Allt är möjligt

En tidning om sociala rörelser i bolivia

Vilka är vi som gjort tidningen?
Vi är 8 elever som tillbringat drygt 5 veckor i Lati-
namerika, som en del av kursen Barn i Världen
på Vimmerby Folkhögskola. Kursen genomförs
i samarbete med lokala sociala organisationer på
hög- och lågland i Bolivia. Rättvisefrågor med
inriktning på barn och ungas situation har varit
i fokus.
Vi vill använda den här tidningen som ett fo-
rum för att förmedla en del av de upplevelser och
möten vi fått vara med om under vår tid i Bolivia.
Vi vill också dela med oss av det framtidshopp
som finns hos de människor vi mötte under våra
fältstudier i Bolivia. Vi hoppas kunna ge en annan
bild av Bolivia, ett Bolivia där den lilla människan
gör skillnad och där - Allt är möjligt!

Om vår kurs...
Kursen Barn i världen är en annorlunda fördju-
pningskurs på distans för dig som arbetar eller vill
arbeta med barn- och ungdomsfrågor. Den ger
dig möjlighet att fördjupa tidigare eller pågående
studier inom pedagogik, sociala verksamheter eller
rättvisefrågor.
Du får också nya perspektiv på arbete och kan
koppla teori till aktiv handling. Vi försöker kom-
binera dina kunskaper och intresse för barn- och
ungdomsfrågor som till exempel barn och ungas
rättigheter, pedagogik, social rättvisa med en stud-
ieresa till Latinamerika och en annorlunda kultur.
I Latinamerika besöker vi sociala verksamheter
för barn och unga som utmanar våra perspektiv
och ger oss en bild av en annan verklighet. Vi träf-
far barn, unga och vuxna som arbetar med att för-
bättra situationen för de mest utsatta grupperna i
samhället.
Vill du veta mer om kursen, gå in på
www.vfhs.ltkalmar.se

Välkommen till Vimmerby folkhögskola

Kom och studera på Vimmerby Folkhögskola, en landstingsskola som ligger centralt i
Astrid Lindgrens Vimmerby i Småland. Här kan du välja mellan flera spännande och
givande kurser och inriktningar där du har möjlighet att skaffa dig behörigheter el-
ler en yrkesutbildning. Du får samtidigt en chans att utveckla dig som människa i en
trivsam folkhögskolemiljö.

Mer info får Du på - vfhs@ltkalmar.se

2
 Innehåll
“
Det kommer tre stycken barn varje dag till
barnhemmet. De blir inlämnade via en öppning
som finns i muren runt barnhemmet.“
Bolivia / Sverige 4
Djupa klyftor 4
Visste du att…? 4 “ Där finns bara en gammal
gasolspis, några stolar, en byrå
Krönika 5 och en enkelsäng.“
Kunskap åt ursprungsfolket 5
Här når hjälpen fram 20
De kämpar för slagna kvinnor 8
Höga betyg eller rätt att tala? 9
Vi cyklade nedför dödens väg 9
Poesi – kampen mot orättvisor 10
Skolan utan tillgångar 11
Det er ikke nok med engelsk… 12
Den bortglömda staden 12
Titicacasjön 13
Resan till San Ignacio 14
Lektioner på gatan 15
En bit av Eden 16
Fest med de döda 17
Alla barn behöver en familj 18
Målet är en bättre livsstil 19
Andinsk pedagogik 20
PLAN arbetar för barnens bästa 21
Rädda barnen värdesätter alla barn 22
Barnkonventionen 22
Bolivia i bilder 23
Formgivning: Vimmernby gymnasiums medieinriktning
Tryck: VTT-Grafiska 2010
Upplaga: ?
Ansvarig utgivare: Thomas Svarén,
thomas.svarén@vimmerby.se
Redaktör: ?

3
Jämförelse mellan Bolivia och Sverige

Sverige Bolivia
Areal: 1 098 580 km² 449 964 km²

Antal invånare: 9,5 miljoner 9,2 miljoner

Officiella språk: 37 officiella språk. Quechua, aymara Svenska

och spanska är de tre största

Medellivslängd: 67 år för kvinnor och 63 år för män 83 år för kvinnor och 79 år för män

Spädbarnsdödlighet: 49 per 1 000 födda 3 per 1 000 födda

Läs- och skrivkunnighet: 87 procent 99 procent

Djupa klyftor mellan fattiga och rika

I Bolivia finns en djup klyfta mellan landets major-
itet, ursprungsbefolkningen på den torra och fat-
tiga högslätten Altiplano och de bättre bemedlade
spanskättlingarna i de låglänta tempererade om-
rådena som är rika på naturtillgångar. Presidenten
Evo Morales som själv tillhör Aymara-folket driver
en politik med sitt parti för nationalisering av de
viktigaste tillgångarna och näringarna, medan de
privilegierade kämpar för att behålla sina privil-
egier.
Stora delar av den mer välbeställda folkgruppen
av europeisk härkomst har svarat med försök att
bryta sig loss från landet och bilda en självständig
stat. De gångna åren har präglats av demonstra-
tioner, strejker och blockader. President Morales
satte sin ställning på spel och utlyste en folkom-
röstning där befolkningen fick uttala sitt förtro-
ende för honom. Han vann omröstningen med
betryggande majoritet. Han vann också valet den
6 december 2009 med god marginal.

Visste du att..?
- Trots att majoriteten är indianer, var det först
år 2005 som en indian blev landets president, för
första gången i landets historia (sedan Spaniens
kolonisering 1535). Aymara-indianen Evo Mo-
rales har tidigare varit gruvarbetare, facklig ledare
och kokabladsodlare.
- Landet är djupt präglat av det koloniala arvet.
Fortfarande är rasism och diskriminering gente-
mot ursprungsbefolkningen ett allvarligt problem.
- Gruvbrytning och mineraler har historiskt sett
varit landets viktigaste näring. I hundra år var
silvergruvan i Potosí världens största silverprodu-
cent. Under 1800-talet blev tenn den nya stora
mineralen.
- Odlingen av kokablad (och användandet av
bladet för att t ex motverka höjdsjuka) har mång-
tusenåriga anor. Bolivia har länge utsatts för starka
påtryckningar framför allt från USA, som vill att
odlingen skall utrotas.
Många bolivianska organisationer har protesterat
mot detta och sagt att de inte framställer kokain
och att kokablad inte innehåller några särskilt
starka substanser. Sverige och EU klassar dock för
närvarande kokabladet som narkotika trotts att
det inte är starkare än kaffe.
- Bolivia är uppkallat efter den sydamerikanska
frihetskämpen Simón Bolívar som stod i spetsen
för det långa befrielsekriget i början av 1800-talet.
Detta krig ledde fram till självständighet från det
spanska kolonialväldet.
- Bolivia är det fattigaste landet i Sydamerika och
har ett lågt HDI*. Av 177 listade länder hamnade
Bolivia på 113:e plats enligt UNDP. Trotts det är
86 % av den vuxna befolkningen läskunniga.

4
Krönika:
Tänk om
jag inte hade
adopterats till Sverige
14 små barn ligger i sina sängar och försöker sova,
de har precis ätit, ett av de minsta barnen ser ut att
vilja rapa så jag tar upp honom, han har tre lager
av kläder, och ser ut att vara jättevarm. Förutom
alla kläder han har på sig, har han tre filtar på sig.
Jag lägger ner honom i sin säng och tar bort ett av
täckena.
Mitt besök på barnhemmet Carlos de la Vegas
gjorde stort intryck på mig och mina vänner, för
min del för att jag själv är adopterad där ifrån. Jag
har varit på besök där förut, när jag besökt Bolivia,
och det är barnen som alltid gör störst intryck på
mig. För att jag själv har varit i samma sits en gång
och frågorna ”tänk om” kommer alltid tillbaka.
Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade
Kunskap åt ursprungsfolket
Föreningen Inti Wawa och Paka Jaqis
arbetar för att ursprungsfolket ska ha
nära till kunskap genom böcker. Före-
ningen Inti Wawa arbetar ifrån Sver-
ige och med medlemmar i stora delar
av Sverige, når de ut till till det svenska
folket och kan då berätta om Bolivias
ursprungsfolk. Paka Jaqis arbetar i ett
samarbete med Inti Wawa och försöker
på plats i Bolivia, ger makt till ursprungs-
folket.
Föreningen startades av Eusebio Topooco år 1994
där målet var att starta bibliotek i byarna runt
Lapaz för att ursprungs folket, ung som gammal
skulle ha böcker nära till hands för att på så sätt
kommit till Sverige? Hade jag varit fattig och levt
under svåra förhållanden? Dessa frågor kommer
alltid tillbaka.
Mötet med barnen gjorde att jag tittade på
förhållandesättet mellan barn och pedagog, efter-
som jag själv jobbar inom barnomsorgen. Jag har
fått lära mig att beröring och kommunikation
mellan barn och vuxen är väldigt viktig, speciellt
under barnets första år. Med tanke på just den
kunskapen anser jag att mer närhet behövs på
barnhemmet. Den pedagogik som finns här kan-
ske inte finns tillgänglig hos dem. Jag tror dessu-
tom att varje lands kultur styr hur man uppfostrar
sina barn.
Barnhemmet drivs av nunnor från den katol-
lära sig saker genom böcker.
Nu finns det 18 stycken bibliotek i olika provin-
ser runt om i landet. Det planeras även att byggas
ett bibliotek i El alto, föreningen ska ansöka om
stöd hos regeringen.
ska kyrkan. Barnen på barnhemmet är mellan ett
och sex års ålder. De mindre barnen leker och blir
matade och bytta på under dagen, medan de större
barnen går till skolan. På eftermiddagarna samlas
de större barnen i barnhemmets samlings -lokal
för att få hjälp med läxor.
Det kommer tre stycken barn varje dag till
barnhemmet. De blir inlämnade via en öppning
som finns i muren runt barnhemmet. Trots att det
finns så många barn på barnhemmet så adopteras
ungefär hälften av barnen till länder som Frank-
rike, Sverige och Norge
Heidi Nyman
Om byggnationen börjar har Topooco visioner
om att det ska finnas rum för bland ett café samt
konst galleri och att det ska finnas tillgång till in-
ternet. När våran grupp var där på besök frågade
vi bland annat om hur de vet vilka byar som är
intresserade av att ha bibliotek. Han berättade då
att oftast hade de hört talas om föreningen genom
radion eller via någon som har nämnt att före-
ningen existerar. Syster förening Paka Jaqis arbetar
för samma sak som Inti Wawa och utgår ifrån sitt
kontor i El alto.
Föreningen i Sverige, Inti Wawa står för inköp
av böcker, medan Paka Jaqis har mest finansiering
av ekonomiska saker till kontoret.
Heidi Nyman
5
Efter en veckas praktik:
Här når hjälpen fram
Att bo i en lerstuga med en lön som inte
räcker till att mätta sina barns munnar är
livssituationen för många familjer i Bolivia.
Under vår praktik på Svensk-Bolivianska
skolan i La Paz såg vi hur denna sitaution
kan förbättras. Skolan gör ett fantastiskt
jobb och bidrar till att människorna här vågar
tro på ett bättre liv.
- Men var sover ni? frågar jag och ser mig om i
den lilla lerstugan som är mindre än mitt eget rum
hemma.
Där finns bara en gammal gasolspis, några stolar,
en byrå och en enkelsäng. Jag kan inte förstå hur
familjen på sex personer får plats härinne.
- Där, svarar kvinnan och pekar på sängen.
Hon säger det med en sådan självklarhet att jag
skäms.
Misshandel och alkoholism
Sex personer i en och samma säng. Så ser livet ut
för många familjer i Bolivia. De bor i små hus
gjorda av soltorkad lera och har inte tillgång till
vare sig vatten eller el. Föräldrarna har jobb där
lönen knappt räcker till att försörja ett av de 3 -
8 barnen i familjen. Livet i denna fattigdom och
Foto: Lina Degréus
6
bristen på utbildning leder till att misshandel och
alkoholism är ett vanligt fenomen inom familjer-
na. Dessutom är många mödrar övergivna av sina
män och tvingas försörja sina barn på egen hand.
Barnens skolgång blir i dessa familjer hårt drab-
bad. De har inte råd med skolmaterial och skolu-
niform. Barnen behövs hemma för att hjälpa till i
hemmet och passa småsyskon medan föräldrarna
jobbar.
Arbeta tidigt
Många tvingas också att börja arbeta i tidig ålder
för att bidra till familjeförsörjningen. I vissa fall
har barnen inte ens rätt till skolgång då registre-
ring av nyfödda barn inom fattiga familjer är ett
stort problem i Bolivia. Detta på grund av att det
kostar en liten summa att registrera sig som med-
borgare och resan in till staden är också en extra
kostnad. Dessutom krävs båda föräldrarnas un-
derskrift och detta är väldigt svårt för övergivna
mödrar och barn.
Foto: Amanda Samuelsson
Svensk-Bolivianska skolan
Det är barn från dessa fattiga av familjer som kan väldigt nära förorten El Alto uppe på högplatån,
få möjlighet att gå på Svensk-Bolivianska skolan i och härifrån kommer barnen som går på skolan.
La Paz. Skolan ligger i det fattiga området Llojeta, Skolan har funnits sedan 1995 och har idag ca 600
elever. Här går barnen från förskoleklass ända upp
till gymnasiet.
Praktik
Under vår praktik hjälpte jag till i en av förskole-
klasserna. Här gick 16 söta små 5-åringar som
glatt tog del av den professionella pedagogiken.
Efter att ha hoppat av skolbussen, som varje dag
tar dem till skolan, får barnen frukost för att stå
sig fram till lunchen senare på dagen. Därefter
blir det tandborstning och tvättning av händer.
Varje morgon blev handfaten helt svarta av de små
händerna, som hemma inte har någon tillgång till
rinnande vatten. I klassrummet finns allt material
och barnen får pennor, block, kritor och skoluni-
former.
Det finns dagligen tillgång till läkare om någon
känner sig sjuk eller har varit med om en olycka.
Tandläkare och psykolog finns också att tillgå.
Ofta gick barnen till läkaren och de fick då också
gratis medicin från skolans egna apotek.
 Foto: Thomas Svarén

Det var väldigt roligt att hjälpa till i förskole-
klassen, framför allt då barnen var så motiverade
till att lära sig. Varje morgon möttes jag av 16
leende små ansikten, nyfikna på dagens uppgifter.
Tanken på var de kunde ha hamnat om de inte fått
en plats på skolan, slår jag snabbt bort.
En hjälp för hela familjen
Svensk-Bolivianska skolan arbetar med att förbät-
tra hela familjens situation. Föräldrar och syskon
är välkomna hos skolläkaren och i apoteket kan de
köpa medicin till billigt pris. Skolans socialarbe-
tare har regelbunden kontakt med föräldrarna och
stöttar dem i allt vad gällande sökande av arbete,
alkoholism, misshandel och andra problem inom
familjen.
Många kvinnor får även support och juridisk
hjälp för att kunna ta sig ur hemska familjeförhål-
landen. Föräldrarna bjuds in till information-
skvällar där ämnen som näringslära, mänskliga
rättigheter och kvinno- och barnmisshandel tas
upp. Det anordnas även kurser som t.ex. läs- och
skrivkurser, datakurser och sykurser. Kursernas
innehåll utgår ifrån vilka behov som finns hos byggnaden där många fler elever kommer att rym-
familjerna. mas. Marken är köpt så här finns ingen chans att
bli utkastad.
Socialarbetare
Socialarbetarna på skolan har en viktig roll då det Möjlighet att drömma
är de som väljer vilka familjer som får en plats på All denna verksamhet leder till att människor kan
skolan. Varje år får skolan in ca 300 ansökningar få en ärlig chans på arbetsmarknaden, få möj-
och det finns endast möjlighet att ta emot 30 barn. lighet till god hälsa och kunskap om sina egna rät-
Socialarbetarna granskar därför alla familjer tigheter. Men det viktigaste är nog motivationen,
som gjort en ansökan för att se vilka som har att de vågar kämpa och förändra sin livssituation,
störst behov av att ha sitt barn på skolan och vilka att fyrabarnsmamman i lerstugan vågar drömma
som kan utvecklas mest utav det. Granskningarna om ett hem där barnen har varsin säng.
genomförs noggrant och man tittar på allt från
jobb och antal barn till sjukdom och motivation. Lina Degréus
Detta arbete bidrar till att det är de familjer som
behöver det mest som får en chans att ha sitt barn
på Svensk-Bolivianska skolan.
Skolbygge
En ny skola håller på att byggas uppe i El Alto,
då hyresavtalet för de nuvarande lokalerna gått
ut. Det är elevernas föräldrar som fått en jobb-
möjlighet och nu håller på att bygga den stora

Insamlingsstiftelsen Gatubarn
Insamlingsstiftelsen Gatubarn är organisationen som ligger bakom Svensk-Bolivianska
skolan i La Paz. Det är en ideell biståndsorganisation som är både religiöst och politiskt
obunden. Verksamheter bedrivs i Bolivia och i Brasilien där syftet är att förebygga att barn
tvingas leva på gatan och istället får tillgång till utbildning.
Förutom Svensk-Bolivianska skolan driver de även fritidsgården Oro Negro i El Alto
där barn får hjälp med läxläsning. Totalt hjälper stiftelsen cirka 3000 människor i området
Lljojeta och La Paz till att förbättra sina liv. Verksamheten finansieras av telefoninsamlingar
och gåvor från skolor, företag och organisationer, men den största inkomstkällanär faddrar
från Sverige. Vill du veta mer om hur det är att vara fadder gå in på www.insamlingsstif-
telsengatubarn.se.
Foto: Amanda Samuelsson

7
De kämpar
för slagna kvinnor
Misshandlade och sexuellt utnyttjade kvin-
Foto: Thomas Svarén
nor är ingen ovanlighet i det masochistika,
mansdominerande Bolivia. Vi besökte or-
ganisationen Casa de la Mujer (Kvinnans
hus), under vår tid i Santa Cruz. Där får kvin-
nor och barn som blivit utsatta för våld hjälp
och stöd.

Förtryck, våld och sexuellt utnyttjande är vardag

för många bolivianska kvinnor och barn. Då lan-
det sedan länge haft en kultur där mannen står
över kvinnan är jämställdhet ett svårt mål att nå.
Kvinnor blir ofta misshandlade i hemmen och
även på gatan. Denna misshandel försöker person-
alen på Casa de la Mujer i Santa Cruz att stoppa.

En omhändertagande verksamhet
Casa de la Mujer är som ett kvinnohus dit kvinnor
och barn kan komma för att få hjälp att anmäla
våldtäkt eller misshandel, få hjälp att fly undan sin
man eller genomföra skilsmässa.
Den anställda personalen, som består av 4 ad-
vokater, 2 psykologer och 6 jurister, arbetar på ett
omhändertagande och välorganiserat vis för att på
bästa sätt hjälpa de kvinnor som kommer. Varje
dag får de in cirka 7-10 anmälningar om olika
sorters våld från kvinnor i åldrarna 13 år och up-
Foto: Thomas Svarén
påt. Hjälpen som erbjuds är samtal med psykolog,
gruppsamtal, juridisk hjälp, personlig rådgivning
och sovplats och mat vid behov.
Teknologiska hjälpmedel
För de kvinnor som är för rädda för att komma på
besök eller bor för långt bort finns det möjlighet
att kontakta personalen via en hemsida. Dessutom
driver Casa de la Mujer ett eget radioprogram där
bl.a. politik, kvinnors situation och mänskliga rät-
tigheter tas upp och diskuteras. Detta för att öka
medvetenheten inom dessa frågor hos befolknin-
gen.
De bjuder in politiker eller privatpersoner och
låter folk ringa in och ställa frågor. Allt för att ska-
pa en öppnare debatt.
Lina Degréus

8
Höga betyg eller rätt att tala?
I Sverige uppmuntras ungdomar att vara
med i föreningar, i Bolivia kan det leda till
sänkta betyg. Ungas rätt till utbildning och
ett bättre skolsystem är vad ungdomsor-
ganisationen Federation Esutiantes Se-
cundarios ständigt kämpar för, trots att de
riskerar att bli illa omtyckta av lärarna.
Att riskera sämre betyg i skolan för att förmedla
sitt budskap, är vad ungdomarna i organisationen
Federacion Estudiantes Secundarios (FES) gjort i
flera år.
Sedan år 1949 har ungdomarna i organisationen
kämpat för människors rättigheter och då främst
för ungas rätt till utbildning och även för ett bättre
skolsystem.
Motståndare
De har alltid varit en målinriktad organisation
som har gjort ett flertal demonstrationer. Ett par
Vi cyklade nedför dödens väg
Yungasvägen eller Dödens väg som man
säger på svenska, är en väg mellan La Paz
och Coroico. Vägen är ökänd för att vara my-
cket riskabel och enligt BBC News är den
utsedd till världens farligaste väg. Varje år
omkommer mellan 200 och 300 människor
där.
Dödens väg byggdes på 1930-talet under det
pågående Chaco-kriget av peruanska fångar. Det
är en av de få vägar som sammanbinder Amazonas
regnskogsregion i norra Bolivia med huvudstaden
La Paz. Vägen börjar på ungefär 4650 meters höjd
och slutar nere på 1200 meters höjd.
På grund av att vägen är så smal och dessutom
saknar vägräcker är vägen mycket farlig. Vid sidan
av vägen är det bara ett stup som är ca 600 me-
ter djupt. Det finns inte heller två vägfiler, utan
får man möte på vägen, som är ca 5 meter bred,
måste man se till att klara detta på ett säkert sätt.
Körreglerna för vägen säger att den som kör nedåt
längs vägen aldrig har förkörsrätt, utan måste vika
ut i vägkanten mot stupet vid mötet. Utöver detta
råder högertrafik på vägen och i hela Bolivia, men
Foto: Linn Lundberg
medlemmar har till och med vid ett tillfälle blivit
fängslade för att de har försökt framföra sitt bud-
skap.
FES vill informera barn och ungdomar om
sin rätt till fri skolgång, men organisationen har
självklart sina motståndare, LÄRARE!
I svenska skolan uppmuntras elever till att vara
Foto: Thomas Svarén
vid möte på dödens väg skiljer sig detta. Detta
för att ge föraren mer kontroll över var fordonets
vänstra sida befinner sig och gör därmed mötena
säkrare.
Mycket turister
Trots att vägen är så pass farlig stoppar det inte
turisterna från att besöka den. Det är nu en väldigt
populär attraktion bland turisterna att med cykel
ta sig ner för Dödens väg. Man startar på den hög-
sta punkten av vägen och slutar längst nere. Vägen
med i föreningar men i Bolivia riskrar eleverna
att få sänkt betyg, vilket i sin tur kan leda till att
man inte kommer in på universitet, om de deltar i
vad lärarna ser som ”olämpliga” föreningar. Vilket
lärarna tycker att FES är, eftersom att elevernas
skolavgiften går till lärarnas löner samt att organi-
sationens medlemmar anses vara upprorsmän för
att de vågar framföra sitt budskap.
Ekonomiskt stöd
FES har tusentals medlemmar runt om i landet
och i staden Cochabamba har organisationen nu
under de senaste åren börjat få stöd. De fick ekon-
omiskt stöd av svenska Operation Dagsverke år
2007 och nu stöttar även Indicep, en lokal fören-
ing, ungdomarnas arbete till viss del, vilket bidrar
till att FES kan fortsätta framföra sitt budskap och
utvecklas.
Silja Brynjolfsdottir
är ungefär 65 km lång och lutar nedåt konstant,
förutom en liten sektion på ungefär 10 minuter
som går uppåt.
Vi var inte sämre än de andra turisterna och de
flesta av oss i klassen cyklade på dödens väg. En
väldigt spännande och häftig upplevelse med en
helt otrolig natur!
Att tillägga är att en ny och säkrare väg har byg-
gts och var färdigställd för tre år sedan (2006).
Amanda Samuelsson
9
Poesi -
kampen
mot
orättvisor!
Fattigdom, kriminalitet och utanförskap
är en del av den bolivianska vardagen,
trots detta så arbetar teater och po-
esigruppen Albor vidare för ungas rät-
tigheter och för en bättre framtid. Vi
besökte Albor och deltog i deras aktiv-
iteter i en vecka, vilket gav många av
oss en tankeställare om framtiden och
vårt sätt att leva.
Högt uppe på den Andinska högplatån i El Alto
håller teatergruppen Albor till. Organisationen
grundades av Willy Flores 1997. Han ville starta
en grupp för ungdomar som hade intresse för
poesi och teater. I början var syftet enbart att ha
roligt tillsammans, men efterhand så insåg de hur
viktig poesi och teater kan vara för samhället. Hur
den kan förändra människor och få dem att tänka
och reflektera över orättvisor i världen och se möj-
ligheter att förändra världen till det bättre.
Albor kämpar mot all orättvisa, diskrimination
och rasism och vill lära barn och ungdomar att det
finns fler sätt att uttrycka sig på och inte bara det
skrivna ordet. Att man på ett kreativt sätt, genom
poesi, teater och andra konstnärliga aktiviteter,
kan få fram viktiga budskap och känslor. De an-
vänder även detta som ett sätt att locka barn och
10
ungdomar att engagera sig i demokrati och rät-
tvisefrågor.
För en bättre framtid
Verksamheten försöker även fånga upp de barn
och ungdomar som ligger i riskzonen att hamna
i kriminalitet, drogberoende eller utanförskap.
På så sätt fungerar Albor som en stödgrupp, där
man tillsammans hjälper varandra och gör livet
lättare genom kamratskap och mycket glädje. Det
är även en mötesplats där man diskuterar samhäll-
sproblem, demokrati och politik samt mänskliga
rättigheter.
De försöker också engagera föräldrar och har
startat upp en föräldragrupp, som hjälper till med
mat och andra praktiska saker i samband med ak-
tiviteter som ungdomsgruppen genomför. Besök-
er man Albor blir man genast involverad i deras
verksamhet, man lever i nuet och glömmer tid och
rum!
Aktiviteter och projekt
Albor arbetar med olika aktiviteter och projekt i
olika delar i landet för att sprida sitt budskap. De
använder sig inte bara av teater och poesi, utan
anordnar även träffar med andra ungdomsorgani-
sationer, olika kurser och workshops för att utbyta
Foto: Nathalie Haglund
metoder och information. De anordnar möten,
teater och poesifestivaler och samtalsgrupper med
teman som ungdomarna själva bestämmer. I sam-
band med ungdomsutbyten har ungdomar från
Albor varit i Sverige och spelat teater, deltagit i
poesi- och demokrati festivaler bland annat i Vim-
merby, där vi träffade dem första gången. Albor
ingår även i ett ungdomsnätverk, där de arbetar
med att göra ungdomarna medvetna om hur de
tillsammans kan påverka politiken på både en
lokal och global nivå.
Ideellt arbete
Organisationen har ingen anställd personal utan
alla arbetar ideellt som ledare eller deltagare i verk-
samheterna. Större delen av deras intäkter kom-
mer från teateruppträdanden, presentationer och
arrangemang som de genomför i och omkring El
Alto. De stöds också ekonomiskt via samarbete
med organisationer och föreningar i Sverige och
andra länder.
Poesifestivalen - Jiwasamphi Sartañani
Efter att ha forcerat kaoset på marknadsgatorna i
El Alto når jag till slut stadens teater där poesifes-
tivalens sista fyra dagar genomförs. Varje år anor-
dnar Albor denna poesifestival för barn och ung-
domar i Bolivia. Det deltar över 1000 personer i
Foto: Thomas Svarén
själva festivalen under dessa dagar i slutet av okto-
ber. Många fler barn och ungdomar har genom
uttagningar runt om i hela Bolivia fått möjlighet
att representera sin skola eller organisation under
Jiwasamphi Sartañani.
I teaterlokalen deklamerar barn och unga på
ett väldigt dramatiskt och inlevelsefullt sätt för
att fånga sin publik och alltid utantill på spanska
eller aymara. Vanliga teman som tas upp är fat-
tigdom, drogproblem inom familjen, orättvisor
och ensamhet. I de flesta fall är det vardagen som
återberättas och skildringar från ursprungsfolkens
traditioner och kultur.
Här kan man höra barn i 5-6 års ålder deklamera
eget material som handlar om hur de upplever de
sociala orättvisor som drabbar dem själva eller de-
ras familj.
- Festivalen är inte bara ett sätt att utbyta erfaren-
het av poesi utan ger också deltagarna möjlighet
att föra fram de problem som drabbar just dem i
deras vardag, säger Maria Elena Cárdenas, ledare
hos Albor och aktiv i festivalorganisationen.

Fantastiskt
Det var helt fantastiskt att få uppleva detta. Jag
blev djupt imponerad över deras förmåga, att på
ett så genuint och professionellt sätt, föra fram så
viktiga och kontroversiellt budskap om sitt land.
Barnen är vår framtid och denna festival gav mig
verkligen en tankeställare om vad som är viktigt
här i livet!
Nathalie Haglund

Skolan utan tillgångar

En fallfärdig byggnad, ett utedass, ingen-
stans att leka och endast 2 lärare. Detta är
platsen som de 73 eleverna på Mulle Mulle
skolan haft tillgång till för att lära sig läsa
och skriva, och lägga grunden för hela deras
skolgång och framtid.
Vi besökte skolan Mulle Mulle som ligger strax
utanför Cochabamba. Där planterade vi träd till-
sammans med mammorna i föräldraföreningen
och de två lärarna som finns på skolan samt lekte
med de 73 eleverna.
Mulle Mulle är en skola som aldrig tidigare bliv-
Foto: Linn Lundberg
it prioriterad av kommunen och har därför inte
fått pengar till upprustning eller köp av material,
nya bänkar eller något annat för att förnya skolan.
Operation dagsverke
Skolan har tidigare bara bestått av ett mer eller
mindre fallfärdigt hus, en toalett utan rinnande
vatten, och en tråkig skolgård utan några redskap.
Men år 2008 fick skolan äntligen ekonomiskt stöd
av Operation Dagsverke. Organisationens stöd har
bidragit till att skolan nu har en hel del utrymme
för lek och en plats att utöva en del sporter, de har
basket och fotbolls plan, en riktig toalett, de har
renoverat den gamla skolbyggnaden och håller i
nuläget på att bygga en andra byggnad, där det
kommer att finnas fler lektions salar och skolan
kan då också ta emot dubbelt så många elever i
framtiden.
Silja Brynjolfsdottir

11
Det er ikke nok
med engelsk…
Det var nødvendig med litt spanskunder-
visning i starten av vårt opphold i Bolivia,
for bare noen få av oss var gode i spansk
allerede før vi kom dit. Og ikke alle i Bolivia
kan engelsk. Spansk er jo også et verdens-
språk…
I Cochabamba, helt i begynnelsen av vårt opphold
i Bolivia, gikk vi på en språkskole for å lære oss
spansk. Lengden på vårt kurs var på omtrent én
uke. Vi ble inndelt i tre grupper, to for nybegyn-
nere og én for viderekomne. Det var tre elever i
hver av nybegynnergruppene og to i gruppa for
viderekomne.
Testet tålmodigheten
Denne oppdelingen var ytterst nødvendig, da
spanskkunnskapene var (og er) veldig ujevnt
fordelte blant oss. Men vanligvis gir lærerne på
Foto: Nathalie Haglund
Machu Pichuu är inkastaden som i ca 500
år varit bortglömd, utan några kvarlämnade
skrifter om vad som pågick i staden. Dess
historia är ett stort mysterium. All fakta är
bara antaganden. Vad var det egentligen
som hände, då hela stadens befolkning
valde att ödelägga sin vackra stad? Jag och
min kompis Amanda var där och besökte
detta underverk i samband med vår studi-
eresa till Bolivia.
Från La Paz, Bolivias huvudstad, valde vi att vika
av gruppen och resa och uppleva Peru i två veckor,
12
denne skolen individuell undervisning. Vi var
noen av de elevene det ble gjort unntak for. Lær-
erne brukte litt ulike metoder i sin undervisning
og enkelte av oss følte nok at noen metoder fun-
gerte bedre enn andre... Lærerne fikk antagelig
testet sin tålmodighet ganske mye innimellom. I
likhet med enkelte av elevene.
Verbbøyning
Undervisningen for de av oss som var absolutte
nybegynnere, var veldig konsentrert om det gram-
matikalske og ikke så mye om oppbygging av ord-
forråd. Verbbøyning utgjorde en ganske viktig del
av kurset for oss. Høytlesing av øvelsessetninger
var også noe som enkelte av lærerne la vekt på.
Dette var både for å trene på uttale og for å innøve
grammatikk. Noen ganger fungerte det mest som
en øvelse i å komme på selve innholdet i teksten.
Skolen har forøvrig eksistert i ca. 25 år. Det er
Den bortglömda staden
medan resten av vår klass begav sig till Santa Cruz
i Bolivia, den sista veckan av fältstudien. Våra
gemensamma dröm har länge varit att se Machu
Pichuu och vi tog tillfället i akt när möjligheten
kom.
”Den gamla bergstoppen”
Machu Pichuu ligger högt uppe i Anderna i Peru
och betyder på quechua, ”Den gamla bergstop-
pen”. Staden sägs ha byggts av Inkan Pachcuti
kring år 1440 och var bebodd av inkaindianer fram
till den spanska erövringen av Peru 1532. Det var
den amerikanske arkeologen Hiram Bingham som
år 1971 återupptäckte staden. Machu Pichuu lig-
ger cirka 2400 m över havet och är belägen på ett
berg som sluttar 500 m ner vid bergskanten.
Ingen vanlig stad
De tror att Machu Pichuu inte var en vanlig stad,
Foto: Åsa Forslund
fem lærere som jobber der og to av dem har an-
dre jobber ved siden av. De fleste av elevene kom-
mer fra Europa. Skolen reklamerer ikke for seg
selv, ”ryktet” om den spres til andre ved hjelp av
tidligere elever.
Maria Kjelstad
utan en stad där inka bevarade sina mest be-
tydelsefulla personer. Man har hittills bara kunnat
hitta ca 170 skelett, och utav dessa har ca 150 varit
kvinnor. Machu Pichuu hade en stor betydelse för
dyrkan av solen, men även för astronomisk obser-
vation.
Varför man valde att bygga Machu Pichuu finns
det många teorier om, t.ex. Bingham själv trodde
att det skulle vara den traditionella födelseplatsen
för ”Solens jungfrur”. Andra teorier menar på att
det var en plats byggd för ekonomisk kontroll över
de konkurrerande regionerna. Som tidigare näm-
nts så vet ingen säkert, eftersom Inkafolket inte
lämnade kvar några skrifter man kunde tyda.
Machu Pichuu har nu valts till ett av världens
sju underverk, som idag är en populär turistattrak-
tion världen över.
Nathalie Haglund
 Titicacasjön
I Sydamerikas största sjö, Titicacasjön, finns
det många öar med sin egen historia. På Isla
del Sol finns över 180 ruiner från Inkaperi-
oden och ön Uros är en av flera som är up-
pbyggda av vass.
Titicacasjön är Sydamerikas största sjö, belägen på
gränsen mellan Bolivia och Peru. Sjön delas mel-
lan de båda länderna i en Boliviansk och en Peru-
ansk del. Ytan är 8 288km² och ligger på en höjd
av 3812 meter över havet och är därmed världens
högst belägna navigerbara sjö. Då Bolivia inte har
någon kustremsa har landet sin marinkår belagd
till Titicacasjön.
Ruiner från Inka-perioden
Jag besökte Titicacasjön två gånger, första gången
på den Bolivianska delen och den andra gången
från den Peruanska delen. I Bolivia besökte vi byn
Copacabana och tog oss därifrån ut till Isla del Sol
(sol-ön) där vi sov över en natt. Isla del Sol är en av
Foto: Lina Degréus
Titicacasjöns största ö. som är ett språk från Aymara-indianerna. På dessa
På ön finns inga motordrivna fordon, och de öar lever och bor de fortfarande, även om en stor
ungefär 800 familjerna som bor på ön försörjer del av befolkningen idag valt att flytta in till fast-
sig främst genom turism, jordbruk och fiske. Det landet.
finns över 180 ruiner på öarna och de flesta är dat- Amanda Samuelsson
erade till Inkaperioden (1400-talet). I Inkas reli-
gion tror man att det var just på Isla del Sol som Foto: Amanda Samuelsson
sol-guden föddes, därav namnet på ön.
Titicacasjön på den Peruanska sidan
Andra gången jag besökte Titicacasjön var i Peru.
Jag åkte tillsammans med min klasskamrat Nath-
alie till den Peruanska staden Puno. Därifrån tog
vi en båt till ön Uros. Denna ö är ingen vanlig ö,
utan en ö uppbyggd av vass. Detta är en av de,
cirka 42 vassöarna som finns i den Peruanska delen
av Titicacasjön. Den ursprungliga meningen med
dessa öar var att om ett hot uppstod, kunde de
flytta på öarna, då de spänns fast med ett ankare i
botten för att stå stilla.
På just ön Uros pratar befolkningen Aymara
Foto: Amanda Samuelsson Foto: Amanda Samuelsson
13
 RESAN TILL SAN IGNACIO

Efter 10 timmar på steniga lervägar i en klibbig nattbuss kom vi fram till byn San Ignacio, mitt ute i Ama-
zonas djungler. Vi åkte dit för att besöka lantbruksskolan San Miguelito där barn får möjlighet att bo på
internat och får goda kunskaper inom jordbruk. I San Ignacio besökte vi också en flickskola och en skola
för handikappade barn och ungdomar. Tyvärr hade sommarlovet börjat och skolorna hade inga eller få
barn och ungdomar kvar. På lantsbruksskolan fick vi en större inblick om deras arbete.

I San Ignacio har kyrkan en mycket stark ställn-
ing. Stiftet San Ignacio de Velasco spelar en stor
och viktig roll för att stödja utbildningar i Chiq-
uitania. Man stödjer bland annat 35 pedagogiska
enheter där 26 000 studenter läser.
Man stödjer även två privata skolor. Just denna
missionsverksamhet startade för 50 år sedan och
bedriver verksamhet i flera länder, även europeis-
ka. http://www.sanignacio-diocesis.com/
“Arbete-studie-bön”
San Miguelito är en lantbruksskola med ett tradi-
tionellt uppdrag att utbilda och evangelisera unga
manliga jordbrukare i åldrarna 12 till 18 år. Det
finns oftast runt 100 ungdomar från ett 30-tal
byar på skolan.
Gymnasiet utbildar också för arbete inom olika
industrigrenar. San Miguelito startar nu också en
högre utbildningsanstalt i närvaro av bolivianska
Catholic University-Chiquitos. Rektor Dr. Jesús
Munoz Diez beskriver sig som vandrande spansk
missionär som tillbringat 34 år i Sydamerika.
Under vårt besök blev vi oerhört väl mottagna.
Vi guidades runt på anläggningen, där vi fick sma-
ka på deras egentillverkade äppelyoghurt som var
helt gudomlig och åt en fantastisk lunch. De som
ville fick rida en tur på deras hästar, som annars
används för att driva boskapen. Innan dagen var
slut hade vi också badat i en sjö som liknade en
lerpöl.
Detta missionsarbete, som har temat “arbete-
studie-bön”, startade för 45 år sedan av några
religiösa missionärer, volontärer och lärare. San
Miguelito Agricultural Boarding School, ligger
22 km från San Ignacio de Velasco, huvudstad i
provinsen Velasco, Department of Santa Cruz de
la Sierra, Bolivia. Man äger 4700 hektar och man
har bland annat 1500 köttdjur. En önskan från
ledningen är att få tillstånd att starta krokodilupp-
födning.
Alla vägar i området är grusvägar i dåligt skick.
Vägen mellan San Ignacio - Santa Cruz är farbar
under hela året, men under regnperioden svårare.
Sträckan är 480 km och det tar ungefär 10-12
timmar att komma fram. Skolan är omgiven av
15 små samhällen på landsbygden med en sam-
manlagd befolkning på 5000 personer. Det största
samfundet har cirka 1000 invånare. Ungdomar
som går på skolan kommer från dessa och andra
mer avlägsna byar.
Både teori och praktik
Skolan är nästan gratis för ungdomarna och er-
bjuder logi, måltider, studiematerial, lärare,
grundläggande sjukvård, sport och rekreation. In-
ternatet kostar cirka 90 kronor per månad. Alla
elever kommer från fattiga familjer i små samhäl-
len på landsbygden. De flesta av dessa familjer
har ingen regelbunden inkomst men bedriver
jordbruk, jakt och fiske för sitt huvudsakliga up-
pehälle.
De är beroende av att periodvis arbeta med an-
dra sysslor på de stora gårdarna i området. Det är

14

mycket svårt att fastställa en genomsnittlig lön,
eftersom pengar sällan används. I vilket fall är
inkomsterna minimala och oregelbundna. Man
kan förstå att elevernas familjer gör stora uppof-
fringar för att låta sina barn gå i skolan. Denna
uppoffring innebär att vara utan ett barn, som har
stor betydelse för familjens ekonomi.
Eleverna deltar i arbetet med produktionen
(nötkreatur, jordbruk, livsmedel och teknik för
Lektioner på gatan
Gratis lektioner på gatan är en del av
verksamheten som Red Tinku, en
ideell organisation i Cochabamba,
bedriver. De försöker minska den
stora outbildade mängd personer
som finns i Bolivia.
Höjda röster, stora gester och mycket folk är
det vi möts av när vi promenerar in på Plazan i
Cochabamba. Det är kvällens undervisning som
pågår. Ja, här bedrivs lektioner mitt på torget.
Många har samlats för att lyssna till lärarna som
kommer från den ideella organisationen Red
Tinku.
Många saknar skolgång
En av lärarna får syn på oss och kommer oss till
mötes. Det är Ramiro, en ledargestalt inom Red
Tinku. Ramiro berättar att det i Bolivia finns
alltför många outbildade. Skolorna saknar ofta
resurser och många är för fattiga för att betala sin
skolgång. Dessutom har inte alla råd med tidning
och vet därför inte vad som händer i samhället.
Foto: Åsa Forslund
konstruktion, samt ekoturism). Utbildningen är
både teoretiskt och praktisk, man tar examen i
en av produktionsgrenarna men får erfarenhet av
dem alla. Man har 5 statliga och 7 missionärer som
lärare, dessutom bekostar Amerikanska ambas-
saden en engelskalärare. Lärarlönen ligger på cirka
1500 kronor per månad.
Man vill stödja ungdomarna att studera på uni-
versitetet istället för att bara arbeta hårt och direkt
Ramiro påpekar hur viktigt det är att befolkningen
är välinformerad och utbildad i ett demokratiskt
land. Därför arbetar Red Tinku med att undervisa
människor på gatan.
Vi frågar Ramiro vad han gör för att försörja sig,
skapa familj. De studenter som vill kan finansiera
sina högre studier genom att arbeta kvar på skolan
efter examen eller under lov.
Studenter från olika etniska folkgrupper
Studenterna tillhör många olika etniska folkgrup-
per tex Chiquitos, Guarayos, Quechua, Aymara.
Chiquitos och Guarayos studenterna kommer
från små byarna där 10 till 40 familjer bedriver
självförsörjande jordbruk med jakt och fiske. Que-
chua och Aymara studenterna kommer från olika
samhällen i det andinska höglandet, speciellt Po-
tosi.
Potosi är känt för sin gruvdrift, många gruvor har
dock stängt och den traditionella försörjningsmöj-
ligheten i området har därav förändrats.
Flertalet studenter kommer från fattiga familjer
med en ensamstående mor. Detta innebär att varje
förbättring av social karaktär har en direkt inver-
kan på mödrar och systrar som gör stora uppof-
fringar för att kunna skicka sina söner och bröder
till skolan San Miguelito. http://www.diocesis-
desanignacio.org.bo/en/educacion/sanmiguelito.
html
Åsa Forslund
Foto: Åsa Forslund
då jobbet inom Red Tinku är ideellt. Han svarar
att han valt att bara arbeta frivilligt med det han
brinner för; att ge människor rätt till kunskap.
Lina Degréus
15
 En bit av Eden
Att få se människors drömmar, starka vi-
sioner och hårda arbete mynna ut i en plats
där delar av världens växtlighet och rika
djurliv kanske kan få en chans att överleva
och finnas kvar för framtiden gav oss en
stunds eftertanke och nytt hopp.
CIWY, Comunidad Inti Wara Yassi, är en or-
ganisation som arbetar med att rehabilitera och
förvilda djur som har levt som husdjur eller i fån-
genskap. Organisationen har funnits sedan 1992
men var då inriktad på att lära fattiga, hemlösa
och föräldralösa barn sätt att försörja sig själva
och sina familjer. Under denna tid reste organi-
sationen vid ett flertal tillfällen runt i landet för
att lära barnen om Bolivia. På dessa resor stötte de
på många vanskötta djur och såg med nya ögon
på miljöförstöringen och skövlingen som skedde
i landet. Tillsammans med barnen bestämde sig
Foto: Amanda Samuelsson
16
CIWY för att starta en park som en tillflyktsort
och skydd för djur och natur. Verksamheten drivs
av volontärer från hela världen och idag har de tre
parker i Bolivia som huserar över 1000 djur som
tidigare levt under missförhållanden. Målsättnin-
gen med verksamheten, frånsett att skydda de djur
som de lyckas rädda från den svarta marknaden
och vanskötsel, är att informera och öka medvet-
enheten om miljöförstöring, utrotningshotade
arter och grymheten som sker i smugglingen av
djur. Verksamheten får inte pengar från varken
regeringen eller någon annan större organisation
vilket gör att de är beroende av donationer.
En hänförande vandring
Vi besökte en av CIWYs parker, Parque Machia,
som ligger utanför den lummiga lilla byn Villa tu-
nari. Där fick vi gosa med apor, lyssna till talande
papegojor och hälsa på en björnunge. Hettan och
den höga luftfuktigheten bidrog till att vandringen
i den vackra parken blev svettig och det var gläd-
jande när vi nådde fram till ett vattenfall där vi fick
svalka oss och ladda batterierna. Väl uppe på den
högsta punkten i parken imponerades vi av den
hänförande utsikten ut över chaparefloden och
Villa tunari. Vandringen var helt klart värt det. Vi
träffade flera av de volontärarbetande djurskötarna
som berättade om sina arbetsuppgifter som kunde
innefatta allt från att ha ansvar för en panter till att
mata apor eller informera turister. När en skötare
har ansvar för ett kattdjur, så följer de djuret un-
der cirka 8 timmar per dag i det tempo och på de
vägar som djuret väljer. Detta kan resultera i löpn-
Foto: Linn Lundberg
ing eller i att stå helt still, helt beroende på djuret.
Att man gör på detta vis är för att djurets liv skall
bli så likt ett liv i frihet som möjligt eftersom Bo-
livias lagar innebär att kattdjur och fåglar inte får
lämnas åter till naturen efter fångenskap.
Hotet mot djungelidyllen
Trots att vi upplevde Parque Machia som en djyn-
gelidyll sker det skövling av skogen även här. Villa
tunaris borgmästare beslutade under 2008 att det
ska byggas en ny väg genom parken så att turis-
ter ska få det lättare att ta sig med bil. Detta gick
naturligtvis inte förbi CIWY som kontaktade
pressen och helt sonika gick upp till borgmästa-
rens kontor för att förklara vilken negativ inverkan
detta bygge skulle få för djuren i parken. Borgmäs-
taren gick ut med att arbetet skulle stoppas men
tyvärr var detta en lögn och bygget fortskred som
planerat. CIWY skriver i sin sista vädjan för att få
politikerna att ta reson ”Cuando se corte el ultimo
arbol, cuando se contamiene el ultimo rio, cuando
se mate al ultimo animal, entonces el hombre se
dara cuenta que el dinero no se come!”. När det
sista trädet är nerhugget, när den sista floden är
förorenad, när det sista djuret är dödat, först då
kommer människan att inse att vi inte kan överl-
eva genom att äta pengar!
Är du intresserad av att arbeta som volontär el-
ler stödja CIWY, läs mer på http://www.intiwara-
yassi.org/
Linn Lundberg

Fest med
de döda
Todos los Santos är en viktig högtid i den
katolska kulturen. Människors dörrar är
öppna och gästerna bjuds på traditionella
maträtter. Under dagen fylls kyrkogården
med folk som smyckar gravarna.
Den 2 november begav vi oss till kyrkogården i El
Alto tillsammans med deltagare från teatergrup-
pen Albor. Vilken folkfest, hela kyrkogården var
full av människor. Man smyckade och dukade
upp runt och på gravarna med brödfigurer ”anta-
wawas”, sockerrör, dekorerade bakverk, blommor,
fotografier, mat och dryck. Todos los Santos är en
viktig dag med många influenser från den inhem-
ska och katolska kulturen. Vi tog en obesökt grav
i besittning och smyckade upp den. Därefter kom
barn, kvinnor och män som kunde böner, de bad
och fick gåvor som tack. Utsmyckningen gick åt
Foto: Åsa Forslund
med en väldig fart och man såg barn med påsar
fulla av intjänad mat. Folk både satt och gick på
och runt gravarna, det fanns inget oetiskt med det.
Mat och musik
Under denna tid i november, är människors dör-
rar öppna för gäster som kommer in och delar
de traditionella maträtterna. Man tillagar gärna
den avlidnes favoriträtter. På kyrkogårdar möts
familjer och själar med mer mat, musik och böner.
Man har professionella bönrabblare och grupper
av musiker går runt och spelar för de sällskap som
önskar mot ersättning. Vår upplevelse var att man
firar de döda med en fest istället för med sorg.
Fest vid kyrkogården
Även kvällen innan firas, vi åkte buss från Co-
bachabana och såg många människor i byarna
Foto: Åsa Forslund
som samlats utmed vägen i grupper för dryck och
samkväm.
Utanför kyrkogården var det också fest, med ti-
voli och andra nöjen. Många familjer väljer dock
att fira denna helgdag i hemmet, då kyrkogården
är trång. Vår kyrkogårdsguide som också var del-
tagare i teatergruppen Albor berättade att man hyr
graven, men maxtiden är åtta år, sedan kremeras
liket och man får med sig askan hem i en urna.
På kyrkogården kunde man se om det var ett barn
som låg begravt, då korsen hade olika färger, till
exempel barn hade vita utsmyckningar och kors.
Åsa Forslund
Foto: Åsa Forslund
17
 Alla barn behöver en familj

Foto:Silja Brynjolfsdottir

Alla barn behöver ett ställe där de kan växa upp och känna sig hemma, menar österrikaren Her-
mann Gmeiner grundaren av den världsomfattande organisationen sos-barn byar. Han såg att det
var många barn som blivit föräldrar lösa och hemlösa på grund av det andra världskriget, och han
vigde därför sitt liv till att arbeta med sos- barn byarna. I Santa Cruz finns en av många sos- barn
byar som blivit byggt runt om i världen, sedan den första blev bygd i Österrike 1949.

I Santa Cruz besökte vi den lokala sos-barn byn.
Bygget påbörjades 1992 och stod klart 1995. 130
barn finns samt 14 sos-mammor är bosatta här.
Barn byn ger ett estetiskt och inbjudande intryck.
Både husen och ute områdena ser rena och fina
ut. Det var ganska tomt på barn när vi var där på
besök, men så var vi där också mitt under skolda-
gen. Vi fick besöka ett av familjehusen, för att se
hur det såg ut samt möta en del av familjen. Det
såg ut som ett vanligt hem. Sos-mamman som för
övrigt var ifrån Lapaz berättade att hon var trettio
år och hade varit där i fyra år. Hon berättade också
att hon inte tänkt att skaffa egen familj, när hon är
färdig med jobbet som sos-mamma. Men det var
tydligt att det inte berodde på att hon var trött på
barn. Av de barn som hon var sos-mamma till var
den yngste sex och den äldsta femton. Som tillägg
till den själva sos-byn i Santa Cruz finns det även
en skola och social center och ungdomshus i sos
regi.
Starten på sos-barnbyar
Den allra första sos-barn byn blev grundad i byn
Imst i Österrike 1949. Grundaren heter Hermann
Gmeiner, han hade samma år startat organisatio-
nen sos-kinderorf. orsaken till att han startade
organisationen var de hemlösa och föräldrar lösa
barnen som var ett resultat av andra världskriget.
Tanken bakom organisationen var att barn skulle
hjälpas på bästa möjliga sätt och om de fick hjälp
skulle hjälpen vara så effektiv som möjligt. Barnen
behövde en plats som de kunde växa upp på och
kunna känna sig som hemma.
Hermann Gmeiner vigde resten av sitt liv till Foto: Thomas Svarén

18
arbetet med sos-barnbyar. Han var barnby ledare i världen som arbetar för försummade och föräldrar skolor sos-familj program och sos-socialomsorg.
barnbyn och organiserade uppbyggnaden av flera lösa barn. Barn som inte själva bor i en av deras byar men
barn byar i Österrike. Samt hjälpte till med att De hjälper 1.3 miljoner barn och deras familjer i närmiljön till en barn by kan också få hjälp från
få tillstånd till uppbyggnader av barn byar i andra runt om i 132 olika länder. Sos-barn byar arbe- organisationen genom exempelvis sos-familj pro-
länder. Konceptet bygger på fyra huvudprinciper tar med att hjälpa barn som antingen har förlorat gram.
mamma, hem, samfund, syskon. sina föräldrar eller blir försummade i omsorgen. I
Hermann Gmeiner besökte Bolivia redan 1968 anslutning till själva barn byarna finns även sos- Maria Kjelstad
och där mötte han en nunna Consolafa Winkler,
som var från hans hemland. Han frågade om han Foto: Thomas Svarén
kunde ta över ett barnhem i Cochabamba och
göra om det till en sos-barn by. Hon gick genast
med på detta och upprustningen startade redan
samma år. Detta blev starten för sos-barn byars
arbete i Bolivia.

Mer om Sos-barnbyar
Sos- barn byars vision är att alla barn ska få växa
upp i en familj som ger dem kärlek, trygghet och
omsorg, i en värld där barns rättigheter tas tillvara.
Sos-barn byar är en politisk och religiös obunden
organisation som arbetar i enlighet med Fns-
barnkonvention.
Sos-barn byar är den största organisationen i

Målet är en bättre livsstil!

I Sverige har vi ett ganska tryggt
socialt skyddsnät och har därför all-
tid något att luta oss tillbaka på om
något skulle gå snett. Att ha denna
trygghet är en självklarhet för oss,
men för Bolivias befolkning är det
bara något de kan drömma om. Har
man inga pengar får man vara utan
mat och tak över huvudet.

INDICEP är en organisation som försöker förbät-

tra de fattigas förhållanden, de har valt att inrikta
sig på barn och deras familjer och bidrar genom att
arbeta som en ideell socialnämnd.
Hjälper familjen...
Indicep försöker se till att fler utnyttjar möj-
ligheten till utbildning för att få mer kunskap
och för att på sikt kunna minska antalet tonårs-
föräldrar, kriminallitet, och våld, för att fler ska
komma bort från fattigdom.
Organisationen informerar också människorna
om deras rättigheter. De gör även hembesök hos
Foto: Amanda Samuelsson
familjer för att se vad de är i störst behov av, de
försöker hjälpa familjer att få det absolut nöd-
vändigaste. Sedan gör de återbesök för att se att
hjälpen utnyttjats på rätt sätt.
...och barnen
Indicep håller ögonen öppna för att barnen be-
handlas rätt och gör utredningar om de ser att
annat är fallet. Eftersom att det nästan bara är
ideell personal som arbetar i organisationen så har
de inte rätt enligt lag att själva ingripa om de ser
felaktiga handlingar. De måste därför förmedla vi-
dare sina utredningar för att barn exempelvis ska
bli omhändertagna eller liknande.
Trots att det ibland inte verkar finnas något slut
på det tunga jobb som Indiceps arbetare utför
så ger de sig aldrig utan håller gnistan uppe och
sprider sitt budskap vidare.
Silja Brynjolfsdottir

19
Andinsk pedagogik
I de flesta västländer fungerar utbildn-
ingssystemet på liknande sätt. Vi funderar
sällan på andra former för kunskap och
kunskapsöverföring. I den andinska världen
ser man på kunskap på ett helt annat sätt,
något man delar med andra och vikten av
det gemensamma kunnandet. Den andin-
ska världen har via kolonialiseringen ärvt vår
syn på ”det akademiska lärandet” och kun-
skap som en personlig ägodel. Nu försöker
man återskapa de ursprungliga formerna för
lärandet. Kawsay är en organisation som ar-
betar med detta.
Kawsay Bolivia vars fullständiga namn är; Centro
de Culturas Orginarias Kawsay (Centrum för urp-
srungsfolks kulturer -Kawsay) är en stiftelse som
bildades formellt 1999 ur organisationen Red
Tinku, men med arbete som pågått enda sedan
1995.
Och vad är då ursprungsfolk? FN-organet ILO,
International Labour Organisation, använder en
juridisk definition av begreppet ”ursprungsfolk”.
Den avser bestämda folkgrupper som var bosatta
inom ett område när andra folkgrupper grundade
en stat inom samma område. Men det är viktigt
att skilja på den juridiska definitionen och att inte
tolka det som att kolonier bestämt skulle bestå av
ursprungsfolk, även om så oftast är fallet.
Kawsay finns i Bolivia, Peru och Ecuador. Det
finns en samordning men i varje land är man en
självständig organisation.
För att förstå ursprungsfolkens, eller Kawsays,
kamp för ett universitet riktat mot ursprungsfolk
Foto: Amanda Samuelsson
20
finns det en hel del intressant och nödvändig in-
formation som bör klarläggas.
Bolivias ursprungsfolk och landets
självständighet
Bolivia är ett land som består av ca 32 olika urp-
srungsfolk. De två största ursprungsgrupperna
är Aymara och Quechua. De 32 grupperna har
bott i Bolivia sedan urminnes tider. På 1500-talet
när den ekonomiska krisen var stor i Europa be-
stämde sig spanjorerna för att leta guld och silver
i Sydamerika. Spanjorerna lurade inte bara män-
niskorna i Sydamerika som då var en del av Inka-
riket utan man kolonialiserade också världsdelen.
Med kolonisatörerna kom även deras syn på vad
utbildning var. Ett utbildningssystem med syfte
att utrota deras egna kunskaps och utbildningstra-
ditioner. Man försökte få ursprungsfolken att tro
att de saknade kunskap, kultur, utbildning, och
civilisation.
1825 blev Bolivia självständigt, men inte förrän
1952 fick ursprungsfolken rätt till utbildning. En
utbildning som inte grundades på deras kultur och
seder. Den offentlige statistiken i Bolivia idag visar
att utbildningen än idag inte når alla. På landsby-
gden och bland ursprungsfolk är analfabetismen
omfattande, speciellt bland kvinnorna.
Universitetsplaner
Därför arbetar Kawsay för att skapa ett universitet
för ursprungsfolk. Kawsay menar att upprätta ett
universitet är det rätta. De anser att det är viktigt
Foto: Lina Degréus
att skapa en utbildning som bygger på hela lan-
dets verklighet och behov. De anser att landets na-
tionella utbildningssystem inte svarar mot landets
verklighet och att det därför finns många utbil-
dade som inte hittar ett arbete motsvarande deras
utbildning.
Kawsays förslag om universitet UNIK (Univer-
sidad Indígena Originaria Intercultural Kawsay) är
alltså ett förslag som syftar till att skapa ett alter-
nativ inom den högre utbildningen och erkänner
betydelsen av våra olika identiteter. Kawsay menar
att de med säkerhet vet att deras ursprungskulturer
hade sina egna vetenskapliga system när det gäller
teknik, ekonomi, samhällsorganisation och and-
lighet, långt innan européerna kom. De vill alltså
nu återerövra dessa kunskaper för att hitta lösn-
ingar på de stora problem som dagens samhälle
har. Förslaget om universitet för ursprungsfolk
syftar inte till att isolera sig från andra, utan att
återerövra och stärka deras kultur och utifrån dessa
bygga alternativ son inkluderar alla folk.
De anser att det är väldigt viktigt att skapa en
högre utbildning som respekterar naturen, natur-
tillgångarna, vårt territorium, våra liv och allt le-
vande på denna planet. En utbildning som inte
fokuserar på att genera rikedomar åt ett fåtal eller
utnyttja och marginalisera en majoritet.
Kawsay tycker att universitetsutbildningen är lika
viktig som grundskoleutbildningen och att det
därför är nödvändigt att bekämpa föreställnin-
garna om att den endast är till för några utvalda.
Amanda Samuelsson
PLAN arbetar
för barnens bästa
Om stöd och projekt utgår från lokalbe-
folkningens behov kommer de också att
överleva och skapa långsiktig förändring för
barnens rättigheter. Utifrån FN:s barnkon-
vention stöttar PLAN lokalt arbete för en
bättre framtid.
I Plans mål är att ge barn i världen en bättre fram-
tid. De arbetar för att alla ska respektera barn, lys-
sna till dem och försvara deras rättigheter.
Plans utvecklingsarbete utgår från FN:s
barnkonvention och alla barns rätt att överleva,
utvecklas och delta.
När Plan inleder ett samarbete i ett nytt område,
börjar de alltid med att ta reda på vad både barn
och vuxna vill förbättra. Alla utvecklingsprojekt
sker på initiativ av lokalbefolkningen. Gemensamt
upprättas en långsiktig utvecklingsplan. Lokalbe-
folkningen driver sedan projekten med materiellt,
tekniskt och finansiellt stöd från Plan.
Lokalbefolkningen måste känna att det är de-
ras projekt och att de bär det yttersta ansvaret för
genomförandet. Det viktiga för Plan är att män-
niskor får möjlighet att själva förbättra sin livssitu-
ation.
Långsiktig utveckling kan ske när människor i
ett samhälle inser att de inte är maktlösa utan kan
bidra till en positiv förändring. Lokalbefolkningen
och Plan arbetar tillsammans för en bättre framtid.
Plan arbetar tillsammans med andra biståndsor-
ganisationer, samt med myndigheter och regerin-
gar i programländerna. De tar alltid hänsyn till
landets kultur och traditioner. Plan har över 7 000
anställda världen över, och cirka 60 000 lokala vo-
lontärer.
Plan i Bolivia
Organisationen Plan har arbetat i Bolivia sedan
1969. Bolivia är ett av Latinamerikas allra fatti-
gaste länder.
Inkomstskillnaderna mellan städerna och landsby-
gden är stora och inkomster från olja och naturgas
kommer inte landsbygdsbefolkningen, som till
största delen består av ursprungsbefolkning, till-
godo.
Hela 50 procent av landets befolkning är barn
och hälften av dessa lever i fattigdom och utanför-
skap. Inte sällan är de utsatta för våld. En tredjedel
av barnen under fem år i Plans projektområden
lider av kronisk undernäring. Bolivia är det land i
Sydamerika som har högst barna- och mödradöd-
lighet.
Nästan alla barn går i grundskolan men un-
dervisningen är av låg kvalitet, läs- och skrivkun-
nigheten är bristfällig. Bara ungefär hälften av alla
familjer har tillgång till rent dricksvatten och ac-
ceptabla sanitära förhållanden.
Plan är verksamt i sex av landets nio regioner
och deras arbete fokuserar på hälsovård, nutrition,
kvalitet i skolundervisningen, vatten och sanitet
samt yrkesutbildning och stöd till inkomsthöjande
verksamhet.
Plan har också etablerat sig som en viktig ak-
tör för barns rättigheter och deltar i flera allianser
och nätverk som arbetar för barns rättigheter. Sa-
marbetsparter är myndigheter på både lokal och
nationell nivå samt inhemska och internationella
organisationer.
Åsa Forslund
Foto: Åsa Forslund
21
Rädda Barnen
värdesätter alla barn
Rädda Barnen är en politiskt och religiöst obun-
den folkrörelse med verksamhet både i Sverige och
i åtta regioner runt om i världen. Med Barnkon-
ventionen som grund arbetar vi för att barn ska
få det bättre och för att barns rättigheter ska re-
spekteras.
Vision
Vår vision är en värld där Barnkonventionen
är förverkligad och alla barns rättigheter tillgo-
dosedda. Det är en värld
• som respekterar och värdesätter varje barn.
• som lyssnar till – och lär av – barn
• som ger varje barn framtidstro och möjligheter.
Rädda Barnen uppmärksammar när barns rät-
tigheter kränks. Vi väcker opinion i barnrätts-
frågor och påverkar makthavare – från kommuner
till FN. En svensk organisation med internationell
verksamhet
I Sverige arbetar vi tillsammans med medlem-
marna i våra lokalföreningar för att driva påver-
kansarbete och skapa opinion kring barns situa-
tion. Våra elva regionkontor runt om i landet ger
stöd till lokalföreningarna. Internationellt arbetar
vi i åtta regioner runtom i världen i nära samar-
bete med omkring 330 lokala och nationella or-
ganisationer. De är experter på barns situation i
sina samhällen och det är genom att stärka de na-
tionella krafterna och initiativen som vi kan uppnå
långsiktiga förbättringar av barnens levnadsvillkor.
Vi stärker våra samarbetsorganisationer så att de
kan verka som granskare och pådrivare i förhål-
lande till regering och förvaltning. Vi stödjer
också nätverk av barnrättsorganisationer på både
nationell, regional och global nivå.
Rädda Barnen i Astrid Lindgrens Vimmerby
Lokalförening
Var skulle Rädda Barnen finnas om inte just i
Vimmerby! Astrid Lindgren, en föregångare och
pionjär för barns rättigheter, ett föredöme och ett
rättesnöre och i vars anda vi vill kämpa för barns
rätt.
Vår lokalförening har cirka 200 medlemmar var-
av tjugo är aktiva. Vi har verksamhet som sträcker
sig över hela året. I en liten stad som Vimmerby
tycker vi det är viktigt att man samarbetar och vi
har glädjen att ha flera goda samarbetspartner.
Sedan flera år tillbaka har vi ett litet ”barnrättshus”
i Astrid Lindgrens Värld som är öppet under som-
marsäsongen, där finns ungdomar som ger infot-
mation om Rädda Barnens arbete och som håller i
aktiviteter för besökande barn.
Läxläsning för barn ”med annat modersmål än
svenska” är en annan av våra verksamheter. Vi ser
det som ett integrationsprojekt där barn får möj-
lighet att träffa trygga vuxna som ser till deras spe-
ciella behov. Under våren hoppas vi också kunna
starta samtalsgrupper för ungdomar i årskurs 8.
Dessutom arbetar vi med insamlingsaktiviteter
som golftävling, försäljning och lotterier, dessa ak-
tiviteter involverar många Rädda Barnare i Vim-
merby.

Barnkonventionen säger att

varje barn har rätt att utvecklas
Barnkonventionen, eller FN:s konvention om barns rättigheter som det egentligen heter, handlar om vilka rättigheter som bör gälla alla barn i världen oavsett
kultur, härkomst eller religion. Med barn menas alla människor under 18 år. Sverige skrev under Barnkonventionen år 1990, och lovade därmed att försöka
följa artiklarna i den. Idag har 140 länder skrivit under konventionen. Här är de 4 artiklar som anses vara Barnkonventionens hörnstenar:

Artikel 2 slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land
som har ratificerat den.

Artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet ”barnets bästa” är konventionens grund-
pelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.

Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moral-
iska, psykiska och sociala utvecklingen.

Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn
tas till barnets ålder och mognad.

22
23
Vi tackar alla som gjort det möjligt att producera den här tidningen - finan-
siärer, samarbetsorganisationer och ett speciellt tack till Nea, Bea, Michaela
och Therese som hjälpt oss med layoutarbetet.
Gracias hasta siempre!