[left.

htm]

Text- och fotogalleri Indexsida - Dick Emanuelsson - dickema@hotmail.com

<6570 tecken>

Gaskrigets offer i El Alto

Sofia var tre dagar när hennes pappa dödades av utsända
armésoldater i El Alto.

EL ALTO / 031101 / Bolivias vice justitieminister orkade inte mer.

Han satte sig på en trottoarkant och börja gråta hejdlöst. Carlos
Alarcón hade just hört vittnesmålen från de anhöriga till de mer
än 30 mördade invånarna i staden El Alto. Ett av dessa var José
Macia Quispe, 30, nybliven pappa till en liten söt bebis i den
aymarindianska familjen, tre dagar innan sin död.

Orden som drunknar i gråten hos Paulina Apace hörs plötsligt med
ett eko i den lilla enkla och tomma kyrkan i stadsdelen Villa Ingenio.
Bara några meter från oss låg José och tio andra döda kroppar
uppradade söndagen den 12 oktober. Fortfarande finns det blod, trots
att man försökt tvätta bort det, på den lilla estraden varifrån fader
Wilson Soria brukar hålla mässa. Josés och de andra offrens blod,
offer i det som i Bolivia går under benämningen ”Kriget om gasen”, är
som en påminnelse för församlingsborna om hur en brutal regim är
beredd att mörda sina egna landsmän för att tillfredsställa de
utländska storbolagen.

Paulina och hennes mamma är nu helt blottställda, ingen kan försörja

dem och de fem barnen som den 12 oktober blev föräldralösa när
armén intog Villa Ingenio och spred död och förintelse bland de
800.000 fattiga invånarna i El Alto. När de väpnade styrkorna drog sig

Create PDF in your applications with the Pdfcrowd HTML to PDF API PDFCROWD
 tillbaka lämnade de efter sig 28 döda och ett 100-tal skottskadade
varav åtta avled dagen efter.

Grannsolidaritet räddningen
– Det hördes en våldsam skottlossning och vi stängde in oss i våra
hus. Efter några timmar kom personer och meddelade oss att José
återfanns i kapellet, död. Vad ska jag göra? Jag har fem barn, säger
hon och brister ut igen i gråt. Jag har inga pengar, jag har absolut
ingenting!

Concepción Mamani är kvinnoledare i Villa Ingenio och kan inte hålla

tillbaka tårarna när hon Paulina, trots att det gått två veckor efter
massakern. Det som har hållit Paulina och hennes fem barn i livet är
grannarnas solidaritet.

Villa Ingenio var den stadsdel som drabbades värst av den statliga
terrorn, utlyst av ”El Gringo”, president Sanchez de Lozada. Paulina
mamma fortsätter berättelsen:

– ”Jag har fem barn, skjut inte”! ropade José till militärerna. Men de
sköt urskillningslöst, rakt in i bröstet på min måg, säger
aymaraindianskan med nio barn och kan inte kontrollera sig utan
faller också ut i en hejdlös gråt. Jag känner att jag själv är nära att
förlora fattningen och känner att i ögonen är tårarna är på väg.

Blodbad i februari

El Alto var epicentret för kampen under 45 dagar mot Goniregimen.

Denna trodde att den med vapenmakt kunde kuva bolivianerna som
han hade gjort i februari. Då genomfördes en skattehöjning på tolv
procent för alla som orsakade ett ramaskri. Till och med de dåligt
avlönade poliserna reste sig och var nära att inta presidentpalatset.
Goni beordrade eld mot de tusentals demonstranterna och efter att
gevärspiporna tystnat låg där 32 människor utan liv medan 230 hade
skottskadats. Protesterna i landet lade sig för tillfället men Goni
tvingades dra tillbaka sin skattehöjning.

Create PDF in your applications with the Pdfcrowd HTML to PDF API PDFCROWD
 Den 2 september inleddes en hungerstrejk i protest mot att regimen
ville exportera gas till Kalifornien, via en chilensk hamn. Företagen
som var kontrakterade var i första hand USA-bolag men även Shell,
spanska Repsol och brittiska BP var huvudintressenterna. För ett
skamlöst pris skulle de tjäna miljarder dollar på den bolivianska
naturgasen men lämna den klassiska misären bakom sig som de
gjort med Bolivias naturresurser som tenn och andra mineraler.

Vägblockader som svar på massaker

Felipe Quispe och andra bonde- och vänsterledare befann sig i
hungerstrejk och skulle inleda en dialog med regimen då denna
svarade med att massakrera protesterade indianer, bönder och lärare
i staden Warisata den 20 september. Quispe vägrade infinna sig till
en ”dialog med en mördare”, som han kallade presidenten.

Den förkrossande majoriteten av människorna i El Alto är före detta

gruvarbetare, quechua och aymaraindianer och ansåg måttet rågar.
De inledde vägblockader som svar på massakern i den indianska
staden Warisata, som krävde sex människoliv och ett 20-tal skadade.
Goni trodde att med massakrer kunde han kuva människorna. Men
för varje nytt offer anslöt sig allt fler människor till protesterna och
blockaderna.

Trots att invånarna i El Alto är bland Bolivias fattigaste, är

solidariteten och den politiska medvetenheten bland landets högsta.
När gruvarbetarna från Oruro-regionen i början av oktober
marscherade mot huvudstaden La Paz för att ”lyfta ut El Gringo från
presidentpalatset”, utspisades de i El Alto av människorna.

Privatiseringsdekret 21060

Dessa hade i tusentals avskedats 1985 av Gonis privatiseringsdekret

21060, som stängde eller privatiserade många gruvor i Bolivia. Vid
den tidpunkten var Goni ”planeringsminister”. Tiotusentals
gruvarbetare blev arbetslösa och många tvingades bosätta sig i El
Alto. Därför var det naturligt och självklart att utspisa de

Create PDF in your applications with the Pdfcrowd HTML to PDF API PDFCROWD
 marscherande gruvarbetarna som var på väg för att störta den
president som gjort massor av människor i El Alto arbetslösa.

Med dynamit försvarade de 2.500 gruvarbetarna, som tack för mat

och logi, de 800.000 invånarna i El Alto mot militärens attacker som
pågick under flera veckor i El Alto. Därefter fortsatte de marschen
nedför de branta sluttningarna mot La Paz, 500 meter längre ned.
Sedan var ”Slaktarens”, som han kallades av invånarna i El Alto,
dagar räknade.

El Alto förvandlades under de 45 dagarna till ett ”Revolutionens

centrum”. Alla infartsvägar till miljonstaden La Paz går förbi El Alto.
Den som kontrollerar El Alto kontrollerar också La Paz. I La Paz
fanns inga som helst förnödenheter eftersom blockaderna stod emot i
El Alto.

Varför skyddar USA ”Goni”?

Paulina och de andra anhöriga till offren befinner sig nu i slutet av
november i hungerstrejk utanför presidentpalatset. Vicepresident
Carlos Mesa, som avgick fyra dagar innan Goni lämnade Bolivia för
USA, har lovat att betala 50.000 bolivianos, ungefär lika många
svenska kronor, till varje offer för den statliga terrorismen.

Men det förslår inte långt. De anhöriga har krävt 120.000 kronor och
att staten garanterar att de föräldralösa barnen får en fri skolgång och
ekonomisk ersättning som gör att de kan leva fram till 18 års ålder.
Men den nya regimen tvekar och bäddar för nya protester.

De anhöriga har också krävt att den flyende presidenten ska

deporteras tillbaka till Bolivia av USA och ställas inför rätta för
folkmord. Hans försvars- och inrikesminister är också ansvariga för
massmorden men varken generalerna eller de avsatta ministrarna
har ens kallats till förhör. Militären är helt intakt.

Vems mänskliga rättigheter?

Create PDF in your applications with the Pdfcrowd HTML to PDF API PDFCROWD
 Lilla Sofia har vaknat av gråtattackerna och hennes skrik är ett skrik
efter mat. Men kommer hon att få den mat och trygghet som hon
hade innan den 12 oktober, även om hon i El Alto föddes till de
fattigaste förhållandena man kan tänka sig?

Vems intressen besvarar Carlos Mesa, Internationella Valutafondens

krav på återbetalningar av de 4,6 miljarder dollar i utlandsskuld eller
lilla Sofias mänskliga rätt till liv?

Var det kanske det som vice justitieministern funderade på när han
brast ut i gråt, fyra dagar senare när han hörde Paulinas och de
andra anhöriga till offren för Kriget om gasen i Bolivia?

Dick Emanuelsson
Läs mer om Bolivia

Create PDF in your applications with the Pdfcrowd HTML to PDF API PDFCROWD