, ett fram och två bak, kunde de ju omöjligen
tas för något annat. Inte underligt att Annika mottogs
med jubel, i synnerhet som hon kom för att hämta alla
de fyra äldsta flickorna.
Jublet nådde dock sin höjd, när de med henne kom in
i köket och där fann var sitt det allra sötaste lilla mjölk-
tråg, som de själva skulle få sila mjölk i och skumma
grädden av.
Men kvällen var inne, och mamma kom för att hämta
sina små till bön. De sjöng sedan, anförda av modern
och sekunderade av fadern, med ovanligt klara, rena
stämmor en psalmvers.
1 Myl = Boll.
22
Barnen var dock inte alltid genomträngda av andakt.

O nej, de var långt ifrån fullkomligheter. Ofta doldes
gäsparna illa nog; och fadern utstötte ett bedrövat: ”hm,
hm!” då han ertappade dem med att rycka varandra i
hårflätorna, nypas, ja till och med ha mycket svårt att
kväva det skratt, till vilket Ingegärd stundom hade en
oemotståndlig förmåga att locka dem.
Vem kunde också hejda det, då hon stod där och
sjöng helt lugnt, under det hon kunde hålla det ena
ögonbrynet i nära beröring med hårfästet, spänna ut
näsborrarna på ett högst onaturligt sätt eller genom den
djärva konsten att föra båda ögonen tätt intill näsan se
riktigt hemsk ut.
Det löjliga i allt sådant försvann dock helt och hål-
let för dem, når fadern allvarligt och kärleksfullt bad
Gud bevara barnen för odygd och obetänksamhet och
när modern med sorgsen blick gav dem godnattkyssen.
Ingen straffpredikan kunde heller verka kraftigare på
dem.
Nu var de uppe i barnkamrarna, där Elsa och Viva i
ena rummet tämligen fredligt intog sina sovplatser. He-
tare gick det till i rummet bredvid, där Angela uppväckt
de andras förtrytelse genom att plötsligt ropa
”Pax för mjukbolstret!”
De båda andra systrarna tyckte, måhända inte utan
skäl, att den, som först klätt av sig och kommit i säng,
23
skulle ha rätt att krypa ner i den avdelning, där den nys-
toppade, mjuka madrassen stolt höjde sig mellan de båda
mera nedpackade. Striden blev efter en stund så skarp,
att Anna-Dea hotade att gå efter mamma. Elsa förekom
dock detta genom att fälla den domen, att som det var
vanligt, att den, som ”paxat” för något, även fick göra
sig detta till godo, skulle Angela få inta den paxade bäd-
den, men med villkor, att hon inte såsom hittills skulle
så ytterligt missbruka den överenskomna pax-rätten, ty
nu paxade hon ju från morgon till kväll för allt möjligt
och fick på det sättet alltid det bästa. Hon invände vis-
serligen, att det stod de andra fritt att göra detsamma,
men nedtystades av de om domens rättvisa inte fullt
övertygade systrarna, vilka knölande intog sina bäddar.
Först gjorde de dock var sin lilla vandring i Angelas bädd
för att något stävja ”mjukbolstrets” övermod.
Efter ett ögonblick växlades dock ”god natt”, till och
med ”sov gott!”. Striden mellan mammas lärdom, att
man ”inte skall låta solen gå ned över sin vrede,” och
minnet av den lidna oförrätten röjde sig dock i det något
buttra tonfallet.
24
Uppe vid fäbodarna
Ö vergången från dagljus sommarnatt till solljus

morgon sker i Norrland så oförmärkt; och dock
spritter hela naturen till av oro att ha för länge slumrat
ifrån solen, som snart med sin glöd framlockar det skö-
naste och härligaste liv. Långa och smygande gömmer
sig skuggorna djupt invid bergen, under det att örter och
blommor ödmjukt nedböjer sina doftande, daggfyllda
kalkar och den tallösa, bevingade skaran stämmer upp
den morgonhymn, i vilken forsen, mäktigt brusande,
stämmer in. En sådan morgon var det, som våra små
vänner fick anträda sin tillämnade fäbodfärd, och nu
levde de ett friskt liv med fåglar och skog. Ingegärd var
den, som först yttrade sin förtjusning: ”Jag är så glad,
så glad!” ”Vad det är ljuvligt!” sjöng alla små fåglar och
hon med. — Och göken, vad sade han? — ”Kom! Kom!”
— och orrarna instämde med sitt ännu omorgnade,
kvävda skratt, som om de inte ännu nändes helt och
hållet väcka upp den nyvaknande dagen.
25
Vad den lilla skära åkerbärsblomman såg söt och söm-

nig ut, där hon lutade sig mot sin mamma och ännu inte
fått upp ögonen!
Nu vore de riktigt inne i skogen, och det lät så friskt
och trevligt, när den med klövsadel lastade Minerva
krossade de kvistar och grenar, som stängde vägen, eller
rev ned de här och där i buskarna insatta fågelgillren.
Var det inte en långlur de hörde?
Jo, riktigt! Det var Pelle, som nu nalkades med
korna.
Så hejdlöst de skrattade, när de fick se hans ansikte,
som såg ut som hade det blivit avdelat i två hälfter. Han
hade med munnen barkat av björkris till vispar, och
av det hade bildat sig svarta, långa, till öronen gående
ränder, som nu glänste i kapp med de mest lysande vita
tänder, när han deltog i barnens munterhet. Denna för-
svann dock genast, då Pelle omtalade, att björnen rivit
båtsman Starks enda ko.
”Han rev ju deras enda ko i fjol också,” anmärkte
Abram, som ledde Minerva vid tygeln, ”och då skaffade
prostinnan ihop pengar till den här åt dem; men nu är det
då inte värt, att de får någon mer, för då mister de den
också. Det är bara straff åt Starken, som alltid retat lap-
parna och gjort narr av dem, och när han häromsistens
bjöd Thomaskäringen på starkpeppar i stället för snus, så
att hon höll på att mista andan, så satt jag bakom baggen
26
uppe i åkern och såg, hur hon knöt näven, pratade för sig
själv och hötte åt honom med sin knutna näve hela vägen,
där hon gick, så långt jag kunde se henne.”
”Ja, men det är synd om Klara, som sitter där med hela
barnhopen; hon får lida, för att han är ett odjur emot
både henne och alla andra.”
”Ja, hon kunde låtit bli att gifta sig,” inföll Annika av-
görande, varvid Abrams drag mycket fördystrades.
”Var var det som björnen rev kon”? frågade Elsa oro-
ligt.
”Inte alls långt härifrån, bara nere i bruksskogen,” upp-
lyste Pelle obarmhärtigt. ”Jag har sett spår efter honom
i dag.”
”Hur ser de ut?” ropade barnen ivrigt.
”Så här!” — och plötsligt slog han bägge sina händer
uppspärrade ner i den leriga jorden, som lämnade spår
efter alla fingrarna och således troget återgav björnspår.
”Nej, se här ä’ ju riktiga björnspår!” skrek han till; och
med förskräckelse såg de djupa, tunga spår, utvisande
den väg björnen gått fram.
”Kanske vi borde gå hem igen? — Tänk, om han
äter upp oss,” sade barnen och kröp intill Annika och
Abram. Men dessa tröstade dem med, att han aldrig tar
människor annat än när han är utsvulten; ”och det är
han minsann inte nu, när det går så mycket kreatur på
skogen.”
27
”Han har redan rivit två får för oss, och prästtorparna
har mist sex i förra veckan, så att nu reder han sig allt er
förutan,” tillade Abram.
”Om söndag blir det för resten skallgång efter honom,
och då ska ni få höra på liv i skogen.”
”Då,” sade Annika, ”måste ni hjälpa mig att koka kaffe
och bära fram mjölktråg åt jägarna. Och så måste ni
redan nu börja släpa in mossa i mjölkboden, så att de
som vill kan få ligga där om natten.”
Annika hade nu vunnit sitt mål att lugna och trösta
barnen, hos vilka björnen, även om inte glömd, dock
trädde betydligt i bakgrunden. När de kom fram, var de
dessutom så uttröttade efter den halvannan mil långa
vandringen i skog och mark, att de sjönk ner som be-
dövade, och varken löfte om kaffe, sötost eller vad gott
det vara månde kunde förmå dem att röra sig.
Ja, själva den fruktade björnen hade nog fått träda in;
de hade bara stirrat på honom för att sedan slumra in
desto djupare.
Den omtalade björnen skrämde dem dock inte mera,
ty trots att han inte blev skjuten vid det storartade skall,
som anställdes efter honom, hade han likväl försvun-
nit från trakten, eftersom han, som efter vad Pelle sade,
hade tolv mans kraft och en mans vett, kunde förstå,
att han borde ge sig i väg. Således tillbragte barnen
sina utlovade fjorton dagar i en för vanliga ögon stor
28
enformighet. För dem själva däremot hade varje dag sitt

särskilda intresse.
Först och främst hade de sitt dagliga nöje, vid vilket
de aldrig tröttnade, att mjölka getterna och — var sin
dag — Gullstjärna. Sedan fick de bära in och sila upp
mjölken i sina små tråg, som de därefter fick skumma
för att samla grädde till en smörklimp, och naturligtvis
tävlade de om att få denna så stor som möjligt, tills de
vid hemkomsten skulle överlämna den åt mamma. En
till snålhet gränsande sparsamhet utvecklades därför,
när det gällde deras eget gräddförråd. Illa nog iakttog
de inte samma måtta, när de, vid de ofta förekommande
påhälsningarna i Annikas gräddförråd, tiggde ur hennes
stora kruka.
I ladugården fanns en stor, svart groda, som de i
början var mycket rädda för och bad Annika kasta ut.
Men då hon förklarade, att grodan var en förtrollad
prinsessa, som fick sörja i sin grodskepnad, tills någon
lyckades förmäla henne med den hon fordom tillhört,
fick de mycken kärlek för grodprinsessan och funderade
storliga på, vad de skulle hitta på för att rädda henne och
låta henne slippa sin grodskepnad.
Äntligen föreslog Ingegärd, att de skulle lägga henne
på ena ändan av ett långt bräde, vars mittpunkt vilade
på en hög sten, hastigt slå ner den motsatta ändan av
brädet, varvid grodan flög högt i luften, och på det sättet
29
förmäla henne med den, som de vid den häftiga stöten,

just när hon föll ner i det mjuka gräset, högt nämnde.
När man hittade rätt, skulle hon försvinna för alltid. Där
nämndes prinsar, vittror, älvor — allt förgäves; grodan
var åter i ladugården morgonen därpå. Nu grubblades
riktigt på allvar, vem de skulle hitta på, då lilla Angela
föreslog Näcken! — Grodan hämtades, förmäldes och
— blev borta.
Barnen kände sig mycket uppbyggda av att ha bidragit
till hennes lycka och tänkte inte ett ögonblick på, att
sättet omöjligen kunde vara roligt åtminstone för en
vanlig groda.
En kväll kom Pelle mycket orolig hem med korna, och
Örsvart saknades. Annika gick genast efter mjölkningen
ut med honom för att söka henne.
Trots sin oro fick barnen lov att lägga sig men var i god
tid påföljande morgon på fötter igen, eftersom de tänkte
överraska Annika med att både kor och getter skulle vara
mjölkade, när hon kom hem. De satt alla på den stora
stenen utanför ”stores” (boningshuset) och kammade
sig, då de fick höra ett glatt blåsande i långluren samt
en långt utdragen kåkning. Straxt därpå såg de något
vitt skymta mellan träden, och — riktigt gissat! — det
var Örsvart och Pelle. Men vad var det han och Annika
bar emellan sig?
30
Ett spätt bölande besvarade frågan, och med stort

jubel mottog de en liten snövit kalv med liksom ett
svart hjärta i pannan. Han såg så rysligt lustig ut, när
han försökte stå och gå, ty då bara raglade han och ville
falla omkull. Men så slickade modern honom och såg
så uppmuntrande på honom, att han i en blink var på
fötter, sökte och fann den dryck, som hon såg så lycklig
ut att få ge honom.
Men — o ve! — Annika nalkas och tänker skilja dem
åt. Det blev en jämmer på barnen.
”Nej, Annika! Det får du inte; du får verkligen inte ta
bort kalven från Örsvart!”
”Ack, om ni aldrig hittat henne, så hade hon fått vara
ensam i skogen med sin lilla unge. Jag hörde för res-
ten häromdagen pappa och mamma säga, att det blir
mycket bättre kreatur av de kalvar, som får mat av sina
mammor,” sade Elsa.
Så bönfallande såg de på Annika och så varmt bad
de henne, att hon kände det mer än svårt att inte ha
fått sådana order hemifrån, att hon kunde villfara deras
begäran. Kons klagande ramande och den lilla kalvens
bölande, vilket lät som hade han haft tårar i halsen,
bragte våra små vänner alldeles utom sig och drev dem
att tillgripa det medel, vilket pappa sagt aldrig svek. De
gick bakom mjölkboden, där solen nu sken så klart; där
föll de på knä, och var och en bad efter sin förmåga
31
— men innerligt och varmt — att Gud skulle låta Örsvart

få behålla sin lilla kära kalv, lilla Hjärtros, som de redan
benämnde honom.
Annika, som stod i mjölkboden och silade mjölken,
kunde inte återhålla sina tårar, och som hon var en tro-
tjänarinna och därför vågade ta sig litet friheter, upp-
fyllde hon genast barnens bön.
Hon visste, att när hon för föräldrarna beskrev hela
förloppet och barnens hänförelse, då de såg sig bön-
hörda, skulle hennes åtgörande gillas.
En söndag hotade det att bli dystert för barnen. Det
regnade så, att det var skumt i stugan, där det endast
fanns ett litet fönster, och skogen låg tätt inpå. Alla
möjliga lekar försöktes, men det blev intet liv i någon
av dem. Oupphörligt lyssnade de efter, om inte regnet
skulle sluta.
Ingegärd, som var mycket fallen för att i allt se någon
ljus sida, föreslog att de skulle tvinga regnet att göra
dem glada, genom att verkligen använda det som dusch.
— Sagt och gjort! Inom en liten stund uppenbarade sig
där ute i det strida men mjuka och milda sommarregnet
en liten grupp överlyckliga människobarn, vilka nu först
riktigt uppfattade våra första föräldrars saknad efter de-
ras förlorade paradis, när Annika efter en stund kom
och drev dem in ifrån deras.
32
Pelle vallade de senare dagarna så nära fäbodarna, att

de kunde få gå med honom. Nu lärde han dem att blåsa
på långlur, vilket dock inte hade sig så lätt.
Trots att de blåste så, att kinder och ögon hotade att
sprängas, var de ändå inte i stånd att frambringa annat
än en underlig, sprucken, högst överraskande ton. Men
så var ju luren också så otymplig att hålla i. Vidare lärde
han dem att av björkens fina, vita, på insidan gula bark
göra näverskor, som var så lätta att gå i och så ända-
målsenliga, eftersom — om man gick i vatten med dem
— detta gick lika fort ut, som det gick in.
Och vilka roliga, spännande historier kunde han inte
omtala! Han berättade, hur han en gång sett en huldra
eller skogsrå och hur han blivit så förvånad över hennes
fagra utseende, att han alldeles glömde bort att säga:
”Tvy dig, du leda troll!” Och blir man så förbländad, att
man glömmer att säga detta, så händer det en något
riktigt fasligt. Det slår då aldrig fel.
”Nå-å!?” frågade hans åhörarinnor nästan andlösa.
”Jo, det var just den kvällen, som jag kom hem utan
Majdocka. Och när vi sökte henne, hade hon lagt ner sig
i ”myran” (kärret) och drunknat, så att vi kunde inte ta
vara på köttet en gång.”
Vittror hade de väl sett”?
Nej! Med blygsel erkände de, att det hade de inte
gjort.
33
”Det var bra besynnerligt,” anmärkte Pelle, ”då de här

fäbodarna just är byggda över en vitterväg. Och när det
skall komma någon främmande hit, hör man dem tala,
vid hörnet, där översängen står.”
”Så märkvärdigt! Då hörde du dem väl den dagen, då
björnskallet var?”
”Ja, då pratade de mycket högt — det gör de alltid, då
det skall komma många. För resten har jag hört dem
i dag med, och Annika hörde dem också, så att hon
har nog, som vanligt, när hon hört dem, satt på kaffe-
pannan.”
”Vem skulle kunna komma i dag?” funderade barnen.
”Jo, det kommer bestämt någon hemifrån och hämtar
oss!”
”Det blir inte roligt,” sade Elsa.
”Ja, men jag längtar efter mamma!” invände lilla
Gertrud.
”Och jag efter pappa,” sade Angela.
”Och jag gränslöst efter dem båda och Lill-Anna och
Vivan, men inte alls efter Anna-Dea!” tillade Ingegärd.
”Nej, nej!” ropades i korus.
Tyst, det hördes bestämt hundskall! Det var Didos
vackra skall — ingen lapphund skällde så.
Så fort de kunde, sprang de nu ner till ”stores” och
fann där — mycket riktigt — bud hemifrån.
34
Överraskningar
A bram var kommen med bud, att dagen därpå skulle

barnen gå med honom hem, så skulle de få se något,
som de blev mycket glada åt. De undrade och gissade.
”Är det något levande?”
”Det tänker jag väl att det är.”
”En kattunge kanske?” dristade sig Gertrud att ifrå-
gasätta, trots att hon hade en obestämd förnimmelse
av att detta inte var nog värdefullt i de andras tankar.
Också sårades hon djupt av Abrams ringaktande min,
då han sade:
”Å nej! Lite finare än så är det väl. För övrigt kan det
varken gå på två eller fyra fötter.”
”En båt kan varken gå på två eller på fyra fötter,”
sade Ingegärd triumferande, men hennes stolthet slogs
ögonblickligen ned av systrarna, vilka livligt övertygade
henne om det dumma i att gissa på något, som inte alls
var levande.
”Ack, om det vore en liten älva!” sade Angela, vars
fantasi var helt upptagen av Pelles sagor.
35
”Ja, det är nog inte så galet. Jag undrar bara, om det

också finns älvpojkar.”
”En älvpojke, som inte kan gå!” upprepade Elsa djup-
sinnigt. ”Nu vet jag! Ett lindebarn, ett lindebarn! O, det
är en liten bror!” utropade hon hänryckt. ”Det är åt
honom mamma sytt de små söta kläderna.”
”Ja, så är det ock!” sade Abram, förtjust åt sitt lyckade
puts att låta dem gissa.
”Kära Abram, nu måste vi gå hem genast!”
”Nej, se det kan jag då inte gå in på. Vi skulle inte
komma hem förrän mitt i natten då. Och bära er orkar
jag inte, ifall ni skulle somna på vägen.”
”Jo, jag tackar jag! Och du tror, att vi skulle kunna
sova, när vi nyss fått en liten bror!” invände Ingegärd,
som alltid betvivlade sin förmåga att sova vid ovanliga
tillfällen fastän hon alltid i likhet med sina systrar och
andra friska, livliga barn, knappt hann i säng, förrän hon
somnade, och förgäves strävade att få tankarna att hålla
ihop åtminstone hela ”Gud som haver”.
”Det går nog för sig att dröja tills i morgon, bara ni
försöker vara lugna,” sade den orubblige Abram, som nu
blev fullkomligt överöst med frågor om först och främst
allt, som rörde föräldrarna, lillebror och lilla Viva. Sedan
ville de vela, om tant Ada ännu hade rest.
36
”Ja vars! Professorn kom och hämtade henne och poj-

karna med sig upp till Avasaxa, där det ska vara något
för mer att se solen gå ner än på andra ställen.”
”Nej,” upplyste Angela, ”det fina är just det, att solen
inte går ner där midsommarnatten. Mamma kan en så
vacker sång om midnattssolen. Den är blodröd . . .”
”Då vore det bättre, att hon gick ner och vilade en
stund, så såg hon väl ut som en riktig sol, när hon kom
upp igen,” yttrade Abram, som med stort välbehag åsåg
Annikas tillrustningar i stugan bland bunkar och fat.
Det var också ett nöje att se den kraftfulla kvinnan
med det friska, trohjärtade utseendet så vant och ledigt
sköta sina sysslor. Och Abram tänkte nu detsamma, som
då han första gången såg henne, då hon som en rosen-
kindad, nittonårig flicka tog tjänst i prostgården, att den
högsta glädje han kunde få på jorden, vore att få henne
till hustru. Och så ett litet torp, där de kunde få bo.
Den senare delen av sin önskan hade han nu fått
uppfylld, ty efter en nära tjugoårig tjänst i prostgården
hade han fått det lilla vackert belägna torpet vid berg-
sluttningen, där man såg forsen och bergen, som höjde
sig över varandra samt två kyrkor. Vad som i Abrams
tycke var ändå bättre än allt detta var dock den lilla röd-
målade stugan med vita knutar, ävensom ladugården,
med rum för en häst och tre kor, förutom getter och
får.
37
Ingen kung kunde känna sig stoltare och lyckligare

över sitt rike än Abram, när han tänkte på sitt torp, sina
egna kor och den nyköpta hästen med bläs i pannan och
vita fötter. Han tyckte, att Annika borde sätta lite värde
på allt detta, hon också, och ibland trodde han, att hon
tyckte om honom något litet. Men när han, genom att
öppet fråga henne, ville förvissa sig om det, då var det,
som om hans tunga var bunden.
Ofta tyckte han, att hon var obarmhärtig, som inte
kom honom det allra ringaste till hjälp genom att se lite
uppmuntrande på honom. Hur lätt hade det inte då varit
för honom att säga, hur kär han höll henne.
Nu började han även frukta, att han höll på att bli för
gammal, och tänk, om hon skulle föredra någon annan!
Därför var han fast besluten, att denna gång skulle han
veta sitt öde. Och nu började han tala om, hur besvärligt
det skulle bli för honom till hösten. Erik Jons mor hade
visst lovat honom att gå och se till korna, men — hm!
hm!
”Ja, hon är en mycket duktig människa hon,” skyndade
sig Annika att försäkra.
”Å ja, men annars påstås det, att Ingrid inte vill någon-
ting hellre än tjäna hos mig,” sade han, ty nu skulle han
våga det yttersta. ”Hon är nog en rask flicka, men inte
just så bra ändå,” tillade han med bävande stämma.
38
Ingen av dem gav akt på barnen, vilka vid spisel-

bänken var sysselsatta med att till en klimp förena de
många små smörklimpar, med vilka de vid hemkomsten
tänkte överraska modern. Abram kände därför stor lätt-
nad, men Annika lika stor förskräckelse, när Elsa på tyd-
lig svenska frågade honom, varför han inte kunde gifta
sig med Annika, som var så snäll. Hon skulle nog bli lika
snäll emot sina egna barn, som hon varit mot dem, och
så fick de där hemma ha ett lika roligt bröllop som i fjol,
när Anna-Greta och Magnus gifte sig.
Annika slamrade och skramlade med koppar och fat,
såg sig förvirrad omkring och fick syn på den lilla blå
kärnan, som helt oskyldigt stod i sin vrå.
”Så den skräpar,” muttrade hon, och så försvann hon
med den in i mjölkboden.
Nu log Abram hjärtegott. Nu fick han mod att gå efter
henne och säga:
”Som de små Guds änglarna säger, så menar jag; vill
du Annika?”
Ja, visst ville hon, men ändå böjde hon sig mot mjölk-
hyllan och grät stora tårar, men Abram förstod att det
var bara av glädje.
”Vet ni,” viskade Angela, ”Annika blev så röd — hon
ville visst gråta. Kanske hon tycker, att det blir tomt och
ledsamt, när vi far vår väg.”
39
”A nej, det tror jag inte,” sade Ingegärd blygsamt; ”då

är det snarare för att hon ska gifta sig, för jag minns,
hur Anna-Greta grät i fjol, värre än om hon hade slagit
sönder den finaste lampa, men nu sjunger hon och hop-
par med lille Kalle, så att det är lust åt det.”
Men det var ingen tid till prat nu! — Luren och ko-
skällorna hördes uppifrån berget, och getterna var redan
nere och kom intill dem för att bli mjölkade. Pelle kom
efter och slängde näverkunten från ryggen, öppnade den
helt litet och sade, att den av barnen, som först hann trä
ner sin hand i den, skulle få det som fanns där. Fyra små
nävar var i en blink nedkörda i kunten, men vad fanns
väl däri, som kunde frambringa ett så enhälligt skrik av
fasa och förskräckelse?
Det var ju kallt och halt och rysligt.
”Fy, Pelle!” ropades i korus, och hade han inte varit så
kvick att stjälpa hela kuntens innehåll ut på backen, så
är inte säkert, att han undgått en duktig örfil av Gertrud,
som först hann bottnen. När hon fick se innehållet, för-
byttes dock vreden i fröjd. Det var ju en stor glädje att
få lämna alla dessa glänsande, rödprickiga foreller eller
”stenbitar” till far och mor, som tyckte så mycket om
detta slags fisk. Och Pelle såg inte litet belåten ut vid allt
det beröm, som nu slösades på honom.
Äntligen anträddes hemfärden, vilken i dag, på grund
av barnens stora iver att komma hem, föreföll dem både
40
längre och besvärligare än vanligt. Det enda som för-

ljuvade, även om visserligen inte förkortade densamma,
var, att de på soliga ställen upptäckte de allra grannaste
röda smultron. Om de var gröna, ja till och med vita,
på andra sidan, var inte mycket att fästa sig vid. De var
ändå så mjuka, att de kunde genomborras och trädas
upp på de fina kvistar, som Abram gjort i ordning åt
dem. Nu märkte barnen minsann inte på tidens flykt,
när var och en ville ha sin kvist fylld och under tiden
livligt föreställde sig mammas och lille brors överrask-
ning vid åsynen av en dylik oväntad gåva.
Den långa tröttsamma dagen nalkades sitt slut, och de
stod nu alla fyra darrande vid sängkammardörren, vän-
tande att pappa, sedan han tillkännagivit deras ankomst,
skulle släppa in dem. De hörde mammas glada utrop,
och — oh! — ett skrik! — ett riktigt lillbarnsskrik!
”Han skriker vackert,” anmärkte systrarna beund-
rande.
”Ja, han skriker alltid så där, när han vill ha mat,” sade
Viva med minen av en äldre barnsköterska, ”och så vri-
der han på sitt lilla huvud, sträcker upp händerna och
nyps riktigt, om man inte genast gör som han vill.”
”Han har väl armarna nerlindade liksom de små
kristningsbarnen?” frågade Gertrud.
”Nej, kära du, visst inte! Och när han kom, hade han
på sig en liten blå tröja, som såg ut som om den varit
41
gjord av en bit av själva himmelen, och den tröjan tror

jag visst att änglarna gjorde, innan de lämnade lillebror
hit ner.”
”Tyst, nu kommer pappa och släpper in oss! Men det
vore bra för er, om ni kunde flyga över golvet, ty då hör-
des det förstås inte. Det lönar inte att gå på tå! Fru Lund
väser ’tyst!’ åt en ändå.”
Vid ett annat tillfälle skulle Vivas beskyddarton väckt
syskonens djupa ovilja, men nu var de så ivriga, att de
efteråt förklarade, att ”det var som att komma in till den
nytända julgranen”, och därför fick hennes uppträdande
gå oanmärkt. Viva hade nog mycket rätt i, att vingar
skulle ha varit särdeles lämpliga nu, när de skulle vara
så tysta. Det skulle bara vara små, små vingar som på
kyrkänglarna på predikstolen, inte så långa som deras
armar.
Där kom nu hela raden av systrar, vinglande och vack-
lande vid sina fruktlösa försök att gå på allra yttersta
tåspetsarna. Armarna höll de utsträckta, och smultron-
kvistarna viftade och slängde omkring dem och slog
då och då små muntra slag i sängkanten innan barnen
hann riktigt fram till mamma.
Hon blev så glad, då hon fick se sina flickor, så lycklig
vid åsynen av smultronen, som glänste i alla färger från
guldvitt till rött, och så glatt överraskad vid erhållandet
av smörklimpen, som också skimrade i ganska många
42
färger utom den enda äkta gula. Lillebror däremot låg

tyst och oberörd och såg lugn och likgiltig ut på sina fem
unga systrar. Hans blå ögon uttryckte varken glädje eller
ovilja, och systrarna ville inte tillstå, vilken missräkning
de kände därvid.
Tyst, nu ämnade han visst säga något.
Nej, men skrek gjorde han, bara skrek; han sträckte
även upp två små rosenröda knytnävar; men att han
därmed inte menade något ont eller ovänligt, det var de
övertygade om. ”Han kunde väl vilja sträcka på sig, han
som andra.” De fick sedan på mammas tillsägelse den
oskattbara njutningen att var sin stund hålla honom på
sina armar.
Viva grämde sig mycket över att hon inte fick hålla
honom ensam men kände sig högeligen smickrad av det,
att henne rev han med sina små söta naglar i ansiktet.
”När kom han?” frågade de Viva vid utgåendet. ”Kom
han genom fönstret eller dörren?”
”Ja, jag vet inte riktigt, men jag tror fönstret. Jag vet
inte, varför änglarna skulle göra en sådan dum omväg;
annars kom han tidigt i måndags morse. Fru Lund sade,
att hon hittat honom i bäcken och att det är hon, som
söker rätt på alla små barn; men då tror jag mycket förr,
att det är änglarna. Varför skulle Gud låta den där tjocka,
fula fru Lund, som snusar och inte på något vis är lik
en ängel, hitta på alla små barn? Ett av barnen, som de
43
var här och kristnade i söndags, hade gumman, som

bar det, hittat i kyrktornet, sade hon. Skulle fru Lund
försöka komma dit upp, så skulle hon allt hinna svälta
ihjäl, innan hon kom ner igen, för att, när hon var hos
Lingens häromdagen med deras barn, som hon hittat i
forsen, skulle jag gå efter henne uppför trappan; och jag
tar inte till för mycket, om jag säger, att hon höll på en
halv timme, för hon stannade i var minut och sa’ ’puuh!
puuh!’ så hest och däst, som om hon skulle kvävas.”
”Ja, bestämt är det något underligt med det där, för det
skall vara något konstigt med små människobarn förstås;
men tänk så bekvämt och bra djuren har det — liksom
Dido och Örsvart — de fick sina barn själva de.”
”Ja, också vore det väl bra besynnerligt, om Gud, som
är så snäll och god, skulle låta små fina människobarn
ligga ensamma i bäckar och forsar.”
”Nej, jag vet hur det är,” sade Elsa, ”för det har mam-
ma talat om för mig; men det är så heligt och rent, sa’
mamma, att vi bara sällan och så, att änglarna kan höra
oss, skall tala om det. — Det är med de små barnen
som med häggens blommor och bär. Ingen har hängt
dit dem utanpå, utan de har vuxit ur själva trädet. Vi
har också alla sovit vid mammas hjärta, och därifrån
har Gud tagit oss.”
”O, så små, små söta vi då måste ha varit,” anmärkte
Angela. ”På det viset är vi riktiga syskon ändå.”
44
”Och borde aldrig vara osams,” inföll Ingegärd. ”Förut

tyckte då inte jag, att det var så underligt, om vi grälade
lite ibland, när vi kommit ifrån så många håll. Elsa är
den snällaste av oss, så att henne hade nog änglarna
kunnat komma med. Många främmande hade sagt om
Angela, att hon är som en liten älva — du är då inte så
snäll som älvorna, förstås, men kanske de inte var så
snälla de heller, om de var människor — så att älvorna
skulle ju ha kunnat komma med Angela; men du och jag,
Gert, vi måste ha kommit från stallet eller ladugården,
har jag alltid tänkt, och därför tyckte jag det var helt
naturligt, om vi inte ständigt kunde hålla oss så fina.
— Men nu så är det ju helt annorlunda.”
”Ni skulle väl ha kommit från själva jorden, då ni är
ett par rovor,” inföll Viva fyndigt; ”men varifrån skulle
jag ha kommit?”
”Kanske från luften,” menade Ingegärd. ”Du sjunger
ju och kvittrar som en lärka sent och bittida.”
Ingegärd tog i detsamma lilla Vivan vid handen och
sprang bort till lekstugan, dit ett gemensamt utrop av
harm och förbittring snart lockade de andra. Och nu såg
de, hur något odjur ryckt alla benen av Vivas kor, och i
stället för att de förut stått i långa rader i var sitt lilla bås,
låg de nu kringströdda huller om buller.
Ingenting kunde dock jämföras med det förtvivlans
skri, som Ingegärd utstötte, när hon fick se sin dyrkade
45
Lill-Anna hängande i dörrposten i bara linnet med

huvudet nedåt och fastbunden vid en av de små söta
fötterna. Att stiga upp på lilla dockbordet och knyta ner
henne var ett ögonblicks verk. Sedan överlämnades hon
till Viva; och så rusade Ingegärd med knutna nävar och
gnistrande ögon ned till arrendatorn, vars äldste son,
Grels, hon visste vara upphovet till allt detta såväl som
till många andra dåd och pojkstreck. Han hade dock
fegt gömt sig undan; och innan han åter visade sig, hade
hennes vrede försvunnit och upplöst sig i en varm tåre-
flod, som dock fick ny fart för var gång hon såg på sin
Lill-Anna, vilken i övrigt var oskadad men behövde en
oändlig mängd smekningar och milda, tröstande ord.
46
Stort folk ∙ Anna-Deas

missuppfattning
”K om, Ninne, ska du få höra någonting rysligt.”

”Ja, vänta! Jag hittar ju inte mitt lilla gräv, och jag
kan inte hacka med ett stort riktigt,” svarade Ingegärd.
”Det ligger ju där under skyffeln, ser du inte det?”
upplyste Gertrud.
”Jo, nu skall hon komma, guvernanten! Pappa och
mamma talade om det i morse, medan du satt och
spelade över. Det ska just bli trevligt att ha en sån där
gammal otäcka efter sig i var vrå; och det värsta är, att
det är bara för min skull hon kommer, för att jag är så
dum,” och lilla Gertruds kinder blossade av sorg och
förtrytelse.
”Inte är det för det, Gerty! Så dum du är. Det är ju för
att vi fått lilla Ragnar och mamma har så mycket att
göra med honom.”
”Ja, men Angela sa’, att det var för att jag är så dum
och omöjlig.”
47
”Ja, det säger hon väl, för att hon inte ids ta opp potatis
lika kvickt som du. Det är förfärligt, vad det går fort för
dig. Ibland tittar jag mig rakt om och ser efter, om du
inte har någon liten tomtegubbe, som hjälper dig. Om
inte du hjälpte mig litet emellan, skulle jag bli långt efter
de andra. Men ack, vad det var bedrövligt med guver-
nanten! Tror du, att hon skall läsa latin och räkna med
oss också?” frågade Ingegärd med ångest i rösten.
”Ja, visst ska hon väl det. — Oj, det klämtar redan nio.
Skynda dig, Ninne! Vi kommer så sent, så att vi kanske
inte kan begära hela 20 öre i dagspenning. Bevare oss!
Vad de hunnit långt på sina fåror! Grels kommer att bli
före oss hela dagen.”
”Ja, det tror jag, han har sluppit spela han, då jag stack-
are har suttit där och stretat med skalor och övningar
en hel timme.”
De var nu uppe vid potatislandet. Det hade regnat
och var milt i luften; men ett par föregående frostnätter
hade svett potatisblasten, så att den var brun och slem-
mig och svår att hålla, då stånden skulle ryckas upp och
barnen sedan hugga i med sina små potatisgräv. Nog
var det ojämförligt mycket lättare att ta upp potatis, då
bladen stod friska och gröna och det vid uppryckandet
kunde dingla en 15, 20 stycken stora, granna potatisar
vid de långa, vita rotstjälkarna, vilka då satt så hårt i jor-
48
den, att de små satte ordentliga ”rovor”, när det äntligen

lyckades dem att få upp ett stånd.
Å ja, det kunde så vara! Mamma hade nog föreställt
dem, att det inte skulle bli roligt alls, och frågat, om de
inte hellre ville bli hemma; men det skulle man se! Det
var då en lustig fråga! Nej, de ville ha det som förra
året! Ut klockan åtta på morgonen, och så, just när de
började bli trötta och frusna, så där vid elvatiden, få se
Elsa komma med den långbenta, rara och trinda kaffe-
pannan, Angela med koppar, socker och gott småbröd i
en liten korg samt Viva med högtidlig uppsyn bärande
en liten spann med grädde. — Nu låtsade de inte se
dem utan hackade och ryckte och kastade potatis, små
och stora, med en fart, som nästan väckte vördnad hos
systrarna, vilka ställde sig så nära bredvid dem att Viva
fick en liten, liten potatis på sin lilla nästipp.
Blev hon ond? — Å nej, hon såg nog, hur skälmaktigt
Ingegärd tittade på henne, och så fick hon den lilla po-
tatisen igen mitt i pannan.
Rättaren Magnus gav fristund; och nu kom små och
stora och hånglade upp sig på potatissäckarna, ty det var
för vått på dikeskanterna. Så fick Ingegärd och Gertrud
var sin full kopp och tog sina sockerbitar med lika leriga
fingrar som de stora, hällde kaffet på fatet och spritade
ut med alla fingrarna samt blåste så, att kaffet råkade
i uppror och sprutade dem i ansiktet. Detta skedde
49
kanske med någon överdrift, men de bjöd ärligt till att

efterlikna de stora, så ärligt, att Elsa och Angela måste
kasta sig framstupa över var sin potatissäck för att dölja
sin obändiga skrattlystnad, medan systrarna gav dem
hotande och förnärmade blickar av sårad värdighet.
Rovorna kunde inte begripa, vad de skrattade åt.
Så började arbetet igen. Flickorna var nära att hinna
upp Grels. Elsa tog grävet av Ingegärd, och så hackade
hon och Gertrud så, att biten emellan dem och Grels
rentav förtärdes, fastän han hackade så, att svetten
lackade, — den här lilla stunden förstås! Han blev nog
snart lat igen efter vanan.
”Nej, Elsa, jag kan inte få och inte begära 20 öre,
om du hackar så mycket åt mig,” sade Ingegärd, som
varit inbegripen i ett viskande samtal med Viva, vilken
tycktes ha avgivit något viktigt löfte, ty hon såg hem-
lighetsfull ut och föreslog systrarna att vända om hem.
De kunde nog inte dröja längre heller, ty Elsa var i dag
köksa, Angela huspiga och Viva hjälpte till med litet av
varje. Strax de kom hem, ville hon duka middagsbordet i
köket, vilket Elsa tyckte vara alldeles onödigt, då ärterna
ännu inte var kokta. Viva klättrade dock upp i skåpet
efter tenntallrikarna, fick ett dussin träskedar över hu-
vudet, då hon skulle dra ner korgen, där de förvarades,
och ramlade och dånade som tio kökspojkar, innan hon
fick tunnbrödhögen i ordning mitt på bordet, tjockbröd-
50
kakorna bredvid och träskedarna i en vacker gul rad

runtomkring bordet. Elsa anmärkte, att hon lagt fram
för många: det var ju bara tio upptagare, ty systrarna
skulle ”äta inne”; men Viva påstod, att skedarna skulle
ligga kvar, först i en näbbig, men då det inte hjälpte, i en
bedjande ton, vilken Elsa aldrig kunde motstå. Så hade
Viva inte litet besvär, innan hon fick reda på Ingegärds
rödmålade och Gertruds gröna lilla träskål, men det
lyckades henne dock till slut, och när Elsa ringde i väl-
lingklockan och den lilla grå skaran av potatisplockare
kom in till middagen, gick Ingegärd och Gertrud med
stor värdighet och allvar fram till köksbordet och bör-
jade, sedan de i likhet med folket sittande läst en bords-
bön, att med träskedar äta de varma tjocka ärterna, som
Elsa, vilken äntligen blivit invigd i Vivas förtroende, hällt
upp åt dem. Det var om detta, som Viva och Ingegärd
viskat uppe i potatislandet.
Pappa stod en god stund i köket och talade med Mag-
nus om potatisskörden utan att känna igen sina döttrar.
Det var ju höjden av triumf, när han såg på dem genom
sina glasögon och frågade, ”vilka de där små flickorna
var”.
De hade ju under arbetet blivit duktigt svettiga; så föll
hårtestarna ner i ögonen på dem, och inte kom de ihåg,
hur deras händer, med vilka de avtorkade svetten och
kastade undan håret, såg ut, så att inte var det underligt,
51
att pappa inte kände igen sina små flickors eljest klara,
rosiga ansikten. Men gruvligt roligt var det i alla fall, att
han inte gjorde det; och likaså, att han syntes bli glad åt
det beröm för flit och ihärdighet, som Magnus gav dem.
När pappa gick, bad han dem tala om, hur potatisen
blivit införd i Sverige. De kunde nu också vid bordet tala
om för folket, hur löjligt och misstroget svenskarna bar
sig åt, innan de riktigt kände till potatisen, och vilket
orimligt besvär Alströmer haft, innan han fick dem att
åtminstone plantera ett par tre stycken var utanför sina
stugor. När Annika sedan hjälpte Elsa att sätta fram på
bordet det stora fatet med rykande potatis, som låg där
så svällande och hade spruckit i skalen, så att man kun-
de se en del av dess sockerlika, mjöliga innehåll, kunde
de inte heller annat än skratta åt sina förfäders dumhet
och trodde bestämt, att de skulle handlat klokare. Så
skalade de och åt potatis som Karl XV, som klämde ut
dem ur skalet, vilket han behöll mellan fingrarna, — och
så skulle alla öva sig med detta. Men rätt som det var,
var middagstimmen slut.
Nu hörde de tunga, välbekanta steg i trappan. De viss-
te nog att det var Anna-Dea.
Nu skulle hon för en gång inse deras värde! Hon
kastade i förbigående en blick på dem, som de lugnt, ja,
nästan övermodigt uthärdade, satte sedan med en viss
brådska den lilla mjölkpannan, som hon bar, på spisen;
52
och innan Rovorna visste ordet av, slog hon ner på dem
och släpade i väg med dem för att tvätta dem.
Tvätta potatisupptagare! I denna stund hatade de
Anna-Dea, och de lät henne inte heller förbli i okun-
nighet om det. Med både ord och gärningar satte de
sig till motvärn, men detta verkade endast upplivande
på henne, och hon fick sålunda bägge de fäktande och
stretande ungdomarna med sig upp för den smala trap-
pan, fast denna hade ledstänger på båda sidor, i vilka de
kunde haka sig fast. Detta tog dock tid, och innan alla
tre hunnit översta steget, stod Rovornas mamma där och
frågade med något missnöje i rösten, varför Anna-Dea
tagit dem från deras arbete. Anna-Dea förmådde inte
svara, hon tog endast en tjock hårfläta i vardera handen
och vred på det sättet upp två små ansikten, så löjligt
gråspräckliga, med en rosenröd, av förödmjukelsens tå-
rar bildad rand på vardera kinden, att mamma knappt
kunde återhålla ett leende. Men flickorna återfick sin
frihet, och mamma försökte göra Anna-Dea begripligt,
att i dag skulle barnen behandlas alldeles som det andra,
lejda folket, med samma frihet men också med samma
skyldigheter.
Oj, oj, oj, så dumt Anna-Dea tyckte att detta var, fast-
än hon inte tordes säga det högt; men Rovorna jublade.
Mamma förstod dem hon!
53
De ville bli avsköljda nu, så pass att inte lille Ragnar

skulle bli rädd för dem, när de gick in och hälsade på
honom. Det var för övrigt detsamma; lille Ragnar skrek
ändå, när han fick se sina små systrar, och då ville de
inte dröja länge hos honom heller utan kilade i väg, så
att de hann upp sina kamrater för att med dem fortsätta
arbetet. På kvällen fick de också sina 20 öre oavkor-
tade.
Tre dagar skulle upptagningen vara; det blev hela 60
öre. Och ett helt berg av julklappar såg de sig därigenom
i stånd att kunna skaffa sig att ge bort. Nu kunde de få
ståtliga julklappar åt alla! Ingegärd förtrodde i djupaste
hemlighet Gertrud, att hon för en del av pengarna äm-
nade köpa ett fint, blått tyg och ensam klippa och sy en
kolt åt Ragnar, en sådan där liten söt en med skimrande
knappar, som lille Erik hade haft i somras. Och Gertrud
hade sett ett pärlband, som var så vackert. Det skulle
hon köpa åt mamma. Och sedan skulle systrarna ha,
förstås!
Vad det var lustigt att gå och bära på sådana stora
hemligheter! Rysligt bara, att det var så långt till jul!
54
Guvernanten och karamellfrun
J a, nu var hon kommen, guvernanten. Hon hade redan

varit där en månad men ännu inte förmått vinna sina
små elevers tillgivenhet. Hon såg alltid ut, som hade
hon varit fasligt trött; och visst var hon väl det också,
eftersom hon aldrig begrep, hur roligt det var att rulla
utför gräsbackarna i stället för att gå och att — med
benen utsträckta och med händerna om de av nötning
glänsande ledstängerna i barnkammartrappan — få
glida utför den kvickt som en pil, eller att få rida vall
med hästarna och springa i kapp med korna. Om hon
bara en gång hade försökt, skulle hon fått känna, hur
glad hon skulle blivit, men tant Amelie försökte aldrig.
Nog var hon efter dem i alla fall, och när de rusade i väg
för långt, så ringde hon i den lilla malmklockan, som om
elden varit lös. Och ändå hände det, att de inte hörde
det. Men då blev tant Amelie så ond, att deras hörsel en
hel vecka efteråt var bättre.
Ingen nöd var det för Angela. Tant Amelie tyckte ge-
nast om henne, talade redan första aftonen med henne
55
och såg på hennes dock-Emma, som var så fint klädd i

kappa och hatt. Men Ingegärds lill-Anna, som låg och
sov i sin vagga med en liten vit killing-skinnfäll över sig,
henne såg hon inte åt ens och inte åt Gertruds lilla näpna
Marie heller. Detta hade gruvligt sårat Rovornas hjärtan.
”Hon förstod sig då alls inte på barn”, det var den sorg-
liga upptäckt de straxt gjorde vid detta tillfälle, då deras
dockbarn förbisågs för dock-Emma, som alltid varit en
stor dam och sett stel ut med sitt glänsande porslinsan-
sikte och porslinshår, uppvridet bak i nacken.
Om tant Amelie talat svenska ändå! Men det gjorde
hon inte, fastän hon kunde det mycket väl. Nej, bara
franska, så att barnen kände sig riktigt förlägna för
Märta, ty Märta såg så storögd ut, då hon gick genom
rummet och hörde det. Och så skulle flickorna bjuda till
att svara på samma språk, och det var ”ohyggligt”, tyckte
Rovorna. De äldre redde sig nog bättre.
O, vad Ingegärd tyckte, att pappas latin lät vackrare
än detta; men mamma gjorde en mycket lustig beskriv-
ning över hur det skulle ta sig ut, om de, då de blivit
stora, skulle läsa högt i en svensk bok och i den skulle
förekomma ett eller annat franskt ord, som de helt men-
löst kom att uttala efter bokstaven och utan att förstå
det. Då fann de, att det skulle låta tokigt, och sedan gick
det lättare med den ”odrägliga franskan”.
56
I dag var det oro och spänning i sinnena: ”karamellfrun”

hade kommit. Det skulle bli marknad, och då brukade
hon komma och bo i arrendatorsbyggnaden hos Grels
föräldrar, så nära stora byggnaden, att man från läs-
rummets fönster kunde se, vad som tilldrog sig där nere.
Mitt under en förmiddagslektion kom hon åkande, och
barnen måste visst ätit något salt till frukost, ty det var
otroligt, hur ofta de i dag var framme vid fönsterbordet
för att få vatten. Och så såg de hemlighetsfullt på var-
andra och utstötte dämpade ljud, vilka lät ungefär som
”blå lådan”, ”glaslådan”, ”rött papper”. Men det kom så
enstaka och så mitt inne i översättningarna, att det var
rakt omöjligt att begripa, tycktes det; och dock hade i
själva verket alla barnen klart för sig, att karamellfrun
haft med sig den blå lådan för stora 25-öreskaramel-
ler, glaslådan för den granna konfekten samt nytt rött
papper till de karameller, som hon själv skulle göra till
marknaden. Elsa, som förut glatt sig rent av hejdlöst åt
att få fara med mamma och hälsa på flickorna Sterne,
som hade kägelbana och allt möjligt roligt, kände näs-
tan lite missräkning, då karamellfrun kom så tidigt. De
skulle ju resa strax efter middagen och bli borta i två
dagar. Sedan kom söndagen och så marknadsdagen, då
alla karameller skulle vara färdiga till försäljning — och
borta från hennes ögon. Ja, resan hade fått ett helt annat
57
utseende. Mamma var också orolig och beklämd, och

hade det inte varit för att hon så gärna ville säga farväl
till sin vän, som även behövde hennes hjälp innan avre-
san till huvudstaden, hade hon inte kunnat förmå sig att
lämna sin lille Ragnar, trots att han ju hade Anna-Dea,
som alltid visat sig så säker och pålitlig med barnen.
Lilla Viva brukade följa de äldre systrarna, då hon
inte var i barnkammaren, där Anna-Dea fått särskild
tillsägelse att ömt vårda henne, så att allt var nog ordnat
på bästa sätt, när mamma reste.
Alla barnen stod på trappan och viftade. Rovorna
hängde inte på vagnsfotstegen, som de annars brukade
göra, åtminstone utför första backen, utan stod helt stä-
dat och stilla med lilla Viva i var sin hand och svepte sina
förkläden om hennes hals och huvud mot den skarpa
nordanvind, som börjat blåsa, så att nog kunde mamma
vara lugn.
58
Första snön
M orgonen därpå vaknade Rovorna vid att något

kallt och mjukt låg på deras näsor och en iskall
tingest kilade därifrån utefter kinderna, förbi öronen
och ner på halsen.
”Hu då! Vad är det? — Fy, Märta! Vad är det? Hör
du!”
I stället för svar höll Märta fram ett helt handfat med
— snö.
O, vilket skrik, vilket jubel!
Upp ur sängarna rullade de, Angela, Viva och Ro-
vorna. Alla trängdes om varandra för att äntra upp på
det stora bordet framför fönstret, och inte hindrades de
i sina rörelser av överflödiga klädespersedlar, det är då
visst och sant. Vem tänkte också på sådant! Såg de inte
snö, bländande snö överallt på bergen, så långt blicken
nådde! Hade den inte redan tagit styr på forsen, som
låg där helt grå och modstulen, sakta framkrypande,
den som annars brukade hoppa och väsnas så förfär-
ligt! Och hela gården var vit, rundeln och alltihop, och
59
värre blev det. Det snöade oupphörligt. Stora ”lappvan-

tar” föll tätt och ljudlöst. Annika sopade riktiga drivor
från förstugubron och var alldeles vit som en snögubbe,
ruskade på sig som en stor hund och stampade så, att
det hördes lång väg, för att bli sig lik igen. Anna-Dea
våndades och grälade på Märta, som talat om snön för
barnen, innan hon fått dem klädda. Nu satt de väl där
och tog döden på sig, åtminstone Angela, menade hon.
Hon skulle minsann inte låtit dem sitta där, om hon inte
haft Ragnar att klä just nu. Och så satt hon där vid bra-
san och puttrade om ”vidjan i taket”, då hon på en gång
hoppade till vid en våldsam duns i golvet, så våldsam,
att Ragnar blev rädd och började storskrika och Anna-
Dea förargad vände sig om. Där stod de nu hela raden,
klädda och färdiga. Märta hade hjälpt dem att klä sig på
bordet, och så hoppade de ner på en gång. Inte tänkte de
på, att Ragnar kunde bli rädd, inte; men att Anna-Dea
blev det fröjdade dem innerligen.
Med läsningen gick det som det kunde denna dagen,
då snön alltjämt svävade och dansade i luften. Ingegärd
tog fram sin franska ”Olde”, vilken för det mesta låg
under hennes huvudkudde om nätterna, i hemligt hopp
att vetandet skulle under natten på något underbart sätt
praktisera sig in i hennes huvud, fastän hon hittills just
inte rönt någon välsignelse av det. Ack, med vilket ve-
mod hon betraktade den! Men snart låstes det som i en
60
hel klass, och fingrarna stoppades i öronen, för att man

inte skulle störas av yttre ljud. Ögonen däremot, ack,
om bara inte snön fallit! — om bara inte dessa tankar
på slädar, bjällror, små nymålade kälkar, snöskovlar och
snöbollar rusat över en och gjort en nästan utom sig av
längtan dit ut. Det var ingen lätt sak att plugga nu. Alljä-
mt böjdes emellertid ”avoir” i alla former, tio, femton,
tjugu gånger — och nu kunde de!
Nej, de kunde inte, tänkte pappa, som stod där inne
och såg på dem och kom ihåg, vad han som barn kände,
när första snön föll. Och så frågade han lite långsamt
och betänksamt, men bra skälmaktig såg han ut, om
barnen hade något emot en fridag för att ta emot första
snön?
”O, pappa!!!”
61
I elden
Å vilken dag det hade varit! — Så de hade lekt och

rasat med första snön, tumlat om med den, gjort
snögubbar av den och snöbollar sen! Nu var det inte
alls svårt att sitta stilla vid eftermiddagsläxorna. Bara
de kunde dem, skulle de gå ned till karamellfrun. Viva
fick inte gå ut mer i dag utan skulle stanna uppe hos
Anna-Dea, men då blev det en jämmer på henne. Om
hon åtminstone fick gå ned i köket till Greta och se efter,
om hennes lilla bulle var gräddad än!
Åja, det kunde då ingen neka henne; och så sprang de
allesamman i väg utför trappan, och Greta lovade säkert
att ta Viva om hand.
Systrarna hade förut lovat henne karameller därner-
ifrån, om de skulle få några; och så gick de. Köket var
nyskurat och klart upplyst av den flammande spisbrasan,
och på hyllorna lyste kopparkastrullerna som stjärnor.
Spinnrockarna stod i en grupp borta i vrån och såg
högtidliga ut, som om de velat, att det var lördagskväll.
Den, som då bestämt visste det, var den stora grötgry-
62
tan, som stod på den blanka spishällen invid elden och

sjöd och puttrade och kastade de kokande grynen på
händerna på Greta, när hon tog sleven för att röra i den.
Detta tyckte Viva var mycket lustigt. Hon såg så lillgam-
mal ut den där grytan, tjock och allvarsam utanpå och
så full av odygd inuti.
Nu lade Greta ett fång torr granved på elden igen, så
att hela köket strålade i ljus; och där var så trevligt, att
Viva obetingat svarade ja, när Greta frågade henne, om
hon fick springa ifrån henne en liten stund, medan hon
såg efter bullarna nere i ugnen i bagarstugan.
”Tag upp min lilla bulle med dig!” ropade hon efter
Greta, och så fortfor hon att skära i en morot, som hon
fått all roa sig med, där hon stod vid en stol framför
spisen.
Men det började tynga i den lillas ögonlock. Viva blev
sömnig, satte undan skärbrädan med moroten och kröp
upp på stolen samt lutade huvudet mot ryggstödet och
fötterna emot hällen, — och så somnade hon. Där satt
hon nu och tyckte, att allt blev så ljust och vackert för
hennes ögon. Det skimrade i regnbågsfärger långt, långt
i fjärran. Så blev det en enda solljus fläck, som vidgade
och närmade sig med en stjärnas stilla och milda sken.
Hon såg in i skenet och kunde inte dra sina ögon där-
ifrån. Allt klarare och klarare tyckte hon sig se en ängel.
Det var hennes lille bror Johannes. Ned svävade han,
63
ända ned till henne, och kysste henne. Men så het hon
blev! Aj, det brände! Förvirrad blickade hon upp, såg
eld och lågor omkring sig, ville fly undan och få vatten;
men lågorna följde henne, det brann i hennes kläder,
sjöd och fladdrade överallt omkring henne. O, var var
nu ängeln, som nyss lett emot henne? Kunde, ack, kunde
han inte komma med hjälp? Jo, han kunde och han skulle
det. Varför skulle Magnus annars fått en så obetvinglig
oro i sig, en oro, som drev honom att bege sig hem förbi
prästgården i stället för att ta genvägen över skogen,
vilket han så säkert ämnat göra?
Det var ett underligt sken han såg inne i köket, just
när han gick över gården.
Gud i himmelen! Det var ett av barnen, som flög om-
kring där inne med elden om sig!
Rocken av, dörren opp, och han såg ett töcken av rök
omkring den lilla varelsen, men han överhöljde henne
med snö, och så låg hon där så dödstrött, tills plågorna
tvingade henne att vakna igen. Allt hade gått så fort,
inom ett ögonblick.
Greta kom så glad med famnen full av små rara bullar
åt barnen, men hon tappade dem alla i dörren, då Mag-
nus rusade ut, på väg efter läkare, och hon märkte röken
och oset där inne, kylan och de öppna dörrarna. Ingen
tänkte på de andra barnen, som stod helt lugna nere i
storköket och såg på, hur karamellfrun tvinnade ihop
64
varm röd och vit sockermassa, som hon slog omkring en

järnkrok i väggen och sedan lade ut i långa stänger, vilka
hon skar av, så att det blev riktiga ”köp-karameller”.
Småflickorna fick sortera dem, klippa fransar på grant,
rött papper och till och med klistra på deviser. Då och då
tillföll dem en liten karamellsbit, och rätt mycket hade
de sparat till Viva.
Men nu var detta inte roligt längre! Flux rusade de
på dörren.
Så härligt, så vinterlikt! De hörde ju bjällror! De måste
upp i övre byggnaden, och de skrattade och tumlade om
i drivorna.
Köksdörren uppe! Hu, vad det osade bränt ylle — och
ingen människa inne!
I gången utanför barnkammaren stod en dank på
sned i en gammal bleckstake, och där bredvid låg en bit
av Vivas vackra, rödrandiga förkläde, som Ingegärd satt
på henne för att fira den första snön, och en del av den
mörkröda ylleklänningen, som mamma nyligen lagat upp
och gjort så fin, och Vivas underkjolar och byxor — allting
bränt och i trasor. De isades av förskräckelse, darrade
och började storskrika, när de från barnkammaren fick
höra Vivas jämmerrop. Hur skulle de våga se henne?
Ingegärds hjärta stod stilla av ångest och sorg, då hon
hörde sitt namn nämnas av Vivan, som längtade efter sin
”lill-mamma”. Hon rusade ner efter sin lilla bulle, samlade
65
ihop alla karamellsbitar hon kunde få tag i i sin ficka, och

tog lill-Anna på armen. Systrarna efter med sina högar
av bullar och karameller; men eftersom Viva ropat på
”Ninne”, så knuffade de henne framför sig.
Stackars lilla Viva! — Vad hade de gjort med hennes
ben, som var så tjocka och vita ända upp till knäet?
Det var benen, som blivit mest brända och nu var
inhöljda i olja och bomull, och detta sved förfärligt.
Om hon inte hade haft de tjocka yllebyxorna kvar på
sig sedan förmiddagsraset i snön, hade hon varit utan
räddning förlorad. Nu hade benkläderna i det längsta
hindrat elden att sprida sig till mera ömtåliga delar. Så
hade ock de andra yllekläderna gjort. Det lilla vackra för-
klädet hade brunnit värst, och Viva viskade till systrarna,
att hon var så ledsen att det brunnit upp; men de lovade
henne sina vackraste förkläden, bara mamma kom hem
och ändrade dem. Trots plågorna var det nära, att hon
smålett, när Ingegärd lade lill-Anna till henne och sade,
att hon skulle få ha henne, så länge hon låg.
”Lägg henne på min arm,” sade Viva så svagt och matt.
”Jag kan inte äta bullarna. Jag vet inte alls varför, men jag
kan inte. Jag har sett en ängel, vet ni, lille bror Johannes.
Annars hade jag brunnit opp. Han väckte mig — han
hade så vackra vingar.”
”Stackars lill-barnet, stackars lill-barnet!” klagade
pappa, som även stod vid sängen och strök sin hand
66
över sin lilla flickas feberheta panna. Och mamma, som

just nu skulle vara borta! Men pappa och systrarna
skulle vara kvar hos henne, tills mamma påföljande
morgon kom hem.
De lovade dock mer, än de kunde hålla, de små
stackarna. Bäst som de stod vid sängen, blev de så svaga
i knävecken och så tunga i huvudet. Ingegärd dök helt
oväntat ned på golvet och låg som en trogen hund vid
sängen och sov. Gertrud lutade sig småningom allt fas-
tare emot Vivas huvudkudde och stod så på sina stadiga
ben och sov, och innan Angela hann trilla i golvet, hade
pappa satt sig vid sängen, tagit henne och lagt hennes
lockiga huvud invid sitt bröst. Sedan Anna-Dea fört
dem i sina bäddar, satt pappa där troget hela natten
och sökte lugna och trösta sin lilla lidande flicka, som
jämrade sig förfärligt över sina ben.
Doktorn hade inte kunnat lindra värken men sagt, att
ingen fara var för livet, om inte feber tillstötte, utan den
lilla kunde komma i sömn. Emot morgonen somnade
hon också, och när hon vaknade, kändes inte smärtan
så olidlig — och så stod ju mamma vid sängen!
Mamma hade hela tiden haft en känning av att nå-
got olyckligt tilldrog sig i hemmet, och hon hade blivit
utom sig av förskräckelse, när det kom bud efter henne
hemifrån. Hon hade om och om igen lyssnat på sin
älsklings andetag, kysst hennes lockar och i brinnande
67
böner tackat Gud, som bevarat henne. Mamma hade

ju sett de brända kläderna och förstått, hur allvarsamt
olyckstillbudet varit.
Å, det var en lycksalig känsla för henne att möta sin
lilla Vivas klara blick och känna, att hon verkligen hade
henne kvar.
Systrarna hade varit inne många gånger, medan Viva
sov. Om den lilla hade haft någon aning om dessa besök,
skulle hon kunnat räkna ut, hur många de varit, ty lika
många små vackra persedlar hade småningom tillkom-
mit på bordet bredvid henne. Men varför åtskilliga av
dessa låg och simmade i vatten var inte så lätt att förstå.
Inte ens Ingegärd, som kommit bärande med en lång
ispigg, som hon ryckt ner från svinhustaket, kunde
förstå det.
Värst var det för karamellerna och pepparkakorna;
dessa var de rent tvungna att hjälpa Viva med att äta
upp. Förklädena hade däremot inte alls blivit våta.
Men vad i all världen såg Viva nu? Till och med Ange-
las ljusröda förkläde med knutbroderi — det nästan
överväldigade henne — och Rovornas knutbroderade
också, med de stoppade hålen efter Didos tänder, låg
bredvid henne på bordet. Och mamma hade flyttat in
sitt sybord, så att Viva kunde tydligt se, hur allting änd-
rades och lämpades åt henne för att göra henne glädje
och lindring.
68
Julstök ∙ Anna-Deas
upptuktelse
H ur det nu var, så hade de många, långa dagarna

till julen smultit ihop till endast åtta, men det var
”rysligt” nog, att de var så många.
Alla barnen satt i salen på var sin stol, var och en
med sin stolsrygg framför sig, vid vilken en lång sticka
var fastbunden och på vilken de nu höll på att knyta
ljusvekar till ljus och dankar i oändlighet.
Husch, vad de var trötta på detta! Ja, Viva förklarade,
att det rent av började värka i hennes eljest fullkomligt
återställda ben. Det var nu egendomligt med de där
benen, som alltid började värka, när arbetet blev det
minsta tröttande.
”Ja, men inte värker det väl så mycket i benen ändå?”
anmärkte Elsa, ty hon tänkte på hur gott det var att ha
tjänat in sina slantar, som de skulle få för varje sticka de
hade fyllt. Elsa kunde väl snart köpa en hel ko hon, som
fyllt så många stickor; men det var omöjligt att narra
ur henne, vad hon skulle köpa. Men så mycket fick de
69
dock veta, att det fanns i Qvetterstedts bod och kunde få

rum i hennes hand den ena stunden, och andra stunden
kunde hennes hand få rum i det.
”O, det är ju vantar, kan man väl begripa!”
Men Elsa skrattade.
”Nej, vantar var det visst inte. Just som vantar skulle
kunna . . .”
”Tyst, flickor! Vi får inte gissa så mycket. Vad Ingegärd
dröjer länge med grenljusgarnet!”
Nå, så kunde man då höra, att hon kom nu då. Hon
rakt kom flygande utför trappan in i salen, där hon
kastade sig ner i guttaperkasoffan, skrek och slog med
båda tåhättorna i soffdynan, och så hördes mellan
snyftningarna:
”Usch, vad hon är otäck, otäck! Gamla stygga . . . Stack-
ars Dido!”
Nå, i detta fanns äntligen en ledtråd för de deltagande
och frågande systrarna.
”Vad har nu Anna-Dea gjort med Dido?” — ty natur-
ligtvis var det Anna-Dea, som klagovisan gällde.
Gertruds ögon gnistrade snart lika vilt som Ingegärds,
vilken nu satte sig upp, strök det tjocka håret från sitt
randiga, förgråtna ansikte och med fast röst och fruk-
tansvärt utseende önskade att få hugga huvudet av
Anna-Dea. Ja, det önskade hon. Det var orätt, att ”den
där” lät hugga huvudet av så många, som intet ont hade
70
gjort, — hon syftade på Kristian Tyrann — och Anna-

Dea skulle få leva oupphörligt — jämt!
”Vad i all världen har hon då gjort?”
Så småningom kom det nu fram: Ingegärd hade fått
det vackra, vita garnet till grenljusen av mamma och
skulle springa ner med det; men i förbifarten ville hon se
på sina julklappar, som hon hade gömt i en gammal kjol
innerst i sin byrålåda. Ingen människa kunde väl tro, att
de inte där skulle få ligga i fred. Jo, pytt ock! Anna-Dea
hade rivit fram alltihopa, varenda sak!
”Oj då!” stämdes nu upp i korus av de varmt delta-
gande systrarna.
”Ja, är det inte ohyggligt? Så här går det nu med allt-
sammans. Hon skulle ’städa’, den gamla styggan! Alltid
skyller hon på, att hon skall städa.”
”Ja, det var förskräckligt,” instämde de andra.
”Ja, men vänta, så ska ni få höra det allra värsta! Dido,
stackare, som har så fint skinn, inte kan man väl be-
gära, att hon skall ligga på golvet jämt. Nu låg hon på
sängen, fastän hon låg som på nålar och bara sneglade
på Anna-Dea, liksom hade hon frågat, om hon tick ligga
kvar. Men just som Anna-Dea hade ostädat och förstört
som allra värst i min låda, vände hon sig om och fick
se den stackarn, som flux flög på dörren, som jag inte
hade stängt efter mig. Men Anna-Dea efter som en katt,
nej, som en ödla, och just som Dido hade fått sitt söta
71
huvud ut genom dörren, klämde den där styggan till

den, och oj, oj, oj, Dido kunde komma varken fram eller
tillbaka, och nu tror jag nära på, att hon är död. Hon
sprang och satte i väg så, att jag omöjligt kunde hinna
upp henne.”
Nu snyftade Rovorna i kapp.
”Det där skall jag tala om för mamma,” sade Elsa,
vars vrede vid åhörandet av klämningshistorien nått
en ovanlig höjd.
”Vad lönar det?” inföll Angela. ”Hur många gånger har
inte mamma sagt, att vi inte får skvallra?”
”Nej, vet ni vad! Hon skulle ha stryk, och det så, att hon
knappast kunde stå.”
Nu var det den lilla ömhjärtade Gertrud, som tala-
de.
”Det är också det enda som hjälper, säger hon ju alltid
själv,” tillade den lilla småförnuftiga Viva.
”Ja, det blir det bästa. Hon förstör ju allting för oss,”
snyftade Ingegärd, vars tårar ännu rann strida och
varma. ”Till och med mamma sade häromdagen, att
hon inte förstår sig på barn annat än när hon får sköta
lindebarn.”
”Låt oss då ge henne stryk nu, så att hon minns det,
— med ris!”
”Ja, men man kan ju inte få något ris så här års.”
72
”Vi tar vispar,” sade Elsa avgörande. ”Anna-Dea är

verkligen rysligt stygg emot er, och det är bättre att ge
henne stryk än att göra miner åt henne och ge henne
öknamn. Jag går ner i köket efter fyra vispar.”
”Fem, Elsa! Kom detta ihåg! — Jag vill också ha en visp,”
och Viva såg helt beslutsam ut. Hon fick också löfte om
en visp.
Visst såg Greta, när Elsa klättrade upp i skåpet efter
vispar, och skulle just till att fråga, vad hon skulle ha
dem till, — men då hade både Elsa och visparna redan
försvunnit.
Det hade börjat skymma och blev lite kusligt nere i
salen, så att alla barnen begav sig upp i barnkammaren,
där en skymningsbrasa var tänd. Där slog de sig ned på
golvet, sittande på sina korslagda ben, och höll krigsråd.
Brasan smattrade och avsköt då och då små muntra ge-
värssalvor. Emellanåt smällde det till litet bestämdare
och pep med ett långt, gällt pipande, som endast gran-
ved kan pipa, så att de började känna sig nästan i indian-
stämning. Och nu kom de överens, att de handfasta
Rovorna skulle lägga sig på var sin sida om dörren och
vid Anna-Deas inträde genast genom ett kraftigt och
väl avpassat grepp om hennes ben förpassa henne i den
liggande ställning, som omständigheterna krävde.
”Tyst nu!”
73
De hade riktig hjärtklappning, då de hörde gång-

dörren där nere gnälla och steg närma sig. I en tämligen
högljudd viskning kommenderade Elsa Rovorna på sin
post. Och de, som just hunnit få sina vispar lämpligt in-
knutna i förklädena för att både ha dem nära till hands
och ändock inte i vägen vid tillfångatagandet, kröp på
ett överflödigt försiktigt sätt till dörren, där det för res-
ten var alldeles mörkt.
Nu tog det i låset, och dörren gick upp. Ett krigstjut
hördes, och så — störtade Märta framstupa på golvet
med fem stora smörgåsar slungade framför sig. En del
av smörgåsarna hamnade i, en annan del under sängen;
och tallriken, vilken hon stadigt höll kvar i handen, vart
vid beröringen med golvet kluven i två delar.
”Märta! — var det Märta!? Hon hade väl inte gjort sig
illa?”
”Å nej! Det var bara förargligt med tallriken.”
”Det var väl, att det bara var en kökstallrik.”
Ja, de tyckte nästan, att det var bra gjort. Nu kunde
man ha ena hälften att ha såpa på och den andra till
tjärsmörjning åt våta skodon.
De pratade så förfärligt — tyckte Märta — och var
nu så underliga. Annars hade hon all möda i världen
att komma ifrån dem, ty de ville, att hon skulle sitta hos
dem och tala om sagor och spökhistorier, när hon kom
74
upp med deras aftonvard. I dag däremot såg det ut, som
om de inte kunde bli av med henne fort nog.
”Tack. Märta! Jag ska ta reda på den själv,” mumlade
Gertrud, vars snedgångna skosulor lyste i eldskenet, där
hon låg under sängen och trevade efter sin bortlupna
smörgås. Hon makade undan saker, som brukar stå
under sängar, men smörgåsen fanns inte. Hon började
rent av känna den förtvivlans hopplöshet, som intar en
vid fåfängt sökande, då Angela äntligen med ett utrop
tillkännagav, att den var funnen. Den låg upp- och ned-
vänd på renhuden under bordet.
Litet renhår var väl inte så farligt att få i sig, och det
var bra alltihop, när Märta gick och lovade att be Anna-
Dea komma upp, så snart Ragnar hade blivit inburen i
sängkammaren.
Och nu — nu måste det vara Anna-Dea! Sannerligen
trampade hon inte på katten! Ja bevars, vad det var
hon.
Deras mod växte, och när hon trädde in i mörkret,
omfattades hennes smalben med sådan kraft och så
plötsligt, att hon inte hann få armarna framför sig, utan
— med famnen full av nytorkade kläder — beskrev en
halvcirkel i luften. Precis i den hävdvunna ställning, som
vid ett dylikt tillfälle är den bästa, låg hon där, ett hjälp-
löst offer, som kraftigt bearbetades av fem vispar. Att
komma lös var en omöjlighet, ty Rovorna satt som små
75
pantrar fast vid hennes nacke, under det de likväl nitiskt

använde sina vispar i den riktning erfarenheten lärt dem
att de tuktande redskapen bör användas. Grälade, det
gjorde nu Anna-Dea så mycket, ja, mera än hon orkade;
men det började förefalla henne, som om detta endast
verkade upplivande på småttingarna. Hon fick en prak-
tisk förnimmelse av ”vidjan i taket”, vilken hon alltid
tänkt sig såsom uppfostringskonstens fulländning.
”Aj, barn, ä’ ni tokiga?”
En våldsam ryckning — utan resultat. Då tillgrep hon
en så oväntad list, att de stod handfallna. Hon började
tala gott till dem, började gråta. De små armarna stan-
nade av, den ena efter den andra, och offret fick tid att
resa sig upp, vilket inte skedde utan små jämrande läten.
Men Anna-Dea såg så verkligt tuktad och förskrämd ut,
att barnen kände sig fullt upprättade och ansåg stunden
lämplig för milda förebråelser, vilka måhända, om de
framförts en i sänder, kunnat rätt uppfattas, men som nu,
då de flödade från fem par läppar, vilka alla förfäktade
sin sak, onekligen blev mycket svårfattliga.
Ingegärd talade för hundar i allmänhet och Dido i
synnerhet, Gertrud för katterna. Elsa förehöll henne
allvarligt det orätta i att reta och förarga barn och sade
henne, att hon egentligen borde ”sitta på havsbottnen
med en kvarnsten om sin hals”, som det står i själva
bibeln. Angela tyckte det var gement av henne att gå
76
och röra i deras julklappar och förstöra dem; och Viva

överröstade alla de andra. Med oförliknelig munvighet
och skicklighet kastade hon sig oförfärat in i alla ämnena
och stack in några dräpande meningar här och där till
hjälp för den av systrarna, som hotade att slappas av.
”Bevara mig, om ni inte tiger, så blir jag tokig,” ropade
Anna-Dea och satte fingrarna i bägge öronen; men detta
var ju att få dem att skrika ytter värre. Alltsammans
lät så komiskt, att de alla började skratta hejdlöst, så-
som barn, vilka tror sig ha utfört en god handling, kan
skratta.
Anna-Deas mildhet och vänlighet var dem ett bevis
för nödvändigheten av hennes agande, vilket de dock
kom överens om att inte förnya utom i allra yttersta
nödfall och sedan var och en av dem varit förargad på
henne minst tio gånger.
På kvällen, när det var Elsas tur att läsa bön för små-
syskonen, och mamma satt på sängkanten med Vivas
hand i sin, kunde hon av bönen förstå, att något ovanligt
tilldragit sig. Hon fick förstås efteråt reda på hela histo-
rien, — så mycket som man kan få reda på en historia,
som berättas samtidigt av fem munnar. Mamma tog nu
löfte av dem att inte handla så egenmäktigt en annan
gång och sade dem tillika, att till våren skulle Anna-Dea
bli huspiga och Märta deras barnpiga samt att de skulle
förstå att skilja mellan att ”skvallra” och att omtala verk-
77
liga felsteg. Till dessa senare räknade mamma både att

retsamt kasta omkring barnens julklappar samt att
plåga och misshandla djur.
Sedan de vidare hört, att mamma inte skulle med ett
ord förebrå Anna-Dea, vilken de ansåg tillräckligt tuk-
tad, fick de godnattkyssen mot löfte att för framtiden
vara snälla och tåliga mot Anna-Dea.
78
Julaftonen
S å kom då äntligen julaftonen, och det ringde i stor-

klockan från tornet strax efter middagen; men då
var det redan skumt.
Det är jul från källaren till vinden.
Ingegärd, som brukade vara mörkrädd, satt ensam
uppe på den stora kalla vinden med de många mörka
vråarna, utan att i dess skrymslen se annat än jul, då
hela luften är fylld av änglar.
Hon hade haft sin trädocka gömd i traslåren både
länge och väl, för att ”Viva skulle hinna glömma den”.
Den lilla trinda, svarvade dockan med en träknopp till
huvud skulle bli hennes förnämsta julklapp. Nu äntligen
hade dockan blivit i ordning, och Ingegärd fick springa
ned. Aldrig i världen skulle hon kunnat sitta där så länge
och ensam, om det inte varit jul. Och Gertrud, — vad
brydde hon sig om den stora, förfärliga stallbaggen i
dag, han som kunde stånga ikull stora människor och
just i dag var ute, när Gertrud kom släpande med stora
kisse-misse, som nödvändigt skulle vara inne, när jul-
79
klapparna togs upp? Baggen såg inte åt henne en gång,

och inte hon åt honom heller. Hon visste nog, att han
inte skulle stångas i dag.
Rovorna hade lagt in sina julklappar, och nu hade Elsa
och Angela intagit barnkamrarna, så att de, när det vart
mörkt, var riktigt rådlösa för vad de skulle ta sig till med.
Jo, gå bort till ladugården och ge korna var sin halv kaka
bröd, det skulle de.
Å, vad där var trevligt! Lyktan brann så fin och klar i
taket, så att man såg små återsken från den på kornas
glänsande sidor, och så luktade det ängsklöver som mitt
i sommaren; och det var ett prasslande i detta och ett
sakta klirrande i halsbindslena, när korna höjde hu-
vudena och drog ut ett och annat långt timotejstrå.
”O, vad jag är glad, att även de förstår, att det är jul,
Gertrud!”
”Hur vet du det då?”
”Jo, de suckar inte. Och så ser du det väl i deras ögon?
De ser så andäktiga ut. Se bara, så vackert de tar bröd-
biten! Vi skall klappa och kyssa dem allihop också.”
”Men inte Apis heller, Ninne!?”
”Jo, ser du, Gerty, jag måste det, för att jag har retat
honom så många gånger; men du har varit snäll emot
honom, så att du behöver inte kyssa honom nu.”
”Ja, då skall jag klia honom, så att han åtminstone står
stilla under tiden.”
80
”Så ja, Apispojken! Härefter är vi vänner, så mycket

du vet det,” sade Ingegärd, sedan hon givit honom en
eftertrycklig kyss på den släta nosen. Apis såg förbluf-
fad men alls inte ont på Ingegärd med sina stora svarta
ögon. En kyss hade han fått på sin fuktiga nos, det var då
säkert; men inte hade han stångat det lurviga huvudet,
som kom honom så nära. — Det var jul!
Rovorna undrade ändå, om grisarna kände det. Det
såg knappt så ut. De låg där så loja och välte som van-
ligt; men de måste väl åtminstone undra, vad det be-
tyder, när de får se ljus i hela ladugårdsräckan i morgon
bittida så ovanligt tidigt!
”Vad det är högtidligt, att det skall vara ljus i både stall
och ladugård.”
”Ja, Ninne, helst i stallet. Vi skall gå in dit och inbilla
oss, att jungfru Maria nyss kommit, och hur orolig hon
ser ut, när hon går där och stökar för att få lite fint
omkring sig.”
”Och hur trött hon är av den långa vandringen, så
att hon lägger sig på en höbädd och somnar med det-
samma.”
”Och när hon vaknar, tror hon, att hon är i himmelen,
då hon hör den förfärligt vackra sången: Ära vare Gud
i höjden.”
”O, Gerty! Så härligt och vackert de sjöng!”
81
”Och då hon vände sig om, låg Jesusbarnet bredvid

henne, och alltjämt sjöng änglarna, och hon visste att
det var för henne och för att Han hade kommit. Jag vet
inte, hur det är fatt, men jag vill bara gråta, när jag tän-
ker på det där.”
”Ja, vet du, Ninne, det vill jag också; men ändå är jag
inte alls ledsen.”
”Å, så trevligt du har här i stallet, Anders! Så vackert
det ser ut, att du har satt älghudarna på ömse sidor om
björnhuden. Och så blanka bjällrorna är, rent av som
guld.”
Så gick Rovorna till vagnshästarna och talade om
för dem, att det var jul — om de inte visste det förut
— och . . .
”Nu måste väl allt vara klart uppe i storbyggnaden
också! . . .”
Hu, det var kallt, när de kom ut från det varma stallet,
så att de kappsprang förbi de åt småfåglarna uppresta
halmkärvarna, såg varken på stjärnor eller norrsken
utan kilade upp för kökstrappan med en fart, så att det
knakade i bräderna.
I köket stod Greta som en vacker trollgumma och
rörde i den högtidliga grötgrytan. Folkets bord var du-
kat med grenljus och stora julhögar, riktiga torn, som
började med stora, tjocka rågbullar, på vilka höjde sig
bullar och bakverk av alla sorter och på toppen det allra
82
grannaste högröda äpple. Ja, den härligheten fick de nu

stå och se på; men — aldrig fick de komma in! Nej, ald-
rig, aldrig!
Detsamma tänkte också Elsa och Angela, där de satt
på golvmattan vid sin kakelugn och stirrade i glöden, när
Rovorna nu kom för att av dem få någon förhoppning
väckt, huruvida något hörts av inifrån.
Lilla Viva kom och livade dem upp något. Hon hade
gjort en upptäcktsresa och därunder upptäckt, att ”nå-
gonting kommit körande” — någonting likt ett positiv,
fastän högre, och snickar Dalqvist hade varit med, och
de måste öppna båda förstudörrarna, och så . . .
”Tyst, Viva! Du får inte tala om vad du sett,” avbröt
Elsa, som i likhet med systrarna slets mellan nyfikenhet
och rättskänsla.
”Ja, jag tänkte inte säga något mera heller, ska jag tala
om för er, för Märta fick se mig, så att jag hann inte ta
reda på någonting vidare.”
”Men det här blir då odrägligt! Jag kunde våga vad
som helst, att det är flera dygn sedan middagen.”
”Se! Hos Lingens har de redan tänt sina ljus. Men tyst
nu! Var det inte mammas lilla klocka, som ringde?”
I väg utför trappan bar det i ett enda ramlande, så
genom gången och kökskammaren, och nu stod de
inne i salen tvärtysta och bländade av de många gren-
ljusen — ett mer i år än förra året, för Ragnar. Det såg
83
så högtidligt och vackert ut med alla grenljusen i vackra

silverstakar på övre avsatsen av julbordet. Där nedan-
för stod uppställda hela hushållet: far, mor, barn och
tjänstefolk, bakade av vörtdeg. Gertrud kände igen sig
själv med en katt på armen, Ingegärd med en docka, Elsa
med en bok, Angela med långt släp o. s. v. Och den med
det långa, långa riset var Anna-Dea, som också genast
kände igen sig.
Och så var det Ragnar. Han var framställd i en liten
tjock limpa med två ben, som stack fram under ett pap-
per. Och på det papperet fanns en vers, i vilken barnen
uppmanades att följa den tråd, vars begynnelseända de
skulle finna under den lilla tjocka limpan med benen.
Elsa tog fatt på tråden och började nysta, och hon och
hennes systrar nystade så i väg, under bord och stolar,
ut genom kök och skafferi, och tjänstefolket i en nyfiken
grupp efter dem. Så bar det av genom pappas rum, säng-
kammaren och så — — ja, där var det, i förmaket! ”Po-
sitivet” med klara fönster, genom vilka det lyste så ljust;
och när dörrarna, på vilka fönstren satt, öppnades, fick
män därinnanför se det mest fulländade dockskåp med
leksaker, en del sedan mammas barndom. I ”salongen”
ett litet piano med musikalier och i taket en ljuskrona.
Köket tyckte dock Rovorna mest om. Den lilla spisen
och de blanka tenntallrikarna uppradade på skänken,
hyllorna med små lerkrukor, krus, grytor och pannor,
84
alltsammans såg så alldeles riktigt ut. Det var nästan på

vippen, att de slagit sig ner vid dockskåpet på fullt allvar,
men Viva gav dem en kraftig påminnelse, att de måste
ta reda på de andra julklapparna också. Och hon blev
synbarligen lika överraskad och förtjust nu, som hon
blivit det förut, över det lilla porslinslejonet. Två gånger
under årets lopp, på sin födelsedag och sin namnsdag,
hade hon fått samma lejon och sedan, i sin tur, presentat
det till systrarna på deras namnsdagar. Det var lite olika
nu i alla fall, två ben mindre än förr. Det var dessa två,
som Anna-Dea slagit av vid ”städningen”.
Elsa väckte hänförelse med sina julklappar: röda,
krumpna kautschukblåsor, som kunde blåsas ut i
oändlighet och sedan, när de skulle dra ihop sig igen,
pep så gällt och ihållande. Fyra stycken sådana blåsor!
Hon kunde väl aldrig ha hittat på något bättre, tyckte
systrarna, och så blåste de upp dem på en gång och lät
dem pipa på en gång, så att de inte hörde vad mamma
sade. Men nog såg de, att hon tog lille Ragnar på armen
och nästan sprang ut ur rummet.
När de pipit slut, sprang de naturligtvis efter för att
med bestörtning få höra, att det var de fyra pipblåsorna,
som jagat ut både mamma och de andra.
Angela hade sytt en förtjusande kappa till Gertruds
Marie. Den var svart med rött foder. Det fattades bara
ärmar och halslinning och knappar och lite garneringar;
85
men hon beskrev så skickligt, hur kappan en dag skulle

komma att se ut, att de allesammans blev fullständigt
intagna i den. Ingegärd hade försökt sig i strumpebands-
tillverkning och virkat ett par till vardera av systrarna
men ämnade väva röda och vita band i bandvävstolen
och sätta i — sedan. Och systrarna trodde lika obetingat
på det som hon själv. Vidare vankades massor av köpta
saker, till vilka alla besparingarna gått åt: knappnålsbrev,
små sexöres tavlor m. m. Så kom vackra, smakfulla saker
av mamma, riktigt ståtliga små muffar, förkläden, sjalet-
ter och varjehanda både nyttigt och nöjsamt. De kunde
räkna ända till sex saker vardera att ha på sig i julottan,
saker, som de fick ta med sig upp om kvällen, sedan de
ätit sig halvsjuka på gröt och tårta.
Efter maten hade pappa läst den vackra julbönen och
barnen sjungit ”Nu segrar alla trognas hopp”, som de
hade övat in fyrstämmigt till julklapp åt honom. Mam-
ma spelade orgel till; och det lät så vackert, att pappas
ögon fuktades och han sedan kysste dem så innerligt.
Och så gjorde mamma även, och de henne och varandra;
och det blev ett tackande och handtryckande från alla
håll. Alla människor var goda och snälla, som ”de alltid
är om jularna”, sade barnen.
Nu var det nästan omöjligt att somna vid tanken på
allt detta och på att de nu verkligen hade var sin muff, ny
kjol, dockskåp och en hel hop andra saker, som i sömnen
86
stod fram för deras tankar och gjorde dem spritt vakna
igen.
Till slut domnade tankarna av ändå. Det satt bara en
kvar på lur, och det var tanken på julottan.
87
Julottan
K nappt hade den första högtidliga klocktonen från

tornet klingat ut i den stjärnljusa julnatten, förrän
alla småttingarna var på fötter, allra först Rovorna. Det
var en alldeles onödig brådska, ty det skulle inte tändas
i kyrkan förrän vid fem-ringningen. Men de hade i alla
fall sitt särskilda intresse av att vara nere i god tid. De
tänkte på julklapparna nere i salen, på den sprakande
brasan och kaffebordet med sina många rara brödsorter,
vilket allt denna morgon var utan förbehåll prisgivet åt
deras efter godsaker alltid trängtande små munnar och
magar. Kornmjölsvälling bortåt 340 dagar på året hade
nog gjort sitt till att inte minska denna längtan. Att nu,
i stället för fem tallrikar rykande, ljusgul välling med
tunnbröd till, möta ett kaffebord med damastduk, äkta
koppar och småbröd i silverkorgar, det var något det.
O, vilka brödkorgar, vilket saffransbröd — vilka pep-
parkakor! Det var en nära nog överväldigande känsla
att veta sig ha rättighet att gå löst på korgarna och att få
doppa så mycket man ville. Och då Märta kom in med
88
den stora silverkannan med ångan bolmande ur pipen

och Angela störtade in med alla tecken till oro över att
Rovorna med sin kända aptit redan skulle ha plundrat
hela kaffebordet, försvann med ens all vördnad för
detsamma, och de högg in på brödkorgarna värre än
hungriga korpar. När mamma kom ner, sedan det ringt
andra gången, måste hon på nytt torna upp i korgarna,
vilket Rovorna med hemlig tillfredsställelse iakttog. De
kunde inte fatta, varför pappa bara tog helt litet kaffe
och en halv skiva saffransbröd nu, innan han gick i
kyrkan för att predika. Det skulle de då visserligen inte
kunnat stå ut med.
”Låta bli att gå i kyrkan!? Var Anna-Dea riktigt klok?”
Anna-Dea hade kommit in och sagt, att det var så
kallt, att skinnet inuti handen flåddes av, när hon tog
i låset på förstudörren. 36 grader, sade mamma; men
ack, vad gjorde det! Jul utan julotta — det vore i alla fall
omöjligt!
Och det visste nog mamma också. Det gällde bara att
i god tid stoppa hö i lappskorna, och när man så blev
varm om fötterna och därtill hade muffar och allt det
andra, så fanns det ingen kyla till, tyckte barnen. I sina
mjuka renskinnsskor tassade de alltså i väg till kyrkan,
genom vars granna, med isblommor höljda fönster ljus-
skenet skimrade ut och gjorde snön närmast däromkring
ljusröd. Men de måste vända sig om och se, hur vackert
89
deras hem såg ut med två ljus i vart fönster och ljus i
stallet och i ladugården. Så långt de kunde se utöver
dalen och uppåt bergen, tindrade också ljus, och hela
himlavalvet var fullt av gnistrande, tindrande stjärnor.
Ja, det var just nu Jesus föddes, det kände de, och så
hade änglarna sjungit i julnatten, som det nu sjöngs från
sångläktaren: ”Var hälsad, sköna morgonstund!”
Barnen böjde ned sina huvud i de små nya muffarna
och kunde inte alls begripa, varför de såg tårar på dem;
men det var, som om det varit änglar i luften och änglar
som sjöng, tyckte de.
Det fanns så många undrande, strålande barnaögon
i kyrkan, många snälla pappor, ur vilkas väldiga, varma
vargskinnspälsar ett litet rödrosigt barnansikte tittade
fram för att riktigt kunna se och höra allt det underbara,
som tilldrog sig på julmorgonen. Det var ”de små kar-
larna”, som satt inom sina pappors pälsar i deras knä.
Mammorna hade de små flickorna, vilka liknade kläd-
knyten, på sin lott, och det var från ett sådant knyte,
som en späd men tydlig röst hördes fråga, om ”det var
Gud”, när hon fick se prästen i sin granna mässskrud
framträda på predikstolen.
Det gick som en susning genom hela kyrkan, även
Rovorna fnyste till; men de tystades av Elsas allvarliga
blick, som uppmanade dem att vara stilla och höra på
predikan.
90
Rovorna och Viva började frysa om fötterna, och det

tog de till förevändning för att få gå hem. Sådana små
matvänner var de verkligen, att de nu en lång stund sut-
tit och glatt sig åt de upprågade korgarna på kaffebordet;
och det var verkligen för dessas skull, som de ”kände
efter” kylan i fötterna och med sådan fart tassade hem
igen. Elsa och Angela såg litet snopet efter dem men satt
städat kvar, liksom Lina och Hilma Jonson gjorde.
Angelas tankar svävade oupphörligt omkring små-
systrarna och deras sannolikt förödande framfart där
hemma, så att hon satt som på nålar och kände en
verklig lättnad, när andra gudstjänsten också var slut
och hon fick rusa hem och ta reda på, hur allting förhöll
sig.
Hon hade inte behövt oroa sig så mycket. Med elva-
kaffet och risgrynskaka, fullproppad med russin, var
hennes tre yngsta systrar fullkomligt oskadliggjorda. För
att deras härjande framfart inte skulle bli alltför kännbar
för familjens övriga medlemmar, var också vid helgerna
utomordentliga åtgärder vidtagna i kök och skafferi.
Denna tröstande visshet hade förmått Angela att dröja
så länge efter småflickorna, vilket eljest inte varit rådligt.
Det var också otroligt, vad kornmjölsvälling om morg-
narna och vattgröt om kvällarna kunde ge dem för en
strykande aptit och vara upphov till friska, rosiga kinder
och klara ögon. Småttingarnas pappa sade, att det dock
91
mest var den friska översköljningen om morgnarna, som

gjorde det, och då måste de ju tro det. Men nog hade de
lika gärna, ja mycket hellre, velat vara så vita och fina i
hyn som Hilma Jonson, som alltid hade så mycket fina
saker på sig och som sade, att hon inte orkade äta. Se,
detta lät så genomfint, att Angela, då hon en gång fick
besöka henne, bar sig åt på samma sätt och sade:
”Nej, jag tackar, jag orkar inte,” till både sylt och pann-
kaka med socker på. Följden vart, att hon var hungrig
som en varg, när hon kom hem; men aldrig i livet kunde
hon glömma pannkakorna, som fick stå kvar på bordet,
och aldrig mer ville hon göra på det viset, det fick nu låta
hur fint som helst.
92
Mellan pärldagarna
J ulen var nu länge sedan förbi. Minnet av den lyste

dock så glänsande för de små prästbarnen, som ett
guldäpple i en brunn. Det var sänkt nu; men nästa
jul skulle det komma upp igen och stråla med förnyad
glans.
Barnen föreställde sig just, att de hade en djup brunn
med dagar och veckor i att ösa ur, innan de kunde nå det
där guldäpplet. Somliga dagar var vattnet så grumligt
och tråkigt hela dagen; men ibland tyckte de, att det
var klart och lätt. Och hela vägen ned igenom fanns det
åtminstone guldpärlor att fiska upp. Fettisdagen var en
sådan där pärla, vidare påsk och pingst, midsommar,
födelse- och namnsdagar och första maskrosen, som
talade om vårens ankomst, och den dagen då korna
släpptes i vall. Ja, nästan alltid hade de någon guldpärla
i sikte, om den också var så liten, att ingen annan kunde
se den.
Nu var det dock en lång, bister tid mellan jul och fettis-
dagen, och läsningen pågick dag för dag utan avbrott.
93
Gertrud blev sjuk, bara hon på tisdagar och fredagar

fick se ”Olde” med sina grågröna pärmar. Den lilla friska,
präktiga flickan blev het om huvudet, vevade in sina föt-
ter i stolsbenen och vred sig som en mask på en metkrok.
De oregelbundna verben kom aldrig ur halsen på henne,
utan där satte de sig fast och liksom kväljde henne. Hon
undrade storligen, vad det var för ett nöt, som uppfun-
nit franska grammatikan, och önskade att den nu suttit
där i hennes ställe. Hon, som eljest var så god, snäll och
medgörlig och hade vackra betyg i svenskan, hon måste
rent av gå och lägga sig. Varken hon eller någon annan
misstänkte, att Oldes franska kunde vara orsaken, men
lidande och förbi tycktes hon vara hela förmiddagen, så
förbi, att det var med en knappt hörbar viskning hon
besvarade systrarnas intresserade förfrågningar, om hon
ville ha något att äta, med ett:
”Ja, kanske en finbrödssmörgås med lite mesost — och
ett glas mjölk — och — ett ägg.”
Det sista var nästan ohörbart, men det var då likgiltigt.
De andra visste förut, vad hon ville ha, ty det brukade
komma över dem också ett sådant där illamående emel-
lanåt, då de måste gå och lägga sig och genom ett häftigt
flåsande försöka få pulsen i febertakt, i tanke att därmed
lyckas säkrare i sina spekulationer på finbrödssmörgås
och mesost. Dessa rariteter var nämligen otvivelaktigt
det bästa botemedlet, eftersom man nästan alltid kände
94
sig litet raskare på eftermiddagen och visst skulle bli

fullkomligt bra, om man fick gå ut med systrarna och
ta sig några rutschar på kälke.
Tant påstod, att det var skolsjuka, och ville bota den
med förlängda läxor och fula betyg, men pappa föreslog
kallvattensomslag på magen samt, om anfallen visade
sig alltför ofta, fullständig inpackning i vått lakan, efter-
som detta var något, som botade alla sjukdomar.
Men när februarisolen lyste på de blåvita drivorna
och drog barnens tankar utåt, då hände sig ibland, att
de fick höra pappas knarrande steg i trappan. Detta var
tecknet till deras försättande i frihet för en timme eller
två, just den korta stund som solen tittade fram mellan
fjällen, innan den skyndade sig ned att väcka mandel-
blommorna på ett håll och mogna fikon och apelsiner
på ett annat. Den såg nog inte klarare ögon och rundare
kinder där, än den gjorde vid sin lilla titt hår. Och då den
inte kunde få lysa här längre, kvarlämnade den en skim-
rande, glänsande slöja av aftonrodnad och guld, genom
vilken små milda stjärnor började titta fram. Då kunde
barnen inte förmå sig att gå in utan åkte och åkte utför
kälkbackarna i svindlande fart.
Där den lilla bron över diket var, där hade det nu
blivit en djup grop, och när kälkarna susade i väg och
dunsade ner i gropen, då gällde det att hålla balansen,
om inte näsan skulle få en onödig skrubba. För alla de
95
gånger, som deras näsor plöjt djupa fåror i snön, var det
ett underverk, att de ännu bibehöll en anständig form.
I dag var Valdénspojkarna med på kälkåkningen. De
hade klockor på sina kälkar och ett överlägset sätt att
skrika: ”u-ur vä-ägen där!” när de gav sig i väg, vilket
flickorna inte var sena att ta efter. Erik var lite tjock och
lat av sig, och när han hade stretat uppför backarna med
sin stora kälke, passade Ingegärd på och gav den en
knuff, så att den helt högtidligt och långsamt att börja
med men sedan allt muntrare och lättare hoppade sin
väg tillbaka utför båda backarna.
”Aldrig kunde jag tro, att du var så ’kymig’,” utbrast
ungersvennen oförskräckt, färdig att löna henne med
samma mynt.
”Pytt också!”
Ingegärd slängde sig ned på sin kälke och kilade av
som en pil. Endast hennes retsamma skratt hörde han,
och så blev han sur och skulle gå hem; men Gertrud ville
så gärna ha någon, som styrde hennes kälke, och därför
vände han om så länge; men arg var han på Ingegärd,
”det förargliga stycket”!
Hon avskydde pojkar och kände aldrig samvetskval
över att behandla dem så retsamt som helst. De var utan
känsla, menade hon, det var tydligt. Annars kunde de väl
inte vara så otäcka och hjärtlösa mot dockor, som de all-
tid var. Den ende, som hade varit snäll mot dem, var Alf,
96
som hade tyckt, att Lill-Anna var lik en kyrkängel och

som hade lovat att ta med sig en liten korgvagn åt henne,
när han skulle komma till dem på sommaren. Hjalmar
däremot och Erik Valdén! — och Grels, som var värre än
alla de andra! Tänk, en gång när lilla Viva satt nere på
deras trappa och band en krans av midsommarblommor,
så kom den otäckingen smygande med en knippa brän-
nässlor och stack ner dem på ryggen på henne. O, vad
den lilla stackarn skrek! — Men så skrek då inte Grels
mindre, då Ingegärd, som såg alltihop, slet upp näss-
lorna från ryggen på Viva och slog dem i ansiktet på
Grels, så att han blev alldeles vitknottrig. Sedan dess var
det en ihärdig batalj mellan Ingegärd och honom. De
andra systrarna kunde då inte heller tåla honom; men
däremot rådde en påtaglig vänskap mellan Erik och Ger-
trud samt Hjalmar och Angela. Hjalmar hade gjort en
gitarr till henne, och en gång hade Rovorna kommit på
henne, när hon satt ensam och knäppte på rensenorna,
som han satt dit i stället för strängar. Då hade hon suttit
och stirrat upp i luften och sjungit:
”Faderlös och moderlös, av brödren förglömd,

alla små systrar i graven ä’ gö-öm-da”
på ett så bedrövligt sätt, att de, som först skrattat åt

henne, till sist, fulla av deltagande, smög fram för att
bevisa, att åtminstone den sista klagopunkten var obe-
97
rättigad och att hon hade fyra systrar, som inte alls var
”gö-öm-da i graven”.
Deras förundran och förfäran vid Angelas förbittring
över detta deras uppträdande, som i deras tanke borde
varit så glädjande, var obeskrivlig. Hon kallade dem ”spi-
oner” och ”lömska” och ”listiga”, och det var som om
hon mycket hellre hade velat ha dem i graven.
”Det är skamlöst av henne! Tycker du inte det, Ger-
trud?”
Det försäkrade Gertrud, att hon tyckte. Det vore all-
deles rätt åt henne, tillade hon, om de nu skulle dö bägge
två eller, ändå bättre, alla fyra systrarna och bäras bort i
en lång rad med vita kistor; och Angela skulle få gå en-
sam efter och sitta i kyrkan ensam på läktaren, medan
pappa begrov dem, och höra, hur alla andra skulle sörja
och gråta.
Ja, detta önskade de, henne till straff. Och det låg något
så ljuvt vemodigt i allt detta, att de började gråta och
kände sig som verkliga martyrer.
Det var dem omöjligt att förstå sig på Angela, och
inte heller kunde de förstå den där fjantige Hjalmar.
För dem fick han göra så mycket fioler och gitarrer
han ville, men när han skulle vara karlaktig och vilja
styra utför backarna, fastän han nästan alltid styrde på
sned ned i drivorna, då bar det alldeles på tok. Det var
ett elände att komma upp igen, helst när snön var så
98
djup, att inga ben förslog att komma fram i den, utan
de måste lägga sig och rulla sig ut på vägen. Detta var
inte så lätt, ty armarna dök jämt ned i snön, så att nog
visste både Rovorna och Vivan bättre än att hörsamma
hans inbjudning. Men Angela trodde väl, att det skulle gå
bra, hon, eftersom hon satte sig på igen, fastän de andra
nyss haft en äventyrlig resa utför. Ja, det såg alldeles ut,
som om det hade gjort dem detsamma, om det gick på
fötterna eller på huvudet. De var alltid så hjälplösa i
lekar och stoj de där bägge; men inte när det gällde att
spela eller sjunga. Då var de före alla andra barn. Men
så gränslöst oförståndiga! En gång till exempel, när
Hjalmar var hos dem, stack han sitt finger i hålet på
ett vitglödgat stryklod, som Märta nyss tagit ur elden
och som han tyckte lyste och gnistrade så vackert. Det
var nära, att han mist sitt pekfinger på kuppen. Han
kunde aldrig lära sig komma underfund med, vad saker
skulle vara till, utan gick just som i en värld för sig, och
det gjorde Angela också, så att när deras mammor var
tillsammans, hade de alltid så nedslående berättelser om
deras besynnerliga lynnen och underliga tilltag.
Efter vad Hjalmars mamma kunde förstå, hade han
aldrig hört någon annan fiol än Flomans, och Floman
var då en riktig bondspelman, så att hon kunde rakt
inte fatta, varifrån gossen fått sin oövervinneliga lust
att spela fiol.
99
Först hade han nubbat segelgarnsstumpar, fyra styck-

en i rad, på ett långt vedträd, tagit en itubruten tak spån
till stråke och så låtsat spela melodier, som levde inom
honom men som ingen annan hörde och uppfattade.
Ingen visste för resten, hur vackert han kunde spela på
sitt vedträd. De skulle bara ha skrattat åt honom, om de
hade fått reda på det. Angela var den enda, som visste
någonting om detta med fiolen, vilken småningom, efter
ihärdiga ansträngningar, blev tämligen lik en riktig fiol
— utom det att det inte fanns tecken till ljud i den.
Men det var så sällan de träffades, ty deras föräld-
rar bodde hela tre mil åtskilda. Värst var det också på
vintern. Inte kunde de sitta på vinden med sin musik,
för där var så kallt, och ute var det ju bara snö. Det fick
de känna av i dag. De kunde knappt räkna, hur många
gånger de suttit fast i den med sina kälkar. Och tårna,
deras stackars tår! Men i alla fall en gång till, bara en
gång till utför bägge backarna. Sedan skulle de in och
värma upp fötterna, som nu var stelfrusna och som det
började ”sticka” i så rysligt.
Alltså: rutsch, i väg med hela sällskapet! Gertrud och
Erik på gröna kälken med klockan och ett ”kungligt”
oväsen med rop och hojtande; Ingegärd som en pil i
deras spår på sin korta kälke med röda rosor, som hon
fått av ”sin dräng” Lars till julklapp. Så Angela med Hjal-
mar, smärt och fin, bak på hennes blå kälke. Han styrde
100
och slängde med benet på ett överlägset, konstmässigt

sätt, som om han ämnat rusa förbi både Gertrud och
Ingegärd. Det är möjligt, att han ämnat det; men av gam-
mal vana gjorde den otäcka kälken — ty naturligtvis var
det kälkens fel — sin vanliga sväng ut på en friare stråt.
Och nu rusade lilla Viva, hurrande som en sjögast, förbi,
efter de andra, utför den nedre, stupande backen. När
de väl kom stretande uppför igen, då hade Angela och
Hjalmar just rullat sig fram på vägen, så att de kunde
följas åt hem, så som de hade kommit överens om.
Men hu, så händer och fötter värkte! Värst vart det,
när de kom in i värmen och fick av sig på fötterna. Det
sprack och stack i tårna, som var röda och uppsvällda
nu, när blodet började kräla tillbaka i dem igen. O, vil-
ken pina! Hur det kittlade och kliade i dem. Det blev
snart outhärdligt. Ingegärd tog en synål och hackade i
sina uppsvällda tår, medan systrarna hoppade omkring
på sina bara fötter och småskrek i väntan på Anna-Dea,
som gått ned efter stekt renfett och svingalla att smörja
dem med. Det skulle nog bli omslag i vädret, eftersom
ömkylan var så ovanligt svår.
Elsa och Ellen Valdén satt så lugnt vid sin dock-
sömnad. Ellen hade på hösten varit sjuk och fick inte
rusta om i drivorna, som hennes små vänner brukade
göra, och därför hade Elsa stannat inne hos henne, trots
att hon ju annars var lika förtjust i kälkåkning som syst-
101
rarna. Det var dock riktiga festdagar, när Ellen kom på

besök, så att allting föreföll roligt.
Nu skulle de på kvällen leka ångbåt. Erik steg upp på
en hög, fyrkantig byrå, vars nedersta låda, när den drogs
ut, bildade Vivas säng och där skulle passagerarna ta
plats. Landgången utgjordes av stora pallen, som stod på
lut mot lådan, och det var naturligtvis mycket skrik och
oväsen, när de skulle gå uppför den, rädda som de var
att falla i sjön. Erik kommenderade och stampade och
hojtade, så att svetten lackade av hans mörkröda ansikte,
men fick alls ingen ordning på sina passagerare. Land-
gången skulle äntligen dras in, då Viva kom rusande
och släpade sin stora Gerda vid ena handen och i den
andra en stor soffkudde, vilken skulle föreställa kapp-
säck. Kaptenen skrek, att det inte fanns rum för henne
och att han inte kunde backa i strömmen; men hennes
Hedda var med på båten, och hon var verkligen så för-
tvivlad, där hon stod på renhuden, som föreställde land
och från vilken ”ångbåten” var på väg att försvinna, att
han till sist gav med sig och kommenderade matroserna
Gertrud och Ingegärd att kasta ut landgången igen, så
att hon fick komma med. Inte satt hon just så bekvämt
mitt i lådan eller rättare mitt upp i klungan av de andra
passagerarna, men det var dock en ljuv tillfredsställelse
att känna, att hon nu verkligen var med ombord.
102
Det blev en svår resa med storm och dimmor, så att

Hjalmar, som skötte visselpipan, ansåg det nödvändigt
att tjuta i deras öron oupphörligt och outtröttligt. Dess-
utom var det sjögång, riktig sjögång, ty då man drog ut
lådan så mycket som möjligt och hade motsvarande
tyngd därigenom att en eller flera hoppade uppe på by-
rån, så blev det gungning, och ”sjösjuka” var de allesam-
mans, så att de ordentligt trängdes vid relingen. Ingen,
som hört dem, skulle tvivlat på utbrottens verklighet och
våldsamhet, helst om man också sett dem, då de kastade
sig tillbaka nästan medvetslösa av utmattning, alldeles
som de vid en ångbåtslusttur sett ett par fruar göra.
Detta var nu verkligen också en lusttur, fastän vädret
blev så olyckligt ogynnsamt.
När nöjet att vara sjösjuk varat tillräckligt länge, an-
sågs man vara framme vid en förtjusande holme, det vill
säga spjälsoffan med trälock, där fruarna, till vilka nu
även Rovorna räknades, började duka fram matsäck av
aftonvardssmörgåsarna, under det att ”herrarna” helt
beskedligt satt där med hela knippor av barn i fånget.
Ingen annan pojke såg dem, annars hade de minsann
inte velat sitta så där. Ingegärd hyste ändå en viss miss-
tro till deras beredvillighet att sköta barnen och tog inte
ögonen ifrån dem, fastän hon höll på att koka kaffe över
en låtsad eld mitt på holmen. Plötsligt flög Erik i en
handvändning baklänges från soffkanten, omilt nerknuf-
103
fad av Ingegärd, som sett, hur han börjat snöra tillsam-

mans Emmas, Heddas, Maries, Klaras och Lill-Annas
huvud (som gick an att vrida) med ett segelgarnssnöre.
Han tänkte visst dränka dem sedan, den otäcka poj-
ken!
Vilka smädeord haglade inte över honom från dessa
ömma mödrar, som stod i en grupp och sökte så fort
som möjligt frigöra var och en sin skatt från de illasinnat
tilldragna knutarna, vilka strypte åt allt värre och värre
ju ivrigare de blev. Ingegärd hoppade och ”vrålade” av
ångest, att Lill-Annas huvud skulle gå av. Hon höll det
fast vid den lilla gipskroppen så hårt hon kunde, tills
systrarnas stora dockor äntligen var frigjorda och hennes
lillstackare också, även om med repet med de många
knutarna hängande om halsen.
Det var styggt av Erik, och de kunde knappt förlåta
honom, fastän han erkände sitt fel och erbjöd sig att
vara varg och springa efter dem på fyra fötter. Detta
sista försoningsoffer var dock så tilltalande, att de till sist
omöjligt kunde motstå det, vilket också snart spordes
genom ett det hiskligaste skrik och oväsen.
104
Anna-Deas inpackning
D et var länge sedan Valdéns hade rest nu. Det var

ledsamt och enformigt, ty mamma, Elsa och Viva
hade rest med pappa på husförhörskalas och skulle bli
borta hela två dagar, och tant hade blivit ond på barnen,
för att de hade satt melodi till ”subjekt, objekt, adverb
och predikat” samt sjöng det fyrstämmigt, för att det
skulle gå bättre och lättare att få i sig det där otyget,
som de inte för sitt liv begrep vad det skulle tjäna till.
”Sjunga har sin tid och läsa har sin tid,” hade tant sagt,
och nu satt de där helt surmulna och mumlade:
”Projekt — nej, subjekt! Adverbial, attrikat.”
”Ja, kan man inte bli tokig? Säg, Ninne, har du någon-
sin hört pappa, som är så förfärligt lärd, sitta och tala
om adverbial, orkat, prediktion och vad det är allt för
slag? Usch, vad det är genomotäckt!” — och Gertrud slog
boken i golvet, så att det smällde efter. Det var alltid en
liten omväxling att få ta upp den igen.
”Ja visst, Gerty, tycker jag det; men tant är bestämt
ingen bra kökspiga. Hon lagar inte till den här maten åt
105
oss, så att vi kan få den i oss. Jag tycker, att hela gram-
matikan smakar vidbränd kornmjölsgröt. Pappa, som
ändå är en herre, skulle kunna laga till den på ett annat
sätt, så att den kunde gå lättare att få i sig.”
”Och räkningen sen! Fick vi ändå sjunga över våra
läxor, så blev det som gräddmjölk till gröten,” tyckte
Angela, som i alla fall nu kunde sin läxa, ”Men,” tillade
hon, ”nog må ni tro, att tant kan laga grammatikamat,
hon också. Kom ihåg, att hennes pappa är lika lärd som
pappa, för att de var kamrater i ungdomen.”
”Så dumt, Ninne! Tror du, att han är så lärd som
pappa?”
”Jag begriper inte ens, hur Angela kan tala så dumt,”
fnös Ingegärd och kastade en förkrossande blick på
systern, som retsamt sjöng:
Å, detsamma gör det mig!

Sitt ni bara där och tig!
Rovorna såg på varandra.

”Är hon inte ryslig?”
De kunde inte tiga utan påstod, att hon inte tyckte om
pappa, eftersom hon kunde understå sig att säga, att en
annan var bättre än han.
”Jag sade inte ’bättre’; men kanske ni tycker så. Läs
nu era läxor snällt, mina små barn, så skall jag förhöra
er, när jag kommer in igen,” och därmed var Angela på
106
dörren. Rovorna var så onda på henne, att det gnistrade

om dem. De skulle vara sura på henne minst två dagar.
Men rätt som det var, var hon inne igen och frågade
efter grå yllesjalen. De hörde henne naturligtvis inte,
så att något svar kom aldrig i fråga. Men hon såg så
hemlighetsfull och viktig ut, att de inte kunde undgå att
se efter, vad hon tog sig till med där borta vid sängen.
Men nog skulle de komma ihåg, att deras blickar skulle
vara så sura som möjligt, vilket ock gick för sig, — tills
deras nyfikenhet blev rent av svidande. Angela plockade
nämligen fram två filtar och tre kuddar, och så tog hon
famnen full och stapplade mödosamt i väg mot dörren
med en högtidlig vink åt systrarna att öppna.
”Predikat, predikat, predikat,” mumlade de med ögo-
nen i boken.
”Så får jag väl packa henne ensam,” sade Angela.
Detta hörde de, och — så ”kunde de väl alltid öppna”.
De kunde ändå sin läxa nära på nu, så —
Gertrud gick så långt, att hon, även om naturligtvis
med en mycket butter röst, frågade, vad Angela skulle
ha kuddarna till. Så fick de då veta, att Angela skulle
”packa in” Anna-Dea, som hade värk i hela kroppen och
inte orkade äta.
”Packa in henne?” Tonen var påfallande förändrad.
”Ville hon det?”
107
Hon ville bli frisk, och Angela hade rått henne att ta
inpackning i filtar, liksom mamma hade gjort med Hans,
när han låg dödssjuk, och nu kunde Rovorna få hjälpa
till — om de ville, framkastade hon helt likgiltigt. De föll
genast ohjälpligt ur sin roll av sura och erbjöd sig ivrigt
att biträda.
Gardinerna var nerfällda i barnkammaren, och där i
halvdunklet såg de Anna-Dea, lik en väldig medvurst,
ligga i packningens begynnelse med endast en grå sjal
tätt snurrad kring sin lidande kroppsmassa. Efter Ange-
las uppfattning av ”inpackning” gällde det att omkring
och på offret kunna stapla upp så mycket filtar och kud-
dar, som enligt noggrann beräkning av tyngdlagarna
kunde hållas kvar på platsen.
Först surrades en mindre yllesjal om huvudet på
Anna-Dea, så att endast den spetsiga näsan stack fram,
och så började alla tre barnen att med förenade krafter
hölja på och stoppa om henne; och då deras ohjälpligt
korta armar inte förslog, måste de upp i sängen. Där
sprang de och fäktade och svettades med täcken, fil-
tar och kuddar, så att Anna-Dea bort känna sig rörd,
där hon låg med armarna i kors över bröstet och varje
minut tvingades att svälja ned en tesked vatten för att
”befordra svettningen”, vilken, att döma efter nästippens
kyla, alltför långe lät vänta på sig. I början hade värmen
verkat gott på hennes värkande lemmar och leder; men
108
nu började hon smått stånka och bemöda sig om nå-

gon frihet, från vilket senare tilltag hon dock allvarligen
varnades åt av Angela, som visste, att man aldrig skulle
röra sig i en inpackning och aldrig kunde få nog på sig.
När nu Angela för tjugonde gången kände på nåstippen
utan att där finna ringaste spår av den otåligt väntade
svettningen, satte hon sig beslutsamt upp ovanpå ylle-
och fjädermassan. Rovorna var inte sena att följa hennes
exempel, och så satt de där i rad, tysta och högtidliga,
och vaktade sin sköterska, på vars nästipp nu äntligen
svettpärlor började sippra fram. Det var Angela, vilken
satt närmast nåstippen, som triumferande tillkännagav
detta för de bägge andra. Hon befallde dem sedan att gå
ned efter kylslaget vatten och pappas avrivningslakan,
som hängde på vinden.
Gertrud undrade på vägen dit, om det inte måhända
varit bättre att ta ett grovt lakan ur linneskåpet; men
mamma hade ju nyckeln, så att det fanns ingen annan
utväg än att följa Angelas råd.
Så hoppade de upp och fick tag i en snibb av lakanet,
som satt och fläktade i draget, högt uppspänt på ett
klädstreck, och efter mycket hoppande och bråk slet de
ner det. Så bar det av till vattenledningen med pappas
stora, åbäkiga halvbadsbalja, som var så rysligt svår att
bära, då den inte hade mer än ett handtag och detta
för en stor människa att lyfta den. En ansenlig mängd
109
vatten tappades i. Sedan satte de fast sina små fingrar,

så hårt de kunde, under vidjebanden på baljan och stre-
tade så i väg, mycket allvarsamt stirrande i baljan, som
slängde upp vatten åt alla håll, när de stapplade och stöp
på sin knaggliga bana. Slutligen skulle de uppför trap-
pan, och det gick också verkligen för sig; men nog skulle
man kunnat tro, att Gertrud, som gick sist, var den, som
egentligen skulle tillgodoses med det välsignade friska
vattnet, ty det flöt över hennes armar och hela framdel,
varefter det godtyckligt hamnade i eller fortsatte sin väg
utför trappan. Med en väldig spark med klacken emot
dörren till sjukrummet tillkännagav Ingegärd, att de
var i antågande. Hade Anna-Dea kunnat hoppa till eller
över huvud taget företa någon yttre rörelse, så hade hon
minsann gjort det nu, när baljan ett tu tre gled ur småt-
tingarnas stela händer och dunsade i golvet, spridande
en rätt vacker vattenpelare omkring sig. Det ångade och
rök av Anna-Dea, som nu verkligen kommit i den mest
våldsamma svettning men såg bedrövligt medtagen ut.
Hennes ansikte var gult och läpparna vita. Rovorna
tyckte, att hon såg ut som ett lik nu, när de fick bort
sjalen, som suttit om huvudet på henne.
Angela började just känna sig lite het om öronen
vid Gertruds försäkran, att Anna-Dea var död, och
gav henne en ruskning, som borde ha kunnat återkalla
henne till livet. Också vaknade hon mycket riktigt från
110
sin domning och påstod, att värken lämnat hennes leder,

men att hon inte orkade röra ett finger. Som det emel-
lertid inte alls hörde till kuren att ligga och svettas bort
i filten, så begynte alla tre sjuksköterskorna att slita och
dra och rulla på henne för att få henne ur sängen. Ännu
återstod den ofelbara vattenbehandlingen. Själv försökte
Anna-Dea att med ansträngning av sina yttersta krafter
underlätta deras bemödanden och påskynda katastro-
fen. När hon sedan, iförd rena kläder, återfördes i sin
fint uppbäddade säng och förplägades med finbröds-
smörgås med mesost och ett glas mjölk, kände hon sig
högeligen vederkvickt; något som hon för två timmar
tillbaka skulle ansett för både orimligt och omöjligt. I
alla fall var Angela inte den, åt vilken hon anförtrodde
sig nästa gång hon fick värk i kroppen. Angela påstod
visserligen, att det var hon, som botat henne fullkomligt,
men det påstod Rovorna också, att de hade gjort, fastän
bara när de var ensamma och Angela inte kunde höra
dem. De undrade sinsemellan, hur det skulle ha gått, om
inte de suttit på Anna-Dea, de, som var mycket tyngre
och tjockare än Angela. Och baljan sen, som de brutit
av sina naglar på! Ja, det var ändå de, som hade kurerat
henne; men, bevars, nog kunde de tiga med det, — och
så sneglade de bort till Anna-Dea, som nyss slarvat
omkull lill-Annas vagga och som vanligt efter någon
förseelse blivit åhörare till dylika samtal om ”botningen”.
111
Dessa samtal gjordes för resten mer eller mindre upp-

rörande, alltefter storleken av Anna-Deas förseelse. I
dag hade hon bara fått höra om naglarnas avbrytning,
ingenting om ”stupning” och genomvåta kläder, ”darr-
ning i armarna” efteråt m. m. i samma väg, som annars
kunde dras fram. Hon fann det därför inte ens lönt att
avbryta sitt gnolande på:
Det växte uti Hildings gård,
medan hon sprang omkring och sökte upp kläder till

storbyken. Men när hon därvid stötte på ett litet dock-
lintyg med en tråd genomdragen kring halsen i stället
för linning, så kastade hon det till dem och frågade, om
de inte skulle ha dockbyk.
O, jo! Det skulle de visst ha. Tänk ändå, vad Anna-
Dea blivit gruvligt snäll, hon som förut aldrig tålt höra
talas om att de skulle ”slaska ner sig”. Om det inte varit
dockbyken, så hade Ingegärd riktigt känt sig livad att
åtminstone börja virka ett strumpeband åt henne; och
Gertrud skulle bädda barnkammarsängarna och söva
Ragnar i kväll, om Ninne ville hjälpa henne, — och na-
turligtvis ville hon detsamma som Gerty.
112
Det spökar i tants rum
D et var skärtorsdagskväll. Veckan före påsk hade

som vanligt varit en riktig stökvecka, och barnen
hade till sin förtjusning fått vara med om både bakning,
korvstoppning och andra sysslor, vid vilka de kunde an-
vändas; men nu var helgdagskvällen inne. I köket satt
”folket” och åt stekt fläsk med tunnbröd till aftonvard,
och alla fem barnen stod vid den nyblankade spisen
och doppade snövita tunnbrödsbitar i fläskflott. Den
väldiga tjärvedsbrasan lyste så glatt och muntert över
deras strålande ögon och skinande munnar. Köket med
denna smattrande brasa var rent av oemotståndligt så
här dags på aftonen, när Annika och Abram var inne.
De var så snälla mot barnen, vilka alla hade var sin piga
och var sin dräng. Och när pigorna om kvällarna satt
och spann, då var det en given sak, att Gertrud stod
bakom Annika, Ingegärd bakom Greta, Angela bakom
Märta samt kammade och flätade dem i oändlighet, så
att de stora, förståndiga människorna ena stunden var
flätade som små barn med ”axflätor,” vilka ibland gjor-
113
des så hårda, att de drog upp pannskinnet och kom dem

att likna kineser, och andra stunden enligt sista modet
med jättestora chinjonger. Räckte inte håret till, så vid-
togs utomordentliga åtgärder för bristens avhjälpande.
Märtas hår var lent och lockigt och tog sig förträffligt ut
utslaget. Angela strök över det gång på gång med sina
små händer så mjukt, att Märta nickade till och höll på
att trilla över spinnrocken. Och så gick det oupphörligt
till barnens oändliga fröjd. Men så kunde Märta hålla
sig vaken, när Angela började ordna håret i chinjong.
Hennes hår var inte på långt når så tjockt som de andras,
och Angela hade, efter flera fruktlösa försök med något
lämpligt underlag åt chinjongen, omsider kommit på den
idén att skala och klyva en rå kålrot och sätta håret över
och omkring denna. Det var med verklig hänförelse hon
vred Märtas bakhuvud emot eldskenet och bad systrar-
na beundra jättechinjongen på det lilla vackra huvudet.
Rovorna hade merendels redan anbringat fem eller sex
sorters kamning på sina offer, innan Angela kommit till
klarhet om, hur hon ville ha det med sitt. Det gick för
dem med sådan fart, att det sjöng i mässingskammarna,
när de slet dem igenom de raskt spinnande jäntornas
tjocka hår. Inte bar de sig heller särdeles fint åt, när de
skulle ta styr på testar, som var motsträviga. Deras
små nävar fuktades oförskräckt från munnarna på det
frikostigaste. Resultatet blev också ”lysande”; och så
114
förevisade de sina pigors skinande hjässor med samma

stolthet som Angela sin.
Elsa var inte road av kamning, och hennes piga, Brita,
var inte så trevlig som de andra. Det luktade surt dricka
ur hennes hår. Anna-Dea, som var Vivas piga, vistades
för det mesta i barnkammaren om kvällarna, och för
övrigt hyste hon en för Viva oförklarlig motvilja mot att
låta henne kamma henne.
Viva brukade dra lintottar ur rockhuvudena och binda
ihop små rullar av det. Sedan tände hon eld på dem
och såg efter, om de följdes åt upp genom skorstenen,
vilket betydde, att det, som hon, systrarna eller pigorna
tänkte på, skulle uppfyllas. Och vad de tänkte på var
naturligtvis mycket viktiga saker, såsom om de skulle få
ägg till frukost om söndagen, om Gullkind skulle kalva
i veckan eller något liknande, som var av stort intresse
för både små och stora.
Vid sextiden gick pigorna till sina kvällsysslor och
barnen in till mamma, som då hade lampan tänd och
läste ”Stora vida världen” högt för dem. ”Robinson”,
som mamma nyss läst, var roligare, tyckte Rovorna;
men Angela och Elsa var alldeles överförtjusta i ”Vida
världen” och grät floder av tårar. Viva hade en olycklig
fallenhet för att, så snart det led mot kvällen, dyka ned,
var hon än stod, och insomna, så att man kunde stupa
över henne. Än låg hon i salen vid pianot med huvudet
115
på tröskeln till vardagsrummet, än på andra, mindre

bekväma och lämpliga sovställen. Och när hon sedan
skulle väckas och föras upp i barnkammaren, visade hon
sig vara ett riktigt ”lill-barn”. Hon skrek och tjöt, som
om man velat skära öronen av henne, påstod systrarna,
vilka, om platsen, där hon insomnat, inte var alltför
omöjlig, enträget bad mamma, att hon skulle få ligga
kvar, där hon låg, och väl påhöljas, eftersom i annat fall
den av dem, som ”hade dagen att se efter Vivan”, måste
gå upp med henne och gå ifrån mamma, läsning och
alltihop.
Tant virkade och virkade men satt i allmänhet tyst,
utom att hon skrattade till litet ibland, just som för sig
själv. Barnen frågade mamma helt sakta, varför hon
gjorde så; men så bad tant mamma om ursäkt och sade,
att hon i dag så tydligt kommit ihåg ett uppträde från
skoltiden, att hon riktigt tyckt sig se det för sig. När de
nu frågade, vad det var, omtalade hon, att det var från
hennes egen skoltid i Vänersborg. En av flickorna, som
alltid visade sig mera modig än hon i verkligheten var,
hade en månljus vårkväll klätt ut sig i ett vitt sängtäcke
och krupit ned bakom kyrkogårdsmuren just bredvid
den lilla gångstigen, där ett par av hennes skolkamrater
skulle gå på hemväg från skolan. Hon hörde, när de kom,
hur de skrattade åt någonting, och misstänkte nästan,
116
att det var åt hennes tanklösa svar i skolan på förmid-

dagen.
Just som de kom om hörnet, där hon låg i skuggan,
reste hon sig långsamt och famlade fram emot dem. De
stirrade vilt, ursinnigt på henne och gav till ett skrik,
som genomisade henne. Det måste varit något annat
föremål inne på kyrkogården, och inte endast åsynen
av henne, som till den grad kunnat hjärtskrämma dem,
tänkte den flickan, som hade gömt sig. Med sängtäcket
fladdrande om sina skälvande leder flög hon därför
efter sina kamrater för att hejda dem; men oaktat hen-
nes gälla, förskrämda rop trodde de, att hon var en efter
dem flygande hamn, och de jagade endast undan med
dödsångestens övernaturliga förmåga. De såg inte ens,
att spöket flög in på kronofogdegården, där det sjönk
ner, nästan vanmäktigt av skrämsel. Ett par gator där-
ifrån avgav ett par till hälften ihjälskrämda skolflickor
en så hårresande spökhistoria, att först hela huset och
sedan hela grannlaget råkade i uppståndelse. Saken var
oförklarlig. Flickan, som spelade spöke, var lika överty-
gad om att de andra blivit skrämda av ett verkligt sådant
bakom henne, som de var, trots att de endast sett henne.
Först småningom uppdagades rätta förhållandet, och
”inte skördade spöket stor åra av den roll hon spelat,”
slutade tant sin berättelse.
117
”Var det tant själv?” frågade Ingegärd utan tanke på

att såra.
Visst inte! Inte skulle tant ha burit sig så huvudlöst åt.
Hon skulle varken handlat som spöket eller som de båda
andra flickorna, vilka dock var ett par förståndiga, söta
flickor, — tant, som aldrig varit rädd för spöken.
Några dagar hade gått, sedan det där samtalet ägde rum,
och barnen hade fått vara med om stöket i påskveckan,
så att det kommit dem ur tankarna. Men i kväll dök det
upp igen, just när de stod tillsammans i det stora köket
och hörde på Pelles historier om Jan Gullickskäringen,
som i kväll, liksom alla skärtorsdagskvällar, skulle fara
till Blåkulla. Märta, som var utsocknes ifrån, skrattade
och trodde inte, att det var sant; men så kom det ena
efter det andra, som tydligen bevisade, att Gullickskä-
ringen kunde trolla, och så historien om trollhornet
o. s. v.
Emellertid blev brasan inte omskött, utan det började
skymma bakom spisen. Och det var nära på att ingen
vågat gå bort till vedlåren efter ved för att lägga på, förr-
än Greta kom in med en rödskimrande laxhalva på ett
skårbråde och började turva på kamraterna, för att de
kunde sitta i mörkret på det viset. I ett nu flammade
köket upp i ljus igen — och det blev så lätt i sinnena.
118
Jo, de skulle ändå göra det — det som de nyss funderat

ut men i mörkret slagit ur hågen. I kväll, sedan de sagt
god natt, skulle de göra det.
Då skulle de gå dit upp tidigt. Det passade bra, att det
inte varit någon riktig lampkväll, eftersom mamma och
tant, som åkt bort till en sjuk gumma på bruksskogen,
inte skulle komma hem förrän till kvällen, så att det var
bara att äta och säga god natt, och så — uppe i barn-
kammaren — av med kängorna och rycka åt sig var sitt
lakan ur bäddarna!
Anna-Dea satt inne i sängkammaren och sövde
Ragnar, så att de, som väl var, inte hindrades av henne,
när de nu som fem vita andar tassade åstad över den
stora, mörka sal, som låg på andra sidan om lilla barn-
kammaren och innanför vilken tants rum var beläget.
Hon brukade inte gå upp till sitt rum barnkammarvägen
utan genom ett mörkt kallrum och två förstugor och
sedan genom salen.
Där ute började långfredags-yrvädret brusa om knu-
tarna, det kilade förbi henne upp genom vindstrappan
och skakade i fönsterposterna, genom vilkas rutor må-
nen i påsknedan, då och då, sken blekt och dystert in.
Tant hade hört underliga, släpande ljud och läten, så
att hon ångrade nästan, att hon inte tagit ljus med sig.
Men hon lugnade sig med tanken på kattor och råttor.
Dock påskyndade hon sina steg över den stora mörka sa-
119
len med den stora glimmande spisen på ena långväggen,

och tämligen häftigt ryckte hon upp dörren. Under det
stora svarta skolbordet såg hon då i det dunkla mån-
ljuset en oformlig, rörlig massa. Den skingrades i hast,
och hon tyckte, att hela golvet vimlade av hemska, vita
gestalter, som tittade på henne med röda, flämtande,
förskräckliga jätteögon. Hon stelnade av fasa, vacklade,
fick intet stöd och föll handlöst i golvet. När hon väcktes
till medvetande, var det av ett tjutande och krafsande
omkring henne. Men det var då tydligen levande kött
och blod, och ljuden var henne välbekanta,
— ”Hur kunde de ha skrämt henne så?” —
Det var det flämtande skenet av de slocknande tänd-
stickorna mellan deras tandrader, som skrämt henne
värst. Hon borde ha tänkt, att det inte kunde komma från
något övernaturligt, men hon hade inte hunnit tänka,
förrän hon låg där, och ännu darrade hon, så att det var
med yttersta möda hon kunde släpa sig till närmaste
stol. Där föll hon i en gråt, som alldeles förstenade de
små ”andarna”, vilka nu stod omkring henne på sina
fötter med lakanen hopknutna om halsen och hängande
bakefter sig och såg helt rådlösa ut.
”Tant hade ju sagt, att hon aldrig var rädd för spö-
ken!”
”Att inte tant hörde, hur Viva stupade omkull på Ger-
trud, just som tant tog i dörren!”
120
De var så säkra på att tant kände igen dem, sade de till

sin mamma, som vid sitt besök i barnkammaren för att
läsa bön med dem funnit rum och sängar tomma och av
tumultet inne i tants rum anat, att de befann sig där.
Mamma blev verkligen både skrämd och missnöjd,
när hon hos sin vän såg verkningarna av deras olyckliga
upptåg; men som nu tant själv för endast ett par aftnar
sedan yttrat, att hon aldrig kunde bli rädd för spöken,
och barnen för övrigt inte såg så särdeles glada ut, så
fick de, på sin lärarinnas förbön, slippa undan med det
bestämda löftet att aldrig vidare skrämma någon, vare
sig i form av spöke eller på annat sätt.
De kunde gärna låta bli nu, när de ändå fått göra den
där storskrämningen, anförtrodde de varandra. Tänk att
tant varit rent av avsvimmad! De trodde först, att hon
bara låtsade så.
”Hon var då inte mycket duktig heller,” sade Rovorna;
men Angela tyckte, att det var fint att svimma.
”Det skulle då visst inte ni kunna,” sade hon dem med
något av förakt i rösten, över vilket de en stund kände
sig litet nedslagna, även om de snart tröstade sig med,
att det säkert vore lika omöjligt för Angela själv.
Hur det var, så tyckte nog litet var, att tant blev liksom
annorlunda efter den där händelsen. Att kunna svimma!
Det hade de aldrig hört någon uppe i fjällbygden göra.
121
Stackars tant! Hon ville nog vara snäll mot barnen;

men de var av ett slag, som hon inte förstod sig på. De
hade inte vuxit upp i samma jordmån som hon. Hen-
nes far var en tämligen sträng akademilärare. I stad var
hon född och uppvuxen och kunde därför inte förstå
lantbornas uppfattning av en hel del saker. Rovorna i
synnerhet föreföll henne så klumpiga och oåtkomliga,
att de nästan ingav henne motvilja, trots att deras mor
försäkrade, att de var ett par livliga, varmhjärtade barn
och deras själsgåvor fullt jämförliga med Elsas och Ange-
las. Ja, om de fick leva, skulle hon nog få se!
Tant betvivlade aldrig, att Angela skulle bli förtjusande,
både till sätt och utseende; men mamma fruktade, att
just dessa egenskaper skulle göra hennes lilla Angela få-
fäng och utbilda hennes själviska sinnelag. Det var stun-
dom hos Angela något hårt och oböjligt, som skrämde
modern; men hon kunde också vara så oändligt ljuv och
mjuk, att all fruktan gav vika. För tant var hon en verk-
lig lisa, kunde sina läxor, skrev den grannaste stil och
gjorde inte dessa tusentals orimliga, egendomliga frågor,
med vilka Rovorna tog bort en god del av lästimmarna,
utan att de just därför blev mycket klokare, och hon
förebrådde sig mången gång sin otålighet och häftighet
emot de små retsamma ungarna, vilka hade en olycklig
motvilja för allt bokligt vetande.
122
Ingegärd frågade Gertrud, om hon kunde begripa,

varför de måste lära sig utantill om blommor och om
trädens årsringar — och att fåglarna lägger ägg, att
korna ger oss mjölk, fåren ull och allt sådant där, som
de ju såg varenda dag för sina ögon. Allt detta var så lätt
att förstå, när de såg det ute; men ur boken var det då
riktigt gement att få det i sig.
”Det är väl för stadsbarnen, som det finns i böckerna,”
gissade Gertrud, ”sådana som aldrig sett ett kornax eller
blommor eller sådant, som man får se på landet.”
”Å, de stackars barnen! Tänk nu, när de sitter där och
läsa om ett hon-blomster och ett han-blomster med
ståndare och pistiller! Jag tänker, att de, som inte fått
se dem, skall tro, att de är som nubbar eller ljusbitar
eller vad som helst sånt där. Vad skulle de säga, om de
kom hit och fick se en hög, lång maskrospappa med
mamman bredvid och så alla små barnen omkring sig.
De allra minsta kunna inte stå för sig själva ännu utan
sova nere på de gröna bladen.”
”Ja, du! Och skogsstjärnan, som står där som en liten
vacker älva, så fin och späd, och ser ut som om hon dan-
sade på de utbredda bladen — tror du den är gift?”
”Nej, — bestämt inte! Men hon är så glad, alldeles som
skulle hon både dansa och sjunga för de här gamla gra-
narna, som ser så buttra och allvarsamma ut. Jag tänkte
plantera skogsstjärnor på lilla graven; men jag är rädd,
123
att de skulle tycka, att det vore detsamma som att gå in

och sätta sig och läsa ”Olde”, när man springer änkleken
som bäst, då det nyss blivit barjord om våren.”
”Usch! — Nej, visst inte, Ninne! Det kunde så vara,
om vi satte dem inne i bryggstugan eller där det vore
mörkt och fult; men på lille bror Johannes grav! — Att
du kunde tänka dig, att de skulle tycka det vara så lett
som att läsa Olde!”
”Ja, jag vore så glad, om de tyckte det vore roligt att bli
tagna ur skogen från mossan och granarna; men skulle
de någonsin kunna tycka detta, så vore det väl, om de
blev flyttade på lilla brors grav. Att börja med skall vi
plocka var sin bukett och lägga dit.”
Och så började de plocka.
”Nu ringer det redan helgsmål. Har du din bukett fär-
dig, Gertrud?”
”Ja, men bevare oss! Vi skulle ju springa efter posten!
— Ack, om Elsa och Angela gjort det ändå!”
”Nej, det vet du väl, att de aldrig brukar göra. För
resten skulle Elsa krusa banden på örngottsvaren, och
Angela skall väl spela om sin läxa igen. Mamma grät för
hennes skull på förmiddagen och sade sen, att hon var
’trilsk’ och att hon inte skulle få spela en ton, förrän hon
kom och bad mamma om det.”
”Vad är ’trilsk’ för slag?” frågade Ingegärd.
124
”Det vet jag inte alls — om det inte är att vara yr i hu-
vudet? Jag tycker det låter så likt rulla eller trilla. Tänk,
att Angela är trilsk! Jag undrar, när hon vart det.”
”Nej, Gerty! Ingen sjukdom är det; då hade mamma
inte talat så allvarsamt. — Nej det är något obeskedligt
— kanske i spelning särskilt, i ’trillningen’ eller drillning-
en eller vad det heter. Nej, nu vet jag! Det kan inte vara
trög eller dum — för det är jag.”
”I spelning bara!”
”Och inte slarvig med raka fingrar, — för det är jag, ser
du, Gerty, utan det är att den ena gången spela alldeles
förfärligt bra, som Angela, och den andra gången sitta
och se dum ut, då hon inte vill.”
”Ja, det är det säkert.”
”Å, var det inte något annat! Jag tyckte, att ’trisk’ lät
så roligt och ovanligt. Ack, om hon blev snäll till kvällen
ändå, för då har mamma lovat att spela historier om
oss.”
”Å, då blir hon det nog. Det, som är så förfärligt ro-
ligt.”
125
Mammas melodier
L ille Ragnar satt på pappas knä vid pianot och gnagde

på en kringla, och de andra barnen stod omkring
dem för att höra mamma spela dem eller deras karaktärer
på pianot.
Först kom en melodi, som var djup och allvarlig.
”Vem tror ni detta är?” frågade mamma.
”Å, det är pappa! — Nu hörs det, att vi rasar med ho-
nom, och nu blir han allvarsam igen.”
Så kom en annan melodi, bra allvarsam den också och
just inte med många löpningar eller krumelurer. Detta
var Elsa.
Därefter började mamma ett så mjukt och ljuvt stycke,
att barnen stod där andlösa; men så — plums! — skar
det igenom så falskt och fult, att Angela blev mörkröd
för mammas milda och sorgsna blick. Så blev det åter
samma vackra melodi, och innan den förklingat, blev det
ett ramlande på pianot upp och ned med lustiga språng
och krumelurer samt då och då ett dånande ackord.
”Å, detta är Rovorna, — upp i dagen.”
126
Nu var det Ingegärd ensam, alldeles som när hon ta-

lade till dock-lill-Anna eller småpratade med blommor
och gräs; men så ramlade det i väg igen, så att barnen
kiknade av skratt, och så kom ”Gubben Noak”.
Ja, det lät så menlöst och barnsligt. Men mitt upp i
detta kom ett riktigt svårt stycke för stort folk — bara
några takter —, därefter alla möjliga melodier, och så
— mol tyst.
”Nu sover hon!”
Viva skrattade och nickade. Hon kände mycket väl
igen sig, utom ”det där med sovningen”. Det var syst-
rarnas uppfinning alltihop; men i alla fall skrattade hon
nu åt det av hjärtans lust. Det var ju så komiskt, när
mamma mitt i den roliga musiken kastade ned sina hän-
der och satt där tyst som en mumie. Sist kom en vaggvisa
med variationer just lik lille bror Ragnar.
Nu ville de ha Anna-Dea, och då kom melodin till:
”Ack, du lieber Augustin!” — ibland hårt och bullrande,
ibland tystare och stilla.
”Detta är, när hon låg inpackad,” viskade Angela.
Greta fick ”Jänta å ja’” till sitt porträtt och Märta en
vacker folkvisa.
Så blev det slut på vårkvällen. Solen gick ned bakom
Gransjöberget; men ljust var det i alla fall, både av afton-
rodnaden och av den lilla bleka månen, som såg så för-
lägen ut över att sitta där så ensam och onödig; men
127
barnen såg uppmuntrande upp till den. Han skulle veta,

att de aldrig glömde, hur vackert han lyst över kälkback-
arna på vintern; och ville han nu, så kunde han genom
de öppna fönstren höra, hur vackert pappa spelade på
den sköna orgeln och hur mamma, barnen och tjänarna
— till och med lille Pelle — fyrstämmigt sjöng:
”Hela världen fröjdes Herran!”
128

Gustaf Janson - Yryckta Utgåva, 52 S.)

Cargado por

Información del documento

Título original

Derechos de autor

Formatos disponibles

Compartir este documento

Compartir o incrustar documentos

Opciones para compartir

¿Le pareció útil este documento?

¿Este contenido es inapropiado?

Copyright:

Formatos disponibles

Gustaf Janson - Yryckta Utgåva, 52 S.)

Cargado por

Copyright:

Formatos disponibles

e BOKLAGRET

Indianerna och Dansros

”N u leker vi kung och drottning, så får du vara

”Förskjuta, var så god!” sade Gertrud, som uppmärk-

Apis, åtminstone när han har lucka för ögonen. Det är

”Å, vad det är varit roligt hela dagen! Vi ska be mamma,

Lilla Viva började storskrika av förskräckelse och

Djup tystnad följde ett ögonblick, varefter fyra mörka,

att nyttja det som stökförkläde, då hon företog stortvag-

röra sig liksom hela den prydliga gestalten med det

Med sitt lugna förstånd och sin okuvliga rättskänsla var

Förberedelser till något

”V et vi, att det skall bli fäbodfärd om onsdag? Anni-

”Ack, Elsa, så snäll du är! Tänk, nu har vi ju fått näver-

för henne så smickrande som att på egen hand ha Lill-

stämt bättre än deras sidenmamma och sammetskläder,”

söta, snälla getterna, och även Guldstjärna, som var så

tade vi honom också alldeles obarmhärtigt. Han kunde

”Kanske vi är alltför fina att komma i samma himmel

när någon av dem, utan att beräkna tyngdlagarna, vågat

Barnen var dock inte alltid genomträngda av andakt.

Uppe vid fäbodarna

Ö vergången från dagljus sommarnatt till solljus

Vad den lilla skära åkerbärsblomman såg söt och söm-

enformighet. För dem själva däremot hade varje dag sitt

förmäla henne med den, som de vid den häftiga stöten,

Ett spätt bölande besvarade frågan, och med stort

— men innerligt och varmt — att Gud skulle låta Örsvart

Pelle vallade de senare dagarna så nära fäbodarna, att

”Det var bra besynnerligt,” anmärkte Pelle, ”då de här

A bram var kommen med bud, att dagen därpå skulle

”Ja, det är nog inte så galet. Jag undrar bara, om det

”Ja vars! Professorn kom och hämtade henne och poj-

Ingen kung kunde känna sig stoltare och lyckligare

Ingen av dem gav akt på barnen, vilka vid spisel-

”A nej, det tror jag inte,” sade Ingegärd blygsamt; ”då

längre och besvärligare än vanligt. Det enda som för-

gjord av en bit av själva himmelen, och den tröjan tror

färger utom den enda äkta gula. Lillebror däremot låg

var här och kristnade i söndags, hade gumman, som

”Och borde aldrig vara osams,” inföll Ingegärd. ”Förut

Lill-Anna hängande i dörrposten i bara linnet med

Stort folk ∙ Anna-Deas

”K om, Ninne, ska du få höra någonting rysligt.”

den, att de små satte ordentliga ”rovor”, när det äntligen

kanske med någon överdrift, men de bjöd ärligt till att

kakorna bredvid och träskedarna i en vacker gul rad

De ville bli avsköljda nu, så pass att inte lille Ragnar

Guvernanten och karamellfrun

J a, nu var hon kommen, guvernanten. Hon hade redan

och såg på hennes dock-Emma, som var så fint klädd i

I dag var det oro och spänning i sinnena: ”karamellfrun”

utseende. Mamma var också orolig och beklämd, och

M orgonen därpå vaknade Rovorna vid att något

värre blev det. Det snöade oupphörligt. Stora ”lappvan-

hel klass, och fingrarna stoppades i öronen, för att man

Å vilken dag det hade varit! — Så de hade lekt och

tan, som stod på den blanka spishällen invid elden och

varm röd och vit sockermassa, som hon slog omkring en

ihop alla karamellsbitar hon kunde få tag i i sin ficka, och

över sin lilla flickas feberheta panna. Och mamma, som

böner tackat Gud, som bevarat henne. Mamma hade

H ur det nu var, så hade de många, långa dagarna