Dokument: SKP-broschyr om metallstrejken 1945

Fakta om METALLSTREJKEN
Vill man ge en kortfattad karakteristik av rets rekordlnga avtals- och lnerrelse kan man
sga att den till sin omfattning varit strre, mera intensiv och hrdare n p rtionden. Nstan
alla till Landsorganisationen anslutna fackfrbund har sagt upp avtalen och kmpat fr hgre
lner. Att kraftmtningen mellan arbetsmarknadens parter blev annorlunda i r n tidigare
krigsr framgr ocks av att praktiskt taget inga uppgrelser kunnat komma till stnd utan ingripanden av frlikningsmn, medlingskommissioner, utfrdandet av strejkvarsel och ppna
konflikter.
Om dessa synpunkter kan anfras p avtalsrrelsen i allmnhet gller de isynnerhet lnekampen inom verkstadsindustrin. Aldrig har ett enskilt svenskt fackfrbund ftt utkmpa en s
seg och hrd strid under s lng tid.
Kraftmtningen mellan metallarbetarna och Verkstadsfreningen utgr p sitt stt en milstolpe i svenska fackfreningsrrelsens historia och utveckling. Den hade icke endast stor
betydelse fr utgngen av rets kamp p arbetsmarknaden. De erfarenheter och de lrdomar
som vrt lands arbetarrrelse drar av metallstrejken kommer att pverka bestmmandet av
fackfreningsfolkets strategi och taktik i den fortsatta kampen fr bttre levnadsfrhllanden.

Konfliktens bakgrund.
De styrandes och maktgandes ekonomiska politik, ssom den utformades fr det arbetande
folket, kan karakteriseras i ngra f meningar. Den betydde under de frsta krigsren kraftig
snkning av arbetarnas reallner, vars levnadsstandard nedpressades till bristningsgrnsen.
Denna frsmring pgick i rask takt till och med 1942.
Hur mnga procent eller enheter arbetarnas reallner sjnk lter sig svrligen i siffror faststllas. Landsorganisationen har uppskattat den till 18 procent fr industriarbetare, vid nmnda tidpunkt. Med skerhet var snkningen strre. Nr frsmringen var som strst och prisstegringen ntt en hjd som omjliggjorde fr arbetarna att kpa det ndvndigaste och bl. a.
som en fljd drav prisnivn stabiliserats beslt statsmakterna med benget bistnd av LO att
konservera orttvisorna genom infrandet av pris- och lnestoppet som frn brjan betrffande lnerna gjordes strikt generellt.
En rakt motsatt utveckling gjorde sig emellertid gllande hos fackfreningsfolkets motpart p
arbetsmarknaden. Klyftan mellan arbetarna och kapitalisterna blev djupare. Bolagens och
fretagens vinster kades. Delvis beroende p lnestoppet och delvis p andra faktorer ssom
rationalisering etc.
Eller med andra ord: Genom samlingsregeringens ekonomiska politik blev de rika rikare och
de fattiga fattigare. Hri ligger ocks den yttersta orsaken till verkstadsstrejken.

Verkstderna under kriget.

Den ekonomiska politikens allmnna tendens framtrdde med skrpa inom verkstadsindustrin.
Denna industri har under krigsren upplevt en kraftig hgkonjunktur. I det fljande terger vi
material fr belysning av den ekonomiska utvecklingen fr bolagen inom industrin. Det rr
sig huvudsakligen om frut publicerade uppgifter, men det r skert nyttigt att repetera dessa
ting fr att f den rtta bilden av bakgrunden till strejken.
Enligt Industrifrbundets produktionsindex kade produktionen inom maskinindustrin s gott
som oavbrutet frn krigsutbrottet fram till vintern 1942-43. Produktionsindex steg frn 140 i
augusti 1939 till 164 i december 1942. Produktionskningen har sedan dess i stort sett avstannat men nnu i november 1944 d frhandlingarna pgick mellan Metallindustri-

2
arbetarfrbundet och Verkstadsfreningen om nytt avtal uppnddes en ny rekordsiffra fr
produktionen, nmligen 168.
Samtidigt gde en kning av arbetarantalet inom verkstadsindustrin rum. Av tillgngliga uppgifter framgr det att hela antalet anstllda arbetare under krigsren kat frn 167.000 till omkring 215.000 och hela antalet sysselsatta arbetare frn 167.000 till 185.000. D. v. s. en nettokning av cirka 10 procent. Produktionskningen har slunda varit kraftigare, ssom framgr
av de frut anfrda uppgifterna. Av meddelande i pressen efter konfliktens slut kan man draga
den slutsatsen att verkstadsgarna icke rknar med ngon vsentlig nedgng av produktionen
inom de nrmaste ren. Ocks dessa fakta mste man taga hnsyn till vid bedmningen av
verkstadsarbetarnas kamp fr hgre lner.
Produktionskningen inom verkstadsindustrin har haft som frutsttning utbyggnad och
moderniseringar av produktionsapparaten. Denna har i huvudsak finansierats med industrins
egna medel, sparade och nya vinster, som arbetarna slitit ihop t bolagen. Enligt en utredning av kommerskollegium kade investeringar fr fretag med 80 procent av arbetarantalet
inom jrn- och stlmanufaktur, mekaniska verkstder, skeppsvarv och elektroteknisk industri
frn 88 miljoner r 1939 till 152 miljoner r 1943. En kning med 73 procent. Sammanlagt
har inom den underskta industrin under 1939-1943 investerats 612 miljoner.
Ser vi slutligen till vinster och utdelning visar det sig enligt en sammanstllning som finns i
Aktiegarnas uppslagsbok att 345 dr redovisade bolag inom verkstadsindustrin 1943 hade en
nettovinst av sammanlagt 114 miljoner kronor. Av denna summa utdelades 67 miljoner
kronor till kupongklipparna, de vriga 47 miljonerna fonderades.
En granskning av de faktiska frhllandena visar allts, att verkstadsbolagen mycket vl
kunde betala arbetarna hgre lner och att arbetarnas krav fr vilka vi redogr lngre fram
var vlmotiverade och syftade till en rttvisare frdelning av produktionsresultatet.

LO och Arbetsgivarfreningen
Nr det rasade utfr med arbetarnas realln togs via arbetsmarknadens huvudorganisationer
LO och Arbetsgivarefreningen initiativ till centrala frhandlingar som resulterade i ett ramavtal, vilket medfrde att arbetarna fick otillrcklig kompensation fr dyrtiden. Samma huvudorganisationer gav ocks sin fulla anslutning till pris- och lnestoppet. Ocks detta en
tgrd som innebar hinder fr arbetarna att utnyttja sina organisationer i syfte att frsvara sina
intressen.
Landsorganisationen tillmpade emellertid en annan taktik vid upptakten till lnerrelsen p
vintern 1944-45. I augusti 1944 sammantrdde LO:s hgsta ledning mellan kongresserna
Representantskapet fr att dryfta lget p lnefronten. LO som tidigare hade lett fackfreningsrrelsen i sitt tertg, d. v. s. centralt hade medverkat till tgrder som innebar frsmringar i arbetarnas levnadsfrhllanden, vgrade att taga centrala initiativ d det blev uppenbart att fackfreningsfolket befann sig p offensiven. Representantskapet beslt, fr det frsta
att uppmana de enskilda frbunden att icke krva generella lnekningar. Fr det andra rekommenderade man frbunden att prolongera ramavtalen och fr det tredje beslt man
decentralisera hela avtalsrrelsen och bestmma taktiker, vid de kommande frhandlingarna.
D svensk fackfreningsrrelse stod infr den strsta kraftmtningen p rtionden frklarade
arbetarpartens generalstab sig neutral. Eller, fr att citera Trarbetaren nr 6 1945, som i sin
ledare p tal om rets avtalsrrelse skriver:
Ngon central aktionsplan drogs inte upp och fljdes inte heller.
I Industria, Svenska Arbetsgivarefreningens organ, gr man i nummer 12/1945 en versikt
av avtalsrrelsen 1944-45 och ger dri Landsorganisationen fljande vitsord:

3
Landsorganisationens rekommendation till frbunden att vid avtalsuppgrelserna prolongera
1944 rs indexavtal p ofrndrade villkor visade, och detta bestyrktes av uttalanden vid olika
tillfllen av landsorganisationens ledning, att landsorganisationen i princip bitrdde den
hittills frda pris- och lnestoppspolitiken . . .
Ingen central aktionsplan, endast en rekommendation att prolongera indexavtalet och drtill
en uppmaning till frbunden att icke g in fr generella lnekningar, se dr LO:s hllning
vid upptakten till hstens stora lnekamp!
Arbetskparna dremot hade redan frn brjan sin linje klar. I frut citerat n:r av Trarbetaren
heter det:
Den som inte uraktlt att dra upp en central linje, det var emellertid Svenska Arbetsgivarefreningen. Det visar hela utvecklingen fr var och en s uppenbart, att ingen kan undg att se
den. Det ena frbundet efter det andra har ftt nja sig med en uppgrelse med i genomsnitt 78 res frbttringar. Ingen har hittills kommit ver muren. Metallarbetarna hller p att ska
sprnga sig igenom.

Konfliktens frspel.
Enligt Metallindustriarbetarefrbundets stadgar skall fre avtalstidens utgng en av frbundets medlemmar vald avtalskonferens sammantrda fr att draga upp riktlinjerna fr frbundets avtalspolitik. En sdan hlls den 22-23 september 1944. Oskar Westerlund redogjorde fr
frbundsstyrelsens frslag samt angav de skl som talade fr detta.
Med ett suvernt frakt fr fakta och utan att lta sig pverkas av konferensens sakkunniga
sammansttning framhll Westerlund enligt protokollet frn avtalskonferensen:
Om vi gr en framstllning av hur vi lyckats bevara vr allmnna standard under senare r,
har vi all anledning att hlsa vra missnjda kamrater och sga dem att vi trots allt lyckats
relativt bra, ven om vi i ngot avseende naturligtvis kunnat lyckas bttre. Och vidare: Jag
har med detta skt bevisa, att metallarbetarna icke kan sgas vara smst gynnade utan tvrtom
mste anses vara bland de mest gynnade inom ramen av den frda fackliga politiken.
Med utgngspunkt frn dessa slutsatser av den politik vi frt, r det uppenbart att vi i frbundsledningen anser, att det vore oklokt om konferensen hr skulle besluta frng en linje vi
fljt under de senare ren.
P ett tredje stlle framhll Westerlund enligt protokollet:
Vi har ingende diskuterat frgan inom frbundsstyrelsen och r fullstndigt verens om att
nu liksom fregende r fresl en avtalspolitik, som icke bryter den politik vi tidigare frt.
Frbundsstyrelsens linje var att allt skulle vara som under tidigare krigsr. Enligt frbundsstyrelsens mening skulle man fortfarande acceptera lnestoppet som riktpunkt fr de
kommande frhandlingarna.
Med denna motivering freslog frbundsstyrelsen fljande som underhandlingsbas:
Ortsgrupp
I
II III
a) Fr yrkesarbetare som uppntt 24 rs lder och arbetat minst 7 r i yrket 108 100 94
b) Fr yrkesarbetare som uppntt 21 rs lder och arbetat minst 3 r i yrket 102 93 87
c) Fr arbetare som uppntt 20 rs lder
96 87 83
d)

19

80 73 65
e)

18
74 64 59
f)

17

61 53 47
g)

16

53 45 38

vergngsbestmmelser:
Drest kningen av minimilnen icke medfr en kning av arbetarnas timln med minst 8
re: kas hans timln s att minst denna frhjning erhlles, dock upp till hgst fljande
retal i respektive ortsgrupper
:
I. . . . . . . . . . . . . . . . . .
1:50 fr manliga och 1:35 fr kvinnliga
II Gteborg . . . . . . . . . . . . . . 1:40
1:25

II vriga orter . . . . . . . . . . . . 1:35

1:20

III. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1:20

1:05

Frbundsstyrelsens frslag frutsatte som hgsta kning 8 re upp till de tak som redogres
fr under vergngsbestmmelser. Ngon strre optimism betrffande mjligheten av att
genomfra dessa krav eller tro p att de skulle frverkligas hade icke frbundsstyrelsen.
Hrom yttrade Oskar Westerlund:
Jag r icke alltfr optimistisk betrffande framgngarna fr vr aktion, men vi mste gra
frsket. Frbundsstyrelsen freslr drfr, att vi skall flja samma riktlinjer som tidigare,
dock med det undantaget att avtalet skall uppsgas. Vi har tidigare frskt frhandsfrhandlingar, och dessa har vckt mycket missnje. Personligen r jag fullt vertygad om att vi
icke skulle ha ntt ett dyft bttre om vi sagt upp avtalet, men det finns mnga medlemmar som
tvekar att gra detta.
. . . Frbundsstyrelsens frslag r, som framgr av de till er utdelade handlingarna (Bil. A),
relativt blygsamt. nd tror vi, att det finns anledning antaga, att vi icke skall f hela
frslaget, som det r utformat, genomfrt, och vi har rknat med att det innehller tillrcklig
prutmn. Vidare framhll han: Vi freslr, att minimilnerna skall hjas med 8 re,
drfr att det kommit till vr knnedom, att andra arbetargrupper kommer att stlla krav p
en sdan frhjning. Om vi icke framfr samma resbelopp, skulle vi frsmra utgngslget
fr de andra grupperna. Vi vill emellertid icke med vrt frslag ingiva, ngon frhoppning
om att det finns mjligheter att genomfra detsamma. (Kursiveringarna r vra.) --Frbundsstyrelsen trodde sledes inte alls p mjligheten av att ens f 8 re fr dessa grupper.
Att man trots allt lyckades f mera har frbundsledningen heller ingen andel i. Som bekant
blev det 8 re upp till hgre tak n vad som fanns i frbundsstyrelsens ursprungliga frslag.
ven LO:s representant, Gunnar Andersson, var djupt pessimistisk. I ett anfrande yttrade
han enligt protokollet frn konferensen:
Enligt min uppfattning om freliggande frslag r frbundsstyrelsens frslag fullkomligt
tillrckligt. ven det kan sgas ligga p den grns att det nppeligen finnes ngra frhandlingsmjligheter. (Vr kursiv.) Att LO-ledningen felbedmt lget kapitalt har ju bevisats.
Frn det hllet ansg man till och med att frbundsstyrelsens 8-resfrslag lg p en grns
som uteslt frhandlingsmjligheter!
Vi skall lngre fram visa hur den hgsta ledningen fr fackfreningsrrelsen i vrt land plus
den hgsta strejkledningen frbundsstyrelsen p ett fullt tydligt stt delgav arbetsgivarna
sin mening och visade att dessa icke helhjrtat var verens om att slss fr
verkstadsarbetarnas intressen.
I sjlva verket ligger hr en av grundorsakerna till att Verkstadsfreningen, livligt understdd
av sin huvudorganisation, Svenska Arbetsgivarefreningen, vgrade att underhandla samtidigt

5
som bde de och frbundsledningen i Metall skyllde de strandade frhandlingarna p
arbetarpartens valda underhandlare.
P tal om LO:s eget, av verkstadsarbetarna i Metalls avtalsrrelse aktualiserade krav om lika
ln fr lika arbete, sade Gunnar Andersson p konferensen:
Man kan hr visserligen inskjuta, att kravet om hjningar fr de kvinnliga arbetarnas lner s
att de jmstlles med de manligas, avser att hjlpa medlemsgrupper som har det smst stllt.
Men jag tror likvl icke, att det finns ngon mjlighet fr Metallindustriarbetarefrbundet att
genomfra detta krav nu. Jag skulle nstan kunna vga vad som helst p att det r omjligt.
(Vr kursiv.)
r det underligt om arbetskparna efter en sdan deklaration frn LO-ledningen, som ju
avsljar att de inte menat allvar med sitt tal om kamp fr lika ln, vgrar att tillmtesg ven
detta berttigade krav?
Avtalskonferensens beslut.
Trots frbundsledningens pessimism och LO-representantens frsk att hindra konferensdeltagarna att g till kamp fr genomfrandet av en del av Arbetarrrelsens efterkrigsprogram
beslt avtalskonferensen att som frhandlingsbas antaga ett frslag, som betrffande
minimilnerna innehll bl. a. fljande:
Ortsgrupp
I
II
III
a) Fr arbetare som uppntt 21 rs lder o arbetat 115 107 101
minst 3 r inom metallindustrin
b) Fr arbetare som uppntt 20 rs lder
109 100 94
c)

19
103 94 90
d)

18
87 80 72
e)

17
81 71 66
f)

16
68 60 54
g)

15
55 50 45
Anm.: P arbetsplatser i Gteborgs stad r minimilnerna 2 re hgre n fr vriga arbetsplatser inom ortsgrupp II.
Dessutom antogs ett frslag som innebar att de av frbundet freslagna taken skulle hjas
med 10 re fr varje grupp.
Vidare freslog kommunisterna och antog konferensen ett frslag, som gick ut p att vid de
kommande frhandlingarna krva lika ln fr lika arbete och medinflytande ver ackordsttningarna. Slutligen beslt avtalskonferensen ge underhandlarna i uppdrag att vid
kommande frhandlingar ska uppn 1938 rs reallnelge. Vid frhandlingarna formulerades det sistnmnda kravet s att man skulle g in fr 5 proc. hjning av ackorden och
timfrtjnster som lg ver ovan nmnda staket.
Verkstadsgarna och dess eftersgare inom ledningen fr fackfreningsrrelsen har hvdat att
detta var orimliga krav. Vi skall icke i detta sammanhang utfrligt argumentera fr hur vlmotiverade kraven sett ur arbetarsynpunkt har varit, endast erinra om att drest de hade
genomfrts hade det medfrt en kning av den samlade lnesumman av omkring 48 miljoner
kronor. Fr nrvarande torde denna uppg till 525 miljoner per r. D. v. s. en kning av
omkring 9 procent. nnu blygsammare framstr kravet sett i frhllande till fretagens
vinster.

6
Som redan ppekats var vinsterna fr 345 av de i Aktiegarnas uppslagsbok redovisade
bolagen 114 miljoner 1944. Av dessa utdelades 67 miljoner. De vriga 47 milj. fonderades.
Den krvda lnekningen tcktes slunda av de fonderade medlen.
Sdant var det frslag till underhandlingsbas som konferensen beslutade faststlla. I enlighet
med stadgarna valde ocks konferensen underhandlare. Till detta freslogs svl kommunister
som socialdemokrater. P grund av fraktionsbeslut vgrade socialdemokraterna att lta vlja
sig till underhandlare! Kommunisterna dremot svek icke utan tog sig uppdraget att vid
frhandlingsbordet slss fr avtalskonferensens beslut. Valda blev 8 kommunister och 2
partilsa. Dessa plus 5 frn frbundsstyrelsen och 4 frn Gjutarefrbundet kom att utgra
arbetarpartens underhandlingsdelegation.

Frhandlingarna strandar.
Vid de drp fljande frhandlingarna med Verkstadsfreningen hade arbetsgivarparten
frckheten att krva frsmringar av avtalet. Vederbrande upptrdde fullkomligt oresonligt
och vgrade envist att gra ngra som helst konkreta medgivanden. Trots att arbetarpartens
underhandlare visade god vilja att trffa en fredlig uppgrelse gjorde bolagsherrarnas ombud
inga eftergifter. P deras stupida omedgrlighet och envisa fasthllande vid en frn frsta
stund intagen stndpunkt, strandade frhandlingarna. S bedmdes lget vid konfliktutbrottet
av hela arbetarpressen.
Bland andra orsaker till att frhandlingarna strandade och konflikt utbrt har anfrts att
arbetarparten stllde fr hga krav och att dessa framfrdes i ultimativ form. Detta skulle,
menade man, vara orsaken till Verkstadsfreningens frhandlingsovilja. Anledningen till
denna argumentation r icke svr att hitta. Man frsker att diskreditera de valda underhandlarna. Ocks detta argument kan med ltthet tillbakavisas. Fr det frsta var kraven inte
orimliga. Att arbetskparna sger s utgr inget bevis. Sett mot bakgrunden av de vldiga
vinster som fretagen gjort var i sjlva verket kraven blygsamma. Bolagen skulle tcka
lnekningen genom minskning av vinsterna. Fr det andra gick mnga andra arbetargrupper
och frbund fram med liknande eller hgre krav. Byggnadsarbetarna krvde upp till 15 re,
textilarbetarna 20 25 re, pappersarbetarna 20 re o. s. v.
Betrffande det ultimativa s kan det rcka med att hnvisa till att arbetarnas representanter
visade sin frhandlingsvilja genom att moderera kraven, men att arbetskparna trots detta fre
konfliktens utbrott vgrade ge ngot som helst konkret bud. Nej, det var andra skl till att
Verkstadsfreningen trots metallarbetarnas strejkhot vgade taga konflikt. Den sg i frbundsledningens och Landsorganisationens vacklan och passivitet en anledning till att spela ett hgt
spel trots att trumfkorten satt hos arbetarparten. Till den saken skall vi terkomma lngre
fram.
I anslutning hrtill har efter strejkens slut, riktats kritik mot bl. a. kommunisterna. Man menar
att, ven om andra arbetare trodde att alla chanser nu var fr handen fr en segerrik strid,
skulle kommunisterna frsttt att svl frbundsledningen som Landsorganisationen icke var
beredda att helhjrtat stlla sig i spetsen och leda striden till seger. Drtill var de fr hrt engagerade i samlingsregeringens ekonomiska politik. Sant r, att svl kommunisterna som
arbetarna i allmnhet hyste farhgor i detta avseende. Erfarenheten frn tidigare r verkade
inte uppmuntrande. Metalls medlemmar hade sett att frbundsstyrelsen icke upptrtt aktivt i
lnepolitiska frgor samtidigt som de konstaterat, inte minst genom deras upptrdande i samband med omrstningen, att de icke var offensivt instllda. nd hyste de nnu i stor utstrckning en frhoppning om att d medlemmarna s klart markerat sin vilja skulle frbundsledningen dock flja den kurs medlemmarna nskade. P den punkten har de ftt lra om.

Frsta omrstningen.
Efter det att frhandlingarna strandat p grund av Verkstadsfreningens ovilja och omedgrlighet intrffade ngot som vckte berttigat uppseende i hela den fackliga rrelsen.
Frbundsstyrelsen beslt att anordna omrstning bland berrda arbetare. Frbundsmedlemmarna, som icke var vana vid att deras ledning tillt dem att bestmma i egna lne- och
avtalsfrgor, blev mycket frvnade. Frvningen berodde dock inte p att man frsta gngen
p mnga r skulle f yttra sig i en avtalsfrga. Det som frbluffade var den egendomliga
propositionsordningen. Med all skerhet kommer denna att g till eftervrlden som en av de
mrkligaste i svensk fackfreningrrelses historia. Den ld:
... den som anser att frhandlingar bra fortstta i avsikt att f fram bsta mjliga uppgrelse,
rstar Ja. Den som anser att strejk nu br tillgripas fr att genomfra de av konferensen och
de av de valda underhandlarna faststllda kraven, rstar Nej.
Inte underligt att de berrda arbetarna blev frbittrade ver denna omrstningsprocedur.
Hpenheten var stor ocks ibland fackfreningsfolk i allmnhet. Ingen metallarbetare var
nmligen motstndare till att man frhandlingsvgen frskte att uppn bsta mjliga resultat.
Avtalskonferensens beslut omjliggjorde inte detta. Avtalsfrslaget var inget ultimatum.
Frbundsstyrelsens propositionsordning gjorde det emellertid till ett sdant. I och fr sig hade
metallarbetarna ingenting emot att rsta och taga stllning till frslag. Men hr frelg inget
sdant. Tvrtom var det s att arbetsgivarnas vgran att komma med ngot som helst konkret
motfrslag gjort att fr handlingarna strandat. Arbetskparnas vgran att underhandla och
deras ovilja att ge motbud tog slunda frbundsstyrelsen som intkt fr att tvrtemot avtalsonferensens beslut frska f fullmakt till vsentliga eftergifter.
Motiveringen fr omrstningen var nnu kostligare. Frbundsstyrelsen framhll som skl: a)
frbundsledningen var icke verens med avtalskonferensens beslut,
b) drest icke arbetarparten kom med ett enligt arbetskparna rimligt bud skulle dessa vgra
lmna motfrslag,
c) Verkstadsfreningen hade meddelat frbundsstyrelsen att de icke ansg sig kunna g med
p generella lnefrbttringar.
Eller med andra ord: Frbundsstyrelsen och Verkstadsfreningen var icke verens med de
linjer fr lnepolitiken som avtalskonferensen faststllt, varfr man mste brja frhandla p
en av frbundsstyrelsen och Verkstadsfreningen godknd plattform!
Svl Arbetsgivarfreningen som Metallindustriarbetarfrbundet hoppades innerligt att
verkstadsarbetarna skulle kapitulera redan vid frpostfktningarna. Stor blev skert de senares
besvikelse och onda aningar bemktigade sig de frra d de fick veta omrstningsresultatet.
84.273 av de berrda arbetarna deltog i omrstningen. Med 60.502 rster (71,8 %) mot
23.771 (28,2 %) frkastades frbundsledningens nederlagslinje. Resultatet var samtidigt ett
uttryck fr verkstadsarbetarnas orubbliga beslutsamhet att, drest inga andra medel ledde till
godtagbart resultat, anvnda sig av strejkvapnet.
Genom omrstning hade emellertid frbundsstyrelsen, redan vid uppmarschen till strid,
frsvrat ett segerrikt genomfrande av kampen. Man hade infr arbetskparna klart
demonstrerat att man icke var verens med de beslut som den i demokratisk ordning valda
avtalskonferensen hade faststllt.
Tyvrr visade det sig att frbundsledningen inte ens respekterade omrstningsresultatet.
Metallarbetarna rknade nu med att frbundsledningen, d den ftt bekrftelse p att
medlemmarna stdde de av avtalskonferensen fattade besluten, skulle helhjrtat stlla sig p
samma linje. Tyvrr infriades icke dessa frhoppningar. I stllet fr att lojalt rtta sig efter

8
omrstningsresultatet demonstrerade frbundsledningen sin oenighet med medlemmarnas
uppfattning. Den 27 januari, efter det att frbundsledningen proklamerat strejkvarslet, utsnde
man i pressen en redogrelse av vilken det framgick att man fortfarande var av en annan
mening n den som medlemmarna och avtalskonferensen fretrtt. Frbundsstyrelsen
lmnade uppgifter till pressen i vilka man ter understrk fr arbetskparna att man, trots vad
som intrffat, stod fast vid sin gamla stndpunkt.

Uppgrelsen vid jrnbruken.

Svenska Arbetsgivarfreningen, som stod bakom Verkstadsfreningen, fullfljde frn frsta
avtalsuppgrelsen en bestmd och konsekvent linje. Deras taktik gick ut p att sl en
arbetargrupp i taget. I detta syfte strvade de till att ern verenskommelser med vriga
arbetargrupper s snabbt som mjligt fr att drmed isolera Metall. Deras framgngslinje
underlttades av att LO icke vidtog ngra mottgrder. Ocks metallarbetarnas hgsta
strejkledning bidrog till att taktiken lyckades.
S skedde vid jrnbruksuppgrelsen. Jrnbruksarbetarnas underhandlare krvde i likhet med
verkstadsarbetarnas en frhjning av minimitimlnerna med 15 re upp till vissa grnser. Fr
ackordsarbetarna krvdes en kning med 8 % upp till samma vre grns. Bakgrunden till
jrnbruksarbetarnas krav var desamma som fr verkstadsarbetarna. Likas mjligheterna att
genomfra dessa.
Arbetarna vid jrnbruken och verkstderna tillhr samma frbund och har i stor utstrckning
samma arbetskpare. Surahammars jrnbruk ges exempelvis av ASEA, SKF ger Hofors
bruk etc. Och bakom dessa bda industrier str samma storfinans.
Inget var allts naturligare n att dessa bda arbetargruppers kamp fr bttre levnadsfrhllanden samordnades. Frbundsledningen ville emellertid inte vara med p detta. Mitt under
verkstadsarbetarnas strejk trffades p frbundsledningens energiska tillskyndan en uppgrelse fr jrnbruksarbetarna. Det berttigade i denna tgrd kunde ha diskuterats fr s vitt
man kommit till en fr arbetarparten hygglig verenskommelse. S var emellertid inte fallet.
Det nya jrnbruksavtalet var rena skandalen. Enligt uppgift i den socialdemokratiska pressen,
som i detta fall inte tar till i underkant, innebar uppgrelsen att den samlade lnesumman
inom denna industri kades med 2 milj. per r. Drtill kommer frbttringar betrffande
arbetstiden som i penningar uppskattades till 21/2 milj. per r.
Slr man ut detta p antalet arbetare vid jrnbruken finner man att lnekningen blir 44 kr. per
r och arbetare eller 88 re per vecka! Avtalet stipulerade hgst 6 res kning av timpenningen fr vissa kategorier av arbetarna. I sjlva verket var det s att en mycket ringa del
av berrda arbetare fick ens dessa 6 re.
Uppgrelsen fr sin srskilda relief sett mot bakgrunden av bruksbaronernas stora profiter.
Nettovinsten fr 48 bolag med bruksrrelse var 1943 ver 31 milj. kr. Sannolikt var den strre
nr avtalet slts.
ter visade frbundsledningen arbetskparna sin uppfattning om verkstadskonflikten. D
jrnbruksarbetarna hade ungefr samma mjlighet som verkstadsarbetarna att f igenom sitt
lnekrav och d bda arbetargruppernas krav var lika rimliga och vlmotiverade, betydde
frbundsledningens upptrdande inte bara att de i strsta allmnhet frsvrade fr verkstadsarbetarna att kmpa sin kamp till seger utan drjmte innebar frbundsledningens stndpunkt att de godknde 6 re som vre grns ven fr verkstadsarbetarnas lnefrbttringar.
Eftert har frbundsledningen motiverat sin uppfattning med att avtalen inte hrde ihop.
Avtalen var mycket olika och saknade varje samband med varandra, hette det. Bara ngon
mnad tidigare hade man haft en annan uppfattning. P frsta avtalskonferensen anfrde

9
Wester-lund som skl fr att man skulle begra 8 re d. v. s. mer n vad man ngonsin
hoppades f, med fljande: Om vi icke framfr samma resbelopp, skulle vi frsmra
utgngslget fr de andra grupperna. Vi vilja emellertid icke med vrt frslag ingiva ngon
frhoppning om att det finns mjligheter att genomfra detsamma.
Om man bara genom att begra mindre n andra grupper skulle frsmra det fr dessa hur
mycket svrare skulle det d inte bli fr verkstadsarbetarna att fra sin sak till seger d
frbundsledningen godknner en uppgrelse p 6 re samtidigt som verkstadsarbetarna
strejkar fr 15 re? Senare fullfljde frbundsstyrelsen sin linje genom att tillstyrka en
uppgrelse fr bilarbetarna med 6 re och 4 re fr smidesarbetarna!

Solidaritetsrrelsen fr de strejkande.
Verkstadsgarna hoppades att de strejkande p grund av ekonomiska svrigheter skulle
tvingas till kapitulation. Frbundsledningen lt ju ocks p ett tidigt stadium meddela i
pressen att man endast hade 8 veckors konfliktunderstd. D metallarbetarna dels knde till
arbetskparnas spekulation och dels rknade med att fortstta strejken till ett framgngsrikt
slut ven om det skulle draga ut p tiden, krvde de att frbundsstyrelsen skulle skapa de
ekonomiska frutsttningarna fr kampen. Redan frn frsta stund instmde den delen av
frbundets medlemmar som icke var ute i strejk i kravet. S smningom pbjd man ocks
uttaxering i det egna frbundet. Ngon hemstllan eller appell till andra frbund och
arbetargrupper om solidaritet gjordes inte frrn efter lng tid. D andra arbetargrupper trots
detta tog initiativ i denna riktning gjordes ingenting fr att stimulera och uppmuntra
verksamheten.
Vi skall i detta sammanhang endast anfra ett exempel. Arbetare tillhrande Frsvarsverkens
Civila Personalsfrbund hade fr avsikt att fretaga uttaxeringar i syfte att visa de strejkande
klingande solidaritet. D detta blev knt fr FCP:s ledning snde dess frbundsstyrelse en
skrivelse till frbundets avdelningar i vilken man uppmanade avdelningarna att icke
organisera solidaritetsrrelsen. Frbundsordfrande Helldn motiverade tgrden med att den
skett i fullt samfrstnd med Metalls styrelse! Mnga andra exempel skulle kunna anfras
men detta fr rcka fr att bevisa hur den hgsta strejkledningen systematiskt saboterade det
som gjordes av fackfreningsfolket i och utanfr Metall fr att i klingande mynt visa sin
solidaritet. Detta hindrade emellertid inte samma personer frn att fara land och rike omkring
och frklara p Metalls avdelningsmten att man mste snka understden och kanske helt
upphra att utbetala dem drfr att kassorna sinade.
Genom den omfattande massrrelse fr std t metallarbetarna, som utlstes inom vriga
fackfrbund tvingades s smningom Landsorganisationen att taga stllning till strejken.
Detta skedde efter 2 mnaders konflikt i form av ett uttalande av August Lindberg till den
socialdemokratiska pressen. I detta framhll LO-ordfranden att de strejkande inte skulle gra
sig ngra illusioner betrffande ekonomisk hjlp eller initiativ frn Landsorganisationen. Det
oerhrda och enastende i svensk fackfreningsrrelses historia intrffade att LO:s ledare,
som sjlva hade sanktionerat strejken, dekreterade att de strejkande inte kunde rkna med
Landsorganisationens std. Frst godknna den och sedan frdma den, se dr Lindbergs
taktik i strejken! Drmed markerade LO ter att den hade samma instllning till strejken som
arbetskparna.
Att August Lindberg uttalande ytterligare strkte arbetskparna r uppenbart. Den hrt
trngda Verkstadsfreningen sg hri ett lfte om fortsatt passivitet och neutralitet frn den
hgsta fackliga ledningens sida. Fack freningsfolket ven lngt utanfr de strejkandes
krets blev emellertid bestrta ver denna deklaration. De envisa rykten som lnge cirkulerat
och som berttade att Svenska Arbetsgivarfreningen, regeringen och Landsorganisationen
skulle vara verens om hur konflikten skulle sktas fick ny nring.

10

Andra omrstningen.
D konflikten pgtt en och en halv mnad tog frbundsledningen ett nytt initiativ. Inte i syfte
att effektivisera striden eller fr att p annat stt frbttra lget fr sina medlemmar utan i
avsikt att kapitulera! Det visade sig nmligen att August Lindbergs artikel i sjlva verket var
signalen till en samflld attack frn LO och , hgsta strejkledningens sida i akt och mening att
inleda kapitulationsfrhandlingar med Verkstadsfreningen. Frbundsstyrelsen beslt
pltsligt att anordna en ny omrstning. Inte heller denna gng om ngot frslag. Meningen var
exakt densamma som vid frsta omrstningen.
Motiveringen fr denna nya omrstning var fr det frsta: att strejkkassan var dlig. Det
visste de strejkande frut i synnerhet som frbundsledningen aldrig uraktlt att framhlla detta
faktum. (Vad gjorde f. . frbundsstyrelsen fr att ka strejkfonden?) Fr det andra: Den
omstndigheten att andra arbetargrupper under konfliktens gng trffat avtal hade strkt
Arbetsgivarfreningens stllning. (Var det drfr Westerlund s energiskt fresprkade en 6res uppgrelse fr jrnbruksarbetarna, en liknande fr bilarbetarna och en 4-res fr
smidesarbetarna?)
Omrstningsgeneralen Westerlund rknade med att han denna gng skulle f majoritet fr
sin nederlagslinje.
Propositionsordningen var av samma egendomliga slag som vid frsta omrstningen. Den
hade fljande formulering: De, som anser, att frhandlingar br upptagas efter hr ovan av
frbundsstyrelsen angivna frutsttningar, rstar Ja. De, som anser, att ytterligare tgrder ej
nu skall vidtagas, rstar Nej. Som frutsttning hade angetts att 8 re skulle vara
frhandlingsbas.
Sedan konfliktutbrottet hade ingenting intrffat som motiverat fr arbetarna att lmna de av de
valda underhandlarna framfrda kraven. Detta visste Westerlund, varfr det ur den synpunkten inte fanns ngon anledning till en ny omrstning. Fr vrigt nskade givetvis alla
strejkande att frbundsstyrelsen skulle vidtaga ytterligare tgrder i avsikt att mobilisera
arbetarrrelsens vriga resurser i kampen, varfr propositionsordningen ocks ur den
synpunkten var felaktig. Utgngen av omrstningen innebar ett nytt nederlag fr svl
arbetskparna som frbundsstyrelsen. Med 40.707 rster mot 32.593 uttalade man sig fr
fortsatt kamp till seger.

Strejken infr riksdagen.

Omrstningsresultatet var vidare ett nytt bevis fr att medlemmarna icke ville vara med p att
basera kommande frhandlingar p ett uppgivande av de villkor som avtalskonferensen faststllt och som man sjlv i en tidigare omrstning ansett borde ligga till grund fr en uppgrelse. De strejkande hade nu vntat att frbundsledningen och Landsorganisationen ntligen
skulle inse denna sak och som fljd drav strka arbetarfronten. S skedde emellertid inte.
Kommunisterna som i likhet med gemene man av fackfreningsfolket hyste den uppfattningen, att hela arbetarrrelsens resurser, sledes ven de politiska organisationerna och deras
inflytande skulle utnyttjas, tog drfr initiativ i denna riktning. De vckte i riksdagen en
motion i vilken man krvde att frfogandelagen skulle anvndas mot dem, som genom sin
politik bar huvudansvaret fr att konflikten utbrutit. Av tekniska skl mste motionen
frndras till en interpellation. I denna ppekade kommunisterna att regeringen sedan 1939
hade en fullmaktslag, som gav den mjlighet att nr som helst tvinga arbetskparna att
upptaga driften p de villkor regeringen bestmde. Kommunisterna ville att regeringen, som
leddes av socialdemokrater, vilka kunde stdja sig p av arbetarna vald majoritet, skulle
pressa arbetskparna att tillmtesg arbetarnas rimliga krav.

11
Genom kommunisternas aktion fick den socialdemokratiska riksdagsgruppen ett ypperligt
tillflle visa, att de betraktade sig som arbetarnas representanter i parlamentet. Riksdagsgruppen tog dock avstnd frn aktionen och stdde sig drvid p Westerlund och Landsorganisationen som skyndsamt ilade till deras undsttning. Metalls ordfrande lt genom TT
distribuera ett meddelande i vilket han tog avstnd frn kommunisternas framstt. LO antog
fr sin del ett uttalande i vilket den av principiella skl tog avstnd frn att statsmakterna
ingrep mot den reaktionra och arbetarfientliga Verkstadsfreningen.
Westerlunds avstndstagande br lmpligen ses i belysning av hans tidigare instllning. Vid
strejkutbrottet signalerade han i ett cirkulr till frbundets avdelningar att frbundsledningen
hade fr avsikt att drest statsmakterna begrde att viss produktion, trots strejken skulle f
frekomma, en sdan framstllning skulle bifallas. Hans motstnd mot att statsmakterna
skulle engageras p stt som kommunisterna freslagit, grundade sig sledes icke p
principiella betnkligheter. Avbjandet mste frmodligen drfr bero p att det av
kommunisterna anbefallda statsingripandet riktade sig mot arbetskparna.
Vad betrffar LO:s deklaration s stod den i klar motsttning till tidigare formulerade
uppfattningar. Frn det hllet har man gng p gng understrukit att man inte var principiell
motstndare till statsmakternas engagemang i arbetsmarknadsproblem och man har handlat i
verensstmmelse drmed. Det viktiga r, och det har kommunisterna ocks i detta
sammanhang kraftigt understrukit, det stt varp statsmakten anvndes. Ingen arbetare kan
vara motstndare till att de politiska instrumenten utnyttjas till folkets bsta. Och i detta
konkreta fall gllde det att anvnda det till frdel fr de strejkande.
I anslutning till kommunisternas aktion vill vi erinra om en annan sak. Ett av de viktigaste
kraven i denna lnerrelse var rtten fr verkstadsarbetarna att ga inflytande ver tidsstudier
och medbestmmandertt vid ackordsttningar.
I ett tal sndagen den 29 juli yttrade finansminister Wigforss enligt Morgon-Tidningen bl. a.:
Sedan kommer vi till frgor, som rr arbetarnas inflytande ver sina arbetsvillkor. Det finns
omrden dr fretagarna inte vill ge arbetarna medbestmmandertt. Det gller till exempel
tidsstudierna. Det br ju vara s att ven arbetarna blir delaktiga av rationaliseringens frukter.
Sger arbetsgivarna nej till fackfreningsrrelsens motiverade krav i detta avseende, s fr
man kanske g den politiska vgen.
Vi kan instmma i vartenda ord. Kommunisternas aktion syftade att anvnda de politiska
medlen fr genomfrandet av detta viktiga krav. Nu terstr att se huruvida Westerlund och
Landsorganisationen protesterar mot Wigforss eller om det endast var av partitaktiska skl
som man vgrade stdja de tgrder kommunisterna freslog och som skulle betytt kat
inflytande fr metallarbetarna ver deras egna levnadsfrhllanden.

Tredje omrstningen och tredje avtalskonferensen.

Den 23 april tog frbundsledningen ett nytt initiativ. D beslt man snka strejkunderstdet
med 30 %. Nr detta hade verkat en tid inkallade man fr andra gngen avtalskonferensen fr
att nyo frska f den ver p en kapitulationslinje. ven denna gng beslt
avtalskonferensen att kvarst p de valda underhandlarnas frhandlingsbas.
Som framgtt av ovanstende skydde tydligen frbundsstyrelsen inga anstrngningar och den
visade en aldrig slappnande energi d det gllde att vidtaga tgrder i syfte att vertyga sina
kampvilliga trupper om ndvndigheten att ge upp.
Sin starka beslutsamhet att kmpa fr kravens frverkligande, understrk verkstadsarbetarna
vid den tredje omrstning, som enligt uppgift medlingskommissionen tog initiativ till. Efter
tre mnaders kamp varunder det redan lga strejkunderstdet hade snkts visade de en obruten

12
segervilja, fast sammanhllning och frstrkt front. Med 60.519 rster mot 18.519
tillbakavisade man arbetskparnas via medlingskommissionen framlagda 6-resfrslag.
Det blev slunda underhand allt tydligare att de strejkande, oberoende av repressalier och hot,
skulle fortstta striden till seger. I det lngsta trodde ocks arbetarna att deras klart bevisade
kamphumr och glnsande stridsmoral skulle smitta av sig i ngon mn p de defaitistiska
strejkgeneralerna i frbundsstyrelsen. Tyvrr fick medlemmarna bittert erfara motsatsen.
Generalerna blev bara mer pessimistiska och d de skulle summera erfarenheten av den tredje
omrstningen beslt man brja en offensiv mot arbetarpartens valda underhandlare!
I ett cirkulr till frbundets avdelningar och i Metallarbetaren uppmanar man nu medlemmarna att taga nsta steg. Detta gick ut p att avdelningarna skulle pverka siktsbildningen hos avtalskonferensens ombud i syfte att f dessa att lpa frn sin uppfattning och
acceptera frbundsstyrelsens! Inte ett knyst om att tiden nu ntligen skulle vara mogen fr
stdaktioner frn andra arbetargrupper, som endast vntade p en signal fr att f gra sin
insats! Uppmaning till aktivitet mot de egna underhandlarna var frbundsledningens enda
rekommendation!
S intrffade det som frbundsledningen hela tiden vntat p och spekulerat i. P den tredje
vl frberedda avtalskonferensen lyckades vederbrande, efter en vldsam frbehandling av
vissa ombud och efter att grundligt ha klargjort fr medlemmarna sin ovilja att fra kraftmtningen till seger, f tv av konferensens ombud ver p sin sida s att denna med tv
rsters majoritet gav underhandlarna direktiv om att upptaga frhandlingar p frbundsstyrelsens 8-reslinje. Det var en triumf fr
Westerlund! Det var en seger vrdig den stora fltherren! Han hade lyckats besegra en del av
sina egna trupper!

Fjrde omrstningen.
Arbetskparna var beredda. Deras ombud var samlade i Stockholm redan under den tid
avtalskonferensen pgick! Tydligt var att starka krafter vid detta tillflle var i verksamhet fr
att bringa konflikten ur vrlden. Lget fr Verkstadsfreningens medlemmar var synnerligen
svrt. Mjligheten att segra fanns faktiskt inom rckhll.
Arbetarpartens valda underhandlare, som hela tiden energiskt kmpat fr de strejkandes sak
vid frhandlingsbordet, bjde sig till skillnad frn frbundsstyrelsen lojalt fr
avtalskonferensens med tv rsters majoritet fattade beslut, men frst efter att energiskt ha
hvdat betydelsen av att st kvar p den gamla stndpunkten nu nr framgngen syntes
skrad.
Vid frhandlingarna framlade medlingskommissionen ett frslag. Vad detta gick ut p r
allmnt knt. Metallarbetarna har redan hunnit konstatera det i sina avlningspsar. I enlighet
med konferensens uppfattning beslt kommunisterna i underhandlingskommittn att skriva
under frslaget i akt och mening att f det ut till medlemmarna, s att dessa kunde f taga
stllning till det. Underskriften var frutsttningen fr att s skulle ske och fr vrigt hade
avtalskonferensen inte givit de valda underhandlarna ngot annat alternativ fr s vitt de
skulle respektera konferensens beslut.
Klander har riktats mot de valda underhandlarna fr att dessa ver huvud taget fortsatt att
underhandla. Enligt kritikernas mening borde de, d avtalskonferensen p detta stt kringskar
deras mjlighet att effektivt tillvarata medlemmarnas intressen, ha stllt sina mandat till
frfogande.
Frbundsstyrelsen nskade i sjlva verket att s skulle ske. Fljden av detta hade emellertid
blivit att Westerlund ftt mjlighet att som nya frhandlare placera sina mn. Drmed kunde

13
man riskera dels ett undertecknande utan omrstning och dels att dessa icke ftt ut mesta
mjliga. Man skall nmligen komma ihg att frbundsledningens och Landsorganisationens
klart uttalade mening var, att man inte p lnga vgar ens kunde rkna med att f igenom
frbundsledningens 8-reslinje. Att resultatet, ehuru dligt, nd verskred det som
frbundsstyrelsen ursprungligen begrde r allts en framgng som delvis beror p de valda
underhandlarna.
S gick frslaget ut till omrstning. Frbundsstyrelsen satte nyo in sin skamfilade auktoritet i
syfte att f medlemmarna att antaga frslaget. Fr fjrde gngen visade medlemmarna bde
frbundsstyrelse och arbetskpare att de icke ville kapitulera.
Frbundsstyrelsen och socialdemokratiska pressen rasade ver att de kommunistiska underhandlarna i fackfreningarna gav en ingende redogrelse fr motiven till undertecknandet.
Besvikelsen i ledningen var stor. De hade vntat att de kommunistiska underhandlarna skulle
rekommendera frslaget. Deras frbittring kan vl ocks frklaras av att de knde sig lurade. I
sjlva verket hade de hoppats p att kommunisterna inte skulle ha undertecknat frslaget, s
att de drmed hade gett frbundsstyrelsen mjlighet att utan omrstning skriva under det.
Vid de frhandlingar som fljde p svarets verlmnande rdde en febril verksamhet bakom
kulisserna. Frn svl Landsorganisationen som socialdemokratiska partistyrelsen och
regeringen utgick direktiv till frbundsledningen. Det var en politisk ndvndighet att bringa
strejken ur vrlden. Berkningen att strejken skulle bli ett slag mot kommunisterna hll inte.
Motsatsen blev fljden ju lngre konflikten pgick. Bland annat drfr mste den f ett slut.

Uppgrelsen vid bordet.

Undertecknandet kom som en logisk fljd av frbundsstyrelsens hela upptrdande under dessa
mnader. Naturligtvis dolde vederbrande s gott det gick de verkliga sklen till sitt
handlande. I stllet angav man andra motiv. Till Westerlunds std ryckte August Lindberg in.
De argument han anfrde och som sedan med diverse variationer upprepades av
frbundsstyrelsen och de socialdemokratiska tidningarna var fljande:
a) nstan fifty-fifty i omrstningen,
b) avtalskonferensen hade godknt frslaget,
c) arbetskparna hotade med lockout.
Betrffande det frsta pstendet r man synnerligen geners. 55,2 % hade rstat nej och 44,8
% ja. D. v. s. en skillnad p hela 10 %. Rstvervikten fr nej var 7.187, och dessa rster
skulle sledes vara vrdelsa enligt detta stt att se p omrstningen. Med samma argument
skulle LO och frbundsledningen ha kunnat frhindra strejken! Den frsta omrstningen gav
inte den stadgeenliga majoriteten fr strejk. I andra omrstningen var vervikten omkring
8.000. I vilket syfte vntade man i 5 mnader? Vad det gller det andra argumentet, att
avtalskonferensen hade godknt frslaget och att man drfr icke skulle tillmta omrstningen
avgrande betydelse, leder ett accepterande av denna uppfattning till att man verhuvudtaget
betraktar omrstningar som verfldiga och meningslsa. Fr vrigt br man i detta sammanhang erinra sig att tv avtalskonferenser tidigare frkastat Westerlunds nederlagslinje, men
detta tog frbundsstyrelsen ingen som helst hnsyn till.
Vad slutligen lockouthotet betrffar r det egentligen ingen som tar detta riktigt p allvar.
Drtill var det alltfr dligt regisserat. I ett uttalande i Aftontidningen den 6 juli redogr
Westerlund fr hur det gick till. Dr heter det:
Sedan svaren avlmnats kallades efter en stund parternas 'mindre delegationer' infr
kommissionen. Observera sedan svaren avlmnats! Drvid meddelades hotet om lockout.
Detta hot kom som en blixt frn klar himmel, d det framlades fr hela arbetardelegationen.

14
Aftontidningens egen kursivering. Nu intrffar emellertid det fr vederbrande besvrande,
att man p samma sida i LO-tidningen har en intervju med August Lindberg. I denna berttar
han att Landssekretariatet LO:s styrelse som Westerlund tillhr, redan innan frhandlingarna brjade tagit stllning till strejken och blivit verens om att avtalet skulle undertecknas av frbundsstyrelsen. Hrom heter det i Aftontidningen:
Slutligen var det ju p det sttet, fortstter hr Lindberg, att arbetsgivarefreningen ltit frst
att konflikten kommer att utvidgas, om uppgrelse inte kunde trffas vid detta tillflle. S
var det allts med blixten. Inte underligt om Metalls medlemmar betraktar hela historien
med lockouthotet som en manver avsedd att utgra en rddningsplanka fr Westerlund och
motivering fr uppgrelsen vid bordet.
Den tgrd man hr vidtog kom som en logisk fljd av vederbrandes handlande under
strejken. Som framgr av alla hr upprknade fakta hade frbundsstyrelsen, Landsorganisationen och arbetskparna genom sitt upptrdande visat att de var fullt verens i en
sak: metallarbetarna skulle inte lyckas genomdriva sina krav. Detta r en allvarlig anklagelse
mot LO och den hgsta strejkledningen. Men det r en anklagelse som styrkes av indicier och
faktiska bevis mer n nog fr ett sdant omdme.
Domen kommer att bli hrd. Metallarbetarna skall i sinom tid stlla vederbrande till svars fr
deras handlingar. Frbundsstyrelsen kan inte d rdda sig genom att hnvisa till sin formella
rtt att gra upp vid bordet. Missbruket av makten kan inte frsvaras genom hnvisning till
vetortten. Ty medlemmarna kommer d att frga varfr de lt strejken pg i fem mnader.
D borde man i konsekvens med sin instllning ha tillgripit vetortten omedelbart och drmed
besparat medlemmarna ondiga offer.
Ehuru de strejkande under konfliktens gng mer och mer blev klara ver att frbundsstyrelsen
inte ville leda kraftmtningen till ett segerrikt slut, kom nd verenskommelsen med
arbetskparna som en verraskning. De hade nrmast av de tta omrstningarna bibringats
den uppfattningen, att en uppgrelse icke skulle trffas mot deras klart uttalade vilja. Av
denna mening var framfrallt metallarbetarnas ombud p avtalskonferensen och de valda
underhandlarna. De stdde sig drvid p Wester-lunds bestmda deklaration p avtalskonferensen, dr han efter att man beslutat godknna kommunisternas frslag framhll:
Det kommer emellertid frr eller senare en dagen efter fr oss, d vi skall rsta om frhandlingsresultatet. Om Tyrell och hans kolleger mjligen spekulerat i att frbundsstyrelsen eller
Landsorganisationen skulle mot frhandlingsdelegationen acceptera ett frslag till uppgrelse,
s vill jag redan nu deklarera, att vad p mig ankommer blir det ingenting av med den saken.
Skall frhandlingsresultatet antagas br det ske av de berrda medlemmarna genom
omrstning.
Tvrtemot sitt kategoriska pstende genomdrev Westerlund uppgrelsen. Som fljd drav
undrar verkstadsarbetarna om Landsorganisationen och frbundsstyrelsen med avsikt lt dem
strejka och lida svrt ekonomiskt avbrck i 5 mnader fr att de drmed skulle frtagas lusten
att slss mot arbetskparna i framtiden. Att det fanns de som spekulerade i att man genom en
konflikt skulle uppn detta och dessutom kncka ryggen p kommunisterna r uppenbart.

Strejk och partipolitik.

Man har kritiserat kommunisterna fr att de blandat politik i strejken. Vi har aldrig dolt, att vi
ansett att arbetarnas politiska resurser skall anvndas jmsides med de fackliga. I enlighet
med denna uppfattning har vi bringat de kmpande verkstadsarbetarna allt vrt std. I vr
press har stndigt frts deras talan mot arbetskparna och vi har hvdat att arbetarnas politiska
inflytande, exempelvis arbetarmajoriteten i riksdagen, skall utnyttjas till std fr de
strejkande. Ocks den socialdemokratiska pressen har intresserat sig fr kraftmtningen.

15
Deras mening har dock varit en annan. Det framgick frn frsta stund. De frskte gra
strejken till ett tillhygge mot kommunisterna. Dagen efter det att strejkvarsel utfrdats
ppnade Morgon-Tidningen slussarna fr en ohmmad kampanj inte mot de oresonliga
arbetskparna utan mot kommunisterna! Tidningen hade bl. a. en serie uttalanden av vissa,
med omsorg utvalda, metallarbetare.
I dessa tillrttalagda uttalanden proklamerades inte kamp mot Verkstadsfreningen utan mot
den stora majoritet som rstat fr strejk och mot kommunisterna. Det kan rcka med att citera
ett uttalande: Hos oss kommer kommunisterna att spela en ynklig roll ett tag framver, och
det r rtt t dem. I Morgon-Tidningens partikollega Sknska Socialdemokraten hette det
strax efter strejkutbrottet: Mycket tyder p att en strmkantring intrtt, som med stor
sannolikhet inte kommer att sluta frrn ansvaret utkrvts av kommunisterna fr det grova
politiska missbruk de tilltit sig gra av verkstadsarbetarnas kamp. Slutligen kan ett citat ur
August Lindbergs frut anfrda uttalande f bevisa att ven LO-ledningen frskte gra
strejken till en politisk kamp mot kommunisterna: Men nr uppgrelsen en dag trffas blir
det skert anledning fr Metalls medlemmar att omprva kommunisternas ansvar fr vad
resultatet kostat.
Svl kommunister som socialdemokrater tog politisk stllning i striden. Kommunisterna var
oreserverat fr metallarbetarnas strid i kampen mot arbetskparna. De socialdemokratiska
arbetarna var p samma linje. Socialdemokratiska partigngare i frbundsledningen och i
partipressen frskte splittra metallarbetarna och hetsade mot kommunisterna. Det r fr
vrigt en offentlig hemlighet att socialdemokratiska partistyrelsen och dess representanter har
konfererat med vissa medlemmar av frbundsstyrelsen fr att dryfta taktiken i Metall och hur
man bst skall kunna fullflja sina syften. Dessutom har representanter fr den
socialdemokratiska landsortspressen varit frsamlade flera gnger i Stockholm fr att f del
av riktlinjerna i kampanjen mot kommunisterna och de radikala arbetarna i Metall.

Strejkens lrdomar.
Har d verkstadskonflikten inte varit till ngon som helst nytta? Arbetskparna gr, med
instmmande av den socialdemokratiska pressen, gllande, att resultatet skulle blivit detsamma utan strejk, och som en fljd drav betraktar man konflikten som meningsls. (Varfr
fick d jrnbruksarbetarna endast 6 re?) ven representanter fr Landsorganisationen r av
samma mening. Ser man fr det frsta endast till den 8-res lnefrhjning, som blev det
omedelbara resultatet, r det inte mycket att hurra fr. Det som uppnddes r emellertid
betydligt mera n vad bde frbundsstyrelsen och Landsorganisationen ngonsin vgade tro
vara mjligt att ern. Man kmpade sig till mera n vad frbundsstyrelsen ursprungligen
stllde som frhandlingsbas.
D frslaget behandlades p den frsta avtalskonferensen yttrade sig ssom frut omtalats
LO:s representant, Gunnar Andersson, om frbundsstyrelsens frslag. Med djup pessimism
framhll han: ven det kan sgas ligga p den grns att det nppeligen finns ngra frhandlingsmjligheter. Han ansg allts 8-resfrslaget vara s djrvt, att arbetsgivarna skulle
vgra underhandla p grundval av detsamma.
Fr det andra var strejken till nytta fr andra arbetargrupper. Genom verkstadsarbetarnas
kamp blev det mjligt fr vriga industriers arbetare att f bttre uppgrelser.
Fr det tredje har de strejkande genom sin aktion skapat frutsttningar fr bttre uppgrelser
i framtiden inom verkstadsindustrin. Arbetarna har visat att de r beredda att stta kraft bakom
ordet och Verkstadsfreningen har skert ftt en hlsosam respekt fr metallarbetarna och en
lxa fr framtiden. Arbetarnas tilltro till strejkvapnet har inte heller minskats. De vet alltfr
vl att det inte var arbetskparnas styrka som gjorde att strejken fick denna utgng.

16
Fr det fjrde har arbetarna lngt utanfr verkstadsarbetarnas led dragit den viktiga lrdomen
av striden, att man skall i ledningen stlla mn som icke r bundna av den reformistiska
klassamarbets- och undfallenhetsandan, att ledningen mste besttas med folk som inte r
rdda eller vjer undan fr arbetskparnas attacker.
Fr det femte har aktionsenheten under strejken utvecklats och befsts. Trots talrika frsk till
splittring har banden mellan de socialdemokratiska och de kommunistiska metallarbetarna
knutits fastare samman.

Sammanfattning.
Konfliktens yttersta orsak r att ska i samlingsregeringens av Landsorganisationen understdda ekonomiska politik, vilken betytt betydligt snkt levnadsstandard fr arbetarna men
kade rikedomar fr de redan besuttna. Vidare var det arbetskparna inom verkstadsindustrin
som genom sin oresonlighet framdrev den ppna striden. De gjorde det i tryggt medvetande
att arbetarsidan icke hade std av sina egna ledare. Allt tal om att de framfrda kraven var s
orimliga att Verkstadsfreningen vgrade underhandla eller att dessa krav framfrdes i
ultimativ form och drfr mste framkalla strider r nonsens. sin sida var arbetarna beredda
att slss. Utsikterna att segra fanns. Att segern uteblev beror till syvende och sidst p att LO
och frbundsledningen fortfarande bundna av klassamarbetsillusionerna vgrade att
mobilisera arbetarklassens alla resurser i kampen.
Ehuru resultatet av kampen inte blev det medlemmarna nskade eller vad som varit mjligt att
ern kastar verkstadsarbetarna inte yxan i sjn. Verkstdernas folk fortstter kampen med
andra medel. Genom kollektiva och enskilda aktioner stadkommer de lnefrbttringar
landet runt. P s stt gr striden vidare och frbereder man sig fr kommande uppgifter.
Samtidigt inriktar man verksamheten p att f mn i spetsen, som r av samma goda virke
som medlemmarna i leden. Hrmed lgges grundvalen fr betydelsefulla framgngar i en
nraliggande framtid.