Senaste nytt på www.flamman.

se

Posttidning A.

n Vänsterns tidning  n Grundad i Malmfälten 1906  n

25 augusti 2016

Nr 33  n 15 kronor

Ledare: ”Frågan som infinner sig är var Social-

Ledare: ”Det låter som om V föreslagit att

demokratins gräns går – den gick ju inte vid att
överväga tiggeriförbud i alla fall?” Sid 2

de med gamla och sjuka föräldrar skulle få
åka limosine till vårdcentralerna” Sid 3

”Vi måste
hålla ihop”
Fascination
och frustration

Oro bland banarbetare efter förlorad upphandling

Fankulturen trycker på för
en mer normkritisk Harry
Potter – och får respons
genom den nya Harry
Potter-pjäsen som nyligen
hade premiär i London.

De riskerar att få gå efter
att Infranord förlorade upphandlingen om järnvägen.

Runt 70 anställda berörs av
beskedet och på fackmötet
är många oroliga.

– Vår makt är enkel, vi ska
inte vara rädda och vi måste
hålla ihop, säger Håkan

Englund, vice ordförande
för Seko på Infranord.
Nyheter, 6-7

Kultur, 16-17

GREKLAND:

VioMe-arbetarna
kämpar vidare
Arbetarna tog över fabriken när ägarna övergav
den. Nu hotas de av att
konkursförvaltarna vill
sälja VioMe.
Utrikes, 14-15

En EU-stat löser
inte problemen
EU-kommissionen kan i
framtiden bli ”en
verklig regering”
med större makt
än i dag. Det är
förslag från
EU-parlamentet
som
nyss
lagts
fram. 
Krönika, 8

Posttidning A
Begränsad eftersändning.
Returadress:
Flamman
Kungsgatan 84,
112 27 Stockholm

Gerillans förhandlare. Hon har överlevt dödliga bombattacker och varit med och slagit tillbaka de colombianska regeringsstyrkorna.
Colombia, 9-12
I Havanna ingick hon i Farcs förhandlingsdelegation. Flamman har intervjuat Alexandra Nariño. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT. 

2 

I

  Proletärer i alla länder förena er!

25 augusti Flamman 

Ledare

 3

Ansvarig för ledare/opinion: Anna Herdy, 0703 330 694, anna.herdy@flamman.se.

citat

25 augusti

”Jag har alltid varit socialdemokrat. Men vi lever i en tid där
politiker har börjat säga saker de tror att vi vill höra, istället för
att säga vad de faktiskt tycker, och det är en svår tid. Senast
röstade jag på vänstern eftersom dom, för mig, är den gamla
socialdemokratin. Idéerna från när jag växte upp. Men nu har
jag faktiskt ingen aning” Det var journalisten och författaren Alex Schulmans

Flamman nummer 33/2016.

svar på frågan ”Vad röstar du på?” som han fick i en intervju i Nöjesguiden 17/8, 2016.

Man vinner inte genom
att inte förlora
Att triangulera bort högern fungerar inte om man inte fyller det tänkta tomrummet med något annat. Anna Herdy om en feg regering som tror att man kan
rädda demokratin genom att förvalta sig ut ur dödläget.
I tisdags (23/8, 2016) presenterade
Moderaterna ytterligare ett förslag
som tar dem längre höger ut. Problem: Flyktingar som går och dräller. Lösning: Välfärden skall inte
vara till för alla, allra minst flyktingar. ”Det är inte rätt eller rättvist
att ha tillgång till hela välfärden om
man inte arbetar eller har permanent uppehållstillstånd i Sverige”
förkunnade Nya Moderaternas
ekonomisk-politiske talesperson Ulf
Kristersson på en presskonferens
i riksdagen. Det hela påminde om
Camilla Stens dystopiska debutroman En annan gryning där människorna som tillhör klass A eller
B har rätt till fri sjukvård. Men där
klass C, D och E måste betala ur
egen ficka.
I sakfrågan är det inte så mycket
att säga. Moderaterna har fel. Möjligheten att bygga upp ett tryggt
och stabilt liv bygger på att man har
tillgång till välfärden innan det stabila läge, där man själv kan bidra
till välfärden med skattepengar,
infinner sig. Alla är med och bidrar
och alla får del av välfärden.
Oron över att Moderaternas högerpolitik ska införas skaver förstås.
Men den oro som är värst är att det
nu är troligare att det blir S+MPregeringen som genomför den. Den
som följt med i debatten under den
senaste tiden har säkert noterat S
försök att triangulera, alltså lägga
sig väldigt nära, Alliansens förslag.
Det har varit testballonger om tiggeriförbud, presskonferenser om
våldsverkare som kastar sten på
blåljuspersonal och statsministerns tal om att det minsann inte
är häftigt att bränna bilar (som att
det fanns någon som tyckte det).
Dessa symbolpolitiska utspel handlar egentligen inte om hur mycket
(eller lite) regeringen bryr sig om
förorten, eller de människor som
väntar på bussen i krossade bussterminaler eller som bor granne
med platsen där nämnda bilar (som
rapporteras vara färre än tidigare)
brinner. Det handlar om att regeringen vill eliminera konflikten med

”Vem kan sätta sin tilltro till en socialdemokrati som inte tar konflikter, utan låter
alternativen vara pest eller kolera?” Foto: cathrine sandqvist.

sin egen opposition för att kunna
lägga fokus på sina egna frågor.
Detta blir svårare och svårare för
S när högerns svar på trianguleringsförsöken är att fortsätta flytta
högerut. Frågan som infinner sig är
var Socialdemokratins gräns går
– den gick ju inte vid att överväga
tiggeriförbud i alla fall? Förhoppningen är kanske att den går någonstans vid villkorad välfärd och
en lagstadgad indelning av medborgarna i ett A- och ett B-lag.
Men vad blir då kvar av den socialdemokratiska strategin som går
ut på att hela tiden minimera konflikterna i debatten, när man inte
ens fyller det tänkta tomrummet
med någon egen fråga?

fekter och dels för att vi har en arbetarrörelse med ett historiskt lågt
förtroende och som därför försöker
med konststycket att vinna genom
att inte förlora.
Man behöver inte lyssna på regeringen. Dom kan hålla på och härja
med sitt spel och sina strategier,
men vänstern måste tala allvar.
Problemet är dödläget och signalpolitiken. Vem kan sätta sin tilltro
till en socialdemokrati som inte tar
konflikter, utan låter alternativen
vara pest eller kolera? Som låter
oss tro att det enda som finns är
den ena eller den andra signalpolitiska reformen. Vänstern kan inte
vänta på att regeringen ska lossna,
för saker och ting kommer att ställas på sin spets – och dödläget kommer att brytas.
Det kan kännas hopplöst, men
det är det inte. I det här läget är
det viktigt att komma ihåg historien. Demokratin har alltid
utsatts för hot. I vår samtid är
det samma sak. Högern kan
vinna och samhället kan bli
mer auktoritärt och odemokratiskt – men det kan
också bli mer demokratiskt
och innebära frigörelse för
fler människor – i alla fall
om vänstern vinner – och
det har vi gjort förr.

Som vi på den här ledarsidan har
konstaterat vid ett flertal tillfällen
så är det ett skrämmande politiskt
klimat vi lever i – ett klimat
som ytterligare försvagar demokratin och vår plats i den.
Den allsmäktiga ”mitten” förflyttas längre och längre
högerut. Dels genom
att tidsandan, eller
det hegemoniska
samtalet om
man så vill, hela
tiden kretsar
kring en problemformulering som
Anna Herdy
handlar om invandring
23/8 2016
och dess påstådda ef-

nyhetsbr ev
n 

Vill du få Flammans nyhetsbrev
direkt till din mejl? Anmäl din
e-postadress till pren@flamman.se
för att ansluta dig. Det är gratis.

Gä stledar e
n 

En svensk Donald Trump
  Under veckan har många förfasat sig
över en artikel i Expressen (22/8) med tillhörande video om Leif-Ivan Karlsson och hans
lyxliv. Leif-Ivan, eller ”The King of Fucking
Everything” som han själv kallar sig, har
tjänat storkovan på flyktingboenden, och
bor därför i en vräkig 50-miljonersvilla i Tullinge, utanför Stockholm. För Expressens
reporter visar han stolt upp de dyra bilarna,
den snabba båten som grannarna, sossarna
och ”jantarna” hatar. Kronan på verket är de
handgjorda förgyllda möblerna från Egypten – som Leif-Ivan och Saddam Hussein är
ensamma i världen om att ha köpt.
Förutom Leif-Ivans hem besöker Expressen även hans flyktingförläggning i Fagersta. Här är det trångbott, smutsigt och långa
köer till toaletterna – kort sagt, en svår tillvaro för människor som försöker skapa sig
förutsättningar för ett nytt liv. På två år har
Leif-Ivan Karlsson fakturerat Migrationsverket 140 miljoner kronor. Trots de bisarra
kontrasterna mellan Leif-Ivans överväldigande lyx och de torftiga levnadsförhållandena på förläggningarna, verkar det hela
vara i sin ordning.
I alla fall rent juridiskt. På ett moraliskt
och politiskt plan finns det all anledning att
ifrågasätta rimligheten i att ju sämre standard det är på Karlssons asylboenden, ju
större vinstmarginaler (bestående av skattemedel) blir det för Karlsson. Leif-Ivan blir
kanske, med sitt vulgära överflöd och förakt
för ”jantar” och den svenska avundsjukan,
det närmsta vi kommer en entreprenör
av amerikanska mått. En svensk Donald
Trump, rentav.
Samtidigt ger Leif-Ivan Karlsson en något
missvisande bild av de svenska miljardärerna. Han är nyrik och jäsig och föraktas, om
än av andra anledningar, antagligen lika
mycket av den svenska överklassen som
av den svenska vänstern. Till skillnad från
”verka-men-inte-synas”-adeln vill Leif-Ivan
att de mindre bemedlade ska se och avundas hans framgångar och lyx, och gör därmed sig själv till en enkel måltavla för alla
oss ”jantar” som inte tycker att det är rimligt
att sko sig på andra.
Förutom en dräglig boendestandard på svenska
flyktingförläggningar och
vinstförbud från desamma
är det hög tid att återinföra förmögenhetsskatten. Det är dags för den
svenska ekonomiska
eliten att bidra till välfärden, och sluta profitera på
människors nöd, arbete
och behov – oavsett om
de har Saddam Hussein
som inredningsföreMicaela Kedhammar
bild eller inte.
23/8 2016

Får inte vänstern göra
skillnad här och nu?
Från höger hörs argument mot V-förslaget om anhörigdagar som handlar om moral,
om slöseri, om att det är finare att människor (läs: kvinnor) själva betalar priset för
att ta hand om sina anhöriga. Det verkliga problemet nämns dock inte i högerns kritik: att förslaget över huvudtaget måste läggas – eftersom välfärden inte räcker till.
  I de kommande budgetförhandlingarna har Vänsterpartiet kommit med ett förslag
som har väckt starka känslor
hos de borgerliga ledarskribenterna: anhörigdagar.
Tanken är att de som behöver
ta ledigt för att ta hand om
gamla och sjuka föräldrar och
anhöriga ska kunna få en viss
ersättning från staten – ett förslag som, enligt Vänsterpartiets
Ulla Andersson kommer att
kosta runt 2,5 miljarder. Antalet dagar kommer att vara begränsat till runt fyra stycken.
Men med tanke på reaktionerna låter det som om
Vänsterpartiet har föreslagit
att folk med gamla och sjuka
föräldrar ska få åka limousine
till vårdcentralerna samtidigt
som de skrattande ska slänga
skattepengar i ansiktet på förbipasserande. ”Anhörigdagar
kommer att leda till massivt
fuskande”, siar Expressen
Ledare (18/8, 2016), med sin
sedvanliga tilltro till mänskligheten.
Visst är det ett problem att
främst kvinnor tvingas ta ledigt från jobbet för att ta hand
om sjuka föräldrar, beskriver
Expressens ledarsida – men
det fixar man genom att ta rå
om ”välfärdens kärna” istället.
Att tanken från Vänsterpartiets
håll förmodligen är att göra
både och – adressera ett reellt
problem, som är ett resultat av
bland annat attacker på välfärden och äldreomsorgen, och
återuppbygga välfärden – tas
givetvis inte upp.
Från Norrtelje Tidning (19/8,
2016) får vi veta att statliga bidrag kostar pengar: ”De måste
betalas. Detta görs genom
högre skatter eller genom
besparingar”. Jo, minsann.
Detta gäller även för RUT-ochROT-avdragen (bidragen) som
Norrtelje Tidnings ledarsida
har ställt sig mycket positiva
till. Totalt kostar de oss faktiskt
16,6 miljarder kronor – för
att inte tala om fuskandet det
bidrar till. Är det verkligen

Foto: ANDERS WIKLUND/TT.

Ledare


veckans
n 

”Det är också sant, som vissa vänsterdebattörer har påpekat, att pengarna som kan läggas på anhörigdagar, också behövs för att bygga upp en bättre
sjukvård, äldreomsorg och hemtjänst. Men ett vänsterparti som gör anspråk på att förändra samhället i grunden ser att det är möjligt att göra båda.”

rimligt att vi lägger så mycket
pengar på en skattesubvention
för de rika?
Men det kanske märkligaste
argumentet kommer från Blekinge Läns Tidning, som under
den hotfulla rubriken ”V vill
helst förstatliga relationer”
(18/8, 2016) verkar mena att det
på något sätt är lite fult att ta
emot bidrag för att ta hand om
sina gamla och sjuka anhöriga.
Det är accepterat att lägga
pengar på en ny tv, ”medan
det på något vis betraktas som
skumt om man ur egen ficka

”Det låter som
om V har föreslagit att folk med
gamla och sjuka
föräldrar ska få
åka limousine till
vårdcentralerna”

skulle vilja betala för att ens
nära och kära ska ha det bra”.
Är det så? Eller handlar det
egentligen om att många – runt
140 000 människor mellan
45-66 år – faktiskt måste gå ner
i arbetstid för att kunna finnas
där för sina föräldrar? Och att
de kanske inte har råd eller
möjlighet att göra mer? Dessutom varnar Blekinge Tidning
för att förslaget kan ”kännas
trist” för de som inte har ”sina
gamla på nära håll”. Borde
problemet alltså ignoreras som
ett sätt att visa hänsyn? Det
förblir höljt i dunkel.
Det finns dock riktig kritik att
komma med: till exempel att
förslaget är en anpassning till
ett system vi egentligen bör förändra. En vänster som säger
sig vilja förändra samhället i
grunden måste, precis som V
nu försöker, ha två välfärdstankar i huvudet samtidigt. Precis

som Somar Al Naher påpekar
på Aftonbladets S-märkta ledarsida (19/8, 2016) är det ett
förslag som i stunden kan göra
”skillnad i vardagen för många
kvinnor och män som pressas
av ansvaret för åldrande föräldrar”. Det kan underlätta för
de som får bära där systemet
brister (och när det gäller omsorg är det i majoriteten
kvinnor).
Det är också sant, som
vissa vänsterdebattörer har påpekat,
att pengarna som
kan läggas på
anhörigdagar,
också behövs för att
bygga upp en
bättre sjukvård,
äldreomsorg och
hemtjänst. Men ett
vänsterparti som gör
anspråk på att för-

ändra samhället i grunden ser
att det är möjligt att göra båda.
Göra konkret skillnad i människors vardag och förändra
systemet. Därför är det glädjande att Vänsterpartiet inför
höstbudgeten också har ställt
krav om återinförd förmögenhetsskatt och fastighetsskatt.
Med ett annat skatteunderlag
är det möjligt att satsa på
en utbyggd sjukvård, äldreomsorg och hemtjänst.
Detta måste alltid kommuniceras i samma andetag som de små välfärdsreformerna. Utan
helhetssatsningar riskerar Vänsterpartiet
att signalera en acceptans av en situation som i längden är
ohållbar.

Judith Kiros
22/8 2016

4 

Opinion

  Flamman 25 augusti

25 augusti Flamman 

Nyheter

 5

Ansvarig för ledare/opinion: Anna Herdy, 0703 330 694, anna.herdy@flamman.se.

n  Reaktioner
på Twitter
och Facebook
”Förutom vinster i välfärden då, vilket nämndes
i artikeln. Sen kan man
undra vad händer i den
frågan? Något måste levereras för trovärdighetens
skull. Skatteflyktingarna
en annan som nog kan
väcka sympati hos väljarna. Men visst, håller med”
Hans-Erik Hansson via Facebook om
ledaren ”Låt valet 2018 handla om –
ingenting” av Jonas Wikström.

”Varför ska man konkurrera
om vård, om sjuka
människor och att välja
vård kan man göra även
utan vårdval, när man kan
välja olika vårdcentraler
inom det offentliga! Så
dumt att vårdgivare får göra
vinst på våra skattepengar
som vi en gång betalat
för att få vård och för att
ge vårdpersonalen löner.
Så ska det dessutom tas
ut en vinst! Då blir det vi
skattebetalare som får
betala ännu högre skatt!”
Margareta Lundquist på Facebook
om inrikesartikeln ”Fler vårdval införs
trots varningar” av Zina Al-Dewany.

”Allianspartiernas och SD:s
politik är inte formad för att
göra det bra för alla medborgare utan den är avsedd
att gynna de som har ett
välbetalt arbete och de som
driver företag.Resten ska
helst vara billig arbetskraft
utan möjlighet att kräva
vettiga löner eller hyggliga
arbetsvillkor”
Judith Skörsemo på Facebook om
ledaren ”Den enda vägens politik leder
ner i avgrunden” av Anna Herdy.

”Varför har de så enorma
stridigheter? Jag börjar bli
trött. Corbyn borde bryta
upp partiet och bilda ett
nytt. Varför tror så många
på vänsterkanten att det
är möjligt att inifrån ändra
korrupta partier? Antingen
måste Corbyn-anhängarna
skrika högre och inta nyckelpositioner som Sanders
gör just nu eller så måste
de lämna partiet och bilda
ett nytt”
Ben Irandoost Fard på Facebook om
ledaren ”Innehåll är bättre än blank
yta” av Judith Kiros.

Det är inte OS som orsakat
Brasiliens ekonomiska kris
Sedan invigningen av OS i Rio de Janeiro har media rapporterat om de ekonomiska konsekvenser som OS fått för vård, skola och omsorg i Brasilien. Men problemen börjar inte där,
utan måste sökas i den politik som förts i landet och de svårigheter och dilemman som uppstår när ett rättvist system ska förverkligas i ett fattigt och ojämlikt land som Brasilien.
Sedan högern tog makten
i Brasilien genom ett kuppliknande förfarande i maj
2016 har attacken på välfärden kommit som ett brev på
posten. Med hänvisning till
den ekonomiska krisen, har
ställföreträdande presidenten Temer annonserat stora
nedskärningar av sjukvård
och utbildning. Det handlar
om en drastisk nedmontering
av den lilla spirande välfärd
som arbetarpartiet PT lyckats bygga upp och som haft
stor betydelse för många brasilianare. Samtidigt har vänsteroppositionen i Brasilien
under hela PT:s regeringstid
efterfrågat strukturella reformer av samhället för att
begränsa kapitalets makt.
En närmare titt på den brasilianska hälsovården visar
att det finns ett stort behov
av reformer, men också på
de enorma utmaningar som
uppgiften innebär.
Det brasilianska sjukvårdssystemet, Sistema Único de
Saúde, SUS, är en imponerande skapelse i ett land som
visserligen nyligen uppgraderats till medelinkomstland men där fattigdomen
och klyftorna är enorma.
SUS är en följd av den första demokratiska grundlagen från 1988 enligt vilken
medborgarna
garanteras
allmän tillgång till sjukvård
utan restriktioner, helt i linje
med rätten till ”högsta, åtnjutbara hälsa” som fastslås
i FN:s mänskliga rättigheter.
Till skillnad från till exempel Chile, där den offentliga
sjukvården begränsas till en
lista på förutbestämda sjukdomar och behandlingar,
finns i Brasilien inga formella gränser för rätten till vård,
även om det i praktiken finns
hinder på grund av bristande
resurser.
90-talets liberala regeringar underfinansierade den
statliga sjukvården så den
blev en sista utväg av lägre
kvalitet för den som inte hade
tillgång till annat. Först när
PT kom till makten gjordes

Till skillnad från rätten till
medicin, finns inga starka
ekonomiska intressen som
driver kampen för allas rätt
till lika rehabilitering. Därtill
kommer att kroniskt sjuka
och funktionshindrade utesluts från en arbetsmarknad
med svaga fackliga organisationer och få rättigheter
för arbetstagare. Detta får
inte bara stora ekonomiska
och sociala konsekvenser för
individen, utan är också en
kostnad för samhället.
”Den brasilianska sjukvården är ett tydligt exempel på svårigheterna
i att skapa ett rättvist, generellt välfärdssystem i ett samhälle med
stora klyftor, en svag stat och starka privata ekonomiska intressen”,
skriver debattören. Foto: Silvia Izquierdo/AP/TT.

en ekonomisk satsning och
utbyggnad av sjukvården för
att förverkliga grundlagens
avsikter. Sjukvårdsbudgeten
har ökat och PT har satsat
på att bygga ut primärvården riktad till den fattigaste
delen av befolkningen. Liksom PT:s flaggskepp, Bolsa
da Família, som innebär att
fattiga familjer får ekonomiskt stöd om barnen går i
skolan, har utbyggnaden av
SUS hyllats av internationella organ som Världshälsoorganisationen, WHO. SUS är
fortfarande kraftigt underfinansierat, köerna är långa,
och tillgången opålitlig, så de
som har möjlighet kompletterar med privata försäkringar.
Men när det gäller komplicerade och dyra utredningar
eller behandlingar, förlitar
sig även den rikare delen av
befolkningen på SUS.
Genom påtryckningar från
läkemedelsindustrin har den
brasilianska grundlagens er-

Så trots mediciner för 10 000tals kronor i månaden i kylskåpet är många
kroniskt sjuka
långt ifrån välbehandlade

kännande av rätten till hälsa
kommit att tolkas som att
alla internationellt godkända
mediciner ska vara tillgängliga för befolkningen, oavsett
om de blivit godkända i Brasilien, eller finns med på fastställda behandlingsprotokoll.
Även om sjukvårdssystemet
långt ifrån lyckas tillgodose
diagnosticering och behandling för alla som behöver, får
de patienter som diagnosticeras i hög grad också tillgång
till dyra mediciner. Den patient som nekas behandling
kan ta upp detta i domstol.
Misstankar har riktats mot
läkemedelsbolagen om att
driva den här typen av processer, men det har inte gått
att bevisa.
Men samtidigt som dyra läkemedelsbehandlingar är relativt brett tillgängliga i befolkningen, så är rätten till andra
områden av vården, som rehabilitering, ytterst bristfällig. Det finns inte resurser
till fysioterapi, för många tillstånd ett viktigt komplement
till medicin, trots att den behandlingen oftast inte är dyr.
Rehabilitering täcks istället
av privata försäkringar för
dem som har råd, medan de
fattiga är hänvisade till ideella organisationer. Så trots
mediciner för 10 
000-tals
kronor i månaden i kylskåpet är många kroniskt sjuka
långt ifrån välbehandlade.

Den brasilianska sjukvården
är ett tydligt exempel på
svårigheterna i att skapa ett
rättvist, generellt välfärdssystem i ett samhälle med
stora klyftor, en svag stat och
starka privata ekonomiska
intressen. Som en av världens största ekonomier bör
brasilianare naturligtvis ha
rätt till verksamma mediciner. Problemet är att planera
och fördela resurser rättvist
till hela befolkningen, när
läkemedelsindustrin har så
stora möjligheter att dra fördel av systemet, och staten
så små att kontrollera kostnaderna. På lokal nivå går
patienter samman, pressar
på för rätten till medicin,
men byter också tips om hälsosam mat, möjligheter till
träning, deltar i fysioterapi
som erbjuds av studenter och
andra volontärer, eller deltar
själva i volontär verksamhet när de blivit uteslutna
från arbetsmarknaden. Men
denna ideella verksamhet
kan inte bryta läkemedelslobbyns makt och inte ersätta en effektiv rehabilitering
eller starkare arbetslagstiftning som möjliggör för sjuka
och funktionshindrade att
komma tillbaka till arbetet.
PT har under sin regeringstid inte lyckats angripa de
strukturella
orättvisorna
som undergräver de starka,
grundlagsfästa rättigheterna.
Det är denna brist på grundläggande reformer som är orsaken till Brasiliens kris.
Maria Brendler-Lindqvist
Läkare, tidigare bosatt i Brasilien

Opinion. Material till opinionssidan sänds via e-post till red@flamman.se eller brev till redaktionen (se sista sidan för adress). På grund av mängden insänt material kan vi tyvärr inte alltid ge besked om publicering.
Insänt material skall högst vara 3 500 tecken inklusive mellanslag och kan komma att kortas. Skribenter måste acceptera elektronisk publicering.

Fler lägenheter byggs
– men inte tillräckligt
Det byggs fler lägenheter, visar ny statistik.
Men det är fortfarande
för lite för att möta upp
behoven.
  – Det behövs byggas
ungefär 700 000 nya
bostäder de närmaste tio
åren, säger Jonas Hagetoft, utredare på Hyresgästföreningen.
– Det är jättebra att det byggs
mer, men det är fortfarande så
att det finns ett väldigt stort
eftersläpande underskott av
bostäder, säger Jonas Hagetoft,
utredare på Hyresgästföreningen.
I förra veckan släppte SCB ny
statistik över bostadsbyggande
i Sverige. Under första halvåret
av 2016 påbörjades byggandet
av 33 950 lägenheter. Det är en
ökning med 44 procent jämfört
med samma period 2015 då 23
620 lägenheter började byggas.

Hinner inte i kapp
– Det behövs byggas ungefär
700 
000 nya bostäder de närmaste tio åren. Samtidigt har
Sveriges befolkning ökat med
ungefär 55 000 fram till halvårsskiftet, så även
om det byggs
30 000 bostäder
hinner man inte i
kapp underskottet, säger Jonas
Hagetoft.
För drygt ett år
Jonas
sedan utlovade Hagetoft.
regeringen
ett
investeringsstöd för att bygga
billiga hyresrätter. Stödet har
dragit ut på tiden, men nyligen
sade bostadsminister Peter Er-

”På längre sikt måste man se över de skatteobalanser som finns mellan olika upplåtelseformer och över huvud taget beskattningen på bostadsbyggande
och boende”, säger Jonas Hagetoft. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

iksson till tidningen Hem och
Hyra att stödet är på gång ”ganska snart”. Jonas Hagetoft tror
att stödet kan vara en dellösning på bostadsbristen.

Nybyggen dyrt
–  Nybyggda lägenheter är hiskeligt dyra. En finess med investeringsstöd är att man sätter
ett tak eller riktvärde för hur
hög hyran får bli.
Samtidigt påpekar han att
nybyggda lägenheter blir dyra
även med investeringsstöd.
– På längre sikt måste man
se över de skatteobalanser som
finns mellan olika upplåtelseformer och över huvud taget
beskattningen på bostadsbyggande och boende.
–  En utredning som kom för
ett par år sedan visade att hy-

resrätten beskattas i snitt ungefär 2 000 kronor i månaden
högre jämfört med bostadsrätter eller villa.
Preliminärt visar siffrorna
att 44 procent av de nya bostäderna i flerbostadshus är hyres-

rätter. Det är en lite lägre andel
jämfört med samma tid förra
året.
– Det varierar lite och kan
vara lite lurigt med statistik.
Det kan mycket väl vara så att
det byggs mindre andel hyres-

rätter, med det kan också vara
en eftersläpning och en prognosdel i siffrorna. Det har varit
ganska bra balans i byggandet
de senaste åren, säger Jonas
Hagetoft.
Anne-Li Lehnberg

Fortfarande bostadskris för studenter
– men lite bättre än förra året
Bostadsbristen för studenter
kan ha nått sin kulmen. Men
situationen är fortfarade krisartad i ett stort antal städer,
däribland flera av de större
studentsätena, som Stockholm,
Lund och Uppsala. Det visar
Sveriges förenade studentkårers, SFS, bostadsrapport som
släpptes i dagarna. SFS listar

städer som gröna, gula eller
röda beroende på bostadssituationen. I ”röda” städer kan inte
studenter räkna med att få en
bostad första terminen.
– Det är för tidigt att säga
men bostadsbristen för studenter har kanske, kanske nått sin
kulmen när vi ser att antalet
städer på den gula och gröna

listan marginellt ökar och studentkårerna rapporterar om
ökad nyproduktion. Samtidigt
ligger hyrorna för nyproduktion på en fantasinivå, säger
Caroline Sundberg som är ordförande för SFS.
Totalt hamnar elva städer på
röda listan.
Anne-Li Lehnberg

Ikea lovar tryggare jobb i världen
Möbeljätten Ikea inför efter september 2018 nya anställningsvillkor som ska
gälla på 338 av Ikea-koncernens 375 varuhus över hela världen. Över 100 000
anställda berörs.
De nya globala enhetliga reglerna
handlar om övertid, rätten till rast, lägst
antal timmar per arbetspass, vila mellan
arbetspassen och rätten att få jobbschemat i god tid. Ingen ska heller anställas
på färre timmar än tolv och majoriteten,
80 procent av de anställda, ska vara tills-

vidareanställda.
När Flamman talar med Johan Hagman, facklig samordnare för de Ikea-anställda i Sverige är han riktigt nöjd med
de nya villkoren.
– För Sveriges del är det inte mycket
konstigheter, de (reglerna) är vardag för
oss.
Hur ska kontrollen gå till?
– Ikea i Turkiet är undantagna från
reglerna och där finns det ett 25-tal varuhus. Varje land har en lokal chef och det

är de som är ansvariga för att reglerna
införs i landet.
Vem utser respektive landschef?
–  Det är koncernen. Sedan är det varje
landschef som rekryterar sin egen ledningsgrupp för landet.
Landschefen i USA är alltså tillsatt av
koncernen?
–  Ja. Landschefen rapporterar till koncernledningen.
På Ikea i USA har arbetarna blivit
utsatta för hot, tvång och desinforma-

tion, allt för att förhindra bildandet av
fackklubb på varuhuset i Stoughton. Nu
kräver det globala facket UNI att Ikeakoncernen agerar. Men Ikea vill avvakta
utredningen.
– Vi hade också problem med Turkiet
för några år sedan men det löste sig efter
nära tre år. Vi kommer att lyckas i USA
också. Men i USA har de en stor UnionBusting (antifacklig politik), det tar lite
längre tid. Problemet är inte Ikea utan
det ligger i USA.
Dick Emanuelsson

6 

Nyheter

  Flamman 25 augusti

25 augusti Flamman 

Nyheter

 7

Nyhetschef: Anne-Li Lehnberg, 08 650 82 14, anne-li.lehnberg@flamman.se.

”Knyt näven och håll ihop!”

Antalet arbetsrelaterade
självmord ökar
Arbetsrelaterade självmord ökar kraftigt världen över. Studier i
USA, Australien, Japan, Sydkorea, Kina, Indien och Taiwan pekar alla
på en ökning av självmord på grund av försämrade arbetsvillkor. Det
skriver två forskare i Newsweek, som citeras av tidningen Kollega.
Enligt forskarna beror ökningen på att globaliseringen under de
senaste 30 åren drastiskt har förändrat sättet vi jobbar på. Tidigare
innebar ett arbete generellt sett stabilitet och en klar karriärväg för
många, där människor fick en kollektiv identitet och en roll i samhället. Att fackförbunden på många håll var starka bidrog dessutom
till att anställda kunde förhandla om sina rättigheter och villkor.
Dagens globaliserade arbetsmarknad karaktäriseras, enligt forskarna, i stället av osäkerhet, intensivt arbete, otrygga anställningar,
övervakning samt begränsad social trygghet. Förändringar som gör
att många människor förknippar arbetslivet med stress, ångest,
sömnproblem, utbrändhet och uppgivenhet, vilket – i vissa extrema
fall – kan leda till självmord.
I Sverige aktualiserades frågan om arbetsgivarens ansvar när två
chefer i Krokoms kommun dömdes, och senare friades, för att ha
orsakat en socialarbetares självmord.

Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Infranord förlorade upphandlingen om järnvägen. På fackmötet är
många oroliga för jobben.
  –  Vår makt är enkel,
vi ska inte vara rädda
och vi måste hålla ihop,
säger Håkan Englund,
vice ordförande för Seko
på Infranord.

Varselvåg hotar
tekniksektorn
Stora teknikföretag står inför en varselvåg. Hundratusentals jobb är
på väg bort, enligt färska prognoser. Teknikklustret runt telekomjätten Ericsson är ett exempel där omställningen befaras slå hårt.
–  Det kommer bli värre innan det är över, säger Trip Chowdhry,
analytiker på Global Equities Research till Reuters.
–  När bolag blir väldigt stora är det svårt att behålla innovationskulturen och dynamiken i bolaget. Det handlar mer om att ta hand
om och vårda det man har skapat, säger Jan Dworsky, strateg på
Handelsbanken.
Per Norlander, koncernfacklig förhandlare på Sveriges ingenjörer
på Ericsson, räknar med att telekomjättens pågående sparpaket
kan bli stort, någonstans mellan 10-15 procent av kostnaderna.

Uppsagda under lönekonflikt
Byggnads hävdar att Peab gjort sig skyldiga till kränkning då de
sagt upp ett tiotal provanställda på storbygget i Västernorrland.
Uppsägningarna skedde i samband med kärvande löneförhandlingar, rapporterar Byggnadsarbetaren.
Redan i början av året inleddes löneförhandlingar gällande de Peabanställda på den omfattande utbyggnaden av Östrandsfabriken,
SCA:s massafabrik i Timrå. Men Peab och Byggnads har inte kunnat
komma överens. Versionerna av vad man kört fast på går isär.
–  Företaget använder uppsägningar som en åtgärd för att förmå
våra medlemmar att säga ja till företagets vilja, att förändra avtalet
utifrån att man vill införa månadslön, säger Jim Sundelin, ordförande för Byggnads MellanNorrland, till Byggnadsarbetaren.

Klockan är sju på måndag morgon och ett 20-tal anställda vid
Infranord har samlats till medlemsmöte, i Lokstallet, Sundbyberg.
– Alla vet att vi har torskat
kontraktet. Vi var mer än dubbelt så dyra, vi var mil ifrån.
Jag skiter i att spekulera om
varför och koncentrerar mig
på vår framtid, inleder Håkan
Englund, vice ordförande för
Seko på Infranord.
Cirka 70 anställda är berörda av att Infranord förlorat
upphandlingen om kommande
järnvägsunderhåll – men hur
många som kommer att få gå
är ännu oklart.
–  De kan bli en handfull, det
kan bli 80 personer, vi vet inget
om numerären, säger Håkan.
Om alla varslas är det en del av
förhandlingsspelet. Vi ska inte
vara rädda, vi ska ha mod. Knyt
näven, upp med hakan och håll
ihop!
Håkan Englund förklarar att
något av det viktigaste just nu
är att pressa arbetsgivaren att
bekänna färg.
–  Formellt har inga förhandlingar startat. Får deras vd bestämma kommer ett varsel i januari, eftersom alla är behövda
fram till kontraktsslutet i april.
Men vi ska tvinga ut dem på
banan, det gäller att eskalera
processen, sammanfattar han.

Säger upp avtal
För att sätta press på företaget
har Seko sagt upp tre lokala
avtal: banavtalet, signalavtalet
och KC-avtalet, till den 1 september.
– Då blir de tvungna att
börja prata med mig.
En medlem räcker upp handen och frågar:
–  Och vad betyder det?
– Utan avtal får Infranord
göra om planeringen och behöver hyra in folk, det blir dyrare.
Pågår konstruktiva förhandlingar kan vi prorogera, alltså
förlänga, avtalen 14 dagar i
taget. Det betyder att jag får
ett förhandlingschip. Ska jag
ha något att förhandla med, är

det det enda vapen jag har: produktionsstörningar.
Någon annan räcker upp
handen:
– Och varför säger vi inte
upp avtalen redan nu?
– Mitt i sommaren hade vi
kunnat paja produktionen fullständigt. Men vi behöver inte
göra det bara för att vi kan. Vi
måste ha en trovärdighet. Men
agerar de som skitstövlar i september, behandlar vi dem som
skitstövlar.
Ytterligare en medlem bryter
in:
– Varför vill du pressa dem
att lägga varsel i förtid?
–  Jag vill ha en verksamhetsförhandling klar i september.
Då ska man veta om man är
uppsagd så att man har några
månader på sig i en omställning, tills kontraktet löper ut.

”Måste hålla ihop”
Någon frågar:
– Vi måste betala våra räkningar, så vi måste väl börja se
oss om efter jobb?
– Sitt lugnt i båten, ni kommer att behövas. Men visst,
börja reka jobb, söker ni er
till något, så fine. Och söker ni
jobb, ring mig. Jag vill veta vad
ni blir erbjudna för lön, jag kan
säga vad ni ska kräva. På företag som har tarifflöner ska ni in
på rätt tariff, det är i viss mån
förhandlingsbart.
Håkan Englund går igenom
vilka behov som finns framöver – och gör bedömningen att
långt ifrån alla kommer att få
gå.
–  När Infranord väl säger en
numerär har jag svårt att skruva på den, men fram till dess
kan jag påverka dem genom att
påvisa behoven. Jag ska träffa
dem i morgon. Nu pratar de
konstruktivt med mig. Vi får se
var det slutar…
Fråga:
–  Om vi ska vägra natt- och
merarbete gäller det väl att alla
gör likadant?
– Om alla kör solokanonen,
individuella överenskommelser om avsteg från avtalet, gör
företaget precis som de vill.
Då bestämmer de. Vår makt är
enkel, vi ska inte vara rädda
och vi måste hålla ihop. Ingen
accepterar mertid och extra
nätter. Jag får dem inte att prata
med mig för att de tycker att
jag är trevlig, jag får det bara
för att vi säger upp avtal. Då får
de inte ihop produktionen och
de drabbas av viten som kostar
dem miljoner.
Någon frågar:
– De jobb som ligger ute

finns på Strukton. Men varför
har de sämre villkor, det är
ju Seko som organiserar där
också?
– 
Vi samordnar klubbarna
centralt, men så som vi är organiserade kan man teckna
vilka avtal man vill på företagsnivå. Många andra identifierar
sig med företaget, jag pekar
inte särskilt på Strukton. Men
det finns exempel inom telekom där klubben lönedumpar
och slår ur botten i våra avtal.
Problemet är, att om man vill
behålla jobben i företaget går
villkoren ner, ner, ner! Om vårt
företag heter Infranord eller
något annat skiter jag i. Jag
bryr mig om anställningsvillkor, lön och anställningstrygghet! Då tycker vissa att jag är
en galen kommunist…
Skrattet sprider sig i lokalen. Frågorna fortsätter hagla.
Och Håkan besvarar dem en
efter en. Efter en dryg timme
avslutar han mötet, med uppmaningen:
– Vänd er till mig löpande.
Det viktigaste nu är att vi inte
springer och gömmer oss, inte
är rädda. Den enda styrka jag
har är att vi håller ihop och är
lite förbannade.
Rebecka Bohlin
Fotnot: Mötet ägde rum den 20 juni.
Hittills har inget nytt hänt i förhandlingarna.

”Om alla kör solokanonen gör företaget
precis som de vill. Då
bestämmer de. Vår
makt är enkel, vi ska
inte vara rädda och vi
måste hålla ihop”

n fakta
Avtalens roll för förhandling
• Järnvägsunderhåll är ett arbete
som till cirka 80 procent utförs på
natten.
• Företagsavtalet sätter upp
gränser för mertid och nattarbete. I avtalet finns ventiler där
anställda kan göra individuella
överenskommelser om att jobba
fler nätter än de måste.
• Det lokala avtalet bygger ihop
olika paragrafer och innebär andra
möjligheter, som företaget planerar utifrån när de schemalägger
skift.
• Om alla kollektivt låter bli att
jobba mer än de enligt företagsavtalet måste – de drar tillbaka sina
individuella överenskommelser
om extra nattarbete – är det en
strategi som på sätt och vis liknar
en vild strejk, men är helt laglig
och legitim. Faller företagets
schemaplanering genom att arbetarna agerar gemensamt kostar
det många miljoner för företaget
– vilket är ett effektivt påtryckningsmedel under förhandlingen.

”Sitt lugnt i båten, ni kommer att behövas.” Håkan Englund
svarar på de anställdas frågor om det stundande varsel som
förväntas läggas till följd av att Infranord förlorade upphandlingen om järnvägsunderhåll. Klubbens mål är att så få
som möjligt ska varslas. Foto: José Figueroa.

Inte värd vatten?
Efter 40 år vid järnvägen riskerar inspektören Leif ”Leffe” Andersson, att få gå från Infranord. 
  – Man får pröjsa ett pris, när
man jobbat natt i 40 år. Nu
får jag kliva in på Arbetsförmedlingen, 58 år gammal, med
högt blodtryck, pacemaker, diabetes och fråga: Vem vill ha mig?  

Björn Weidlertz, spårsvetsare och Leif ”Leffe”
Andersson, besiktare, känner en stor oro.
Snart läggs ett varsel på
arbetsplatsen – på grund
av att Infranord miste
kontraktet efter en upphandling om järnvägsunderhåll de kommande
åren. Foto: José Figueroa.

Leffe diskuterar situationen med kollegan Björn Weidlertz, spårsvetsare, med 26
år i branschen. De är båda oroliga för sin
framtid – och förbannade. 
– De kallar våra jobb för tillsvidareanställningar, men det är inte sant! När
verksamheten upphandlas var femte
år säljs min anställningstrygghet ut. Jag
får förändrade villkor för semester, pension, allt. Det är en projektanställning,
inget annat. Vi gör ett jobb där vi betalar
med våra liv. Inte bara för att vi jobbar
nätter, det är en farlig atmosfär där ute,
du har tågen vid fötterna, kör tunga och
farliga maskiner, du har kläm- och brännrisker. Vi gör ett av Sveriges farligaste

jobb, konstaterar Björn Weidlertz. 
Ändå trivs de båda två vid järnvägen,
eftersom jobbet är utvecklande och kamratskapet den stora behållningen. 
Det är inte omöjligt att Björn kommer
att kunna behålla jobbet, men för Leffe
ser det mörkare ut, eftersom besiktarna är den grupp som ligger sämst till. 
– Det känns för jävligt! Efter så
många år är man inte värd vatten. Jag
frågar mig om jag kan gå tillbaka till banjobb? Jag har provat ibland men det hugger i pumpen direkt. Jag kämpar för att
gå i pension vid 61, det är tre år dit. Om
jag inte jobbar den tiden ryker tjänstepension, allt. Det blir ett jävla nerköp för
mig.  
Vad tycker ni om principen att upphandla järnvägsunderhåll? 
– 
Det är fruktansvärt, vansinnigt!
Säger Leif Andersson, med eftertryck. 
Björn Weidlertz fyller i: 
– Vi betalar ett pris. Men det gör dessutom alla resenärer, som sitter på tåg som
står stilla så fort det snöar. Det är helt
sjukt! Förstatliga järnvägen! 
Rebecka Bohlin 

8 

Nyheter

  Flamman 25 augusti

Colombia

 9

25 augusti Flamman 

Nyhetschef: Anne-Li Lehnberg, 08 650 82 14, anne-li.lehnberg@flamman.se.

Hur tänkte du, Guy?

LO granskar hot
mot skyddsombud
Hur vanligt är det att skyddsombud utsätts för hot eller motarbetas av arbetsgivaren? Det ska LO undersöka genom en enkät som
skickats ut till 20 000 skyddsombud i LO-yrken.
Förra gången en liknande undersökning gjordes var 2012. Då var
andelen som uppgav att de utsatts för någon form av trakasserier
relativt låg: Sex procent. Men strax därefter började det komma
in fler rapporter om sådana incidenter. Dessutom fanns specifika
branscher där siffran var högre. Inom Transport var till exempel
motsvarande siffra 17 procent, rapporterar Dagens Arbete.

EU-kritiken växer. Nu ska EU förändras för att möta det. Men
det som föreslås är mer av en federal statsbildning.

Högre dödstal
bland lågutbildade
Dödstalen är högre bland lågutbildade. Det visar statistik från Socialstyrelsen.
Till exempel är dödstalen för hjärt- och kärlsjukdomar mer än
dubbelt så högt bland kvinnor med enbart grundskoleutbildning
jämfört med kvinnor med eftergymnasial utbildning i åldern 35–79
år. Dödstalen i alkoholrelaterade orsaker är 3 respektive 3,5 gånger
så hög för lågutbildade kvinnor och män som för de med högre
utbildning.

Kommunerna sviker
löftet om heltid
136 kommuner lovar heltid till sina anställda. Men trots politiska
löften jobbar i snitt fyra av tio i dessa kommuner fortfarande deltid,
rapporterar Arbetet.
Allt fler kommuner ger sina anställda rätt att arbeta heltid. Men
det är få som gör det, visar siffror från Sveriges kommuner och
landsting, SKL, som Arbetet har gått igenom. Granskningen visar
att endast två av 136 kommuner har fler än 80 procent heltidsanställda. I genomsnitt arbetar 63 procent heltid. Sämsta resultatet
har Simrishamn, där bara 45 procent jobbar heltid.
–  Vi ska sätta oss ned med fack, arbetsgivare och politiker och
se över vårt arbete. Det är ett gemensamt arbete för arbetsgivare
och arbetstagare, att de som vill får jobba heltid, säger personalchefen Helena Strandberg i Simrishamns kommun.

ANNONS

•  Slut på ”Europa a la carte”, med specifika
(opt-in och opt-out) lösningar för olika länder.
Bland ”problemen” nämns Sverige som står
utanför euron. Läs: EU ska inte ta hänsyn till
specifika nationella förhållanden.

•  Den icke-folkvalda EU-kommissionen måste
bli ”en verklig regering med rätt att formulera och genomföra en gemensam monetär-,
skatte- och makro-ekonomisk politik”. För att
EU-regeringen ska bli mer effektiv måste antalet kommissionärer skäras ner. Läs: Alla länder
kan inte bli representerade i den maktfulla nya
”regeringen”.

•  Förändringar av EU:s fördrag ska kräva en
4/5-dels majoritet av medlemsländerna bakom
förslagen. Länder som inte godkänner förändringarna ska lämna EU, eller bara bli associerade. Läs: Enskilda länders folkomröstningar ska
inte längre hindra bygget av stormakten EU.

•  Rådet, där regeringarna är representerade,
ska bli en EU:s ”andra kammare”. Det roterande
ordförandeskapet ska avskaffas. Permanenta
ordförandeländer ska utses. Läs: Bara de stora
länderna ska vara EU-ordförande.
•  I EU-parlamentsvalen får väljarna två röster;
en för nationella och en för EU-partier. Läs: Den
federala statskaraktären stärks och EU-partilistan blir politisk elit.

I korta ord: EU ska ges nya strukturer som i
princip är en federal statsbildning. Det är Ver•  EU:s nyliberala ekonomiska politik, konverhofstadts logiska slutsats efter Brexit. Men gör
genskraven och stabilitetspakten ska följas utan
det EU populärt bland medborgarna? Kanske
undantag. En specifik finansministerpost utses
tror Verhoftstadt det. Märkliga idéer
inom kommissionen, med makt att ”interveskapas lätt om man lever isolerad i
nera i nationella beslut om ekonomisk- och
EU-parlamentet. Men huvudsyftet är
skattepolitik, i de fall där konvergensregett annat; att genom centralisering
lerna inte respekteras.” Läs: En demokraav makt garantera att den redan
tiskt vald vänsterregering i ett medlemsgrundlagsfästa nyliberala ekonoland ska inte kunna genomföra den politik
miska politiken ska verkställas utan
den fått folkligt mandat att för.
undantag.
Vänstern ska självklart motverka
•  EU måste ha en gemensam
EU-elitens planer i parlamentet.
utrikes-, säkerhets- och förDet är viktigt. Men för att
svarspolitik, som blir ”en
bygga ett annat Europa står
pelare inom NATO”. EU
inte EU-parlamentet i cenmåste därför ha en egen
trum. Den avgörande faktorn
utrikesminister som
är bred mobilisering av fackföreträder unionen
liga och folkliga rörelser.
i internationella
Bara när den utomparlasammanhang,
mentariska kampen skapar
inte minst inom
politiskt tryck kan vänstern
FN. Försvaret
bli framgångsrik. Bara då
ska rustas upp
blir progressiva lösningar
så att EU kan skapa
möjliga. Bara då kan vi
”stabilitet” bortom sina
skapa ett demokratiskt,
gränser. Läs: EU ska bli en
rättvist och solidariskt Eupolitisk och militär stormakt som
ropa.
EU-krönikan
intervenerar i världen.
Men det kräver att man
Stellan Hermansson
tänker. Vänster.

FOTO: Miriam EMANUELSSON.

Efter åtta år i yrket har sex av
tio frisörer slutat. Det visar en
ny avhandling från Lunds universitet. Belastning på kroppen
och hanterande av allergiframkallande ämnen, som till
exempel hårfärgningsmedel, är
bidragande orsaker.
–  Många får sådana besvär
att de måste lämna yrket. Bara
40 procent finns kvar efter
åtta år, enligt en avhandling av
en av våra doktorander, säger
Katrin Dierschke, läkare på Arbets- och miljömedicin i Lund,
till Arbetarskydd.

FOTO: FREDRIK SANDBERG/TT.

Frisörer orkar bara i åtta år

Hur tänkte du nu, Guy? EU-liberalernas ordförande Guy Verhofstadt har skrivit förslaget i
EU-parlamentet om hur EU bör förändras. I inledningen noteras korrekt att ”en växande andel
av befolkningen förkastar den nuvarande Europeiska Unionen”. För att vända den trenden föreslår denne belgiske liberal en rad ”reformer”.
Förslaget, som behandlas i konstitutionsutskottet, blir EU-parlamentets viktigaste
opinionsyttring efter Brexit-folkomröstningen
i Storbritannien. Att ett av de största medlemsländerna beslutat lämna har försatt EU-eliten
i chock. Det gäller att vända utvecklingen. Om
EU blir mer effektivt så blir EU populärt, tror
Verhofstadt. Därför föreslår han följande ”reformer”:

F R E D S P R O C E S S E N I C O LO M B I A :

Från skolkatedern i Holland till
förhandlingsbordet i Havanna
I Havanna går nu fredsprocessen mellan Farc-gerillan och regeringen i Colombia mot sitt slut. Flammans Dick Emanuelsson som
har bevakat Colombia sedan 1980 har träffat den holländska internationalisten och Farc-soldaten Alexandra Nariño. Hon beskriver hur övergången från väpnad politisk strid till enbart politisk kamp ska gå till för den äldsta gerillan i världen.
Gerillakvinnan ”Alexandra Nariño”, eller
Tanja Nijmeijer som är hennes holländska namn, är småskolelärarinnan som
bytte det fredliga Holland mot gerillakrigets Colombia. Under 15 år hon har
stridit i Colombia. Hon har överlevt två
dödliga bombningar mot de läger hon

befann sig i och tillsammans med kamraterna slog hon tillbaka attackerna när
den colombianska arméns elitsoldater
landsattes av Black Hawk-helikoptrar.
En dagbok skriven på holländska
beslagtogs av den militära underrättelsetjänsten 2010. Med den som ”källa”

igångsatte de colombianska medierna
en giftig kampanj mot Farc där de påstod att Alexandra ville hem till Holland,
att hon inte stod ut med livet i gerillan.
Men ett par år senare, i juni 2012,
stötte jag på henne när jag gjorde ett reportage hos gerillan i norra Colombia.

Hon bara skrattade åt skriverierna i medierna och sa att det var ”psykologisk
krigföring på internationell nivå”. Då
återstod det bara fyra månader innan

Fortsättning sid 10

Colombia

  Flamman 25 augusti 2016

Colombia

  11

25 augusti 2016 Flamman 

FOTO: DICK EMANUELSSON

10 

Gerillakvinnan Margarita sätter lite rött på läpparna medan stridskamraten Damaris synar resultatet.
FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

fredsprocessen mellan Farc och regeringen Juan Manuel Santos skulle inledas i Havanna. I juni 2012 var det ingen
av gerillaledarna som yppade ett ord till
mig om de hemliga förhandlingar som
då pågick för att förbereda fredsförhandlingarna som inleddes i november
2012 i Havanna.
I mitten av november 2012 dök Alexandra Nariño upp på José Marti-flygplatsen i Havanna för att ansluta sig
till Farcs fredsdelegation. Jag befann
mig samtidigt i Havanna och Flamman
fick den första exklusiva intervjun med
henne och Farc:s chefsförhandlare Ivan
Marquez. Under de snart fyra åren har
hon haft en tung uppgift i likhet med
de övriga medlemmarna i delegationen.
Hon översätter till engelska, portugisiska och italienska och deltar i förhandlingarna med regeringen.
Nu, efter snart fyra år av förhandlingar, när det bara återstår några detaljer innan det historiska slutavtalet ska
undertecknas, har Flamman återigen
träffat Alexandra för att ta pulsen på de
sista förhandlingsrundorna med regeringen. Det är historiska vingslag som
slår nu när den äldsta väpnade konflikten i världen kan gå mot sitt slut.
Hur värderar Farc det som hittills har
uppnåtts under nästan fyra års förhandlingar?
– Det har otvivelaktigt varit fyra år
där det har uppnåtts viktiga mål för att
demokratisera landet. Till exempel är
avtalet om illegala droger är ett positivt dokument som visar en förändring
i synen på detta elände. Tidigare tillämpades en repressiv politik mot bondebefolkningen som förföljdes men oftast
inte hade andra möjligheter att överleva

”Plan B” syftar på USA:s Plan Colombia som var en plan för krig och
USA-ockupation av det colombianska territoriet.

En militärpolis övervakar en demonstration av föräldrar och elever som protesterar mot privatiseringen av utbildningssektorn.

FOTO: DICK EMANUELSSON.

dessa möten med det colombianska
samhället. Men i takt med att mötena
har genomförts har deltagandet blivit
allt större.
– Vi har tagit emot delegationer för
offren i den väpnade konflikten. Representanter från HBTQI-rörelsen har anlänt till Havanna, folk från organisationerna för afro-colombo-samhället, från
de olika indianbefolkningarna, studenter, lärare, ja till och med företagsledare
har haft möten med Farc-delegationen
och utbytt erfarenheter och idéer om
konflikten och diskuterat behovet av
att stoppa kriget. Samtalen har visat på
betydelsen av en försoning men även
behovet av att kämpa för till exempel
kvinnors rättigheter.

Latinamerikareportern Dick Emanuelsson intervjuar den holländska internationalisten och gerillasoldaten i Farc, Alexandra Nariño, i Havanna.
FOTO: MARITZA, FARC-EP.

än att odla kokablad. Nu begriper regeringen och staten att kokabladsodlingar
är ett socialt problem och att det är narkotikahandlarna som måste förföljas.
– Konsumtionen ses nu som ett hälsovårdsproblem. Det är betydelsefulla
framsteg i ett land där den enkle ”cocaleron”, den kokabladsodlande bonden,
har förföljts, bestraffats och dessutom
utsatts för flygbesprutningar av pesticider.
– Vad det gäller temat rättvisa tror vi
att vi har lyckats komma fram till ett
avtal som går ifrån idén om en ”Bestraf-

”Jag kallades ”gerillans söta ansikte”
eller ”medievapen”
och de försökte förminska min verkliga
roll här i Havanna”
fande Rättvisa” som hittills har tillämpats. Den har gått ut på att fylla fängelserna, men man bygger inte upp landet

med en sådan politik.
– 
Sammanfattningsvis
finns
det
många intressanta aspekter som i nuläget bara finns på pappret. Genomförandet av alla dessa teman kommer att vara
avgörande för processens framgång. För
att den ska bli framgångsrik behöver vi
det internationella samfundets stöd. Det
måste spela en roll som övervakare och
göra oss sällskap för att avtalets innehåll ska kunna genomdrivas.
Vilket tema har varit svårast att nå
enighet kring?

Gerillasoldaten Arnobis på vakt med sin KSP i närheten av gerillalägret för Farc-ledaren Raul Reyes. Bilden togs i april 2005 och den 1 mars
2008 dödades Arnobis, Reyes och ett 20-tal gerillasoldater när deras gerillaläger bombades. Underättelseinformationen om var lägret var lokaliserat överlämandes av USA:s militära rådgivare. FOTO: DICK EMANUELSSON.

–  Det kanske mest komplicerade har
varit att få regeringen att begripa att
gerillan satte sig vid förhandlingsbordet, inte som besegrad, utan för att vi är
en social och politisk kraft med seriösa
politiska förslag som har en social bas
i Colombia. Jag inser att det är relativt
normalt i ett krig att massmedia utnyttjas för att skapa en negativ bild av fienden. Men jag anser att det är ödesdigert
att göra det under pågående förhandlingar, såsom regeringens förhandlare
har gjort. Vid några tillfällen fattade regeringsförhandlarna ensidiga beslut,

trots att gerillan upprepade att ”vid förhandlingsbordet är vi två parter” och att
”fredsprocessen inte kan förvandlas till
en monolog”.
Under de snart fyra åren i Havanna har
Farc-delegationen hållit flera möten med
representanter för de sociala rörelserna
i Colombia, bland dem många kvinnor.
Vad har dessa besök betytt för gerillans
fredsdelegation?
– Vi har lärt oss mycket av det colombianska samhället. Utbytet med olika
sociala organisationer har varit mycket

fruktbart och för varje gång har också
antalet deltagare vuxit starkt. I början
var regeringen motvilligt inställd till

”Vi fortsätter kampen
för de politiska och
historiska mål som vi
alltid har haft men nu
genom den demokratiska politiska kampen”

Jag kan föreställa mig reaktionerna i de
holländska medierna när de fick vetskap
om att en holländska slåss i den colombianska djungeln och att hon dessutom
dök upp i Havanna som del av gerillans
fredsdelegation.
– Jodå, det har sannerligen varit
hårda och negativa reaktioner, framför
allt i början. De försökte först förlöjliga
min närvaro. Jag kallades ”gerillans
söta ansikte” eller ”medievapen” och de
försökte förminska min verkliga roll här
i Havanna. Men efterhand som processen har gått framåt har vi lyckats visa
en verklighet som många människor
har varit fullständigt ovetande om, inklusive i Colombia. Successivt har flera
myter som existerade om oss flagnat. Vi
har under de fyra åren i Havanna visat
att vi i första hand är en politisk organisation vilket ingen i dag förnekar.

Fortsättning sid 12

12 

Colombia

  Flamman 25 augusti 2016

Utrikes

  13

25 augusti 2016 Flamman 

Utrikesredaktör: Jonas Elvander, utrikes@flamman.se.

Nu ska Farc förvandlas till enbart en
politisk organisation utan vapen. Är det
mycket nerver i dallring inför detta historiska steg?
–  Jag vill först och främst understryka, för att det inte ska råda några missförstånd, att Farc är en politisk-militär
organisation som på grund av de rådande omständigheterna tvingades att föra
sin politik med vapen som komplement
under tiden som vi var olagliga. Nu ska
vi ta steget mot en politisk organisation
utan vapen för att delta på den lagliga
arenan som står till buds i dagens Colombia.
–  Jag vill inte påstå att det är mycket
nerver i dallring, det är mer förväntansfullt. Både hos oss i Havanna och hos
kamraterna som opererar över hela Colombia. Den allmänna meningen inom
Farc är att vi fortsätter vara förenade
i detta kollektiva arbete och det är vår
fortsatta plan. Vi har vunnit utrymme
under år av kamp och vi kommer inte
att ge upp detta utrymme vilket skulle
bli fallet om var och en av kamraterna
skulle åka hem till sina respektive familjer. Då skulle kampen inte ha haft
någon betydelse. Vi fortsätter kampen
för de politiska och historiska mål som
vi alltid har haft men nu genom den demokratiska politiska kampen. Målet är
att erövra den politiska makten tillsammans med det colombianska folket.

Hur kommer själva processen med att
lägga ned vapnen och ”koncentrationen”
av gerillan att fungera?
–  Vi kommer att organisera oss i tillfälliga byzoner. I dessa kommer nedläggningen och överlämnandet av vapnen
äga rum i olika faser. Under den tiden
kommer utbildningen av kamraterna att
äga rum. Parallellt med detta fortsätter
vi som vanligt med det politiska arbetet
på basnivå som vi alltid har gjort i de
områden där vi har opererat.
–  Ett viktigt steg för att genomföra avtalet är skapandet av produktiva projekt
för dessa områden. Alla dessa saker diskuteras för närvarande men de allmänna riktlinjerna är i princip utstakade.

Farc-gerillans grundare Manuel
Marulanda hälsar civilbefolkningen under den förra fredsprocessen i San Vicente de Caguan som
pågick mellan 1999-2002, då den
förre president Andres Pastrana
beordrade militären att bryta
fredsprocessen och bomba gerillan i det område som hade upplåtits för fredsförhandlingarna.
Marulanda avled i mars 2008 i
en hjärtattack.
FOTO: DICK EMANUELSSON.

Hur kommer livet att gestalta sig för
Alexandra Nariño efter att det slutliga
avtalet är undertecknat, kommer du att
återvända till Holland eller fortsätter du
kampen i Colombia?
–  Min förpliktelse mot kampen är intakt. I Colombia återstår det mycket att
göra. Undertecknandet av fredsavtalet
bör vara inledningen till vårt politiska
deltagande. Avtalet pekar på en rad betydelsefulla uppgifter för den så bortglömda colombianska landsbygden där
de sociala investeringarna måste vara
centrala uppgifter tillsammans med försoningen och sökandet efter sanningen.
Kampen fortsätter!
Dick Emanuelsson

Fakta   Colombia folkomröstar om det historiska avtalet
Den 23 juni undertecknades i
Havanna fredsavtalet som kal�las ”Slut på konflikten” av Colombias president Juan Manuel
Santos och Farc:s högste befälhavare Timoleon Jimenez, alias
”Timochenko”. Nu ska folket ta
ställning till avtalet som inkluderar nedläggning av vapnen,
säkerhetsgarantier för de demobiliserade gerillasoldaterna och
fortsatt bekämpning av paramilitärens efterträdare som hotar
fredsavtalets verkställande.
Ännu återstår flera viktiga
detaljer innan det definitiva
avtalet skrivs under. Men det
centrala innehållet kan sammanfattas i tre punkter:
1. Eldupphör och nedläggning av
vapnen
Ett bilateralt eldupphör träder i
kraft samma dag som det slutgiltiga avtalet undertecknas. Genomförandet och övervakandet utförs
av tre parter; Armén, Farc och en
FN-kommission som i huvudsak
består av observatörer från CELAC
(The Community of Latin American
and Caribbean States).
Farc-soldaterna kommer att
koncentreras i 23 olika zoner där
gerillaläger finns. Ytterligare åtta
mindre läger finns i andra delar
av landet. Farc ville ha fler läger
medan regeringen ville ha färre.

Målsättningen med dessa läger
är att garantera att eldupphöravtalet inte bryts samt att inleda
processen att integrera gerillasoldaterna i det civila livet.
Gerillasoldaterna har rätt att
lämna lägret men utan vapen.
Civilbefolkningen kan inte besöka
lägren i ”zonen” som motsvarar
storleken på en genomsnittlig by.
90 dagar efter avtalets undertecknande ska 30 procent av gerillans vapen placeras i containers
som FN ansvarar för. Efter 120
dagar ska ytterligare 30 procent
överlämnas och efter 150 dagar
ska de resterande vapnen placeras i
dessa containers.
180 dagar efter undertecknandet
ska FN attestera avväpningen av
gerillan. Samtidigt upphör fredszonerna och lägren att existera.
2. Säkerhetsgarantier
En av de känsligaste punkterna i
fredsavtalet är den framtida säkerheten för gerillasoldaterna. I
kölvattnet av ”Eldupphör-avtalet”
1984 mellan Farc och regeringen
Belisario Betancourt bildades vänsteralliansen Union Patriotica (UP).
Alliansen blev snabbt en farlig politisk utmanare till det etablerade
tvåpartisystemets konservativa
och liberala partier. Den statliga
terrorismen, av vilken de paramilitära dödsskvadronerna var en del,

mördade över 5 000 av de främsta
medlemmarna i UP. Då hade de
flesta medlemmarna i Farc återvänt
till bergen och djungeln för att
undkomma terrorismen. I december
1990 gav president Cesar Gaviria
(liberal) order om att bomba Farcs
centrala läger ”Casa Verde” och
kriget blossade upp igen och pågick
under de kommande tio åren.
1999 inleddes fredsprocessen
med president Andres Pastrana
som samtidigt agerade bakom på
ryggen på Farc. Parallellt planerade
han och USA ”Plan Colombia” som
handlade om att modernisera och
dramatiskt förstärka de colombianska väpnade styrkorna som
under två år blev den amerikanska
kontinentens största krigsmakt
efter USA.
I februari 2002 bröt Pastrana
fredsprocessen och beordrade,
precis som Gaviria bombningar av
Farc-gerillans truppkoncentrationer
i den zon i södra Colombia som
hade upplåtits till förhandlingarna.
Ytterligare tio års krig började
igen. Sammanlagt beräknas att
den väpnade konflikten i Colombia,
1965-2016, har kostat 220 000 colombianer livet och 6,5 miljoner har
blivit internflyktingar i eget land.
I det nya avtalet förbinder sig
staten att bekämpa de grupper som
ses som paramilitärens efterträdare. En av punkterna i avtalet hand-

lar om att en ”blandad” väpnad
grupp ska bildas av medlemmar ur
armén och gerillan som ska ha som
uppgift att beskydda medlemmar
i Farc, förmodligen de på ledande
poster. De utgör utan tvekan måltavlor för de politiska och militära
grupper som ser med skepsis på
inlemmandet av gerillan i det civila
livet och i stället vill se en ”militär
lösning” på konflikten.
3. Folkomröstning
Gerillan har sedan 2012 krävt att
det slutliga avtalet ska utmynna i
val för att välja ledamöter till en
författningsskrivande församling.
Målet skulle vara att utarbeta en
ny författning som tar avstamp i
den uppkomna fredssituationen.
Men president Santos har vägrat. I
stället har han krävt att det colombianska folket ska få ta ställning till
avtalet i en folkomröstning. Avtalet
säger att Colombias Författningsdomstol ska uttala sig i frågan och
bestämma villkoren för folkomröstningen.
I mitten av augusti gav författningsdomstolen grönt ljus till en
folkomröstning på villkoret att
gerillan först ”överlämnar sina
vapen”. Beslutet ställer gerillan
inför ett svårt dilemma, för om
folket säger nej till avtalet innebär
det i princip att kriget fortsätter.
Då står gerillan obeväpnad och

dessutom koncentrerad på 31 olika
platser i Colombia, ett lätt byte för
den colombianska militären som
utgör Latinamerikas proportionerligt största och mest stridserfarna
armé.
Colombias andra gerilla, Armén
för Nationell Befrielse, ELN är
dock kritisk till avtalet. I ett uttalande den 8 augusti sade ELN:s
Centrala Kommando (”El Coce”) att
de inte kan acceptera avtalet om
inte regeringen förbinder sig att
”göra strukturella förändringar”
av samhället som bryter oligarkins
makt. På högerkanten säger även
Colombias förre president Alvaro
Uribe nej till fredsavtalet. Bakom
honom står utöver extremhögern
även delar av den evangeliska och
katolska kyrkan samt olika militära
sektorer som alla vill se en ”militär
lösning” på konflikten.
–  För oss återstår bara alternativet att säga ja till freden genom att
rösta nej i folkomröstningen, har
Uribe sagt.
Till skillnad från högern har den
sociala och folkliga rörelsen uttalat
sig starkt för ett ja i folkomröstningen.
–  Det är inte oligarkins söner
som skickas ut i kriget utan våra,
sa en fackföreningsledare när det
stod klart att folkomröstningen
kommer att äga rum.

Konfrontationer kring
Bolivias gruvkooperativ
Den bolivianska gruvkooperationen vill öppna industrin för exploatering.
Men ordföranden i Bolivias gruvarbetarförbund
säger att landets gruvarbetare aldrig kommer att
tillåta att det transnationella kapitalet återigen öppnar dörrarna för
nyliberalismen i landet.
Carlos Mamani är ordförande i
den nationella kooperativrörelsen Fencomin. Efter att regeringen i fredags utfärdade och
moderniserade lagen som reglerar den kooperativa rörelsen
i Bolivia uppgav Mamani att
han ser lagen som ”en krigsförklaring” och att organisationen
kommer att inleda nya protester under denna vecka.
Den 10 augusti kom det till
sammanstötningar med polisen när gruvkooperativisterna
genomförde en blockad av
den strategiska panamerikanska vägen mellan La Paz och
Oruro. Gruvkooperativisterna
besköt polisen med dynamit.
Över 70 poliser skadades och
flera av dessa togs som gisslan
av Fencomin. Polisen grep å sin
sida ett tiotal som ska ställas
inför rätta.

Transnationellt kapital
i skuggan
Bakgrunden till den uppkomna konflikten i Bolivia är att
den nya lagen förbjuder landets kooperativ att associera
sig med såväl bolivianska som
transnationella privata företag.
Regeringen ger även kooperativets medlemmar rätten att organisera sig i en fackförening,
ett beslut som fått ledarna inom
Fencomin att se rött.
Det transnationella gruvkapitalet opererar å sin sida inom
en av världens mest lukrativa
branscher och förfogar över
kapital som vida överstiger länders BNP. Dess mål är att återigen ta sig in på den bolivianska
marknaden via dessa kooperativ vilket oroar regeringen.

”Dessa gruvkooperativ exploaterar sina kamrater, använder
sig av barn som
arbetskraft”

Guantanamo-fångar
friade
Förra tisdagen flyttades
15 fångar, 12 jemeniter och
tre afghaner, från lägret
i Guantanamo till Förenade Arabemiraten. Det
är den största enskilda
förflyttningen av fångar
som hittills har ägt rum.
Mycket tyder på att USA:s
president Barack Obama
försöker utnyttja den resterande tiden av sin mandatperiod för att försöka
stänga lägret. 61 fångar
finns kvar i Guantanamo.

Islamofobiskt våld
på Korsika

Orlando Gutierrez (i Che-tröja), ordförande för Bolivias Gruvarbetareförbund (FSTMB), talar på ett möte med
ledningen för Gruvarbetarförbundet i ryggen. FOTO: FSTMB.

Regeringen säger att den politiska högern i Bolivia försöker fiska i grumligt vatten för
att stimulera gruvkooperativen
att gå i konfrontation med regeringen. I sin förlängning ser
den även USA:s vilja att skapa
politisk och ekonomisk instabilitet i landet.

”Öppnar dörrarna
för nyliberalismen”
– Gruvkooperativen utnyttjas
av de transnationella gruvbolagen för att komma över tredjehandskontrakt. Det innebär
att dessa transnationella intressen återigen bryter sig in på
bolivianskt territorium för att
exploatera våra naturresurser
och öppna dörrarna för nyliberalismen. Bolivias landsorganisation COB och dess förtrupp,
Gruvarbetarförbundet FSTMB,
kommer aldrig att tillåta att det
sker.
Det säger Orlando Gutierrez,
ordförande för FSTMB, i en exklusiv intervju med Flamman.
– Dessa gruvkooperativ exploaterar sina kamrater, använder sig av barn som arbetskraft
och går emot utbildningen av
barn och ungdom samt uppmuntrar till att barnen lämnar
skolan i förtid.
Han säger att den del av
gruvsektorn där kooperativen i
dag opererar är en improduktiv
sektor.
– Fencomin har förlorat sin

roll inom den verkliga kooperativrörelsen som har principer om jämlika villkor och en
solidarisk fördelning av produktionsresultatet. Beklagligt
nog har nya ”Patroner”  
uppstått som blivit de Nya Miljonärerna. Det är trist, men de
oroar sig inte för framtiden för
sina medlemmar som fortsätter vara fattiga medan de själva
fortsätter att berika sig.
– Vi kommer inte att tillåta
att någon sätter sig upp mot
vad den nya lagen stipulerar,
det vill säga rätten att organisera sig i en fackförening eller
att bilda en sådan.

1985: Privatisering
och nyliberalism
Regeringen å sin sida har förhandlat i en öppen dialog med
Fencomin för att inte konfrontationen ska ta sig samma blodiga uttryck som i oktober 2006
i den lilla gruvorten Colquiri.
Den är belägen 70 km från La
Paz på 4 300 meters höjd i Anderna. Gruvkooperativister attackerade de statligt anställda
gruvarbetarna i gruvan. Det
var en konfrontation som slutade med tolv döda och ett 40tal skadade. Granne ställdes
mot granne, far mot son, en
social tragedi som var det yttersta resultatet av den införda
nyliberala ekonomiska modellen som då beskrevs som en
”chockterapi”.

För i augusti 1985 privatiserades eller stängdes en rad av
de statliga gruvorna i Bolivia
via lagdekretet 21060. Bakom
dekretet stod ekonomiminister
Gonzalo Sanchez de Losada,
kallad El Gringo för hans amerikanska brytning. Den rike
företagaren tillbringade större
delen av sin uppväxt i USA.
Konsekvenserna blev brutala
och tiotusentals gruvarbetare
stod plötsligt utan arbete och
familjer utan inkomster och
mat. En massmigration till de
stora städerna El Alto, La Paz
och Cochabamba inleddes.
Men kvar blev tusentals gruvarbetare som startade kooperativ som penetrerade de livsfarliga gruvtunnlarna i de övergivna gruvorna.
Den 17 oktober 2003 flydde
Sanchez de Losada i ett flygplan till USA, störtad från
presidentposten av en folkmobilisering i El Alto och La
Paz. Bland dem fanns tusentals av de gruvarbetare som
hade avskedats av ”El Gringo”
1985. Priset var högt, ett 80-tal
bolivianer dödades och tusen
skottskadades när Losada gav
armén order om att öppna eld
mot demonstranterna. Bolivias
krav att Sanchez de Losada
ska utlämnas till Bolivia för att
ställas inför rätta har hittills avvisats av det amerikanska utrikesdepartementet.
Dick Emanuelsson

Våldsamma konfrontationer ägde rum på Korsika
förra helgen. På en strand
i staden Sisco uppstod
bråk efter att en grupp
familjer ur öns muslimska
minoritet klagat på att
de blivit fotograferade av
tonåringar. Flera, inklusive
en gravid kvinna, fick föras
till sjukhus och polisen
tvingades skydda familjerna.
Dagen efter försökte en
stor folksamling tränga
in i ett muslimskt område i staden Bastia. Den
heltäckande baddräkten
burkini som sägs ligga till
grund för konflikterna har
nyligen förbjudits på flera
håll i södra Frankrike och
på Korsika.

Självmordsattack mot
bröllop
Minst 50 personer dog
i söndags när en självmordsbombare sprängde
sig själv på ett kurdiskt
bröllop i Gaziantep i
sydöstra Turkiet, nära
den syriska gränsen. Attacken utfördes troligtvis
av Islamiska staten, men
ännu har ingen grupp
tagit på sig dådet. Enligt
kurdiska politiker var det
en hämnd på kurder efter
att IS förlorat mark till
kurdiska grupper i Syrien
under den senaste tiden.
President Erdogan sade
att IS inte kommer att
lyckas att splittra Turkiet
längs etniska och religiösa
gränser.

14 

Utrikes

  Flamman 25 augusti 2016

25 augusti 2016 Flamman 

Utrikes

  15

Utrikesredaktör: Jonas Elvander, utrikes@flamman.se.

USA stänger
privata fängelser
Förra onsdagen meddelade USA:s justitiedepartement att man
kommer att stänga alla privata fängelser i landet på federal nivå.
Beslutet kom sedan en inspektionsrapport samt en reportageserie
som publicerats i tidningen The Nation exponerat missförhållandena i landets privata fängelser. Bland annat har ett tjugotal dödsfall
inträffat under oklara omständigheter och fångar har förvägrats
medicinsk vård. Fängelserna kommer inte att få förnyade kontrakt
när deras nuvarande går ut. I maj nästa år väntas antalet federala fångar i privata fängelser ha minskat till 14 200 från dagens
22 000.

Farhågor om
svältkatastrof i Aleppo
I en intervju beskrev en högt uppsatt FN-tjänsteman i måndags
den humanitära situationen i syriska Aleppo som ”höjden av fasa”.
Ingen hjälpkonvoj har skickats till de belägrade områdena i Syrien
under augusti på grund av säkerhetsrisken och risken för en stundande humanitär katastrof anses nu vara stor. Omkring en och en
halv miljon människor befinner sig i de delvis belägrade regeringskontrollerade västra delarna av staden och 275 000 finns i de helt
avskurna östra delarna. Ryssland gick i förra veckan med på att
inleda ett två dygn långt eldupphör som FN föreslagit men hittills
har inga andra stridande grupper gett några löften.

Corbyn får inget stöd av Khan
Londons nye borgmästare Sadiq Khan har
tidigare sagt att han
inte tänker ta sida i
striden om partiledarskapet i Labour förrän
omröstningen hållits
i slutet av september.
Men i söndags backade
han från sitt löfte och
publicerade en lång arSadiq Khan. Foto: Jonathan Brady/AP/TT.
tikel i The Observer där
han kritiserar Jeremy
Corbyn, som han hävdar omöjligt kommer att kunna vinna nästa
val, och uppmanar partiet att göra sig av med honom. I stället uttrycker han sitt stöd för huvudmotståndaren Owen Smith. Khan
nominerade Corbyn inför partiledarvalet förra sommaren men röstade inte på honom.

Vänsterkandidat
utmanar Hollande
Frankrikes president François Hollandes tidigare ekonomiminister
Arnaud Montebourg meddelade i helgen att han tänker ställa upp
i nästa års presidentval. Han sade att de senaste fyren åren av socialistiskt styre har varit ”bortkastade år”. Montebourg har sedan
han avskedades från posten som ekonomiminister 2014 kritiserat
Hollande för hans högervridning. I sitt program aviserade han
åtgärder för att minska åtstramningen, öka utgifterna, höja skatterna, bekämpa globaliseringen och reformera EU som har blivit ett
”bankrutt företag.” Dock sade han inte om han tänker ställa upp i
Socialistpartiets primärval.

Israel bombar Gaza
efter raketattack
Efter att en raket avfyrats från Gaza mot byn Sderot i söndags har
Israel utfört över 50 flyganfall och artilleribeskjutningar mot olika
beväpnade grupper i Gaza. Enligt militära källor ska målen ha varit
Hamas Izzedin Qassam-brigader, Islamiska Jihads Quds-brigader
och PFLP. Enligt bedömare är det en oproportionerligt stor hämndattack i tider av relativt lugn och Hamas har anklagat Israel för att
öka spänningarna i regionen. Hamas är militärt och politiskt försvagat sedan kriget 2014 och söker inte en konfrontation med Israel.
Attacken mot Sderot är den första sedan den ultrakonservative
Avigdor Liebermann utsågs till Israels utrikeminister och utfördes
troligen av den salafistiska gruppen Ahfad al-Sahaba.

repor tage fr å n grekland :

”Besvikna men vi är inte besegrade”
På VioMe har arbetarna
själva tagit makten efter
att de förra ägarna övergivit fabriken. I tre års
tid har de fortsatt produktionen på egen hand
och deras ockupation har
blivit en symbolisk motvikt i ett Grekland som
är hårt drabbat av arbetslöshet och vanmakt.
I dag hotas de av planer
på att sälja lokalerna.
I Greklands näst största stad,
Thessaloniki, har den ekonomiska krisen lämnat djupa spår
efter sig. I stadens landskap avtecknar sig konturerna av den
ekonomiska ödeläggelsen –
igenbommade affärslokaler på
smågatorna och ofärdiga byggprojekt i stadens utkanter står
monument över kapitalförstörelsens offer. Produktionsmedel lämnas att förfalla medan
arbetare ställs på gatan. Om
natten ligger hemlösa och sover
vid skyltfönstren till tomma butiksfasader.
Mellan 2008 och 2015 lades
över 240 
000 företag ner i
Grekland. Med dessa företag
försvann över 800 
000 arbetstillfällen. Därutöver har hundratusentals arbeten försvunnit i
den offentliga sektorn till följd
av åtstramningarna. Landets
arbetslöshet ligger på 25 procent och hälften av landets ungdomar står utan arbete. Inför
hotet om arbetslöshet tvingas
de redan sysselsatta till längre
arbetsdagar för lägre löner.
Den enes överarbete bidrar till
den andres arbetslöshet, och
omvänt. Under nedläggningarnas tryck har arbetarklassens
position drivits tillbaka.
Men det finns krafter som
kämpar emot. På fabriken
VioMe har arbetarna tagit
saken i egna händer. När den
förra ägaren övergav fabriken
för fem år sedan beslöt de sig
för att ockupera byggnaden.
Under tre år har de fortsatt produktionen på egen hand under
kooperativa förhållanden. I dag
kämpar de för att få äganderätt
till produktionsmedlen. Mot
detta krav står konkursförvaltarnas planer på att sälja fabriken.

Ägarna vill auktionera ut
VioMe ligger i ett industriområde i stadens utkanter. Runtom
står övergivna fabriksbyggnader med krossade fönsterrutor och nedklottrade väggar.
Buskar och ogräs växer över
det fasta kapitalets reliker och

Tidigare producerade fabriken byggnadsmaterial. Efter att arbetarna tog över produktionen har de i stället riktat in sig på rengöringsmedel av naturliga material.

lager av smuts fossilerar de
döda beståndsdelarna av kapitalets organism.
I denna industriella ödebygd
finner vi VioMe. Vid fabrikens
ingång tas vi emot av Spiros
Sgoupas. Han har arbetat på
kooperativet sedan december
2015 som administratör och
IT-ansvarig. Med stolthet visar
han oss runt i fabriken och berättar om deras produktion.
– Förut var det här en kemisk fabrik som producerade
byggnadsmaterial, säger han.
Idag framställer vi rengöringsprodukter av olika naturliga
material.
Spiros är nyss hemkommen
från Aten, dit han och de andra
arbetarna åkte för att protestera mot den planerade utauktioneringen av fabriken. Han har
ett plåster på näsryggen som
vittnar om det våld som polisen
mötte dem med.
– Regeringen hade beslutat
att skjuta upp auktionsprocessen med sex månader. Vid slutet
av dessa sex månader åkte vi
dit tillsammans med arbetare
från Roben – en annan arbetarockuperad fabrik – samt olika
solidaritetskommittéer och sociala rörelser, för att ställa krav
på regeringen, säger Spiros. Arbetarna kräver av den grekiska
vänsterregeringen att de häver
likvidationsprocessen och ger
dem äganderätt till fabriken.
Dessutom kräver de en avskrivning av de skulder som de förra

ägarna gjort sig skyldiga till,
för vilka arbetarna vägrar att
erkänna något ansvar.
–  De förra ägarna utnyttjade
företaget för att föra över pengar till moderbolaget. Under ett
år betalade de inte ut några
löner till arbetarna. De tog ut
lån och slutade betala räkningar för vatten och el. Nu vill konkursförvaltarna och elbolaget
hålla oss ansvariga för företagets beteende. Vi kräver att de
skriver av skulderna så att vi
kan skaffa vår egen energiförsörjning i kooperativets namn
och att de ger oss äganderätt
till fabriksmarken och byggnaderna.

Elbolaget kapar strömmen
VioMe-arbetarna anser sig ha
laglig rätt till sina krav. Men
så gör även konkursförvaltarna
och elbolagen. ”Mellan lika rätt
avgör makten” – detta faktum
blev man brutalt varse vid protesterna i Aten.
– Företrädare från våra fabriker och andra sociala rörelser gick till arbetsministeriet
för en öppen diskussion. Vi
presenterade våra krav. Vi bestämde att vi skulle stanna på
torget utanför tills de gav oss
ett beslut. Polisen attackerade
oss när vi höll på att sätta upp
våra tält.
Polisen gick oprovocerat till
angrepp. De protesterande blev
slagna och sprayade med tårgas. ”A small fight”, säger Spi-

Foto: Ottilia Thorsson.

ros för att sammanfatta händelserna.
Enligt honom var polisen ute
efter att pröva deras styrka.
Därför var det viktigt att de
inte gav vika utan visade att de
är beredda att stå upp för sina
krav.
– Vi är besvikna men inte besegrade.
Händelserna i Aten var den
senaste av många styrkeprövningar för VioMe:s arbetare.
Nyligen avvärjde de ett försök
från elbolaget att stänga av fabrikens strömtillförsel. Några
av elbolagets anställda hade
brutit sig in i deras lokaler, slagit av elen och försökt skära
av strömkablarna som förser
fabriken med elektricitet. Arbetarna konfronterade elektrikerna tillsammans med ett dussintals sympatisörer som snabbt
dök upp och tvingade dem att
slå på elen igen och fredligt
lämna deras lokaler.
Vid fyra tillfällen under 2015
lyckades VioMe-arbetarna förhindra
konkursförvaltarnas
försök att auktionera ut fabriken. Genom breda protestaktioner inuti domstolsbyggnaden
lyckades man skjuta upp auktionsförfarandena, om så enbart tillfälligt. I år är ytterligare
en auktion tänkt att äga rum.
Ifall arbetarna lyckas förhindra
även denna, eller om det sker
i brist på intresserade köpare,
skulle det krävas ytterligare ett
domstolsbeslut för att sänka

Spiros Sgoupas är administratör och IT-ansvarig på kooperativet VioMe sedan december förra året.

utropspriset. En sådan händelseutveckling skulle ge dem tid
till att flytta fram kampen och
utveckla rörelsen bakom sina
krav.

Två euro i timmen
Ägandet av fabriken är dock
inget mål i sig. Att arbetarna
själva förvaltar och utnyttjar de
egna produktionsmedlen hindrar inte att dessa fortsätter
fungera som kapital, som medel
för exploatering av det egna arbetet. Som enskild producent är
man fortfarande utlämnad till
den kapitalistiska varumarknaden, om inte annat för tillförseln
av råvaror och avsättningen av
sina produkter. Kapitalismens
exploateringsförhållanden gör
sig därmed indirekt gällande,
genom konkurrensens rörelser.
För att överleva i konkurrensen
är VioMe-arbetarna tvungna att
betala en mager lön åt sig själva. Två euro i timmen är vad kooperativets intäkter i dagsläget
lämnar arbetarna att leva på.
– Som en självförvaltad fabrik inom kapitalismen blir
man antingen indragen i det
kapitalistiska systemet eller undertryckt av det kapitalistiska
systemet, konstaterar Spiros.
För att arbetarförvaltningen
ska kunna bli något mer än
bara en självpåtagen förvaltning av arbetarnas exploatering och underordning måste
den utvidgas bortom den egna
fabrikens väggar.

Polisen gick
oprovocerat till
angrepp. De protesterande blev
slagna och sprayade med tårgas
–  En sak är säker, du kan inte
ha självförvaltad produktion
utan självförvaltad distribution
och kontroll över bredare betalningskedjor.
Hittills har VioMe förlitat sig
till ett brett nätverk av konsumentkooperativ och solidaritetsgrupper för försäljningen av
sina produkter. På så vis har de
kunnat skapa en avsättningsmarknad åt sig själva bakom
ryggen på marknadens konkurrensförhållanden. Detta har
varit avgörande för deras överlevnad. Denna försäljningskrets är dock av ett begränsat
omfång, vilket binder produktionen vid dess nuvarande småskaliga och hantverksmässiga
karaktär.
Kooperativets styrka består
i dess samverkan med andra
kamper som pågår i det grekiska samhället. För ett halvår
sedan öppnade man en vårdinrättning i fabrikens lokaler i
samarbete med en lokal solidaritetsklinik. Här erbjuder man i
dag gratis sjukvård till oförsäkrade arbetare i området.

I samband med den pågående flyktingkrisen har VioMe
även upplåtit sina lokaler till
att fungera som lagringsutrymme för nödhjälpsartiklar. Dessa
artiklar, som samlats ihop av
sociala rörelser, har sedan kunnat fraktas till flyktinglägren
vid gränsen för att lindra den
humanitära katastrof som där
äger rum.
I sådana sammanhang uppstår en fördelning av nyttigheter och tjänster som är oberoende av varuutbytets och statens
förmedling. Människorna inträder i relationer som är främmande för varuförhållandena
och istället syftar till förverkligandet av mänskliga behov och
förmågor.

Direktdemokratiska
beslutsprocesser
För arbetarna har fabriksockupationen varit en möjlighet
att ställa om och reorganisera
produktionen enligt nya linjer.
Från att förut ha tillverkat kemikalieintensiva byggnadsmaterial gick man över till att producera rengöringsprodukter av
naturliga råvaror. Detta beslut
handlade enligt Spiros om en
av de grundläggande principerna för arbetarkontroll – att
arbetarna själva avgör vad man
producerar, för vem och under
vilka förhållanden.
– Arbetarna ville inte längre hantera tunga kemikalier.
Dessutom behövde de produce-

Foto: Ottilia Thorsson.

ra något som är enkelt att sälja,
både lokalt och för export, och
som är nyttigt för samhället,
säger Spiros.
Produktbytet förbättrade arbetsförhållandena för de arbetande som inte längre behöver
få sina lungor förstörda av att
andas in cementdamm varje
dag. Det har brutit förfrämligandet inför den egna arbetsprodukten och i dess ställe skapat
ett aktivt, medvetet förhållande.
– Vi bryr oss om produkten
vi framställer. För oss är det en
produkt och inte en vara. Utanför fabriken är det fortfarande
en vara, men för oss är det en
produkt.
Den åtskillnad mellan planering och utförande, mellan
begrepp och verkställighet,
mellan hjärna och hand som
är det kapitalistiska företagets
princip, har ersatts av direktdemokratiska beslutsprocesser.
I fabriken beslutar arbetarna
gemensamt om produktionen.
Ingens röst är mer värd än den
andras. Denna kollektiva erfarenhet är ett kraftfullt bevis
på vad arbetarna ytterst sett är
förmögna till.
– Det är en fråga om att ha
kontroll över sitt eget liv, säger
Spiros. Så även om VioMe är en
väldigt liten fabrik och har en
väldigt liten ekonomi spelar det
vi gör ändå en stor roll – som ett
exempel.
Jonatan Fahlén 

16

  Flamman 25 augusti 2016

Kulturredaktör: Malin Nauwerck, 08 650  80  10, kultur@flamman.se.

Kultur
n kulturtipset

Den sanna
historien om
John Hron
  Den 17 augusti 1995 mördades
fjortonårige John Hron av nynazister. Platsen var Ingetorpssjön, utanför den lilla orten Kode i Bohuslän.

Jon Pettersson har arbetat med
en spelfilm om John Hron i sju år.
För SVT Nyheter Väst (12/8) berättar han om hur svårt det varit att
få ekonomiskt stöd för projektet.
Filmen har ansetts vara för politiskt
laddad, och har därför fått finansieras med sparpengar, crowdfunding,
och ideellt arbete från de medverkande i filmen.
Mordet på John Hron var ett av

flera mord med högerextrema förtecken som begicks under 90-talet,
men har fått en särskild symbolisk status och fortsätter att vara
ständigt aktuellt. Senast förra året
mottog Jessica Schiefauer Augustpriset för ungdomsboken När hundarna kommer, som är löst baserad
på händelserna.
Från högerextremt håll har man
alltsedan mordet på John Hron

skedde försökt tona ner gärningsmännens sympatier och grunden
för den konflikt som fanns mellan
förövare och offer. Men den bild
som såväl den breda allmänheten
som Johns föräldrar har av händelsen är tydlig: det var ett politiskt
motiverat mord, utfört av nynazister.
Samtidigt menar Jon Pettersson
att den mediala bilden av mordet

Swede Hollow
Ola Larsmo.
Albert Bonniers förlag.

I Swede Hollow, utanför
staden St Paul i Minnesota,
levde vid sekelskiftet 1800–
1900 svenska immigranter i
en fruktansvärd slum. Platsen beskrevs av lokala myndigheter som ”ett pesthål”.
Ola Larsmos Swede Hollow följer en fiktiv grupp
svenskar som hamnade där,
familjen Klar, Inga Nordström och David och Jonathan Lundgren. Romanen tar
sin början på båtresan över
Atlanten och avslutas i nutid
när Swede Hollow har blivit
en ”plats utanför tiden, en
söndervuxen, märklig park
utan spår av mänsklig bebyggelse”. Swede Hollows
sista invånare var mexikanska säsongsarbetare.
En av romanens förtjänster är att den aktualiserar
hur svenska immigranter
först betraktades när de
kom till USA – som dumma,
illaluktande, konstiga – inte
ens ’vita’ på samma sätt
som invandrade engelsmän
och tyskar. Inte förrän slaverna och italienarna kom,
då flyttades svenskarna upp
på vithetskalan.
Hittills har de svenskamerikaner som levde i
Swede Hollow inte haft
någon plats i vårt gemensamma medvetande, de är
sparsamt beforskade och
överskuggas av den typ av
invandrare som vi hellre
speglar oss i: Karl-Oskar och
Kristina. I en samtid som
åter präglas av migration
och folkvandring, gör Ola
Larsmo en viktig gärning
när han lyfter fram Swede
Hollow i ljuset.

  17

där John skildras som en pojke som
mördas av fyra män (i själva verket
mellan 15–18 år gamla) inte överensstämmer med hans egen bild av
händelseförloppet.
–  Bilden av John som försvarslöst offer har överallt varit dominerande. Man kan tänka sig att goda
röster har velat dramatisera historien ytterligare, och nynazisterna
har säkert inte haft något emot att

Ur filmen John Hron.

skildras i maktposition. Olyckligt
nog har man då gått nazisternas
ärenden, säger Jon Pettersson.
I sin film som skildrar händelserna som ledde fram till mordet vill
Pettersson visa en mindre tillrättalagd bild och nyansera både förö-

Skapade fankulturen en svart Hermione?
Böckernas läsare utmanar Harry Potters konservativa universum och uppmuntras av
J.K Rowling. Det menar litteraturvetaren Tuva Haglund som forskar om fankulturer.

ROMAN

Kultur

25 augusti 2016 Flamman 

 Harry Potter är en vit, anglosaxisk, heterosexuell pojke.
Han är duktig i idrott, talar vårdat och svär inte, är artig och
respekterar de äldre – ett perfekt medelklassbarn. Så skrev
forskaren Jack Zipes för ett par
år sedan när han kritiserade
Harry Potter-böckerna för deras
normativa, fostrande funktion
som han jämförde med Heinrich Hoffmanns 1800-talsmoralism i Pelle Snusk. Zipes huvudpoäng var dock att den globala marknaden bara tillåter
en sorts, standardiserad, barnbokshjälte – en som svarar mot
den globala elitens ideal. Harry
Potter-serien hade helt enkelt
inte kunnat bli så framgångsrik
om den inte hade innehållit så
många välkända västerländska
klichéer och värderingar.
I slutet av juli hade pjäsen
Harry Potter and the Cursed
Child premiär i Londons West
End, och ungefär samtidigt
släpptes manuskriptet i bokform. En stor nyhet i samband
med pjäsen var castingen av
den Swaziland-födda skådespelerskan Noma Dumezweni
som Hermione, vilket mötte
både kritik och applåder. Men
varifrån kommer ursprungligen idén om en svart Hermione? Liksom föreställningen om
trollkarlen Dumbledore som
gay (bekräftad av J.K Rowling
själv), kan ”Black Hermione”
spåras tillbaka till den stora
fankrets som omgärdar Harry
Potter-franchisen, där hon funnits i omlopp länge i form av
fanart och fanficiton.
Medieforskaren Henry Jenkins
har påpekat att fansens relation till en källtext präglas av
både fascination och frustration. Normkritisk fanfiction och
fanart blir ett sätt att samtidigt få utlopp för frustrationen
och tillfredsställa fascinationen. Möjligen är det just det
faktum att Harry Potter-serien
är så traditionell till struktur
och värderingar som genererar

böckerna.
–  Men samtidigt har det stor
betydelse att Rowling säger att
hon är entusiastisk inför en läsning av Hermione som svart,
det gör skillnad för fans som
vill läsa henne så – och det vet
Rowling.

ramning: en svartvit huvudkonflikt, tydlig heteronormativitet,
kärnfamiljen som ideal och en
total tystnad kring sexualitet.
– Men de normkritiska tolkningarna handlar också om
läsares längtan efter identifikation, att få sin egen läsupplevelse och i förlängningen den egna
erfarenheten representerad.
Inom fankulturer finns en lång
tradition av att omtolka källtexten på ett normkritiskt sätt, till
exempel genom så kallad raceeller genderbending där fiktiva
gestalter byter etnicitet eller
kön, och slash, där två karaktärer av samma kön paras ihop
romantiskt eller erotiskt. Ett av
de tidigaste exemplen kommer
från fancommunityt kring Star
Trek som sedan 70-talet gärna
har parat ihop karaktärerna
Captain Kirk och Dr. Spock.

”Hermione kan
vara både svart
och vit, ihop med
både Ron och
Ginny”

Hermione i Hogwarts-uniform.

J.K Rowling uttrycker stöd för en svart Hermione på twitter.

normkritiska tolkningar bland
läsarna, menar litteraturvetaren Tuva Haglund som forskar
om fankultur på internet.

– För många fans kan det
nog finnas en spänning – och
även något provocerande – i
Harry Potters konservativa in-

– Men man bör samtidigt
komma ihåg att en stor del av
fanverken bekräftar källverkens normer.
Typisk för samtiden är den
omedelbara återkoppling mellan publik och skapare som har
blivit möjlig genom sociala medier. En konsekvens är att läsare och fans i allt högre grad kan
få inflytande i skapandeprocessen, och att författare tillmötesgår önskningar hos sina läsare
och levererar så kallad fan service.
– En del fans är kritiska till
att Rowling försöker samla
normkritiska poäng genom att
i efterhand berätta att Dumbledore är gay och att Hermione
skulle kunna vara svart, utan
att behöva ”våga” göra detta
ställningstagande explicit i

Hermione i romantisk omfamning med Ginny Weasly.

Även om fansen pushar för en
mer progressiv Harry Pottervärld har de ännu inte lyckats ändra något i den officiella
’kanon’.
–  Rowling har haft möjlighet
att föra in mer mångfald i Harry
Potter, även om hon inte gjorde
det för 20 år sedan. Det skulle
jag dock inte säga att hon gör
– den nya pjäsen, liksom vad
vi kunnat se av den kommande filmen (Fantastic Beasts
and Where to Find Them reds
anm.), kan inte direkt beskrivas
som progressiva, queera eller
subversiva.
– Vad Rowling däremot gör
är att uttrycka tydligt stöd för
den mångfald av läsningar
som fankulturen representerar. Detta är inte är så bara om
man jämför med många andra
författare som helt har tagit avstånd från fanverk eller hävdat
sitt eget tolkningsföreträde.
Castingen av Noma Dumezweni ska alltså framför allt
förstås som en tolkning av berättelsen och en blinkning till
den fangemenskap inom vilken
Hermione kan vara både svart
och vit, ihop med både Ron och
Ginny.
– Ja, för kommer det till exempel att vara en svart skådespelare som spelar Hermione
om pjäsen sätts upp på Broadway? Inte självklart skulle jag
säga.
Malin Nauwerck

n fakta

Noma Dumezweni och Paul Thornley som Hermione och Ron i pjäsen Harry
Potter and the Cursed Child. Foto: Manuel Harlan.

Harry Potter and the Cursed Child
beskrivs som den åttonde officiella berättelsen om Harry Potter
och har skrivits av J.K Rowling
tillsammans med Jack Thorne och
John Tiffany. Pjäsen utspelar sig
19 år efter den avslutande boken
i serien.

vare och offer. Han vill också lyfta
Johns civilkurage, en egenskap som
han hoppas ska kunna inspirera
idag när ”en hatisk stämning mot
tiggare och bränder på flyktingar
för ensamkommande barn får oss
att misstro våra medmänniskor”.
John Hron hade officiell premiär
på svenska biografer den 17 augusti.
Micaela Kedhammar

k r ö n ika
n 

Ska vi göra ett
strategispel av
flyktingkrisen?
Hemma hos mig dödas
det mycket. Det skjuts,
planeras och sprängs i luften, det bombas och köps
vapen, ibland ockuperas
Polen, ibland köps det
slavar.
I flera dagar och veckor
kan små krig utkämpas.
Mot zombies och terrorister. Jag vet inte så noga
vilka det är.
Jag bor alltså med spelare, ett barn och en vuxen.
En gång när den ena tillbringar en söndag med att
vara Tyskland i ett andra
väldskrigsspel och den
andra sitter inne i sitt rum
och skjuter och mördar får
jag utbrott.
Jag kallar dem för jävla
fascister och ställer till
med bråk och ”gillar ni
krig eller?”  ”Står spel över
alla regler och sunda förnuft och moral och etik?”,
”Skulle ni spela det här om
det var nån i rummet som
varit med i krig på riktigt?”
Du fattar inget, det är
bara spel. Du gör en jättestorgrej av det här. Du
låter som en gamling,
som att ungdomarna nu
för tiden… Du vet ju att vi
inte är fascister som gillar
krig. Och du då, du läser
ju själv böcker om krig.
Du kollar ju själv på Band
of Brothers och sorgliga
serier om fattigdom och
fängelser och rasism och
allt möjligt skit. Du frossar
ju själv i elände.
Är Game of Thrones ok?
Du gillar ju det. Det är ju
fyllt av våld och krig.
Men det har ju inte hänt
i verkligheten säger jag.
Winterfell finns inte på
riktigt.
Äh. Vad tror du är så
farligt? Det här inte heller
på riktigt. Det är spel. Plus,
säger mitt barn, tror du att
folk skulle spela om allt
handlade om gulliga saker

och jättebin som samlar
honung eller vättar och
troll.
Jag kanske inte tror att
krigsaspel i sig är farligt,
videovåld bla bla bla. Men
kanske att vissa gränser
förskjuts och kanske kan
man ännu mer kan glömma eller bortse ifrån att
det är riktiga människor
med riktiga familjer och
mammor och bäbisar som
har varit och är med i krig.
Som att det bara är saker
som står i en bok, finns på
en film eller pratas om i
skolan. Som att kolonialismen är ett trevligt sällskapsspel att spela efter
middan, hela familjen. Passar alla åldrar liksom.
Ska vi göra ett strategispel av flyktingkrisen? Ska
du vara gränsvakt eller
på flykt. Sänka skepp?
Var går gränserna? Tsunamispel? Svältkatastrof.
Breivik?
Asså jag undrar på riktigt.
((Läser en artikel om en
pappa som tagit med sina
barn till Västbanken för att
de ska få förstå vad krig är
innan de sätter igång och
spelar call of duty.))
Jag tror kanske inte
att det behövs, jag vet att
folk kan skilja på saker
och ting men jag tror jag
gillar mer spel där du är
ett jättebi som ska samla
honung. Eller jag vet inte
riktigt.

Joanna Ekström

Joanna Ekström
arbetar inom omsorgen 

18

  Flamman 25 augusti 2016
bit
n 

Bra skrivet om Ukraina i Flamman! Men vet du varför ingen
uppmärksammar nazismen i
Ukraina? Jo, eftersom Ukraina
tillhör Nato. Bokstavligt talat.
Vad som än händer i Ukraina
så har Nato och EU (och kapitalismen) fingrarna i Ukrainas
syltburk. Dessutom är ’fienden’
Ryssland. Inte nazismen. Allt
enligt europeiska myndigheter
och Alliansen och Socialdemokraterna. Ingen kan förklara
för mig varför det är så. Jag
bemöts hela tiden med tystnad
och nonchalans. Ska vi inte
bekämpa nazismen vart den än
uppträder – i rysk tjänst såväl
som i amerikansk, ukrainsk och
europeisk? Men så är det inte i
dagens Public Service och media
i övrigt. Det är tyst. Som en cirkusdirektör sa för flera år sedan:
’Får jag be om stööörsta möjliga
… tysssstnad?”
Hörde du förresten Radiokorrespondenterna på P1 i somras?
I Maria Persson Löfgrens program inbjöds en propagandist
för Ukrainas regering, Andreiy
Kashur för organisationen Unga
Ukrainare. Han fick tala sig varm
om landet utan att bli motsagd
av Löfgren. Sten Sjöström, vikarierande reporter i Moskva,
försökte vara kritisk. Men det
hördes inget om den fascistiska
Ukrainska regimen, nazismen
eller om de många försvinnandena i Ukraina. Du kan lyssna i efterhand. Finns på SR:s hemsida.
Vänliga hälsningar

K. Stigsson

Visa solidaritet
med det Etiopiska
folket
Etiopiska folket är ett av få länder i Afrika som aldrig har haft

4 poä ng

3 poä ng

2 poä ng

1 poä ng

Carl von Linné är
djurets auktor. Det
innebär att han var
först med att använda
djurets vetenskapliga
namn år 1758.

Detta är en idisslare
och en del av ordningen partåiga hovdjur.
Livnär sig genom att
beta löv från träd och
buskar.

Ett afrikanskt däggdjur. Kan bli över fem
meter hög, vilket
innebär att det är det
högsta nutida landlevande djuret i världen.

Förekommer på savanner i till exempel
Botswana, Namibia,
Kenya och Etiopien.

Kan ha en upp till 2,4
meter lång hals, något
som därmed också
är detta djurs mest
framträdande kännetecken.

  I en artikel i Flamman (nr 31,
2016) efterlyser Lennart Beijer
en offensiv EU-politik från partiet. Jag skulle i stället vilja slå
ett slag för en offensiv internationell vänsterpolitik som bärs
upp av såväl global solidaritet som ett återupprättande av
europeisk demokrati och inte
minst ett kompromisslöst EUmotstånd. Lennart Beijer konstaterar helt riktigt att förutsättningarna för EU-medlemskapet
har ändrats radikalt sedan mitten på 1990-talet. Det EU Sverige då blev medlem i finns inte
längre. Unionens funktion som
kapitalets politiska international kvarstår förstås, samtidigt
som många av påståendena och
löftena inför folkomröstningen
1994 har visat sig vara felaktiga eller lögner. Till exempel
att den militära alliansfriheten
inte hotas eller att den svenska
modellen på arbetsmarknaden
inte riskerar att undergrävas.
Till det kommer den katastrofala hanteringen av finanskris
och flyktingmottagande. EUförespråkarnas
trovärdighet
har raserats.
Trots det finns en känsla av

Ät bönbiff om du
ogillar djurplågeri

Prenumerationsärenden
Mån. 10–17, tors. 10–17. E-post: pren@flamman.se. Tel: 08–650 82 37.

rätten att korta och redigera insändare. Svar till Bit för bit: Giraff.

likgiltighet och uppgivenhet
inför EU både inom vänstern
och den svenska opinionen i
stort. Men det finns också ett
växande motstånd. Det är i
och för sig sant att en del av
det motståndet kommer från
fascister och blåsvarta alliansanhängare, men lika sant
är att en stor del kommer
från en ilsken och frustrerad
vänster. En betydande del av
invånarna i Sverige motsätter
sig EU:s politik på en rad områden och vi vet att många av
dessa sympatiserar med oss. Vi
måste ge röst åt denna växande vänstervrede mot EU. Bland
annat genom att driva kravet på en folkomröstning om
EU-medlemskapet. Vi kan inte
överlämna den frågan till SD,
när det finns hur många starka
demokratiska och socialistiska
argument som helst för att genomföra en sådan omröstning.
Nyfascisterna kan inte få stå
ensamma och försvara demokratin när den hotas av Europeiska unionen. Det blir helt
absurt.
Varför tvekar vi? Det är nog
så att delar av vänstern kapi-

tv

tipset

Skicka gärna in ditt eget
TV-tips till red@flamman.se.

”Vi måste ge röst åt denna
växande vänstervrede mot
EU”, skriver debattören.

tionellt baserat politiskt
motstånd mot den internationella kapitalistiska utvecklingen
är fortfarande möjlig.
Och det är i dagsläget
den enda möjliga demokratiska vägen att
gå.

tulerat för påståendet att EU
är ett nödvändigt ont. Att den
internationella kapitalistiska
utvecklingen innebär att det är
oerhört svårt – eller helt omöjligt – att bedriva en nationell,
självständigt utformad vänsterpolitik. Detta är fel, som tur
är. Den nationella variationen
bland europeiska länder på
olika områden – ekonomiska,
teknologiska, sociala, kulturella – är stor. Det beror på att
olika länder fattar olika typer
av politiska beslut. Det här är
avgörande och viktigt: Ett na-

Det står inte på något sätt
i motsättning till internationell solidaritet och vänsterlösningar på internationella
kriser när det gäller ekonomi
eller flyktingpolitik. Ett sådant
samarbete över nationsgränserna ska vara demokratiskt
förankrat och utgå från såväl
politiska som fackliga organisationer och rörelser. Men det
kan aldrig utgå från nyliberala,
överstatliga och odemokratiska strukturer som faktiskt är
skapade för att omöjliggöra en
progressiv och socialistisk utveckling.
Stefan Schedin
Göteborg

Men en stor omställning för att rädda klimatet låter sig inte genomföras utan väsentligt utökat demokratiskt inflytande i företag och samhälle. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vänstern och klimatkatastrofen
De verkliga klimatbovarna är företag och stater som exploaterar vår
jord i vinstsyfte. Att vi måste organisera oss mot vansinnet, det har vi
förstått. Men vad sker i nästa steg, rent konkret, frågar sig debattören.
 Vad föreslår den organiserade klimatrörelsen, inklusive
Vänsterpartiet? Det blir mest
småkrafs, ingenting som på
allvar hotar Västerlandets överkonsumtion, såvitt jag har kunnat märka. Resandet och ätandet slår rekord efter rekord.
Och vilka boytor vi har!
En fattig kan inte bo trängre
än hen gör och har inte råd att
resa. Men den stora så kal�lade medelklassen, de med stadig inkomst, 30 tkr eller mer
i månaden (jag lever på 14),
de överkonsumerar alldeles
förskräckligt. Resor (ofta rent

missbruksbeteende) och boyta
– 90 kvm per person är inte
ovanligt. Svullandet ska vi inte
tala om. Är det nån som har besökt en vanlig lunchrestaurang
i ett industriområde? Ett antal
tjocka skivor oxbringa åker
ner, det hade räckt med en.
På dessa tre områden, äta,
resa, bo, måste stöten sättas
in om vi ska kunna koppla ett
grepp på den allt hemskare
klimatkatastrofen. Men ingen
vågar närma sig sanningen, för
då skulle ju väldigt många förlora jobben. Byggjobben står
sig nog när vi ska bygga om alla
stora lägenheter till mindre.

Och det är klart att det kommer
att finnas jobb för alla när den
stora omställningen kommer.
Men en stor omställning för att
rädda klimatet låter sig inte genomföras utan väsentligt utökat demokratiskt inflytande i
företag och samhälle. Här har
vi hela förklaringen till högerns
klimatförnekelse. De blundar
hårt, i panik för sina aktier som
vanligt. Men varför vänstern
ska hänga på deras världsbild, det fattar jag inte. Vi har
ju chansen nu. Kör hårt Jonas
Sjöstedt!
Hakon Malmborg

Skriv till Flamman
Om du vill tipsa oss, fråga, klaga, ge någon veckans nejlika eller skriva en insändare,
skriv till insandare@flamman.se. Material som skall publiceras här skall högst vara
2 000 tecken med blanksteg, medan de kortare bör vara under 850 tecken. Vi tar oss

Europeisk demokrati och
kompromisslöst EU-motstånd 

EU-debatten i Flamman fortsätter. Stefan Schedin bemöter
Lennart Beijers inlägg från förra veckans nummer.

ett demokratisk val och i nuläget
är det en av de värsta diktaturer
som har makten. Folk får inte
demonstrera och om de gör det
så blir de i många fall antingen
skjutna, misshandlade eller sätts
i fängelse.
Regimen har varit väldigt
skickliga i att kalla allt och alla
terrorister och samtidigt så
fortsätter väst att ge bistånd.
Jag funderar ibland på var
demokrati-tjatet från Sverige
är angående det politiska läget
i Etiopien? Beror frånvaron av
det helt enkelt på att etiopiska
människoliv är värda mindre?
För tänk om något sådant skulle
hända i exempelvis Turkiet, där
regimen skjuter ihjäl 100 fredliga
demonstranter, då skulle hela
det politiska etablissemanget
skrika högt men när det gäller
Etiopien så ger vi ännu mer bistånd - vilket hyckleri.
Abdi Hanad, Umeå

I tisdags visade SVT att djur som
fraktas till Turkiet utsätts för ett
ohyggligt lidande. Bilderna är
fruktansvärda att se. Men äter vi
kött så får vi räkna med ständigt
nya hemska avslöjanden från
djurindustrin – även i Sverige.
Våra lantbruksdjur lever också
i verklighetens Gehenna. Den extrema aveln har lett till mängder
med smärtsamma genetiska defekter i leder, skelett och vitala
organ. De flesta är mycket grovt
överviktiga och hålls instängda
på så liten yta att de knappt
kan vända sig om. Ett svenskt
slaktsvin som väger 100 kilo
har endast 0,94 kvadratmeter i
boxen.
Industrialiseringen och prispressen inom köttbranschen har
dramatiskt ökat djurens lidande
sedan Astrid Lindgren år 1987
fick den uddlösa djurskyddslagen i 80-årspresent. För dig
som ogillar djurplågeri återstår
därför bara en möjlig lösning: Ät
inte djur.
Jonas Norberg

e u - debat t

Här kan din familjeannons vara. Vi tar gärna emot familjeannonser i Flamman. Om du vill annonsera om förlovning,
vigsel, födsel, avliden eller andra livshändelser, mejla till: annons@flamman.se.

Nu lämnar jag Vänsterpartiet
 Jag tänker då så här ungefär: Två år efter att VPK firade
sin 60-årsdag blev jag invald
– på förslag från Kumla Kommunistiska Arbetarkommun, i
Örebrodistriktet. Jag hade lagt
min socialdemokratiska bakgrund åt sidan, och upplevde
både stolthet och glädje!
Jag har varit aktiv i partiarbete
hela tiden sedan dess, först sekreterare och sedan ordförande
i distriktet, och också invald i
partistyrelsen. Men nu i nådens
år 2016 känner jag att Vänsterpartiet har påbörjat, och fortsätter, en slags ökenvandring,
och jag väljer därför – samma
år som jag fyller 70, och känner mig gammal och trött och
uppgiven (nåja!) att lämna Vänsterpartiets socialdemokratiskt
orienterade, ja, understundom
till och med socialliberalt färgade, inriktning (i, vill jag po-

ängtera, framför allt i delar av
ledningen). Jag känner en stor
sorg och förstår det inte – Jag
sökte mig till VPK som övertygad kommunist och som lika
övertygad revolutionär, men...
jag förstår det inte!
Ledningen tycks på fullt allvar
tro att ju mer vi fjärmar oss från
socialismen, och närmar oss
huvudfåran i politiken, desto
starkare blir vi, och desto mer
framgång får vi, och desto mer
makt får vi. Även om ingenting
hittills de facto tyder på vare
sig det ena eller det andra! Och
även om så vore så frågar jag
mig; vad ska vi med den makten till om vi då redan, medvetet och med stark och obändig
vilja, har blivit ett traditionellt,
småborgerligt parti, som (i huvudsak) följer det jag ovan kal�lar just huvudfåran, och med en
”lagom” vänsteravvikelse?

Foto: Janne Danielsson/SVT.

n sva r
till Jörn Svensson om Ukraina
i Flamman nr. 32, 2016.

av fredrik andersson. svar längst ned på sidan.

5 poä ng

Jag tänkte också att det här
är inte det parti jag en gång i
världen blev invald i. Vän av
ordning skyndar då till och
kommenterar: Men visst vore
det väl förskräckligt om partiet
inte hade förändrats? På 30 år?!
Jo, det vore för att uttrycka det
försiktigt alldeles förskräckligt,
och det har förändrats men varför måste det ske åt fel håll? Är
det inte i själva verket just nu,
när imperialismen växer sig
starkare än någonsin, och överskuggar inte bara slagfälten,
utan i praktiken redan erövrat
oss med det som allas vår Marx
kallade (ungefär) den ständigt
pågående, oupphörliga kampen
mellan klasserna och den aldrig avmattande inbyggda konflikten mellan produktivkrafter
och produktionsförhållanden i
de samhälleligt grundläggande
och ständigt närvarande konflikter som tillsammans både

skapar och skapas samtidigt
både av, med och i, varandra,
och som kunde, intermittent,
ses, och upplevas, som just hegemonins tankevärld, som vi
kallade det med Gramsci, eller
de i grunden sociologiska och
socialpsykologiska teoretiska
funderingar som Lenin lyfte
som den internaliserade vanans
tröghet...är vi alltså egentligen
inte just nu när imperialismen
till och med hävdar sig genom
att ”kämpa för fred och frihet…”
Är vi alltså egentligen inte just
nu i allt större behov av ett
revolutionärt parti? Även i parlamentet? Med stor sorg går jag
nu vidare, utan stöd av V, men,
och om detta är jag ovanligt
tvärsäker, med odelat stöd från
mina kamrater och vänner!
Kamratliga Hälsningar från

Anders Jonsson
Örebro

Fråga Lund
  SVT-klassikern, i vilken
tittarna får ställa frågor
till akademiker, är tillbaka
under ledning av Christian Luuk. Akademikerna är
i denna omgång, namnet
till trots, inte enbart från
Lunds universitet. SVT1,
onsdagar 21.00. 

SVT Play

Foto: Film and Tell AB.

Nato och EU
har fingrarna i
Ukrainas syltburk

Ä mne : D jur

  19

My life my lesson
  Svensk Kristallennominerad dokumentär
från 2016. Felicia har
växt upp i ett hem där
mamman misshandlas
av Felicias styvfar, och
dokumentären följer Felicias liv under två år, där
konsekvenserna för barn
som upplever våld i nära
relationer blir tydliga. 

UR Play
till 16 september

Foto: svt.

Läsarnas

för bit

Läsarnas

25 augusti 2016 Flamman 

Tjejfotboll
  Svensk reportageserie
i sex delar från 1990 om
tjejer som spelar fotboll.
Programledare är Pia
Sundhage. 
Öppet Arkiv

20 

Sista

  Flamman 25 augusti 2016

Bästa receptet

Nästa Themptander hittar du i nr. 36/2016.

Utges av Tidningsföreningen Norrskensflamman UPA. ISSN 1403-7424. Redaktion: Kungsgatan 84, 112 27 Stockholm. Tel: 08-650 80 10. E-post: red@flamman.se,
insandare@flamman.se, motespunkten@flamman.se, utrikes@flamman.se, kultur@flamman.se. Prenumerations­ärenden måndagar och torsdagar, 10.00-17.00: Fredrik Andersson, 08-650 82 37,
pren@flamman.se. Annonser: annons@flamman.se. Chefredaktör och ansvarig utgivare: Anna Herdy, 0703-330 694, anna.herdy@flamman.se. Inrikesredaktör: Anne-Li Lehnberg, 08-650 82 14, anne-li.lehnberg@flamman.se.­
Utrikesredaktör: Jonas Elvander, utrikes@flamman.se. Kulturredaktör: Malin Nauwerck, kultur@flamman.se. Redigerare: Cathrine Sandqvist, 08-650 82 89, cathrine.sandqvist@flamman.se. Praktikant: Micaela Kedhammar,
micaela.kedhammar@flamman.se Tidningsföreningens ordf­: Josefine Morge, styrelsen@flamman.se. Ekonomichef: Veronica Ekström, veronica.ekstrom@flamman.se. Grafisk form: Jesper Weithz/Revoluform.
Tryck: Norra Skåne Offset.
oberoende socialistisk

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful