Reportage

19 januari 2017 Flamman 

9

Av säkerhetsskäl har vi inte kunnat ta några bilder inifrån Fraijanes-fängelset.
Bilden visar en man i en isoleringscell på anstalten. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT.

En kvinnlig gängledare, en
mordmisstänkt inrikesminister
och en revolutionär polischef
I den andra delen av sitt reportage från Guatemala och Nicaragua har Latinamerikareportrarna
Dick och Miriam Emanuelsson träffat den kvinnliga gängledaren Vivanca, dömd till 31 års
fängelse för ”konspiratoriskt mordförsök”. De förklarar även hur den politiska och ekonomiska
eliten i Guatemala kommer undan med organiserad brottslighet och Nicaraguas vice polischef
berättar varför Las Maras-gängen inte finns i det vänsterstyrda Nicaragua.
GUATEMALA CITY I fängelset Fraijanes I finns sammanlagt åtta avdelningar
med vardera 120 kvinnliga fångar. Vi
passerar två nya kontroller och får ytterligare fyra stämplar impregnerade i
högerarmen. Dagen till ära spelar en

av avdelningarna fotboll och kvinnorna
går verkligen in för det. Ett par busvisslingar både för mig och för Miriam
är välkomstsignalen när ett hundratal
kvinnliga fångar fäster ögonen på oss.
Kvinnorna är i åldern 18 år och uppåt

och de flesta är hårt sminkade och har
klätt upp sig. Det som imponerar är den
mängd lesbiska par som går hand i hand
utan den minsta blygsel. Där finns också
fyra till fem barn under tre år, bara på
denna avdelning. I augusti 2016 fanns det

i Guatemala 18 718 män och 1 984 kvinnliga fångar i landets fängelser. Dessa har
en kapacitet på bara 6 809 platser vilket
innebär en kraftig överbelastning.
Fortsättning sid 10

10 

Reportage

  Flamman 19 januari 2017

En kort tid innan Vielman skulle arresteras lämnade han Guatemala och slog sig ner i Barcelona. Där greps han den 13 oktober 2010 anklagad för morden på elva fångar i fängelset Granja Pavón.
Foto: MOISES CASTILLO/AP/TT.

Priscila Mazariegas Echevarria är i
50-årsåldern och dyker plötsligt upp
bakom oss och frågar vilka vi är när
vi står där och tittar på fotbollsdamernas match. Hon har suttit här i tre och
ett halvt år, anklagad för att ha lejt en
lönnmördare med uppgiften att mörda
hennes man. Åklagaren säger att motivet är att han hade en kärleksaffär med
en 20-åring. Hon nekar till anklagelsen
men vill inte gå djupare in på frågan.
–  Jag är vald till chef av 120 kvinnor
på avdelningen, säger hon samtidigt
som hon skruvar på sitt guldhalsband.
Det är uppenbart att vi framför oss har
en av maffians representanter i denna
del av kvinnofängelset.
–  Maten är för jävlig och jag äter den
inte utan får in annan mat som jag så
klart betalar för. Jag överlåter också
tvätten och städningen till kamrater
som inte har egna inkomster som jag.
Enligt henne själv styr hon med järnhand och har tre regler för sina medsystrar i sektionen: inga fula ord, inget
”Vatos locos”-språk (gatuslang) och respektera varandra.
–  På min avdelning är det 120 kvinnor
men bara en telefon i vilken fången får
prata i fem minuter. Hur ska man kunna
prata och ordna sina förehavanden med
myndigheterna eller med advokaten på
fem minuter?
Mobiler? frågar jag.
–  Nej, det är inte tillåtet och fängelseledningen har satt upp störningsantenner. Men avdelningarna 5, 6 och 8 har

mobiler, säger hon med finurligt leende.
I en av de stora lokalerna pågår det en
evangelisk mässa. En pastor är utklädd
till en pajas och det är mycket halleluja.
Han har en helt elektrisk orkester till sitt
förfogande när han predikar och sjunger moderna sånger. De senare går hem
hos kvinnorna som sträcker armarna
upp mot betongtaket i hopp om att högre
makter ska höra deras bön om ett snart
slut på fängelsetiden.
Juana är prostituerad och har suttit
här i en och en halv månad. Hon ber oss
om hjälp att kontakta sin advokat. Hon
greps och anklagades för att vara den
som bjuder ut unga kvinnor i den nionde
zonen, inte långt från den svenska ambassadens fashionabla kvarter. Hon är
orolig för sina två små barn, tre och elva
år gamla, som blev offer för den billiga
journalistiken när tv-nyheterna dök upp
hemma hos dem.
Marcela är ett annat av dessa samhällets olycksbarn. Hon har knappt en tand
kvar i munnen efter att ha levt flera år
på gatan och sniffat klister. Hon greps
på bar gärning när hon skulle stjäla en
mobiltelefon från en kvinna.
– Jag mår så jävla dåligt i brist på
klistret, beklagar hon sig och skakar av
abstinensbesvären.
Vianca Elen Chacon, 32, är dömd till
31 års fängelse. Hon har tillbringat åtta
år av sitt liv i fängelset och är ledare
för ”Barrio 18” i kvinnofängelset. Vi får
bara prata med henne genom stängslet

på grund av säkerhetsrisken. ”Guerreras Cristianas”, Kristna Krigare, står
det ovanför ingången till det lilla kapellet som också utgör dessa kvinnliga
Maras logi på nätterna. Det är rent och
ordningen är exemplarisk. En liten hylla
med böcker finns på den högra sidan där
en gravid kvinna i 30-årsåldern stående
vaggar en nyfödd bebis.
–  Jag dömdes till 31 år för konspiratoriskt mordförsök i maj 2015. Jag har gått
med i rehabiliteringsprogrammet i fängelset. Men jag har drabbats av diabetes.
Tidigare fick en fängslad maras hjälp
av resten av gruppen men nu… Någon
gång i livet skulle jag vilja vara lycklig,
säger hon och får något drömmande i
den sorgsna blicken.

”Jag mår så jävla dåligt i brist på klistret,
beklagar hon sig och
skakar av abstinensbesvären”
På sin arm har hon intatuerat ”18” och
på Miriams fråga om hennes inträdesprov berättar hon att det bestod i att
liggande ta emot ett stort antal sparkar.
Hon betonar att hennes kropp inte passerades mellan gruppens manliga medlemmar, vilket är svårt att tro för det är
legio inom Las Maras: kvinnans inträ-

desprov är en bokstavlig gruppvåldtäkt
och ett brutalt minne för livet som är
svårt att komma över.

Tre ”V” och elitens
organiserade brottslighet
På morgonen den 19 februari 2007 korsade ett fordon med tre prominenta herrar och deras chaufför gränsen mellan
El Salvador och Guatemala. En av dem
var Eduardo D’Aubuisson Mungia, son
till Robert D’Aubuisson, grundare av
och ledare för det högerextrema partiet
Arena, en politisk gren av de salvadoranska dödsskvadronerna. Dessa mördade tusentals civila ur den salvadoranska vänstern och folkrörelsen innan
och under det väpnade upproret mot
diktaturen.
Tillsammans med D’Aubuisson fanns
i bilen också William Rizziery Pichinte
och José Ramón González. De tre var
ledamöter i det Centralamerikanska
parlamentet, Parlacen, som har sitt säte
i Guatemala City. Chauffören hette Gerardo Napoleón Ramírez. Några timmar
senare skulle de fyra möta döden i en
enslig passage 50 kilometer från Guatemalas huvudstad.
Deras kroppar och fordon antändes
med bensin. Det som polisens utredare
uppmärksammade var att bilen mer
eller mindre hade demonterats i jakten på pengar eller droger eller båda
två. Redan den 22 februari, tre dagar
senare, greps fyra agenter från den ci-

Reportage

  11

19 januari 2017 Flamman 

Gängmedlemmar i ”Mara Salvatrucha” reagerar när de separeras från resten av fångarna efter ett upplopp i Pavoncito-fängelset i Fraijanes, Guatemala. Fångarna vägrade att samexistera med en
annan grupp som påstås deltagit i mordet på de fyra poliserna. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT.

vila polisen, anklagade för att ha utfört
de bestialiska morden. De erkände när
det visade sig att den bil från polisen de
hade färdats i hade en GPS-sändare som
exakt pekade ut platsen och tidpunkten
för mordet.
En av de gripna var Luis Herrera López.
Denne tillhörde en grupp poliser under
venezuelanen Victor Rivera Azuajes
befäl, som tidigare tillhörde det kristdemokratiska venezuelanska partiet
Copei. Azuaje var inrikesministerns
högra hand och efter att de fyra poliserna hade gripits kom Azuaje till fängelset
och höll ett samtal med Luis Herrera.
Spänningen i luften mellan de bägge
gick nästan att skära i.
– Jag säger bara att jag kommer att
dra med mig alla i fallet, ALLA! sade
Herrera desperat till den bleke venezolanen.
Och tillade:
– Vi ber om hjälp och det här är vad
du erbjuder! Är det den här hjälpen du
ger mig?!
Tre dagar senare påträffades de fyra
poliserna mördade i sin cell i högriskfängelset. Myndigheterna fick bråttom
att peka ut Maras-medlemmar i fängelset för morden. Men dessa förnekade
med all kraft anklagelsen.
Senare utredningar av massakern på
poliserna fastställde att de ansvariga utgjordes av de ”Tre V”: venezuelanen Victor Rivera Azuaje, den före detta chefen
för kriminalpolisen Victor Soto Diéguez

Tre ledamöter i det Centralamerikanska parlamentet, José Ramón González, William Rizziery Pichinte och Eduardo D’Aubuisson Mungia,
mördades tillsammans med chauffören Gerardo Napoleón Ramírez.

samt Victor Rosales, chef för Guatemalas kriminalvårdssystem.
Men det skulle så småningom tillkomma ett fjärde ”V”: självaste inrikesministern Carlos Vielman. Det var FN:s kommission mot korruption, CICIG, som installerades i Guatemala vid tidpunkten
för mordet på Parlacen-ledamöterna
som efter mycket utredande kom fram
till att även Vielman var inblandad. Han
tillhörde den guatemaltekiska politiska
och ekonomiska eliten och anklagades
för att vara en del av den organiserade

Kvinnans inträdesprov är ett brutalt
minne för livet som är
svårt att komma över

brottsligheten, de med vit, stärkt krage
som nästan aldrig ställs inför skranket.
År 2010 flydde Vielman till Spanien där
han har dubbelt medborgarskap eftersom hans farföräldrar var spanjorer.
Victor Rivera Azuaje, som var Vielmans
högra hand, ledde en paramilitär specialstyrka med ”social upprensning” (läs
mord) som uppgift.
CICIG rapporterade följande i fallet Carlos Vielman och hans inblandning i flera
massakrer mot fångar och bönder vilket
fick till följd att en arresteringsorder
mot inrikesministern utfärdades:
“De utpekade personerna ingick i en
kriminell organisation som sedan 2004
hade bildats inom inrikesministeriet och
den nationella polisen. De ägnade sig åt
utomrättsliga avrättningar, droghandel,

penningtvätt, kidnappningar, utpressning, stöld av beslagtagna droger, bland
andra brott”.
Enligt FN-funktionären Philip Alston
genomförde den guatemaltekiska kriminalpolisen DNIC under Vielmans befäl
en ”social rensning” av värsta sort vilken
”kom att bli en officiellt sanktionerad
politik. Det var något annat än simpla
individuella verk av korrumperade poliser”.
En kort tid innan Vielman skulle arresteras lämnade han Guatemala och slog
sig ner i Barcelona. Där greps han den
13 oktober 2010 anklagad för morden på
elva fångar i fängelset Granja Pavón. De
övriga anklagelsepunkterna handlade
om morden på åtta bönder 2004 som påFortsättning sid 12

12 

Reportage

  Flamman 19 januari 2017

Utrikes

  13

19 januari 2017 Flamman 

Utrikesredaktör: Jonas Elvander, utrikes@flamman.se.

träffades nakna med spår av tortyr och
nådaskott, samt morden på tre fångar
2005 och 2006.
Men varför mördades de tre salvadoranska ledamöterna i Parlacen? Svaret
är droger och miljontals dollar. Därför
plockades deras bil isär och därför torterades de bestialiskt innan de mördades.
Venezuelanen Victor Rivera Azuaje
hade kännedom om de tre salvadoranernas droger och pengar. Hans kommando, de fyra poliserna, ryckte ut för att ta
över bytet innan de tre högt uppsatta salvadoranska politikerna överlämnande
sin ”last” till sina kontakter i Guatemala.
I april 2008, 14 månader efter morden
på salvadoranerna, sköts Victor Rivera
ihjäl. Han hade några timmar tidigare
träffat en journalist för att ”tala ut i fallet
Parlacen”. Hela hans arkiv i hans kontor
försvann samma kväll.
Tre månader senare mördades bröderna José Luis och Henry Danilo Benítez. De hade varit rådgivare till Erwin
Sperisen, chef för den civila polisen och
landsflykting i Schweiz där han dömdes
till 33 års fängelse för morden på elva
fångar. De två bröderna utpekades som
delaktiga i två fängelsemassakrer och
inblandade i fallet Parlacen. Det gemensamma för alla dessa mord är inrikesminister Vielman och hans kumpaner
inom den guatemaltekiska oligarkin. I
stort alla som skulle kunna vittna mot
honom har mördats. Därför är det sällan som verkliga maktmänniskor i det
civila samhället i Centralamerika eller
Mexiko dras inför rätta. De kontrollerar
rättsapparaten och tystar i värsta fall de
som vet något.

”Alla de problem som uppstår i brottslighetens kölvatten har sin uppkomst i de sociala problemen som har en mängd olika orsaker”, säger Francisco Díaz, vice polischef i Nicaragua.

”Varje polis i Nicaragua är också skolad
och fostrad i de revolutionära principerna
och därmed mycket
svåra att korrumpera”

Nicaraguas president, den förre gerillaledaren Daniel Ortega, tillsammans med landets
polischef, Aminta Granera. FOTO: JAIRO CAJINA.

En polischef som talar socialpolitik
Enligt InSight Crime, betraktad som en
”journalistisk CIA-portal”, specialiserad
på narkotikakarteller och organiserad
brottslighet, har Nicaragua en brottslighet som är sju gånger lägre än grannlandet Honduras. Det finns heller inga
gäng eller Maras-grupper i landet, även
om honduranska Barrio 18 har försökt
etablera grupper i de två gränsstäderna
San Lucas och Somoto.
Den nationella poliskåren har satt
in stora resurser för att bekämpa de
mexikanska och colombianska narkotikakartellernas försök att skapa en
”korridor” på Nicaraguas Atlantkust. De
har varit framgångsrika, trots att kartellerna förfogar över miljarder dollar och
försöker ”köpa” såväl civilbefolkningen
som lokala och regionala myndigheter.
–  Den 5 september 2016 fyllde polisen
37 år som institution. Den nationella poliskåren föddes som ett resultat av den
Sandinistiska revolutionen den 19 juli
1979. När vi grundade polisväsendet
det året hade vi ingen som helst teknisk
eller vetenskaplig kunskap om vad en
poliskår skulle vara.
Det säger Francisco Díaz, vice polischef i Nicaragua, när han tar emot oss i
sitt tjänsterum i Nicaraguas huvudstad
Managua.
– Trots att vi inte hade den tekniska
kunskapen så var vi fast beslutna om att
skapa motsatsen till (den störtade diktatorn) Somozas nationalgarde. Detta var
ett repressivt organ som mördade, torterade och ägnade sig åt korruption. De

en alldeles speciell roll i likhet med de
religiösa ledarna från diverse kyrkor.
Den tredje komponenten utgörs av den
nicaraguanska statens institutioner som
arbetar preventivt. I den komponenten
är de lokala myndigheterna en mycket
viktig del. Regeringens strategi är alltså
mycket mer än enbart en polisiär strategi.
Hur är det möjligt att Honduras, där vi
bor och lever, redovisar mellan 15 och 20
mord per dygn vilket motsvarar cirka 80
mord per 100 000 invånare, där staden
San Pedro Sulas är den våldsammaste
staden i världen utanför en krigskonflikt med 176 mord per 100 000 invånare,
medan Nicaragua uppvisar åtta mord
per 100 000 invånare? frågar vi polischef
Diaz.
– Det är modellen, svarar han kort,
men tillägger:
– Det är den integrerade strategiska
modellen som regeringen står för och
den modell som polisen opererar under.

Det är tack vare sandinistregeringens socialpolitik, som skapar arbete och kultur för landets
ungdom, som Nicaragua är det enda landet i Centralamerika utan ”Maras”. FOTO: JAIRO CAJINA.

nya poliserna skulle vara föregångsexempel, en humanitär och beskyddande
polis, alltid ett stöd för den nicaraguanska familjen. Men också härdade och
fostrade i revolutionära principer, tillägger han, ord som är märkliga att höra
från det näst högsta polisbefälet i en
stat.
Poliskåren är till sitt numerära antal
en av de minsta kårerna i Centralamerika, bara 14 000 poliser. Men de har till

sin hjälp inte mindre än 100 000 volontärer. Vilka är de? frågar vi Diaz.
–  Regeringens strategi under ledning
av president Daniel Ortega har, sedan
FSLN återfick regeringsmakten 2007,
varit att utarbeta en säkerhetspolitik i
tjänst hos medborgarna. Den utgörs av
tre komponenter: en polisiär, en folklig
där deltagande via olika organiserade
rörelser i bostadsområdena är central
och där byarna och ungdomen spelar

I den gemensamma modellen är det inte
i första hand poliserna som spelar huvudrollen utan familjen. Varför? Jo, för
att alla de problem som uppstår i brottslighetens kölvatten har sin uppkomst i
de sociala problemen som har en mängd
olika orsaker. Mot dem måste vi ha en
integrerad modell. Därför har vi Centralamerikas lägsta mordstatistik men
även bland de lägsta i Latinamerika. Det
gäller även inom andra brottsområden.
Francisco Diaz uppger att det inte bara
handlar om kalla siffror i mord och
brottslighet utan även om utländska företagsinvesteringar i landet. De invaggas i en säkerhet som är reell och är därför intresserade av att investera i landet
och på så sätt skapa sysselsättning för
människorna. Det i sin tur rycker undan
basen för den organiserade brottslighetens försök att rekrytera ungdomar till
sin verksamhet.
I kampen mot brotten har många nicaraguanska poliser mördats av kartellerna. Under Flammans reportageresa
massakrerades fem poliser i staden Bluefields på Atlantkusten.
– Kampen mot brottsligheten pågår
dygnet runt och ett av de största misslyckanden för den organiserade brottsligheten är att den inte har lyckats infiltrera och korrumpera tjänstemän i vår
regering och poliskår. För varje polis i
Nicaragua är också skolad och fostrad
i de revolutionära principerna och därmed mycket svåra att korrumpera, säger
Diaz.
Dick Emanuelsson
Miriam Emanuelsson
I den tredje och sista delen av denna reportageserie om gängen i Centralamerika gör Flamman en
intervju med en barnpsykolog och sociolog. Den
tar även upp tre länders försök att lagstifta för
att maras ska betraktas som ”terrorister”, samt
USA:s ”Marshallhjälp” till regionen.

Chilenska arbetare ockuperar
gruva för att rädda sina jobb
I 50 dagar har arbetare
ockuperat sin kolgruva
för att förhindra att den
stängs. I stället vill de
att gruvan överlämnas
för att drivas under arbetarkontroll. Flamman
har fått en exklusiv intervju med det chilenska
gruvarbetarförbundets
ordförande Gustavo
Tapia.
När det talas om gruvbrytning
i Chile är det vanligtvis koppar det handlar om. Men i fallet med gruvan Santa Ana i
samhället Curanilahue, beläget
i den åttonde regionen i södra
Chile, centrum för Mapuchefolket, handlar det om kol.
74 gruvarbetare fattade den 5
december beslutet att ockupera
gruvan på 650 meters djup och
inte lämna den förrän president
Michel Bachelet och hennes regering ger det ekonomiska stöd
som den garanterade i ett avtal
i juli 2015. Tio av de äldre arbetarna fortsätter kampen ovan
jord.
Det chilenska gruvarbetarförbundets (FMC) ordförande Gustavo Tapia är en av få personer
som av myndigheterna har fått
tillstånd att gå ner i gruvan för
att tala med gruvarbetarna och
undersöka deras hälsotillstånd.
– Som gruvarbetare ser jag
den prekära situationen som
de befinner sig i. Den enda
kontakten de har med omvärlden går via en entums slang
där de tar emot vätska. Därtill
kommer den senaste jordbävningen i regionen. Ingen vill att
den här kampen ska sluta i en
tragedi. Därför kräver situationen ett skyndsamt ingripande
av regeringen, säger Tapia.

170 familjer hungrar
Den socialistiske senatorn Julio
Navarro sammanfattar metaforiskt situationen för några
av hans väljare i den åttonde
regionen: 2010 räddade högerpresidenten Sebastian Piñera
33 innestängda gruvarbetare
i samhället Caldera, tre mil
utanför staden Copiapo. Den
nuvarande presidenten Michel
Bachelet, från samma parti
som Navarro, begraver nu de
64 gruvarbetarna i södra Chile.
Gruvarbetarna gick i strejk
2014 mot de vedervärdiga förhållanden som rådde i gruvan,
en strejk som upprepades 2015
för högre löner. Men ägarna,
som är en filmproducent och en

Det chilenska Gruvarbetarförbundets (FMC) ordförande Gustavo Tapia (med blå skjorta) med ett 20-tal av de
64 gruvarbetarna i gruvan Santa Ana. FOTO: FMC.

”Gruvarbetarna har inte fått lön på fem, sex månader och det handlar om
170 familjer som ska överleva i en region där det inte finns någon annan
sysselsättning”, säger Tapia. FOTO: Mauricio Medel/AP/TT.

ekonomireporter, fattade då beslutet att försätta gruvan i konkurs. Konflikten kulminerade i
juli 2016 med en överenskommelse som undertecknades av
arbetarna och myndigheterna
och som arbetarna nu menar
att myndigheterna har brutit.
Fackföreningen registrerade
förra året sitt företag som heter
Solidaridad Minera Spa som
ska administreras av arbetarna. För Gustavo Tapia handlar
det om att det privata gruvkapitalet och delar av det politiska
etablissemanget inte vill se en
lösning där gruvarbetarna själva tar över kolgruvan, det kan
bli ett farligt exempel för andra
arbetare.
Bachelets
ministrar
och
tjänstemän å sin sida menar att
gruvarbetarna måste ha en rik
partner och att gruvan måste
uppvisa en solid ekonomisk
projektion för att staten ska gå
in och ge sitt stöd.
–  Gruvarbetarna har inte fått
lön på fem, sex månader och
det handlar om 170 familjer

som ska överleva i en region
där det inte finns någon annan
sysselsättning, säger Tapia med
indignation i rösten.

Staten beskyddar
det privata
Oscar Menares är arbetarnas
juridiska ombud och säger
till radiostationen Radio Villa
Francia att ”vad som är uppenbart är statens misslyckande”.
–  Den uppkomna situationen
är ett resultat av marknaden.
Det är ingen konflikt, som regeringen säger, mellan privata
intressen. Här ser vi statens
inkompetens att reglera och
beskatta för gruvarbetarna har
inte bara innestående lön att få
ut. Staten har dessutom missat
att beskatta de förra ägarna
som inte har betalat de anställdas socialförsäkring, understryker Menares.
Gruvan behöver 500 miljoner
pesos för att börja bryta kolet,
säger Gustavo Tapia. Det finns
både potentiella investerare
och köpare av kolet. Beloppet

är bara fem procent av vad den
chilenska staten betalade för
att rädda 33 människor ur gruvan i San José 2010.
– Gruvarbetarna vill inte ha
några allmosor utan ekonomiska villkor för att bevisa att projektet är gångbart. Men vad vi
ser är att Centralbanken, som
påstås ha skapats för att erbjuda det stöd som det arbetarna
föreslår, fungerar som vilken
privatbank som helst. Andra
myndigheter som La Controlaroria förbjuder den regionala
regeringen, som hade gjort en
överenskommelse med gruvarbetarna, att verkställa överenskommelsen. Till sist har vi
den centrala regeringen, som
påstår sig injicera resurser i de
mest utsatta och fattiga samhällena i landet, som bara tvår
sina händer, säger Tapia.

Miljardstöd till de transnationella gruvbolagen
Han säger att staten ger mycket
subventioner till storföretagen i
Chile, bland dem de transnationella gruvbolagen inom kopparnäringen. Enligt Camilla
Vallejo, tidigare studentledare
som ledde gigantiska demonstrationer för en gratis utbildning i Chile 2010 och 2011 och
som i dag är parlamentsledamot för kommunistpartiet, uppgår subventionerna till denna
gruvnäring till mer än tio miljarder dollar. Dessa subventioner skulle enkelt kunna gå till
att finansiera den chilenska
ungdomens högre utbildning.
I dag är ingången till gruvan
Santa Ana helt stängd. Det står
mellan att nå en överenskommelse eller att dö i gruvan.
Kring det beslutet råder det
ingen tvekan om enligt gruvarbetarna.
Dick Emanuelsson

Över 100
drunknade i
Medel­havet
Över 100 personer befaras ha drunknat efter att
en flyktingbåt kapsejsade
utanför Libyens kust i
lördags. Fyra människor
ska ha räddats och åtta
kroppar ha återfunnits.
De flesta ombord var
västafrikaner som förra
året utgjorde majoriteten
av flyktingarna. Av dem
är nigerianer den största
nationaliteten.
Antalet nigerianer som
försöker ta sig till Europa
har ökat tiofalt sedan
2010 enligt International
Organisation of Migration.

Polsk parlamentsockupation
avbruten
I torsdags lyfte den
polska oppositionens
ledamöter sin blockad
av första kammaren i
Sejmen sedan regeringen
gått med på eftergifter.
Blockaden inleddes i
slutet av december när
den konservativa regeringen beslutade om att
inskränka journalisters
insyn i parlamentets arbete. Dock är tvisten om
statsbudgeten inte löst
ännu.
Regeringen antog
budgeten förra månaden
medan de flesta av oppositionens ledamöter
ockuperade den första
kammaren. Oppositionen
hävdar att budgeten därför är illegal.

Regeringskris på
Nordirland
Förra måndagen avgick
den ställföreträdande
förste ministern Martin
McGuinness från sin post
i protest mot hans regeringspartner Arlene Foster. Han anklagade Foster
i ett öppet brev för att
ha förskingrat miljontals
pund i samband med en
grön energi-satsning
och för att ha ignorerat
väljarkårens missnöje.
McGuinness har krävt att
Foster avgår medan hon
utreds. Foster har avvisat alla krav på avgång
och hävdat att de bara är
uttryck för kvinnoförakt.

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful