1

Sjunde försöket

Innehåll

Immanuel Kants numera väl förankrade s.k. begränsande idé- och tankekategorier. 2
Teorin om the most primordial memory stöttas alternativ bärs upp av följande trossatser. 4
Inre form och inre natur. 5
Men rummet kan inte kröka sig! 7
Rum och tid är i sina renaste inre fenomenologiska former enbart minne. 8
Bakgrunden till en empirisk undersökning av the most primordial memory; urminnet. 9
Så här bör världen i grunden se ut, genom de ögon som idén/teorin om the most primordial
memory; urminnet låter oss se med. 10
Noter 12
 2

Sjunde försöket

Rum och tid ingår i Immanuel Kants numera väl förankrade s.k. begränsande idé- och
1
tankekategorier . Det något speciella med dessa kategorier är att Kant själv ibland uppfattade
2
dem som mer fördunklande än klargörande . De exakta detaljerna i denna mörkerprocess
offentliggjorde Kant dock aldrig. Man kan man med fog ändå påstå att oavsett vad exakt i
detalj som ingick i den aktuella begränsningen var Kants syn på rum och tid redan grundlagd
sen tidigare, och härvidlag betonade han att fenomenparet rum och tid inbegriper själva
förutsättningen för hur vi människor upplever och ser på till exempel de yttre fysiska
fenomenen. Han kunde bland annat visa att rum och tid består av rena inre former. De kan
därigenom aldrig befinna sig utanför språket; utanför vårt medvetande. Rum och tid är m.a.o.
endast grundade i språket som är av alltigenom inre art. Kant kunde också från sitt renodlade
fenomenologiska perspektiv utnyttja den logik som gör det möjligt att upptäcka att rummet
och tiden innesluter själva grunden för vår förmåga till språk överhuvudtaget.
Härifrån tog han det naturliga steget till vårt medvetande eller till språkets egentliga forum.
Det var i vår förmåga till språk som han helt enkelt placerade grunden för vårt medvetande.
Medvetandet har alltså sin grund i den rena inre formen och naturen hos fenomenen rum och
tid. Enligt Kant bärs även medvetandet upp på ett likvärdigt sätt, och då såväl medvetandet
som rummet och tiden i grunden omfattas av dessa rena inre former och naturer, saknar de
också all reell existens i sinnevärlden/den yttre fysiska världen.

I och med det som just presenterats om Kants två mest centrala begränsande idé- och
tankekategorier påbörjas alldeles strax arbetet med att försöka klargöra idén/teorin om det
som hitintills/i sammanhanget namngetts som the most primordial memory; urminnet
(framförallt i försöken tre, fem och sex).

Idén/teorin om the most primordial memory; urminnet är grundlagd på ett exakt likvärdigt sätt
som vårt medvetande, nämligen i rummets och tidens gemensamma rena inre form och natur,
och den omständigheten kommer här att utnyttjas fullt ut.

Då det här handlar om att publicera en ny idé/teori, som innehåller nya sätt att se på fenomen
som rummet, tiden, medvetandet, språket, den inre och yttre naturen, den fysiska och mentala
världen etc. är det rimligt att inledningsvis blottlägga några av de grundförutsättande
trossatserna för denna nya idé/teoribildning. De kan jämföras med de trossatser som vissa
 3

auktoriteter på området tidigare postulerat som självklara sanningar och som då bidragit till
att bära upp någon aktuell idé eller teori - förekommer i nästan samtliga teoribyggen inom
bl.a. den moderna fysiken.
Den första av dessa trossatser; 1: Rum och tid är av ren inre natur och båda har en ren inre
form. Det innebär att vare sig rummet eller tiden, kan existera utanför vårt medvetande/vårt
språk. Skulle de isoleras (utanför allt annat) kan varken rummet eller tiden, förnimmas av oss
människor med våra sinnen eller under de omständigheter som normalt gäller för det vi
upplever som existerande i den yttre fysiska världen. Detta är en trossats, men det är en
trossats på exakt samma sätt som trossatserna inom den moderna fysiken är det, och som i
detta fall meddelar att både rum och tid finns där ute i den fysiska världen (alltså en trossats
av helt motsatt slag än den här första; 1), och att de av fysikerna definieras som tillhörande det
fysiska med hjälp av sina måttstockar; t.ex. ett måttband respektive en klocka.
Den andra trossatsen; 2: Det existerar ett begreppsligt substitutionsfenomen för tiden och det
är rätt och slätt minnet/minnena eller naturens förmåga att minnas. Uttrycket the most
primordial memory; urminnet kan då t.v. uppfattas som samtliga minnesstrukturer, -gestalter,
-former, -koder-, -bilder etc. som förekommer i vår natur som helhet.
The most primordial memory; urminnet jämställs med vårt medvetande, och knyts då enbart
till oss människor; vårt språk/vårt medvetande; 3. Det vi t.ex. medvetandegör hos oss själva
på det personliga planet har i grunden och tidigare enbart funnits i urminnet; the most
primordial memory - på en alltigenom opersonlig/neutral nivå.
När något blir medvetandegjort hos oss; exempelvis ny kunskap om vår natur, sker detta via
energi- eller kraftkällan i the most primordial memory, urminnet vars rena inre form
alltigenom ersätter det traditionella fysiska rummet; allt rum; alla volymer och rymder i hela
universum, och därmed blottläggs slutligen den fjärde påtalade trossatsen; 4.
 4

Idén/teorin om the most primordial memory; urminnet stöttas alternativ bärs upp av följande
trossatser:

1. Rum och tid är av ren inre natur och form, de kan därmed inte existera utanför vårt
medvetande/vårt språk.
2. Tiden som fenomen ersätts av samtliga minnesstrukturer, -gestalter, -former, -koder-, -
bilder etc. som existerar i vår natur som helhet.
3. The most primordial memory; urminnet jämställs med vårt medvetande. Det vi t.ex.
medvetandegör hos oss själva på ett personligt plan har tidigare enbart funnits i the
most primordial memory; urminnet och där på en alltigenom opersonlig/neutral nivå.
4. Den energi- och kraftkälla som existerar inom ramen för urminnets inneboende helhet
förekommer där som en slags urmoder för alla naturfenomen, och inom den ramen
finns inget traditionellt fysiskt rum överhuvudtaget.

Härifrån skulle man kunna bege sig till vilket ställe som helst i den just framställda
inledningstexten och därifrån sen fortsätta den presumtivt aktuella texten som något
alltigenom representativt för hela framställningen som sådan, utan att man därigenom inte lika
bra skulle ha kunnat börja den aktuella textfortsättningen från ett helt annat och precis lika
effektivt ställe.
Detta arbete fullföljer dock den policy som det hela inleddes med nämligen i Immanuel Kants
3
idéer och framförallt som de kommer till uttryck i hans arbete kritik av rena förnuftet , och
som filosofihistoriskt ibland brukar benämnas den Kopernikanska idé-revolutionen. Vill man
vara extremt kortfattad kan man utan tvekan påstå: Med detta idéarbete fullföljs och avslutas
den idérevolution som en gång Immanuel Kant startade. Det som kommer att ske här är att
försöka precisera Kants utgångspunkter för hans Kopernikanskt revolutionära idéer samt även
för den kritik han riktade mot vissa traditionella idéer som förekom då - och som fortfarande
gör det - speciellt om rum, tid och människans medvetande.
 5

Vi betraktar punkten 4 ovan, och fullföljer dess inneboende logik, som bl.a. säger: Rum och
tid befinner sig här i sina ursprungliga tillstånd: Inre form och inre natur.

Immanuel Kant kunde visa och konstatera att rum och tid aldrig någonsin lämnar dessa sina
ursprungliga tillstånd: Rummets och tidens rena inre form och natur. Som sådana utgör de
heller ingenting annat än den Kopernikanska idé-revolutionens allra mest kärnfyllda form
och natur.

De förekommer där i sitt levande rena inre energifält. Detta rena inre skeende fyller hela det
traditionella fysiska rummet, och det ligger alltid först i ordningen*. Det är alltså denna rena
inre form och natur som alltigenom förutsätter och grundlägger samtliga yttre fysiska
fenomen och -skeenden och allt det som för övrigt äger rum i sinnevärlden/den yttre fysiska
naturen. M.a.o. i grunden (i den rena inre formen och naturen) existerar det traditionella
fysiska rummet inte alls.
Det går helt enkelt inte att hitta någon renodlad yttre plattform varifrån vi skulle kunna
betrakta/studera det yttre rummet och den yttre tiden, då en sådan yttre plattform helt saknar
existens. Vi är en gång för alla hänvisade till det introspektiva sättet att se på tid och rum.
Man kan till och med drista sig till att säga, genom vårt kollektiva medvetande består rummet
och tiden av denna gemensamma rena inre form och natur, som Immanuel Kant gjorde klar
och tydlig för oss i samband med att han publicerade sina Kopernikanskt revolutionära idéer i
slutet av 1700-talet.
Tänkarna/filosoferna efter Kant har naturligtvis på olika sätt försökt passera förbi honom eller
utvecklat egna idéer bredvid hans. Gemensamt för de flesta av dem har varit att de förbisett
hans idé-revolution. Ibland har det också sett ut som om man låtsats som om den inte ens ägt
4 5
rum. Det här senare gäller bland andra Edmund Husserl och Maurice Merleau-Ponty . Det är
anmärkningsvärt med tanke på deras goda renommé och att båda två anses som den
nuvarande fenomenologins främsta företrädare. Husserl uppfattas idag t.o.m. som den
moderna fenomenologins grundare.
En logiker eller matematiker av modernt snitt skulle nog inte kunna inse att the most
primordial memory; urminnet inte existerar i något traditionellt rumsligt hänseende, om det
kom på tal på det sätt som det just gjorts i detta sammanhang. Till saken hör dock, vilket bör
betonas, att all traditionell logik och matematik vilar på grunder i vilka ingår att räkna med att
samtliga materiella objekt existerar i de traditionella rum som de äger sina respektive
utsträckningar i.
När nu förhållandet är ett helt annat eller att urminnet; the most primordial memory, övertagit
den traditionella fysiska platsens plats så att säga, bör därför den logik (och matematik) gälla
som tar detta i beaktande.
 6

Fortfarande gäller att i princip all forskning, inom exempelvis modern fysik, utgår från de
slutsatser som vår nutida logik och matematik påbjuder.
Man kan också uttrycka saken så här: Logiken och matematiken av idag vilar på missvisande
grunder och detta genomsyrar - såväl teoretiskt som empiriskt - i princip all modern forskning
och vetenskap.
Det påstås ibland från kosmologer m.fl. att universum rent rumsligt har sin begränsning, t.ex.
att universum är utrustat med en s.k. händelsehorisont, utanför den händer ingenting. Där går
helt enkelt gränsen för vårt universums totala rymd, och utanför den gränsen måste enligt
samma förespråkare som ovan antingen ett eller flera andra universum finnas med sina egna
rum och rymder - eller ingenting alls. Hela idén med t.ex. den aktuella händelsehorisonten
vilar på grunden att vi med säkerhet vet vad rummet (vilket rum som helst) är i sig själv.
Vad rummet är i sig själv vet vi ingenting om (enligt Immanuel Kants begränsande tanke- och
idékategori om rummet).
Universums totala rum eller rymd består av the most primordial memory; urminnet och det
uppfyller allt traditionellt rum, alltså även det rum som kan tänkas finnas utanför universums
totala rum. Härigenom kan det heller inte finnas några andra universum utanför eller bredvid
vårt eget som på olika sätt kan påverka skeendet i vårt eget. Rummet är i klartext alltigenom
obefintligt, och skeendet i naturen kan i grunden endast knytas till de minnesstrukturer, -
former, -gestalter, -koder, -bilder etc. som vi genom vårt medvetande uppfattar eller upptäcker
som olika uttryck av yttre fysiska och inre mentala fenomen, som vi traditionellt menar ingår i
den fysiska klocktidens händelseförlopp. Talet om att tiden på olika sätt är verksamt i naturen
ges därmed en mer korrekt och meningsfylld innebörd, som helt skiljer sig från våra
traditionsbundna bilder.

Rumtiden

6 7
Nikola Tesla (1856 – 1943) uttryckte sig kritisk till Einsteins relativitetsteorier som han
kallade ”för en storartad matematisk dräkt som fascinerar, bländar och gör folk blinda för de
underliggande felaktigheterna. Teorin är som en purpurklädd tiggare som de okunniga misstar
för kung. Dess förespråkare är briljanta människor, men de är metafysiker snarare än
11
vetenskapsmän” . Tesla menade även att mycket av Einsteins relativitetsteorier redan hade
förts fram av den kroatiske filosofen och matematikern Roger Joseph Boscovic (1711 –
8
1787). Tesla har sagt följande i en opublicerad intervju från 1936: " Relativitetsteorin är
förresten mycket äldre än dess nutida förespråkare. Den lades fram för mer än 200 år sedan av
min lysande landsman R J Boscovic, den store filosofen, som skrev några tusen band utmärkt
litteratur inom väldigt varierande ämnen. Boscovics arbete behandlade relativitet, däribland
den så kallade rumtiden” 11.
 7

Sin egen uppfattning om relativitetsteorierna beskrev Tesla med följande ord: "Jag anser att
rymden inte kan vara krökt av den enkla anledningen att den inte kan ha några egenskaper.
Man skulle lika gärna kunna säga att Gud har egenskaper.
Det har han inte utan bara kännetecken och dessa har vi själva skapat. Egenskaper kan man
bara tala om när man har att göra med materia som fyller rymden. Att säga att rymden kröks
vid förekomsten av stora kroppar är som att hävda att någonting kan påverkas av ingenting.
Jag, och flera med mig, vägrar skriva under på en sådan uppfattning” 12.

Teslas syn på rumtiden i tappningen här ovan liknar den som man skulle kunna ha om the
most primordial memory; urminnet. Skillnaden är ju förstås att urminnet inte innehåller något
traditionellt rum alls, och den fysiska tiden (klocktiden) är här också bortkopplad och kan
man säga förvandlad till ett totalt minne för allt.
I sammanhanget kan man också hävda att den matematik som bl.a. Einstein använde sig av
för att ge bild åt det fenomen som idag benämns rumtiden) är ett rent inre fenomen med rena
inre former. Matematikens inre (språkliga) egenskaper (inre form och inre natur) är m.a.o.
exakt likvärdig rummets och tidens; om vi följer den logik som Kants begränsande idé- och
tankekategorier gör anspråk på. Man kan därför se på detta - om rumtiden - på det sättet att
Einstein har dragit de korrekta slutsatserna rent fenomenologiskt vad gäller den matematik
som bär upp hans relativitetsteorier, och rumtid, men därutöver gäller, de numera klassiska
relativitetsteorierna saknar korrekta grundpremisser
Hos gemene man florerar förstås idén om det krökta rummet (tidens krökning in i rummet till
en s.k. fjärde dimension hos rummet).
Men rummet kan inte kröka sig!
Åtminstone inte på det sätt som bl.a. Einstein lät ge sken av i sitt relativitetstänkande och
framförallt inte på det sätt som han gav uttryck åt i sin allmänna relativitetsteori.
Att t.ex. solens ljus kröker sig (eller viker av) när det passerar t.ex. jorden beror inte på den
s.k. rumtidens påverkan.
Som sagt, rummet saknar förmågan att kröka sig därför att rummet på den grundlagda nivån
inte existerar överhuvudtaget. Något som inte finns kan inte ha några egenskaper. Rummet
kan i grunden inte ha fyra dimensioner och heller inte flera än så.
Tiden
Tiden existerar i vår natur som ett fysiskt substitutionsfenomen för fenomenet minne eller för
alla de aktuella minnesformerna, -gestalterna, -koderna, -strukturerna, -bilderna etc.
 8

Likvärdiga metafysiska tidsspekulationer har varit aktuella tidigare i filosofihistorien, ett känt
9
fall är Martin Heidegger . Hans syn på tiden som ett rent inre fenomen var dock ganska diffus,
han sträckte sig ändå till att säga om fenomenet tiden att det i mångt och mycket liknar
fenomenet vårt minne.
Här handlar det om att kunna ersätta de utomordentligt traditionella, neutrala och fysiska
fenomenen rum och tid med det som dessa två fenomen i grunden faktiskt betyder och
innebär:
Rum och tid är i sina renaste inre fenomenologiska former enbart minne.
Självfallet kan detta på begreppsnivån anses vara en metafysisk spekulation. Till saken hör att
denna metafysiska spekulation i grund och botten är av exakt samma slag som den
metafysiska spekulation som t.ex. Einstein använde sig av i sina relativitetsteorier; om
exempelvis rummet, tiden och rumtiden, och den som Kant utnyttjade i sina revolutionärt
Kopernikanska idéer om rum och tid.
Båda de aktuella fallen, såväl Einsteins metafysiska spekulation som Kants vann ryktbarhet
när de fann genklang hos gemene man. Men faktum kvarstår, oavsett ryktbarhet och ev.
nyttoeffekter i de praktiska hänseendena, i båda fallen har vare sig rum eller tid några som
helst korrekta grundpremisser, som de däremot fått inom ramen för urminnet eller the most
primordial memory. Fallet urminnet; the most primordial memory är tveklöst en metafysisk
spekulation i lika hög grad som Einsteins och Kants dito. Skillnaden är att i the most
primordial memory inbegrips naturen som en helhet vari samtliga naturfenomen har och får
ett gemensamt ursprung.
En fördel med detta är att fenomen som vi uttrycker som bl.a. själen, anden, andan,
metafysiken, transcendensen, intuitionen och känslor som glädje, hat, sorg, rädsla, ursinne,
skam, skuld etc. tar plats på samma scen som de yttre fysiska fenomenen, och kan därmed
behandlas som existerande i en och samma värld med en och samma grundförutsättning.
På ytan kan det kanske uppfattas som en mycket kortsiktig vinst, för hur i hela fridens namn
ska man kunna leda i bevis att idén eller teorin om the most primordial memory; urminnet är
korrekt-giltig i ett strikt vetenskapligt hänseende, och hur ska en sådan vederläggning i så fall
gå till rent empiriskt? Finns det alls några godtagbara metoder för att genomföra en sådan
vetenskaplig-empirisk undersökning?
Låt oss titta närmare på den saken!
Men tillåt oss först ändå att dröja kvar en stund vid urminnets teoretiska fördelar i jämförelse
med ett relativt känt teoribygge från den moderna fysikens forskningsområde.
Teorin om ursmällen (bigbang-teorin)
 9

Den här teorin ger vid handen att rummet och tiden föddes just då själva ursmällen gick av
stapeln, för ca 13,6 miljarder år sedan. Enligt teorin skedde själva födelsen även ur ett något
som kan kallas ett absolut ingenting (intet).
Vare sig rummet eller tiden föddes i det aktuella ögonblicket eftersom såväl rummet som
tiden redan innan smällen existerade i sina rena inre former, och då det handlade om en
födelse så tilldrog den sig genom ett något som här fått namnet the most primordial memory;
urminnet och detta något existerar på samtliga platser i det som i fysisk mening kallas rummet
alternativt universum

Bakgrunden till en empirisk undersökning av the most primordial memory; urminnet.

Den kritiska punkten skulle kunna vara storleken, alltså storleken på the most primordial
memory; urminnet, om man initialt kanske vill försöka mäta/jämföra den med andra objekt på
den s.k. elementarpartikelnivån.
Skulle vi exempelvis välja ut en s.k. Higgsboson (eller del av den) och försöka relatera den till
the most primordial memory; urminnet, kan vi påstå att Higgsbosonen (eller en del av den))
-35
har en storlek av ca 10 mm, alltså borde just här i just detta sammanhang urminnets storlek
ligga på ungefär samma nivå.
Frågan som skulle kunna ställas är, om vi hade tillgång till ett svepelektronmikroskop av den
kaliber som låg bakom de upptäckter som ledde till 2017 års nobelpris i medicin (fysiologi),
finns det då en möjlighet att få en glimt av the most primordial memory?
Eller är den aktuella empirin mer svårfångad och av helt annat slag eller av en helt annan
dignitet?
Kanske bör vi anlägga ett perspektiv lik det som användes i sjätte försöket och som handlade
om fysikens medium fältet?
Den s.k. fältteoretiska utgångspunkten har rötter som sträcker sig till Boscovic, Faraday och
10
Maxwell . Enkelt uttryckt kan man säga att det rum eller den rymd som omger till exempel en
elementarpartikel kan approximeras till ett enda fält (av det oändliga antal fält som finns i
något aktuellt rum). Fältet sägs då vara ett medium som är spritt i hela det aktuella rummet.
Det är också ett sådant fält som kan sägas vara upprinnelsen till all, på stället, närvarande
energi. Det är från detta medium/detta fält som den aktuella energin sprids/fördelas på ett
kontinuerligt sätt tvärsigenom hela sammanhanget.
 10

Vill man uttrycka sig som en fysiker kan man nu också påstå att det är den aktuella energin
som förslagsvis skapar det elektromagnetiska fältet.
På det hela taget finns det faktiskt klara likheter i det som här tidigare (ovan) postulerats om
the most primordial memory; urminnets utbredning i det klassiska/fysiska rummet och fältets
utbredning i samma rum.
Kan detta härledas till Faraday och Boscovic vad det gäller själva idén om fältet som sådant?
Skulle det t.o.m. kunna ses som sannolikt att även Immanuel Kant kan ha ett ord med i laget?
Boscovic och Kant måste ju ha varit medvetna om varandras idéer om t.ex. rummet och tiden,
eller åtminstone läst varandras texter om de aktuella fenomenen.
Det fältteoretiska tänkandet (och den därmed den dithörande tillämpade matematiken) har
under årens lopp kunnat appliceras på en mängd olika fysikaliska företeelser; Maxwell´s
elektromagnetiska vågor, Higgsbosonen och Higgsmekanismen, Dirac´s osynliga antimateria,
Konstantin Meyl´s skalära magnetiska vågor etc.

Så här bör världen i grunden se ut, genom de ögon som idén/teorin om the most primordial
memory; urminnet låter oss se med:

Tvärsigenom helheten av det som idag namnges som det fysiska rummet (hela universum)
befinner sig ett fält som enbart består av the most primordial memory; urminnet.
I detta alla minnens fält finns ungefär 75 % av universums totala energi (ren inre energi).
Fältet befinner sig i fullständig stillhet, det rör sig inte i någon enda riktning, har aldrig
gjort det och kommer heller aldrig att göra det.
Antingen något annat (något fysiskt objekt) rör sig eller befinner sig i stillhet, exempelvis en
ljuspartikel respektive en, av t.ex. gravitation, inlåst ljuspartikel, så finns de först och främst i
detta alla minnens fält, det är därifrån som deras första input ordnas.
Det är där deras grundläggande näring tillförs, det är den som gör att det överhuvudtaget
förekommer något som kan kallas ljus.
Det är också det här näringstillskottet av inre energi i dess rena inre natur och form som gör
det möjligt för oss människor att uppfatta världen.
Detta minnesfält bär också upp varenda atom/cell i vår hjärna, i vår kropp, ja, i allt biologiskt
liv här på jorden.
Detta alla minnens fält är också det som alstrar allt som f.n. existerar i vårt medvetande.
 11

Varje medvetande är naturligtvis personligt och alltigenom färgat av de egna

livserfarenheterna, men dessutom finns där ett kollektivt medvetande som alla har tillgång till,
åtminstone rent teoretiskt. Det är detta kollektiva medvetande som bl.a. olika forskare och
vetenskapsmän söker i när de letar efter något empiriskt intressant, som ännu inte hunnit
vederläggas, som korrekt eller inte.
Förutom det personliga och kollektiva medvetandet så finns där även ett opersonligt
gemensamt medvetande som härbärgerar allt som existerar i det personliga och i det
kollektiva medvetandet.
Det är detta opersonliga gemensamma totalmedvetande som vi till och från kan få viss
kontakt med, och då via fenomen som vi uttrycker som exempelvis själen, anden, andan,
transcendensen, intuitionen etc.
Helheten i den process som förekommer i detta levande fält av urminne är ständigt
återkommande. Här finns ingen ideal början och inget idealt slut. Det som oupphörligen
driver på är the most primordial memory; urminnet av oss; exempelvis du och jag.
 12

Noter

1, Immanuel Kant (1724-1804). Kritik av rena förnuftet. Översatt till svenska från tyska
originalet. Lund 1922: 154-164.
2, Kant´s Prolegomena to Any Future Metaphysics, edit. By Beryl Logan. Routledge. GB
1996: 91 – 106.
3, Alf Ahlberg. Vetenskapslära. Norstedt & Söner. Stockholm 1923: 23-40.
4, Edmund Husserl (1859-1938).
5, Maurice Merleau-Ponty (1908-1961).
6, Nikola Tesla (1856-1943).
7, Albert Einstein (1879-1955), presentatören av den allmänna relativitetsteorin; 1915.
8, Roger Joseph Boscovic (1711-1787).
9, Martin Heidegger (1889-1976).
10, Boscovic, Faraday och Maxwell. Boscovic (ovan).
Michael Faraday (1791-1867) och James Clerk Maxwell (1831-1879).
Maxwell visade att elektriska och magnetiska fält rör sig genom rummet som vågor
i ljusets hastighet.
Boscovic krediteras för idén om fältet, Faraday och Maxwell ärvde idén från Boscovic.
http://www.meyl.eu/go/index.php?dir=10_Home&page=1&sublevel=0

11, Nikola Tesla upptäckte de elektriska vågorna 1888.

12, https://en.wikipedia.org/wiki/Nikola_Tesla . 18/10-2017