Está en la página 1de 347

e BOKLAGRET

Algot Sandberg

Solöga

Omnibus

e

BOKLAGRET

Algot Sandberg
SOLÖGA
Idé och utformning:
Franko Luin
franko@omnibus.se

ISBN 91-7301-624-1
Omnibus Typografi
www.omnibus.se/eBoklagret
eboklagret@omnibus.se

Omnibus

e

SOLÖGA

BOKLAGRET

Innehåll

Uppför Minquas Kil
En afton på Kakarikonk
Långe Finn
Krigsrådet
Överfallet på Kakarikonk
På spaning efter Solöga
En överläggning på Fort Nassau
I Minquasindianernas läger
Bland stigmännen
Fru Armgard på Printzhof
Rövarna och deras förföljare
Solöga räddad
Man rustar sig
Belägringen av Elfsborg
På Tennakong
Elfsborgs fall
En tvekamp
För sent

4
19
39
60
80
99
117
134
153
172
194
217
242
258
276
293
307
337

3

e

SOLÖGA

BOKLAGRET

F Ö R S TA K A PI T L E T

Uppför Minquas Kil

S

olen hade nyss gått upp i augustimorgonen. Men
dess strålar trängde knappast igenom urskogens
täta snår och de åldriga, jättelika trädens tjocka lövverk.
Därför var det mörkt härinne, där fåglarna sjöng sina
hymner till den vaknande dagen och där rådjuren gick
mellan trädstammarna, betande av det saftiga gräset.
Allting stod här som naturen en gång danat det; människofot hade knappast trampat här, annat än beklädd
med indianens mockasin. Ty detta var hans område. Hit
hade de vite männen ännu inte kommit, fastän de redan
fanns längre ned vid floden, som här flöt mitt igenom
urskogen. Lugn och jämn gled den sakta nedåt havet,
förande med sig grenar och stammar, som huggits av de
vita uppe i norr, där dessa också slagit sig ner. Timret
skulle ned till Hopokahacking, där man höll på att uppföra nya blockhus och förstärka skansarna.
Floden, som flöt genom skogen under de lummiga
grenarna i fullkomlig skugga, så att vattnet såg nästan
svart ut, var Poutaxat, som indianerna kallade den — de
vita benämnde den Delaware-floden. Häruppe i sin
smalaste del kallades den av de holländska nybyggarna
4

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

för Minquas kil efter en indianstam, som ägt området
för många år sedan. Men söder om det och ända ned till
trakten av Fort Kristina var ännu indianland.
De två indianer, som denna morgon satt nedhukade
på strandbädden av Poutaxat, befann sig sålunda på sitt
eget område. De satt alldeles orörliga, nakna till midjan.
Deras mörkbruna kroppar var inte tatuerade, det långa,
svarta håret pryddes inte av den tunga fjäderkammen.
De var sålunda inte ute på krigsstigen. Men bågarna och
tomahawkerna låg dock i kanoten, som nedanför deras
fötter var bunden vid en trädrot.
Den ene av indianerna var en äldre man med stammens bistra, stelnade drag, den andra var betydligt yngre.
Fastän han satt nedhukad med händerna knäppta om
knäna, kunde man se, att han var betydligt längre och
kraftigare än sin följeslagare. De bytte inte ett ord, inte
en muskel rörde de, så att om ett mänskligt öga trängt
igenom skogssnåren, som omgav dem, skulle det kunnat
ta dem för två statyer. De satt så, fastän timme led efter
timme. De sov dock inte, ty blickarna irrade vaksamma
omkring.
Till sist reste sig den yngre av de båda rödskinnen och
sträckte på sig. Det var en ståtlig och muskulös yngling
med brett, högt bröst, och på de raka axlarna satt ett
huvud av ovanlig indiansk skönhet. Han tog några steg

5

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

genom gräset inåt skogen, försvann för ett par minuter
bakom trädstammarna, men kom så långsamt tillbaka.
— Han sade ju, att han skulle vara här strax efter soluppgången, yttrade han med lågmäld röst, och redan
är det långt lidet på dagen. Kan hans fjät ha förirrat sig
i skogssnåren?
Den äldre indianen skakade på huvudet.
— Inte Landsökaren, svarade han. Han känner varje
handsbredd mark ända från det stora vattnet i söder
och upp till kullarna i norr. Han har vandrat här, sedan
din moder bar dig på sin rygg, när din fader flyttade sin
wigwam från Mattinekonk, då de vita männen köpte
landet av honom för så många wampums*, som fick rum
på ett snöre mellan hans båda utsträckta armar. Nej,
Landsökaren går inte vill, han har blivit uppehållen av
den store hövdingen på Tennakong, men han kommer,
ty han har ännu aldrig svikit sitt ord. Vi har att hålla vårt
och bida honom här såsom vi kommit överens.
Varpå den unge indianen utan att säga ett ord åter
satte sig ned med ryggen stödd mot en trädstam.
Den gamle hövdingen — ty att den äldre av de två
rödskinnen var en hövding, det vittnade hela hans utseende om — skulle inte heller komma på skam med sitt
förlitande på den han kallat Landsökaren, ty efter en
* Ett slags snäckor, slipade och uppträdda på snören och använda som mynt bland indianerna.
6

” — Jag har vandrat en lång väg. Den gamle indianen såg på sin unge följeslagare med en blick. men jag blev uppehållen på Tennakong av guvernören. ty det långa håret. bredaxlad figur. sade mannen. — Ni har väntat på mig. De båda indianerna hade stigit upp och hälsade honom med en värdig böjning på huvudet.SOLÖGA e BOKLAGRET kort stund klang genom skogens tystnad ett långdraget ”hallå”. Hans ålder tycktes vara bortåt sextio år. Vi är dock i alla fall ute i tid. Han var klädd i en jacka av grovt. som föll ned på hans axlar. och i handen en tjock stav med järnskoning och en knotig krycka. På huvudet bar han en läderkaskett av samma form. och vände huvudet i den riktning varifrån det första ropet kommit. Det var en kortväxt. var starkt gråsprängt. Den unge indianen utstötte ett skrik. han hade knäbyxor av skinn. som tydligt sade: ”Ser du. Efter inte många minuter hördes knastret av trädgrenar under trampande fötter inne i skogen och en man kom ned till stranden. som ännu användes i vissa delar av Sverige ute på landsbygden. att jag hade rätt. men han föreföll dock trots sin ålder både spänstig och ungdomlig. mörkgrönt vadmal. I går middag lämnade jag guvernören och har inte 7 . svarta långstrumpor och mockasiner av hårig hud. liknande lätet av en fiskmås. Han hade en påse slängd över axeln på en rem. fortfor nykomlingen.

varpå han tog ur en ficka i vadmalsjackan en pipa. som guvernören på Tennakong bjuder. Under tystnad började de sin måltid. De båda andra följde. sade den gamle indianen värdigt. Annars är pontac en god sort vin. men farkosten sköt inte så synnerli8 . skar han stora stycken av köttet och räckte indianerna jämte bröd. röde broder. Han tog långa. ett par kakor torrt bröd och en flaska med någon dryck. mannen med tobakspipan sjönk bekvämt ned i mitten och den unga indianen skötte paddelåran. djupa tag. Men denne skakade på huvudet.SOLÖGA e BOKLAGRET sedan dess ätit mera än ett mål. innan vi sätter oss i kanoten och far uppför floden. Mannen i skinnkasketten tog proppen ur sin flaska och satte den till munnen och bjöd den så åt den gamle indianen. och jag likar den bäst av alla. Den lägger sig tungt under hjässan. skrattade mannen. Han öppnade sin skinnpåse. Han drack ännu en klunk. som han drog ur läderskidan. Poutaxats vatten är bättre och hälsosammare. — Som du vill. utskuren av ett stycke trä. Med kniven. fyllde den med tobak. Låt oss därför spisa gemensamt. Hövdingen satte sig på huk i fören. tog fram ett stycke torkat kött. reste sig och gick ned till kanoten. sade han. — Det är tid att vi beger oss av. — Det är den röda drycken min broder räcker mig. slog eld med en flinta och tände.

men ändå märkbar — stockarna och grenarna i motsatt riktning seglade rätt hastigt förbi. Medan de tre männen i kanoten sakta glider uppför Poutaxats mörka vatten under ett lövvalv så tätt. vilken genomflyts av floden med samma namn. . som de kallade Fort Nassau. 9 . och man kastade blickarna på den del av nya världen. som visserligen inte var så stark. Vi skriver år 1655 och befinner oss i den nuvarande nordamerikanska staten Delaware. eller. Poutaxat. ty man gick mot strömmen. som fick namnet Nieuw Amsterdam och som blev första upprinningen till det nuvarande New York. Redan år 1623 anlades här av holländaren Cornelius May den första europeiska kolonin. De gick sedan allt längre österut och samlade sig talrikt på en plats. vilken sedan genom flera nya expeditioner från moderlandet ökades under de följande åren. som bildar bakgrunden till den scen vi nyss varit vittne till . såsom den ursprungligen kallades av landets urinvånare. varifrån de drev byteshandel med indianerna. Holländarna anlade på östra sidan av floden ett fäste. Efter Gustav II Adolfs död och under drottning Kristinas minderårighet började den svenska förmyndarregeringen sysselsätta sig med kolonisationsplaner.SOLÖGA e BOKLAGRET gen stor fart. . torde det vara skäl att något närmare skildra de händelser och förhållanden. att det stundom vållade dem svårighet att komma fram.

som fick namnet Kristina. Skinnhandeln bedrevs i betydande omfång och stora laster av dyrbara skinn ävensom tobak gick tillbaka till Sverige. Koloniseringen tog ganska stor utsträckning. och till stor del löst folk. Två år senare anlände med nytt fartyg en väpnad besättning till Fort Kristina. År 1637 utrustades med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Gripen” en expedition som via Holland avgick till Nordamerika. där indianerna ännu ostörda hade sitt hemvist.SOLÖGA e BOKLAGRET där holländarna. På grund av landets skönhet och rikedom kallades stället för Paradisudden. medförande ett hundratal emigranter. med vilka Sverige då stod i livlig förbindelse. redan slagit sig ned. I mars månad 1638 landade man på västra sidan av Delawarefloden. även från Finland. ty ingen av dem stannade länge kvar. Redan den 29 mars avslöt svenskarna sitt första landköp med indianerna och anlade ett fort. och svenska regeringen utsåg den ena guvernören efter den andra. Ända till år 1649 ankom då och då ytterligare nybyggare. Det var beläget på västra stranden av Delawarefloden vid en krök av densamma. Så anlände år 1641 skeppet ”Charitas” från Sverige med en skara nybyggare. 10 . Koloniseringen fortsattes sedan under de närmast följande åren genom flera expeditioner och ytterligare landområden inköptes. Svenskarna byggde flera fort och anlade nybyggen längs floden långt uppe i ödemarken.

Guvernören Johan Printz reste tillbaka till Sverige med ett holländskt fartyg. En tredje part i dessa var engelsmännen. Emellertid hade intresset för kolonin i nya världen så småningom slappats hemma i Sverige. och under många år hörde man ingenting därifrån. och han byggde dem en kyrka. sekreteraren i Kommerskollegium. som på samma gång fick tjäna som fästning vid fiendernas angrepp. Det 11 . Johan Claesson Rising. en av den stora Gustav Adolfs krigare. som med sneda blickar såg både svenskar och holländare och som med alla medel sökte att reta dessa emot varandra för att därigenom kunna roffa åt sig hela makten över det rika landet. Han verkade mycket gott för kolonisterna. Då utnämndes till hans efterträdare en svensk ämbetsman. En kraftig guvernör över den svenska kolonin var Johan Printz. var deras kraftiga försvarare och såg till att svenskmannaseder inte dog ut bland dem.SOLÖGA e BOKLAGRET Men i och med svenskarnas växande makt och välmåga började avundsjukan från holländarna ta sig uttryck och det i början vänskapliga förhållandet förbyttes i fiendskap. Han höll dem i tukt och herrans förmaning. På båda sidor hade man vänskapligt sinnade indianer till sin hjälp i stridigheterna. Han ankom till Delaware år 1653 och med honom följde inte mindre än 350 nybyggare.

och det lyckades honom också till dels. Guvernör Rising samlade dem emellertid ännu en gång. Johan Rising lyckades till en början medla och svenskarna kunde till och med köpa ytterligare land av indianerna och utvidga sin pälshandel. och sökte inplanta hos dem. bodde långt ifrån varandra och hade börjat glömma samhörigheten. i det han framför allt sökte gå fram med lämpor. Han var till sitt sinnelag en annan än överste Johan Printz. Så stod sakerna vid den tidpunkt vår berättelse börjar. ty kolonin hade tunnats ut betydligt genom stridigheter och sjukdom. som ankommit till Nya Sverige — såsom kolonin kallades i hemlandet — redan med den första svenska expeditionen år 1637 var löjtnanten Måns Kling. att endast genom enighet skulle de bli i stånd att i längden bjuda sina vedersakare spetsen.SOLÖGA e BOKLAGRET var också behövligt. En av de kolonister. söner av ett hugstort folk. Kolonisterna hade under årens lopp spritt sig över större områden. Han hade tjänat under hjältekonungen under det 12 . Han gjorde allt för att rycka upp förhållandena. väckte deras känsla av att vara svenskar. När Rising anlände. Avogheten mellan de tre europeiska makterna i Delaware hade blivit allt större. vilken residerade i Nieuw Amsterdam. Holländarnas makt hade växt under den kraftige guvernören Peter Stuyvesant. befann sig sålunda den svenska kolonin i ett rätt bedrövligt läge.

Utom av frimännen bestod kolonin av folk. att tala till sina följeslagare. som de så kallade frimännen eller bönderna skulle besitta. Han var en praktisk karl. så att man såg höjder och gräsrika dalar på båda stränderna. När de paddlat uppför floden väl en timmas tid och den täta urskogen begynt glesna något. Han hade år efter år strövat igenom dess skogar och moras. Måns Kling var den av svenskarna. som hans namn ju var. började Landsökaren eller. över vilka augustisolen från middagshöjd tömde sitt ljus. han hade levt bland indianerna och även bland holländare och engelsmän hade han flera vänner än fiender. han hade varit med under Lützens blodiga dag. han kartlade de förvärvade områdena. satte upp råmärken och stakade ut de jordlotter. Måns Kling. På grund av sina trägna strövtåg kallades han av indianerna för Landsökaren. som bäst lärt känna det nya Sverige. men allt att vinna. Från början hade han med liv och lust deltagit i koloniseringen och svenskarnas angelägenheter. som satt i kanoten med de båda rödskinnen.SOLÖGA e BOKLAGRET tyska fälttåget. Han var med och förmedlade landköpen från indianerna. 13 . Utarmad hade han några år senare kommit hem och då maningen gick att förena sig med expeditionen till nya världen hade han varit en av dem som lyssnat till densamma — han hade ingenting att förlora. Det var alltså han. som var i kronans och kolonialstyrelsens tjänst.

14 . . innan sommaren är över. Den röda mannen får vandra långt in i skogarna. som en gång tagit sina skalper. Kiapes? frågade Måns Kling. som steker hans föda. är det ett hårt öde. Den röda mannen älskar inte att överge den jord. befann sig i sitt wigwam. då mitt bud träffade honom för tre solvarv sedan? — Min vite broder gissar rätt. innan de stora skeppen kom seglande. den stora hövdingen och min broder. om han vill träffa en fiende. I två år har tomahawken legat nedgrävd och rostat. Mitatsimint. den stora hövdingen Peminacka. och hans vän Långfot skall nog ge honom tillfälle att ta flera. Men för de unga. — Varför tror du det.SOLÖGA e BOKLAGRET — Min broder. . — Den stora Peminacka förgäter. Hans fader. sådana som Kiapes där. Nu är det endast de vita männen. Den unga indianen vilade på åran. som svingar stridsyxan. Det är längesedan Peminacka begav sig ut på krigsstigen. skulle gråta om han från de sälla jaktmarkerna kunde skåda . Mitt hår kommer att vitna som en kvinnas. rökande sin pipa i fred. Väl för de gamla. och med blickarna följa röken från elden. i vilken hans förfäders ben vilar. Därför får han sitta utanför sin wigwam och se solen gå upp och ned. att Kiapes redan tagit tre skalper från våra fiender av Mantasstammen uppe i norr på andra sidan de stora skogarna.

och jag skulle inte ha något emot att få ta ett nappatag med holländarna. Har min broder Peminacka inte sport något från Mantasmännen i norr och Mingos i öster? — Peminacka har nästan glömt vad det vill säga att gå spejarstig. men spottar åt honom på ryggen. — Den stora hövdingen talar som om han var självaste den goda kaplanen Lars Lock. därför att den store hövdingen på Tennakong vill hålla fred med dem. som inte ser efter andra spår än dem skogens djur lämnar efter sig. som ler åt honom i ansiktet. Men det skulle lysta mig att se honom. — Där sade du ett sant ord. Hövdingen pekade på sin båge. som låg vid hans fötter och han reste stolt på huvudet. vet den nog också att nå en Mingo. — Kan Peminackas pil träffa rådjuret i språnget eller den smygande silverräven. Svärdet begynner rosta i slidan och fängkrutet på bösssan har man möda att hålla torrt. utbrast Måns Kling.SOLÖGA e BOKLAGRET — Jag såg det i den unge krigarens ögon. svarade den gamle hövdingen. — Kanhända du såg rätt. skrattade Måns Kling. Det är också vad jag har sagt honom mången en gång. om han fick höra Mingoernas eller Mantas’ krigsrop ljuda. Minquas har inte blivit kvinnor. Kiapes. Han har blivit en fredlig trapper. fastän de grävt ned stridsyxan. när han träffade oss i skogen med ditt budskap. Men 15 .

De paddlade framåt under tystnad. Landsökare? — Upp till Kakarikonk. när Printzen var vår guvernör. De hade ännu ett gott stycke upp till Kakarikonk. Männen där är ju också dina vänner och jag vet. måste det vara Mantas eller Mingos. ja. Det är bestämt inte folk från Kakarikonk i alla fall. eller hur? — Kakarikonk är en vacker plats och människorna där är utan svek. sade den gamle hövdingen. Och du. Måns Kling nickade. Måns Kling såg skrattande på honom. sade den unge indianen. att det är länge sedan du rökte en fredspipa i deras blockhus. de har dragit långt västerut på jaktstigen. På något avstånd syntes rök stiga upp mellan träden. Tordönet var en stor hövding. hövding. Men hur vitt går din färd denna gång. — Ja. — Inte är det Minquas och inte Rankokas. — Är det rödskinn eller vita. Kiapes. som låg vid en biflod till Poutaxat.SOLÖGA e BOKLAGRET han vill bara buga åt alla håll. då de vita männen ännu inte satt sin fot på Poutaxats stränder. Annat var det de tider. eller kanske båda delarna? Måhända är det så gott att ta reda på det. 16 . Kommer röken från röda män. Då ljöd stridsropen i skogarna och det var nära nog som i de dagar. gör mig nog också gärna följe. Plötsligt höll den unge indianen upp åran och pekade uppåt östra stranden.

Peminacka såg skarpt på honom. sade han. som det var förenligt med en indians värdighet. männen söker ut. indianen tydligen försökande att med sitt skarpa öra upptäcka något ljud. — Det är till intet nyttigt att sitta och gissa som unga kvinnor. De båda andra satt tysta i farkosten. Med ett djupt årtag förde Kiapes kanoten intill stranden.SOLÖGA e BOKLAGRET — Men de har inte varit här uppåt på tre somrar. jag såg det på deras hästar. Inte en gren knakar under hans mockasin. gjorde ett tecken åt den gamle hövdingen och hoppade i land. Den gamle Peminacka gjorde en bekräftande huvudrörelse. — Det är panterns lätta. ljudlösa gång hos den unge krigaren. Det dröjde en god stund innan Kiapes syntes igen nere bland träden. om det är fiender eller vänner. sade han lågmält. 17 . — Skelöga har slagit läger uppe i skogen med ett dussin Mingos. Smygande försvann han in i skogen. — Och varthän tror du att den bär? frågade Måns Kling. Vi väntar. De har kommit fjärran från. — Tala. Jag såg också att Skelöga och hans vänner var på krigsstigen. sade han. sade Måns Kling. Han skakade tomahawken han tagit med sig och han syntes så upprörd.

av vilka ett var betydligt större än de andra och låg avskilt.SOLÖGA e BOKLAGRET Den unge indianens ansikte blev mörkt. Så var det då i dubbel måtto tacknämligt att jag gjorde denna färden och att jag har två av mina präktigaste vänner med mig. vän Kiapes. bekräftade Måns Kling. Man hade nått fram till nybygget Kakarikonk. att han gör det. huruvida han skulle gå tillbaka och ta den där skalpen genast. där floden delade sig i två grenar. 18 . Skelöga är inte ute för skalper. och jag vet. om inte till Kakarikonk? sade han. han krigar inte för krigets skull. vars vingar just gick runt i vinden. På en liten slätt syntes på en hög stenfot en svensk väderkvarn. sade den unge indianen. — Vart skulle Skelöga gå. så stannar jag där och jag skall ta hans skalp. hellre den än från tio Mingos. bevuxna med småskog. Hans öga lyste av hat. Han lydde och fattade ånyo paddelåran. Landet utgjordes här av moras. Hövdingen tecknade emellertid åt honom att han skulle stiga i båten. där han stod kvar på stranden och liksom tycktes tveksam om. — Där sade du ett sant ord igen. så blev marken kuperad med små kullar och dalgångar emellan dem. han har alltid ont i sinnet. Efter ytterligare en timmes färd blev skogen något glesare. — Kommer han till Kakarikonk. Kiapes svängde stäven åt vänster. och här såg man i skydd av en skogsdunge några blockhus.

fick han brått in i huset igen för att efter några ögonblick komma tillbaka med en äldre man. men då han fick syn på de båda indianerna utanför palissaderna. där trädens grenar hängde över vattnet. men den naturliga försiktigheten hos rödskinnet tog även här ut sin rätt. Stranden låg öde. Man var visserligen här bland idel vänner. Måns Kling lät höra ett långdraget ”hallå” och en hund började skälla till svar. sade Måns Kling och kvinnfolken lär väl anse sig fuller väl försvarade bakom palissaden. — Männen är ännu ute på fälten. Blockhusen var nämligen omgivna av förskansningar. Men där fanns en grind eller rättare ett led och mot det riktade de tre männen sina steg.e SOLÖGA BOKLAGRET ANDRA KAPITLET En afton på Kakarikonk D en unge indianen förde med några årtag kanoten intill stranden. 19 . Från det närmaste blockhuset kom en pojke utspringande. steg dess tre passagerare i land. Sedan båten fastgjorts. ingen människa syntes till. så att de låg liksom inom en stor borggård.

kan jag förmoda. som indianerna kallade Kakarikonk. Vi har inte sett stort till rödskinnen och med de holländska har vi kommit väl omsams. så jag har väl att töva. Jag kommer på Risingens vägnar till er med budskap. Gud bättre. ropade Måns Kling. Måns Kling log. 20 . sade Bertil Eskilsson. utan satte sig ned i en liten skogsdunge innanför palissaderna. i vadmalskläder och grova. Släpp in oss och låt oss komma till tals. här har varit fredligt sedan fjolåret. Jag hoppas. som är ute på färdväg. sedan Mölndal hade besök av Måns Kling. en typ av svensk danneman. Mannen öppnade ledet och skakade hand med Måns Kling. Annars är allt gott och väl här i Molndal. men följde inte med de vita. som du ser. — Ja. spikbottnade läderskor. — Mölndal var det svenska namnet på nybygget.SOLÖGA e BOKLAGRET — Guds fred. De är inte så obstinata nu som på Printzens tid. — Lång tid har sannerligen förflutit. tills de hunnit komma tillbaka för aftonvarden. en storväxt karl. De övriga är borta på fälten. genmälde Måns Kling. De båda indianerna böjde högtidligt huvudet till hälsning. Bertil Eskilsson. att du för endast goda tidender med dig till dessa fredliga bygder. — Det beror på hur man tar det. det är vänner.

— Skall vi inte säga till Peminacka och den unge Kiapes att de följer oss in? frågade Bertil Eskilsson. han var dem en ful fisk att fjälla. Men andra tider. — Minquasmännen är våra uppriktiga vänner. Där hade nybyggarna under årens lopp brutit mark och lagt den under plogen och gyllene. Solen var i nedgående och kastade sina strålar över skogen. När vi skall överlägga med dem. — Du säger det där. det vet du. Måns Kling skakade på huvudet. vilken visade stora gläntor på alla sidor. De stod utanför den låga ingången till Bertil Eskilssons blockhus. att man kommer fram också med lämpor. sollysta skördar vajade där så långt ögat kunde nå. när han var dragen i fält med den stora konungen. andra seder och jag ser ju. Men understundom kan det dock gå för långt. 21 . Så mycket kan jag säga. — Ingen rök utan eld. Han ville behandla dessa krämare som han hundsfotterade de kejserliga i Tyskland. sade han. må vi hålla ting borta i skogen. där känner de sig mest hemma. som om någonting vore i görningen. att det tycks arta sig till orostider — det är klokast att var man är beredd.SOLÖGA e BOKLAGRET — Nej. men de förlikar sig inte gott med att träda in under sotad ås hos den vite. sade Måns Kling. så att svärd och stycken får tala.

Från det inre rummet kom mor Eskilsson ut. — Åh. att jag en gång skulle nödgas lägga mitt huvud till ro tusen mil från hemstranden. Från ett massivt skåp tog hon en stånka av snidat trä och ett par tennstop och ställde dem på det grovt tillyxade bordet. ofta går min tanke åter till de tiderna. mor Bertil. skilda genom en grov avplankning. — Ja. sade hon. ser man på. sade hon. Det minner en om gamla dagar och om gamle kungens tid. heter det. 22 . Bertil. Bertil Eskilsson. Det var då kärt besök. Föga kunde väl jag då ana. — Nå. ingen brygger ett öl som ni. som bestod av två rum. sade hon. Bertil Eskilsson öppnade en lucka i golvet och steg ned i källaren.SOLÖGA e BOKLAGRET De steg in i blockhuset. därifrån han hämtade stånkan full av skummande öl. De båda männen drack i långa drag. du går ned och tar svickan ur tunnan. själve Landsökaren. — Far. en fryntlig gumma i bindmössa över det grånade håret. de övriga blockhusen var betydligt större och inneslöt alla flera hushåll. Mor Bertil suckade. Då får vi väl bjuda på någonting riktigt gott. Men människan spår och Gud rår. sade Måns Kling smackande. bodde här ensam med sin familj. som var den äldste nybyggaren på platsen.

att vi är i Nya Sverige nu och inte i det gamla. Måns Kling. — Ja. inföll Bertil Eskilsson. och jag tror att Papegoian 23 . — Nånå. inte klagar jag. och då får man vara nöjd. som väl vad det lider skall träda i brudstol. och det säger jag att präktig skall den unga karlen vara som jag likar till husbonde åt Ingrid. sade mor Bertil. — Ni glömmer. den unge Gustav Papegoia? — Ujana mej.SOLÖGA e BOKLAGRET — Och orätt vore det av oss att klaga. Men torpet var ju magert efter kriget och man kunde väl vänta bara nöd och elände. Det skulle just lika sig — en bondtös och en förnäm herre som unge Papegoia. Allt har gått oss väl i händerna. — Och sönerna era är duktiga pojkar och Ingrid en blomstrande ungmö. slikt har en föga tid att tänka på häruppe i Mölndal. det vet du fuller väl. så han kan raljera! skrattade mor Bertil. mor Bertil. Vad säger ni om fru Armgard Printz’ son. Här har vi ju huset här och kvarnen och fälten bär god gröda och byteshandeln går ju heller inte så illa. så att inte häcklar jag Bertil att han följde maningen att flytta över hit. kära hjärtanes han. ja. fast man inte kan hjälpa att hjärterötterna sitter kvar i den gamla svenska jorden. sade Måns Kling. det finns gott om raska pojkar nere på Fort Kristina. — Åh.

som satt tyst och rökte på sin pipa. som inte tycktes vilja släppa tanken på att gifta bort den sköna Ingrid Bertilsdotter. medan han smuttade på sitt öl: — Nej. Så menar han att kunna stifta varaktig fred härute. att Gustav Papegoia är så god en svensk som någon av oss. Likare kvinna tror jag inte finns i hela detta land. 24 . Den fänriken månde väl varje tös kunna lika. vem som är starkast. Nej. Bertil. — Det har han efter moder sin. först skall vi slåss ett tag och se. Jag glömmer aldrig. hon är vacker tillräckligt för det också. — Och det gamla svenska namnet dö bort kanske! sade Måns Kling häftigt. — Så har vi ju den präktige Knut Lilliehöök. när jag i fjol till påsken var på gästabud hos henne på Printzhof. Och vad anbelangar beblandelse med de holländska. Nu inföll Bertil Eskilsson. så vill jag säga. Det tycktes mig vara ackurat som hos den gamla greve Brahe hemma hos vårt. du minns nog. sade mor Bertil. får Risingen sin vilja fram. skall nog unge Papegoia gilja bland de holländska eller engelska.SOLÖGA e BOKLAGRET just kastat sina blickar på Ingrid — nånå. fortfor Måns Kling. bland vilka det ju finns förnäma damer. om det kan bli släktskap av på båda sidor om Poutaxat. de månde nu ta både de holländska och engelska med. Vi kunde det i Printzens tid och vid Gud kan vi det inte ännu.

sade Bertil Eskilsson. och de gnolade en taktfast visa. att Ingrid skall ha en man. — Jojo. den där . — Seså. Vill vår herre. . till Vasa. Det är Karin Lennartsdotter. De båda indianerna satt fortfarande som statyer i den lilla skogsdungen. hur är det indianerna kallar honom? — Långfot. han har ärende ofta dit. Han kom förbi här för två dagar sedan. när solen dalade till nedgång. hör nu upp med det där tramset. Fönstren i stugan var små och satt högt uppe under taket. sade Måns Kling. och . han hade ärende några mil längre norrut. Det tycktes vara bortåt ett fyrtiotal karlar och hälften så många kvinnfolk.SOLÖGA e BOKLAGRET — Den vet jag har sina blickar åt annat håll. tösabarnet. så får hon det. Då gick männen med ölmuggarna ut och satte sig på en bänk utanför knuten. sade mor Bertil. . Nu var 25 . gu’ signa henne. Flickan springer i alla fall inte efter någon. . det är min tro. . det sturska våpet. Hon styr och ställer som en riktig förkarl för alla de andra. Hon har sin glädje i att gå far och mor tillhanda — dag efter dag är hon ute på fältet och arbetar som en dagsverkare. och det gör hon rätt i. De bar liar och räfsor. Där borta i skoggläntan syntes nu nybyggarna i grupper komma tillbaka från dagsarbetet. — Jag vet. medan de gick. så att det började bli skumt därinne. som vanligt svenskt skördefolk. som drar förstås.

Hon hade vadmalskjolen uppfäst vid ena höften. så att ett vackert.SOLÖGA e BOKLAGRET de så nära. Men gå nu och spisa er aftonvard och sedan samlas vi utanför kyrkan. att man kunde se att i spetsen gick en ung. och hon svarade med att svänga den bara armen över huvudet. Det är rätt. och Lars Dalbo och självaste Anders timmerman ser jag är med i arbetet. Måns Kling svängde sin kaskett. när hon kom fram till blockhuset. som hade ett glatt ord åt alla. Olof Torsson. när hon riktigt kom inom synhåll. knutet bakom öronen i nacken. — Får jag också vara med? frågade Ingrid Bertilsdotter. solbrynt ben till hälften var synligt. och oväntat sedan. Men det är nog fler än jag som vilja hälsa Måns Kling välkommen till Molndal. blonda håret. Hennes ögon var stora och blå. — Kärt främmande. Både karlar och kvinnor kom fram och skakade hand med den gamle mannen. kraftigt byggd flicka. när skörden skall bärgas. och den friska halvöppna munnen visade en rad pärlvita tänder. hade hon ett vitt huckle. sade hon glatt. sade han. Hon var barfota och barhalsad och över det långa. som hängde i två flätor nedåt ryggen. eller är det bara karlarna du har att säga något. Måns Kling! 26 . — Du. ty jag har kommit hit att tala med er alla gemensamt. får alla händer hugga i.

jag vet att du ser skarpt och långt som den unga örnen. sade han allvarligt. och den får hon inte försumma. så stannar jag hos dig. stolte krigaren Kiapes. — Måltiden väntar på Solöga. Min gamle vän. min tös. Min blick upptäckte Solöga redan när hon kom långt borta i skogen. — Solöga gör den unge krigaren lycklig genom att kalla honom sin vän. Men sedan kommer jag tillbaka och då skall 27 . men varför sitter ni så fjärran från vårt lag? Hon hade skyndat bort till dem. om dig lyster. — Nej. men jag tror att du inte sett. Välkomna hit. sade Kiapes. — Ja. — Tack för dina omsorger. att hennes kinder inte bli håliga och hennes gång matt som den sårade hindens. Men efter som du inte vill komma bort till far och mor och Landsökaren. last han är en rar och vänlig farbroder. Kiapes.SOLÖGA e BOKLAGRET — Kom du. Kiapes. skrattade Ingrid. tog han den och behöll den i sin. Det är förresten roligare att prata med dig än med gamle Måns Kling. att du har en god vän i dungen därborta. och jag skall lyda ditt råd. Ingrid såg ditåt. och den unge. Kiapes hade sprungit upp och hans ögon betraktade glänsande den unga flickan. Han böjde huvudet och när hon fortfarande sträckte handen mot honom. vad ser mitt öga! utbrast hon. den store hövdingen.

i det hon sprang ifrån honom och in i blockhuset. Efter en stund ringde en liten klocka. sade den unge krigaren stolt. — Ja.SOLÖGA e BOKLAGRET du berätta mig om din stams strider med Mantas och Mingos. åt de ur Landsökarens tornister. du är en präktig gosse. Maten var bastant och alla gjorde heder åt anrättningen. skall han göra som hon befaller. att du var en av de våra. Det var högtidligt i den stilla. och släckte sin törst ur den lilla källan. Ännu en stånka öl kom upp ur källaren och männen lät den sig väl smaka. Vad indianerna beträffar. Jag likar så att höra dig tala om detta. tillade hon sakta. vi kan sitta här och gamle Peminacka vakar över oss. att det var nybyggets kyrka. sade den unge indianen. som de andra vördnadsfullt åhörde med knäppta händer. skrattade Ingrid — jag önskar bara. ja. ljumma sommaraftonen. men om sömnen inte tynger Solöga. — Ja. där ett grovt tillyxat kors på ena gaveln gav tillkänna. i det husfadern började med en lång bordsbön. Klockan hängde i en liten primitiv trästapel på taket till det stora blockhuset. — Ingen behöver vaka över Solöga. som han lämnat kvar åt dem. när hon är i Kiapes’ vård. när natten faller på. Pastorn bodde 28 . Den åts på gammaldags vis. där mor Bertil just satte fram kvällsvarden. som porlade fram i skogsdungen. där de slagit sig ned. — Kiapes skall delta i de gamles rådslag.

som * Drottning Kristina hade vid denna tid redan avsagt sig tronen. Värdes beskydda och bevara oss under den kommande natten för eld. steg upp på en sten. Fader. att när vi en gång på uppståndelsens dag möts inför ditt anlete. kvinnor och barn ut ur alla blockhus och samlade sig kring kyrkan. Sången gjorde ett mäktigt intryck. Alla sade de högt och tydligt ”amen”. utan i Fort Kristina. varifrån han reste och höll gudstjänst turvis i de spridda nybyggena. som sjöngs av männens basröster och kvinnornas diskant. men därom visste kolonisterna naturligtvis ingenting. Son och Ande. att hon inte i framtiden lämnar oss i fiendehänder. Vid klockans ljud kom män. Giv oss. medan de övriga runt omkring böjde knä. Fortfarande med knäppta händer och med blickarna riktade mot höjden.SOLÖGA e BOKLAGRET dock inte här. 29 . Pris och ära ske dig. Herre.* Vänd hennes hjärta till oss. brand och alla farligheter. vi då måtte få återse alla de kära vi en var i sin stad lämnat på andra sidan det stora vattnet. Så tystnade klangen och Bertil Eskilsson. Välsigna detta landet och vårt kära gamla Svearike och dess hulderika drottning. sade han. — Vi tackar dig. såsom i flera år nu varit har. för allt gott du givit oss i denna dag liksom i de framfarna tider. såsom nybyggets äldste. tog Bertil Eskilsson upp psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Giv att vi måtte ära Dig genom att redligen vandra. treenige Gud.

började han. 30 . hur vi samt och synnerligen med svenskt och finskt blod i ådrorna ständigt tillhopa i motoch medgång. han som den svenska kronan satt oss till ett förestyre.SOLÖGA e BOKLAGRET det syntes även på de båda indianerna. Kvinnorna stod i en grupp på något avstånd och samtalade lågmält. som var den där förmedlade oss alla köpen från de olika stammarna. denne Johan Rising. Om det äger vi ju bevis nog genom den gamla hövdingen Naaman. Ni minns. vilka stod på något avstånd med böjda huvuden och allvarliga drag. hur under Printzens första tid vi stred karskeligen för vår rätt och ingöt hos de holländske en hälsosam fruktan. Han hälsar er alla och minns er fuller väl. hur vi kämpat sida vid sida. när Printzen för tre år sedan seglade hem. som vid mångfaldiga tillfällen velat oss om livet och bestrida oss rätten till de landområden. guvernören Johan Rising. en man mera av pennan än av svärdet. hur det i gångna tider varit har. trött och matt av den långa tiden här. sedan han för två år gästade er krets. Ni vet. med vilka vi alltid sökt leva på god fot. men med de holländska. Så sände oss kronan. rökande sina pipor. Så grupperade männen sig på marken i en krets. jag kommer med budskap till er från vår lagliga herre här. — Fria män i Mölndal. inte så mycket med de röda männen. Nu steg Måns Kling fram och började tala. vi dock lagligen förvärvat från deras ursprungliga ägare.

Fjärran härifrån i trakten av Nieuw Amsterdam skall deras guvernör. vi skulle kunna leva i frid och ro. att de holländske inte ämnar akta för rov att bryta tro och loven. medan de holländske skulle äga att förfara sammaledes med sitt ansenliga Fort Nassau och skansarna nere mot öppna havet. dyrka våra åkrar och idka vår byteshandel med de röda. Skogarna är ju stora nog och villebrådet tillräckligt både för de svenske och holländske. tack vare pergament och sigill. Men nu spörjes tidender om. Ännu torde det dock töva en eller annan vecka innan de är redo. Måns Kling tystnade och Bertil Eskilsson tog till orda: 31 .SOLÖGA e BOKLAGRET Han har bedrivit det annorledes med de holländske: han har ingått fördrag och överenskommelser att vardera nationen skulle utan kränkning besitta vad honom hörde till och att till bekräftelse på det svenskarna skulle äga befästa yttermera de båda skansarna vid Fort Kristina och vid Göteborg samt med Trefaldighetsskansen. den härsklystna Peter Stuyvesant. vara å färde med att utrusta en flotta för att med den tillintetgöra våra fästen och lägga i ruiner alla våra nybyggen samt göra varje svensk och finsk friman sig underdånig. Så har det nu varit gångandes året runt och vi alla trodde att nu äntligen.

vår saligen avlidne kommissarie. De hade också i hemlighet begivit sig till trakten av Nieuw Amsterdam och Ahopaneck hade med egna ögon sett alla rustningarna. Vi vet ju alla. svarade Landsökaren. fru Armgard Printz på Printzhof. och att vänskapen sedan överflyttats på hans änka. som ärnar angripa oss. för en vecka sedan kom denne samme Ahopaneck med sin stam hem från en flera månader lång jakttur. Frågar jag dig alltså. Flera av er känner förvisso den indianske hövdingen Ahopaneck av Andastakastammen. Måns Kling. Bertil Eskilsson och alla övriga frimän. att de holländske idkar stor sjöfart med moderlandet — det år vår sorg. Ni vet. Och det är inte blott de holländske med sina vänner bland indianerna.SOLÖGA e BOKLAGRET — Vare det långt ifrån mig att säga att allas vår vän Måns Kling talar det som ingen grund har. bland dem finns även svenskar och finnar. De var lastade med skinn och stora affärer gjordes vid Tennakong. men han var alltid en stor krigare. att han under många år varit en trogen vän till Johan Papegoia. att den svenska kronan inte sätter oss i stånd att göra sammaledes. medan vi frimän ju alltid helst velat leva i lugn och frid. vadan han i det stycket var Printzens handgångne man. som vill 32 . Kanske att blodet nu börjar sjuda honom i ådrorna och att han gör fredliga handelsskepp till krigiska galejor. Nåväl. som intet hade emot en ärlig fejd. vadan du har dina tidender? — Det skall jag säga dig.

Men många av dem har sällat sig till de mot oss fientliga indianerna. och den manhaftiga fru Armgard har varit ett kraftigt redskap därvid. De har delat ut bössor bland dem och stigmännen har undervisat indianerna i deras bruk. Om ni inte anser er kunna behålla kvinnor och barn i säkerhet inom era palissader. kan ni sända dem 33 . Flera har vi ju under årens lopp skjutit ned som hundar. Han ber er genast förstärka era skansar och palissader.SOLÖGA e BOKLAGRET resa vapen mot sitt eget folk. och det är till den ändan jag kommit till er. Ni känner dessa stigmän och brottslingar. levt bland dem. som benådades genom att forslas över hit i de gamla dagarna. De holländske har tagit dem i sin sold. och han tillförser sig att ni alla gör er plikt som svenska män. som dess bättre ännu är tillräckliga. han erbjuder er att öka era förråd av krut och ammunition från kronans förråd. Nu har han sänt mig till er med följande budskap. fastän det högtidligen vid vår första ankomst hit beslutades bland alla vita att aldrig överlämna ett skjutvapen till en röd man. Nåväl. nu ser det ut. Guvernören har till sist fått ögonen öppna för den fara som hotar. antagit deras seder och bruk. tack vare den långa freden. Ni vet också vilket regemente de ville föra bland oss och hur det blev nödvändigt att jaga bort dem. män i Mölndal. när fienden en gång kommer. en överenskommelse som Stuyvesant senast bekräftat med Johan Rising. som skulle vi få en hel krigsmakt emot oss.

ja. skall vi göra vårt bästa. som ränner landet kring med limstången. När vi i dag rodde uppför Minquas kil. därför att ni alla är mina gamla vänner och er behöver jag inte bjuda hövding. men ingen av dem har sagt oss något. — Tror ni verkligen. att du talar sant. — Ja. När jag lämnar er. ropade flera av männen. är han den rätte anföraren. Skulle det så illa vara. till dess måhända fienden är över er och ni intet hinner uträtta. sade han. Mans Kling blev het. Vid Gud. Vi har också haft möten med indianerna. men du får tillge oss. går jag med mina två följeslagare här genom skogarna för att speja ut de holländske och då kan ni få ännu klarare besked. att jag är den man. Samma budskap som jag nu bragt er.SOLÖGA e BOKLAGRET till Tennakong. bringar junker Lilliehöök de övriga nybyggarna uppåt floden och på de spridda ställena inåt skogarna. såg vi plötsligt rök stiga upp ur skogen. Den 34 . låt nu inte av bekvämlighet förleda er att sitta i godan ro. Själv gick jag hit. om vi ännu är något tvehågsna. som strövat vida omkring. Jag vill dessutom säga er en sak. Han erbjuder dem också anförare av Kristinas och Elfsborgs besättningar. där fru Armgard mottager dem alla på sin befästade gård. där som det kommer till fäktning. Jag ärnar för övrigt själv övertyga mig om att Ahopaneck talat sanning. Måns Kling. då ni har sådan en man som Bertil Eskilsson bland er.

Vet ni. så länge Kiapes är hos henne.SOLÖGA e BOKLAGRET unge Kiapes smög sig dit in. sade Bertil Eskilsson mörkt. — Jag är inte rädd. vad det finns mellan honom och mig. den han på sitt språk kallar Skelöga. att han på något sätt omkommit — och Mingoerna har inte varit i dessa skogar på år och dag. sade hon. Vad tror ni det betyder? Långe Finn. Hon tog hans hand. Vid talet om Långe Finn hade Ingrid Bertilsdotter gått närmare och hon lyssnade med spänd uppmärksamhet. han kan inte göra mig något. Ni vet alla. jag gjorde orätt den gången han kom här i fjol. bådar det olycka. skulle man kunnat se. som under de långa talen ljudlöst gått över till den sida. men jag ryser när jag hör hans namn nämnas. med en flock Mingos. Om det inte varit så skumt. såg med sin vid mörkret vana blick förändringen i hennes ansikte och han sade viskande: — Solöga behöver inte vara rädd. 35 . att hon såg förskräckt ut. Tror ni kanhända inte att det betyder något? — Är Långe Finn i närheten. vad han fann? Långe Finn. den sällen har vi inte hört av på månader — jag trodde. att jag inte avfärdade honom med ett skott krut. där den vackra flickan stod utan att se honom. Gud straffa mig. Den unge indianen.

SOLÖGA e BOKLAGRET denne stigman. — Nej. att Kiapes inte skall kunna besegra den usle Skelöga? frågade den unge indianen med glödande blickar. som med sin moder Notike ofta kom till nybygget. och den blir honom nog en gång också beskärd. Långe Finn skall inte möta döden genom en tapper krigare. Solöga skall alltid tala sina fäders språk till indianen. Då hade de lekt tillsammans. medan den gamle Peminacka stod bakom dem med korslagda armar. du är för god. nej. Jag skall jaga honom. Ingrid hade känt Kiapes sedan hon var en liten flicka och då han var bara gossen. det är bättre. stödd mot en trädstam. nej. — En gång skall jag ta Skelögas skalp. — Solögas röst är ljuv som aftonvinden. det var bara det jag menade. tills vi står öga mot öga. Ingrid vandrade med den unge indianen bort till den lilla skogsdungen. lämna du honom åt någon annan. hade barndomens vänskap alltid bibehållit sig. Överläggningen mellan nybyggarna och Måns Kling fortgick ännu en god stund. där de satte sig ned och samtalade viskande. sade Kiapes bistert. han skall dö uslingens och missdådarens död. Kiapes. och sedan de vuxit upp. 36 . — Nej. sade Kiapes. Kiapes. — Fruktar Solöga. som är svartare i sin själ än den svartaste Mingo.

han hette så därför att han kom från vårt land långt.SOLÖGA e BOKLAGRET han minns det ännu. — Nej. som gick ut att strida mot fienden. jag minns det nu. som inte ville tro på den stora Anden. att du skulle berätta mig. som Landsökaren kämpade med. fastän hans hår inte hunnit vitna. — Ja. Och Ingrid satt där och berättade om guldkonungen från Norden. Och det är ett vackert namn. det har du ju hört så många gånger. Kiapes nickade . du sade det Solöga. log Ingrid. Hans hår hade ju samma färg som ditt. Landsökaren talar säkert om det bättre. Den unge indianen skakade på huvudet. Kiapes. . — Snömajestätet. — Du lovade mig. den. . 37 . när lägerelden flammar i skogen. sedan hon lärde honom det. . Men berätta vidare . långt uppe i norr. Jag kan inte säga dig något nytt. jag vet bara. där snön ligger vit hela året om på de höga bergen. då de båda var barn. . — Ack. vad jag hört av honom. när han var en ung man. Kiapes . så var det. men när Solöga talar blir det som en vacker saga. — Landsökaren vill jag också höra. — Nej. Kiapes’ stämma är sträv. om Snömajestätet . . . far och de andra här. . — Som du vill då. Solöga skall tala om den store vite hövdingen. . Kiapes.

Den gamle slumrade.SOLÖGA e BOKLAGRET Så satt de länge i sommaraftonen. där den rann ned mot havet. Och det blev tyst i nybygget. till dess mor Bertil ropade sin dotter till sig. 38 . Det var tid att gå till vila — i morgon var det åter en dag av arbete. men den unge låg vaken och blickade upp mot den djupblå natthimlen. Där hördes inte ett ljud — endast flodens sakta sorlande. Utanför dörren till Bertil Eskilssons blockhus låg i gräset Peminacka och Kiapes.

syntes det.e SOLÖGA BOKLAGRET TREDJE K APITLET Långe Finn D en unge Minquaskrigaren Kiapes hade. att han kommit långväga ifrån. Skevöga. Själv var han en krigartyp med spetsigt hakskägg och blonda mustascher. under färden uppför Minquas kil upptäckt att den man han på sitt språk kallade Skelöga och en trupp Mingos slagit läger inne i skogen några mil från Kakarikonk. som sov. Hans höga ryttarstövlar var täckta av damm. eller som Måns Kling kallat honom. Han var klädd i gula läderbyxor och hans rock var av samma snitt som begagnades av svenska soldater denna tid. tjudrade vid de närmaste träden. Låt oss för en stund dröja hos dem i urskogen. Långe Finn. som vi sett. Hästarna betade ett stycke ifrån. låg rak lång i gräset med armarna under huvudet och sov efter den långa ritt truppen fullbordat under natten. stor och grovt byggd. De hade på rödskinnens vis gjort upp en lägereld mellan några stenar och satt runtomkring. På mannen. 39 . lugnt väntande på att den på ett spett upphängda unga hjorten skulle bli stekt. Vid hans sida låg hans svärd i läderbalja och ett pistolhölster.

medan de övriga var ynglingar ungefär av samma ålder som Kiapes. Till sist reste Långe Finn på sig och gnuggade sig i ögonen. som sprakade och knastrade genom begjutningen. Den ene av de äldre indianerna reste sig. Långe Finn mumlade en ed mellan tänderna och sträckte ut sig på marken igen. De var fullständigt nakna med undantag av ett skinn kring höfterna. från vilken fettet drop ned i elden. De hade intagit den vanliga nedhukade ställningen och tycktes fullkomligt försjunkna i sig själva. — Minquaskrigarna. 40 . må äta rått kött. — Är inte hjortsteken färdig snart? frågade han. de feghjärtade.SOLÖGA e BOKLAGRET Indianerna satt och rökte ur pipor förfärdigade av majsstockar med ett långt vassrör. Han låg och tänkte på de öden. men Mingos gör det aldrig. som fört honom hit över till den nya världen. Du. kan man dock inte svälta. Fastän man är på giljarefärd. bruna kroppar glänste muskulösa av den ingnidna oljan. sade han. Deras ögon riktades endast då och då på hjorten. och deras seniga. gick fram till elden och skar ett stycke ur djurets kropp. Mina inälvor skriar av hunger. Två av dem var äldre män. min vän Singvri. tag kniven och skär en skåra i bogen får vi se om blodet har stannat.

då de hörde hans namn. och de unga kvinnorna i de finska bygderna fasade. då han red omkring och eggade allmogen till uppstudsighet mot regeringens ämbetsmän. Ingen visste egentligen varifrån han kommit. då man inte ville erkänna hans börd och ge honom åtminstone kornettbeställning. han hade fört ett liv som till hälften stigman. då man inte ville låta inskriva sig med godo. Han hade försökt göra sina rättigheter gällande gentemot svenska kronan. som skrevs på hans räkning. Gång på gång hade han genom att sticka sig undan i skogarna undgått drottningens värvare. Många var de våldsdåd.SOLÖGA e BOKLAGRET Det var nu sju långa år sedan han kommit över från Finland. Omsider blev han emellertid infångad i Karelen och då man inte ville gå tillrätta med honom inför 41 . Ty man ansåg honom som en farlig man. som for omkring och pressade folk till hären i Tyskland. Ett människoliv eller en kvinnas ära var för honom av intet värde. Vild till sin natur från ungdomen. med ett av de fartyg. men han betraktades som en fräck äventyrare. som man gärna inte ville sticka in bland soldathoparna i det finska rytteriet. till hälften soldat. Han ärnade inte gå drottningens ärenden som simpel soldat. Han hade skickats i väg nästan som fånge. hade han levt bland de finska moarna. som sänts från moderlandet över till Nya Sverige. Och dock sade han sig vara son av den svenske generalen Königsmark och en rysk furstinna.

hade man inte aktat guvernören Printz’ kungörelse att Långe Finn. Han kunde till och med gästa nybyggena 42 . eftersom man inte var alldeles säker på hans börd. biträdande guvernören Papegoias maka. borde han ha varit överste för ett ryttarregemente. Under flera år hade frimännen i nybyggena vid övre Delawarefloden träffat honom på sina strövtåg för skinnhandeln med indianstammarna.SOLÖGA e BOKLAGRET svensk domstol. Han kunde tala om hur han blivit orättvist behandlad först hemma av drottningen och regeringens ämbetsmän och sedan här av guvernören. föredrog man att landsförvisa honom och sände honom över till Nya Sverige. skulle var han än anträffades behandlas som var mans niding. men han var ohanterlig och till sist hade han fått slita spö för det att han grymt sökt förgå sig mot den hedervärda fru Armgard Printz. då general Königsmark varit en vidlyftig herre. Då han dessutom hjälpte svenskarna i deras handel och vandel med indianerna. den sig ock Königsmark kallade. och holländarna hade med öppna armar välkomnat honom såsom överlöpare. Då hade han flytt in i skogarna och sällat sig till de mot svenskarna fientliga indianerna. De var till största delen fredliga män och han hade ett gott sätt att ställa sig in hos dem. Här hade han stuckits in bland besättningen på Fort Kristina. Han var dock en ädling och hade man haft försyn för rättvisan.

Han hade hela tiden levt bland holländarna och vetat att befordra de planer han bar på. hade han särskilt gynnat hennes fader och många var de bördor av finaste mårdskinn han burit till honom. På Kakarikonk eller Mölndal hade Långe Finn ofta varit gäst under sina långfärder genom skogarna.SOLÖGA e BOKLAGRET utan att något ont gjordes honom. Men då vaknade Bertil Eskilssons stolthet och han jagade bort lycksökaren. vilken jagat bort honom som friare. Sedan han sett Ingrid Bertilsdotter. och sedan på Bertil Eskilsson. som låtit honom undergå ett nesligt straff. för att en gång ta hämnd först på svenskarna. förtäljande att han var lovad en hög ställning hos den holländske guvernören i Nieuw Amsterdam. Skön Ingrid hade dock från första stund visat honom stor kallsinnighet. och i Kakarikonk hade man börjat glömma bort honom. Från den dagen hade redan ett halt år gått utan att han låtit höra av sig vare sig med ont eller gott. men svor att hämnas. så att var och en skötte sig och försökte att leva på bästa sätt. som så glömt det svenska namnet. Långe Finn gick. helst som Printzens befallningar inte mera aktades och hela den svenska kolonin på grund av det alldeles brutna sambandet med moderlandet råkat i ett slags upplösningstillstånd. Trots detta hade han dock till slut friat till henne hos hennes fader. 43 . att han inte tvekat att helt övergå till fienden.

sade äntligen den indian Långe Finn kallat Singvri. Han hade därför inte svårt att få ett dussin krigare av dem med sig. som kunde med tungan uttala ett.SOLÖGA e BOKLAGRET Men nu var allt förberett och nu hade han begivit sig ut på krigsstigen. när han slutligen beslöt att ta hämnden i sin egen hand. — Nu kan den vite brodern komma och stilla sin hunger. det var inte för tidigt. — Nå. där snön ständigt låg över bergen. Singvri delade sedan i tur och ordning ut åt de andra i följet. Han hade i åratal levt i deras wigwams och hade lärt sig deras språk. son av en ännu större krigare i ett land långt borta. De höll honom nästan som en av de sina. men i hjärtat mena ett annat och det förstod Mingos. helst som det var uppenbart att i den kommande fejden Minquas skulle gå med de svenske och Minquaskrigarna var Mingoindianernas arvfiender. som han satte till läpparna och tog en klunk ur. Ty av alla Delawares indianstammar var dessa de svekfullaste och lömskaste. Mingoindianerna var sedan gammalt hans vänner. och ansåg honom vara en stor hövding. Långe Finn hade en fältflaska av läder. Hjortens bogar är möra nog för ett blekansiktes tänder. 44 . Han var också en man. Singvri sneglade på honom. utbrast Långe Finn och tog det rykande stycke kött indianen räckte honom.

Du kan ta dig en klunk. som gör honom modig. Singvri. Pinnan böjde på huvudet och såg på Långe Finn. — Det värmer blodet och gör hjärtat modigt. Därför har den store hövdingen i Amstel gjort Mingos till skogarnas mäktigaste invånare. då jag första gången besökte honom i Amstel. Och när de kom närmare. om du dricker för djupt. ty sådana kanoter hade de aldrig sett. du känner till kummel. vilken liksom de övriga lugnt ätit utan att ge akt på samtalet. skrattade Långe Finn. Den store hövdingen bjöd mig dricka av det. Talar jag rätt. i det han lämnade tillbaka flaskan. som fördes. och de sätter i hans händer vapen. De ger honom drycker. Mingos såg dem långt ute på havet och betraktade dem med häpnad. sade indianen. — Det är som eld. menade Långe Finn. Inte kan Minquas med sina bågar längre besegra Mingos. — Så vill inte jag vara sämre. Hövdingen fattade fältflaskan nästan med vördnad. kom det från dem blixtar som från den 45 .SOLÖGA e BOKLAGRET — Är det av den holländske hövdingens dryck? frågade han. som ger eld och dödar. Pinnan? Han vädjade till sin äldre kamrat. Det är gott för den röde mannen liksom för de vita. sade han långsamt. — Jag minns. De är vänliga mot indianen. när blekansiktena först kom på sitt skepp till Poutaxats mynning. men jag skalperar dig. sade han. — Så.

Själva kunde de dock inte frambringa det. — Nå. jag bryr mig inte om att tyda dina gåtor. vart han tänker föra oss. skulle jag inte ha gjort det.SOLÖGA e BOKLAGRET molntyngda himlen och det dånade värre än tordönet. att jag lärt mig hantera blekansiktenas vapen. Vill den vite brodern svara mig. de röda männen förstod till sist hemligheten med blixten och dundret. — En bössa kan skjuta inte bara åt ett håll. Men de lärde känna varandra. Men så gav den stora hövdingen bössor även åt Mingos därför att han ville ha dem till vänner och därför att de är de förnämsta indianerna på Poutaxats stränder. Vi går till Kakarikonk. men jag skall svara dig. så vågade de inte säga nej. Om jag varit guvernören. deras drycker rör jag aldrig. Jag förstår. ty de vita var ju blixtens och åskans herrar. som inte mera skrämde dem. — Nej. genmälte Långe Finn. att du vill smaka eldvattnet alldeles som Singvri. Pinnan. — Du är nyfiken som en kvinna. Pinnan för den ära Peter Stuyvesant visat dig genom att ge dig den bästa bössan av alla. och när blekansiktena sedan kom till dem och ville köpa land av dem. 46 . — Du tycks vara riktigt tacksam. De röda männen stod som fastnaglade av häpnad. Det må vara nog. sade indianen.

— Då vet du också. Men nu är han borta och hans stam har inte varit på krigsstigen sedan dess. Printzen. Men han finns inte mer. — Men du har ju ingen wigwam. hur han kunde lyfta en man i luften och slå honom i marken som hade han varit ett barn. Deras fäder var stora krigare. sade Långe Finn. — I skogarna här bygger man sitt wigwam var som helst. i vilken det låg något av förakt. Jag vill göra henne till min hustru. — Jaså. att jag ärnar föra Solöga till Amstel. fortfor indianen. Varför hatar guvernören 47 . sade Singvri. — Solöga. När de vita på andra sidan floden är kuvade. Jag ärnar inte döda och bränna denna gång. har jag fått den holländske guvernörens löfte att få Tennakong i förläning för att sitta där som hans handgångne man. Dock vill jag säga dig. för att hon måste vara i säkerhet när kriget bryter ut. jag känner henne. Palissaderna är fasta. sade Pinnan.SOLÖGA e BOKLAGRET — Det är ett starkt nybygge. Det är den vita flickan jag vill åt. Pinnan. att hon är härlig som solen. genmälte Pinnan. som for över havet. — Jag minns. Jag minns gott den store Buffeln. Tror du inte att Tennakong är ett wigwam som passar Solöga? — De vita på andra sidan floden är tappra män. att de inte kan överkommas med list. sade Pinnan och gav Långe Finn en blick. — Inte så fasta.

menade Pinnan. ty där finns många beväpnade män. Hellre då vill jag höra din mening om vår färd till Kakarikonk. Han kan gå in i fiendens.SOLÖGA e BOKLAGRET i Amstel sina vita bröder på andra sidan floden? Är inte landet tillräckligt stort för båda stammarna? — Låt oss inte tala om detta. Låt endast ett par månvarv gå till ända. — Om du menar. . men de vita är inte våra fiender. sade indianen. Den röde mannen älskar mest sitt eget land. Men är det så. Skall vi röva bort Solöga med list. nog kan jag skaffa mera folk. — Det hörs. att dina mockasiner inte fört dig åt dessa trakter på mången en dag. Snart skall krigsropen skalla från östan till västan. men du får väl se. är vi för många. Det är länge sedan de grävde ned stridsyxan. — Det kvittar mig lika på vilket sätt jag får Solöga i mitt våld. att vi skall slåss. Pinnan. du kan inte förstå det. annars borde du veta . — Jaktmarkerna är bättre mot öster. att vi skall falla över det. och du skall få ditt lystmäte av skalper. . — Vi är för långt ifrån Amstel. — Men nu grävs den upp igen. 48 . Pinnan. och därifrån och till Kakarikonk finns inte flera Mingos eller Mantas. är vi för få. utbrast Långe Finn. Långe Finn skrattade. min värde broder Pinnan.

där endast skogssnårens djur har sitt tillhåll. trädens grenar hängde långt ned och stigen bar uppför. Ännu är det för tidigt att göra uppbrott mot Kakarikonk. genmälte Långe Finn. Skogen blev emellertid allt mera tät. De slutade sin måltid och resten av hjorten lastade de på sina hästar. Låt oss sitta upp och långsamt rida mot norr. vi färdas inte så långt och du ser att vår stig går längre mot norr. genmälte Singvri. För du oss till deras byar bakom höjderna? — Nej. — Vi rider inte heller dit raka vägen.SOLÖGA e BOKLAGRET De unga Mingokrigarna lyssnade och deras blickar glödde. Mörkret faller på först vid midnattstid. vad denna skogen gömmer och som ni vet intet om. — Detta är våra bröder Mantas’ hemvist. — Solen står på middagshöjd. — Till de ogästvänligaste trakter i Poutaxats land. sade Pinnan. anmärkte Singvri. Långe Finn nickade förstående åt dem. Då satt de av och ledde djuren. därför att era mockasiner inte längre trampar stigarna. var de bäst kunde. Jag skall först visa er. 49 . där björnen river och där den bruna vargen sliter med skarpa tänder. Snart satt truppen på hästryggarna och de små ragghåriga hästarna sökte sig väg mellan träden. Långe Finn red i spetsen som vägvisare.

— Då är det bättre att vara vän med de röda männen. — Du menar att de röda männen blivit feghjärtade? sade Singvri med en mörk blick. — Min broder menar dessa. sade Långe Finn. Indianen föll i begrundande och ledde sin häst vidare utan att yttra ett ord mera. sade Pinnan eftertänksamt. Singvri. När de klättrat uppför några skogshöjder. — Det skall du säga. Man såg överallt bergknallar av en formation. men inte tätare än att här och där fanns en mindre glänta. — Nej. Just till stigmännen går vår färd. det är där de vita stigmännen bor. började landskapet bli vildare. Deras gåvor är inte desamma. fastän du är gammal. De är mina vänner. I vad de har för händer är de pålitliga. Stigmännen. och ett blekansikte ett blekansikte. som om en gång genom någon naturrevolution ett större berg sprängts 50 . men en röd man är en röd man. — Jag hör. gäckade Långe Finn. Skogen stod hög. Mingo. att ditt minne inte blivit slött. som de vita jagat bort från sina wigwams därför att de inte ville hörsamma den store hövdingens befallningar från Tennakong? sade Pinnan. som du kallar dem.SOLÖGA e BOKLAGRET — Rätt sade du. Och de räds aldrig. är falska i sitt hjärta.

Den röde mannen älskar inte att nalkas dem. Indianerna lät inte säga sig detta två gånger. sade indianen allvarigt. En av de unga krigarna stannade orörlig och såg mot en kulle. medan jag färdas vidare. som stod upprätt på den lilla platån. . — Hör upp med ditt dumma snack. sade Finn. Hans arm höjdes och han pekade på en luden varelse. Det är en av våra vänner stigmännen. Långe Finn skrattade gäckande. Han är inte mera en ande än du och jag.SOLÖGA e BOKLAGRET sönder och jättelika block kastats hit och dit. Indianerna satt i en krets på mar- 51 . där har du kanhända en av dina skogsdjävlar. sade Pinnan. Långe Finn svängde sin hatt med ett ljudligt ”hallå” och fortsatte vägen uppåt kullen. sade han. — Ja. Och hans steg blev dröjande. Fruktan har ännu aldrig fått insteg i en Mingos hjärta. Indianerna begynte att se sig omkring med oroliga blickar. Den ludna figuren försvann där bakom. . Skall du inte vända ryggen till och visa sulorna på dina mockasiner? — Vår vite broder skall inte gäckas med de unga krigarna. — Det är här de onda andarna alltid har sitt hemvist. Men de onda andarna . — Så kan ni lägra er här allesammans.

men människohänder hade fullbordat den genom att stapla stenblock på stenblock. — Krigsstigen. på ömse sidor begränsad av klippor. att jag skulle råka er alla här. som för en stund sedan stått uppe på kullen. men han visste tydligen vart han gick. Du är fortfarande den vaksamme. hans ansikte hade breda käkar och kindknotorna var utstående. Han trängde in mellan träden och stod framför öppningen till vad som såg ut som en grotta. Hans hår och skägg växte vilt. sade Långe Finn och räckte mannen handen. — Ja. Vadan blåser då vinden ifrån? Har den fördömde skrivaren på Tennakong druckit vargablod och fått bärsärkaraseri? 52 . vän Rambo. ögonen var små och lurande.SOLÖGA e BOKLAGRET ken och följde Långe Finn med blickarna. Då kom omsider en man till öppningen. som för dig till de fredlösas borg? frågade mannen. Vägen förde honom ned i en dalgång. Rambo. vi är ute på krigsstigen och vi har tagit vägen förbi hos er. — Vad är det. Ingen människa syntes längre till här. genmälte mannen. Och du kommer i följe med rödskinn. — Jag anade. Det kunde gott vara den. Han ropade ännu ett hallå och väntade. Han var nämligen klädd i byxor av ogarvad hud och hade en likadan jacka. tills han inte längre var synlig. Naturen hade ursprungligen danat den.

vet du att vi går med dig. Vi hade festmåltid i natt. — Ja. Man har lämnat dem vind för våg.SOLÖGA e BOKLAGRET — Är de där inne? frågade Långe Finn undvikande. väntande på att Långe Finn skulle tala. Svenskarna är modlösa. de sover. Den stannade Schute vid Elfsborg och tvang honom att ge lösen. För inte länge sedan löpte in i viken en holländsk galeja. när Risingen kom. Det kunde Stuyvesant inte lida och därför skall de svenske utrotas eller ge sig under de holländske. Och Risingen har retat honom. Men du kan i förvägen säga mig vad som för dig till oss. men det har inte kommit nytt folk och många av de gamla har fallit ifrån. Jo. Vi var framme vid Vasa aftonen förut och lyckades stjäla en kagge väljäst äppelcider från de fördömda frimännen. syns det. hade han förstås sändebrev. Nu sover de ruset av sig. — Äntligen kommer det att braka löst. På sex hela år har de inte hört mycket hemifrån Sverige. De har gått sunnan och västan och slagit sig ned på nya platser. Guvernör Stuyvesant i Amstel har fått order från sin regering att kväsa både de svenske och de engelske. Det får inte finnas mer än en na53 . Den jättelike Rambo satte sig på en sten. sade denne. Är det byte att få. så att nu syns de holländske tiden vara inne. De holländske rustar sig att angripa Fort Kristina och på en gång göra slut på både Risingen och hans välde.

Och jag tänker. Den dagen svor jag att göra de svenske allt det omak jag kunde. gäller det att gå till rätta med packet på Tennakong och nybyggarna uppåt floden. att sedan de dagarna har vi låtit höra av oss. Därför att vi högg vårt behov till de magra hemmanen i Finnmarken från kronans skogar lät man spärra in oss som missdådare och sedan skickade man oss hit. så är vi dina män på det villkor. Printzen. Hur behandlade oss inte Printzen. att de holländske inte utkräver vedergällning av 54 . att Printzen lät mig slita spö! svarade Långe Finn häftigt. men jag skrattade åt det. — Och du går med de holländske? sade Rambo. det har han svurit en dyr ed på. Han sände ett följe av sina legoknektar mot oss. den harkranken. Vi blev skogarnas fria män och du vet. — Fanen månde ta hela Tennakong. En efter en lyckades vi rymma vår kos. satte ett pris på mitt huvud.SOLÖGA e BOKLAGRET tion vita i Poutaxats land. men vi dräpte hälften av dem och sedan har man lämnat oss i ro. Först skall turen komma till svenskarna och sedan till de engelske. Men han misstog sig. Men det säger du sant i. Här fick vi arbeta som slavar hos frimännen och Printzen tänkte. att han så skulle ta hämndkänslan ur kroppen på oss. — Glömmer du. att ditt ryggbast också svider ännu. blev Rambos svar. Ingen har gjort de svenske så mycket förfång som Peter Rambos stigmän. slagna i järn.

De svenska skall klämmas mellan sköldar. Ännu har han inte flottan i stånd. vad vi råkat gå dem för nära. De svenska frimännen är han sinnad att låta arbeta som legojon på de holländskas faktorier kring Amstel och då finns intet hinder i vägen att ni besitter frimännens jord. Vi vill ha sold och sedan oss tillförsäkrad frihet att slå oss ned på någon plats. Dock har jag hans löfte att för mig enskilt få börja leken. om att ni sådant önskar.SOLÖGA e BOKLAGRET oss för. 55 . Det har han med egen mun sagt mig.och rättigheter ni önskar. Är guvernören redo att begynna oförtövat? — Inte alldeles. — Det förslaget likar mig väl och i detta stycket kan jag svara för de övriga. ty med åren blir man dock led att leva de fågelfrias liv. Peter Rambo. sade Långe Finn. kan ni av honom utverka er de fri. att om ni inte faller de holländske i ryggen utan ställer er under hans banér. Vad säger du? — Du har talat som en förståndig man. Han ärnar angripa Fort Kristina och Elfsborg från sjösidan. Jag har just kommit hit på den holländske guvernörens vägnar för att efterforska era villkor. och samtidigt skulle vi samt med en del holländska knektar och Mingos och Mantas bryta fram från land. Jag är jämte de Mingos du såg från höjden på väg till Kakarikonk för att göra upp en liten räkning med Bertil Eskilsson.

Ingången var smal. Det är den vackra Ingrid. sade Peter Rambo. Grottan fick ljus genom en öppning i taket. Men akta dej. som kan kuva henne. och jag har inte glömt det. så blir vi mer än kvitt. svor jag i mitt sinne. gulgröna tänder blev synliga. den pennfäktaren. vad du bär i sinnet. Unge Finn gjorde en grimas. den tösen har både näbbar och klor och smidig är hon som en ung indian. sade Långe Finn och strök sin blonda mustasch. sade Peter Rambo och grinade. Det flyter fursteblod i mina ådror. så att den knappast släppte igenom mer än en 56 .SOLÖGA e BOKLAGRET — Då vet jag nogsamt. — Men inte kunde han skäligen ge sin dotter åt en man. Långe Finn. — Och ändå anser jag mig vara likare karl än självaste Johan Rising. som alltjämt leker dig i hågen. Men har inte de stockarna därinne sovit ruset av sig snart? — Du kan ju själv träda in och se efter. varvid hans starka. som slitit spö. vad den saken anbelangar. skall jag snarligen skära breda remmar ur ryggbastet på dem. vill jag mena. att den skymfen skulle komma att stå honom dyrt. — Åh ja. Och lät de svenske mig oförskylt slita spö. När Bertil Eskilsson jagade bort mig den gången jag kom i friarärenden. men jag tänker att jag nog är den karl.

Det måste ha gått hett till i går. — Ser ni inte att ni fått främmande. andra hade trasiga vadmalskläder och grovbottnade skor. men Långe Finn började gapskratta. där de låg på rygg med vidöppna munnar och snarkade. — Upp med dig! skrek han. men innanför var utrymmet drägligt stort. De reste sig yrvakna och grep efter bössorna. då ni han så svårt att få sömnen ur kroppen. som påminde om civiliserade människors bostad fanns här inte ett spår. tidtals till och med levt bland dem. Av någonting. Här skulle jag kunnat skalpera er allesammans. 57 . Marken var här betäckt med mossa och torkat gräs och ett tjugutal karlar låg huller om buller och snarkade ljudligt. ty han hade varit bland stigmännen mången gång förr. som synbarligen intagits på vildarnas sätt. med endast byxor av ludet skinn. Nu sparkade han omilt till den närmast liggande.SOLÖGA e BOKLAGRET man i sänder. så att det gav eko i bergväggarna. Fienden är över oss! Mannen rusade upp med ett tjut och vid ljudet av det vaknade de andra. sade han. För Långe Finn erbjöd omgivningen ingen överraskning. Mot bergväggen på ena sidan stod uppställda i rad tunga flintlåsbössor. Somliga av dem var halvnakna. Runt omkring låg strödda avgnagda ben och andra rester av måltider. Och om vildar påminde alla dessa skäggiga män.

Det är jag med om. men väsnas och gasta så mycket er lyster. Och när ni så dragit nybyggarnas uppmärksamhet åt er sida. Där har de fyllda visthus. tänker jag det blir lätt för mina Mingos att röva bort flickan. Men varifrån kommer Långe Finn? — Det skall han säga. Kakarikonk. Krut och ammunition börjar ta slut och att på detta sättet bara löpa omkring och stjäla blir långsamt. vad Långe Finns ärende gällde. om ni krälar fram ur detta hål. De var ännu slöa och satt och gäspade. — Är nu rädd. Så får du bli hemma. mjölnar-Anders. Inte skulle jag vilja ha ett så stort blodbad. att ryktet om det kommer den stora leken alltför mycket i förväg. Det blir andra vingar än på kvarnen jag kommer att sätta i gång. Ni får spara på krutet. — Det var just på tiden. så får vi hålla krigsråd. säger du. den leken skall just lysta mig att leka. — Men de förstår att hantera bössorna också. när de fick klart för sig. inföll en annan. sade den närmaste buttert. att det blev något att beställa. där luften osar.SOLÖGA e BOKLAGRET — Inte när Peter Rambo står på vakt. Männen lydde uppmaningen. men vi går till Kakarikonk på skilda vägar. sade en. Ut med er. Har ni förstått? 58 . — Rädd? Nej. Du har Mingos med dig? — Ja. men det blev så småningom liv i den ena efter den andra.

och vi kommer dit i god tid. som satt kvar på samma plats han lämnat dem. som skall göra honom avundad av alla de röda männen på Poutaxats stränder. medan stigmännen anfaller på den västra. När sedan mörkret fallit på. 59 . Vi tar palissaderna från östra sidan. som lyckas föra Solöga oskadd till mig. är vår stund inne. varpå Långe Finn lämnade stigmännen och gick åter till indianerna. lovar jag en av den stora guvernörens allra finaste bössor. Vi kan bäst nalkas Kakarikonk den vägen. — Seså.SOLÖGA e BOKLAGRET Där lades ännu råd en stund. Den. Singvri och Pinnan. sade han. Det blir nog inte denna gång bruk för tomahawkerna. Det hade redan lidit ganska långt på eftermiddagen. Nu leder vi hästarna tillbaka nedåt floden och följer dess lopp. Vi skall i stället se. nu är mitt ärende här uträttat. om inte de unga Mingokrigarna är smidiga som ormar. Tysta satte sig indianerna i gång genom skogen med Långe Finn i spetsen.

Denne lät dessutom tre mil söder om Fort Kristina anlägga starka skansar. till de delar av landet. Här byggde han Printzhof och kring denna slog sig de flesta kolonisterna ner. spred sig långt uppåt Delawarefloden. där den flyter bredare än i den del. Redan 1637 hade den förste svenske guvernören Peter Minuit anlagt Fort Kristina på norra stranden av Poutaxat. men den svenska huvudorten var dock fortfarande Fort Kristina. som vi sett. så att detta fäste fullständigt behärskade floden. De holländska faktorierna och forten låg på östra sidan längre nedåt flodens mynning och av dessa var Fort Nassau 60 .e SOLÖGA BOKLAGRET FJÄRDE KAPITLET Krigsrådet L åt oss nu förflytta oss några mil längre nedåt Delawarefloden. trots att de sedan. som låg norr om Fort Kristina. som kallas Minquas kil. som här bildar ett knä. Nya Elfsborg var visserligen den starkaste belastningen med bestyckning av 14-pundiga kanoner. Själv tog guvernör Printz sin bostad på ön Tennakong. Här måste alla fartyg passera. vilka han kallade Nya Elfsborg. Detta fäste var länge det enda av betydenhet och det förstärktes betydligt under guvernör Printz. som utgjorde huvudorterna för den svenska koloniseringen.

utan består dels av kolonins tjänstemän. större och mindre. att guvernörens residens flyttades längre uppåt landet. då vi träffat samman med Måns Kling och hans trogna indianskaföljeslagare uppe vid Minquas kil. Fortet är beläget på en utskjutning i floden. ett femtiotal soldater samt för övrigt en till ett par hundra personer uppgående befolkning av pälsjägare och byteshandlare. Man ser inte här fält och ängar. får man en god överblick över hela området. Det är tidigt på morgonen samma julidag. som patrullerar bakom skanserna. om de skulle komma i sina kanoter. i vilkas mitt reser sig en av grovt stockvirke byggd kyrka med spetsigt torn. På Fort Kristina tycks man ännu sova. till dess denna så bredde ut sig. till Nieuw Amsterdam eller Amstel. Terrängen är kuperad. Stiger man upp på en av skansarna. ty nybyggarna inom fortets område är inte jordbrukare.SOLÖGA e BOKLAGRET huvudorten för den holländska koloniseringen. är klädda i kyller och järnhuvor — det är den gamla svenska uni61 . att man genom dem är fullkomligt skyddad åtminstone för indianernas anfall. Tre stora skansar till ansenlig höjd vetter åt floden och de är så höga. Här och där står mindre skogsdungar kvar efter den uthuggna skogen. Endast vakterna innanför vallarna är vakna och går sin jämna passgång. Vakterna. Det upptas av minst ett trettiotal blockhus.

— Så går då solen upp för ännu en ny dag. De har sett den ena guvernören gå och den andra komma. Ulf. ty de är ju till intet nyttiga. som just bryts av solens strålar. Ännu vilar över flodens lugna vatten morgondimman. då den nådiga regeringen sände mig hitöver. stödjande sig mot bössorna. då jag 62 . jag drömmer i natten om torpet där hemma. — Där säger du sant. Två av de grånade soldaterna möts under sitt pass. jag. De stannar. Påvel. när jag skall se den för sista gången. Lars Ulf. De bär pikar vid sidan och flintlåsbössorna på axeln. Jag vånne jag vore där när som helst. Vakterna stannar då och då och ser ut över vallarna på en utsikt. Men kronan tycks ha förgätit oss platt. Men nu har de i ett par år levt i stilla lugnet och kyllren börjar kännas dem besvärliga. säger den ene. som till största delen kommit hit med de första fartygen. Inte tänkte. Oj. Det är grånade män. Jag undrar. de har varit med om att bygga skansarna och föra bestyckningen i land från fartygen. då vi trampade Tysklands jord tillhopa du och jag med de övriga västgötarna. jag drömmer om de dagar. oj. att jag skulle bli lämnad här i all min tid. som nu mött deras blickar i många år. Och jag kan ännu spritta upp i sömnen. de har sett Fort Kristina växa upp. och de ha fäktat med indianer och holländare under den krigiske överstelöjtnant Printz dagar.SOLÖGA e BOKLAGRET formen från Gustav Adolfs tid.

Men nu blev det liv på Fort Kristina. — Ja. gamla karlen. Påvel. Lars Ulf. en riktig krigargestalt. drömmarna. ty då kommer tårarna mig i ögonen. Våbeln. gick tvärs över den lilla borggården till ett mindre vakthus. Men se där ser jag väbeln komma ut ur blockhuset. — Herrans vägar är underliga. som skar oss genom märg och ben: ”Konungen är fallen!” Påvel strök med avigsidan av handen över ögonen. varför vi skall stanna här. Påvel. Då lär väl tiden för reveljen vara inne och vi blir avlösta och får somna från eländet. Inte är det för kristet folk att gå till strids mot de röda hedningar och de holländske är inte sådana krigare som de kejserliga var en gång. sade han. Ur alla dörrar kom männen. skyndande till det som utgjorde vars och ens dagliga id. och snart hördes en trumma virvla. Det började röka ur rökfången och 63 . Några minuter senare kom en piket och avlöste de båda gamla västgötarna. — Men drömmarna. Nu rostar pikarna och krutet är svårt att hålla torrt i fängpannan. De båda soldaterna skildes åt och återtog sin gång. och Han vet väl bäst. Då var det muntert att ta nappatag. som långsamt förfogade sig till ett av blockhusen. Lars Ulf.SOLÖGA e BOKLAGRET tycker mig höra det ropet i novemberdagen. — Du skall inte tala om det.

Man trädde dit in genom en bastant järnbeslagen dörr. ”Rezidencet”. Husets tillydenheter låg i källaren. Hela husgerådet bar vittne om att det en gång medförts från det gamla landet för att i någon mån ge bekvämlighet och en smula stass åt blockhuset i nybygget. som var byggd av grova stenblock. beboddes av guvernören Johan Claesson Rising och hans familj. Bjälkarna i taket var bemålade med tänkespråk ur bibeln. som hade sin plats mitt på golvet. Det största blockhuset. Genom de små fyrkantiga fönstren sken solen in och kastade strimmor av guld på det bastanta bordet. Så tidigt på morgonen var den stora salen ännu tom. Det upptog på nedre botten en stor sal med öppen spis av tegel samt på loftet sovrummen för guvernören och hans hustru. På krigarvis gick en soldat på post även därutanför. 64 .SOLÖGA e BOKLAGRET kvinnor i korta kjolar och hättor vandrade med spann i handen till källan i dungen för att hämta vatten till morgonvasken. som blockhuset kallades. Under fönstren fanns väggfasta bänkar med dynor. var en byggnad i två våningar i olikhet med alla de övriga. På väggarna hängde brokiga bonader och på spiselkrönet var placerade tennstop och bägare i dubbla rader. Kring detsamma stod högkarmade stolar. som på gaveln mot vallarna hade ett slags burspråk.

i det han lät sina blickar glida runt landskapet. i norr och väster. Han var en man över medelåldern. där han just såg en båt komma roende söderifrån. Den var ännu så långt borta. håret lätt grånat och han bar sammetskalott. Morgonbrisen fläktade milt kring hans panna in från vattnet. så långt ögat kunde nå — därbortom förtonade horisonten återigen i urskogen. vilka som satt i densamma. Floden glittrade mot honom åt öster och söder. med skarpa drag. Hans dräkt bestod av en mörkbrun rock. lång och mager. Ansiktet var slätrakat. men han visste att det inte gärna kunde vara någon annan än den tappre krigsbussen Sven Schute. att han inte grant kunde urskilja. Han hade själv föregående dag genom en budbärare kallat honom till Kristina eller Tennakong. där skogen huggits bort och starka palissader uppförts. sträckte landet ut sig i ett buskbeväxt moras.SOLÖGA e BOKLAGRET En smal trappa löpte i ena hörnet ned från loftet och guvernören Johan Rising kom nu utför denna en kort stund efter det väbeln låtit morgonreveljen ljuda. 65 . som såväl fortet som den längre upp liggande ön gemenligen kallades av både kolonisterna och de infödda. kommendanten på Nya Elfsborgs fort. Han öppnade den lilla dörren som ledde ut till burspråket och blev stående därute. yllestrumpor och tjockbottnade skor med stålspännen. svarta klädesbyxor.

skickade jag henne hem oförtövat. att om vår nådiga regering snart ville tänka på oss och sända oss ett fartyg. så tänker jag att såväl Sven Schute. — Åh ja. tillade guvernören med en suck. Dock det säger jag. men jag är i rikets tjänst faren och det kunde inte annorlunda bli. hälsade guvernören. och det grämer mig också. Hur mår min kära fru i dag. — Ja. att de lärda herrarna i kollegiet inte gick misslynta från ers nåds bord. svarade Margit lugnt. och stannade här allena mina år ut. det är bättre med henne. sedan hon kom hit. om jag får spörja? — Tack. men jag tänker. Vad har du i dag att bjuda oss på? Du vet ju att vi har främmande i huset och att vi får ännu flera. 66 . som vördig pastorn skall bli tillfreds och vad fru Armgard beträffar är hon inte svår att förnöja. gamla Margit. ers nåd. Frun har knappast varit sig lik en enda dag. höll en tjänarinna på att duka fram frukosten på det stora bordet. utlät sig den gamla tjänarinnan. Margit. jag må väl säga det. Dock tycks vi vara alldeles övergivna. att ännu ett par dagar håller hon sig allt till bädden. kommendanten.SOLÖGA e BOKLAGRET Då han åter kom in. — God morgon. Margit. jag kunde förr i världen ställa det så. det var ett elände att nådig herrskapet skulle lämna Sverige. — Du har rätt.

må ni veta. värda fru. vilken för flera år sedan rest hem till Sverige på orlov. — Jag sover alltid gott och är tidigt på benen. ty hungrig är jag. att er sömn har varit god under mitt tak. Nu öppnades en dörr på väggen invid den stora spiseln från husets enda gästrum och därifrån kom ut en storväxt kvinna på omkring fyrtio år. Hon var klädd i en kort kjol av mörkgrönt tyg. och det likar mig. så att man såg att hon dragit på halvhöga stövlar av gult läder. även om något grova drag. Det var fru Armgard Printz. ty Printzhof är stort och kräver en matmoder. — Så. och fortsate under tystnad med dukningen.SOLÖGA e BOKLAGRET I denna instämde den gamla Margit. Jag tillförser mig. hennes gråblå ögon blickade skarpt och djärvt. svarade fru Armgard. vilket hon fått till änkesäte av sin broder guvernören Johan Printz. men sedan avlidit där. det blygs jag inte att säga. Nu residerade hon på Printzhof på ön Tennakong. när denne för tre år sedan för alltid dragit bort från Nya Sverige till det gamla landet. regelbundna. ni är redan uppstigen. 67 . Den var uppfäst i ena sidan. som inte ligger på latsidan. änka efter förra vice guvernören Johan Papegoia. hälsade guvernören. Hon var storväxt och fyllig. hennes ansikte hade vackra. Hemma har jag mycket att beställa. Där ser jag att ni redan har frukosten på bordet.

fru Armgard. Ni har 68 . Sven Schute? sade Johan Rising. — Som ni säger. min kära väninna fru Anna kommer då inte ned? Då må ni tillåta att jag gör mig underkunnig om hennes befinnande. — Ni får hålla till godo med vad huset förmår. Gamla Margit nickade oförmärkt åt guvernören. — Allt väl borta hos er. om de skulle få slikt i sinnet. stor och käck och gladlynt. Hon hade knappast försvunnit. sade fru Armgard och gick uppför trappan. så är bordssällskapet fulltaligt. en krigartyp i femtioåren med kyller och storstövlar som om han befunnit sig i spetsen för en skvadron ryttare i stället för på en enkel frukost hos sin guvernör. guvernör. — Jaså. änskönt mina visthus inte är så väl försedda som era. förrän dörren öppnades och Sven Schute kom in. vad var det jag sade!” — Sven Schute bör i detta laget vara landstigen. — Jag ser att ni har bröd och ost och en kanna med mjölk.SOLÖGA e BOKLAGRET Guvernören log. sade guvernören och jag skall genast sända efter vår gode pastor. som om hon velat säga: ”Se där. Vi arbetar på skansarna och fanen månde sitta i de holländske om de skall kunna hoppa över dem. så nog räcker det åt mig. och detta kalla hjortkött tycker jag ser mört ut.

sade Sven Schute livligt. — Vi kanske får mer av oro än vi själva vill ha. annars går vi här och blir förfäade. Vi har mer än en gång tuktat både de engelske och holländske och kan nog göra det än en gång. — Ni får allt lugna er något i alla fall.SOLÖGA e BOKLAGRET tidender åt mig. sade guvernör Rising allvarligt. det är min mening. ja. Låt det basa löst på dem. som vi redligen köpt av indianerna för mer än tjugu år sedan. Först skall vi äta vår frukost och därefter håller vi krigsråd. så sant mig Gud hjälp. Vi behöver en fäktning. alldeles som i guvernör Printz’ dagar. ty jag är svåra nyfiken på slikt. — Ja. sade guvernören. sade guvernör Rising. nej. som ni vet. Folket rymmer ifrån oss och det hela blir snart nog till ingenting. det är mitt råd. — Han menar papperen visar att de holländske ägt dem förr. Sven Schute. Jag vånne fanen tog alla papper. svensken behöver slåss för att han skall må väl och känna att han är svensk. innan de sätter sig oss för hårt på näsan. kan jag förstå. — Säger ni verkligen krigsråd. Nej. Vad är det för påfund av den där illsluge Peter Stuyvesant att nu komma och vilja bestrida oss rättigheterna över dessa landsträckor. — Papper och papper! utfor Sven Schute. — Nej. så ber jag er säga mig dem genast. guvernör! Se det likar mig. men det torde bli en blodig fejd och varje svenskt liv är dyrbart för kolo69 . visst.

att Margit har bordet färdigdukat. Sven Schute. var och en tycktes vara sysselsatt med sina egna tankar. — Seså där. tände sina pipor. Nu uppläts dörren ånyo och den som trädde in var ingen annan än kolonins pastor. nu är vi allesammans här.SOLÖGA e BOKLAGRET nin. Jag ser. ropade han uppåt trappan. förre fältkaplanen Lars Lock. Fru Armgard. sade guvernören. hälsade guvernören. på guvernörens uppmaning. — Se så. tog hon ur kjortelsäcken upp sin pipa och en dosa med fnöske och flinta och började blossa rätt tapper. Fru Armgard gjorde duktigt besked för sig och när männen efter maltiden. Det är ju också för den sakens skull jag kallat er hit i dag. — Då må det tillåtas mig att först inkalla vår trogne Ahopaneck och den gamle Naaman för att lyssna till vad de har att förtälja. i det han gick ut 70 . om ni vill göra mitt hus den äran. Dock medger jag. Man åt under tystnad. min käre Rising. Även han var en reslig krigargestalt och hade han inte burit sin svarta kaftan. vördig pastor. vi väntar er. kunde man gott ha tagit honom för en barsk soldat. nu tror jag vi är redo att höra vad ni må ha på hjärtat. sade hon. Den manhaftiga frun kom ned och skakade hand med de båda sistkomna och man gick till bords. att snart är tiden inne att något avgörs. Pastor Lars Lock läste högt bordsbönen och tackade den högste för den gångna nattens ro.

sade guvernören. hela stammarna. Fru Armgard nickade igenkännande åt dem. värda fru. ty Minquaskrigarna bor vitt kringspridda i dessa trakter. började han. Jag sov under skogens träd. Jag hade varit på jaktstigen länge och min pil hade nedlagt både mård och hjort. och tyvärr har jag inte den redlige Måns Kling till hands — han har gått norr över till Mölndal och Vasa för att där förbereda nybyggarna på den möjligen kommande ofreden. Då smög jag mig efter och på den andra dagen låg jag i en tät dunge vid floden mitt emot det stora 71 .SOLÖGA e BOKLAGRET på burspråket och gav en befallning till den posterande soldaten. — Jag befann mig för några solvarv sedan uppåt Amstel. orörliga med korslagda armar. ville förhöra Ahopaneck. Ni förstår bättre Minquasspråket än jag. Men överallt såg jag spår efter mockasiner och jag förstod att det var Mingos och Mantas. sade fru Armgard. den snabba hjorten. De måste ha varit i stora hopar. De stannade strax innanför dörren. skall säga oss vad han vet om blekansiktena på andra sidan floden. och alla spåren var vända åt Amstel. Det dröjde inte länge förrän två indianer steg in i rummet. Har den store hövdingen själv sett. menade jag. — Kanske ni själv. som gått fram här. — Ahopaneck. att de bereder sig att gå ut på krigsstigen? Ahopaneck böjde huvudet.

det förnam mitt öra. Blekansiktena gick omkring bland dem och delade ut eldvatten. Men Ahopaneck tänkte i sitt sinne. När skeppen var färdiga. innan de går ut för skalper. Då förstod mitt hjärta.och Mantaskrigare lägrade så många som stjärnorna på himlen. Och innan ett halvt månvarv gått. och blekansiktena bar till dem hjortar. att de beredde sig att gå ut på krigsstigen. Jag såg också många och stora skepp ligga i floden framför fortet och de vita männen arbetade överallt på dem. så sade blekansiktet som talade stridens ord till de röda krigare. Mingokrigarna var glada. att han inte blott ville se. smög mig som en orm genom gräset och snåren fram till de närmaste eldarna och jag höll mitt öra öppet.SOLÖGA e BOKLAGRET fortet. Jag hade tänkt rätt. så att de blev glada och lustiga och dansade. vilkas rök steg högt över skogens toppar. där den mäktige hövdingen bor. vad allt sorlet på andra sidan floden betydde. skulle de vara här. utan också höra. 72 . som de röda männen gör. De satt kring eldar. Vad såg då mitt öga? Mingos. som de rökte och torkade över lågorna. medan Mingos och Mantas med sina fränder Shackamaxons skulle överfalla från land. Och dem skulle de ta i Hopokahacking. skulle den store hövdingen segla uppför floden och låta elden spruta och dåna mot mina vänners blockhus. allesammans hade de lämnat sina wigwams och här var de nu. När det mörknade om aftonen sam jag över vattnet och gick upp på stranden.

Minquasfolkets åldrige hövding. Johan Rising. Hade inte denne tappre krigare råkat att lista ut hemligheten. Den gamle indianen — han kunde vara bortåt sina åttio år och hans rygg började bli böjd — tog till orda. om inte varje ord. Hans åhörare förstod honom. Men låt oss nu lyssna till vad den vise Naaman. sade fru Armgard. — Jag har anat.SOLÖGA e BOKLAGRET Då gled jag ned i floden igen och på snabba fötter ilade jag sedan hit för att berätta vad jag sett och hört. skulle Peter Stuyvesant lätteligen kunnat fånga oss allesammans som råttor i en fälla. Guds död. ta emot dem varmt på Elfsborg och längre skall de inte komma. Dit in skall intet rödskinn komma med livet och det lär väl mest bli med dem vi får att skaffa. utlät sig den hetlevrade Sven Schute. om jag får min vilja rådande. får sörja för ert fort och Tennakong. Ahopaneck tystnade — han upprepade nu samma berättelse han förut avlagt i närvaro av Måns Kling. så dock meningen av det hela och guvernören sade: — Ni har hört berättelsen. Ni. Vad säger ni om densamma? — Det är ett fördömt skurkstreck de holländske planlägger. har att ge oss av kloka råd. att det förr eller senare skulle komma till strid med de vita i Amstel. tänker jag att jag kan sörja för det själv. — Vad Tennakong anbelangar. De är självrådigt och stor73 . Men nu skall vi.

stal ifrån dem deras jaktmarker och de gjorde sig till vänner endast med Minquasfolkets dödsfiender. som en gång kommer att hänga i Minquaskrigarnas wigwams. Minquasindianerna har alltid varit era vänner. Och här finns många tappra krigare. De onda bland sig drev de bort och de gick till Mingos. De köpte sitt land och betalade redliga. som är densamma i snölandet som vid Poutaxats stränder. därför att ni behandlat dem inte som skogens djur utan som barn av den stora anden. det har min broder där — han pekade på Lars Lock — lärt de röda männen på deras eget språk. skall Minquaskrigarna här vara talrika som sanden på flodens strand. vilka har till sin hjälp 74 . Den lättfotade Hjorten här vid min sida sänder jag till de övriga och innan många solvarv gått. De vita männen. De var renhjärtade och talade aldrig med två tungor. Allt ifrån det de kom hit över det stora vattnet har de velat vara herrar i landet. färdades inte fram så. som sedan kom från snölandet. de bär budskapet till Minquasstammarna norröver. De fördrev indianerna med hugg och slag. kan vara vid gott mod. den store hövdingen. Och när nu hövdingen i Amstel vill vara er fiende med Mingostammarna vid sin sida.SOLÖGA e BOKLAGRET taligt folk. Redan är Landsökaren med Peminacka och Kiapes ute i skogarna. Min vän. så blev de också mina och mitt folks fiender. Mingos är feghjärtade och det skall bli deras skalper.

Lodbössan tror jag mig kunna sköta lika säkert som någon knekt. Jag känner mig sannerligen glad i själen. men om det är sanning som den tappre Ahopaneck sagt oss. Lyckligtvis har vi goda förråd av både krut och fullviktiga lod. att en gång gamla tider tycks vilja komma åter. så att deras pilar inte når sitt mål och tomahawkerna slinter. Så må vi i Guds namn inte tveka. — Låt oss så höra vad vår vän pastorn har att säga. utan i förtröstan på den högstes och vår rättvisa sak gå till strids. — Så skall det låta! utbrast Sven Schute. — Inte bör väl jag vara en stridens man. sade han. och det tvivlar jag inte på.SOLÖGA e BOKLAGRET den dånande elden. Här skall lekas en lek. Tjuvar skall inte besitta det land männen från snön en gång årligen tillhandlat sig. menade guvernör Rising. sade fru Armgard Printz och satte händerna i sidan. som dödar på längre håll än den röda mannens pil. — Det är min mening ock. Snart skall Minquasmännens stridsrop ljuda genom skogarna och Mingos skall darra. så lär det väl inte finnas annan råd än att handla så som om ofredens dagar stod för dörren. Det är en kristens plikt att försvara sig och sitt hus. Naaman har talat. Låt så fienden komma. som de holländske sent skall glömma. Svärden har blivit rostiga och styckena på skansarna se mig sannerligen ut som om de intet högre önskade än att de fick börja spela. Vill ni så 75 .

skall vår herre säkerligen ge oss åter i dubbelt mått. Men vad den lede fanen på det sättet tar. så må det i herrans namn så bli. fastän ni är en lärd pennans man. — Inte medlar man väl med folk. Kristina och hos mig på Tennakong. som dock ytterst vill leva i fred. Jag är inte satt hit att vara allenarådande. — Det är således er tro. begynner mitt svenska blod att sjuda. Kvinnorna och barnen kan komma till mig. ty som vi hörde av Ahopaneck är det ju meningen att rödskinnen skall komma den vägen. samlar vi alla våra kolonister här på Elfsborg. då han i går drog norrpå efter att ha besökt mig. Johan Rising. som ärnar oförvarandes överfalla fridsamma män. sade guvernör Rising. — Ja. att de skurkarna till holländske och Mingos inte skall akta för rov att skövla och sätta eld på nybyggena uppefter Minquas kil. att det till intet skulle tjäna att jag sökte medla med Peter Stuyvesant. sade Sven Schute hett. här får ni allt bekväma er att byta ut gåsfjädern mot pampen. Det var också mitt ord till Måns Kling. Det värsta är. det lär nog bli det säkraste vapnet till sist. Nej. De holländske skulle endast hånle åt oss och bara jag tänker på de där krämarnas grin. ity att Printzhof väl blir minst utsatt för de fientliga angreppen. sade Johan Rising allvarligt. utan har att ta skäl från dem. som är satta närmast 76 .SOLÖGA e BOKLAGRET höra en kvinnas råd.

— Törhända ni vill. men jag skall spörja henne till. föra er hustru över till mig? frågade hon? — Det är vänligt av er. Inte tror jag hon vill det. Fru Armgard Printz blev kvar. och ni har måhända rätt. fru Armgard. De båda indianerna hade lyssnat till det långa samtalet. Hur har ni det själv här på fortet? 77 . Nu sadlar jag min häst och rider hem.SOLÖGA e BOKLAGRET mig. Nu bad Johan Rising Sven Schute och Lars Lock ta dem med sig för att ge dem närmare befallningar och de fyra lämnade samtidigt rummet. att tänka på detta. fortfor fru Armgard. — Så får jag höra vidare av er. att detta vore det bästa. må vi modigt gå framåt. Hade vi allenast fått hit ännu ett skepp med nytt folk och nya provisioner. så gott först som sist. — De svenske har i forna dagar segerrikt kämpat mot övermakten. att vi numera är ett fåtal för att kunna bjuda spetsen åt de holländskes skaror. Jag har att se till mina förråd. Endast vår sak är rättvis. krävs det att visthusen är väl fyllda. ty om jag får gäster i hundratal och Printzhof blir belägrat. genmälte guvernören. utan att förändra en min. sade pastor Lars Lock förtröstansfullt. Dock syns mig. som de inte förstod ett ord av.

Vi lever här alltid mycket sparsamt. Anna. Men Johan Rising gick upp till sin sjuka hustru. fru Armgard har erbjudit oss detta. Är det för att fortfarande ingenting hörs från det gamla landet? — Det också. Johan? — Det står i Guds hand. Här hoppades jag vi skulle få goda dagar och kunna något samla till ålderns tider. då vi var redo att fara hem igen. Fru Armgard skakade hand med honom och gick med fasta steg ut ur salen. där den ene inte behöver gå den andre i vägen. Ack. om de holländske anfaller här. hade vi aldrig kommit hit över. tillade guvernören leende. hur bekymmersamt vi hade det i Sverige. — Du ser bekymrad ut. — Är det sant. sade hon och räckte mannen sin magra hand. min Anna. Och hör nu på. — Du vet. som ni själv har sett. — Det blir således farligt. vore det törhända bäst att du begav dig till Printzhof. människorna hålla frid. Johan! Skall det bli strid? Varför kan inte ens i detta land.SOLÖGA e BOKLAGRET — Jag tänker att det har ingen fara. Vi kan vänta ett överfall från de holländske. 78 . Hon hördes högröstat tala med gamla Margit nere i köket. hustru. Men vi tycks ha blivit platt förgätna. som låg blek på vita kuddar. men här syns stunda stormiga dagar.

och jag skils inte från dig. Johan Rising böjde sig ned och kysste sin hustrus vita panna. 79 .SOLÖGA e BOKLAGRET — Då lämnar också jag mig i Guds hand.

så att här. Men så mörknade himlen plötsligt och en vindil skar genom trädens täta kronor. den gamle Peminacka och den unge Kiapes. satt Solöga med sitt guldgula hår utslaget och sjöng för honom en visa. hade slumrat in. Det enda. hans fina hörsel kunde förnimma hövdingens lugna. Peminacka låg ett stycke ifrån honom. 80 . Till och med de båda indianerna.e SOLÖGA BOKLAGRET FEMTE KAPITLET Överfallet på Kakarikonk I nybygget vid Minquas kil sov allt. som fanns kvar av den. liksom om han lyssnat till kvittret. jämna andedrag. ännu halvt kvar i drömmen. men hans fina näsborrar vädrade mot vinden. Kiapes låg och drömde sig ut i de vida skogarna med sin stam. Och på tuvan. Han reste sig upp. var det alldeles mörkt. där han låg och vilade sig efter jakten. Där var tyst och stilla. till vilket han satt och lyssnade. ty natten var svalkande efter dagens hetta. Över himlen hade dragit sig en slöja av moln. var mörkret. där urskogen stod skyddande på alla sidor. Endast fåglarna sjöng i träden och den skygga hjorten stod dold till hälften bakom ett snår med huvudet höjt. och vinden var endast ett stilla sus. som gav honom glädje och ro.

. där de vette åt floden. Lätt och vig som han var. tänkte han föraktfullt. ? Han hade ju föregående dag bespejat Mingoindianernas läger ett par millängder söderut och hans naturliga misstänksamhet vaknade genast. som gäckades med honom eller såg verkligen hans öga skuggor röra sig på avstånd bland träden? Han gick inte ur stället. som sökte sig ned till floden för att släcka sin törst. ett djurs eller en människas. Här blev han stående och omedvetet sökte hans blick tränga igenom skymningen. Var det en hjort. som kom varje nerv i hans kropp att spännas. eller var det . . då de nogsamt 81 . Han kände väl igen det. Det ljudet frambragtes inte annat än av en fot. Ljudlöst gick han nedåt palissaderna.SOLÖGA e BOKLAGRET Sömnen hade emellertid vikit sin kos från hans öga och efter en stund reste han sig sakta. som här låg ännu tätare än däruppe. Mingoindianerna är klumpfotade. Det var knastrandet av en smal. hans hand grep om skaftet på tomahawken han bar i gördeln. Åter förnam han det svaga knastrandet. torr trädgren. Men vad ville de egentligen vid Kakarikonk? Dem han sett i skogen var för få för att riskera ett anfall. svingade han sig över dem och vandrade vidare genom skogen till det ställe. Var det hans fantasi. där de hade gjort fast sin kanot — han hörde den skvalpa i strömdraget. Då fångade hans vakna öra plötsligt ett ljud.

Han skyndade med snabba steg uppför höjden och hoppade åter över palissaden och smög sig fram till Peminacka. . de var inte femhundra steg ifrån honom. . De stannade. Jag har sett deras spejare vid stranden. som om de velat övertyga sig om att allt var stilla uppe på höjden. guldhåriga flickan! Kiapes’ läpp kröktes föraktligt. Skulle de kunna ha mött flera av stammen. Men först måste han veta . Nu såg han tydligt två gestalter komma alldeles ned till stranden . genom vilken Kiapes nyss kommit ned och han stod mitt i den. . — Mingos är i skogen nere vid floden. Ljudlöst kastade han sig åt sidan. Lugnt reste sig den gamle hövdingen. att de vita var väl beväpnade med eldvapen. . . Några sekunder var gestalterna nere vid floden ännu skönjbara.SOLÖGA e BOKLAGRET visste. om Mingokrigarnas ögon var lika skarpa som hans. . 82 . Skelöga! Ämnade han kanhända stjäla bort den vita. . för att inte vara synlig. som förenat sig med dem? Skulle de verkligen mena strid? Ty nu kände sig Kiapes säker om att det var sin stams fiender han sett. viskade han. Så försvann de åter in i skogen. Inte hjälpte det mycket att Skelöga var med dem. Peminacka fanns ju där i närheten och själv skulle han om några ögonblick vara vid hövdingens sida. Han hade inte misstagit sig . . Hon kunde sova lugnt i blockhuset . Här gick den smala uthuggning. som han lätt stötte i sidan.

att denne inte skulle ha stört honom utan orsak.SOLÖGA e BOKLAGRET — Och Kiapes har inte sett fel? Hans stridslystna hjärta har inte löpt bort med hans ögon? frågade hövdingen. Hur sakta han än smög sig in i den mörka kammaren. vars öra vakade och det var Måns Kling. Utan ett ord följde Måns Kling hövdingen. Den gamle hövdingen stod böjd över honom. — Då går jag och väcker Landsökaren. — Vill min vite broder komma utanför. ty han visste. ty nu i åratal hade man ju levt i fred och man visste ock att palissaderna var höga. sade Peminacka lugnt. Kiapes har sett dem. Annars hade han kunnat 83 . — Det har alltid en Mingo. är nere vid floden. Han reste sig. sade han viskande. — Mina blickar såg krigarna lika väl som de ser dig och jag skulle kunna spåra en Mingo på lukten. Den var inte stängd. att vi var här. Peminacka gick bort till blockhusets dörr. åt vilken man tillrett en bädd strax innanför dörren. sade Måns Kling. svarade Kiapes med övertygelse. därest Mingos har ont i sinnet. Det är klokast att lägga råd med honom. — Mingokrigarna. som låg i skogen i går. Den unge krigaren lade sin hand på hans arm som till bekräftelse på denna utsago. sade han. Jag har någonting att säga honom. — Så är det en av Långe Finns vanliga dumheter. Väl. var det dock en.

och det är nog så tämligen klart. Låt bara Mingoföljet komma. Har de något i sinnet.SOLÖGA e BOKLAGRET göra en överrumpling. Kommer han nu igen. det är inte första gången han sökt göra hemgång här vid Mölndal. sade Bertil Eskilsson vredgat. sänder jag ett lod i honom. tills dagen gryr. 84 . Men denne kom i detsamma ut. och det var inte indianers stridsrop. Bertil Eskilsson hade knappast hunnit tala ut det sista ordet. — Den boven. — Vad är å färde? sporde han. till dess de andra manas ut av skotten. lär de inte töva. och jag har jagat bort honom med hugg och slag. han och hans följe. Långe Finn. Det var råa strupars skrål och mitt genom oväsendet hördes knallen av ett par skott. och två goda bössor bland dem. skall vi väl hålla dem på avstånd. Han låg inte långt ifrån Måns Kling och det viskande samtal som denne fört med de två indianerna strax utanför den öppna dörren hade varit nog att väcka även honom. utan från rakt motsatt håll. som de väntat. Men det kom inte österifrån. förrän ett vilt skrän ljöd genom natten. Vi är nu fyra. Är det månne ugglor i mossen? Måns Kling förklarade i få ord vad man fruktade. Jag går att väcka Bertil Eskilsson. må Gud förlåta mina synder. Men inte är det skäl att väcka oro i onödan.

Ur de andra byggnaderna tumlade männen ut yrvakna och även några kvinnor kom springande i nattkläderna. att det är döden för dem att försöka tränga sig in här. Kvinnor och barn skynda genast in i kyrkan. karlar. där är de i säkerhet. Det de hört hade kommit över dem alldeles oväntat. — Det är stigmännen. Hör hur de skriar. de skulle inte ha börjat fejden här. De måste ha kommit över de holländskes brännvin och är rusiga. Kunde det vara de holländske? tänkte Måns Kling. — Det är vanvett. Nej. sade Bertil Eskilsson. 85 . Fort. hukande sig ned. Männen var redan ute med sina bössor. Mor Bertil och Ingrid kom springande. De skyndade en efter en mot palissaderna. De var nu inte längre ensamma på den lilla planen framför blockhuset. efter bösssorna. Guds död. men de var dock inga rövare. sade Måns Kling. då kan här bli en allvarsam lek. som är ute på rövartåg. ty de anfallande sköt oupphörligt. Men inte klänger de över palissaderna i brådkastet.SOLÖGA e BOKLAGRET Ett ögonblick stod de fyra männen häpna. — Så månde det vara stigmännen! utbrast han. De måste veta. Visst var de fiender. Man hörde hugg och slag mot palissaderna.

vad de båda indianerna berättat om Mingos. Nu hade man börjat skjuta på ömse sidor. Låt oss hellre alla försvara oss från kyrkan. Både Peminacka och Kiapes stod därför ensamma kvar vid blockhuset. skall vi nog göra processen kort med dem. bad hon. men här är inte platsen för dig. sade Bertil Eskilsson barskt. gå inte i faran! ropade hustrun. har jag befallt. Han skyndade efter de andra. så svenskar som holländare. om jag vågade lämna mor. sade Peminacka. Ingrid tog Måns Kling i armen. som skulle de ha varit en hel härskara. Solöga. gå du dit. de är tillräckligt många. far. Stigmännen var hatade av alla de vita. och tag din dotter med dig. Åh. Min tomahawk är för Mingo86 . Både Måns Kling och Bertil Eskilsson hade fullständigt glömt inför den oväntade faran. Det här begriper ni inte. Men stridslusten hade gripit nybyggarna. du är en rask tös. Är karlarna inte allt för många.SOLÖGA e BOKLAGRET — Far. — Ja. och det lät. Nu upphävde de höga rop. och man ansåg det hart när för en tacknämlig gärning att ge vem som helst av dem ett skott krut. — Se efter far. I mörkret tjänade det ju inte stort till och det skulle varit en ren tillfällighet om ett skott träffat genom palissaderna. — Låt de vita kämpa mot de vita. skulle jag gå vid hans sida! — Ja. hustru.

Jag kan inte härda ut därinne hos kvinnorna. Det var ett sådant bjudande allvar i den gamle indianens stämma. är det den store hövdingen. — Vart skall Solöga ta vägen? — Jag måste in efter en bössa. Det vore dem likt. Därför går Solöga tillbaka till sin moder. som kallades kyrkan och dit kvinnor och barn redan begivit sig. Säg dem alla. som gråter och jämrar sig. — Åh. och en dotter skall lyda sin fader. om de är i antågande. Kiapes stannar här hos mig eller bättre. fortfarande under höga rop och skrik. Hon studsade. att Ingrid kände rent av blygsel. att de inte behöver frukta. Han stod där upprätt med tomahawken i 87 . Peminacka stod orörlig vid blockhusets knut. Hon vände om. dröjande dock och lyssnade till skotten som växlades nere vid palissaderna. då hon såg indianens gestalt. sade hon. Då kom en vit gestalt skyndande mot honom från det stora blockhus. som behöver henne. Peminacka och Kiapes skall vaka över dem. som om hon blivit ertappad mitt i ett barnsligt streck. Kiapes sprang nedhukad sin väg. sade han allvarligt.SOLÖGA e BOKLAGRET krigarna. Det var Ingrid Bertilsdotter. Den gamle indianen sträckte ut armen. — Detta är ingen lek för unga flickor. om de skulle falla i ryggen. smyg dig ned till palissaderna och lyssna ut. Peminacka tycktes dock oväsendet inte bekomma det ringaste.

De båda indianerna gick långsamt och försiktigt bort till kyrkan. 88 . sade han. som blivit skrämd av skotten. Med vidgade näsborrar och blickar som sökte se genom skymningen följde han striden nere vid palissaderna. — Om jag hade ett dussin av bussarna från Kristina eller Elfsborg här. Nu var Kiapes tillbaka och hans röst var ivrig. sade han till Bertil Eskilsson. om Mingokrigarna skulle komma. — Mingoerna är ännu nere i skogen. — Så går vi till det stora blockhuset. Men nu är det bäst att vi endast håller dem oss från livet. till dess dagen gryr.SOLÖGA e BOKLAGRET handen och hans öra sökte tränga genom allt sorlet och virrvarret — han lyssnade efter andra ljud. Där har vi den bästa utsikten. där kvinnorna och barnen dväljes. Då lär de väl ta till fots menar jag. skulle det intet töva många stunder. som kände det gamla soldatblodet börja svalla. gnägga. hade tagit befälet. Där hade nybyggarna bildat en linje och Måns Kling. förrän vi gjorde ett utfall och kämpade bröst mot bröst med uslingarna. sade Peminacka. De har hästar — jag hörde en. Kiapes hade ännu inte hunnit till den fullkomliga indianska självbehärskningen. när han talade.

— Jag känner rösten. Ärnar de verkligen söka hugga sig igenom palissaderna? — Så må ni akta er. Det är den uslingen Peter Rambo. sade han. Över den till hälften kullkastade palissaden hoppade ett par av stigmännen 89 . Där föll en. Ännu var det så mörkt. att det blev ett skjutande på måfå. Det kom på nytt ett skränande rop. Men fort ut tillbaka igen. Hitåt kamrater! Bertil Eskilsson står därinne och gäckas med oss. — Det är Olof Torsson. han som mördade Anders timmermans hustru. — Guds död! utbrast Måns Kling. Om jag så kunde få ett skott i den. trots nybyggarnas skott genom palissaderna.SOLÖGA e BOKLAGRET I detsamma hördes ett rop från en av nybyggarna. Släpp inte fram någon av de djävlarna. Fanen vad de yxorna går därutanför. Yxorna gick. sade Måns Kling. som tog sig med handen för bröstet och tumlade baklänges. Två av er får bära in honom till kvinnorna. Nybyggarna stod i sluten trupp. — Hitåt! Hitåt! ropade Måns Kling. Passa upp med bösskolvarna om inte annat. att inte eggen kapar av er tårna! hördes en röst på andra sidan. Vem var det? Bertil Eskilsson hade skyndat fram till den fallne. Plötsligt brakade det i palissaden.

det var vilt slagsmål med tillhyggen. Den lille axelbrede Måns Kling var överallt. och han höjde sin bössa drivande till den närmaste stråtrövaren som segnade ned på knä. Det var inte längre strid. Stigmännen hade antingen med vilja tänt på eller också hade någon lunta fallit ned. den ene efter den andre. Virket var torrt. Slag hade regnat över honom. men reste sig igen. så att det behövdes endast några minuter för att ett stort stycke av inhägnaden stod i ljus låga. ty nybyggets försvarare var dem överlägsna i antal. nu får vi åtminstone slåss i ljuset. skrek Måns Kling.SOLÖGA e BOKLAGRET med bössan i handen. Han sökte Peter Rambo. men han kände dem inte. som höll sig mitt inne 90 . hade hela den övriga truppen av stigmän kommit över och där uppstod ett vilt virrvarr. trots sitt ursinne inte en fotsbredd. Det blev en brottning nästan man mot man. Men innan han fick tid att låta sin bössa falla. Bertil Eskilsson rusade emot honom. Stigmännen vann emellertid. De kom med ett vilt skrän. Och i detsamma började röda lågor slicka palissadens ris. Det var inte tid att skjuta. bösskolvarna höjdes mot angriparna. Man hörde slagen av kolvarna. vän som fiende stöp. Den förste var Peter Rambo. — Se så. Men de tog långa skutt och hamnade på sidan om försvararna.

De båda männen fortsatte flåsande striden. Han sänkte armen.SOLÖGA e BOKLAGRET i klungan. — Denna dolken törhända också duger. Han hukade sig blixtsnabbt ned. göras oskadliga eller dödas. som träffade motståndaren i vänstra armen. då han till sist stod framför honom. 91 . Angriparna måste slås tillbaka. Blodet från såret flödade friskt och rakt i ögonen på stigmannen. Men han släppte ändå inte taget. skulle jag ränna den genom magen på dig! skrek Måns Kling. svarade stigmannen. och han stötte till med kniven. som befriade sig från det tag Måns Kling fått om han strupe. och i hans hand blixtrade en stor kniv. fick ett grepp om hans ena ben och drog omkull honom. och de båda rullade om på marken. Nybyggarna kände för väl till de vilda stigmännen för att inte inse. men Måns Kling var honom för hastig i vändningarna. Men själv föll han också. — Nu är din sista stund kommen! väste Peter Rambo. Elden rasade i palissaderna. den började slicka uppåt de närmaste träden och det blodröda eldljuset flödade allt vidare och vidare. — Åh. att här kunde inte ges pardon. jag vånne jag hade min pamp här. så att blodet strömmade från hans ansikte. Nu hade man inte tid att tänka annat än på sig själv. Den jättelike stråtrövaren hade fått ett slag.

Man hörde de vilda ropen från de kämpande. orörliga alltjämt. de skall mörda oss alla! Se. Skottet hade träffat honom i högra sidan av bröstet. och där blev jämmern och kvidandet än starkare. Kvinnorna vred händerna. Ingrid såg ut genom luckan på porten till kyrkan. Då på en gång skar ett tjut genom luften. skogen brinner! O. Inte var hon lugn själv. men hon kände sin ställning. som alla såg upp till. Vem var fallen? Kanske just den som det ängsliga hjärtat mest ömmade om! Mor Bertil sökte lugna de gråtande. om han var levande eller död. nybygget brinner. Kvinnornas jämmer tystnade ett ögonblick. det lät som den hungriga vargens skrik. Det var inte stigmännens vrålande. I ett hörn av blockhuset låg på marken den sårade Olof Torsson. Där stod fortfarande de båda indianerna belysta av den flammande elden. Ingrid hade rivit upp hans kläder och med ett stycke av hans skjorta sökt hämma blodflödet. Det var allt som kunde göras och man visste inte.SOLÖGA e BOKLAGRET Uppe i kyrkan såg man det. Och Ingrid understödde henne. 92 . jämmer och elände! Är det kristna människor dessa! De är blodtörstigare än rödskinnen. hon fick inte svika. Hon var ju den inom nybygget. se. — Men de mördar våra män. Med glödande kinder talade hon tröstens ord.

Guds död! Jag hade glömt Mingos.SOLÖGA e BOKLAGRET — Indianerna är över oss! hördes ropet från de kämpande nybyggarna. Trots sin sårade arm. Här kom den fiende de väntat på. Men åter höjdes det tjutande stridsropet utanför palissaderna. — Guds död! rasade Måns Kling. Båda parterna av de anfallande hade noga följt den uppgjorda planen för överfallet. men där måste kvinnorna vara säkra. till dess de kunde anta att bundsförvanterna 93 . Ytterligare ett par av stigmännen låg fallna. Han såg inte till Peminacka och Kiapes och inte någon av de fientliga rödskinnen heller. Då de hört fiendens krigsrop. Då han kom längre upp. hade de båda. åtminstone tills vidare. De hade smugit sig upp genom skogen och väntat. som ju hade sitt särskilda intresse. som just rest sig efter att med ett slag av bösskolven åtminstone ha dövat Peter Rambo. hade lämnat anförarskapet över stigmännen åt Peter Rambo och själv följt indianerna för att vara till hands. utan tanke på något annat rusat i väg. men i sällskap med inte färre nybyggare. såg han emellertid de båda indianerna nedhukade bakom palissaden. rusade han bort till andra sidan av gårdsplanen. Kiapes kastade en blick efter sig på blockhuset de nyss bevakat. Fem av er karlar med mig. Långe Finn. Våra båda rödskinn är däruppe förut. som förorsakade honom stor blodförlust.

i en två. Men de var tillräckliga för Kiapes att dra sin skarpslipade kniv ur gördeln. Då stämde Peminacka genast in. ty den var dock ett vapen han inte var van att hantera. Ovanom palissaden blev en Mingo synlig. Dock insåg de att Minquaskrigarna 94 . tre tonarter. och där stod han i eldskenet från den brinnande skogen med en rykande skalp i handen. att de inte räknat med motståndare av sitt eget folk och de stod några ögonblick villrådiga. då Kiapes’ tomahawk kom susande och träffade honom rakt i pannan. Han hade kastat den bössa Långe Finn försett honom med.SOLÖGA e BOKLAGRET på andra sidan hunnit tillräckligt långt med sitt värv — då först höjdes stridsropet. göra ett rist kring den fallne krigarens huvud och rycka till. så att det lät som skriket från en hel liten skara. En av deras män var fallen och för ett rödskinns stridsyxa — det krävde hämnd. ryckte tillbaka yxan och satte foten på fiendens rygg. där den blev sittande. och han höll i stället stridsyxan i handen. Mingokrigaren tumlade handlöst i marken och Kiapes var genast framme hos honom. Han spanade omkring. Men så på nytt kom skriket från Mingoerna. Nu var krigarblodet i svallning och innan den listigare Peminacka hunnit hindra honom. Det var tydligt. utstötte han Minquaskrigarnas stridsrop. Mingoernas tjut förstummades genast. höjde kroppen och skulle just hoppa över.

Med ett tjut kastade han sig mot Peminacka. De båda Minquaskrigarna var inte längre ensamma. att så snart en av dem på nytt visade sig. skulle en stridsyxa komma susande. Och här kan vi använda bössorna. Kiapes. Men så. Det blev en strid på sekunder kropp mot kropp. Med ett smidigt hopp undgick han den susande tomahawken och rusade in på Mingokrigaren. så att han snurrade runt. med den andre brotta95 . utan ett rop. syntes plötsligt ett halvt dussin indianhuvuden på nytt över palissaden. som om han inte sett de vite männen. Minquashövdingen var dock beredd. Peminackas seniga hand fick ett grepp om fiendens strupe. sade han. Om de skulle ha någon utsikt att lyckas. Ett skott smällde. men de övriga fem hoppade ned. Den förste var en ung krigare. innan han föll framstupa. han tryckte honom till marken och begravde stridsyxan djupt i hans huvud. Två av de andre hade rusat på Kiapes. nybyggarna hade kommit till med Måns Kling i spetsen. De visste. Det blev några minuter av spänning. — Rätt så. vore det genom att göra ett anfall i flock. men ett stycke längre nedåt floden.SOLÖGA e BOKLAGRET innanför palissaderna hade alla fördelar på sin sida. Alla försvarare rusade dit med Peminacka i spetsen. en indian tumlade tillbaka och föll ned på utsidan. slapp ingen över. En lyckades en påpasslig nybyggare träffa med bösskolven.

plägade kvinnorna ta sin tillflykt till kyrkan. smidige Kiapes. befallde han Singvri att svinga sig över palissaden.SOLÖGA e BOKLAGRET des den starke. Gripen av stridens hetta runtom. att Peminacka och Kiapes var endast två emot dem. men den tog i en trädstam. och han hade lyckats. och Mingokrigaren. De två andra flydde nedåt floden. Han kände så väl till nybygget och han visste. Under stridens hetta hade alla glömt dem. och innan han hunnit dra loss den igen. Hon kände indianernas stridsrop. hon visste också. — Han ansåg. Hon smög sig ut för att få se en skymt av kampen. hon visste att det var Mingos som anfallit . blev ett lätt byte för motståndaren. hade han med Singvri och ett par andra skyndat uppåt och i det ögonblick han ansåg lämpligt. Kiapes rusade snabbfotad efter och slungade sin tomahawk. . Då hördes ett vilt skrik från kvinnorna i kyrkan. Medan ena delen av indianflocken upptog striden med nybyggarna och deras röda hjälpare längre nedåt floden. hade Ingrid inte kunnat hålla sig inne i blockhuset. att det inte behövdes mer än en man. att när fara hotade. . var de två Mingoerna försvunna. som ännu tycktes som förvirrad genom det motstånd han mött. om de inte fick hjälp från andra sidan. Där stod hon och såg. Inte så Långe Finn. Nu gällde det för honom att på allt sätt avleda de anfallnas uppmärksamhet från den. hur den unge Minquaskrigarens 96 .

lyfte henne från marken. — Ingrid! Man rövar bort Ingrid! skrek på nytt mor Bertil.SOLÖGA e BOKLAGRET tomahawk träffade Mingon och hon satte händerna för ögonen. tog henne i armarna och skyndade bort mot palissaden. kom mor Bertil ut ur blockhuset för att spana efter sin dotter. hon kunde inte slita sig ifrån den hemska scen. Nästan handlöst kastade han efter flickan och hoppade därpå över själv. Då. kände hon en varm andedräkt flåsa bakom sig. som inte riktigt förstod. men strupen nekade sin tjänst. Och alltjämt stod hon kvar där. Hon såg henne vila i en indians armar och gav till ett skrik. Hon ville skrika. Just som Singvri ilade bort med sitt rov. Hon var som vanmäktig. när hon varseblev. som striden på något avstånd från henne erbjöd. så hemskt oväntat hade överfallet kommit. Indianen grep henne om livet. Kiapes. syntes vilja 97 . vars frånvaro hon just nu märkt. vad det gällde. Kvinnorna inne i blockhuset svarade med ett gällt klagoskrän. Hjälp! Hitåt! Hjälp! I första häpenheten anade ingen vad som hänt. Men Singvri var redan invid palissaden. Hastigt vände hon sig om och märkte de bistra blickarna från en högväxt indian. utan att hon hört ett ljud. Det hela hade gått på ett par minuter. — Ingrid! Man rövar bort Ingrid för mig. att han tänkte skalpera fienden.

se! utbrast en av nybyggarna. sade han. som till äventyrs skulle försöka komma över palissaden. Peminacka sade till honom: — Mingos ha rövat bort Solöga. — Kiapes är lugn. Men Peminacka fick fatt i honom. sade Måns Kling. Vad kan han göra Solöga för gott genom att ensam löpa i skogen. det var således ändå meningen med det hela. Då förstår jag också. Stigmännen drar sin kos. varför det börjar bli tyst på andra sidan. 98 . Nu brinner det i blockhuset därnere! Alla lämnade mor Bertil med sin klagan och sprang mot den nya faran. Vi måste först hålla råd. — Se. Då gav Kiapes till ett klagande rop och rusade sin väg.SOLÖGA e BOKLAGRET skynda tillbaka till stridsplatsen för att möta flera fiender. — Jaså. Mingos har hästar.

Nybyggarna hade alltså ingenting annat att göra än att söka hindra elden från att kasta sig över till de angränsande husen. Att hämta vatten spannvis nerifrån floden skulle inte ha lönat mycket. som hotade nybygget på detta sätt. Trots all vaksamhet och trots alla ansträngningar började det nu också brinna i kyrkan och så i 99 . utan elden suckade som tungor stammar och grenar. Men det tycktes. Det var dessa brinnande flarn. Och det fanns näppeligen något att göra. helst som man inte visste. stod byggnaden som ett stort. det glödde och sprakade och luften yrde som av stora. som skulle Kakarikonks öde vara beseglat. flammande bål. ty det hade börjat blåsa i gryningstimmen. som var lagt av vassrör från flodstränderna. Det var att med ögonen följa jätteeldflugorna för att genast vara till hands med långa stakar och försöka att riva bort dem. om inte fienderna ännu fanns kvar i närheten för att glädja sig åt den förödelse de anställt.e SOLÖGA BOKLAGRET SJÄT T E K A PIT L E T På spaning efter Solöga S kogen runtom brann. när de slog ned. och innan man ens han tänka på den fara. som slagit ned på ett av blockhusen och antänt taket. röda eldfjärilar. men inte som ett flammande bål.

medan ett halvt dussin var mer eller mindre svårt sårade. Det var gråt och jämmer denna gryende morgon i Kakarikonk. varifrån vinden kom och som således inte besvarades av den tjocka.SOLÖGA e BOKLAGRET blockhuslängan. tjärstinkande röken. Kreaturen hade redan en lång stund fyllt luften med sitt ängsliga råmande och hästarna hördes gnäggande slita i grimskaften. Resultatet av årslångt arbete. Noten föstes genom ledet i palissaden åt den sidan av skogen. i säkerhet för elden hade man släpat två döda kamrater. Männen sprang ännu då och då in i de brinnande husen för att söka rädda något av tillhörigheterna. Och inte nog med det . Och så fanns Solöga inte längre — hon hade blivit bortrövad! Bertil Eskilsson kom nu till. . Så fanns det då ingen annan råd än att skyndsamt lösgöra dessa. Kolonisterna med kvinnor och barn hade dragit sig tillbaka till det längst avlägsna hörnet av nybyggets område åt den sida. av otaliga mödor och besvärlighet sopades nu bort av elden. där kolonisterna gemensamt hade sin boskap. . sedan han hela tiden varit sysselsatt med att leda sina kamrater i deras försök att rädda nybygget. medan hästarna självmant galopperade sin väg och försvann. men det tövade inte länge förrän man inte vidare på grund av hettan kunde nalkas dem ens på avstånd. som inte fattat eld. att bringa de sårade i säkerhet och 100 .

Våra vänner har det inte bättre. som begråter förlusten av sina män. älskade dottern. hem och härd i glödande ruiner och aska. när jag senaste gången skymfligt föste honom hädan. Se. Se där. — Mor.SOLÖGA e BOKLAGRET fylla alla de plikter. hade hennes tårar likasom sinat. hur vårt blockhus nu faller sönder och samman i en glödande hög. men vad vår Ingrid angår. är ingen annan än den nidingen Långe Finn. Jag inser nu grant. Han var själv sårad på flera ställen. och nu gick hans tankar till den förlorade. vill jag med Guds makt hoppas. Hon mumlade endast: — Mitt barn. hans ansikte var blodigt. att vi skall få henne tillbaka helbrägda. hur allt varit planlagt och den djävulen. inte allenast dig och mig utan oss alla. som i ett slag hade kommit över det fridfyllda nybygget. Men nu var allt slut. Mor Bertil stod där suckande — gentemot all den olycka. mor. 101 . Gud har i sanning prövat oss svåra. mitt barn! De har släpat mitt barn till döden! Bertil Eskilsson tog sin hustrus händer och sökte trösta henne så gott han kunde. som tänkt ut det hela. Jag minns nog gott hur han. vilka i olyckans stund tillkom honom som kolonins valda förman. sade han. medan härden är det enda som står kvar. de båda kvinnorna där. De har intet hopp att få dem åter. Ty inte har man tagit henne för att avhända henne livet. hår och skägg var svedda av elden.

Krävs det. Och vi skall vid Gud inte lämna henne länge i de uslingarnas våld. Nu inföll Måns Kling. Ingrid är den raskaste tös i hela Delaware och det skall mer än en sådan som Långe Finn till för att kunna göra henne något men. men. — Men då kan det vara för sent! utbrast mor Bertil.SOLÖGA e BOKLAGRET svor. Är det som vår vän Måns Kling säger. det kan vara värre än döden att befinna sig i Långe Finns händer. nu gäller det att tänka rätt och sedan handla därefter. Men jag tror. får han ta oss i sitt nåderika hägn och han skall förvisso inte överge oss. sade Bertil Eskilsson allvarligt. som stod där nästan oigenkännlig av blod och sot: — Visst var det en evinnerlig olycka med vår kära Ingrid. Nu får all veklagan upphöra. — Men. att det stundar orostider på allvar. Vi har här våra trogna vänner Peminacka och Kiapes. att ni inte skall förtvivla. 102 . skall jag laga att vi får en ordentlig strövkår utsänd från Tennakong. att Ingrid skulle bli hans eller också skulle han ställa till en olycka åt mig. som skall genomströva skogarna och jag själv är heller inte att förakta i den vägen. mor Bertil. utan stå oss bi såsom han fordom gjort har. — I det fallet har vi att sätta lit till vår herre. både i detta nya landet och i det gamla. klagade mor Bertil.

de skall döda varenda en av dem. sedan vi först lagt råd med Landsökaren. Minquasmännen skall inte svika sina vänner.SOLÖGA e BOKLAGRET De båda indianerna hade hela tiden stått orörliga bakom gruppen av nybyggare. — Den unge krigarens hjärta slår av hämndlust. Den unge Kiapes gjorde en tyst instämmande rörelse med huvudet och Peminacka pekade på honom. så att Mingos förskräckta flyr för dem. Då vill jag säga. De skall komma i flockar. De skall ta henne från de vita rövarna med vargahjärtat. ty de är lika litet värda att leva som Mingos. Om den vite brodern låter mig utan uppskov få en av sina hästar. skall Peminacka flyga snabbt som vinden bort till sin stams wigwams och där uppbåda alla krigarna. Han är smidig som skogsödlan och listig som ormen — våra fiender skall inte undgå honom. de skall skynda sig att färga sig bistra till strid. att min vän Landsökaren har rätt. Nu steg Peminacka fram och lyfte handen. — Min vite broder tillåter mig att tala några ord? sade han frågande. sade han. Nu går solen upp och jag och min unga broder här måste snart vara på väg inåt skogarna. De skall speja ut skogarna ända norröver till bergen och de skall finna Solöga och föra henne åter i hennes moders armar. 103 . Kiapes har i natt tagit två skalper och sådant kommer blodet att sjuda.

att intet ont månde drabba Ingrid till dess vi är redo att befria henne. som Bertil Eskilsson säger. Peminacka skakade på huvudet. Vi är för få och inte tillräckligt beväpnade. som skall föra den guldhåriga fickan tillbaka till moderns armar. sade Bertil Eskilsson modstulet. vart han för dem. Men jag borde väl också ha ett djur. som tog bort Solöga. — Två? inföll Måns Kling. fortfor han högtidligt. — Har inte min vän Landsökaren förtroende för Peminacka? Kan inte han som en hövding bland Minquas uppbåda krigarna av sin stam? Landsökaren behövs bättre här. — Kiapes fångade in två och de är tjudrade här utanför. Vi får. eller också skall han dö. sade den unge indianen. Jag tänkte inte på att de kunde behövas så snart. De röda männen måste till häst. Peminacka har rätt. medgav Måns Kling. skulle det föga båta. — Till häst ja. skall inte många dagar skåda morgonens ljus. Det blir Kiapes. — Ja. hästarna fick ju löpa till skogs. sedan vi kommit överens om. 104 . Då är Minquasmännen redo att följa den vite brodern.SOLÖGA e BOKLAGRET — Mannen. lita till försynen. Skönt det sjuder i mig att genast följa efter de rövande hundarna och spana ut deras stigar. Men marken bränner genom mockasinerna. sade Peminacka och pekade nedåt floden. var vi efter en dag och en natt skall träffas.

— Den unge krigaren har goda öron. — Då är det väl några av våra djur. som bekräftade Kiapes’ utsago. och suckande betraktade de svenska frimännen den plats som ända till föregående afton varit det välmående Kakarikonk. Men nu i solljuset tedde sig förödelsens styggelse först riktigt hemskt. som kommer tillbaka. De trogna djuren lämnar oss nog inte. Kakarikonk låg nästan i ruiner. menade Bertil Eskilsson. — Det är tramp av hästhovar norrifrån.SOLÖGA e BOKLAGRET Solen hade nu gått upp. Den unge Kiapes. sade han. — Det är en ryttare. Palissaderna var så gott som nedbrända och av blockhusen återstod endast kolnade bjälkar och glödhögar. men de kunde ingenting höra med undantag av Peminacka. man kunde också lämna skogselden åt sig själv. som kommer. lyfte på huvudet och lyssnade. Kiapes skakade på huvudet. Skogen runtom var avsvedd och svart — man hade inte vidare tänkt på branden. sade han. där marken röjts och där kolonisterna hade en del av sina tegar. ty träden bildade endast som en bred park kring nybygget — utanför hade den huggits bort i breda gläntor. som återfallit i sin tankfullhet. 105 . Nu lyssnade de andra.

. Han var en högväxt. Guds död.SOLÖGA e BOKLAGRET Men inom få minuter kunde litet var urskilja ljudet av en galopperande häst och fram genom skogsbrynet kom ryttaren. Han red ju till Vasa mig i förväg i samma ärende som jag kom hit. med ett ädelt format 106 . . . Därför skyndade jag hit — jag skulle ändå vägen söder över tillbaka till Tennakong. om det nu var av ritten eller till följd av de upplysningar han erhållit. så får vi inte förhala tiden. — Det är ju fänrik Knut Lilliehöök. sade Måns Kling. — Men det månde väl inte vara mycket att avtala. Jag såg eldskenet över till Vasa och anade att allt inte stod rätt till. junker. Ryttaren hoppade av hästen och skyndade fram mot de församlade nybyggarna. Men tala. smärt yngling. — Guds död. Måns Kling! Döda Mingos och fallna män? Så har då här stått strid! Måns Kling redogjorde i några få ord för nattens tilldragelser. . vad står på här! ropade han. menade junkern. — Ni får lugna er. Slå följe med mig ni som ännu kan och vi skall . Jag hade försann alldeles glömt av honom. Han talade häftigt och hans kinder var purprade. utbrast Måns Kling. Ingrid måste räddas. — Ingrid bortrövad! utbrast han. Vi har redan avtalat vad som skall göras och . endast några och tjugu år gammal.

— Det skulle lysta mig att följa min vän Kiapes i alla fall. Vem vet. men vi har inte råd att förlora en enda man härvid. om inte skogarna är fulla av Mingos. blont hår och blå ögon. sade han. . Det ser ju ut som fejden redan begynt.SOLÖGA e BOKLAGRET vackert ansikte. Måns Kling. Ty ni skall inte få mig att tro. om inte stigmännen lämnat sina hålor för att göra gemensam sak med dem. Men det var det jag skulle säga. att pistolerna sitter laddade i sina hölster hos mig och att 107 . Kom ihåg. Måns Kling lugnade honom ännu en gång och förklarade. vad man kommit överens om. Varje arm kommer att behövas. en äkta svensk krigartyp. Därifrån beger sig redan i dag kvinnor och barn till Printzhof och efter vad som timat här lära väl frimännen inte töva att följa. Sålunda är det bäst för alla nybyggare att dra söderut till Fort Kristina och Elfsborg. . Måns Kling. Så må ju rödskinnen plundra här. han hade ju Mingos med sig. Junker Lilliehöök såg på den unga indianen. vad de kan komma över. ty det är där det kommer att gälla. att Långe Finn gjorde detta strövtåget blott och bart för sin egen hämnd. att ni visar mig den tjänsten att ta med till guvernören min rapport och att framföra min anhållan om orlov att följa våra båda röda vänner. Jag har ärendet uträttat uppe vid Vasa. Och som krigare var han också klädd. Han kom från de holländske .

Nu vill det visa sig.SOLÖGA e BOKLAGRET mitt goda svärd går lätt ur baljan. Måns Kling och junker Knut gick några steg avsides med de båda indianerna. svarade Peminacka. och detta måste straffas. Må vi så först hålla en kort rådplägning. Det skepp guvernör Printz gav oss löfte om. Vi litar till Minquas. fortfor han. om vi så inte innan den tiden kunde få oss en välbehövlig förstärkning från Sverige. var svenskarna har sina vänner. sade han. Det är indianerna. han är min och Kiapes’ vän. Min vän hövdingen här har nog intet emot att jag slår följe. som ännu aldrig svikit männen från snölandet. Det lär väl inte vara sed bland svenska män ens i detta land. att ta till tack med oförrätter. — Den vite krigaren må göra som honom lyster. vändande sig till Måns Kling. alla krigare 108 . låt vara att det inte skett på egen tillskyndelse. och så till häst. min broder. Junkern skakade hand med den gamle indianen. torde deras väntade anfall på våra fort fördröjas. måste väl dock en gång inträffa här. — Då är detta avgjort. Kunde på detta sätt. dit jag kom som en yngling. och vem vet. holländarna få fullt upp att göra med indianerna. stora Minquashövding. — Snart kommer Poutaxats stränder att genljuda av de röda krigarnas härskri. Därför. han är tapper och hans eld kommer alltid en fiende att falla. sade junker Knut. som börjat fejden genom överfallet på Kakarikonk. när han reste hem.

annars borde han veta det. Men det får ni inte glömma. går vår väg åt norr eller åt söder? Var har ditt folk nu slagit upp sina wigwams? — Den unge krigaren har inte mycket strövat i skogarna. Jag behöver karlar med säkra bössor. Måns Kling. Men ni får inte glömma. junker. genmälte Peminacka. Han kan fråga Landsökaren. han har levt inom Hopokahackings palissader. medan deras stamfäder Minnesinks och Poutaxats dragit sig längre söderut på andra sidan Poutaxat. och de har slagit sig ned i den stora dalgången långt i nordväst. att främst av allt gäller det att frälsa Ingrid Bertilsdotter. ty vi får inte glömma. Svävade den jungfrun inte i fara. att stridsyxan är uppgrävd. lär väl den snabbe Ahopaneck skynda till de övriga stammarna. När jag nu kommer till fortet och mäler. svarade Måns Kling. Men med hjälp av min vän här. hyser jag gott hopp att innan många dagar gått. de bor närmast. att det inte 109 . att be guvernören om några män från fortet. skulle min plats nu vara på ett annat ställe.SOLÖGA e BOKLAGRET av din stam och ditt folks fränder måste samlas. Det blir väl att först uppbåda Minquas. den unge Kiapes. — Det lär ni inte behöva påminna mig om. Ingrid skall välbehållen befinna sig hos fru Armgard jämte sin bekymrade moder. Säg nu endast. svarade junker Knut ivrigt. — Hos Minquas var jag gäst i våras.

som utgjorde en befallning. — Stigmännen är fågelfria och ingen vet. — Men om Långe Finn dragit raka vägen till de holländske? sade junker Knut. och Gud må veta. För Ingrids del vore detta det bästa. utan han lämnar henne åt Landsökaren. inföll Peminacka. och Kiapes skall inte lämna dem. går Kiapes sin egen väg. Därför behöver han inte heller det svarta stoet därborta. var de har sina gömslen. som kunde hända 110 . Kiapes hörde lugnt på hövdingens ord. När nu den unge vite krigaren följer mig till min stam. svarade Måns Kling. att jag inte älskar dem. — Men de vita rövarna lämnar spår efter sig. går han helst ensam. Men nu må det vara nog talat.SOLÖGA e BOKLAGRET blott är Mingos vi har att kämpa med utan ock Långe Finn och hans stigmän. Peminacka fortfor: — Det kan bli regn och spåren kan plånas ut. några kvinnorövare är de dock inte. — Det är föga troligt. Och när den röde mannen söker spåra upp sin fiende. Jag måste i sadeln. Men varthän? Det har jag sannerligen glömt bort i all denna bedrövelsen. om han vill begagna henne. Minquaskrigarna ha satt sig i rörelse. om det är möjligt. sade Måns Kling. Vad man än må säga om de holländske. De färska är alltid de bästa. Redan innan natten bryter in måste. som fattats av en ny tanke.

Måns Kling vände tillbaka till nybyggarna. röjt upp marken. — Så farväl och frid med Gud då. Det hade upphört att brinna både i blockhusen och skogen. Här hade de också under de första åren kämpat ut 111 . nu steg endast tjocka. fick fatt i grimskaftet. satte hälarna i djurets sidor och sprängde bort genom skogsgläntan efter den ivrige junker Knut. huggit ut skogen. Men dessa män och kvinnor var inte vana att länge hänge sig åt förtvivlan och tårar. där de föregående dag mött Landsökaren. Visserligen hade de förlorat allt vad de ägde. Måns Kling. Denne gav först några befallningar och tillsade Kiapes att den följande dagen invänta honom och Minquaskrigarna på samma ställe. De hade med egna händer timrat upp husen. Det fanns många ibland dem som i mer än femton år haft sitt hem i Mölndal eller Kakarikonk. junker. sade junker Knut Lilliehöök och sprang upp i sadeln. plöjt den med sina tunga träplogar. Därpå kastade han sig upp på den osadlade hästen. grågula rökpelare upp mot den klara morgonhimlen. att vi nog har att söka Solöga på annat håll. byggt palissaderna. som de själva förfärdigat. men ni skall få sanna mina ord. vinkande åt Peminacka. Runt om var allting svart och förbränt och träden stod med sina grenar kala det av hettan hopkrympta lövverket regnade som kol och sot vid varje vindpust.SOLÖGA e BOKLAGRET henne.

under vars fana mer än en av dem en gång kämpat på Tysklands jord. som sett dem födas. att de hörde till dess undersåtar. Och de samlades i kyrkan att lyssna till Guds ord. de hade ju 112 . Och de hade sökt göra det nya hemmet så likt det gamla som möjligt. Vem visste. de sjöng sina psalmer och de böjde sina huvuden i fromma böner. De arbetade idogt. de mäktiga holländarna. och de underbara historier. De lät de unga lyssna till berättelserna om det stolta land. som knöt sig likt ett nät kring guldkonungen från Norden och hans person. Dock — nu var det förbi. vad de kommande dagarna skulle bära i sitt sköte? De var en liten hop. som låg så oändligt långt borta. Men så blev de övergivna. kvinnor som skötte sina sysslor i de enkla hemmen och fostrade upp sina barn i tukt och herrans förmaning. medan dessa alltjämt i sina böner inneslöt det älskade fädernaslandet och dess älskade drottning. åtminstone för lång tid framåt.SOLÖGA e BOKLAGRET mången strid med de fientliga indianstammarna och här hade de år efter år suttit och väntat på att få höra någonting från det gamla landet. som tycktes ha glömt sina barn här i urskogen. som städse sett dem med oblida ögon. jämförda med sina grannar. dottern till den store konung. hade man behandlat dem med aktning. ärliga och gudfruktiga män. sådant de varit vana att höra det ifrån barndomen själva. Så länge svenska kronan ännu visat.

älskade konung sades har diktat en gång: ”Förfäras inte du lilla hop. När då och då modlöshet velat bemäktiga sig dem.” Och de kände sig styrkta till själen. Och de holländske kunde räknas i flera tusental. där de satt och betraktade förödelsen omkring sig. Det var någonting av alla dessa tankar. I den lilla skogsdungen. som deras stora. där Ingrid Bertilsdotter den föregående aftonen suttit med Kiapes. som seglat till dem över de stora vattnen. fick inte komma på skam. Det hövdes dock inte svenska män at hysa fruktan. De skulle få lyssna till nytt från Sverige. där de inte behövde trängas med avundsjuka grannar. och som elden skonat. låg de döda frimännen och nedanför palissaderna åt nordost syntes ännu ligga utsträckta kropparna av de skalperade 113 . då hade de tagit upp samfält den psalmen. Det hoppet skulle. inte större utefter Poutaxats långa stränder än tre eller fyra hundra själar.SOLÖGA e BOKLAGRET på många år inte hört något från det gamla hemlandet. Fast fiendernas larm och rop Från alla sidor skalla. Kärntruppen fanns dock kvar. som trängde sig på de nu hemlösa nybyggarna. Många hade tröttnat och dragit sin kos fjärran bort. En gång skulle hjälpen komma med ett stort skepp. kanske från själva hembygden.

att om Mingos är till något större antal i trakten de kunde falla på tanken att hämnas sina döda krigare. — Men varthän. som betecknade den nya dag. det var också blod. — Nattens tilldragelser syns ha omtöcknat dina tankar. Det finns 114 . vilkas skallar lyste mörkrött av blod — skalperna hade Kiapes inte glömt att ta med sig. där den stod frisk och grön. att tänka på vad som härnäst skall följa. Det var inte blott eld. när han kort efter det Peminacka och junker Knut Lilliehöök ridit bort smygande begav sig iväg för att spåra upp den bortrövade Solöga. Hörde du inte. vän Bertil. vilken nyss strålande runnit upp. ty fåglarna hade förskräckta flytt från de avbrända träden djupare in i skogen. vad junkern sade. dock utan fågelsång. Bertil Eskilsson. Måns Kling lade handen på Bertil Eskilssons skuldra och denne ryckte sig ur sina tankar. sade Landsökaren. Här kan vi inte längre förbli.SOLÖGA e BOKLAGRET Mingoindianerna. och varifrån deras kvitter inte trängde fram. att frimännen vid Vasa ärnar bege sig till Tennakong och sända sina kvinnor och barn till fru Armgard. Måns Kling? Vasa lär väl vara närmaste platsen. Hända kunde. dels därför att det intet tjänar till att gå här och smyga kring allt detta förbrända och dels därför att stället inte längre lär vara säkert. — Det är tid.

Hur många båtar har ni vid detta laget? — Det lär väl vara fem eller sex. att helt och hållet ofarlig lär färden inte bli. — Gott då torde det vara tillräckligt. att elden inte kunnat förstöra den. att inte Mingos strövar längs stränderna. . när vi så också tar med i räkningen de båda indianernas kanot.SOLÖGA e BOKLAGRET för er ingen annan utväg än att göra sammaledes. Bohaget. genmälte Bertil Eskilsson. Vad av krut och lod som till äventyrs finns må vi inte glömma att ta med oss . där har vi ammunitionen förvarad och det så djupt. lär inte ta stort rum. Det lilla av klädespersedlar och annat man hunnit föra ut ur de brinnande blockhusen och som antogs kunna bli till nå115 . Bäst är därför att vi genast för ned de döda och sårade och fördelar dem på ett par av ekorna. det kan komma att behövas i forten. Ruinerna vräktes åt sidorna och efter något arbete fick man upp ett par kaggar krut och kulor. Vi får sannerligen inte glömma bössorna. vilken bildades genom en höjning av den här smala floden. som ni räddat. som halades fram ur den lilla hamn. — Så få vi röja oss väg till min källare. Några av nybyggarna var genast redo. Det må jag säga er. vilken ju ligger kvar. Så går vi några män i varje båt med kvinnorna och barnen. . svarade Bertil Eskilsson. vilka fördes ned till ekstockarna. ty det är inte så visst.

med bindor om huvuden eller händer. ty strömmen var tillräckligt stark för att komma de flatbottnade ekorna att glida framåt med rätt god fart. såg man över skogstopparna röken lätt virvla upp från det nedbrända Kakarikonk. inte mycket olika de stråtrövare. 116 . sade han: — Jag glömde det svarta stoet. som skulle gå i spetsen av den lilla flottiljen medan Bertil Eskilsson förde den sista ekan. Just som man skulle stöta av.SOLÖGA e BOKLAGRET gon nytta bars också ned och stuvades in under tofterna och så till sist gick kvinnorna och barnen ombord. endast under tunga suckar. Så var då den sista omsorgen gjord tillfyllest och båtarna stakades ut från stranden. mest för att hålla farkosten mitt i floden. Man behövde inte ro mer än ett och annat årtag. alla sotiga och nedsmorda. innan vi beger oss av. Måns Kling tog mor Bertil ombord i kanoten. Men ännu ett gott stycke. Tyst gick färden utför Poutaxats mörka vatten. som står bundet däruppe vid träden. bladtäta grenar. Efteråt kom männen. somliga ännu blodiga. Henne måste jag lösa. skuggat av de överhängande trädens tunga. De vandrade tysta. utför backsluttningen ned till floden. till dess floden gjorde en krök. med vilka de under natten stritt.

var den holländske guvernören Peter Stuyvesant och den han talade till var borgmästaren i Nieuw Amsterdam. Guvernören gick med stora steg fram och tillbaka i den rymliga kammaren i sitt blockhus på Fort Nassau. min bäste Jan van Ilpendam. lär vi inte med säkert hopp om framgång kunnat gå de svenske till mötes. rödlätt till hyn. Den. i regeringens namn ber jag att redan nu få tacka er för vad ni uträttat. Jan Janson van Ilpendam.e SOLÖGA BOKLAGRET SJUNDE K APITLET En överläggning på Fort Nassau –J a. och kring det vackra ansiktet föll perukens välfriserade 117 . befallande drag. som yttrade dessa ord. ty de är tappra bussar. Men nu menar jag att vi inom en månad skall kunna hålla Generalstaterna tillhanda allt landet på båda sidor om Poutaxat. Han var en högrest herre med utpräglade. Utan det frikostiga understödet från borgare och råd i Nieuw Amsterdam. fastän vi sannerligen inte längre kan fördra att ha dem oss inpå näsan. där han sedan våren hade slagit sig ned för att själv övervaka dess iståndsättande och utrustning. landet är stort och det finns plats för oss alla. Och antingen skall de svenske vara tvingade att underkasta sig oss eller ock må de dra bort till andra nejder.

Jan van Ilpendam var till det yttre hans raka motsats. näsan nästan sjunken in mellan de feta kinderna. Men med flottan skall det vara oss en lätt ting att inta både Elfsborg och Kristina och därmed lär ock de svenskes makt vara bruten. ers nåd. 118 . Liten och synnerligen välfödd stod han där bugande inför guvernören. svarta knäbyxor och ljusa silkesstrumpor. att de röda männen hellre går de svenske än oss tillhanda. alldeles inpå näsan. Fötterna hade högklackade skor med stora gyllene spännen. — Väl. Nieuw Amsterdams invånare vet. svarade borgmästaren. och hans små grå ögon plirade fram genom grisgula ögonfransar. Skinnhandeln har på de senaste åren inte varit densamma som tillförene.SOLÖGA e BOKLAGRET lockar ända ned på axlarna av den mörkgröna rocken med blanka knappar. som ni säger. ty vi kan ju inte fördölja för oss. Därför torde det ock ha varit ett vanskligt företag att angripa dem endast till lands. vad de är skyldiga kronan. — Till hur många beräknar ni dem? frågade guvernören. Hans ansikte var pussigt. Han bar röd väst. och de har nogsamt förnummit obehaget av att ha medtävlare om detta landets rikedomar. då vi kunde befara att få alla de mäktiga Minquasstammarna över oss.

som lever i skogarna som stigmän? — Ja. Stigmännens anförare. ers nåd. — Förstärkningar? sade Peter Stuyvesant. Därför har de ju gjort sig till fiender med en stor del av sina egna landsmän. har för länge sedan lovat att gå till handa. men dem behöver vi inte frukta. Jag tänker det skall vara tillräckligt. lär väl hela leken vara till ända. 119 . därtill sex smärre fartyg med tillsammans fyrahundra man. ty innan de hunnit bådas upp. kvinnor och barn inberäknade. om vi går skyndsamt tillväga och inte låter de svenske invänta förstärkningar. — Tar ni med i beräkningen dessa. Därtill torde det ju inåt landet finnas ytterligare halva detta antal. så dessa uslingar begär intet bättre än att få hämnas.SOLÖGA e BOKLAGRET — Efter vad jag vet lär deras nybyggen längs Poutaxat inte räkna mer än högst trehundra själar. men på vår sida. den de kallar Långe Finn. Kan de hysa hopp om sådana? Den svenska kronan syns ju alldeles ha övergivit dem. Svenskarna är ett så ömtåligt hederligt folk. när skotten begynner smälla. — Och hur stor är den styrka ni låtit utrusta i Nieuw Amsterdam den senaste månaden? — Först är det det goda skeppet ”Vågen” med två hundra mans besättning. vilka deporterats hit för förbrytelser. De har piskat och jagat bort dem.

— Då vet jag bättre besked. De vet helt visst ingenting vare sig om våra rustningar eller den hjälp. utan att de svenske sträckte vapen. — När kan ni vara redo. Därtill var den väl bestyckad med grova kanoner. Jag hyser stor aktning för den svenske guvernören Johan Rising.SOLÖGA e BOKLAGRET Jan van Ilpendam log och plirade med sina grisögon. Jag skulle dock önska. att striden inte blev för blodig. med god besättning och flera hundra nybyggare. fosterlandsälskande hol120 . men jag har fått mina befallningar och som en god. kallad ”Merkurius”. vadan Tienhoven fick försprång. — Det är bra. sade Peter Stuyvesant. Jan van Ilpendam? — Om åtta dagar kan flottan avsegla från Nieuw Amsterdam. då vi kommer med så stor övermakt. Dock skulle galejan kunna komma snart nog och måhända blev det då en annan lek. När för en vecka sedan skeppare Adrian Tienhoven kom över med ”Örnen” från Holland visste han berätta. att dagen innan han lämnade Amsterdam löpte där in en stor svensk galeja. som ju alltid velat leva i fred med oss. Helst skulle jag ock själv ha velat ha det så. Den hade emellertid gjort något haveri i Nordsjön och måste reparera. — Och de svenske anar inte någonting? — Skulle näppeligen tro det. sade han. Därför tål det inte att töva. som väntar dem från Sverige. det är jag förvissad om.

om vi en gång skall kunna njuta glädje av allt det arbete vi uträttat i dessa trakter. Då emellertid den 121 . har vi med våra hövitsmän kommit överens att först låta indianerna begynna oroa forten och nybyggena från landsidan. Detta fort var en av de äldsta holländska befästningarna vid Delawarefloden och låg några mil längre den åt dess mynning än Elfsborg och Kristina. så länge det finns ett lod kvar inom skansarna och tills värjan faller dem ur handen. och fastän vi är många. svarade Jan van Ilpendam. För att emellertid vara så mycket säkrare. på Fort Nassau om aftonen samma dag anfallet på Kakarikonk ägt rum. Denna sammankomst mellan Peter Stuyvesant och borgmästare Jan van Ilpendam hölls. Jag känner Sven Schute på Elfsborg och den gamle Måns Kling och sprakfålen Knut Lilliehöök och många andra bussar. hade Fort Nassau så småningom blivit mindre ett fäste än ett faktori för skinnhandeln med indianerna. När den holländska kolonin började dra sig längre österut kring Nieuw Amsterdam.SOLÖGA e BOKLAGRET ländare. lär det nog komma att gå hett till. De lär nog komma att försvara sig. måste jag inrymma att oss återstår intet annat än att gå bröstgänges tillväga. Vad Kristina beträffar är detta nödvändigt. ty det är mycket starkt utåt sjön och det lär nog endast vara rödskinnen som kan ta sig fram genom morasen åt andra hållet. såsom vi redan antytt. — Att svenskarna ger sig utan strid är inte troligt.

Men rådjurssteken lär duga att bita i och ett par flaskor frontegnac skall heller inte saknas. om några sådana visade sig vidare. Nu var det vid Fort Nassau de svenska fartygen skulle tvingas att stanna. min käre borgmästare. en ljusröd dryck. lär vi ha gjort oss förtjänta av ett gudslån i kroppen. slöt guvernören samtalet efter ännu en stunds överläggning. — Och så. Jan van Ilpendam lät inte säga sig detta två gånger. Han öppnade dörren till ett angränsande rum. sade guvernören leende. Han slog sig ned och lät sig steken väl smaka. borgmästare. vad min gamla hushållskvinna satt på bordet åt oss i afton. som doftade 122 . Det lyster mig att se. där en riklig kvällsmåltid stod uppdukad. Jan van Ilpendam gnuggade händerna och riktigt slukade med blickarna den myckna maten. men ni får inte glömma att här lever jag nästan som i fält. och nu senast denna vår hade arbetena bedrivits med stor iver under Peter Stuyvesants egen ledning. I höga glas hällde värden i av vinet. Så vi griper oss väl an.SOLÖGA e BOKLAGRET svenske guvernören Johan Printz fortsatt att förstärka de svenska forten och visade sig inte vilja släppa de holländska fartygen uppåt floden. hade man också ökat besättningen på Fort Nassau och ställt i ordning dess vallar samt forslat dit kanoner. — Det är inte såsom ni är van vid i Nieuw Amsterdam.

sade guvernören. när vi hade våra strider med de röda. — Jag vet. och som jag redan sagt en gång förut — — Nå. De små ögonen begynte plira och han torkade sig om den brett leende munnen med sin feta hand. att jag inte älskar den. vi skulle sannerligen ha gått till detta värvet förr. men indianerna. När vi nu först fått de svenske spaka. Det får inte finnas annat än holländare i detta land. — Ja. fortfor Jan van Ilpendam och slog litet föraktfullt ut med handen. som ägde den. Jan van Ilpendam tömde i ett svep det stora glaset och strax därefter ännu ett och så väl av vinet som av det häftiga tuggandet antog hans kinder en ännu mera mörkröd färg. fick själva betala den med sitt blod — det var en fin handel . Det var nappatag och blodet flöt överallt. lär väl turen komma till de engelske. — Det kan jag inte uttala mig om. att ni är en god fosterlandsvän. sade han högröstat. Det är endast all denna blodsutgjutelsen. genmälte Peter Stuyvesant. ty alltför länge har vi tålt de svenskes övermod. Jag säger ärligt ifrån. Den mark som nu är vår har vi visserligen köpt. ers nåd är alltför mild av sig. hahaha! 123 . . det finns pränt och pergament på. och det hedrar er. .SOLÖGA e BOKLAGRET av tillsatta nejlikor. ers nåd. — Då skulle ers nåd ha varit med i de gamla dagarna.

En präktig kvinna. svarade guvernören. oss mången gång till stort förfång. Nu har dock turen kommit 124 . genmälte Peter Stuyvesant och såg litet skarpt på sin gäst. förstår sig. Men den kvinna jag menar är på sitt sätt så god som någon man. har jag funnit. sade guvernören. skall jag be om lov att själv gå över till Tennakong. Svenskarna har till vänner de bästa av stammarna. menar jag. — Men så får väl den ingå i allt det andra. att det i förstone hade gått annorledes till. Alla de av Mingostammen är på vår sida och de är inte få. — Där sade ni rätt. Därför har också de inhemska städse förblivit våra fiender. där jag har en liten räkning ouppgjord. — Kvinnorna bör väl stå utanför detta. Och när det skett. Vi strider mot män. — Inte alla.SOLÖGA e BOKLAGRET — Jag önskar sannerligen. — Då förmodar jag ni syftar på fru Armgard Printz. sade Jan van Ilpendam övermodigt. sade Peter Stuyvesant allvarligt. ers nåd. Fru Armgard. — Men vi skall ändå krossa dem. vilken tydligen rönt inflytande av vinet. ers nåd. — Det låter sig inte gärna göra. men stolt över hövan. — Förstår sig. — Men föga att lita på. inte mot kvinnor. Därtill är de tappra krigare. Den räkningen gäller en kvinna. ers nåd. ers nåd. syns det mig.

— Jo. Och när jag inte förfogade mig bort så fort det henne lyste. — Att du inte vet någon levande skam! skrek hon. att det gladde henne om nu. att 125 . — Jag visste inte. Tanken er. det är just vad jag har. det må jag säga. svarade Jan van Ilpendam och slog handen i bordet. Johan Printz. skrattade Peter Stuyvesant. de svenske och de holländske kunde börja idka vänligt umgänge. och det är. ers nåd. — Nå. inte om själva guvernören Peter Stuyvesant kom. så sant jag heter Jan van Ilpendam. att du packar dig i väg på stunden.SOLÖGA e BOKLAGRET till mig och jag skall förödmjuka henne. sedan hennes broder. Det har jag aldrig hört talas om. Hennes kinder började flamma och med gnistrande ögon reste hon sig. Borgmästarinna! Nej. föste hon mig på dörren med både hand och fot. rest hem till Sverige igen. skulle han få annat svar än du. Hur avlöpte det frieriet? — Hur det avlöpte? Hon mottog mig väl och undfägnade mig furstligt och sade. att ni hade något otalt med den duktiga frun på Printzhof. Tror du jag skulle vilja ens röra vid en sådan tjock gris som du. reste jag ned till henne för att erbjuda henne bli borgmästarinna i Nieuw Amsterdam. Men då skulle ni ha sett henne. När hon blivit änka efter Johan Papegoia och änkeåret var över. Det uppmuntrade mig och jag framförde mitt ärende.

gick vakt. . Jan van Ilpendam hade ingen invändning att göra. Ståtlig och grann är hon dock och väl skickad att sitta som borgmästarinna. Det var nog det bästa för er. — Så önskar jag er lycka. Nog blir hon er i alla händelser en ful fisk att fjälla.SOLÖGA e BOKLAGRET så behandla borgmästaren i Nieuw Amsterdam. alldeles som i de svenska forten. försäkrade Jan van Ilpendam högdraget och tömde ännu ett glas. — Nåja. — Åh. borgmästare. nästan skrek Jan van Ilpendam. — Men det skall bli. att det inte blev något giftermål av den gången. borgmästare. medan holländarna mera påminde om krämarsvenner. vi är inte där ännu. det skall just bli min hämnd. att de svenske såg ut som verkliga krigsbussar med kyller och hjälmar. sade Peter Stuyvesant. Men jag svor att hämnas och jag tänker så göra också. utan följde guvernören på något ostadiga ben. jag skall nog tämja henne. men jag fruktar likväl . att hon skall tvingas att gifta sig med mig. Det var dock den skillnaden. . eljest skall hon bli min slavinna. log guvernören. 126 . — Det liknar den manhaftiga fru Armgard. där det. Men vad säger ni om att gå ut och svalka pannorna något? Kvällen är het och här inne syns mig svåra kvavt. Se. De gick ut på planen innanför vallarna. Jan van Ilpendam. sade guvernören och reste sig från bordet.

Det sägs ju. Han var klädd i ett slags uniform. söm här flöt så bred. Han bar långt. betraktande det hänförande naturskådespelet. En man kom fram till guvernören. att den nästan liknade en fjärd. Det kommer att ge ett gott tillskott i skattkammaren. svarade Jan van Ilpendam och knäppte händerna över sin feta mage. både därhemma och härute. skrattade Peter Stuyvesant och klappade Jan van Ilpendam på axeln. — Ja. borgmästare. Helt visst kommer det en gång i framtiden att bli stort och mäktigt och det är vår plikt att behålla så mycket av detsamma som är möjligt åt holländska kronan. sade han. sade borgmästaren. hans kinder var koppärriga och han hade tydligen en gång fått ett värjhugg över vänstra ögat. då han åter kom ned. — Åtminstone är jag inte fattigare än när jag för tjugu år sedan kom hit ut från Amsterdam. att ni är en mäkta rik man vid detta laget. Peter Stuyvesant steg upp på en av vallarna och stod en stund tyst.SOLÖGA e BOKLAGRET Solen dalade till nedgång över skogstopparna på andra sidan Poutaxat. ty ärret låg som en tjock valk över ögonhålan. ljust helskägg. — Det tror jag inte ni underlåter. varefter såret läkts illa. — Jag kan aldrig se mig mätt på detta. Vi släpar och sliter så pass att vi har rättighet att också tänka på oss själva. som hade 127 . och så rikt. Det är ett vackert land detta.

Vi högg honom just som han ämnade bestiga en av vallarna. som kommit över med goda underrättelser från Nieuw Amsterdam. Det var kommendanten på Fort Nassau. fruktar jag. som vi tagit till fånga. — En svensk. — Nå. — Månne det var rätt gjort. Men jag kom för att anmäla. — Vem är han? Har ni sökt fråga honom ut? — Han svarar inte. och snart har ni fortet så starkt att ni kan bjuda både de svenske och de engelske spetsen. ers nåd. nästan en gosse. 128 . skrattar bara trotsigt åt oss.SOLÖGA e BOKLAGRET något sjömanslikt i snittet. att vi nyss i skogen öster om vallarna gjort en fångst. Han försvarade sig och sårade allvarsamt. som skulle föreställa ett leende. sade han. Albrecht Hudde. Albrecht Hudde drog till ett grin. en av de våra. Hudde? Ännu lever vi väl till synes på fredsfot med de svenske. — En fångst? Vad då? sporde guvernören. när det vill. min kära Hudde. ni har slutat ännu en dags arbete förmodar jag. sade Peter Stuyvesant. om så skulle vara. och ännu får väl skogarna vara allfarväg. — För mig får det smälla. Och här har vi Jan van Ilpendam. — Rätt nog. men denne är en spejare. Det är en ung man. säkerligen utsänd från Tennakong. när man i frid drar igenom dem.

men på dess motsatta sida låg den med en järnstång säkert stängda ingången till en arrestcell. Kring huvudet föll långa. Hans ansikte var finhyllt som en kvinnas och hans drag var påfallande vackra och regelbundna. Över skuldran hängde ett gult gehäng. ty den fick sitt ljus endast genom en liten glugg uppe vid taket. Han var iklädd en kostym av grå vadmal och bar ogarvade läderdamasker. hans blå ögon blickade stadigt på de tre männen. 129 . befallde Hudde. — Kom ut. blonda lockar. i vilken suttit den värja man tagit från honom. Till själva vaktsalen stod dörren öppen. — Ni får laga. utanför vilket gick vakt. och det breda läderskärpet kring midjan hade ett nu tomt pistolhölster. guvernören önskar tala vid dig. För övrigt skall jag själv gå och förhöra honom. Där sitter han säkert. Och ut i vaktrummet trädde långsamt en smärt yngling. Han kunde inte gärna vara mer än aderton år. borgmästare? De tre männen gick snett över fortets borggård till ett bastant uppfört blockhus. att intet felar honom. Följer ni med. Hudde? — I vakthuset intill förrådet.SOLÖGA e BOKLAGRET — Var har ni satt honom i förvar. Albrecht Hudde öppnade den — den var nästan mörk nu i kvällsskymningen. sade guvernören.

och du är den mannen. Ynglingen svarade inte.SOLÖGA e BOKLAGRET Peter Stuyvesant såg med välbehag på den vackre ynglingen. din spoling. Men här lär vara bäst att du har tand för tunga. är det den unge Gustav Papegoia. — Jag vet inte av. Om mina ögon inte bedrar mig. 130 . — Och varför har du smugit dig hit ned till fortet? fortfor guvernören. Jag känner gott igen isterbuken. — Ja. — Men så må jag då säga. Utan att bry sig om Jan van Ilpendams förargade utbrott. Ni gjorde bättre i att släppa mig lös. sade han. han endast ryckte på axlarna. svarade den fångne ynglingen trotsigt. guvernör. sade han. vem du är? frågade guvernören. — Den lilla korpungen kraxar. eftersom ni nu fått det att veta. att Delawares skogar allena tillhör er. som min moder en gång körde på porten. — Vill du säga mig. fru Armgards son! Då gav ynglingen till ett skratt. som stod där helt lugn med händerna på ryggen. sade Peter Stuyvesant: — Du är således fru Armgards son? — Ja. som stora korpmamma lärt honom. Jan van Ilpendam blev alldeles röd i huvudet. utbrast Jan van Ilpendam. svarade ynglingen.

Snart nog torde det visa sig. Men jag protesterar emot att bli kvarhållen. sade Peter Stuyvesant. — Har man sänt dig i spejarärenden? — Ingen vet. hör dig väl inte till. svarade ynglingen. men vallarna. — Det lär han inte få oss att tro. — Spejare finnas endast. hur ni hade det ställt på Fort Nassau.SOLÖGA e BOKLAGRET — Men man säger oss att du varit ute på spejarstig. inföll Albrecht Hudde. Här skall inte gå någon nöd på den lilla morsgrisen. när jag blir överfallen. när ofrid råder. förmodar jag. — Må nu ock skogen vara din lika mycket som vår. unge Papegoia. Han syns mig vara en förslagen yngling och i alla händelser. om han talar sanning. skulle du meddela även på andra sidan floden. kunde jag måhända visa att den morsgrisen har borst som sticker. — Om vi en gång skulle mötas med svärd i hand. Den unge Papegoia såg föraktfullt på den talande. sade han. är det nog bäst att vi behåller honom här. eller om man på något sätt kommer att spörja efter honom. eller kanske freden är slut nu? 131 . — Du har nära nog dödat en av mina män. — Och vad du fick se. — Jag försvarar mig alltid. som man överraskade dig med att söka bestiga. att jag gått åt detta hållet. — Det lyste mig att se. ers nåd. Ynglingen svarade ingenting.

— De holländske syns ha lärt sig av Mingos att ha två tungor.SOLÖGA e BOKLAGRET — Freden slut? Vad menar du? frågade Peter Stuyvesant. Jag skall tala vidare med honom i morgon. sade ynglingen. Min första tanke var nog att släppa dig. Det kan göra honom gott att vänja det till tystnad i ensamheten. nej . nästan stötte Jan van Ilpendam fram. Ni kan se till. inföll Jan van Ilpendam. svarade Gustav Papegoia. kunde ni måhända säga mig. ers nåd! Den valpen beskyller mig för att vara en tjuv! — Ni hade två av era krämare i följe. nu går det sannerligen för långt. vad man säger i vredesmod. 132 . . fortfor ynglingen. sade Peter Stuyvesant allvarligt och man får oftast ångra. Men eftersom vi råkats så här. Hudde. men de var heller inga tjuvar. Ni hör. . var min moders stora guldkedja blev av. — Han tycks mig ha oförsynt ett näbb. Jan van Ilpendam. ers nåd? — Det anstår inte en ung man att vara stortalig. det kan jag tala om för dig. . att han får en knippa gräs att ligga på och så låt honom få mat och dryck. Förtjänar inte en sådan oförsynthet att näpsas. . — Tack. — Ja du. som försvann den aftonen ni var hos henne i friarärende. — Nej . men jag tror det måhända är bäst att du någon dag får vila ut dig här först.

att lyckan står oss bi. Jan van Ilpendam var ännu ursinnig. Men vad menade ynglingen med att vi talade med två tungor? 133 . men jag känner mig kränkt i min värdighet. . sade Peter Stuyvesant. desto gladare är jag att vi äntligen kommit oss för att kväsa dessa storsnutna svenskar. Annars vet ni min mening . skrattade Peter Stuyvesant. när ni är redo. — Vi må hoppas. — Det blir således både moder och son som ni vill ta på er del. Och därför. genmälte borgmästaren. för kronans skull. jag skulle helst velat göra upp i godo. . sade han. och det må ni inte förundra er över. — Ja. borgmästare. jag ju måste medge. att strid är enda utvägen för en varaktig utvidgning av vårt område. Att tänka sig att beskylla mig för att ha stulit den styvnackade fruns halskedja! Det skall han böta för. Törhända det dock blir mer än ni kan stå ut med. går vi till verket. som slöt sig efter honom och de tre männen vandrade tillbaka ut på borggården. Det är aldrig en dag för tidigt. ers nåd. — Han skulle ha ris som en barnunge. Ju mer jag tänker på det. så sant jag heter Jan van Ilpendam. som jag redan sagt. den skälmen. ni skämtar.SOLÖGA e BOKLAGRET Den unge Papegoia visades åter in i cellen. fastän.

Här satte man över ett vad till andra sidan och nu befann man sig i trakter. Men därefter blev skogen ånyo tätare. som stod jättelikt frodig med sina mörkgröna. tills man var alldeles nere vid flodstranden. slokiga blad. där nybyggaren aldrig satt sin yxa. Och här gick ritten långsammare. Men silverräven och rådjuret och de andra skogens pälsklädda urinvånare hade så småningom dragit sig mera norr ut. varifrån junker Knut nyligen kommit. Peminacka red först och fastän här inte fanns tillstymmelse till stig. ty skogen stod inte så tät här. I forna dagar hade tydligen en förödande skogsbrand gått fram över trakten och träden hade sedan inte vidare kommit sig. bort till de ännu outforskade indianterritorierna.e SOLÖGA BOKLAGRET ÅT TON DE K A PIT L E T I Minquasindianernas läger P eminacka och junker Lilliehöök sträckte ut i trav den första timmen efter det de lämnat de rykande ruinerna av Kakarikonk. Man följde inte stigen. Här hade också kolonisterna odlat upp stora sträckor med majs och tobak. styrde 134 . en liten biflod till Minquas kil. men som under långa tider utgjort en präktig och inbringande jaktmark för honom. utan man tog av mera åt vänster. som ledde till kolonin Vasa.

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

han sin häst ständigt den bästa vägen, som om han
hade känt varje träd.
— Din stam har sina wigwams långt hädan, vän Peminacka, sporde junkern, då de ridit väl ett par timmar
utan att växla ett ord.
— Min unge broder skall inte vänta att få tjudra sin
häst till bete förrän solen dalar bakom trädtopparna.
De röda männen har ingenting emot att göra blekansiktena ett besök om sommaren och ett om vintern
för att handla med dem, men de älskar dock att leva
för sig själva. Och när indianen sålt mark och fått goda
wampums för den, bränner den honom under fötterna.
Där långt borta mot bergen finna väna dalar med saftigt
bete för hästarna och i skogarna går ännu björnarna och
vargarna, ty den röde mannens pil skrämmer dem inte
som blekansiktets eldrör. Det är där Minquas slagit upp
sina wigwams, stam för stam.
— Och de är många?
— Om de röda männen ville, skulle de kunna ställa
mot varje blekansikte lika många krigare som det finns
fingrar och tår på en människa, sade Peminacka med
stolthet.
— Och min vän tänker att han skall få sitt folk att
gräva upp tomahawken, när han kallar dem till försvar
för deras vänner?

135

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

— Peminacka behöver endast säga ett ord och krigarna
skall genast vara beredda. Peminacka är en stor hövding
och han delar makten med ingen, inte ens sin vän Ahopaneck. Därtill ha Minquaskrigarna ännu att utkräva
hämnd på blekansiktena nere vid floden österöver. De
har väntat, men de har inte glömt.
— Har de holländske gjort er orätt? frågade junker
Knut.
— Ja, det är länge sedan, genmälte indianen eftertänksamt. Min unga broder hade då ännu inte kommit över
havet och Kiapes var en liten gosse, som följde sin moder.
Blekansiktena vid Poutaxats mynning hade då en annan
hövding, som aldrig ville köpslå med de röda männen,
utan han tog ifrån dem deras land. En gång hade min
broder, den stora hövdingen Mitatsimint med en del av
stammen dragit dit ned för att hålla rådslag med honom.
Då lät han undfägna dem, men om natten lät han sina
krigare slå dem allesammans. Notike, Kiapes’ moder,
begråter ännu i sin wigwam sin makes död. Ofta har
Minquasstammarna talat om att gå ut på krigsstigen mot
de lömska mördarna, men vad kan de röda männen göra
mot de dödande eldrören? Nu har också vi blekansikten,
våra vänner, med oss, och nu skall vi inte längre tveka att
höja stridsropet. Min unga vän skall höra, hur krigarna
kommer att svara, när Peminacka talar om för dem, att
nu är hämndens stund kommen.
136

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

— Har inte Peminacka äktat sin döda broders maka,
när han tog i arv hövdingevärdigheten efter honom?
frågade junker Lilliehöök.
— Nej, svarade indianen, Mitatsimint var en mycket
stor hövding, den största som levt i det land som vattnas
av Poutaxat, och hans änkas sorg var så djup, att hon
aldrig ville tänka på en make mera. Men för Kiapes har
jag varit en fader.
De fortsatte ånyo tysta sin ritt. Junker Knut Lilliehöök
kände så pass indianernas vanor att han visste, att de
inte älskade att samtala särdeles mycket, och Peminacka
var en stor hövding, som tillvaratog sin värdighet, och
till den hörde att inte säga något i onödan. Fram mot
middagen steg de av hästarna, lät dem släcka törsten
ur en skogsrännil och beta av det saftiga gräset. Själva
hade de inte något att äta, men en dags fasta bekymrade
inte stort någon av dem.
Landet hade börjat bli mera kuperat. De red uppför
små skogshöjder och ned i dalgångar, som sträckte sig
så långt ögat kunde nå i öster och väster. I skogssnåren
skrämde de upp de skygga djuren, som här fanns i stor
myckenhet. Hjortarna ilade med långa språng ur deras
åsyn, stora gråbruna harar hoppade bort bakom skymmande stenar och ibland lufsade en klumpig björn brummande sin väg. Junkerns jaktiver började vakna, men
han hade endast pistolerna i sina hölster och det skulle
137

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

för övrigt inte tjänat någonting till att skjuta, då man inte
kunde föra villebrådet med sig. Man använde sig inte
heller mycket av eldvapen vid jakterna efter pälsdjuren,
utan man fångade dem helst med giller och snaror, när
rödskinnen inte brukade sina träffsäkra bågar.
Tiden hade skridit fram och man såg på solen, som
stod över en dalgång, att det hade lidit ganska långt mot
aftonen. Då höll Peminacka in sin häst. Han vände sig
om mot sin följeslagare, sträckte ut armen och pekade.
— Ser min vita broder röken, som virvlar upp där
borta bakom trädtopparna? frågade han. Där är det
Peminackas folk slagit sitt läger och han talade sanning,
då han sade att han skulle föra den unga krigaren dit,
när solen dalade. En hövding tar aldrig miste om vägen.
Ännu är det dock denna skogen vi ser framför oss att
rida igenom.
Vägen steg sakta uppåt till ett krön för att sedan slutta
på andra sidan, alldeles som förut under flera mil. Det
var som vågor, vilka stelnat. När de lämnat krönet, blev
skogen glesare och framför dem bredde sig åter en dalgång, vars bakgrund utgjordes av skogshöjder av sådan
storlek, att de liknade en låg bergskedja.
Och här låg indianlägret, det var här åtminstone en
del av Minquasstammarna tagit sin hemvist. Platsen
syntes också väl vald, ty den var skyddad på alla sidor
för bitande vindar och vinterns snö. Dalen liknade en
138

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

stor kittel. Junker Knut kunde emellan träden redan
skönja hyddorna, uppförda av späda trädstammar, över
vilka kastats hudar. Att lägret inte var tillfälligt, syntes
av det att runt om hyddorna var marken uppgrävd till
små jordvallar, lämnande kvar ett grunt dike för vattenavloppet under regnväder. På flera ställen brann eldar,
kring vilka man var sysselsatt med tillredning av en
måltid.
De båda ryttarna var ännu dolda bakom träden och
här levde för övrigt Minquaskrigarna i sådan fred, att de
inte behövde frukta någon fiende. De hade därför inga
vakter utsatta och ingen tycktes ha lagt märke till de annalkande, förrän Peminacka höll in sin häst och uppgav
sin stams igenkänningsrop. Då sprang indianerna upp
från eldarna och bland träden, där de suttit nedhukade
och rökt sina pipor. Allas huvuden vändes åt det håll, varifrån ropet kommit. Men Peminacka hade redan börjat
rida utför skogssluttningen, så att hans höga gestalt nu
var fullt synlig liksom också junker Knuts. Och krigarna
stod väntande — de hade ju alla känt igen den gamle
hövdingen, Minquasstammarnas främste.
Då han kommit mitt ibland dem nästan, steg han av
hästen, som en kvinna genast tog hand om. Krigarna
stod med armarna korslagda över bröstet och böjde
huvudet till hälsning, vilken hövdingen besvarade på
samma sätt.
139

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

— Peminacka hälsar er alla, sade han långsamt. Han
känner sig glad att åter befinna sig bland sitt folks krigare och han för till dem en god vän, en stor krigare av
de blekansiktenas stam, som bor mot solnedgången på
Poutaxats stränder, folket från snölandet långt i norr.
Någon av de unga krigarna får lämna honom en bädd i
sin wigwam, till dess han drar sina färde.
Nu kom en kvinna fram till hövdingen. Hon var inte
längre ung, ty hennes ansikte var fårat och det utslagna,
korpsvarta håret hade begynt gråna kring tinningarna.
Hon var klädd i ett skynke av mörkbrunt tyg, som hölls
samman om livet med en läderrem, armar och bröst var
bara. I öronen hade hon stora ringar med vidhängande
snäckor och kring armlederna prydnader av flera rader
smärre musslor. Det var Notike, den store Mitatsimints
änka, vilken näst hövdingen åtnjöt hela Minquasfolkets
vördnad.
— Min broder hövdingen kommer allena, sade hon.
Jag väntade, att Kiapes skulle följa tillbaka i dina spår,
liksom när han drog bort. Har du lämnat honom bland
blekansiktena hos den store hövdingen vid floden?
— Min broders maka vet, att när Peminacka inte fört
hennes son hem igen, så har han haft sina skäl till det,
svarade indianen. Notike är dock inte den kvinna, som
missunnar sitt eget kött och blod att förvärva krigarens
ära.
140

som kunnat uppfatta hövdingens ord. Indianerna skingrade sig ånyo. tre hundra krigare. — Kiapes’ mockasiner trampar krigsstigen. tapper krigare. kom nu närmare och man kunde se att hövdingens antydan väckt deras nyfikenhet. Kiapes är en ung. Men det var första gången han sett en stor 141 . vilken de inte kunnat behärska. sedan solen dalade i går afton. De vände på huvudet och meddelade de bakomstående vad de hört — det fanns i lägret väl ett par. som Notike kan vara stolt över.SOLÖGA e BOKLAGRET Indianerna. och han för med sig två Mingoskalper vid gördeln. — Peminacka och hans unga vän har intet förtärt. Med spänning väntade de alla att få höra mera. jag gjorde inte min broder förebråelser. som hållit sig på vördnadsfullt avstånd under det korta samtalet. genmälte Notike. Man såg hur indianerna bemödade sig om att lägga band på sig. sade Peminacka. Junker Knut Lilliehöök stod kvar och betraktade skaran omkring sig och lägret. Det var blott en moders fråga efter sin son. fortfor Peminacka. — Nej. Jag ser måltiden tillredd och vill först sitta ned vid elden med hövdingarna. Sedan skall jag tala. Han hade ju umgåtts med indianerna hela den tid han vistats i kolonierna och han förstod och talade hjälpligt deras språk. Det var endast de närmaste.

De var alla resliga och smidiga till gestalten. som de slogs om. gick en hjord av hästar på bete.SOLÖGA e BOKLAGRET stam samlad. men vid hövdingens ankomst hade de tystnat och dragit sig undan — vördnaden för stammens furste var redan inplantad hos dem. Måltiden började överallt. vilka nu slog sig ned vid samma eld som den gamle Peminacka. sysslande med hushållsbestyren. som osade bränt. Inne bland träden sprang nakna barn i flockar och lekte — de hade först rasat inne på själva lagerplatsen. deras hår hängde långt och ovan höfterna hade de ingenting på de rödbruna. stannade och såg på. Peminacka vände sig om och vinkade åt junker Knut. där en glest skogkrönt bergvägg reste sig. Ett rätt stort antal eldar brann och i en saxställning över dem hängde stora lerkrukor eller rostades ett duktigt stycke kött. dock utan att yttra ett ord eller skrik. — Min vän skall ta sin måltid bland de unga krigarna. sade han. Då och då kastade en av männen eller kvinnorna ett stycke kött åt dem. Det var medelålders eller unga män de flesta. Röken steg gråvit upp mellan träden. Barnen kom fram. Längst borta i dalen. glänsande kropparna. Ur de stora krukorna åts med 142 . Han såg också ett mindre antal mera till åren komna män. Hövdingarna skall vara allena för att tänka och rådslå. Vid eldarna låg kvinnorna på knä.

vilka glupande kastade sig över vad de äldre lämnat. Alla krigarna sprang ögonblickligen upp och gick bort till hövdingarna. De lämnade junker Knut Lilliehöök 143 . steg upp för att slå sig ned i en grupp på något avstånd. kring vilka de stående slöt en krets. Slutligen syntes alla krigarna mätta. Hövdingarnas krets reste sig och vandrade långsamt ett stycke bort från lägret. Nu var det barnens tur. vågade de inte öppna sin mun till annat än att låta maten försvinna bak vita tänder. när de skulle få höra mera om sina fiender Mingos och Kiapes’ två skalper. vände knappast på huvudet. som nu odelat fick tillhöra kvinnorna och barnen. Mödrarna ruskade dock duktigt om en eller annan särskilt framfusig vildbasare. Orörliga satt de nedhukade med uppdragna knän. när de äldre talat ut sinsemellan. Plötsligt utstötte den gamle Peminacka ett kort. visande att de med otålighet bidade stunden. som ville ta för sig för mycket på de andras bekostnad. Stammens övriga manliga medlemmar blev sittande i väntan på att bli kallade till rådslag. Den lyste dock ännu igenom de översta grenarna och ett svagt gyllne skimmer låg över den vida dalgången. Men deras mörka ögon spelade. Solen hade sjunkit bakom trädtopparna. under tystnad steg röken från deras pipor. Men så länge hövdingarna satt kvar. skrockande rop. De yttrade ingenting till varandra.SOLÖGA e BOKLAGRET breda pinnar ett slags gröt.

så har ock våra vänner blekansiktena från snön sina. att blekansiktena från det snöiga landet från första stunden behandlat de röde männen som vänner. som är gamla nog. som de röda männen hade behov av. såg sig omkring och började tala. utan de har för goda. Vi har svurit att hämnas. — Krigare av Minquas’ urgamla folk. De är vänner till Mingos och de har handlat mot oss helst med svek och list. men vi har bidat. Men liksom Minquas. sköna wanpums. Därför måste vänskapen vara stor mellan dem och oss. som smilande vänder sig om och lyfter tomahawken. vet det. vi har gästat deras stora wigwams och vi har blivit väl undfägnade. för tyg och andra saker. Ännu minns ni vilket öde de beredde min saknade broder Mitatsimint och en hel skara av våra tappra bröder. Efter en kort stunds tystnad reste sig Peminacka. korsade armarna över bröstet. de andra har hört det. jag har slagit råd med era hövdingar och vi har kommit överens. sade han.SOLÖGA e BOKLAGRET en plats i första ledet. tills de yngste av våra krigare skulle 144 . köpt det land de nu bebor. Han handlar inte som den fege och tvetungade Mingon. så länge Poutaxats vatten flutit genom skogarna och dälderna. haft Mingos till sina fiender. De har inte jagat dem med eldrör från deras jaktmarker. De av er. De har aldrig övat svek mot Minquas. En Minquas har alltid varit fast i vänskap och oförsonlig i hat.

Här gjorde Peminacka en kort skildring av händelserna föregående natt vid Kakarikonk och slutade: 145 . som nu endast ryker som bränderna efter en lägereld. att Minquasstammarna. Hövdingarna har beslutat. Mingos befinner sig redan på krigsstigen. behövs de röda männen för att möta dem. De sittande hövdingarna uppgav samfällt ett skriande för att tillkännage sin anslutning till den äldste hövdingens ord. som kom kvinnorna i lägret att stanna lyssnande. Nu är stunden inne att kräva hämnd både på Mingos och deras lömska vänner. har de andra långt större förråd av dem. vad det betydde. ty de visste. och om de också kan ta elden och de dödsbringande loden till sin hjälp.SOLÖGA e BOKLAGRET växa sig starka nog att svinga tomahawken. som stulit landet de bebor nedåt det stora vattnet på andra sidan Poutaxat och längre bortåt dälderna. måla sina ansikten i stridens färger och skynda sina vänner till hjälp. När så de feghjärtade Mingos går med dem. och krigarna i gemen besvarade detta med ett ännu mera genomträngande rop. Men när det åter blivit tyst. de har bränt upp Kakarikonk. fortfor Peminacka: — Våra vänner väntar att bli överfallna av sin starkare fiende. både den som slagit upp sina wigwams här samt Rankokas och Minnesinks skall gräva upp stridsyxan.

Han skall sända hem den flock. ty Mitatsimints son är en god spanare. Det skall bli skalper nog åt alla för att pryda varje dörr i Minquasfolkets wigwams. kunde inte ens det indianska lugnet hålla stånd. Gentemot utsikten att efter årslångt lugn. vars öga ser varje bruten kvist. de andra följer de hövdingar jag utväljer till Hopokahacking. Men de.SOLÖGA e BOKLAGRET — Mingos förde med sig den unga flickan som Kiapes kallar Solöga. som stal bort den unga flickan. De unga männen talade lågmält med varandra och armarna svängdes. En del måste stanna kvar för att försvara kvinnorna och barnen i våra wigwams. där en Mingo gått fram och vars näsa kan lukta spåren av fiendens mockasin eller hans hästs hovar. om våra fiender skulle komma hitåt. skall vi möta honom. Striden slutas inte under många dagar. vilka av stammen. Han har inte kunnat gå miste. Lotten skall avgöra. En del av oss skall gå med Kiapes för att strida med de rövare. som blir hemma. som skall dra ut först. och de andra skall skynda bort i deras ställe. efter de ofarliga jakterna i de stora skogarna. få svänga stridsyxan över fiendens huvud. Nu hade det blivit liv och rörelse bland krigarskaran. Dock går inte alla. som om de redan riktade 146 . skall inte fälla modet. som tagit de flesta skalperna. och Peminacka ämnar inte glömma någon av de unga krigarna. Kiapes har gått på deras spår och när vi skyndat nedåt floden.

De svarta är för dem som drar bort. först de äldre. visades varken glädje eller miss- 147 . som vandrat bort till de sälla jaktmarkerna. de vita för dem som stannar hos kvinnorna och barnen. ser ned på vårt förehavande. att omkring två tredjedelar hade dragit svarta lotter. när ödet avgjort för en och var. Och nu. som bars av två kvinnor. som fortfarande bibehöll sin värdighet orubbad. vilka tysta satte ned den framför Peminacka. där han försvann in i en av hyddorna. Peminacka. Krigarna kan börja vandringen. I korgen här ligger stammens vampums. Men nu delade man sig i två grupper. Handen grep ned i korgen. vita och svarta. Efter en stund kom han tillbaka med en vidjekorg. En av hövdingarna steg upp och gick bort mot lägret. varpå de avlägsnade sig. och när lottdragningen var slut. låtsade inte om oväsendet. den som dragit sin lott kastade en snabb blick på vad han fått och gick vidare.SOLÖGA e BOKLAGRET tomahawken och det höjdes liksom på prov helt sakta stammens gälla stridsrop. visade det sig. så de yngre. och varje krigare tar under klädet sin vampum. Hövdingarna hade tagit plats på ena sidan korgen och männen kom fram en och en åt gången. Med detta kläde täcker jag över korgen. Den gamle hövdingen tog åter till orda: — Den stora anden och våra förfäder. De hör våra ord och förnimmer våra tankar.

går även dessas väg till det stora fortet vid Poutaxat. men när det ljusnar i öster över höjderna. Trots den tydliga upphetsningen över vad som förestod. Junker Knut Lilliehöök följde efter. går till fots längs floden och bryter upp om aftonen. Min kvinna sover utanför att inte störa sin gäst. ty de är aldrig tvehågsna som kvinnor.SOLÖGA e BOKLAGRET nöje. Det talades viskande och man drog sig in i hyddorna. Krigarskaran drog sig skyndsamt över till lägret. som jag ämnar utvälja att förena sig med Kiapes. — När solen går upp. vet Minquaskrigarna bäst själva vad de skall göra. När sedan den unga flickan är återfunnen. ty för dem hastar inte tiden så. Ånyo gick man tillsammans för att lyssna till vad den gamle Peminacka kunde ha att ytterligare säga. Junker Knut kände så pass indianernas sedvänjor att han inte gjorde någon invändning mot att han skulle köra på dörren den unga krigarens hustru. Spejare går före och om stridsropen därnere redan skulle ha höjts. De andra. Nu faller natten på. En var må stärka sig med sömn. ty Minquaskrigarna får inte misslyckas. beger sig de. utan en ung indian kom fram till honom: — Min vita broder har en bädd i min wigwam. iväg till häst. glömde man inte gästfrihetens lagar. Peminacka har talat. Han tackade 148 . sade han. fångar krigarna in sina hästar och är redo att följa hövdingen. som följer hövdingarna till Hopokahacking. där kvinnorna kom emot dem.

Och inte vilar krigarna natten innan de går på krigsstigen. Må solen gå upp röd som i de dagar jag var ung. att Minquaskrigarna inte längre som kvinnor behöver sitta kring eldarna. — Om Mingos hörde detta. Hövdingarna hade stannat kvar på rådplägningsplatsen. tills dess Notike kom emot dem från sin hydda. kastade huvudet bakåt och svängde med armarna. som hans värd erbjudit honom. utan skall gå ut på krigsstigen. sade hon. Hon utstötte ett gällt skri. sade hon stolt. då de tystnade och med böjda huvuden väntade på vad hon hade att säga. att det inte längre finns en Mingo på Poutaxats stränder.SOLÖGA e BOKLAGRET således. så att det gav tusenfalt eko mot skogshöjderna. Att gillra skogens smådjur eller spänna bågen mot vargen är ingenting mot att strida med män. Min broder Pemi149 . Stridsropet besvarades genast ur hundratals strupar. rökande den pipa. Vi skall vänta er här och tänka på er och reda till glädjefest. skulle deras hjärtan klappa av skräck. Det finns inte vackrare ljud än Minquasstammens stridsrop. — Det fröjdar mig i mitt hjärta. Jag hör redan i luften stridsropet ljuda som förr en gång. då krigarna varje sommar prydde sina wigwams med skalper. De samtalade fortfarande lågmält. men blev ännu en stund sittande utanför. till dess att Mitatsimints folk kommer åter och kan säga.

vad sed och skick är. när de virvlade omkring bland de sjungande. — Må det bli som min syster Notike det vill. som ackompanjerades med slag på tamburiner. började kvinnorna ett slags ringdans kring detsamma. Våra unga krigare har vilat länge nog.SOLÖGA e BOKLAGRET nacka vet detta. som de svängde över huvudet. må de förnöja sina sinnen som de själva vill. Se. att han glömt ett ögonblick. kvinnorna drar redan ihop till glädjeelden och de skall dansa och förlusta krigarna. kom tillbaka med tomahawkerna. Lågorna färgade skymningen blekröd och i det ständigt flämtande skenet syntes gestalterna fantastiska. En efter en rusade de in i hyddorna. Och de hoppade och dansade och de som skulle bege sig av på morgonen. allt under det de med strupljud sjöng ett slags entonig sång. mest skärande ljöd 150 . allt under det de uppgav det ena tjutet efter det andra. Men sången blev så småningom vildare. Hon kan ha rätt. Och vildast dansade den gamle Notike. I början stod krigarna och såg på. så att de drar glada och med lätta hjärtan mot fienden. Nu tändes ett flammande bål mitt i lägret och hela stammen samlades kring detsamma. dansande kvinnorna. hade redan anlagt krigsmålningen. svarta håret vajade fjäderprydnaderna. så att deras ansikten glänste röda och vita. Från det långa. men han har vandrat så länge bland blekansiktena. dansen elit livligare och då drogs de med. När bålet riktigt tagit fart.

Men om det i stället var så. Junker Knut Lilliehöök hade som de andra föredragit att söka sin vila ute på marken. brunröda överkropp snart badade i svett. Allt hade blivit tyst. som Måns Kling sagt. som hon allmänt kallades i kolonin med det namn den unge Kiapes på sitt bildrika språk givit henne. Då hade krigarna kastat sig ned på marken. De satte sig flämtande. där de sist dansat.SOLÖGA e BOKLAGRET hennes sång. Han hade lagt sig ned på en mjuk tuva under ett stort träd. på Solöga. att stigmannen. Hon höll sig så nära elden. Till sist sjönk hon utmattad ned på marken och även de andra kvinnorna började tröttna. vilkas nedhängande snäckor skramlade mot varandra. till dess sömnen tog dem. Han kände ängslan. Det var som om hon plötsligt blivit fattad av vansinne. men ur deras strupar gurglade allt fortfarande ljuden. Han låg och tänkte på Ingrid Bertilsdotter. att hennes bara. och krigarna fortsatte med dansen. Var befann hon sig i natt? Inte fruktade han så mycket. Men sömnen skyndade inte att infinna sig. så länge bålet ännu brann något så när. så att skogens konturer flöt ihop med natten. var som helst. att den ärkeskurken Långe Finn hade varit 151 . om det nu verkligen varit Mingos. som höll henne fången. Men hon stannade inte. och de låg med stridsyxan fast sluten i handen. Av bålet glodde ännu endast en kolhög som en mängd lysande ögon. Mörkret hade fallit på. fingrarna dunkade mot de doft skrällande tamburinerna.

SOLÖGA e BOKLAGRET rövaren. att Solöga var en modig flicka och att man inte skulle lyckas tillfoga henne någon skada åtminstone i första taget. Men ändå . 152 . Det var någon av hövdingarna som i natten satt och nynnade en av indianernas vemodiga sånger. Varför hade han inte varit på Kakarikonk. då kunde han ha skäl till sin fruktan. om det snart ville bli morgon. så att man kunde få skynda till hennes undsättning. hörde han ett underligt ljud som av klagan. då anfallet skedde! Han skulle inte ha lämnat henne ur sikte. Han lyssnade. Men han visste. . . När sömnen till sist slöt hans ögon.

att de ledde i riktning mot samma plats. där de gyllene strålarna lekte genom de sakta susande grenarna. och stegen var snabba. in bland träden. 153 . ty ännu behövde han inte söka stigen — spåren av Mingoindianernas hästar var tydliga nog. Försiktigheten i hans natur kom honom att ju djupare han trängde in i skogen. Han gick lätt framåtböjd med sin båge i vänstra handen.e SOLÖGA BOKLAGRET NIONDE KAPITLET Bland stigmännen L ättfotad gick Kiapes sin väg fram i den soliga morgonen. träffat på den lilla truppen av fiender. där han föregående dag under färden uppför Minquas kil. Vägen gick visserligen i många slingringar. där träden stod minst tätt — Kiapes uppfattade detta genast med sin blick. Då och då stannade han och såg sig omkring och lyssnade. hade hans egen gång varit snabb och lidande. men naturligtvis hade man varit tvungen att söka sig fram. även för ett mindre vant öga än den unga indianens. De flyende kunde säkert inte färdas alltför fort och fastän de hade gott försprång och var till häst. huka sig ned. även där spåren inte var allt för tydliga i den mjuka mossan. så att han kunde gå framåt. Han såg också. så att han hade ett slags betäckning av buskväxter och späda träd.

innan han kunde träffa Peminacka på det överenskomna stället. där måste också Solöga vara. vilka av dem han skulle följa för att komma i närheten av dem som hade Solöga med sig. Det gällde nu att undersöka. men ingen hade tydligen stigit av medan hästarna drack ur bäcken. och inte allt för gräsrika marken kring bäcken upptäckt. skulle han inte ha tillåtit sig en minuts rast. att solen skulle gå ned måhända ännu en afton. och han åt några bitar av det torkade köttet han hade förvarat i läderväskan på ryggen. marken framför såväl som skogen runt om. Han granskade noga träden och 154 . med vilka han sedan kunde gå att kämpa om Solöga. ur vilken han släckte sin törst. i det en del gick mera norr på. Kiapes böjde sig djupt ned och undersökte spåren mycket noga åt båda hållen. utan han gick som spejare och han visste. han hade väntat att någonstans finna avtrycket av en sko sådan som blekansiktena använde. hövdingen och de utvalda bland stammen. Han hade för en stund satt sig ned under ett träd. Vilken väg hade Långe Finn gått? Där han fanns. att spåren delade sig. medan andra fortsatte österut. Om han haft ett följe av sin stams krigare med sig. Men nu var han inte ute för att strida. Det var med avsikt han stannat här.SOLÖGA e BOKLAGRET och hans ögon vilade inte en sekund på något bestämt föremål — hans blick fångade allt. ty hans öga hade just i den fuktiga. där en liten rännil flöt förbi.

e SOLÖGA BOKLAGRET de här och där avbrutna kvistarna utan att komma till något resultat. som blivit efter eller skilt sig från sina kamrater. som låg under en taggig buske. att han i det ögonblick han minst väntade kunde stå öga mot öga mot en fiende. vänder vi för en stund åter till Solöga och vad som hände henne den ödesdigra morgonen. som alldeles tydligt slitits ur Solögas kjol under ritten. 155 . Stegen var smygande elastiska och han hade nu tomahawken i högra handen. så raskt försiktigheten tilllät. Då var all tvekan borta. då Kakarikonk lades i aska. knappast större än en tumnagel. spåren som gick nordost över. ty det kunde ju hända. men instinkten och hans skarpa iakttagelseförmåga ledde honom dock alltid åter rätt till slut — han trodde sig till och med kunna räkna ut. Det var en liten mörkblå tyglapp. när han gav akt på det nedtrampade gräsets läge i spåren. hur långt försprång de förföljda kunde ha. Denna väg alltså hade hon förts och nu följde han åter. förrän hans vakna blick slutligen fångade ett föremål. svala skogen. * * * Medan sålunda den unga Kiapes smyger sig framåt genom den höga. Ibland tappade han bort dem och fick söka länge kanske.

satt hon redan. Men länge dröjde det inte. Men han böjde sig undan och grinade bistert mot henne. på hästryggen framför en indian. Hon vred sig om i indianens fasta grepp och riktade sin knutna näve mot hans ansikte — det var hennes första impuls. Gång på gång hade hon skyndat ut för att iaktta hur striden avlöpte. att det var en jättestor indian. Hennes ångestskri kvävdes genom att en stor hand tungt lades över hennes mun. hade Singvri fattat henne om livet. Hon ämnade inte låta bortföra sig utan att göra motstånd. där han handlöst kastat henne över. såg hon en mörk skugga plötsligt glida fram och innan hon ännu hunnit sansa. På avstånd hade hon sett kampen med indianerna och hade avlägsnat sig ett gott stycke från blockhuset inåt palissaden. Allt hade varit ett ögonblicks verk. eller rättare låg. som vi sett. lyft upp henne som om hon varit ett barn och med ett par språng rusat till palissaden. Då. inte kunnat hålla sig stilla inne i den lilla kyrkan tillsammans med de övriga kvinnorna. Hon kunde inte få ett ljud över sina läppar och när hon äntligen kunde upphäva ett rop. förrän hon återfick eftertanke och självbehärskning. just som hon vände för att gå tillbaka igen. som lågorna redan fattat i. Hennes sista blick föll på det gamla hemmet.SOLÖGA e BOKLAGRET Hon hade. som galopperade bort in i skogen. Och hon 156 . fasan över det oväntade anfallet hade helt och hållet förlamat henne.

som inte var någon annan än just Singvri: — Du kan gärna sätta mig ordentligt på hästen. men som hon kände sig säker om var upphovet till överfallet på nybygget och hennes tillfångatagande. När ritten fortgått omkring en timmes tid. — Den vita flickan är klok. sade indianen. måste det ske genom list och kallblodighet. Om hon till sist skulle kunna rädda sig. åtminstone för ögonblicket. någon som hon inte såg här. att de var Mingos. så att hon hyste ingen fruktan för dem i och för sig. 157 . Jag skall inte hålla henne fången. hon kan ändå inte komma undan.SOLÖGA e BOKLAGRET såg. men det var någon annan hon var rädd for. att göra motstånd eller försöka tala till den som höll henne fången. det var hon viss om. Hon visste. Indianen lossade något på det fasta greppet om hennes midja. hon visste också att det inte skulle tjäna någonting till. att hennes rövare inte var ensam. Ingrid hade ända sedan hon var ett litet barn varit i beröring med indianer. Inte ens en Mingo skulle göra henne något ont. det fanns ingen annan utväg än att hålla god min i elakt spel. vände Ingrid på huvudet och sade till indianen. hon reste på sig och kastade ena benet över hästens nedböjda hals så att hon kom grensle framför ryttaren. det var ett helt litet följe av rödskinn. jag tänker inte fly. som galopperade framåt skogsstigen.

Ingrid hade god tid att tänka. sade indianen. 158 . skulle du blygas över vad du nu gjort. sedan skrämseln gått över. — Nej. och när skulle hon återse dem? Ty det tvivlade hon inte ett ögonblick på. och Ingrid begrep att hon inte hade annat val än att lyda. att hon skulle på något sätt lyckas komma ur fångenskapen.SOLÖGA e BOKLAGRET — Det behöver du inte säga mig. den goda. Man skulle inte lämna henne utan att söka spåra upp henne. svarade Ingrid. En indian som strider mot kvinnor. som var så van vid skogarna och kände varje vrå av dem. Men nu skall hon hålla sin tunga i styr. Men om en Mingo kunde känna någon skam. Hon tänkte på det skövlade hemmet. det förstår jag nog. har han stannat kvar för att plundra ut Kakarikonk? — Den vita flickan är stolt och näsvis. att hennes vandringar i skogen med kolonisterna på jaktstigen inte gått åt detta håll. Hade far blivit sårad under striden eller kanske dödad? Var befann de sig nu. Hon kände det i alla fall gott att ha fått genom så många ord lätta litet på den vrede som grep henne nu. Den gick åt trakter som hon inte kände till — av solens ställning slöt hon. sade Singvri kort. tappra Kiapes. på far och mor. Måns Kling. — Jag talar inte. annars binder vi till hennes mun. och Kiapes. Du vågar inte för Långe Finn! Säg. trodde hon. ty ritten varade under många timmar.

hennes blickar såg sig omkring för att om möjligt skaffa någon aning om vart det bar. Nu. i vilkas händer hon än fallit. men han bjuder den vita flickan vad han har. Hon skulle bara vara klok och vaksam.SOLÖGA e BOKLAGRET de skulle inte ge sig någon ro. Hon var ett naturbarn. som blekansiktena. förrän de befriat henne. Singvri gjorde ett tecken åt Ingrid att göra detsamma — det var inte någon fara. Hon fick ett stycke torkat kött och åt med god aptit. jag är svåra hungrig. — Ja. 159 . — Mingos har inte samma mat. ett skogens och flodens barn. hit med det bara. När solen befann sig nära nog på middagshöjd. och inte för ett ögonblick sjönk modet och hoppet hos henne. sade indianen. hennes hjärna arbetade klart. Det hade gjort henne stark och frisk. hon hade uppfostrats så mycket i frihet som var möjligt. Ingrid Bertilsdotter var ingen bortklemad fröken. fastän hon befann sig i fiendehand och ändå ytterst kunde frukta sitt öde. grät hon inte och klagade. skulle nog allt gå bra. svarade Ingrid. med skärpt syn och hörsel och ett sinne mottagligt för varje impuls. Nej. fast far och mor och alla hon hade kära var långt borta kring ett skövlat hem. att hon skulle kunna bege sig bort. bringat henne att kunna tänka självständigt. stannade indiantruppen och steg av hästarna.

som de bäst kunde.SOLÖGA e BOKLAGRET — Vart tänker ni föra mig? försökte hon med en fråga. granskande blick. De kom från ett håll som Ingrid antog ligga sydligare än det. Hon hade sträckt ut sig i gräset. obekymrad om indianerna. och därför började hon ana. Nu reste hon sig och stod lutad mot en trädstam med händerna på ryggen. Långe Finn gick fram mot Ingrid. Bland träden skymtade män till häst. Att de ämnade stanna här. när Långe Finn och stigmännen hoppade av sina hästar. som en gång varit människor. 160 . vilka de kunde vara. och händer och ansikten var blodiga och svarta. Länge behövde hon heller inte vänta. Måltiden var redan över. kunde Ingrid dock inte tro. Ingrid tänkte att själva indianerna såg ut som änglar mot dessa fredlösa vilddjur. Ingrid gav dem en hastig. ty de flesta av dem var sårade och ombundna. allt medan deras starka käkar långsamt tuggade födan. som mötte honom med en föraktfull blick. Inte hade de kommit från leken vid Kakarikonk utan skavank. varifrån hon själv kommit med indianerna. Och hon kände sig rätt säker om. att man gjort rast för att invänta några. men indianerna gjorde dock ingen min av att stiga till häst. De övriga satt runt om nedhukade och lät sina blickar vila på den unga flickan. men indianen låtsade inte höra henne.

sade han. . Men en adelsman låter inte hundsfottera sig av en bondlurk. om du band händerna. — Jaså. att han pekade åt flera håll. skön Ingrid förstår detta ändå. Jag vet att jag intet kan göra för att nu undslippa dig. svarade Ingrid och visade fram sina händer. — Nej. är de lösa och om du kommer närmare.SOLÖGA e BOKLAGRET — Det var rätt. Singvri. sade Långe Finn med en försmädlig bugning för Ingrid. men . Stigmännen hade kastat sig ned i gräset. Det hade varit gott om hon och Bertil Eskilsson begripit detta förut. — Värdigas den sköna fröken ta plats på min häst. ty merendels företog de sina strövtåg till fots. vars dotter han hedrar med sitt frieri. 161 . Annars tänker jag att hon klösts som en vildkatt. skrattade banditen. — Där tog du fel. Till sist tycktes de ha kommit överens om något. att du bakbundit henne. Då kunde jag nog inte låta vara att klösa eller bitas. lär nu nog märka att det finns naglar på dem. Ingrid såg. svarade hon. så hade måhända inte detta inträffat. Långe Finn. Långe Finn sparkade emellertid upp dem igen och man redde sig till uppbrott. Som du ser. hon värdigas det visst inte. . tydligen trötta av att så länge ha suttit på hästryggen. Långe Finn skrattade och började lågmält samtala med Singvri och Pinnan.

som redan stod och väntade. Långe Finn gick tätt inpå henne. om jag ock själv hade anat det förut. sade han med ett leende. min flicka. Men nu till häst.SOLÖGA e BOKLAGRET — Det må jag säga. och hon satte ut båda händerna mot honom. gäckades Ingrid. Men vad den äran angår som du tillämnade mig. att inte lämnar du mig i okunnighet om varför du handlat som en skurk. Ingrid svarade honom varken med ord eller blick. — Du lär väl bli spak en gång. när riddaren på gammaldags manér fört bort sin tillbedda på sadelknappen. vände han sig till Singvri. Tvi. som tydligen fann det rådligast att inte i onödan reta Ingrid med sin omedelbara närhet. — Stortalighet båtar inte längre stolts jungfrun. — Rör mig inte. skulle jag låta ge dig en bastonad för din uppstudsighet. så feg är du. Den unga flickan lade märke 162 . Hon gick bort till indianens häst. sade hon hotande. så var det en skymf. Om jag inte älskade dig så svåra. fattade i dess man och svingade sig upp. det vill jag nu låta dig veta fullt ut. jag spottar åt en sådan riddare som du och ditt sköldemärke därtill. — Du. Några av stigmännen utgjorde nu förtruppen och bland dem red också Långe Finn. att du inte vågade bli kvinnorövare själv utan sände dina röda hantlangare.

Hon väcktes ur dessa tankar genom det högröstade samtal. Det blev oss sannerligen en dyr historia. De red ytterligare ett par timmar. där de tjudrades och lämnades åt sig själva och så samlades stigmännen framför grottan.SOLÖGA e BOKLAGRET till att vägen började stiga uppför. Trakten tycktes henne vild och otillgänglig. steg åtminstone aningen av en ängslan upp inom henne. och ingenting att föra med hem från nybygget. — Ja. som fördes mellan Långe Finn och stigmännen. då de slutligen stannade på den plats. Hästarna leddes bort in i skogen. där de hade sin grottlika bostad. men aldrig skulle de förmå att fläcka hennes heder. hon var beredd att kämpa för sitt liv och sin heder. där vi en gång först gjort bekantskap med stigmännen. sade en av dem. just passande för ett sådant band skurkar. Och när det nu började skymma i den täta skogen. 163 . Ingrid hade på ett tecken av Singvri tagit plats bland indianerna på något avstånd. så du får allt. men Peter Rambo var dock den vi litade till och han fick stanna kvar därborta. visserligen har du sagt dig vara vår anförare. Livet kunde dessa uslingar ju ta ifrån henne. som dessa förlupna tjuvar och dråpare var. Hon såg sig om. Vilket öde hade den uslingen Långe Finn i beredskap åt henne? Ämnade han göra processen kort måhända? Nåväl.

men . . och vi har så svåra litet av de sorterna därinne. och om ni det vill. vad jag lovat er från de holländske. fortfor den andre. inte lär du väl tänka låta tösen stanna här? Så mycket du vet. — Håll du din otäcka mun. det kunde gå galet. avbröt Långe Finn. som om ingenting hänt. Ni får plundra Tennakong bäst ni gitter och när så Peter Stuyvesant kommit till all makten är det. och ni skall inte komma till korta härefter heller. Kom ihåg. sade Långe Finn. den djärvaste stigmannen i dessa skogar. du fick jäntan som du ville och sedan kanhända du tänker ge oss håken. Men hör du. Flickan stannar här. . Det lär väl knappast förslå att dricka ett ärligt gravöl över Peter Rambo. Allt detta lär väl vara nog betalt för detta lilla strövtåget. Och nu är jag hungrig och vill ha något i mig. — Ni har inte haft ont av förr att lita på mig. med vad som nu retar mig är att vi därborta intet kunde få för våra törstiga strupar. Ingrid hade hört varje ord som yttrades. — Det kan väl vara som du säger.SOLÖGA e BOKLAGRET — Du skall vara lugn. Han försvann in i grottan med några av stigmännen. får ni ta även de svenskes jord och ägodelar. var jag skall gömma henne. så länge jag själv dröjer hos er. Dessa nidingar 164 . som ju var en lek. — Ja. snäste Långe Finn förtretad. Långe Finn. Sedan vet jag nog. det säger du det.

ur vilken de sedan samfält slevade i sig. Där hämtades kött och mjöl och rördes ihop ett slags sluring i en stor gryta. De satt för övrigt nu omkring henne som på vakt. Nu begynte hon inte kunna reda sina tankar så bra som förut. det kunde kanhända redan vara försent då. det visste hon. . men nu var det indianerna och dem skulle hon inte kunna överlista. Och var kunde det vara han skulle gömma henne. Fly? Därpå var knappast lönt att tänka. Hon visste nog. Långe Finn kom bort till Ingrid. Om man kanske redan var på väg för att spana upp rövarna? Man hade näppeligen hunnit mer än ner till Fort Kristina ännu och så skulle soldaterna rycka ut. Men ändå . 165 . .SOLÖGA e BOKLAGRET skulle gå att plundra Tennakong! Men lyckligtvis fanns där ju soldater! Och så skulle de gå med de holländske! Då var det som Måns Kling hade sagt. denne hennes rövare? Skulle han själv gå med i striden? Säkerligen inte. Det var så mycket på en gång. han var en sådan modig och djärv ung soldat och hon likade honom mycket. till det var han för feg. att junker Knut Lilliehöök inte skulle töva. Om det bara varit stigmännen och hon kunnat lyckas komma lös. skulle hon minsann vågat försöket. han skickade hellre andra i sitt ställe. Några av stigmännen hade gjort upp en eld framför ingången till grottan och tillredde nu en måltid. Det skulle verkligen bli krig av.

svarade Ingrid häftigt. Långe Finn stod och såg på henne. Hon fick brödet och en bägare vatten. när hon fått sova natten över. — Om ni har er enda lit till honom. men längre kommer ni inte med mig. Jag är trött. — Jag vill ingenting annat ha än en dryck vatten.SOLÖGA e BOKLAGRET — Detta är det enda gästabud jag i afton kan bjuda på. om ni inte kan ge mig ett stycke torrt bröd. sade han. vem som är den starkaste av oss två. Sedan kan Ingrid Bertilsdotter själv välja. och därtill en bägare holländsk pontac. medan hon åt. Jag kan inte lida att ha er nära mig. som törhända blir klokare. tör den nog komma på skam. — Ge mig av brödet. sade Ingrid kort. 166 . Det finns en Gud. svarade Långe Finn. men det torde inte töva så länge. — Du skrämmer mig inte med stora ord. som nog skall veta att skydda mig från dina onda anslag. svarade Ingrid. Det finns endast två ting för mig: kärlek eller hämnd. innan jag kan föra Ingrid Bertilsdotter till ett rikare dukat bord. Jag är fånge. skrattade Långe Finn. — Det lär väl snart bli uppdagat. — Det lär jag nog kunna vara till tjänst med. Men det likar mig inte att gnabbas med ett ungt kvinnfolk. och så kan ni låta mig sova. sade hon. — Ni kan så gott gå er väg och lämna mig i fred.

skön Ingrid. 167 . — Singvri. och han skyndade vidare. Indianerna hade sträckt ut sig runt omkring henne.e SOLÖGA BOKLAGRET — Mycket han hända under en natt ja. De blev snart högröstade och sjöng visor sådana att Ingrid helst skulle velat täppa till öronen med händerna men hon låg ju bunden på mossan. att man färdats så gott som fot om fot. sade Ingrid. satt som vakt. Han vandrade ett litet stycke in i skogen och i det döende skenet av elden såg Ingrid honom stå lutad mot en trädstam med korslagda armar. där stigmännen drack vin ur stora bägare. Han såg också. så när som på en ung krigare. sin vana trogen. God natt. där sover hon bäst. slå remmar om hennes handleder och anklar. vilken de. * * * Kiapes fortsatte sin spejarfärd genom skogen. Därför saktade han också sin egen gång. att de två trupperna förenat sig här och spåren efter hästhovarna sade honom. sade han spefullt och gick bort till elden. och så kan du reda henne en bädd på mossan. Nu kände sig den unge indianen fullkomligt säker om att han befann sig på rätt spår — han hade iakttagit märken i sanden efter Solögas fötter. Omsider kom han till den plats vid rännilen där Mingotruppen rastat och han undersökte den noggrant. befallde Långe Finn.

Nu visste Kiapes. Kiapes hade måst välja 168 . han måste söka skydd av träd och buskar. Sakta kröp han framåt. dold av ett busksnår.SOLÖGA e BOKLAGRET ty hans uppövade förmåga att beräkna tid och avstånd gjorde honom på det klara med. trängde svagt fram sorlet från stigmännens läger. stod ett ögonblick med framåtböjt huvud liksom för att ytterligare skärpa hörseln. Han ville se med egna ögon. och han hade god tid. som låg stilla och tyst kring honom. belyst av skenet från elden. han låg och väntade på att det skulle skymma ytterligare. som just låg på andra sidan skogssluttningen. natten låg för honom och en god del av nästa dag. varsnade på avstånd en lätt rök. Det dugde därför inte längre att gå som skogslöparen vägen rakt fram. och genom skogen. Han stannade genast. Omsider stannade han. Hans öga. som steg upp ovan trädtopparna. Han var ännu långt ifrån nära inpå den han sökte. att han måste ha vunnit inte så litet på de förföljda. smidig som en orm. som inte blott betraktade marken. Han hade kastat sig ned i gräset och låg stilla. Han var också säker på att Solöga fanns här och han kunde ha vänt och skyndat till den överenskomna mötesplatsen. Ty det kunde ju hända att någon eller några av truppen blivit efter. om detta inte legat mot hans indiannatur. och till sist låg stigmännens läger framför honom.

Av allt vad han sett. att varken dessa eller blekansiktena befarade något överfall. gick han i en liten omkrets kring kullen för att komma till den sidan av lägret. Där låg han med sammanpressade läppar och betraktade henne. där han sett Solöga sitta. så smygande och lätta att inte ens den minsta kvist hördes knaka under hans mockasiner. Han skulle ljudlöst glida intill henne . . kanhända det kunde lyckas. Elden hade brunnit ner och dess sista. där skogen och snåren var tätast och därför befann han sig slutligen på den motsatta sidan mot den. Men det mörknade allt mer. Han smög sig tillbaka utför skogshöjden. och hans hand grep krampaktigt kring tomahawken. Då fattade han en djärv plan att söka med ens befria Solöga. Nu såg han Skelöga gå fram till henne. samma väg han kommit ett par timmar förut. de feghjärtade Mingoerna skulle naturligtvis sova. svaga fladdrande sken dog bort. Men han upptäckte henne genast mitt bland Mingoindianerna. Kiapes kunde inte längre urskilja annat än svaga konturer av sina fiender och även de försvann snart i mörkret. Han var dock säker på att Solöga fortfarande befann sig bland Mingoerna. hade han dragit den slutsatsen. där Ingrid satt. och med steg. han följde med sin skarpa blick varje hennes rörelse.SOLÖGA e BOKLAGRET den väg. ty de hade gått till vila utan att han iakttagit att de ställt ut några vakter. ty han hade själv sett att de fått något 169 . .

Gång på gång stannade han och lyssnade. vart hans steg förde honom. som föredragit att kasta sig ned på marken i stället för att gå in i grottan. Hans blick sökte tränga igenom mörkret. att han inte brydde sig om att överväga möjligheterna av sitt tilltag. Hans näsborrar vidgades. men inte ett ljud kunde han uppfatta annat än ett dovt. Och det ljudet skulle hjälpa honom. men han anade mera än han såg. att han kände Solöga. där Solöga nu vilade. entonigt morrande. Nedhukad smög han sig från träd till träd. Kiapes brann så av begär att genast utföra sin plan. att hon inte genom någon oförsiktighet skulle förråda sig eller honom. sansade inte att han med en enda oför170 . Så var det också det. låg han stilla och lyssnade. utan hasade sig fram över tuvorna. som inte var någonting annat än snarkningarna från dem av stigmännen. som hade han velat ta lukten till hjälp för att komma just till den fläck. Han hade ingen tanke på faran. när han var så nära förverkligandet av sin djärva plan. Han gick inte mera.SOLÖGA e BOKLAGRET att dricka av blekansikten och det visste han gjorde åtminstone den röde mannen tung i huvudet. hade alla hans nerver spants till denna kattlika försiktighet som var hans natur egen. att hon var ett skogens barn som han själv. Ty nu. Nu ansåg han sig ha kommit tillräckligt långt för att åter kunna närma sig. fot för fot. tänkte han. För varje litet stycke han kom närmare.

? Han fick inte tid att tänka tanken till slut. I nästa sekund stod de båda upprätt . som omgav henne . De rusade ihop och det blev en kort brottning. .SOLÖGA e BOKLAGRET siktig rörelse kunde väcka någon av Mingoerna. som stått på vakt och någon oförsiktig rörelse av Kiapes hade väckt den inte mindre vaksamme unge indianens uppmärksamhet. Kiapes fick inte tid att tänka på att fly i mörkret. som rörde sig. Plötsligt låg han alldeles stilla. Var det ett djur eller . Han lyfte upp huvudet och hans ögon. Men den spänstiga Kiapes drog ihop sin kropp som när en katt skjuter rygg. varseblev någonting. de såg knappt. Han hade förnummit ett lätt prassel alldeles invid sig. ty i samma sekund kastade sig någon över honom. bara hörde varandra. 171 . och indianen tumlade åt sidan. ty medan han ännu låg på knä över Mingon. . . Några ögonblick stod han obeslutsam. Kiapes fick handen om sin fiendes strupe. som borrade sig igenom skogens täta mörker. . . Kiapes hade fångats av de hastigt tillskyndande Mingoerna. som ekade i nattens tystnad. så kastade han sig med ett språng framåt och föll alldeles över sin osynliga fiende. men denne hann dock utstöta ett skrik. Det var Mingon. . rycktes han upp av en stark arm och hans händer hölls med ett järnhårt grepp på hans rygg.

varifrån hördes ljud. så lär det väl finnas en läckerbischen åt dig inne i köket. Fru Armgard knäppte åt hunden med fingrarna. som tillkännagav. viftade han på svansen och började skälla. sade hon. vände han och sprang runt om knuten. så att ett gult stövelskaft var synligt. Och som om hunden förstått matmodern. min gosse. — Ja du. 172 . — Påvel. Påvel! hördes nu fru Armgards starka stämma. över tinningarna nedstrukna mörka håret och lät blicken gå över gårdsplanen bort till en hel länga av blockhus. har du riktigt skött din tjänst i dag.e SOLÖGA BOKLAGRET TIONDE KAPITLET Fru Armgard på Printzhof F ru Armgard Printz trädde om eftermiddagen ut på den lilla förstukvisten till sitt hus på Printzhof — ty där fanns verkligen en förstukvist alldeles på svenskt sätt. ja du. Hon stod där med hättan på det något vågiga. Lyss hit. att där var ladugården. så jag får tala vid dig. En lurvig hund kom lufsande från ena sidan och när han fick syn på matmodern. och han kom fram och slickade henne på handen. Hon hade satt händerna över sina bastanta höfter och vadmalskjolen var uppfäst på ena sidan.

Hans har ridit bort till utmarken på andra sidan skogen för att fösa hem ungdjuren. men nog är det synd och skam att de inte skall få gona sig i det saftiga betet. men det lär nog bli bäst som jag sagt. — Det är bra. sade fru Armgard. — Ja. — Ack nådig fru. Jag hade en sådan ljuvlig dröm i natt.SOLÖGA e BOKLAGRET En gammal man kom ut från ladugården. fortfor Påvel. som jag befallde i morse. Påvel. — De får nog att göra här och på fortet. — Nådig frun ropade. sade han och förde handen till sin kaskett. men du lär väl inte behöva frukta. jag ville höra om ni fått alla kräken inomhus. vad jag hörde av den unge herren i morse. ja visst. Jag såg en stor galeja för fulla segel komma 173 . — Det är då sant. Vi får vad det lider mångt och mycket främmande på Printzhof. Påvel. — Kanhända det. svarade gubben. — Inte alla. tänker jag. Kvinnorna och barnen tar jag hit. — Ja visst. Man vet vad man har. att det drar ihop sig till ofred? sade Påvel. Och så får du i morgon bittida slakta tu kalvar och ett nöt. ja. Men han lär nog vara här innan aftonen. Inom våra palissader kan vi nog vara trygga. nådig fru. jag tänker förstås på frimännen utomkring. — Ja. tänker jag. sade fru Armgard. och så får de fodras inomhus hädanefter. — Som nådig frun befaller.

SOLÖGA e BOKLAGRET upp på floden och från den steg i land nådig fruns egen bortfarna broder guvernören. var försedd med en äkta svensk gärdesgård med ett öppet led och här innanför hade skogen planmässigt huggits ut. växte små buskar av brandgula ringblommor. men han lämnade mig snart. som gick mellan manbyggnaden och längan med ladugård. Den var inte vidare stor. men välansad. Framför huvudbyggnaden. som slagits den i marken i en rundel och 174 . Medan du är i farten i morgon. Men du talade om den unge herrn. — Jag önskar du var sanndrömmare den gången. så att den bildade en vacker park med gräsmattor och blomstersängar samt ett lusthus. uppfört av unga stammar. Fru Armgard nickade åt gubben och gick ned från förstukvisten ut på gården. lär nog detta landet sett honom för sista gången. Dock tänkte jag. kan du just så gott sticka ett par får ock. som utgjordes av ett blockhus i samma stil som de flesta andra i nybyggena. — Han kommer väl. Han ärnade sig ut på ett strövtåg i skogarna. att han skulle vara åter vid detta laget. Påvel. stall och visthus. Följde han dig inte i morse? — Jo. fast vad min broder anbelangar. svarade fru Armgard allvarsamt. Den sidan av gården. sade han. även om mera omsorgsfullt byggt och försett med riktiga fönster. Även de skall hädanefter hållas i fållorna.

Här hade huvudsakligen fru Armgard låtit så småningom föra upp det 175 . och åker och äng hade med reda skiftats åt en och var av den i dylika saker förfarna Måns Kling. Fru Armgard ställde sina steg till parken och gick in i lusthuset. Längre ned låg ”kryddgården” med alla sina köksväxter och den sträckte sig ända bort till palissaderna. För övrigt hade en del av hennes folk från Sverige följt henne över till det nya landet. den bålde krigsbussen Johan Printz. men sedan lössläppts och till och med blivit adlad. ty hon brukade vara i selen från tidiga morgonen till sena kvällen. Här plägade hon understundom slå sig ned för att vila ut från sina många bestyr. som omgav hela Printzhof. ty fru Armgard Printz var en präktig matmoder. när hon drog hit med sin make Johan Papegoia och sin broder. Taket var byggt i ett slags kupol på samma sätt. Det hade bord och ett par soffor av knotiga trädgrenar. vilken mötts av motgångar i fädernaslandet. Runt om hade sedan en del av frimännen slagit upp sina blockhus och hade sina egna jordbruk. Utanför såg man fält och ängar och det hela var så likt en svensk storbondgård det gärna kunde vara. ja till och med suttit fängslad för förment feghet i kriget i Tyskland.SOLÖGA e BOKLAGRET sammanhållna med fastspikade tjocka vidjor. Många av kolonisterna hade föredragit att stanna i fru Armgards tjänst framför att skaffa sig egna jordbruk och de ångrade sig inte.

Då fick man inrätta sig därefter. och när hennes broder till sist drog tillbaka över havet. Det var endast en ting.SOLÖGA e BOKLAGRET präktiga Printzhof. hade hon inte haft någon tanke på att följa honom. Så långt hon kunde minnas tillbaka hade det varit smågräl och tvistigheter mellan nybyggarna på ömse sidor om Poutaxat och holländarna skulle måhända förr satt sig de svenske på näsan. vilket kom att för henne utgöra en god ersättning för vad hon och hennes make förlorat i Sverige. Men nu tycktes det skola bli ordentligt krig med belägring och kanoner och slikt. De hade alltid varit ett riktigt ”pack”. Förråden på ammunition var inte så värst stora. Nu var det hela tre år sedan den sista svenska galejan. och det var en annan sak. ”Örnen”. kastat ankar utanför Tennakong med den nye guvernören ombord och ett par hundra utvandrare jämte en laddning av krut och lod. om inte den hetlevrade och stridbare Johan Printz varit. som vållade henne bekymmer och som Sven Schute anförtrott henne. 176 . Denna hade hon själv tagit hand om i alla fall och fru Armgard var för sin tid en synnerligen boksynt kvinna. fastän hon nu var bliven änka och hennes unga son väl kunde behöva vidare uppfostran. som hon på sitt ogenerade sätt plägade uttrycka sig. Hon satt och tänkte på sitt samtal med guvernör Rising och den präktige Sven Schute från Nya Elfsborg och de holländske fick inte hennes blidaste tankar.

som föll henne i hågen. men gått under. I hennes ådror flöt krigarblod och krämare kunde hon inte lida. En del hade slaktats. Johan Rising. några hade kommit undan och sedan tagit sig över till kolonin på en engelsk krämarskuta. han hade en gång till och med i försiktiga ordalag uppmanat henne att slå sig ut för själva Peter Stuyvesant. Fartyget hade förlist vid en ö i oceanen och besättning och utvandrare hade tagits tillfånga av vildarna. ja. Så hade skett en gång förut. Men hon hade skrattat åt honom. Och när så den tjocke borgmästaren i Nieuw Amstel Jan van Ilpendam kommit till henne i friarärenden hade hon först skrattat än hjärtligare än åt guvernörens förslag. Kanhända att fartyg också sänts dem. som var en fridens man.SOLÖGA e BOKLAGRET den hade dock inte varit synnerligen stor. Hur kunde det komma sig att kronan lämnade kolonisterna så helt åt deras öde? Vad hade timat i hemlandet? Hade inte hennes broder kunnat förmå något hos de mäktiga herrarna. som styrde med den nådiga drottningen? Måhända han aldrig kommit fram. därtill var hon ännu nog ung och vacker. Allt detta var nu inte mycket glatt att tänka på. Men hennes mun drog sig dock till ett gäckande leende helt plötsligt. ty det var någonting annat. men så hade vreden fattat henne och hon hade med sin duktiga näve gripit borgmästaren i nackfläsket och sam177 . hade hela tiden arbetat för att det skulle inledas släktförbindelser mellan de svenske och holländske.

men dock fullt synliga. kom några båtar och en indiansk kanot sakta glidande med strömmen. en kände hon till och med igen. Nåja. att inte hade hennes sätt att behandla borgmästaren i Nieuw Amsterdam bidragit att släta över tvistigheterna mellan de båda nationerna. ty hon insåg ju. Ännu långt borta. att de som satt i båtarna inte var rödskinn. och de svenske kunde ju behöva fred ännu så länge i avvaktan på de förstärkningar. som dock väl en gång skulle och måste komma från hemlandet. Och nu såg hon vad som väckt gårdvaren. Nu kom detta uppträde för hennes tankar där hon satt i lusthuset och såg solen sakta sänka sig bak skogen. där Tennakong. Fru Armgard betraktade den lilla flottiljen några ögonblick och kunde så urskilja.SOLÖGA e BOKLAGRET tidigt satt sin stövelklädda fot på ett ställe strax nedom ryggen och på det sättet hade den friaren kommit utför hennes förstukvist på ett allt annat än värdigt sätt. Fru Armgard satt kvar på sin bänk en stund. 178 . vette åt floden. hon hade ju ångrat sin häftighet senare. på vars yttersta udde Printzhof låg. Nu hördes en hund skälla häftigt och ilsket från andra sidan gården. Måns Kling. Ja. som låg strax utanför palissaderna just på denna sida. men då skallet fortfor och blev allt mera högljutt steg hon upp och gick utmed palissaderna mot norr.

fru Armgard. Måns Kling. svarade mor Bertil. — Jag gör det inte heller.SOLÖGA e BOKLAGRET Han kom sålunda med följe uppifrån Kakarikonk och det fortare än hon sannerligen hade anat. här är jag. kära mor. käraste fru Armgard. Kanoten skrapade mot sandbotten och Måns Kling hoppade i land — de övriga ekorna kom så småningom och lade till vid udden. — Ja. Guds fred. Det överfölls av stigmän och indianer i går natt och brändes ned så gott som till grunden. det har börjat förr än man kunde det ana. Hon steg ut genom en liten port och vandrade utför den sluttande stranden ned till vattenbrynet och där blev hon stående i väntan under de överhängande trädens lövverk. Men vad är å färde? Ni ser ju ut som om ni kom från en batalj med bindlar både här och där. Måns Kling! Så må vi då kunna vänta fienden vilken timme som helst. men den pinan att jag också förlorat min Ingrid. hör jag. ty här har ni bästa landningsstället. Ni ser här en skara hemlösa. Styr hitåt. änskönt nog är det hårt att mista hus och hem. 179 . men ni får inte misströsta. Men där ser jag ju min kära mor Bertil. Ni har det inte för glatt. det är svårare än allt annat. Då kanoten kommit tillräckligt nära. Kakarikonk finns inte mer. ropade hon: — Hallå. Det månde väl så vara ändå. — Vad i himlens namn säger ni.

SOLÖGA e BOKLAGRET — Vad säger ni! Är Ingrid död? Det kan väl aldrig vara möjligt? — Nej. 180 . Ni ha gjort en lång färd och kan tränga till något att äta. men bortrövad av stigmännen och de röda. gick fram till den dödes änka och tryckte hennes hand. sade Måns Kling. Så är det bäst ni genast följer mig upp till gården. Måns Kling tog nu åter till orda och förtalde utförligt vad som timat senast uppe vid Minquas kil. hade det sannerligen varit bättre. när jag sade honom att den uslingen borde hängas. Och mor Bertil började snyfta. ty han lär inte lämna någonting oförsökt för att befria Ingrid. Fru Armgard. sade fru Armgard bestämt. som blev svårt sårad under striden med stigmännen och avlidit under färden. — Men vi måste rädda Ingrid. som personligen kände varenda kolonist. inte död. också följa. Måtte de bara inte komma för sent. den boven Långe Finn! Hade så min broder lytt mig den gången. Det är Olof Torsson. som är vapenföra. Åh. Fru Armgard hörde på i förvåning. Men för alla dessa tråkiga tidender förgäter jag ju att hälsa er välkomna till Printzhof. och dit lär väl så många av männen. Ni får laga att några bussar från fortet går att förena sig med indianerna. fru Armgard. Måns Kling? — En död man. En tröst är att junker Knut finns med. Vad har ni i ekan där. svarade den tilltalade allvarligt. — Vi för liket till fortet.

— Seså. De vandrade upp hela följet av friska och sårade män. Våra vänner är fastande och låt dem nu se vad huset förmår. och gamle Påvel kom med ett par spann mjölk. ropade fru Armgard. som för det nya de såg glömde att längre vara ledsna. De flesta hade inte fått en bit i sig sedan föregående afton och barnen 181 . — Se så. — Ni vet. sade fru Armgard. som har behov av det. skynda er att sätta fram bord härute. här har vi aftonvarden färdig. Lona och Lena. och så upp i kryddgården och parken för att till sist hamna på gårdsplanen framför manbyggnaden. fru Armgard. som bommades igen inifrån. av bekymrade kvinnor och av barn. go’ vänner. så tänker jag att guvernören skulle känna sig tacksam mot er. Flera av fru Armgards husfolk hade kommit ut från blockhuset och stod och betraktade den annalkande skaran. som de ställde upp. Tag för er. och det dröjde inte länge förrän det stod framdukat smör och ost och rågkakor. Tjänarinnorna skyndade in och kom tillbaka med bockar och bräder. Och man lät inte bjuda sig två gånger. Man steg in genom den lilla porten.SOLÖGA e BOKLAGRET Men om ni vill ta litet vård om de sårade. Så sprang de över till visthuset. Måns Kling. att Printzhof alltid står öppet för dem. och du Påvel.

fruktar jag. att Vasaborna snart lär vara här också. att deras bundsförvanter indianerna kan vara över oss när som helst. Måns Kling kom fram till henne. — Vet ni. Jag hyser dock gott hopp om att Peminacka och junker Knut skall hinna hit i godan tid med Minquaskrigarna.SOLÖGA e BOKLAGRET åt som små vargar. tänker jag. Jag tror nu. 182 . att anfallet på Mölndal var Långe Finns egen affär. Han har ju haft ett gott öga till Ingrid Bertilsdotter och fadern har skymfliga visat av honom. och jag hoppas allenast. när det gäller. — Stackars barn. De fick tennmuggar och dök ned i mjölkspannen och fru Armgard stod skrattande och såg på. — Ja. det var vid Gud en olycka. hon kan få mycket ont att utstå. fru Armgard. Av Mölndal finns så gott som intet och när nu eländet har börjat. sade han. att vår herre inte måtte tillstädja det något verkligt ont drabbar henne. den nidingen. men han lär väl i detta draget vara efter rövarna. Lyckligtvis är hon en duktig tös. om Ahopaneck är kvar på Kristina? frågade Måns Kling. Även om de holländske ännu låter vänta på sig några dagar. som kan riva ifrån sig med både näbbar och klor. — Gick inte junker Knut att spåra upp den unga Ingrid? — Inte genast.

SOLÖGA e BOKLAGRET — Det kan jag inte säga. — Är unge herr Gustav nere på fortet? frågade han. skall få ett varmt mottagande. att han är man att reda sig själv. — Såvida han inte givit sig över åt andra sidan floden och det är indianer i skogen. dock fanns han där när jag i går lämnade fortet — Så må jag så gärna genast fara ditöver till guvernören. Dock är det inte första gången och jag tänker. Själv tar jag befälet. tre av frimännen nu följer mig. som sticker näsan hit. Det är nog. — Ni kan vara lugn. — Gustav! Så när hade jag inte glömt pojken. han gick till skogs i morse för att jaga och han är ännu inte hemkommen. Ännu har inte svenske män glömt att strida. så lär det väl inte betyda stort. Han är 183 . sade Måns Kling. Här finns det gott om vapen och en del krut och lod har jag ock. menar jag att de får det bekymmersamt nog att ta sig förbi Elfsborg och Kristina. och jag tänker vi tar den döde med oss. sade Måns Kling. Måns Kling. De andra lär väl bäst stanna kvar här tillsvidare. Mina blockhus är starka nog och palissaderna likaså. Vad det lider. ty om de kommer med sina galejor. tänker jag. Om de också inte står emot de holländskes kanoner. Måns Kling hade sett sig omkring. och jag lovar er att det rödskinn eller den holländare. om ett par. blir det väl att inrätta sig på krigsfot även på Printzhof. Nej.

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

alltid förvägen. Men sannolikt har han stannat på fortet
— han har ju sin fröjd i bussarna där.
När de nykomna kolonisterna till slut stillat sina
lekamliga behov, tog fru Armgard kvinnorna med sig
och visade dem omkring till de blivande bostäderna. Så
länge det inte var flera än dessa från Kakarikonk, hade
det ingen svårighet att härbärgera dem, ty det fanns
flera blockhus, som stod nästan tomma. Det var bara att
dra dit halm till nattläger, så kunde man ha det riktigt
präktigt, och alla prisade sig lyckliga att efter den föregående hemska natten nu befinna sig i säkerhet. Stämningen var dock tryckt och allvarlig. Man var ju dock
hemlös tills vidare, det hade blivit en änka i den stora
familjen och flera av männen var ganska svårt sårade.
Men fru Armgard, som kunde allt, var också läkekunnig, och så länge hon fanns, tarvade det inte att sända
till fortet efter Peter Bartskäraren. Hon ansade om och
tvättade blessyrerna och lade förband, och hon arbetade intill sena aftonen med sina skyddslingar. Och sist
samlade hon dem alla omkring sig på gårdsplanen med
allt sitt husfolk och där bad hon med knäppta händer
fromma böner, anropande den högste att hålla sin skyddande hand över sina barn, som blivit utkastade bland
farligheter i främmande land, varpå man gick till vila,
sedan den resoluta och manhaftiga frun först ordnat om
vakthållningen under natten.
184

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

Då hade Måns Klings med ett par av de yngre, ogifta
frimännen redan begivit sig nedåt floden i en eka. I en
annan bogserade de Olof Torssons döda kropp. Den
skulle om ett par dagar myllas ned i vigd jord invid
kyrkan, som med sin lilla griftegård låg inom Fort Kristinas område.
Måns Klings berättelse om överfallet på Kakarikonk
väckte stor uppståndelse inom skansen. Guvernör Johan
Rising såg mäkta allvarlig ut om också detta hade varit
ett tilltag av stigmännen, bådade det intet gott och han
sade till Måns Kling, att han ansåg händelsen som en
tydlig förelöpare till vad som skulle komma. Man ville
oskadliggöra så många som möjligt av kolonisterna längs
floden för att sedan ha så mycket mindre besvär med
den inte alltför mångtaliga besättningen på skansarna.
— Ni skall inte fälla modet, guvernör, sade Måns Kling
uppmuntrande. Det blir sannerligen intet lekverk för de
holländske att komma förbi våra skansar, och jag kan
ännu inte tro annat än att Ahopaneck överdrivit i sin
berättelse.
— Ni tror det, Måns Kling. Men jag har låtit fråga
honom ytterligare och han vidhåller. Han såg minst
så många galejor med kanoner som han har fingrar på
högra handen och därtill två på den vänstra.

185

e

SOLÖGA

BOKLAGRET

— Indianen är fortfarande kvar på fortet? Jaså, det var
bra, då skall jag med ers nåds tillåtelse, ha honom till
tals i morgon bittida.
*

*

*

Medan natten sänker sig över Fort Kristina, där vakterna
står bakom vallarna och ser stjärnorna svagt blinka fram
på den mörkblå augustihimlen och lyssnar till avlägsna
läten av skogens djur., vilka för dem blir till hemlighetsfulla signaler mellan de smygande rödskinnen, vänder
vi åter till Fort Nassau, där den unge Gustav Papegoia
sitter i sin cell, med vrede ruvande över sin otur att ha
fallit i de holländskes händer.
Han hade om morgonen gått ut på spejarstigen. När
han av sin mor hört talas om holländarnas rustningar,
vilka hans unga sinne betraktade som ett fegt förräderi,
hade han beslutat att själv med egna ögon övertyga sig
om, huruvida även på Fort Nassau några förberedelser
bedrevs till den kommande striden. Han räknade ut, att
han åtminstone skulle kunna iaktta några spår, om det
lyckades honom att komma tillräckligt nära. Den unge
Papegoia var en god skogslöpare och han kände varje
stig åtminstone flera mil omkring både Fort Kristina och
holländarnas skans. Det hade funnits en tid, då hans
avlidne fader var den svenska kolonins viceguvernör, när
186

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

grannsämjan mellan nybyggare av båda nationerna varit
så där tämligen god och då hade han många gånger med
Måns Kling varit vid Fort Nassau, ja ända upp till Nieuw
Amstel. Därför beredde det honom föga svårighet att
komma i närheten av fortet. Men, som sagt, han riktigt
satt och knöt händerna nu över sin otur, ty han var en
mycket hetlevrad ungdom.
Inte hade han hunnit iaktta mycket — han hade i
själva verket inte märkt någonting ovanligt. Vakterna
var till och med färre än på Kristina, att inte tala om
Elfsborg, där den tappre krigsbussen Sven Schute älskade att leva på fullkomlig fältfot, exercera sina soldater,
som om han låg under ständig belägring. Och så hade
man satt in honom här. Ämnade man verkligen kvarhålla honom som fånge, fastän det ännu rådde fred till
det yttre? Nej, det skulle ändå inte den där sprätthöken
Peter Stuyvesant våga och vad den tjockmagade Jan van
Ilpendam anbelangar, skrattade han åt honom.
Det kunde ha varit rätt sent om aftonen, då han hörde
steg utanför blockhuset på den sidan, där det lilla fönstret vid taket var beläget. Det var några som gick fram
och tillbaka samtalande. Han steg upp på bänken, på
vilken han satt, och när han reste sig på tå, hade han
örat intill gluggen, så att han kunde lyssna.
— Som jag säger dig, hördes den ena rösten, att i nästa
vecka lämnar galejorna Nieuw Amstel, och går till sjöss
187

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

för att sedan segla uppför floden. De är sju eller åtta,
har Jan van Ilpendam sagt, och väl bemannade, så att
svensken lär inte länge kunna reda sig..
— Men så kan jag inte förstå, varför, som du säger, det
skall mera folk hit från Nieuw Amstel. Striden lär väl
komma att stå vid Elfsborg som sydligast. Är du säker
på vad du sagt, Hudde?
— Var du mans lugn, blev svaret. Borgmästaren hade
också andra tidender. Skeppare Tienhoven, som nyligen
kommit från Holland, hade att förmäla om en mycket
stor svensk galeja, som löpte in till Amsterdam vid hans
avfärd. Den skulle kunna vara här när som helst, har
han räknat ut, och du förstår att den inte får komma
förbi fortet här. Så måste man också skynda med våra
galejor, på det att de må vara först i leken. Det vore bara
att förlänga den, om de svenske fick veta något om undsättningen — de skulle då bli än mera istadiga än vad de
redan är av naturen.
Stegen avlägsnade sig och rösterna dog bort, men
Gustav Papegoia hade hört nog. Han stod där med
klappande hjärta. Vad var det han hade hört? Det skulle
komma hjälp från det gamla landet, denna hjälp, som de
nu förgäves väntat på i åratal! Hjälp från fars och mors
land, som han knappast hade något minne av, ty han
hade varit ett litet barn, när han fått lämna det. Men
han kände det dock. Om vinterkvällarna, när snön låg
188

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

i skogarna och vinden svepte kring blockhusets knutar,
när stockelden brann i den öppna härden, då hade hans
moder berättat honom så mycket. Och Måns Kling! Med
honom hade han fått gå ut i kriget i Tyskland, han kände
namnen på alla de stora härförarna, som kämpat till
seger för de svenska fanorna efter den store konungens
fall vid Lützen. Han var inte född då, men Måns Kling
hade berättat så livligt, att han riktigt tyckte det var som
om han själv känt Gustav Adolf. Allt detta trängde sig
på honom i denna stund. Det skulle komma hälsningar
från Sverige, som han längtade att själv få se en gång,
det skulle komma svenskar och de skulle föra med sig
kanoner och lod och krut, som de så väl behövde både
på Kristina och Elfsborg. Det stora skeppet skulle också
föra med sig nytt mod och nya förhoppningar, och han
visste, hur väl detta behövdes. Till och med hans egen
moder, som annars alltid bar huvudet högt, hade han
sett med rynkad panna och hatfulla blickar, när det talades om, att Sverige glömt sina söner och döttrar i det
fjärran landet.
Och nu satt han här och kunde inte skynda bort för
att meddela den glada nyheten. Åh, det var förtvivlat.
Kvarhöll man honom här en dag, två dagar, kunde han
komma försent. Fanns det då ingen utväg att kunna fly
bort? Nej, det såg sannerligen inte så ut. Även om han
hade varit smal och smidig som en katt, skulle han inte
189

så kände han det. ända till midjan. men så att han 190 . i det ena benet plötsligt gick igenom jorden han nyss stampat. Han tumlade omkull. genom vilket han nyss lyssnat till det samtal. . hans tinningar bultade och han knöt händerna i vrede. Och nu kunde han se . . sjönk djupare. Han befann sig i en grop. spjärnande med andra foten. som säkerligen gick på andra sidan. slog han eld. Förskräckt drog han det till sig igen. Han hukade sig ner och upptäckte att han befann sig i ett slags källare. skulle han ha försökt spränga dörren och kämpat mot hela fortets besättning för sin frihet. som han stod på och kom ned ännu djupare — rämnan i marken var vid nog för att han skulle kunna få ned axlarna. En kort stund kände han sig fullkomligt förlamad. . inte stor. Och hans unga blod började rinna allt hetare. som nu gjorde fångenskapen dubbelt så bitter för honom. han sparkade undan någonting. Det var nära att han givit till ett rop. medan hans tårar började rinna . stampade marken.SOLÖGA e BOKLAGRET kunnat komma igenom det trånga hålet däruppe. Nu som alltid bar han på sig lunta och fnöske och sedan han förvissat sig om att inte ett svagt sken skulle kunna tränga ut och varsko vakten. Men nu hade han återfått sitt lugn igen. Då lossnade åter ett stycke av marken och han stod i ett hål till knäna. Om han ändå haft sitt korta svärd och sina pistoler. .

I första ögonblicket mindes han inte någonting. Han reste sig på knäna. att den fortsatte i en underjordisk gång.SOLÖGA e BOKLAGRET kunde ta några steg. . Men över sig såg han himlen och runt om skogens höga träd. Han vaknade till sans igen vid att vinden svepte kylande kring hans panna. huvudet och valvet över gav vika . ty han kände att det sved som av nya sår i ansiktet. Han torkade jorden ur ögonen och den var klibbig. han andades tungt. För att kunna supa in den lilla luft som fanns. jord och kvistar regnade över hans ansikte. att han krupit väl en halvtimme. . ty luften härinne var otillräcklig. det kände han. Och med elddonet fortfarande brinnande såg han. Vad hade hänt? Var befann han sig? Minnet kom så småningom tillbaka. Han tänkte knappast på vart det bar. säkert av blod. . så låg att han måste lägga sig på knä för att komma in i den. men han hade dock inte någon tanke på att vända tillbaka. Men han tvekade inte. Snart skulle han inte förmå mera. Han tyckte. men i blinken hade han kravlat sig upp helt och hållet och befann sig 191 . Ibland slog huvudet emot uppe i gångens tak och pannan stötte emot och sårades av någonting. och han förlorade medvetandet . som han antog vara trädrötter. kallsvetten sipprade fram ur porerna och hans andedräkt var kort och flåsande. Han stod ännu med endast huvudet över marken. ty nu hade hans ljus slocknat. han kröp sakta framåt i mörkret. . reste han våldsamt. som i kramp.

Han reste sig och började halvspringa genom snåren. att det ändå skulle lyckas honom att komma hem med den glada nyheten! * 192 * * . Den gång han krupit igenom. Han satte sig för att vila. Han antog av stjärnornas ställning. när dagen föll på. han grubblade inte mycket över hur den underjordiska hålan kommit till — huvudsaken var. Han skrattade för sig själv när han tänkte på. att han var fri. var den ett verk av naturen. tänkte han. att han befann sig utom sina fienders skans. Tänk. Det var också ett äventyr. eller hade den en gång grävts av människohand och blivit förgäten? Här. så att intet öga kunde upptäcka den. Om vägen tog han inte miste. Nå. Då kunde han gott vara utom räckhåll för de holländske. hade emellertid åren så småningom samlat mossa och löv över mynningen. ty han kände sig som rådbråkad i hela kroppen.e SOLÖGA BOKLAGRET i ett tätt snår. Han gick raskt och säkert. en ravin. trots mörkret. där den slutade. Och så här i skogen skulle minsann ingen fånga in honom igen. hur snopen man skulle bli på Fort Nassau. när man om morgonen märkte att fågeln flugit ur buren och man skulle nog få brått att täppa till utgången. att det måste vara omkring midnatt.

SOLÖGA e BOKLAGRET Morgonen var redan väl framskriden. — Vad är det? frågade Sven Schute och vände sig om. — Det kommer någon simmande över floden från andra sidan. En arm restes viftande över vattnet och det kom ett annat ”hallå” till svar. sade han och satte handen för ögonen för att skygga mot ljuset. — Det må vara ett rödskinn. och på Fort Elfsborg höll Sven Schute på att exercera en tropp av sina bussar vid kanonerna. Ingen annan skulle ta sig för att simma över ett så brett vatten. — han hade hunnit mer än halvvägs. Sven Schute sprang upp på vallen och såg ut över det solglittrande vattnet. Då gav vakten på en av vallarna till ett rop. — Så min liv och själ tror jag inte att det är den unge Papegoia! utbrast Sven Schute. sade mannen. Den simmande nalkades långsamt men säkert. — Hallå där! skrek Sven Schute. 193 .

som bragte nästan hela stigmannalägret på fötter. som var den mest snabbtänkte. tumlade omkull. som kastade sitt röda. och man visste ju inte. och snart flammade på nytt ett försvarligt bål. I mörkret visste man inte rätt vad det var. vem han är. Då såg man. var man hade honom. Det fanns ännu glöd kvar på marken under askan och på anförarens befallning skyndade några av stigmännen efter torra grenar och kvistar och kastade dem på. svarade Pinnans röst. ty den tanken var den första. Man sprang om varandra. — Mingos har gjort en fånge.e SOLÖGA BOKLAGRET ELFTE KAPITLET Rövarna och deras förföljare M ingoindianerna hälsade sin fångst med ett tjut. — Vad står på? frågade han. Men tjutet upprepades inte och Långe Finn. min vita broder kan låta tända elden. Vi vet inte. skyndade bort till indiangruppen. att fienden överrumplat lägret. 194 . fladdrande sken över lagerplatsen. brottades. när yrvakenheten gått över. Efter några ögonblick började det knastrande glöda för att så småningom låga upp. och det okade förvirringen. som inträffat.

Singvri och Pinnan. Man hade släppt hans armar. Välbekomme. utan 195 . som på detta sätt smyger sig efter sina fiender. uppgav de ett nytt tjut av klagan och vrede. vilket straff som skall tillmätas fienden. Långe Finn gav till ett skratt. och de begynte hoppa omkring honom under de förfärligaste grimaser och med hotande åtbörder. som man lagt bunden i det höga gräset mellan träden. men han är inte klok. där gjorde ni en fångst. sade han. Han tycks vara tapper. att mera bli störd i min nattro. Kiapes stod där och såg sig stolt omkring. således inte här. den unge Minquaskrigaren. Seså. Mingos hämnas inte som barn. — Min vita broder kan vara lugn. som ni nog inte anade. Men ni kan ju vänta tills det blir dager. som deras fånge hade fästa vid sin gördel. När indianerna i eldskenet varseblev de båda skalperna. Han bröst hävdes ännu hastigt av brottningen med vakten. De rådslår först. ty jag likar inte. som svängde tomahawken på Kakarikonk. som är så många. det var min vän. sade Singvri. att de kan borra igenom hans bröst med tjogtals pilar. — Jaså. Hans ögon tycktes söka någon. att han inte kunde fly. i vilken stammens alla krigare skall delta. ty man visste. Och det skall bli en fest. som han dock inte genast kunde upptäcka — Solöga. det blir er sak att sköta om honom.SOLÖGA e BOKLAGRET Där stod två av Mingokrigarna och höll den unge Kiapes emellan sig.

skulle hon inte ett ögonblick tvivlat på att den grymmaste död väntade honom. om inte ett underverk räddade honom. varpå han kastades ned i gräset och Mingokrigarna lade sig omkring honom. Åh. Kiapes hörde på utan att en muskel rörde sig i hans ansikte. Hennes hjärta klappade. Hon visste vad det kunde betyda. när hon förstod. såg hon Kiapes’ gestalt. att det var just hon. Mina unga krigare slår starka rep om sin fiendes anklar och armleder och sedan kan han ligga och tänka över. hennes öde. Varför hade han kommit ensam? Han borde ha förstått att han inte skulle förmå uträtta något. Elden falnade ut så småningom och stigmännen föll på nytt i sömn. Hade den gamle Peminacka blivit 196 . som kommit Kiapes att kasta all klokhet och försiktighet över bord. Ingrid hade försökt resa sig upp vid Mingokrigarnas tjut — sömnen hade flytt hennes ögon. Vad var å färde? Hade man redan hunnit komma för att söka befria henne? Det var knappast möjligt. Men när så elden flammade upp. vad öde de mäktiga Mingos kommer att beskära honom.SOLÖGA e BOKLAGRET där de våra slagit upp sina wigwams. Hade hon haft en aning om. Utan tecken till motstånd lät han binda sig. Men fängslet om armar och ben hindrade henne. att Mingos hade att hämnas ett par av sina krigares död på sin fånge. den trogne Kiapes! Han hade trotsat faran och smugit sig efter henne! Och nu hade han fallit i fiendehand.

hade läderremmarna dragits åt hårdare — indianerna var mästare i att göra rännknutar. De väntade att få rådslå med Långe Finn. att Kiapes blivit infångad av de grymmaste bland alla fiender. under vars ledning de ställt sig och som de sålunda efter indianskt sätt att tänka. att hennes. syntes henne som ett insegel på.SOLÖGA e BOKLAGRET dödad? Hade många blivit dödade? Vad hade det blivit av mor och far? Alla dessa frågor. ty genom sina rörelser vid försöken att resa eller vända på sig. hade skyldighet att lyda. medan indianerna blev sittande nedhukade kring sin fånge — Ingrid tycktes man alldeles ha glömt bort. som hennes spänstiga sinne hittills sökt besvara så hoppfullt som möjligt. Men omsider såg hon skyarna ljusna över skogstopparna och den blågrå gryningen stal sig in bland träden. liksom de övrigas öde var beseglat. Då blev där liv och rörelse igen. Natten skred oändligt långsamt framåt. Fåglarna började sjunga och så steg solen upp och kastade sitt gyllene sken in över stigmännens lagerplats. att hon kanske inte hade någon räddning att vänta. det hade varit under deras vär197 . trängde sig nu med förnyad styrka på henne och hon låg där i ångest. och detta. Kiapes ägnade de inte en blick. och Ingrid låg där med vidöppna ögon. Det värkte i händer och fötter. Stigmännen var snart på fötter. fastän det inte var mörkt så många timmar. när de gemensamt med honom dragit ut på krigsstigen.

på befallning av honom. De skulle tvinga honom att bete sig som en kvinna — ty Minquaskrigarna var ju kvinnor allesammans — och det skulle vara den bästa hämnden för de båda skalperna och en lisa för det hat. De har ävenledes förhjälpt mig till en fångst. som fröjdar mitt sinne. och hans eftertanke sade honom. att den unge indianen helt säkert endast blivit sänd i förväg som spejare och att man kunde vänta ett överfall av dem. som nu inte. Därför lär det nog vara bäst att vi beger oss härifrån 198 . — Mina vänner hövdingarna har gjort en fångst. men det grymma uttrycket i deras anskrämliga ansikten motsade inte en förmodan att de var och en för sig satt och njöt av tanken på vad de skulle låta fangen utstå. Man slog sig ned vid platsen för den utbrunna elden.SOLÖGA e BOKLAGRET dighet. som följde efter honom. att Långe Finn skulle börja och de betraktade honom väntansfullt. tändes på nytt. Ty han hade haft tid att tänka nu. som måste glädja deras hjärtan. Singvri och Pinnan satt väntande. Den unge krigaren ni infångat betyder helt visst en hel svärm Minquaskrigare och kanske män med eldrör från fortet. Långe Finn kom ut ur stigmännens grotta och gav en vink åt de båda hövdingarna att komma närmare. varför det inte var rådligt att låta röken vidare stiga över skogstopparna. som bodde hos dem mot allt vad Minquas hette. Men glädjen får inte jaga klokheten på flykten. sade han.

Skön Ingrid väcktes väl liksom vi andra. när jag rådgjort med mina vänner. Alltså bryter vi upp. Ingrid reste sig med någon svårighet. Vill inte Ingrid låta mig bada i hennes väna ögon ljus? 199 . Har jag talat rätt? — Vår vita broder är en vis man. som gått på spår efter henne. Men lös nu den unga fickans remmar. Hon såg Långe Finn stå där och hon vände sig bort för att slippa se honom. Men han gick bort till henne med ett skadeglatt leende. genmälte Långe Finn. de skulle vara oss till intet nyttiga.SOLÖGA e BOKLAGRET och låter våra vita bröder sörja för sig själva. De skall glädjas med oss och den unge Minquaskrigarens skalp måste pryda våra wigwams. att hennes fötter må vakna till den långa färden. ty hennes fötter hade verkligen ”somnat” och det stack i dem som av nålar. Därför måste våra mockasiner hasta. den unga Kiapes. när Mingokrigarna fångade in hennes trogna barndomsvän. och våra bröder längtar helt visst efter oss. när blodet på nytt kom i omlopp. innan vi drar ut på krigsstigen med den store hövdingen. Vi kommer att följa stigarna i de tätaste snåren för att inte onödigtvis utsätta oss för fienden. — Hur har stolts jungfrun sovit i natt? började han. — Där sade du sant. Singvri. svarade Singvri. Därför får vi lämna hästarna kvar här.

men du känner säkert det gamla ordstävet som säger ”skrattar bäst som skrattar sist”. niding. sade Långe Finn med ett grin. nu är du i mina händer och jag vill se den. . Var lugn. . 200 .SOLÖGA e BOKLAGRET Då vände sig den unga fickan om. vad ämnar du med mig? bröt Ingrid ut. liksom den stolts riddersman jag är . — Tro det du. — Du! Du har endast trälblod i dina ådror. kan jag förstå. Sannerligen jag behövde fråga en skurk sådan som du. Har du hälsat godmorgon på Kiapes? Han skall helt visst bli glad att se dig. — Hör upp med dina fräckheter. sade hon. dig skall intet ont vederfaras. — Säg mig. — Lita inte till det. sade Långe Finn. Du kan håna nu. — Du är längtansfull. men hit får han allt svårt att tränga sig in i alla fall. men . . om du det inte själv vill. hånade Ingrid. — Det må väl vara nog att allenast behöva se ditt vämjeliga ansikte. — Gud överger aldrig den som har rent hjärta. Du stinker för mig som det skabbigaste djur. svarade Ingrid. — Du skall bli van vid det. som kan rycka dig ur dem. . min flicka. Vad jag ämnar? Jo. min duva.

Ingrid rodnade av vrede. Ingrid Bertilsdotter. . att vi måtte leva livet ut som två turturduvor. — Den äran vore för mig den största nesa. och där vill jag ta dig till min ärade husfru. fortfor Långe Finn. — Du har ingen skamkänsla. och jag har det. Och när de sedan jagat bort de storsnutna svenskarna. väste han fram. skall du befinna dig i säkert förvar bland de holländske.SOLÖGA e BOKLAGRET — Som en stolts riddersman. — Du är övermodig. är jag inte den du här ser mig. Jag kan vara hövisk och galant och jag kan göra dig aktad och ärad. du piskade hund. — Förrädare! Som dessa bönder. Därför vore det bäst. Om jag vill. Jag vet nog att du är förrädare mot ditt folk. Hellre döden tusen gånger än att du skulle röra vid mig med ett finger. jag en ädelboren krigares son och en krigare själv! hånade Långe Finn. att du tog skeden i vackra handen. Men jag lär väl finna ett sätt att kväsa dig. när det 201 . du kallar ”mitt folk” behandlat mig. Om jag har makten. sade hon. skall jag aldrig avstå från dig. Den som slitit spö . Tvi. Innan du det anar. Men det vill jag säga dig. . Långe Finn knöt händerna och gick intill den unga flickan. att du så gott kan upphöra att tänka på att bli befriad. aktar jag att föra dig till min borg. jag spottar åt dig. som är belägen inom Nieuw Amstels gränser.

sade Ingrid allvarligt. eftersom du söker inbilla mig sådant trams. Ingrid såg på honom. att karskare kvinnor än hon blivit gjorda spaka. svarade den unga flickan. att hon var bevakad och inte kunde ta ett steg utan vaktarnas goda minne. men hon visste allt för väl. att vi bryter upp härifrån om en stund. — Han skall veta att dö som en man. — Så vill jag bara säga. — Vanvett måste ha fattat dig. ifall det är Guds vilja. mot vilken hon under samtalet stött sig. Ingrid Bertilsdotter må komma ihåg. . som till lön för sina tjänster mot holländska kronan blir utnämnd till vice guvernör i kolonierna. — Men flera har givit sig själva döden än att lida en nesa. Du lär själv få vara med om att skåda. då måhända du håller till godo med greve Königsmarck.SOLÖGA e BOKLAGRET inte finns stock på stock kvar av alla deras fort och hus. — Måhända dela en indians wigwam. Men du kan lämna mig nu. 202 . menar du. . Jag säger inte ett ord mera till dig. gäckade Långe Finn. Ingen tycktes bry sig om henne. Med ett skratt gick Långe Finn från henne och hon stod kvar vid trädstammen. Men om du så blev självaste kungen av Holland. skulle jag hellre än att av fri vilja räcka dig handen . hur mina vänner Mingos behandlar sina fiender. Men inte ens det skall stå dig till buds.

— Men. Indianerna såg på varandra och satt åter allvarsamma och stela som mumier. Han sträckte på sig. När Ingrid suckande gick ifrån honom. Inte en rörelse gjorde han och hon stod så långt borta. men händerna hade han fortfarande bundna på ryggen. Ingrid gick emot Kiapes och ingen hindrade henne. Inte ens då gjorde Kiapes ett tecken att han hörde det. 203 .SOLÖGA e BOKLAGRET Hon spanade efter Kiapes och nu såg hon. Kiapes. De löste hans fötter. min kära kamrat. — Kiapes föraktar dem. Skall han dö. Indianerna satt fortfarande kring honom på något avstånd. hur ett par av Mingokrigarna reste upp honom ur gräset. hörde hon Mingokrigarnas skrockande skratt djupt nere i struparna. att hon inte kunde läsa hans blick. — Kiapes. Men nu må Solöga lämna den fångne Kiapes i ro. Den unge indianen endast skakade på huvudet och blev stående orörlig som en bildstod. att du skulle bli fången och hos dina bittraste fiender. Henne kan intet ont hända. bad Solöga. en sådan olycka. han älskar inte att tala med sina vänner. lyfte huvudet och mötte Ingrids ögon. . det skall inte den store ande hon dyrkar tillstädja. vet han att göra det som en man. Och han säger farväl till Solöga. du måste säga mig . . när de fega fienderna lyssnar till honom. svarade den unge indianen. sade hon lågmält.

Den tycktes ibland vara rätt hetsig. Man bjöd Kiapes. Knappast ett ord talades. hade svårare att ta sig fram än de andra. Men han skakade på 204 . men han låtsade inte om det — då avstod man från att för en stund befria hans händer Men Ingrid gick fram till honom. men man talade med undertryckt stämma. Kiapes. Först gick Singvri som vägvisare. som hade händerna bakbundna. fastän timmarna skred. Avtåget skedde i en lång rad. Omsider tycktes man dock ha kommit överens och Långe Finn manade sina vänner indianerna till uppbrott. och så de övriga med Pinnan som sista man. ty gesterna var vilda och hotande. där en rännil flöt fram. bad hon. så en fyra. När solen stod på middagshöjd. Man ställde vägen åt sydost och en kort stund efter det man lämnat stigmannalägret befann man sig inne i den djupaste urskogen. efter honom ett par unga krigare. därpå Ingrid med Långe Finn efter sig. — Tag för dig. Kiapes gick med höjt huvud och han. Säkert åt du föga i går. fem indianer. när du löpte genom skogarna.SOLÖGA e BOKLAGRET Långe Finn hade en överläggning utanför grottan med stigmännen. att man nästan måste krypa fram. därpå kom Kiapes. gjorde man rast i en ravin. så att Ingrid kunde inte uppfatta något av vad som sades. Måltiden bestod av torkat kött och kornbröd. Hans ansikte blödde efter kvistar som sårat honom. där grenarna hängde så lågt på sina ställen.

då man slog läger på ett vilt otillgängligt ställe. Nu då de var en manstark trupp och inte behövde rygga tillbaka för en fiende. till den utsatta mötesplatsen — annars tvekade han inte att gå till anfall mot stigmännen med endast sina krigare. Efter en timmes rast fortsattes färden till sena aftonen. De båda fångarna bands åter omsorgsfullt för natten. så fort hästarna förmådde bära dem. eftersom han ansåg det klokt. Han föreslog detta dröjsmål. valde de vägen ungefär en halv mil från Poutaxats västra strand. Men indianhövdingen vägrade. där de mötte de minsta hindren på sin färd. trots att han brann av begär att skynda den bortrövade Ingrid Bertilsdotter till undsättning. 205 . det var hövdingens avgörande ord. ty det gällde ju att gå mot stigmännen.e SOLÖGA BOKLAGRET huvudet — det hövdes honom inte att äta sina fienders nådebröd. om han det kunde. * * * Minquaskrigarnas flock med Peminacka och junker Knut Lilliehöök i spetsen red genom dälder och skogar. Man måste hasta. Landsökaren skulle skicka folk. Junker Knut hade sökt övertala Peminacka att rida ända ned till Fort Kristina för att där förena sig med en tropp knektar från skansen.

och utan tvekan satte de över på sina hästar. De var nu heller inte så synnerligen långt från den på förhand uppgjorda mötesplatsen. menade junker Knut. att de redan begivit sig så långt ned. Peminacka lät höra ett ljud. Kiapes och Måns Kling. att Peminacka kunde börja närma sig flodstranden. ty här kunde de möjligen träffa på Mingos. Men Peminacka skakade på huvudet. Det kom intet svar.SOLÖGA e BOKLAGRET Det hade emellertid hunnit lida fram mot eftermiddagen. 206 . och de usla Mingos har inte kunnat dra längre bort än att han borde ha varit här före oss. när indianerna kommit så långt söderut. Indianerna hade redan suttit av och ledde sina hästar. Han upprepade det tre gånger och så blev han stående. Nu gick det långsammare i den täta skogen. Nu måste de i alla fall färdas försiktigare. lyssnande. där floden inte var särdeles bred. ty de befann sig på ett ställe. även om det dock var föga troligt. sade Peminacka betänksamt. men omsider skönjde de Poutaxats vatten. som liknade nattskärrans late. Med den gamle vane skogsmannens instinkt förde Peminacka sin trupp till den plats. där vi förut gjort bekantskap med honom. — Kiapes är lättfotad som en hjort. — Han har måhända skyndat ned till fortet. Peminacka hade gjort sina beräkningar riktigt.

som redan höll på att ansa sin häst. När det slutligen dagades. slutade han med tillförsikt. sade han. levande eller döda. orörlig. men ingen eld tändes. lyssnande till varje skogens ljud. så vi har att invänta honom här. Man slog läger för natten. Peminacka satt i sin vanliga nedhukade ställning. Så må han antingen vara dödad eller fången. fast förgäves.SOLÖGA e BOKLAGRET — Kiapes gör ingenting annat än vad som förut är överenskommet i rådslag. — Vi måste söka spåra upp dem båda. Vi vet ju ingenting om den vag stigmännen och Mingos tagit. hur vidsträckt den är. 207 . Junker Knut Lilliehöök kastade sig ned på marken. — Och den vita flickan? frågade junkern. Det är dit våra vägar skall gå. och den store hövdingen vet. där hans oro hindrade honom från att sova. Vakter sattes ut runt omkring. — Men på vad sätt? sporde junker Knut. — Min unga broder har inte alldeles talat rätt. Det blir att söka igenom skogen helt och hållet. Mingos kan endast ha dragit åt öster och söder. Skogen kan dock ha många hinder. — Kiapes kommer inte. Peminacka skakade på huvudet och blickade framför sig. reste han sig och gick bort till junkern. Han skall komma. genmälte Peminacka. sade hövdingen. Då och då lät han ånyo höra nattskärrans skrik.

Han gick med snabba steg.SOLÖGA e BOKLAGRET — Men den unga flickan rövades bort av Långe Finn. Han visade med många tecken ut. alldeles som om han redan vetat. Indianerna försvann var för sig bland träden. Deras gömställen finns snart sagt överallt. och han håller till bland stigmännen. följd av junker Knut. det kunde vara farligt. Det är den Kiapes följt och det är måhända därför han inte kommit hit. Hövdingen samlade sina indianer omkring sig. svarade hövdingen. medan de övriga följde efter med hästarna. innan han gick vidare. som om han överlagt med sig själv. vilka de sökte. så att man hela tiden hade solen framför sig. Den ena skulle tjänstgöra som spejarkår på två olika vägar. än såg han sig omkring och granskade trädens lägsta grenar. där den någon gång kunde skymtas genom den höga och täta skogen. gick själv åt öster. Peminacka. tagit. Spanarna kom att tillsammans gå i en stor triangel och det var hövdingens förmodan. Han delade upp dem i två avdelningar. Så må vi möta honom på halva vägen. som de. att han gått ifrån dem och följt Mingos på deras stig. — Nej. i vilka olika riktningar en var hade att bege sig. Skelöga tog flickan för sig och han stannar inte med henne bland de glupande vargarna. vilken väg han hade att ta. Blicken riktades än mot marken. Min tanke säger mig. att någon av dess sidor skulle korsas av den väg. Junker 208 . En minut kunde han stanna.

Med långa mellanrum fångade junkerns öra olika ljud. Hövdingen vandrade på detta sätt väl ett par timmar. Han kände igen det — det var skallet av varghunden. de själva har dragit längre bort. Peminacka hade inte väl yttrat dessa ord förrän han tvärstannade och lyssnade till ett avlägset ljud. att vi får söka lång tid ännu. att när det krävs. De upprepades alltid tre gånger å rad med korta mellanrum. som junker Knut inte uppfattade lika hastigt. men det är dit vi går. Än var de helt nära. Mera åt öster och längre åt söder. än kom de som ett avlägset eko. när han glider genom gräset. men som han hörde. som fanns här i Delawares skogar och som var föremål för en mycket hetsig jakt 209 . Vi söker deras spår. måhända just de Mingos de sökte. och min vite broder skall förnimma. så att han förstod. att det var signaler mellan de olika stigsökarna. men han svarade inte — hela hans person tycktes ha koncentrerat sig på stigsökandet. är den röde spejaren tyst som ormen. sade hövdingen nu bestämt. — Mingos är inte här. att om det fanns fientliga indianer i närheten. när det upprepades. härmande läten av fåglar och andra djur. skulle dessa kunna ta varning av ljuden.SOLÖGA e BOKLAGRET Knut försökte ett par gånger tala till honom. Junker Knut yttrade sin farhåga. De har inte varit här på lång tid. åtminstone inte sedan träden lövades. innan vi är på rätt stråt. Jag fruktar.

han som för det mesta vistades på Fort Kristina som fänrik. genast velat springa åstad för att hämta henne åter. Minquasstammarnas bästa stigsökare. Vad allt kunde inte ha hänt under den långa tid som nu gått förlorad! Han riktigt ryste.SOLÖGA e BOKLAGRET från indianernas sida. så att man fick nästan hela tiden gå krokig. Det var därifrån det kom — han pekade åt söder. — Det är Schinna. Men han hade ingenting annat att göra än att följa med. sade Peminacka. Skogen var tät och rik på snar. När han på sin häst galopperade i väg till det brinnande Kakarikonk och fått höra. när han tänkte på det. hade han. Med det ljudet kallar han de sina. som vi sett. Det riktigt värkte i ryggen på junker Knut. att han inte övertalat Måns Kling och ett par av frimännen att stiga till häst och skynda Ingrid till hjälp på hans manér. vad öde som drabbat Ingrid Bertilsdotter. nästan löpte hövdingen framåt. som inte var allt för van vid skogsstrapatser. men detta att så här smyga sig omkring i de milsvida skogarna fann han rent av ändamålslöst och han förebrådde sig själv. Som om han ännu haft ljudet i örat och kunnat bestämma riktningen därefter. Han hade tänkt en strid med svärd och pistol mot Långe Finn och hans gelikar. och han har funnit något. Skulle det nu 210 . ty skinnet var synnerligen begärligt både för deras eget behov och som bytesvara. Han hade under hela vandringen känt sig nedslagen.

När hövdingen och junker Knut kom fram till ”Varghunden”. sade Schinna och pekade över snåret. Nu skymtade han på avstånd mellan träden framilande indianer från flera håll. Schinna är Minquaskrigarnas stora spårsökare. — Mingos har dragit här igenom. sade hövdingen. — Min broder Schinnas skarpa öga har funnit. Han bröt av en kvist och visade den för junker Knut. Schinna var en smärt och smidig indian med hela sin nakna överkropp målad i röda och svarta färger.SOLÖGA e BOKLAGRET verkligen bli något resultat? Vad månde varghundens skall betyda? Det upprepades ett par gånger och allt närmare. sade han bestämt. De hade också hört stigsökaren Schinnas signal och liksom Peminacka förstått dess innebörd. Se — brottytorna är alldeles färska. vad vi alla sökt. 211 . — Där bakom tar spåren vid. vilka han visade för sin följeslagare. men Peminackas vana öga såg genast en del brutna kvistar. alldeles invid ett snår. och inte för länge sedan. hade han redan omkring sig ett tjogtal av Minquasindianerna. De stod i en ring och stirrade ned på marken. Junker Knut kunde inte se någonting märkvärdigt. Han pekade ner på marken.

när den unga flickan sökt bana sig väg genom snåren. sade Schinna med bestämdhet. sade Peminacka. min vän hövdingen har sett rätt. det kunde också junker Knut iaktta. . Ytterst på trädgrenen satt nämligen fastsnodd en tunn test av blont hår. . 212 . Den har lämnat spår som efter en buffels klövar. Han har råkat i Mingos’ händer. Mingos har dragit här förbi för många timmar sedan. sade Schinna föraktligt. Vi måste skynda för att befria honom. — Hon har gått fram här. som tydligen fastnat. så att spåren plånats ut i mossan. Han såg tydligt märken efter mockasiner. En Minquas skulle ha sett det och planat ut spåret. märkte nu också junker Knut. märken av hans mockasiner finns några alnar längre bort. Jag har också sett. — Där har Skelögas tunga fot trampat. Ja. men på andra sidan syns de i den mjuka jorden. — Mingos är tanklösa kvinnor. fortfor han. och vad intet annat öga än en skarpsynt indians kunnat upptäcka. inföll Schinna. Grenen där har tagit några strån av hennes hår. och där ser jag den vita flickans skomärken. — Min broder hövdingen kan bespara sig besväret.SOLÖGA e BOKLAGRET Peminacka kastade sig ned på marken för att undersöka mossan. Han pekade. att vår unge broder Kiapes är med .

hur stort försprång de hade. men ibland var marken sådan. De går nu in i djupaste skogen. 213 . Junker Knut frågade indianhövdingen. Minquastroppen var snart på väg. Vi får lita till. — Jag följde dem ett gott stycke. Här bland snåren syns mig finnas gott om bete. och alltid lyckades han ta upp dem igen. men Schinnas öga skall upptäcka dem på nytt. att de alldeles utplånats — då sökte Schinna en stund i olika riktningar. — Har min broder Schinna övertygat sig om åt vilket håll spåren går vidare? frågade Peminacka. Vi får lämna en av våra unga krigare kvar att vakta djuren. Långa stycken kunde man tämligen obehindrat se spåren. innan jag gav signalen. att våra fötter är snabba nog att hinna upp fienden. Nu kunde man noggrannare beräkna. Vi skall komma tillbaka. sade hövdingen.SOLÖGA e BOKLAGRET Peminacka fick brått att övertyga sig om att spårsökaren talade sanning och han kom tillbaka med allvarsam min. vad han tänkte om förföljandet. — Då kan vi inte föra hästarna med oss. svarade indianen. Tyst smög den fram mellan trädstammarna med Schinna och Peminacka i spetsen. De försvinner ibland. där Mingos slagit läger om natten med sina fångar. slutade den gamle hövdingen med stolt värdighet. Efter en god stunds vandring kom de till den plats.

Jo. Peminackas röst var allvarlig. är han välkommen. så att vi kunde börja klappa om dem genast. Jag vill säga min unga broder. — Om jag vill följa! utbrast junker Knut. att vi hade de uslingarna här nu. genmälte Peminacka. sade Peminacka. och det är därför vi hastar utan att ta någon vila. då har min broder att själv gå till den vita hövdingen för att komma till tals med honom. som den vita flickan svävar i.SOLÖGA e BOKLAGRET — Detta syns mig kunna bli en jakt i dagar. Jag skulle just önska. Men har de dragit till Mingolägret. — Det är blekansiktenas sätt. utan att vi kommer vårt mål närmare. Vill min unga broder följa då. men de röda männen strida på annat vis. och den unga fänriken förstod honom. min broders fiender. följer de honom och lyder honom. Antingen har Mingos dragit med fångarna och Skelöga till sina wigwams eller ock har de gått till de vita. Då kan de röda männen intet uträtta. så blir det strid. När krigare har en hövding. Den store hövdingen må inte förglömma. 214 . när de kämpar mot röda män. — Min unga broder talar sanningens ord. det menar jag. att han måste ge mig det löftet att ingenting företa på egen hand. sade han. att varje timme kan öka den fara.

om han inte är vaksam. Spårsökandet fortsattes med ytterlig försiktighet. — Den store hövdingen kan vara lugn. Man skall inte väcka fienden. så att deras huvuden knappast syntes ovan snåren. att man skulle kunnat tro. Så länge dagen varade. att det var en flock spöken som smög från träd till träd. att himlen står ljusare långt borta i fjärran? Junker Knut ansträngde sig för att se. utan smög sig en och en i skydd av trädstammarna och ofta nedhukade. efter vilka Minquaskrigarna sökte sin väg. Plötsligt stannade Schinna och lät höra ett hest morrande — det var varghunden igen. Indianerna höll sig inte i samlad trupp eller på ett långt led. försäkrade junker Knut. Junker Knut var i närheten och hörde honom säga till Peminacka: — Min broder hövdingens öga skönjer förvisso.SOLÖGA e BOKLAGRET — Inte låta eldröret dundra för tidigt. där han blott med möda kunde urskilja trädstammarnas 215 . Låt oss bara komma i väg igen. Till sist skymde det påfallande mörkret bort de nästan omärkliga tecken. så att trots mörkret fortsatte man långsamt och så tyst. Till en början förekom honom alltsamman som ett enda dunkel. så att det någon gång blir ett slut på denna marschen. sade Peminacka varnande. Men spåren hade hela tiden utan stora avvikelser lett i samma riktning. fortfor det på samma sätt.

Min vita broder märker nu. att han kunde skymta någonting gult eller blekrött. 216 . Ju längre han stirrade genom mörkret. att det verkligen inte var inbillning. desto säkrare kände han sig emellertid. Men om han nu verkligen såg det eller han hade låtit påverka sig av Schinnas ord. — Vad är det? frågade han Peminacka. endast som en svag aning. att de röda männen inte fört honom vilse. han tyckte. — Det är återskenet på himlen från eldarna i Mingolägret.SOLÖGA e BOKLAGRET obestämda konturer. sade han.

— Det flammar som från festbålen. med vilken lystnad de lyssnade till hövdingens ord. starkare än de. att deras fiender är dem nära. Men de vet inte.e SOLÖGA BOKLAGRET TOLFTE K APITLET Solöga räddad M inquaskrigarna hade alla sett eldskenet. Indianerna gav inte något hörbart svar i ord. Peminacka lät höra ett långdraget väsande ljud som en orm och de stannade alla. men man kunde förnimma deras häftiga andedräkt. som gav tillkänna. om de unga Minquaskrigarna vansläktats från sina förfäder under fredens långa da217 . sade Peminacka undertryckt. De vet att han är den store Mitatsimints son och de skall reda till måltid och fröjda sina hjärtan med dans. Peminacka fortfor: — Nu skall det visa sig. Mingorövarna har träffat sin stam och de firar infångandet av den unga Minquaskrigaren. där de befann sig. innan de skickar honom efter hans fader till de sälla jaktmarkerna. I natt skall Minguaskrigarna dra vidare med många skalper. för att därpå smyga fram till hövdingen. Det kunde hända att vi kommer tidigt nog för att rädda vår broder och befria den vita flickan. som vi vet ännu finns bland Mingoerna.

ty Mingolägret var ännu långt borta — eldskenet syntes ju på långt håll. Då kastade sig Peminacka ned på marken och junker Lilliehöök följde hans exempel. då vi snabba som de stora vilda kattorna i snåren kastar oss över våra fiender från alla sidor. Jag har talat och de unga krigarna har förstått mina ord. så deras hästar kan inte vädra oss. som i stället tar våra skalper. När stridsropet ljuder. att indianerna smög sig i väg bort mot eldskenet. så nära han det kan. Genom det höga gräset och snåren kröp eller rättare sagt släpade de sig långsamt framåt. till Mingolägret utan att bli sedd. kan det bli Mingoerna. men man såg dem inte och snart hördes ingenting annat än skogens sakta sus. Min vita broder har att följa mig utan att säga ett ord. Ett lätt prassel förrådde. till dess Peminacka höjer stridsropet. Slutligen var man så nära. Men om någon förråder sig med ett ljud.SOLÖGA e BOKLAGRET gar. — Vinden blåser oss emot. En var skall smyga sig fram. dess rödare blev himlen och man kunde se hur lågorna då och då skymdes bort av röken. Ju närmare de kom. Då och då lyfte de 218 . Alla bidar orörliga. Ännu ett gott stycke bortåt kunde de smyga sig fram gående i nedhukad ställning. får han begagna sina eldrör. att man förnam ett svagt återljud av sorlet i Mingolägret. Peminacka stod ett ögonblick kvar med junker Knut Lilliehöök. sade hövdingen med tydlig tillfredsställelse.

att hövdingen ännu en gång varnade stötte till honom: han hade alldeles invid den ena lägerelden fått syn på Långe Finn. Hyddorna låg i skogsbrynet till höger och framför dem rörde sig både kvinnor och krigare i lysande stridsmålning. hade tydligen ännu inte börjat. men den fest. där han just befann sig. som Peminacka förmodat skulle hållas. och när banditen vid ett tillfälle vände ansiktet åt honom. där träden stod glesare och där naturen lämnat en liten öppen plats. Junker Knut höjde huvudet så att han fick ögonen over det täta busksnår. Däremot gjorde han i nästa ögonblick en så häftig rörelse. Det var liv och rörelse överallt.SOLÖGA e BOKLAGRET huvudet för att speja. . Till sist kände den unga mannen. Därnere har vi lägret mitt framför oss. Ingrid Bertilsdotter. Junker Knut såg efter den han framför alla andra sökte. mossbelupna bergsknallar och det var invid dessa två stora bål flammade. viskade han. hur hövdingen lade en hand på hans skuldra. hade Mingos valt lägerplatsen i en sänka. Bakgrunden utgjordes av låga. . men han kunde ingenstans upptäcka henne. tyckte han sig till och 219 . Han kände gott igen honom på ryttardräkten . Skogens mark sluttade här och liksom indianerna alltid hade för sed. — Inte ett ljud. och nu såg han. som stod samtalande med ett par indianer. hur han än spanade genom virrvarret.

de övriga indianerna skulle göra längre eller kortare omvägar och Peminacka ville naturligtvis vara säker om att varje man var på sin post. Och så var det kanske också en liten stolthet hos hövdingen att låta fienden gå så långt som möjligt i sina hämndplaner. Så han visste. Han såg honom gå bort till en av hyddorna och tala vid ett par gamla kvinnor. Ofrivilligt kände han efter om pistolerna satt i ordning i hölstren. stora mustascher och långa pipskägg. när stunden var inne. Nu hade de närmat sig ännu mera . Mingoerna tycktes vara fullkomligt obekymrade och långt ifrån tanken på att en fiende kunde lura på dem.SOLÖGA e BOKLAGRET med urskilja hans blonda. Sorlet steg och en del unga krigare roade sig redan på egen hand med ett slags stridsdans. kom det för honom nu. som satt utanför. junker Knut skulle till och med från sitt gömställe kunnat sända Långe Finn en kula ur en av sina pistoler. . Men så förstod han detta. Helt säkert. Alla var de mer eller mindre upptagna med tillredelserna för dödsfesten. som hängde över den andra. vart han skulle rikta sig. Hövdingarna satt dock ännu i en krets ett stycke från eldarna och Peminacka 220 . Hövdingen och han hade haft den kortaste vägen att tillryggalägga. Kött stektes över ena elden och rötter kokades i en kittel. innan han slog ned på dem. Varför bidade Peminacka? tänkte han. . var det därinne Ingrid var gömd och fången.

och han följde. Efter dansen och sången. kunde varsebli både Singvri och Pinnan. som han mer än en gång varit i fejd med. hans kanske mest hatade motståndare. skulle stammens krigare börja den synnerligen omtyckta leken att kasta sina tomahawker mot fången. som måste inledas med dans och sång både av män och kvinnor. hur de med starka rep av fibrer band honom vid detsamma. Måltiden skulle utgöra slutet på festen. att Peminacka gjorde en lätt rörelse och släpade sig ännu närmare. men han kände ceremonielet i alla fall. berodde 221 . Nu såg junker Knut Lilliehöök ett par jättelika Mingos komma från skogsbrynet till vänster med en smärt indian emellan sig. Han hade aldrig själv sett en sådan dödsfest. När han såg dem och visste. vilket öde som väntade denne. Han märkte. Nu tycktes allt vara redo. och han såg. inte för att träffa honom.SOLÖGA e BOKLAGRET som väl kände sina fiendestammars främsta. som han nu såg förberedelserna till. . . ty de var alla säkra på handen. trots att för honom på så pass stort avstånd alla indianer tedde sig lika. blev han sårad. och så . Indianerna förde Kiapes till ett stort träd med väldig stam. så att han inte kunde röra annat än huvudet. förstod han allt för tydligt. surrande repet flera gånger kring hans kropp. att det var i deras händer Kiapes fallit. Han förstod att det var en fånge och att det måste vara Kiapes.

vilkas värdighet förbjöd dem att delta i upptågen. men han påmindes omedelbart om henne genom att Långe Finn gick från skogsbrynet. viskade till honom. Nu hade hela stammen samlats kring den bundne fången under skrän och skrik. Den gamle indianen låg där orörlig.SOLÖGA e BOKLAGRET det på att han i feghjärtad fruktan inte kunde hålla sig orörlig. över till den fastsurrade Kiapes. Junker Knut var så upptagen av vad han såg. Skenet från eldarna var nu så starkt. Han fick svar: 222 . som en stund dolt honom. Fänriken. varför de fortfarande satt i ring så gott som orörliga. Men så till sist skulle en av hövdingarna klyva hans huvud med ett välriktat kast. De flängde kring Kiapes. de ryckte i hans hår. fräste och spottade åt honom. Men den unge indianen stod orörlig med upprätt huvud och såg stint på honom utan att en muskel tycktes röra sig i hans ansikte. att han till och med för ett ögonblick glömde bort Ingrid Bertilsdotter. men det ryckte kring hans tunna läppar och skalv kring ögonen. Man hoppade och dansade omkring honom. allt medan man undvek att komma för nära hövdingarna. tydligen för att säga honom några gäckande ord. som hade svårt att styra sin otålighet. om det inte var tid nu att gripa in. Kvinnorna dunkade på ett slags instrument som liknade primitiva trummor och deras gälla skrik överröstade männens rop. att Knut Lilliehöök kunde urskilja dragen i Peminackas ansikte.

slungad med säker hand av en äldre indian. var det visserligen tråkigt.SOLÖGA e BOKLAGRET — Minquas överfaller inte sina fiender. då ljuder krigsropet. men han kände ju delvis till egendomligheterna i indianernas sätt att tänka och om man kom för sent för att rädda den unge Kiapes från döden. bara man kom tids nog för att rädda Ingrid Bertilsdotter . . Somliga hade också bågar och synade pilarna i sitt koger. Då Mingos hämtat sina tomahawker för att börja leken med Kiapes. och min fångne broder därborta skulle hata mig. Men med det fick gå hur som helst. det där tyckte nu junker Knut Lilliehöök var ett bra enfaldigt sätt att resonera. fångens ångest och dödskval skulle förlängas så mycket som möjligt. hade han rört på huvudet det minsta. Hon var fortfarande osynlig. som fortsattes ensamt av kvinnorna. Den bet sig fast endast en handsbredd från högra sidan av fångens kind . Nå. hade 223 . med det utslagna håret flygande kring nakna kopparbruna axlar liknade riktiga avgrundsandar. vilka i det fladdrande röda eldskenet. Männen hade skyndat in i hyddorna och kom nu ut med de glänsande tomahawkerna i händerna. . om jag hindrade honom från att visa att han inte är en kvinna. Leken skulle tydligen bli tvåfaldig. . när de är obeväpnade. Den första tomahawken susade genom luften. . Peminacka reste sig försiktigt på huk. De unga Mingokrigarna hade nu upphört med dansen.

som blickade fienderna rakt i ansiktet. överläppen föraktfullt krökt. Hastigt upprepade han det i olika tonarter . när han hörde det välkända stridsropet och hans ögon glänste.SOLÖGA e BOKLAGRET yxan ovillkorligen åtminstone skurit av honom örat. så att ropet tycktes komma ur hundratals strupar. . . Men Kiapes hade inte rört en muskel. Kiapes hade ryckt till. stannade med yxan i högsta hugg. då han såg krigar224 . som skulle göra sitt kast mot Kiapes. när en smärt Mingoyngling höjde armen till kast. Alltsammans hade varit ett ögonblicks verk. gav Peminacka upp Minquasstammens ljudliga. Munnen var sluten. . Men just då. inte ens ögonen. skärande krigsrop . Och i samma ögonblick rusade skrikande Minquaskrigare från alla håll ned över Mingolägret. men i samma nu de fick syn på Minquaskrigarnas målade gestalter mellan träden. hövdingarna rusade upp och blev en sekund stående liksom för att övertyga sig om varifrån faran kom. Från kullarna sprang ekot tillbaka. lika säkert måttat som det första — tomahawkerna satt kvar i trädstammen. och tomahawkerna fick annan användning än mot fången. och runt om svarades det. Den unge krigaren. som var glömd för ögonblicket. . Ännu kom ett kast. fången skulle tydligen riktigt garneras med yxor och pilar. gav de också upp stridsropet. I nästa sekund var striden i full gång.

vig som en panter. En lång. därifrån han sett de första fienderna komma. Och det kostade Singvri livet. Minquashövdingen höjde ett segerskri och svängde den blodiga stridsyxan. En ung Minquaskrigare föll med krossat huvud därför att en kvinna nedhukad fattade i hans ben och drog omkull honom. Han gjorde ett språng åt sidan och yxan flög förbi. Den reslige Minquashövdingen kom rusande så gott som naken. Han hade Peminacka emot sig. rusat på honom . Singvri slungades till jorden och Peminackas skarpa tomahawk klöv fiendens huvud från hjässan och allt igenom. när de inte kunde göra annat. Men Peminackas ögon var snabba. hade de slagit en ring kring fången. Honom kunde de plåga. Singvri hade ögonblickligen ryckt stridsyxan ur gördeln och rusat åt det håll. Man kämpade snart sagt man mot man och den ena hade inte tid att hjälpa den andre. mager squaw med vilt fladdrande hår. men dem brydde sig ingen om. riktigt eldsprutande ögon och tandlösa gommar rusade emot trädet.SOLÖGA e BOKLAGRET gestalterna rusa in från skogen. Kvinnorna skrek och rusade omkring. 225 . Ty i nästa ögonblick hade Peminacka. . Med några språng skyndade han mot Kiapes. . och dock var de inte alldeles ofarliga motståndare. Singvri slungade med ett skrik sin yxa. Hon hade inte något vapen. Striden var nu i full gång överallt. Och nu. ja döda. det blev en kort brottning. när männen tycktes ha glömt honom.

men då hon fick syn på Peminackas bistra ansikte och bloddrypande tomahawk. De båda Minquaskrigarna växlade inte ett ord. Kiapes sträckte litet på sina domnade lemmar. Junker Knut Lilliehöök hade lika ivrig som någonsin den gamle indianhövdingen rusat ned i Mingolägret. men i det allmänna virrvarr. som följde på det plötsliga och av Mingos inte väntade överfallet var det inte möjligt att finna honom genast. och hans starka arm slungade henne undan. som ännu satt i stammen. höjde stridsropet och skyndade framåt. så att hon tjutande rullade omkring på marken . Han hade försvunnit ur den lurande fänrikens åsyn strax innan stridsropet skallade och han sökte nu 226 . liksom slagen av en tanke. Det var då Peminacka just hann fram. Men han stannade plötsligt. så ryckte han ur trädstammen den kvarsittande tomahawken. och under tiden skrek hon vilt och spottade Kiapes fräsande i ansiktet.SOLÖGA e BOKLAGRET men hon försökte rycka ut en av yxorna. Hon reste sig. med vilka Kiapes var fängslad. följd av de övriga kvinnorna. . Det var ju en bestämd fiende han sökte. han såg sig omkring och så rusade han förbi lägereldarna in i skogsbrynet — bakom honom pågick striden ännu i all sin ursinnighet. Han grep tag i kvinnans hår. sprang hon vrålande sin väg. Det var endast ett ögonblicks verk för Peminacka att med sin tomahawk hugga av fiberbanden. .

Han svängde tomahawken. Nu stod han mitt bland de feghjärtade Mingoerna. där han ett ögonblick stannat för att söka sig väg snett över lägret till den sida. Den länge slumrande stridslusten hade gripit honom han tänkte inte mera på. Överallt var det de kämpande indianerna. Fanns han då ingenstans? Kunde han ha flytt från alltsammans? Och var fanns Ingrid Bertilsdotter? Skulle det vara möjligt att man redan fört henne vidare? Dessa tankar kom blixtsnabbt för honom. att de kommit för att befria Solöga. Stridsyxorna svängdes under tjut och skrik. blod flöt redan i strömmar och döende och döda låg redan här och var i gräset. Nu skulle han hämnas. I skenet av det en stora bålet kämpade Peminacka. De tycktes inte bry sig om honom. Junker Knut hade pistolen färdig i handen. Det rosslade ur sammansnörda strupar. man brottades bröst mot bröst. så att ingen fiende vågade komma honom inpå livet. vilka fegt mördat den store Mitatsimint och många av stammens bästa. dessa som var vänner till de svekfulla vita.SOLÖGA e BOKLAGRET förgäves komma åt detta håll. där han sett de flesta hyddorna under träden. 227 . som här mötte varandra. Runt honom kämpade de röda man mot man. hatet mellan de båda stammar. ty den var ett säkrare vapen i en strid med en sådan man som Långe Finn. var så ursinnigt att man inte såg någon annan än stamfienden. vad striden gällde.

det smällde och indianen tumlade raklång in i elden. att det var flera. Men så fick de syn på fänriken som den ende och en tomahawk susade förbi örat på honom. hur ännu en indian smög sig bakom Peminacka för att göra processen kort med honom bakifrån. den förste fick ett hugg i axeln. som var redo . . Men Långe Finn och Ingrid? De fanns fortfarande ingenstans. som gick fram likt en bärsärk. som på intet sätt gripits av stridsyran. utan han drog värjan. Junker Knut höjde sin pistol. Ett enda ögonblick upphörde striden och Mingos upphävde ett förfärande tjut. det blixtrade till. Så. Och han tycktes också vara osårbar. . ännu hade intet hugg träffat honom. De hade inte sansat att det fanns vita män med Minquasfienderna . . Så var det inte tid att ladda vidare. 228 . fy han fann rent av detta slaktande bland de röda vildarna vämjeligt. Tre Mingos anföll honom på en gång . Med sin andra pistol förpassade han ännu en indian till de sälla jaktmarkerna. tänkte junker Knut. i första ögonblicket trodde de. så han tumlade omkull. . .SOLÖGA e BOKLAGRET Junker Knut Lilliehöök fick syn på honom och han kunde inte låta bli att mod häpnad betrakta denne indian. . nu börjar det gå hett till. Men då såg fänriken. därvid dock mera betänkt på att försvara sig än att gå anfallsvis tillväga. Ljudet av skottet hade emellertid en förunderlig verkan på rödskinnen.

innan vi drar vidare. att hon kunde fly. att Skelöga . Om inte modet alldeles övergivit henne. — Du kan gärna tiga. Redan under det han blev bunden vid trädstammen. men ha tröst. — Vi. — Stolts jungfrun befinner sig väl? sade han. Vedermödorna skall snart ta slut och den sköna Ingrid befinna sig. så bland civiliserade människor. att jag förr dör än . en liten ceremoni att utföra. sade Ingrid.SOLÖGA e BOKLAGRET Kiapes hade. kände hon sig dock ängslig till sinnes. Jag beklagar. även om det var uteslutet ändå. Han visste att Solöga fanns i den bortersta hyddan. har först. Han kom grinande in i hyddan. Synd. Det gäller skön Ingrids goda vän. det vill säga mina vänner Mingos. Ty det är verkligen 229 . Om hon inte gissat det. som med glädje skall hälsa greve Königsmarks hjärtans kär. Så visste hon ju. Ingrid satt i ett hörn av hyddan. om inte bland landsmän. där man för säkerhets skull bundit henne. vilket öde man förberedde åt hennes trogna Kiapes. att han skall behöva dö så ung. . så fort han blev fri. . lämnade Långe Finn henne inte i ovisshet. att jag inte kunnat bjuda på bättre än ett rödskinns wigwam. Ditt gäckeri rör mig inte vidare. Och du vet. som vi sett rusat in bland träden. . och det var den största pinan för honom att veta. . hade han sett Långe Finn gå dit bort. den trogna hunden Kiapes.

att av de röda ges honom ingen pardon och att be dig . men hon hörde sorlet från densamma och såg skenet av eldarna fladdra genom dörröppningen. svarade Ingrid. . Från hyddan kunde hon inte se själva lagerplatsen. . — Ja. . . Långe Finn böjde sig över henne med gnistrande ögon. — Måhända finns det ett sätt att rädda Kiapes. — Vad menar du? — Om den sköna Ingrid samtycker att redan nu bli min.SOLÖGA e BOKLAGRET ett präktigt rödskinn och så finns det ju ingen annan till för honom än Solöga. . talade sanning. . Ingrid ryste . Mingos vill ha sin hämnd och gärna för mig. som stod där framför henne. Snart skall det inte finnas en handsbredd av hans röda kropp som inte är späckad med tomahawker och pilar. . Ingrid såg upp på honom. Långe Finn kunde av uttrycket i hennes ansikte läsa sig till hennes tankar. . att den uslingen. — Usling. jag vet ju. skall jag säga åt Singvri och Pinnan . aldrig med livet. det vet du . skrattade Långe Finn. 230 . Arma Kiapes. Och hon glömde sitt eget öde för hans. hon höll verkligen så mycket av sin barndomsvän. hon visste. sade han. — Skulle inte tjäna någonting till.

Men jag skall göra dig så spak. I detta ögonblick ljöd Minquaskrigarnas stridsrop. Snart börjar dödsdansen . hur sorlet stiger därborta. upprepat av eko runt om. . Långe Finn kom tillbaka och raseri stod att läsa i hans ansikte. så att du med egna ögon må njuta av skådespelet. sade Ingrid kallt. . det är Minquas som spårat upp oss och gjort ett överfall. — Du tycks blivit från dina sinnen. . 231 . att du en gång skall på dina knän släpa dig fram till mig. sade han .SOLÖGA e BOKLAGRET — Fortfarande genstörtig. Så kom han tillbaka. sade Ingrid. nu flyger den första tomahawken mot den unga Minquaskrigarens huvud. Långe Finn kröp till dörren — hyddan tillät honom inte att gå rak — och gick ett par steg ned mellan träden. Hör du. Förnöj du ditt blodtörstiga hjärta själv. — Nu håller de på att binda Kiapes. skall jag bära ut dig. . och lämna mig i fred. väste han. . Jag ber dig nämligen om tillgift att jag inte kan lösa dina band. . Hon hörde de skränande tjuten och förbi hyddan såg hon kvinnor och barn skrikande skynda mot skogen. hon förstod att något oväntat inträffat. Ingrid gjorde ett försök att resa sig . — Gå. Om du befaller. vad som försiggick. — Guds död. Långe Finn rusade fram ett par steg för att se. sade han.

fick hon till svar. — Galna flicka! väste han och lät handen falla tungt på Ingrids huvud. att flykten 232 . — Det tror du. Ingrid Bertilsdotter. Långe Finn ryckte henne med sig. Han fattade henne i armen och ryckte upp henne. där han visste att hästarna gick i bet. där inte ens guvernören skall kunna nå dig. Jag skulle ha kunnat behandla dig på annat sätt. tyckte jag. Jag är klokare än så. Nu. Inom några minuter sitter du med mig på hästryggen och den snabba springaren skall föra oss dit. Ingrid. Dig skall de i alla fall inte ha. Ingrid gav till ett skrik. bar henne ut ur hyddan och tog springande vägen genom skogen till den plats. . att detta skall hjälpa dig.SOLÖGA e BOKLAGRET — Herren vare lovad! utbrast Ingrid. Ingrid hade genom slaget dånat av. att han inte skulle överge mig. Hon segnade till marken och banditen tog henne i sina armar. att i annat fall skulle den modiga flickan ha spjärnat emot så kraftigt. Men gläds inte i förtid du. Jag visste väl. Så res dig nu. Långe Finn . vilket ock hade varit Långe Finns avsikt. Här får indianerna sköta sig själva. ty han förstod. De är många och jag såg folk från fortet också. . men hon spjärnade emot. I raseri höjde Långe Finn armen. — Du får mig inte härifrån med livet! skrek Ingrid. men det drunknade alldeles i tjutet från de kämpande rödskinnen. men jag har planer med dig och har inte velat handla överilat.

Han hade sett junker Knut Lilliehöök och han misstänkte. 233 . . Ett par unga Mingokrigare såg den frigjorde fången komma löpande med stora steg och rusade emot honom. . han skulle ändå få tid att ta ett par skalper. Man skulle skjuta ned honom som en skabbig hund. han önskade inte någon strid nu. Den andre sprang sin väg under höga rop för att tillkalla andras uppmärksamhet på den flyende fången. det var Långe Finns enda utväg. Men striden var så allmän nu och skriken fyllde så luften. Kiapes var med ett tigersprång på den vapenlöse och gav honom ett hugg. som utgjorde Solögas fängelse. Kiapes hade inte tagit miste om vägen till den hydda. Kiapes hejdade sig ett ögonblick . så att Kiapes hann in bland träden utan vidare förföljande. Därför kastade han sig åt sidan. om segern stannade på svenskarnas och Minquasindianernas sida. Och fly. Men den låg inte fri. Alltså bort till hästarna och i väg till Nieuw Amstel eller åtminstone till något av faktorierna i dess närhet. att denne hade med sig flera av bussarna från de svenska forten. så att han sjönk till marken. Den ena Mingon slungade tomahawken mot honom. något som han för övrigt föga tvivlade om. att ingen aktade på ropet. och under sådana förhållanden visste han att han inte hade att vänta någon pardon. men slungarens arm var ännu för oövad och misskastet kostade honom livet.SOLÖGA e BOKLAGRET kunnat bli vansklig att utföra.

vilket han också hört. som utan svårighet lät sig tas. . då han till sin förvåning inte såg Långe Finn utanför . skyndade han efter. tre korta skall och ett långdraget tjut. Då träffades hans öra av Kiapes’ skri. . Peminacka hade röjt sig väg genom en flock Mingos. han förstod det och rusade in i skogen. som flämtande stötte fram: — Skelöga dar på hästen genom skogen . som ekade runt omkring. och hövdingens snabba språng från stridsplatsen hade något att göra med Ingrid.SOLÖGA e BOKLAGRET Han rusade nedhukad in i hyddan. Då samlade han alla sina lungors kraft och gav till ett rop. de svingade sig upp på 234 . Men nu såg han ju att både denne och Solöga var borta. . och som om han anat att ropet. men det tycktes inte bekymra honom. Några minuter senare stod de bredvid Kiapes. Han blödde ur ett sår i axeln. att det måste vara Solöga som hängde framför honom i sadeln. så hastigt att de av stridens virrvarr förblindade Mingos inte fattade vart han tog vägen. men ledd av sin instinkt rusade han vidare och snart skymtade han genom en glänta Långe Finn. som just stigit till häst och trots skymningen kunde han se. han för den vita flickan med sig! Alla tre hade samma tanke. Men junker Knut Lilliehöök hade sett det. De sprang till hästarna. han hade tagit ett fast grepp om sin yxa för att kunna genast möta den vite fienden. . För en sekund stod han villrådig.

utan han siktade på hästen. Skottet brann av och i samma ögonblick segnade det träffade djuret på bakhasorna. Fänrik Lilliehöök hörde honom ryta ut en svordom. Han böjde sig ned över Solöga. Dock dristade han inte att rikta den mot ryttaren. såframt förföljarna stannade hos Ingrid Bertilsdotter. Långe Finn och hans börda tumlade till marken. Spelet var förlorat för honom denna gång. Kiapes var den förste av hästen. så att den kom inte undan så fort. 235 . Han höjde pistolen. Avståndet mellan honom och den flyende var nu inte längre än att han kunde våga ett försök. De hade inte ridit länge förrän de kom till en dalsänka. Junker Knut höll sig fast på den osadlade hästen med knävecken. utan förföljarna vann på honom. som han av allt hjärta ville bevara. sträckte han ut. Och i det misstog han sig inte.SOLÖGA e BOKLAGRET deras ryggar och de snabba djuren ilade framåt efter den bortflyende kvinnorövaren. Därvid blev han något efter de båda andra. Hans häst hade dubbel börda. hann upp dem. drev sin springare framför. Han reste sig och ilade med långa steg in i skydd bland träden — det var hans enda utsikt till räddning. som låg orörlig. rykte till sig en pistol och lyckades ladda den. där de upptäckte Långe Finn på andra sidan. ty han kunde träffa den. men när han övertygat sig om att vapnet var i ordning.

Mingos kommer att flykta bort bland kullarna. sade han. sade: — Striden är snart slut. Vill den unge Kiapes skynda tillbaka till sina bröder och säga dem. Kiapes såg med tvekan än på hövdingen. Dock finns ännu tid.SOLÖGA e BOKLAGRET Han tog henne i sina armar och reste upp henne i sittande ställning. som genast stod där med stridsyxan redo. Den unge krigaren skyndade bort. Mingoerna hade tydligen förlorat all lust att strida vidare. som torkade blodet från sin vänstra arm. Peminacka fortfor: — Kiapes har ännu inte tagit en Mingoskalp i dag. — Hon lever. — Vad är det? sporde han. 236 . att den vita flickan är funnen och att de drar sig hitåt. gjorde de en sväng och försvann in i skogen åt samma håll som förut Långe Finn. skrämseln eller fallet har tagit sansen från Solöga. som under ursinnigt segertjut förföljdes av de segrande Minquaskrigarna. men kom inte långt. Den gamle Peminacka. Ingrid. som fortfarande inte visade tecken till medvetandets återvändande. Peminacka känner sig matt av det flödande blodet. förrän han möttes av de flyende Mingoerna. Nu kom också Knut Lilliehöök till. du är räddad! Kiapes hade lagt örat till den unga flickans bröst. ty då de kom mot Peminacka. än på Ingrid.

om han inte varit så påpasslig. Några tunga suckar steg ur hennes bröst. Nu började Ingrid att röra på sig. Jag skall brottas med dig. Många av deras stam hade visserligen fallit. usling. du skall inte föra mig längre. — Se så. liksom för att med sitt sken håna de genom skogen bortflyende Mingoerna. var nu lugn och kom till dig själv. Och hit samlades så småningom de segrande Minquaskrigarna för att sköta om de sårade och ta vara på sina döda — fienderna lämnade de åt skogens djur. ty när han från lägret hörde segersångerna. — Nej. medan hästen i sakta skritt gick tillbaka till lägret. lutad i hans armar. sade hon flämtande. där segern firades med glädjerop och skalperande. Så spratt hon till och med en häftig rörelse höll hon på att slita sig lös ur junker Knuts armar och skulle ha fallit till marken. 237 . som snart ånyo flammade högt. hade indianblodet börjat sjuda och han ilade dit för att vara med om segerfesten — en skalp hade han i alla fall att ta vara på. Man kastade nytt bränsle på eldarna. sade junkern sakta och tryckte henne intill sig. Kiapes var inte längre med. och du kan döda mig men det är slut nu. Junker Knut Lilliehöök lyfte upp Ingrid på sin häst. där hon halvlåg. men fienderna hade lidit den största manspillan.SOLÖGA e BOKLAGRET Men en del av Minquaskrigarna fanns ännu kvar i Mingolägret. Ingrid.

nu kommer jag ihåg det. — Och han . . Ingrid. Ingrid. du hade allenast förlorat sansen en stund. när den uslingen Finn ärnade föra bort dig. sade Ingrid varmt. junker Knut? 238 . Men hur kommer det sig att ni är här allena med indianerna. och till ingen nytta. som förde oss på spåren just nyss. Gud ske lov! utbrast Ingrid med en djup suck. — Åh. Vi lyckades spåra upp dig och kom. säg. Hon började skälva i hela kroppen. Faran är över nu — du är hos vänner. gudskelov. nu minns jag. . Jag hörde ett tjut. — Vad har hänt? Ni junker Knut? Och den andra? Men säg. — Den gode Kiapes. Ingrid.SOLÖGA e BOKLAGRET Hon såg upp och genom skymningen kände hon igen hans ansikte. och så indianerna under Peminacka. junker Knut. sade Ingrid. Och far och de andra. säg. den fege rövaren. i tid. det måste ha varit Miriquaskrigarnas stridsrop . . Men säg mig. ja. den andre? — Han har rymt till skogs. drömmer jag då inte? — Nej. Kiapes? — Var utan fruktan. han var nära att få ge sitt liv för mig. den unge krigaren är också räddad. Det var han. är de också med? Varför är han inte här? — Det är endast jag. — Ja. .

och vart skulle jag då skynda. . . vid Gud . du vet nog . vår väg går härifrån till Printzhof. . händerna ock. . Om det inte vore så. . — Åh.SOLÖGA e BOKLAGRET — Jag kom förbi det brända Kakarikonk . det var en lisa. men jag lyckades befria dem. Se. . . Långe Finn har fängslat mina fötter . det har varit ett riktigt blodbad. . så besvärar jag er mindre. svarade junkern varmt. tag er kniv och skär av mina band . när jag kämpade med honom. sade hon. . skulle jag. . de hörde indianernas segerfröjd. innan han slog mig. Ingrid. . . — Tack. jag hörde vad som drabbat er. det tror jag . Ingrid . Låt mig nu sätta mig ordentligt till häst. — Åh. — Ja. Så bad hon: — Junker Knut. . Men se så. blodet sticker mig. 239 . jag trodde inte . Ingrid. gott mod nu . Ingrid ryste till. . om inte för att söka rädda dig. . att du ännu måste känna dig upprörd över de faror du undgått. Minquaskrigarna rasade som vilddjur. Nu såg de eldskenet från lägret. vi är ensamma här i skogen. sade hon enkelt. där jag vill lämna dig åt din moder . Knut Lilliehöök böjde sig ned och befriade henne. . . . . . — Många dödade? frågade Ingrid. Hon svarade inte först. Sedan en gång.

att jag inte glömmer min goda vän Kiapes. Kiapes. Hon skall känna sig tacksam mot den vite krigaren. fortfor den unge indianen. 240 . jag vill inte se det. att hon blev varm i kinderna. Jag är trött och vill sätta mig i gräset. — Nej. — Och mot dig. Kiapes vandrar vidare med sina bröder på krigsstigen. Han böjde ödmjukt huvudet. jag vet nog. De var framme vid lägret. när hon behöver honom. Men då är du åtminstone i säkerhet. — Du vet nog. — Nu går Solöga med den vita krigaren till Tennakong. Ingrid kände. sade hon. och vi ha törhända att vänta slika tider mera nu. — Säkert. Nu kom Kiapes fram. — Kiapes’ hjärta fröjdar sig. vad du har gjort för mig. att Solöga är sig själv igen. sade Ingrid. junker Knut. sade indianen långsamt. förrän vi får höra av både Mingos och Mantas. när den vite krigaren är hos henne. — Solöga glömmer Kiapes. sade hon.SOLÖGA e BOKLAGRET — Det är förfärligt. Alla Minquasstammarna har gått ut på krigsstigen och efter detta i dag lär det väl inte töva. Ni kan lämna mig här. Men han skall ha ögon och öron vidöppna och han skall vara hos Solöga. Ingrid.

Följande dag nådde de platsen.SOLÖGA e BOKLAGRET Med en höjning på huvudet gick han ifrån henne. Sedan man gjort undan begravningsceremonierna. Redan samma natt drog man sydväst genom skogarna. där de lämnat sina djur och här fanns också ett dussin av bussarna från Fort Kristina under den gamle Lars Ulf. att kriget var i full gång. vilka guvernör Printz på Måns Klings begäran sänt ut för att hjälpa Peminacka och hans krigare mot stigmännen. innan hon hann svara honom. att från hans bälte hängde en bloddrypande skalp. Händelserna hade ju emellertid tagit en annan utveckling än vad man förmodat. 241 . den enda av följet. mot minst dubbelt så många av fienderna. Inte mer än tio av dem var döda. Dock. Minquas skulle ännu en gång visa. Hon såg. och så vidare dra till Tennakong. Peminacka sammankallade ett råd av de äldsta krigarna för att överlägga. Ingrid var till häst. där man kvarlämnat hästarna. Mingos skulle hasta tillbaka i talrika skaror för att kräva ut hämnd för sina fallna krigare. och Kiapes gick vid hennes sida. beslöt man att genast sätta sig i marsch samma väg man kommit för att nå den plats. De förstod alla. Mingos var borta. att de var de tappraste krigarna i Delaware. när man lade råd vid Kakarikonks rykande ruiner. Minquas’ förluster hade varit mindre än man trodde. dit de övriga stammarna också skulle komma.

det var i sanning en glad nyhet du denna gången kom med. det kan måhända vara här redan i dag eller i morgon. Sven Schute hade lyssnat uppmärksamt till vad Gustav Papegoia hade att förtälja. Gustav. Varifrån kommer du som närmast. stod den unge Gustav Papegoia inför kommendanten på Elfsborg. Må det i alla fall komma. Sven Schute. Den unge mannen berättade i få ord sitt äventyr för Sven Schute. Tänk. — Ja. sade han. jag tror min själ du leker rödskinn. Sven Schute. — Och jag hörde alldeles tydligt. sade denne.e SOLÖGA BOKLAGRET TRETTONDE K APITLET Man rustar sig D rypande av Poutaxats vatten och skälvande i hela kroppen både av utmattning och sinnesrörelse. innan det är för sent. pojke. — Vad nu. och jag instämmer i din önskan. Sanna mina ord. att de talade om det svenska fartyget som var på väg hit. vi kan säkert vänta dem vilken dag som 242 . Men när de holländske nu i förväg haft kunskap om förstärkningen. ty inte kan det vara från Printzhof du använt vattnet som färdväg. lär de inte töva med att anfalla oss. slutade han.

Och så. Sven Schute tog först till orda: — Det kan inte vara mer än en mening om hur här skall förfaras. när jag reste. Man satte omedelbart beslutet i verkställighet. vilka svårigheter. Följd av den unge Papegoia steg Sven Schute till häst. där han visste. men så upprört som Europa varit över en mansålder. begav han sig omedelbart till Printzhof. för henne oförklarliga frånvaro. bort detta. Det blev en allvarlig överläggning mellan guvernören och Sven Schute. ty han skulle komma fram raskare över land än om han begagnat båt. Visserligen var den stora freden för några år sedan sluten. lär vågorna inte lägga sig så hastigt. Där har vi att stäcka de hol243 . sade guvernören. Hur har de det i det gamla landet? Kanske det är krig igen — det såg inte vidare fredligt ut. sade han. i vilken också Måns Kling deltog. — Jag visste ju. Det gäller ytterst Elfsborg. och den har jag redan yttrat. Sedan ynglingen ännu en gång fått avlägga rapport för guvernör Rising. Dock.SOLÖGA e BOKLAGRET helst. är att bege oss till guvernören på Tennakong för att meddela honom den märkliga nyheten. har ni att som stridens män säga mig er mening. Ingen av oss kan veta. att kronan inte skulle överge oss. goda herrar. Det första vi nu emellertid har att göra. som mött utrustandet av detta nya fartyg. vi har nu närmast att syssla med våra egna angelägenheter. att hans moder satt i ängslan över hans långa.

Jag behöver den starkaste besättningen. att ett skepp från det gamla landet var i annalkande. Kan vi hindra de holländska galejorna att segla uppför floden. får ni hålla här kvar så många.SOLÖGA e BOKLAGRET ländske. Därför är mitt råd. som krävs för skyttena och att hjälpligt försvara hela Tennakong. Vad Fort Kristina anbelangar. att vi kan vänta förstärkningar från Sverige vilken stund som helst. De hade att strida inte blott för svenska kronan. Desslikes har vi att lita till våra vänner indianerna. Så fick man bida. Och så för övrigt får vi sätta vår lit till Gud och den gamla svenska tapperheten. vad som komma kunde. Printzhof inbegripet. utan ock för egen hem och härd. kan där inte bli tal om annat än anfall från väster och norr. Måns Kling instämde i detta och så vart det beslutat att redan följande dag hälften av Fort Kristinas besättning skulle avgå till Elfsborg. och den 244 . Det blev stort jubel bland de svenske. som inte lär vara död ännu. Pastor Lars Lock samlade alla nybyggarna till en tacksägelsegudstjänst och manade en var till förtröstan och ståndaktighet. och till försvar i dessa oländiga skogsmarker och moras är Minquaskrigarna de bästa. att vi till Elfsborg drar ihop så mycket av vårt folk vi kan. Så må vi låta gå vidare till allt vad svenskt heter. Måns Kling skulle stanna hos guvernören och ta befälet under honom. när som de kommer mot oss till sjöss. när de fick veta.

Och kolonisterna kände sig styrkta av hans ord. Gustav Papegoia. skall det gå honom ytter värre än senast. sade han. Skulle den isterbuken försöka att sätta foten här en gång till. när han fick höra. Åh. Då ynglingen berättade om Jan van Ilpendam och ordväxlingen med honom. att tänka sig. då de hade att strida mot lysten orättfärdighet. som bistått dem i så många farligheter under gångna tider. inte blott här. att han en gång verkligen vågat komma i friarärenden hit. som uppehållit sig på Fort Kristina endast en kort stund. — Om jag vetat detta. som gått över Kakarikonk. Samhörighetskänslan vaknade till nytt liv hos en och var och man gick med friskt mod till förberedelserna för den väntade striden. Inte mindre heller på Printzhof. den besten. ty jag vill inte tro ens de holländske om slik nedrighet. men han kunde behöva en påminnelse. utan på andra sidan de stora vattnen. nog kunde du hållit inne med detta om den gyllene kedjan. Kolonisterna från Vasa hade nu också hunnit samlas hit och Printzhof var fyllt med folk. Där tog fru Armgard emot sin son med öppna armar och hon kände sig stolt över vad han utfört.SOLÖGA e BOKLAGRET högste. skulle förvisso inte överge dem denna gången heller. Jag skulle sannerligen 245 . att Ingrid Bertilsdotter blivit bortförd. sade hon: — Ett är visst. fick nu reda på den olycka.

ty du lär väl vara ganska uttröttad. mor Bertil . . de skall mottagas med lod och krut. du är dess bättre ännu så ung. mor Bertil. Min egen bössa står redo. men — tillade hon vänd till mor Bertil — hade han varit giftasvuxen. Så görs allt vad bössor heter i ordning. Gustav. Vi har fullt upp att göra. Dock. Det må vara röda eller vita som kommer till Printzhof. här tjänar till intet att vi står och försjunker i dystra betraktelser. att du tänker blott på äventyret. Ingrid reder sig nog och det kan inte slå fel. och du vet. det vore dock den minsta olyckan. till dess de mister lusten. — Ack. sade fru Armgard. fru Armgard. att de bli riktigt bastanta. Hade jag så bara min tös åter. att din mor kan bruka den. Det fanns således på Printzhof endast en ting. och arbetet lättar sinnet. Gustav. så bittert det än vore. sade den ängsliga modern. att då är Ingrid hellre död? Ja. . När du vilat ut.SOLÖGA e BOKLAGRET velat vara med för att finna henne åter. . . må du jämte de övriga ta i håll med palissaderna och se till. som väckte oro och bedrövelse och det var ovissheten om 246 . Men ni kan vara vid gott mod. — Ja. tyvärr är hjärtat för tungt att tänka på sådant nu. Men ni känner Långe Finn. kunde jag inte ha önskat honom likare tös än just er Ingrid. att Knut Lilliehöök finner henne . jag unnar honom den glädjen. — Ni menar. Det tör hända att man kommit för sent.

böjde huvudet och lade handen på pannan till hälsning. Han behövde blott ett ögonblick för att se. Guvernören har ju för övrigt redan sänt en strövkår från fortet. att här var det inte fråga om fientlighet. värdigt och obekymrat. gamle Peminacka lovade att sända hit oförtövat. ty det var nu på tredje dagen och ännu hade ingenting sports. och vi skall också dra ut att söka. som var sysselsatt vid de nordvästra befästningarna. svarade: — Det är nog raskt tänkt av dig. Men Måns Kling. Är Ingrid inte då återkommen. om inte skogarna vid detta laget börja svärmas av fientliga indianer. Mor Bertil mod sjönk allt mer och även hennes make gick där dyster. infunnit sig. som är vana skogsgångare. såg en indian med bågen i hand komma vandrande genom småskogen. Åtminstone lär det vara klokast att vänta tills den avdelning Minquaskrigare.SOLÖGA e BOKLAGRET Ingrids öde. då Gustav Papegoia. som kommit över till Printzhof på ett besök. Indianen stannade utanför inhägnaden. Jag skulle inte mycket missta mig. Gustav Papegoja sade: — Låt mig få med mig ett par av de unga frimännen. 247 . torde det vara skäl att något företa. men inte så lätt utfört. Det hade lidit på eftermiddagen. Gustav. ty krigaren gick lugnt.

sade han. Minquas skall komma talrika som sanden på flodstranden. där hon just satt på förstukvisten med mor Bertil. att få med sina vänner strida med blekansiktena från andra sidan floden. och Hattowen kom till tals med fru Armgard. tills ledet i inhägnaden blev öppnat och så skred han fram över den vidsträckta gårdsplanen mellan blockhusen till fru Armgards residens. Men vill inte hövdingen träda innanför palissaderna och själv hälsa min moder. sade han. svarade hövdingen. som var väl bevandrad både i indianernas språk och sätt att uttrycka sig. — Han har inte kommit än. — De är lägrade ute i skogen. Men missförståndet undanröjdes fort. Och Hattowen söker också sin broder Peminacka. har kommit med sina krigare. Denna reste sig hastigt och vid åsynen av hövdingens allvarliga ansikte slog hon ihop händerna och utbrast: — Så har de då inte funnit henne! Jag ser det på mannen där. Minquashövdingen.SOLÖGA e BOKLAGRET — Den vite ynglingen må skynda med budskap att Hattowen. — Mina krigare väntar. Våra unga krigare har uppbådat allt vad Minquas heter ända uppifrån bergen och skogarna och 248 . — Och var har den stora hövdingen lämnat sina tappra bröder? frågade Gustav Papegoia. Hövdingen väntade.

Det blev också så. Gustav Papegoia skyndade snabbfotad till. Den bekymrade mor Bertil skulle inte heller behöva genomleva en sömnlös natt till. Men fru Armgard lät föra till indianerna föda från sina visthus. var det dock lugnt att veta de vänligt sinnade indianerna ligga lägrade runt om. du vare tackad och lovad! sade mor Bertil med knäppta händer. Även om man inte kände någon vidare oro på Printzhof. Det var i solnedgången och man höll på att inta kvällsvarden i det fria utåt floden. skrek han. På deras vaksamhet visste alla. och när de är på krigsstigen.SOLÖGA e BOKLAGRET de skall lägra sig kring Tennakong. att inte en Mingo skall kunna sätta sin fot här. sade han. Fru Armgard med en del av Printzhofs talrika befolkning gick ut att hälsa indianerna välkomna. Fienderna får inte komma så långt som till palissaderna. — Det är Knut Lilliehöök. sätter de ut spejare åt alla håll. Hon erbjöd dem att slå läger innanför palissaderna. och jag ser Ingrid vid hans sida. då på en gång hördes från andra stranden ett kraftigt hallå. som står där. 249 . att de kunde lita. — De röda männen känner sig friare i skogen. men Hattowen avböjde. — O Gud. och så en hel skara rödskinn.

sade unge Papegoia ivrigt. han dödade hästen med sitt eldrör. — Knut. så har jag dig då åter ur farorna och besvärligheterna. där såg hon sin dotter som stod viftande med ett kläde. Nå. Hon pekade på Peminacka. Det är den vite krigaren. Ack. Han vart fången likasom Solöga. — Fort till båtarna och för dem över. Det tövade inte synnerligen länge.SOLÖGA e BOKLAGRET Ja. den som fått vara med. — Kiapes har intet kunnat uträtta. mor. Men nu är allt över och här står mina räddare. sade den unge indianen. — Käraste barnet mitt. 250 . — Du kunde nog ha skäl till det. Kiapes och junker Lilliehöök. som ryckte henne från Skelöga. vad jag ängslats för dig. och det andra? tillade han sakta med en blick på Ingrid. förrän Ingrid låg i sin moders armar. Junker Knut log och skakade avböjande på huvudet. sade den unga flickan allvarligt. De flesta av indianerna hade simmat över floden och stod samlade kring hövdingen. du måste berätta mig alltsammans. Om du kunde veta. befallde fru Armgard.

vad Kiapes lovade henne i skogen.SOLÖGA e BOKLAGRET — Jag visste. När han skildrade striden i Mingolägret. — Men Kiapes stannar väl. — Nej. Hon har sina goda vänner och den vite krigaren. Solöga behöver inte mer Kiapes. Trots de yttre bekymren blev det en glad afton på Printzhof. Men den unge indianen skakade på huvudet. som tar vård om henne. Vi har att tillsammans sörja våra fallna krigare. Därmed försvann han jämte de övriga krigarna ut genom palissaderna. — Men Solöga vet. I sena kvällen hörde man ett eko av indianernas sorgesånger bortifrån skogen. medan fru Armgard och mor Bertil satt samtalande ett stycke därifrån. att mina bröder måste ha kommit. ryste kvinnorna och Ingrid inte minst. I natt vill jag sova bland dem i den stora skogen under stjärnorna. jag går med mina bröder. Ingrid satt och lyssnade. 251 . Nu går vi till dem. sade Peminacka. Så vände han sig om. Han gick långsamt bort och Ingrid såg efter honom. Ingrid och Junker Knut fick ömsom berätta om de genomgångna äventyren. som inte jag känner till. Han må ha mycket att berätta. Bredvid henne hade junker Knut tagit plats. sade Ingrid. sade han. men unge Gustav Papegoias kinder purprades.

inte just det. Jag har talat mycket med honom och han vet betydligt mera än de flesta av sina bröder. — Nå ja. — Nå. — Ja. när han gick ifrån oss. — På Kiapes? frågade Knut Lilliehöök. Varje år var han minst ett par gånger uppe vid Kakarikonk och ibland stannade han i veckor. det kan då ingen bli fuller klok på ett rödskinns ansikte. svarade hon. Skuggan av de gångna dagarna vilar ännu över dem.SOLÖGA e BOKLAGRET — Jag behöver sannerligen inte fråga. och det där entoniga brummandet är väl mindre ett uttryck av sorg än en gammal sedvänja. sade fänriken. Indianen tar döden lätt. — Åh nej. fick han till svar. kom jag att tänka på den unge Kiapes. 252 . som ett rödskinn borde han ju varit glad att han fått ta skalper. — Vad menar du. När jag hörde sorgetonerna bortifrån Minquaskrigarnas läger. men det lär han inte få stor nytta av. han såg tvärtom sorgsen ut. Ingrid. Ingrid? — Jag känner Kiapes sedan jag var barn. En röd mans gåvor är av annat slag än de vitas. sade fänriken. Men Kiapes var inte glad. vad som sysselsätter dina tankar. — Kiapes skulle kunnat ha en vit själ i sin röda kropp.

sade Knut Lilliehöök. ni förstår inte. — Nej. junker? Har ni sett hur ädelt hans ansikte är format och hur trofast hans mörka ögon blickar? — Bevars Ingrid. Ni hade nog rätt ändå. Jag skall inte störa Solöga i hennes tankar.SOLÖGA e BOKLAGRET — Ja. så sade också både Peminacka och Kiapes. som ännu håller mig fången. vem det var som 253 . — Men det är en förfärlig törst efter blod. Det blev tyst några ögonblick. . nej. svarade den unga flickan långsamt. som en gång har att uppehålla sin stams ära. att det var de senaste genomlevelserna. när ni trodde. och det lär väl vara så. du talar sannerligen som om du vore förälskad i honom. att jag går min väg. — Kiapes! Han. Jag håller av honom som en broder. nej. Han är grym. Jag hade aldrig trott. — Åh nej. för den röde mannen är det bara natur. Så sade junker Knut. inte så. . — Nej. Men jag kunde önska att han varit en vit man. Ni blir inte ond på mig. — Då är det bäst. Och ni må veta. att Ingrid Bertilsdotter glömmer inte. när Peminacka går bort till de sälla jaktmarkerna. den store Mitatsimints son. Har ni någon gång riktigt betraktat honom. att han skulle kunna ta dessa rysliga skalper. — Jag har haft så svårt att föreställa mig Kiapes grym. Ni förstår . junker. ville jag säga.

svarade Knut Lilliehöök varmt.e SOLÖGA BOKLAGRET räddade henne — ja. om ni det önskar. — God natt. . ni hörde nog. Hon kunde tro er. — Du har inte rätt att tala så. . — Ni är en förnäm herre. bli bedragen. om det ville komma. — Nej. . vilka vi lämnade stadda på vild flykt genom skogarna bortåt Nieuw Amsterdam. Hon räckte honom handen och han tryckte den. Långe Finn hade inte begivit sig så synnerligen långt bort. och när som det åter kommer lugna dagar. kan vi åter talas vid. Och så god natt. det vet jag. sade hon. sådan som jag. och vakta er för att säga för mycket åt en flicka. att man inte skulle bry sig om att 254 . Ingrid. nej. och . — Ni menar skeppet från Sverige. . vad morgondagen månde medföra. Jag har aldrig med ord eller åthävor . Det tör nu i första hand lysta oss att se. * * * Låt oss för några ögonblick vända uppmärksamheten till de från sitt läger fördrivna Mingoindianerna. Han förstod. junker. Ja. Jag vill sova — och det helst utan alla drömmar. och jag önskar dig hjärtligt ett ”sov gott”. Till det ställer vi ju alla vårt hopp. Kiapes var den som själv sade det.

Hans aning sade honom. han som kommenderat profossen den gången han offentligen fått slita spö. Han försökte hejda dem. Ingrid Bertilsdotter hade undsluppit honom och för henne hade han ju så gott som riskerat livet. som han visste var till intet nyttigt att skjuta av. Omsider var Mingos samlade ungefär en halv mil högre upp i skogen än deras övergivna läger befann sig. vilket egentligen inte var någon vana hos Långe Finn.SOLÖGA e BOKLAGRET förfölja honom. Han skakade i vanmäktig vrede sina pistoler. Och. sade Långe Finn. Han var rasande ursinnig. Och dessa hade större inflytande på de flyende an Långe Finn. Och så var det den där spolingen Knut Lilliehöök. Natten plägar komma 255 . fastän de blivit slagna av en starkare fiende. att striden inte kunde bli synnerligen långvarig. — Mingokrigarna är inte feghjärtade. misstog han sig inte. som vi vet. tills dagen gryr. Deras stig går inte åt detta hållet. Därför må vi vila här. De kom ilande förbi honom. de ärnar inte möta de vita fienderna kring Amstel. Säkert skulle Mingokrigarna snart bege sig på flykten. Singvri hade fallit och för övrigt var Minquaskrigarna tydligen överlägsna till antal. men det lyckades inte förrän med de sista. Vi har ingenting att frukta av Minquaskrigarna i natt. som gärna sände andra i sitt ställe. Och de förstår att hämnas. Ännu såg han skenet av Mingoernas eldar.

Åsynen av det gamla lägret möttes med tjut och skrik. Indianerna hörde tysta på och en av de äldre krigarna sade: — Vår vita broder har talat sant och rätt. Flera av männen lät nu höra egendomliga ljud. förrän de utsända spejarna kom åter och berättade. — Mingokrigarna vet att hämnas. och de vill visa det. om Minquas verkligen dragit bort. krigarna gick omkring med bistra miner. I morgon bittida sänder vi ut spejare för att se. Hövdingen i Amstel har kallat er. Så visade det sig också vara. ty så småningom kom kvinnor och barn fram till platsen. Men det finns flera på andra ställen i skogarna. De har sett att deras fiender Minquas redan är på krigsstigen nedåt Poutaxat. att det inte vidare fanns spår av Minquas i trakten. Så håller vi rådplägning. tog han åter till orda. har jag sagt. Kvinnorna slet sig i håret och rasade omkring av förtvivlan. Redan lär män av er stam vara samlade där. Så skyndar vi tillbaka till lägret. 256 . Dagen hade inte mer än grytt. ett slags locktoner. innan vi ånyo drar härifrån.SOLÖGA e BOKLAGRET med goda råd. att Mingokrigarna måtte få begrava sina döda bröder och inte lämna dem åt skogens vilda djur. Skicka snabba löpare till dem och för dem nedåt floden. där stammen tillfälligt slagit läger utan eld. Jag vet. När Långe Finn fann tiden inne.

smidiga krigare att gå vid min sida. Vi skall tillsammans hämnas både på Minquas och deras vita vänner. där ligger vår broder Singvri utan skalp. ropar till oss. som ni känner. och med dem drar jag själv ned till Poutaxat. Långe Finn lämnade indianerna i deras begravningsbestyr och begav sig. Hämnd på fega Minquas. Minquas eller Mingos. svängande sina tomahawker. — Vi skall gå att se. att Mingos inte får vila. Hans öppna mun. Långe Finns tal hälsades med ett tjutande i alla möjliga tonarter och indianerna dansade omkring. vilken stam som är mäktigast i de stora skogarna. sade en bister gammal hövding. Själv tar jag en ung krigare med mig och går på nytt att söka upp mina bröder. åtföljd av en ung krigare. som kommer tallösa och faller över ett litet Mingosläger. förrän det inte finns en Minquas i skogarna mellan bergen och det stora vattnet. Se. och när jag kallar en flock djärva. 257 .SOLÖGA e BOKLAGRET att det är den vite hövdingens vilja och jag befaller i hans ställe. åter bort till de vilda stigmännen. vet jag att jag får de bästa. fastän stum.

Hjälptrupperna av indianer visste han låg lägrade både kring Fort Kristina och Printzhof. På Elfsborg var allt redo. som från Fort Kristina blivit flyttade över till Elfsborg. Man väntade alltså ett anfall på en gång både från havet och från land. men av fienden hördes intet. De senaste dagarna hade platt intet hänt. Ammunition hade så rikligt som möjligt utdelats till besättningen.e SOLÖGA BOKLAGRET FJORTONDE K APITLET Belägringen av Elfsborg D en gamle Lars Ulf var en av de bussar. då en del av frimännen stuckits 258 . att det fanns fullt med Mingos i skogarna på Poutaxats östra strand från Fort Nassau och norr på. om han inte kunde bli den förste att upptäcka den svenska galejan som väntades. Styckena var fejade och kulorna låg upplagda i staplar. Sven Schute gick i oro. Han var en beprövad man med skyttena och sådana behövde Sven Schute bäst av allt. som räknade omkring hundra man. Nu gick han på femte dagen och spanade nedåt floden för att se. Men hur han satte handen över sina buskiga bryn och hur han ansträngde ögonen — där fanns intet att se. Minquaskrigarnas spejare hade dock inberättat.

Man tyckte sig kunna räkna sex till sju stycken fartyg. Sviker mig inte mina ögon. kommer nu flera seglare efter denna första. Man såg allra först en liten fläck långt ute i morgondiset. blickarna riktades med spänt intresse utåt den breda floden. som kom Sven Schute att rusa upp från grötfatet i vakthuset. just som reveljen gått. sade han. att Sven Schute hade rätt. som var Sven Schutes underbefälhavare. De gamla övade soldaterna steg emellertid till knappt ett femtiotal. På morgonen den sjätte dagen. och så småningom blev det tydligt för en och var. menade löjtnant Lindström. 259 . Den blev större och större. hördes från den sydöstra vallen ett rop. Äntligen. Jubelropen förstummades. Där ljöd plötsligt: — Ett segel! Ett segel söder på! Och det blev fullt med folk. Fastmer tror jag att vi har fienden inpå oss vad det lider. om detta skulle vara den svenska galejan. ty vinden kom från sunnan och var således nästan förlig. Kommendanten svarade ingenting först. — Så hissar vi väl flaggan i topp.SOLÖGA e BOKLAGRET in. — Det syns mig märkligt. äntligen hade den svenska galejan kommit och jublet kände inga gränser. Där stod seglen fyllda. Nu kunde man upptäcka den vita randen utefter kanonportarna.

såg man en båt med en vit flagga sätta ut från fartyget. När röken på nytt skingrats. När han tyckte. lät han avfyra en 14-punding som varning. Så må da ock den svenska blågula flaggan hissas i topp. reste sig en man i aktern. ty det var sedan gammalt sed. där han blev stående med löjtnant Lindström och ett par andra av befälhavarna. När båten var så nära. att den främsta galejan kommit inom skotthåll. se. Och han ropade åt Sven Schute: 260 . skottet dånade och röken valtrade likt väldiga balar av vit ull fram över Poutaxats vatten. Trummorna ljöd och bakom styckena samlades skyttarna. — Vi månde invänta och se. att en röst kunde höras. att vi är redo. sade Sven Schute. Nu blev det liv inom fästningsvallarna. att de holländske må se. där vecklar den första och största av galejorna ut sin duk. medan roddarna höll in årorna. att intet fartyg fick gå förbi Elfsborg utan deklarera för sig. som steg upp och gick ut på yttersidan av vallen. för några ögonblick svepande kring den stora galejan. sade Sven Schute allvarligt.SOLÖGA e BOKLAGRET — Så har då stunden kommit. att kanonerna för första gången skall från Elfsborgs skans dåna mot vita fiender. vad detta har att betyda. Så må det då ske! Se. Eldkvasten fräste ut genom öppningen på vallen. vilka ni bör känna. Sven Schute stod avvaktande. Ni kan alla skönja Generalstaternas färger.

— Och vad är orsaken. att vi kommer med sju galejor och sex hundra man emot er. Sven Schute. att utan strid och slag hålla honom denna skansen tillhanda. att guvernören i Nieuw Amstel skickar ut de sina som vanliga rövare? frågade Sven Schute. Därför 261 . Parlamentären fortfor: — Så vill jag då underrätta er. blev svaret. I Peter Stuyvesants och Generalstaternas namn uppmanar han er. inte mycket likare än stigmännen i skogarna. att ni tvärt emot lag och rätt och utan tillsägelse börjar örlig. att den makten kan ni inte motstå. Mig veterligen har till hans nåd guvernören Johan Rising på Fort Kristina intet budskap ingått med uppsägande av fred samt tro och loven. befälhavare på det goda skeppet ”Vågen”. kommer han att ta den med våld. kommer med budskap från guvernören över Nieuw Amsterdam och samtliga de holländska besittningarna. — Då är ni lömska rövare. Men det vill jag säga. Vi vet nogsamt. att jag är satt att hålla dessa skansar den svenska kronan och guvernören Rising tillhanda.SOLÖGA e BOKLAGRET — Kapten Simon van Montangie. Kapten van Montangie har order att fortast hålla Peter Stuyvesant detta fort tillhanda. Sven Schute. — Detta har jag inte att med er orda om. och han aktar att handla därefter. Om ni det inte gör. och därefter ärnar jag att handla.

tycktes de holländske inte göra sig någon brådska med att börja 262 . Jag tror att ni är tröga i målet. men det kom dovare och långsammare än Sven Schute väntat. bussar? — Ja. Båten vände och Sven Schute stod åter bland sitt folk. Är vi redo. Kapten van Montangie ger er en timmes betänketid. — Så får ni skylla er själv. blev svaret. Vi vill här inte ha några krukor. börjar vi beskjutningen. och jag har förhoppning om att kunna besvara saluten. Att komma och uppmana en ärlig svensk att ge sig. — Ni har hört mitt svar. och jag tänker hålla dessa skansarna så länge där finns ett enda lod och ett uns av krut. Den av er som är rädd för de holländskes övermakt må gå sin väg genast. min order har jag fått. Trots Sven Schutes bestämda uttalande. Har ni inte ändrat er innan dess och hissat den vita flaggan. — Ni har ingenting att råda mig. blev svaret. om ni sände bud till den svenske guvernören på Fort Kristina och begärde förnyade order.SOLÖGA e BOKLAGRET syns det mig att ni handlade klokast. Sven Schute. sade han vredgat. blev Svens Schutes sista ord. Aldrig hörde jag på maken. skrek Sven Schute häftigt. innan ett skott är lossat. — Vad? Utbrast han. — Sådana storsnutna kanaljer.

Inom skansarna bakom vallarna stod de svenska bussarna så till sägandes färdiga med luntorna. — Nu. är landet de holländskes. om hon girar till i vinden en smula. gäller det. Från fortet kunde man se. Då lär modet och uthålligheten komma att sättas på prov här. Man kunde desslikes iaktta. och folk fördes i land. Måste Elisborg ge sig. innan den största galejan. att de var skottfria. Han beordrade ett par av frimännen att i båt uppför floden bege sig de tre milen till guvernören på Fort Kristina för att underrätta honom om ställningen och varsko om de landsatta trupperna. men säker var han inte. hur de mindre fartygen drejade bi utmed stranden så långt söderut. Det var ju möjligt att kanondundret skulle komma att höras så långt norr på. sade Sven Schute allvarligt. åter började röra sig nordpå. och dessutom ville han bereda Johan Rising på att han möjligen kunde komma att begära förstärkning. Det syns mig 263 . Pass på. Lars Ulf. och ge henne ett skott i bredsidan.SOLÖGA e BOKLAGRET anfallet. Men vi måste hålla ut. Men det dröjde om ända till fram mot middagen. — Så har vi då att vänta anfall från båda hållen. sade Sven Schute med sammanbitna tänder. följd på avstånd av den övriga flottan. att de förde stycken med sig. Båtar sattes i vattnet. ”Vågen”.

Ännu hade fienden ingenting vunnit. ty nästan varje skott rev upp ett hål i vallarna. Det skulle inte förvåna mig. — De lär nog få ett hårt arbete. sade Sven Schute. Holländaren gjorde sig fortfarande ingen brådska. Sven Schute och löjtnant Lindström uppmuntrade sitt folk. Man kunde följa vattenstänket kring kulan. om de begagnade natten till det. Ett par gånger flög de in i riggen. Sven Schute fortfor att låta skotten dåna. om de skall skjuta igenom dessa skansar. Ännu hade ingen blivit allvarligare träffad inom skansarna. De övriga fartygen höll sig fortfarande utom skotthåll och lät ”Vågen” ensamt sköta spelet. men avståndet var för stort och skottet hann synbarligen aldrig fram. men den skada de gjorde tycktes vara ringa. Skjutandet försiggick i flera timmar. Skotten föll inte så vidare tätt.SOLÖGA e BOKLAGRET som holländaren av pur artighet ärnade låta oss få första skottet. så att överrumplade skall vi inte bli. och jag fruktar mest. Nu satte Lars Ulf luntan till fängkrutet och skottet brakade lös. Men lyckligtvis har vi nu gott månsken. när fienderna hinner fram på landsidan. Till sist begynte dock även ”Vågens” kanoner att spela och de holländske var synbarligen bättre skyttar än de gamla svenska bussarna. men på sistone hade man sett att skotten haft sina verkningar ombord på ”Vågen”. ännu hade man inte försökt segla förbi 264 .

att det inte är något lekverk att bestiga vallarna. bussar. utan bössorna måste stämma in och gäller det. och föll. upphörde elden från ”Vågen”. Hela dagen fortfor skjutandet mot Elfsborg på ömse sidor. De må bestämt inte vara så många de uppgivit sig för. — Se så. om sådan blev behövlig. Här får inte blott kanonerna tala. . Vi har att bida tills i afton innan månen går upp. men ni skall komma ihåg. nu tycks det börja på allvar. att de inte gör ett anfall. helst så länge dagen varar. Nu drogs Elfsborgs hela besättning åt motsatta 265 . kanhända också för att reparera några lidna skador. — Kanhända inte.SOLÖGA e BOKLAGRET fortet . När mörkret bröt in. Sven Schute kom lagom från skansarna åt sjön till vallarna åt landsidan för att se det första skottet blixtra fram ur skogsbrynet. En av bussarna vid kanonerna träffades av ett regn av grus och stenar. . till marken. Löjtnant Lindström sade till Sven Schute: — Det förundrar mig. som vågade sig för långt fram. som sackade söderöver utom skotthåll i bidan på morgondagen. blödande ur ett sår i pannan. som slitits lös. Här hade de flesta frimännen sina ställningar. ännu kunde hjälp hinna komma. genmälte Sven Schute. så fram med pliten. De var i allmänhet goda skyttar och i skydd av vallarna knäppte de både den ena och den andra av holländarna.

så att de nu omslöt fortet på alla sidor. * * * Holländarna hade från de sex mindre fartygen fört i land inte mindre än tre hundra man och åtskilliga smärre skytten. att vi lever och är på vår vakt.e SOLÖGA BOKLAGRET sidan för att vara beredd på ett kraftigt mottagande av det väntade nattliga anfallet. är det skäl i att vänta på de holländskes anfall? Vore det inte likare att vi gav dem några skott krut. som nu lät sitt folk ligga i småskogen väntande på natten för ett angrepp. som med rynkade ögonbryn stod vid en av skansarna och blickade inåt småskogen. 266 . sade han. — Säg. utom den. Skottet brakade lös och besvarades av holländarna med vreda utrop. Sven Schute. vad de gör för miner. På olika avdelningar hade de tågat mot Elfsborg. så att de såg. som vette åt havet. låt en av nickhakarna brinna av. — Väl. Befälhavaren över landstyrkan var en gammal erfaren krigsman vid namn Leonard van Drinklage. får vi se. Löjtnant Lindström gick fram till kommendanten. alldeles som Sven Schute räknat ut det.

som de skryter av? Varför skyndar de sig inte. genmälte löjtnanten. innan vår hjälp kommer från havet? — Säkerligen vill de spara på sitt folk så mycket som möjligt. men när månen gick upp kunde man ta sikte. sade Sven Schute. skrattade löjtnanten. — Jag säger inte. Kommer det till strid man mot man. De stannade slutligen i 267 . att frimännen var goda skyttar. Utom posterna var det endast Sven Schute och Peter Lindström som vandrade fram och tillbaka innanför vallarna. Bössorna knallade först mera på måfå. Månskenet flöt ned över skansarna. När det nu var lugnt. sade Sven Schute. att jag inte hellre ser dröjsmålet. och det visade sig. Nu tövar det inte länge förrän vi har dem här. — Jag förstår inte detta.SOLÖGA e BOKLAGRET — Det tycks ha träffat gott. Då skall vi sätta fienden mellan två eldar. Vi får nog i morgon bittida förstärkning från Kristina. I samma ögonblick började de belägrandes skytten att spela. Är de måhända inte så manstarka. Man såg den ena holländaren efter den andra falla. hade försvararna kastat sig ned på sina platser för att få några timmars vila. Något försök till stormning gjordes dock inte och så småningom upphörde skottväxlingen. lär de holländske svårligen hålla stånd mot våra bussar. De holländske är krämare även när de strider.

det vi hör Sverige till. fastän inte på denna fläcken. Det tjänar inte någonting till med allt detta skjutande. Inte långt ifrån dem låg några av bussarna utsträckta på marken. — Karlar. — Ja. Bäst vore att ge upp fortet och få ett hederligt avtåg. sade Sven Schute och lät kanonerna spela. sade han. — Nu lär vi visst få det så hett vi vill. Men inte behöver ni frukta för det. och vad det anbelangar att hålla området svenska kronan tillhanda. Karlarna reste sig och såg något skamsna ut. och en ny dag bröt in. följd av de övriga fartygen. de är för många. De holländske kommer att ta oss i alla fall. kringvärvd av fiender på alla håll. men svenskarnas skott tycktes göra god verkan både 268 . vad är det jag hör? Är det svenske män som talar på detta sätt! Att ni inte blygs. De hörde sakta samtalande röster och lyssnade. Då närmade sig ”Vågen” ånyo. Här finns ju tillräckligt med land åt alla. inte kan man fordra att vi i längden skall hålla dem stången. så syns det mig att kronan gjort allt för att komma oss att glömma. Sven Schute. Sven Schute sprang fram. vi skall nog veta att göra vår plikt.SOLÖGA e BOKLAGRET ett hörn. Elden besvarades häftigt. sade en. som låg tämligen mörkt. — Nåja. — Jag vänner det vore över. när man ligger så här. hördes den andra säga. sade den ena. kan ju tankarna komma litet underliga. Natten gick.

att flaggan går ned också. Plötsligt såg man till sin förvåning holländaren stryka segel. Han gäckar oss endast. Lars Ulf! ”Vågen” ger sig och den drejar bi. sade han ivrigt. fick han till svar. Ännu låg dock krutröken tjock över vattnet.SOLÖGA e BOKLAGRET i tackel och skrov. att ni givit er. — Om ni inte lämnar ord på. skjut bara! Det är intet bevänt med det hela. skjut. — Vänta. Jag springer upp på skansen och ropar till galejan. så att vi må höra vad de har att säga. skall vi komma till tals. — Men ni ser ju. som började bli ängslig. sade Sven Schute. som tycktes ha blivit helt förblindad av framgången. Men nu kom löjtnant Lindström. Sven Schute. — Gör inte det. Ser ni inte att han har förseglen uppe. skrek Sven Schute. Det är inte naturligt att holländaren stryker segel. — Vi för krig som kristna människor. — Guds död! utropade Sven Schute. till dess röken skingrat sig. begynner jag leken på nytt. Sven Schute stod på vallen och ropade. — Jag säger. När elden upphörde åt floden till. dina skott tycks ha träffat precis. Hör upp med elden. Peter Lindström. inställdes den också från landsidan. Ty ”Vågen” gled för sina försegel uppför floden 269 .

Sven Schute knöt händerna mot holländarna. att två man av de holländske med vita flaggor ville ha honom till tals. och inte ett skott får gå miste. Skjut från alla sidor. dock var de inte värre däran än att de kunde fortfarande delta i försvaret. Kapten van Montangie satte roparen för munnen: — Nu skall vi talas vid. medan man från fartygets däck kunde höra ett gäckande skratt från besättningen. Men vi har inte sett slutet än. alldeles obekymrad färden. Lars Ulf. Egentligen var det inte någon vidare manspillan på svenskarnas sida. Nu är Poutaxat i mina händer. att han grät. Och nu flög flaggan i topp och seglen hissade på nytt. ”Vågen” var redan på andra sidan fortet. Det var inte fler än fem döda. krämarpack. skjut! ropade Sven Schute. som det tycktes. Från landsidan knallade nickhakarna och bössorna. gnisslade han. Kanonaden brakade lös på nytt. — Lömska skurkar. Men då var det för sent. Löjtnant Lindström var så ursinnig. De mindre fartygen låg ännu på södra sidan om fortet och understödde ”Vågen” med sina skott. och de sårade utgjorde ett tjugotal. Från landsidan kom bud till Sven Schute. 270 .SOLÖGA e BOKLAGRET bortåt andra stranden och den fortsatte. — Skjut. Sven Schute.

SOLÖGA e BOKLAGRET — Är det någon ny list igen? sade kommendanten och hastade till de västra skansarna. Efter en stund hörde man från fortet att någonting var på färde inne i skogen. sade en man. Vi är villiga att behandla dig och ditt folk med all möjlig honnör. Hur skulle de kunna komma till rätta med dessa hundraden? 271 . och det trots den vita trasan. när denna striden mellan oss nått sitt slut. Men Sven Schute var sint. men skottväxlingen fortgick på avstånd åt annat håll. Men vad angår kapitulationen. Men avtåga får ni först. vad än utgången må bli. Skjutandet mot skansarna upphörde helt och hållet från denna sida. ännu en gång uppmanar jag dig att begära kapitulation. sade han. Parlamentärerna avlägsnade sig. sade Peter Lindström. Allt vad man kunnat sända oss lär väl vara ett fyrtiotal män. Vi får allt leka denna leken till slut. skulle jag låta skjuta ned sådana lömska lismare som du. — Gjorde jag rätt. Utanför stod de två männen. av vilka den ena var Leonard van Drinklage. — Och det kan den aldrig. som håller på att söka slå sig igenom. så säger jag dig: aldrig. som stod i närheten. så länge det finns en man på skansen som kan föra ett svärd eller tända en lunta. — Det är förstärkningen från Fort Kristina. — Sven Schute.

Men detta här är meningslöst. hur är det med er? Vill ni nu göra er rebelliska. och fartygen hade dragit sig utom skotthåll för fortets kanoner. då vi har fienden utanför fortet på alla sidor? En gammal soldat steg fram: — Sven Schute. Bland besättningen kunde höras mummel och knot. Sven Schute. skulle vi gladeligen ge våra liv. sade han. Från floden var nu skjutandet mindre skarpt. Sven Schute ropade: — Bussar. Vad har det tagit åt er. var vi så en flock mindre än denna och vi hade emot oss de kejserlige i harnesk och kyrass. att de hade svenskarna tillräckligt säkert i fällan utan att behöva öda bort krut. Men det tjänar till ingenting. Det måste bli ett slut på detta. — Och det är ord jag får höra från dig! utbrast Sven Schute. hör jag nu åter räddhågans ande! utbrast Sven Schute. sade samma gamla soldat. Vi har dock en gång gått tillsammans på Tysklands slagfält. Då var det vid Gud aldrig fråga om att vi inte kunde stå. Gällde det att allenast hålla stånd tills andra kom till vår undsättning. På ett par ställen kastade man till och med bort pliten. om det vore till något nyttigt. Holländarna tyckte förmodligen. 272 . bussar? — Vi skulle inte tveka att offra oss.SOLÖGA e BOKLAGRET — Se så. Vi är inte fega. Vi kan inte stå.

fick han till svar. De gjorde inte motstånd. ni därborta! Tvekar ni ännu? Det var en flock på femton man som inte rörde sig. vände sig om och ropade: 273 . Sven Schute sprang fram till dem. — Så. orättfärdigheten är inte herre mindre här än på andra sidan det stora vattnet.SOLÖGA e BOKLAGRET — Det är orättfärdighet med denna striden. Men så kom den ene efter den andre och ställde sig invid kommendanten. sade Sven Schute. Bussar. — Så må ni ta er lön. karlar? Det kom inte svar och de trogna såg oroliga på varandra. De har överfallit oss hemligen och med list. Men när man skulle ta fatt på den som sist talat. sade en dov röst. varthän det än bär? Det blev en märkbar tvekan bland folket. jag visste väl jag. — Ja. avväpna och fängsla dessa rebeller. — Är det ert allvar. som följer Sven Schute. sade kommendanten. — Välan. slog han till sin angripare med knuten hand. sade Sven Schute med skälvande stämma. sprang upp på skansen. blickade ned över skogen. Men vad. Så frågar jag er: hur många är ni. — Vi vill inte mera. jag ser att det är meningen att mutinera. att svenska bussar ändå hade mod i bröstet! utropade Sven Schute.

Sven Schute. Aldrig trodde jag att jag 274 . Det var tydligt. Sven Schute. Bussarna från Fort Kristina kommer här som fångar. Även ni anser fältet uppgivet. De gick långsamt till sina platser och Lars Ulf sade: — Skall vi så begynna med skjutandet igen. Med ett rop tumlade han omkull och rullade utför vallen. — Din fega hund. Skottet träffade karlen mellan axlarna. skrek han. Dock. hur det är ställt. — Linda en trasa om den. Han började klättra utför skansens yttersida. sade han. — Jag ser. träffad genom högra handen.SOLÖGA e BOKLAGRET — Nu ser jag. som har mera förstånd än ni. när han kom ned igen. sade han. Men Peter Lindström var redan efter honom. Då är det klokast att ge sig av till dem. Du skall inte vanära det svenska namnet! Och han höjde pistolen och tryckte av. Men jag kan inte. att de mutinerandes uppträdande. Peter Lindström släppte pistolen. i samma ögonblick small ett skott från holländarna. Lyckligtvis kan jag föra pampen med vänster hand. Kommendanten stod där blek och allvarlig. dödandet av överlöparen och underrättelsen om förstärkningstroppens tillfångatagande gjort djupt intryck på de trogna. att det var på tiden.

— Det blir som den svenske kommendanten det önskar. Det kan vara här i dag. svarade Leonard van Drinklage. Men ett par kulor ven förbi honom. som vi hört talas om. varifrån överlöparen nyss tumlat ned. Och jag kan vid Gud inte besluta mig. och han svängde med handen till tecken. Sven Schute.SOLÖGA e BOKLAGRET skulle behöva uppleva den dagen. Han gick långsamt upp på vallen. befälhavare på Elfsborgs fort. Så må jag då göra. Jag skall då vara beredd att svara på er framställning om kapitulation. — Jag. vad som tycks mig det bittraste i livet. det kan vara här i morgon. 275 . att han ville tala. Ännu återstår oss ju ett svagt hopp om räddning: skeppet från Sverige. bussar. då jag hade att uppge ett kronans fäste i fiendehand. ber härmed kommendanten för de holländska trupperna om anstånd till i morgon middagstid.

vilket helt säkert inte blivit fallet därhemma. De hade sin guvernör. och om man så ibland låtit dem få några underrättelser från de bygder de lämnat. de hade sin gudstjänst och barnen fick lära att läsa i bok allesammans. kunde det lätt bli en ända på den svenska kolonin. inte kom de svenske att länge stanna där.e SOLÖGA BOKLAGRET FEMTONDE K APITLET På Tennakong D et rådde ingalunda någon glad och förhoppningsfull stämning på halvön Tennakong. De flesta hade lämnat magra tegar. För många kändes detta bittert. som företrädde regeringen. skulle de kunnat leva nöjda och lyckliga. 276 . De behöll sitt språk rent och oförfalskat. Här hade mött dem en slösande givmild natur och i den hade de omplanterat sitt gamla Sverige. men man förstod dock. som inneslöt Fort Kristina och Printzhof. De hade vuxit sig fast i det nya liv de fört i nära ett tjugutal år. Visserligen hade man gjort alla de förberedelser man kunnat. Ty vasallskap kunde de inte lida. som med slit givit dem ett knappt bröd. att blev de holländske herrar på Poutaxats stränder. att kom inte den hjälp. Skulle nu allt tas ifrån dem? Ty för mången stod det klart. som man nu gått och väntat i så många år.

vet jag aldrig har känt någon trevnad här. Ni. som nu till dags sitter i Sveriges råd. — Men så månde det vara ena underliga herrar. — Visserligen. Men här. dock säkrare än utför floden. Johan Rising. vad som än må hända. Visserligen var det långt ifrån alla. får vi inte mista modet. emellan Printzhof och fortet hade de vänligt sinnade indianerna lägrat sig. då han lyssnade till fru Armgard. men mycket få var de nog. att de holländske med våldets orätt tillägnar sig våra landområden ja. Och nu satt hon med guvernör Rising och hans hustru uppe i salen med väggbonaderna. som kände fru Armgard. sade hon. då kan vi intet göra åt det. Guvernörens panna låg i djupa veck. ty Minquasspejarna hade redan inberättat. 277 . Det kunde ju vara en vågad färd.SOLÖGA e BOKLAGRET Fru Armgard hade tidigt om morgonen ridit över till Fort Kristina. Det lär väl bli en sak mellan den svenska och den holländska kronan senare. — Ja. att i själ och hjärta har ni ingenting emot det. svarade guvernören suckande. som inte någon gång hört talas om ”Den store buffelns” syster på Tennakong. Möjligen hade de ock kommit över längre norr på. och jag tänker. efter de kunnat så platt förgäta oss. Då går ni hem. fru Rising. Skulle så illa ske. att Mingos och Mantas var i skogarna på andra sidan. men det är så tungt att komma hem under slika villkor.

som dragit in dem. — Det är inte vi.SOLÖGA e BOKLAGRET — Jag har följt min man. utan det är de holländske. som om vi redan hade de holländske över oss och vi blivit deras lydiga vasaller. om det värsta skulle inträffa. Vad Gustav anbelangar. Alltså skulle jag känna mig bra främmande. — Vad som pinar mig. det är då synd och skam att sitta här och snacka på detta viset. sade fru Rising. Guvernören smekte sin hustru. fortfor hon och reste sig. De uppbådade sina vänner — vi kunde inte annat än göra på samma sätt. fru Armgard. är all denna blodsutgjutelse. och där han är. — Nej. Men han skulle ha behövt en karsk och duktig kvinna vid sin sida. som ni säger är lägrade häromkring. Min broder lär väl vid detta laget vara ute på några nya äventyr. sade guvernören. kunde han ju för något år få följa er. fastän jag medger. svarade guvernörens maka. som Ni vet. där är också mig gott att vara. ännu är vi det inte och ännu skall vi väl tala ett allvarligt ord med Peter Stuyvesant — jag har bytt ord med honom förr. inte en sådan klen stackare som jag. Jag har ingenting som lockar mig. sådant ligger honom i blodet. tänker ni att också resa tillbaka. Så fortsatte han: — Och ni. 278 . Men. Ack nej. att kommer leken att lekas med lod och krut. Skall det vara nödvändigt att dra in i striderna alla dessa röda. svarade den manhaftiga frun.

— Och jag är ledsen att säga. guvernör. är jag glad att de finns. genmälde fru Armgard. om ni haft några tidender nere från fortet. Den unga flickan tog inte någon skada av äventyret? — Nej. Nu är det i alla fall bäst som det är. om vi varit prisgivna åt Mingos utan förmåga att hålla dem på avstånd. Schute har inte låtit höra av sig. Ingrid. där vi ändock inte har kanoner. — Ja. att jag fruktar. Måhända har de holländske ändock till sist tagit sitt förnuft tillfånga och insett det rättsvidriga i det planerade överfallet. sedan jag sände honom förstärkningen. på Printzhof. ty de är en talrik hop. Jag skall säga er.SOLÖGA e BOKLAGRET är de till föga nytta. att det hoppet nog kommer på skam. att det blir en stark attack inte blott av rödskinnen utan ock av stigmännen. glömmer jag bort att fråga er. det var ju en pinsam händelse alltsammans. sade guvernören. Förr eller senare 279 . Men hur vi sitter här och snackar och det. — Nej. — Ja. Det hade varit en olycka. plär ju inte vara min sak. Jag hoppas så åtminstone i det längsta. och hennes mor är en präktig kvinna. guvernör. Långe Finn lär inte uppge sitt uppsåt att kräva ut hämnd både för allt gammalt och så för sitt misslyckade bortförande av Ingrid Bertilsdotter. hon är en duktig och modig tös.

sade Måns Kling. Jag menar. Fru Armgard Printz steg till häst och red hemåt igen. kan ni måhända höra det själv. — Eller det är de holländske. sade hon. De är snabbfotade och en budbärare kan vara här innan eftermiddagen. Säkerligen är det från Elfsborg. — Jag aktar skicka någon av våra Minquasvänner nedåt för att ta reda på vad det är. — Det skjuter nedåt floden. Om ni lyssnar. Om så skulle krävas får vi vara beredda att sända så många av frimännen vi kan till Elfsborg. fänrik. att det är de holländske. Hon möttes av fänrik Lilliehöök.SOLÖGA e BOKLAGRET har vi dem över oss. som stannat kvar på Printzhof enligt guvernörens befallning. — Tänk om fartyget från Sverige löpt in! utbrast guvernör Rising. eller till Kristina. Måns Kling kom hastigt in i rummet. sade han. därest det inte är för sent. Är det något nytt från rödskinnen? 280 . — Det skjuts vid Elfsborg. det lär nog inte töva så värst. som redan börjat dansen och vi får väl bereda oss på att endera dagen slänga på sladden. tänker jag. menade fru Armgard. De gick alla ut på gården och man kunde med korta mellanrum förnimma som ekon av en kanonad. Må vi höra själva.

Kiapes har hela natten varit i skogarna. då är det intet tvivel om. vad vi duger till. Så får vi då det holländska kopplet över oss från båda hållen. sade fru Armgard. 281 . Han stannade och hälsade fru Armgard genom att föra handen mot pannan. men de behöver hjälp av sina vänners eldrör. — Har den unge krigaren något att förtälja? frågade fru Armgard. Har han varit ute på spejarstigen? — Mingos har dragit sig nedåt floden. Var är den stora hövdingen? — Peminacka kommer där. — Minquaskrigarna är beredda. där den gamle indianens gestalt blev synlig. De har fått budskap från fortet på andra sidan. Nu gäller det att visa. Det blir att hindra rödskinnen att komma över floden. sade Kiapes. — Minquaskrigarna skall vara lägrade i skogen längs hela flodstranden. Inte en Mingo skall komma över utan att landfästet görs honom stridigt.SOLÖGA e BOKLAGRET Den unge Kiapes kom gående mellan blockhusen. De bereder sig till anfall i natt. sade Kiapes och pekade bortåt palissaden. svarade den unge indianen. Han såg allvarlig ut. Mingokrigarna har sådana. när han lyssnade till fru Armgards frågor. sade han. — Ser man på. vad kanonaden nedåt floden betyder. — Det är så likt de holländske! utbrast fru Armgard harmset. Ni hör. fänrik.

När morgondagen gryr. och Peminacka kan lita på oss. Den hopen fruktar jag mest. Han stod där lyssnande och han tyckte sig höra svaga återljud av kanonskott. Hon gick in i det stora blockhuset. sade hövdingen. De får inte komma över floden. Hans ögon följde den glidande floden och gick spanande in över träden 282 . samtalande med de båda indianerna. men i natt vill vi ha våra vita vänner med oss. Fänrik Lilliehöök tog vägen åt palissaderna längs floden. du såg inte till de vita stigmännen? — Skelöga och hans vargar? Nej de var inte där. — Ja. jag hörde Kiapes säga så. — Nå. Då skall vi hålla krigsråd och om hövdingarna gillar vad Peminacka har att föreslå. svarade fänrik Lilliehöök. Mingos skall inte kunna störa hennes sömn. det är då alltid en tröst. väntar vi våra bröder Minnesinks och Shackamaxons. — Och Solöga kan sova lugnt i natt. sade fru Armgard. tillade Kiapes. Och nu får vi alla vara på vår post. — Minquaskrigarna kommer att möta sina fiender i natt. Då kämpar vi själva. så drar vi över på andra sidan och där skall det skönjas.SOLÖGA e BOKLAGRET — Kiapes. menade fru Armgard. De båda indianerna gick långsamt sin väg bortåt skogen igen. om Minquas eller Mingos är de mäktigaste i Poutaxats land. medan fänrik Lilliehöök blev kvar.

Han smög sig försiktigt fram. rödskinnen vågade sig redan så långt ned. så att det var en möjlighet. men höll ständigt den sakta glidande lövflotten i 283 . förrän hans avsikt blev klar. ty småskogen växte här tät. Jaså. var Mingon måste finnas — just bland de flytande grenarna. som låg ett gott bösshåll borta. Och han såg någonting skymta mellan träden. Indianen hade hukat sig ned som om han väntat på någonting eller satt på vakt. Med floden kom flytande då och då trädgrenar och hela buskar som på ett eller annat sätt blivit lösryckta. Han visste dock. Det var en stridsmålad Mingo. som gick nedhukad bland strandens buskar. Indianen dök smidigt ned i vattnet och tycktes helt och hållet försvinna — åtminstone kunde fänrik Lilliehöök inte se honom. när han såg den lilla flotten ändra riktning och segla snett över floden. blev det alldeles klart. Där var också bästa platsen.SOLÖGA e BOKLAGRET på andra stranden. Fänrik Lilliehöök skyndade utom Printzhofs inhägnad och tog vägen nedåt stranden. Det dröjde dock inte länge. Och om han varit tveksam om det. var den simmande spejaren skulle landa — säkert några hundra alnar söder om Printzhof. Han tog sikte med ögat för att mäta ut. så att inte den simmande Mingon skulle kunna se honom. Fänrik Lilliehöök följde honom med blicken. att Mingon kunde komma i land och vidare uppåt skogen. Just nu kom där nästan som en liten flotte.

Nu tog flotten land. 284 . och han såg. gjorde några tecken åt varandra. sade Kiapes. Det var Kiapes. det kunde ju inte fänrik Lilliehöök bestrida. medan han kände efter. — Kiapes har inte sett någon dyka ned. Så såg de sig omkring. De ruskade det av sig och det föll som pärlor från deras med fett insmorda kroppar. — Det är en Mingospejare. om pistolerna var i ordning. att Kiapes sett rätt. sade fänrik Lilliehöök. viskade indianen. — Men jag såg bara en dyka ned. pekade med tomahawkerna uppåt skogen och så började de smyga framåt. att han varken hört eller sett att någon kommit. i det de allt mer skilde sig från varandra. En efter en gled tre smärta indianer upp ur vattnet.SOLÖGA e BOKLAGRET sikte. Slutligen hade han kommit så långt. Han spratt till vid att någon rörde vid hans axel — han hade varit så ivrig med att spana utåt floden. — Den vite krigaren har också sett det. — De är tre. Ja. Han låg jämte Kiapes fullkomligt dold av de täta buskarna. Han har skarpa ögon. som stod bakom honom. där trädgrenarna borde landa. Han stod där i spänning. att han befann sig ett litet stycke nedåt småskogen just vid den punkt. men han har sett tre huvuden bland kvistarna och det betyder tre krigare.

Då. men i samma ögonblick sprang Kiapes på honom och han föll baklänges. De båda andra indianerna. där Kiapes och fänrik Lilliehöök låg dolda. skottet small och den träffade tumlade framstupa. hade han kommit på fötter. Indianen kom så nära. varvid han släppte stridsyxan. det kunde han se. Men nu hade fänrik Lilliehöök sin pistol i ordning. att man tyckte man skulle kunna nå honom med handen. som inte hunnit synnerligen långt bort. En sekund betraktade de varandra. liksom han instinktivt känt de båda andras närvaro. Men denne. Junker 285 . Mingon höjde tomahawken. Plötsligt stannade han. stannade. I detsamma reste sig Kiapes med ett vilt rop och svängde sin blodiga yxa över huvudet. Fänriken vågade knappt andas av spänning. när han kastade en snabb blick på honom. han höjde pistolen. fäktande med armarna. med ett enda språng. var Kiapes på fötter och stod framför sin fiende. De sprang till för att hjälpa sin anfallne kamrat. Hans öga sökte de täta småbuskarna liksom för att tränga igenom dem. beredd att rusa på den tredje fienden. som såg övermakten. Kiapes ögon riktigt glödde. Man hörde flåsandet av de båda stridande i gräset. vände genast och rusade ned till stranden och störtade i floden. ty fänrik Lilliehöök hade inte hunnit resa sig än. De såg ingenting. Innan den närmaste hann fram.SOLÖGA e BOKLAGRET En av dem tog vägen åt det håll. Han gav till ett rop.

Hade 286 . som tog sig en liten glädjedans kring sina hatade fienders kroppar. men denna tillhör Kiapes. Skotten och tjuten hade väckt också Minquaskrigarna. Hans ögon stod ut ur hålorna och munnen var vidöppen — han förstod att Kiapes strypt honom.SOLÖGA e BOKLAGRET Lilliehöök skickade skottet ur sin andra pistol efter den flyende. Frimännen hade rusat ut ur blockhusen med sina bössor. Junker Lilliehöök såg på den unge Mingokrigarens fallna fiende. han tyckte förmodligen att det var onödigt att de visade sig. sade han och pekade på den skjutne. som träffats rakt i hjärtat och var död. Det besvarades av ett mångstämmigt tjut från andra sidan. som låg längre upp i skogen. Kiapes hade sprungit ned till stranden och i sin stridsiver uppgav han ljudligt Minquasstammens krigsrop. De samlades i stället kring de båda döda indianerna och Kiapes förklarade med några ord vad som tilldragit sig. men det träffade inte. Utan ett ord gick han ifrån indianerna. Skotten hade ekat över floden. — Detta. och de kom rusande ned i flera tiotal. Men Kiapes vinkade åt dem att de inte skulle komma för långt ned. är den vite krigarens skalp. Uppe på Printzhof hade skotten och indianernas tjut från andra stranden väckt uppståndelse. Den simmande indianens huvud syntes då och då över vattenytan.

När det händer något. junker Knut? frågade den unga flickan. där nere strider de och jag. att om Mingos förut tänkt uppskjuta sitt anfall. . Och då kom fänrik Lilliehöök skyndande in på gården. Så mycket är säkert. Kiapes fick den ena på sin lott och jag den andra. utbrast unge Gustav Papegoia. får inte vara med. aldrig kan jag få vara med. — Guds död. har vi dem över oss. Guvernör Rising kom fram till den vredgade mannen. mumlade han för sig själv. får inte ens lukta krutröken. den äldsta av dem allesammans. när mörkret faller på . Gustav. hur svenska krigare slåss. Ingrid Bertilsdotter stod där bredvid sin far. sade fänriken. Varför höjer Mingos däröver sina rysliga tjut? — De har förlorat två krigare. . Men skulle Schute släppa de holländske igenom. — Men det är då så man kan harma sig sjuk. som fortfarande var invalid i ena armen efter överfallet på Kakarikonk. det blir nog göra för dig också vad det lider. Då och då stannade han och lyssnade till kanondundret. svarade Knut Lilliehöök. en gammal buss. Men jag skall bli här och speja. — Vad är det.SOLÖGA e BOKLAGRET överfallet redan kommit? Men de såg inga fiender. — Lugna dig. — Vad tror ni. om det så skall vara hela dagen. måns Kling? 287 . så skall jag visa dem. Måns Kling vandrade vresig fram och tillbaka mellan vallarna på Fort Kristina.

— De holländske har kommit sju galejor starka. om inte till sjöss. Jag ångrar sannerligen att jag inte än en gång försökte med lämpor. — Nå. svarade budbäraren. men vi har väl föga utsikt att slå oss fram. sade Måns Kling otåligt. Måns Kling. — Då tror ni likväl att de kommer så långt som hit? — Nå ja. förtälj oss. karl. Men så är detta en trolöshet utan like och kan vi det inte. som han ställde under befäl av löjtnant 288 . och Sven Schute anhåller om förstärkning. hur starka de holländske är? sporde guvernör Rising. — Sex eller sju hundra man har de sagt själva. det är gott och väl det. Måns Kling mönstrade sin garnison och tog ut ett fyrtiotal bussar. menade Måns Kling. sade Johan Rising allvarligt. — Ja. — Det lär ni nog få tid med sedan. . Nu gäller det hur många man vi skall sända Schute. — Vet ni. sade han. . får vi måhända se dem på landbacken och det likar mig vilket som.SOLÖGA e BOKLAGRET — Vad jag tror? Ingenting. Jag skall sätta upp en rapport . Här har vi skansarna i ordning och vi väntar blott på fienden. Fram mot aftonen kom budbäraren från Sven Schute på Elfsborg. — Så lär vi allt få det bistert. så har Sverige att bestraffa den. Du ser ju att vi väntar. sade Måns Kling. vad du har att säga.

Fortets besättning. Han tänkte på alla dessa år han levt i det nya landet. Och de båda bussarna skakade hand.SOLÖGA e BOKLAGRET Gyllengren. hade gått till vila i blockhusen men själv kände han inte behov av sömn. i vilken skog och vatten tycktes flyta ihop. Gyllengren. så när som på vaktposterna. en gammal kamrat. ty de hade friskat upp hans krigarblod. hur de till en början synts skulle bli verklighet. Och han hade fått fullt upp med arbete — han arbetade för det gamla landet. Kvällen mörknade till. att allting låg som i en svartblå slöja. Och det säger jag dig. om du intet slåss till sista man. bakom vilka månen till sist syntes segla fram utan att kunna bryta sig igenom annat än för några korta ögonblick. Hans tankar gick och gick. Måns Kling vandrade fortfarande fram och tillbaka i tystnaden. — Det är inte värt att ni marscherar före månskenet. hur han dragit hit med vida förhoppningar. Dock gav den så mycket ljus över nejden. att aldrig vill jag se dig i synen mera. Himlen var betäckt av moln. som samtidigt med honom själv kommit över till kolonin. beordrade Måns Kling. Skogarna är villsamma och man behöver hålla korpgluggarna öppna. Men dess bättre känner jag dig. 289 . gamle kamrat. Men striderna kom — nå. Och därför kändes det honom nu så bittert. han mindes dem gärna. han var dess son även på denna sidan havet.

Allt andades frid — och ändå var det motsatsen. Skeppet hade måhända förlist. Just nu silade månen igenom de rivna molnen och slog ett silverband över Poutaxats dunkla vatten. Hade emellertid Sverige till sist påmint sig sina barn i det stora främmande landet. att de holländske var de mäktigaste kolonisterna i Poutaxats land. att det låg någon sanning i talet om det stora svenska skeppet. Och så detta svek nu på sistone. där rätten fanns. Måns Kling visste ju. så måste vår herre ha övergivit dem. som bara gick och lurade på att få slakta varandra och de blekansikten. tyckte den gamle redlige soldaten. Nu bröt man alltsammans. Han kunde näppeligen tro. men han visste att skogarna på båda sidor om floden var fyllda av röda män.SOLÖGA e BOKLAGRET att de alla blivit så platt förgätna. sade han sig själv. Så lugn och vacker natten var i detta härliga land. att den inte var något att räkna med. skulle det ske genom lagliga köp från indianerna. Först när urbefolkningen minskats så. En slik fräckhet kunde inte få förbli ostraffad och försynen borde väl vara på den sidan. 290 . att de var giriga att lägga det helt under sig. Det hörde också till de holländskes taktik att fösa indianerna mot varandra. Söderut hade kanonerna tystnat visserligen. efter som det inte låtit höra av sig. som var deras fiender. Men man hade ju ingått fördrag att varje nation okränkt skulle besitta sina områden och när ytterligare sådana förvärvades. kunde de rama åt sig allt landet.

ty därinnanför stod försvararna redo med sina bössor. Det knallade gång på gång. Dock.SOLÖGA e BOKLAGRET Tyst! Vad var det? Måns Kling misstog sig inte. sade fru Armgard. och Mingos är ursinniga över alla de förluster Minquas har tillfogat dem den senaste tiden. Min det bekymrade honom föga. — Men det är ju rama vanvettet detta. Han hörde svagt ekot av bösskott norröver. De kan ju intet vinna. förstod han. hade fienden inte kunnat hindras från att komma i land på den långa strandsträckan både norr och söder om den udde. Och så var det bara rödskinn att strida mot. som inte stuckits in på forten. även här fick han vara borta — han var dömd till overksamhet. på vilken Printzhof låg. Några svaga försök gjordes av en del djärva Mingokrigare att komma över palissaderna. Trots Minquaskrigarnas vaksamhet. menade Knut Lilliehöök. Måns Kling hade inte hört orätt. men det lyckades inte. — Det måste vara indianens natur. Det är ju att gå till döden utan ändamål. En av deras 291 . När mörkret föll på. som själv var ute och kommenderade jämte fänrik Lilliehöök. Det kämpades man mot man bland skogens träd. hade Mingos i dess skydd simmande gått över floden. Där hade man starka palissader och en god besättning av de frimän. Såå! Man stred uppe vid Printzhof. Man stred borta vid Printzhof.

— Spejaren mäler. fastän de var dubbelt så många som våra krigare. gått över floden långt norr på. Han stannade stum. kunde man något så när överskåda. att de är de största krigarna i Poutaxats land. Så kom hövdingen åter. sade han nästan högtidligt. Utefter stranden och inunder Printzhofs palissader låg tjogtals döda indianer. Men Minquaskrigarnas stamfränder skall då vara här med tomahawkerna redo. sade han stolt. De kommer mot aftonen och det blir den största strid som stått i Poutaxats land. Det fanns ingenting att göra annat än att låta dem ligga. 292 . De har mycket att hämnas och skyr intet. att Mantas och Rankokas. När morgonsolen bröt igenom molnen. — Minquas har visat. Men de kommer igen och igen. vad den nattliga striden kostat. tills Peminacka tilltalade honom. Den gamle Peminacka kom från skogen.SOLÖGA e BOKLAGRET hövdingar såg jag själv falla och bli skalperad. En indian kom fram till hövdingen. De slog tillbaka sina fiender. talrika som träden i skogen. Mingos och Minquas om varandra. De hade ett kort samtal som fördes med lågmäld röst. till dess endast deras kvinnor och barn finns kvar.

e SOLÖGA BOKLAGRET SEXTONDE K APITLET Elfsborgs fall P å Fort Elfsborg härskade oro inom vallarna och skansarna. lär det väl förslå dygnet ut. — Hur är det med krut och lod? frågade kommendanten Peter Lindström. Men inte ett segel syntes utom på de holländska galejorna. men vi får hjälpa oss med vad vi har. Det nalkades middagen. 293 . Han gick omkring och inspekterade försvarsverken. Även den trogna besättningen kände sig modstulen. Det skulle också knappast ha lyckats. att ingen av dem med undantag av ”Vågen” gjort ett försök att gå förbi fortet. Sven Schute spanade ut över floden. den tid då Sven Schute lovat Leonard van Drinklage att ge besked om kapitulationen. Sven Schutes panna lade sig i veck. — Inte var det mycket. men ännu var det egentligen ingen fara med dem. vilka åtminstone så till vida hållit loven. ty där var man alltjämt vaksam vid kanonerna. där denne stod bredvid honom med sin ombundna högra hand. sade han. Vallarna var visserligen här och där betänkligt upprivna. sade han. — Med den kanonaden som i går.

ni gör naturligtvis som ni själv vill. Och det svaret skall jag inte töva att ge ifrån mig vidare. ännu är inte skansarna upprivna. För Gud och gamla Sverige! Är det också er mening. sade löjtnanten. Om ni tänker som jag. Lars Ulf. ger vi inte detta fäste upp utan att försöka försvara det ännu en törn. men jag kan inte. då jag måste ge mitt svar. så länge det finns en arm som kan föra pliten. — Nej. — Bra. sade han med hög röst. tiden är inne. Timmen är snart inne. låt din kanon börja tala ut över floden. — Ja. så vid Gud. ännu har vi ammunition till styckena. Du. bussar? — Ja. jag det gör! svarade Sven Schute bestämt. Det skulle vara till evärdelig skam för Sveriges namn att inte slåss tills sista luntan är tänd. att vi så mycket vill och så litet kan. så länge vi kan stå — sedan må vår herre vara oss nådelig. 294 . Sven Schute samlade fortets besättning framför sig. och jag medger att det svider i hjärtat när jag betänker. . — Bussar. Ännu är vi inte allt för få. Vi följer Sven Schute. kom det till svar med djupa röster. ? frågade Peter Lindström. ni hörde i går att jag för mig och er bad om anstånd hos våra fiender till i dag. . Jag har tänkt hela natten i svår vånda.SOLÖGA e BOKLAGRET — Ni tänker då inte. Sven Schute . det är att svara som svenske män anstår! utropade Sven Schute.

Se. Lars Ulf stod svart av krutrök vid sin kanon. Så var det verkligen. — Alla som det kan skyndar till vallarna mitt över. — Ja. Tolv lösgjordes — två var döda. Och man tycktes mera än föregående dag rikta sig mot blockhusen.SOLÖGA e BOKLAGRET Skottet dånade bort mot ”Vågen” och samtidigt avfyrades en nickhake från fortets landsida mot de där liggande trupperna. Det skottet tog holländaren rakt i akterspegeln och jag tänker att den lär inte göra oss mera omak. sade Sven Schute. Löjtnant Lindström har gott om bössor. svarade karlarna. se. Det var ett av de mindre holländska fartygen. där de mutinerande förvarades bundna till händer och fötter. ropade Sven Schute. hon begynner sjunka. Det dröjde inte lång stund förrän skjutningen var i full gång från ömse sidor. skall jag släppa er lös. som begynte ramponeras. gamle buss. — Om ni lovar att uppföra er redliga. Besättningen hoppade 295 . som fått grundskott. sköts alldeles sönder och fångarna låg eller stod skrikande och sårade bland ruinerna. — Bra. när skotten träffade. vi kan inte bida här att bli nedskjutna som hundar. uppmuntrade honom Sven Schute. De holländska fartygen drog sig i en krets kring fortet och jord och stenar rök från vallarna. Det hus.

Någonting for Sven Schute rakt i ansiktet — det kändes som någonting varmt och vått. var han blodig i ögonen. Lars Ulf och hans kamrater hade laddat ett nytt skott. den största av alla. sade Sven Schute. Lars Ulf. Men för Sven Schute. Han rusade bort och när nu både krutrök och grusregn upphört. som tycks vara i fullkomligt raseri. att döma av skjutningen. som för ögonblicket gått bort till ett annat av batterierna. det vaggade åt sidorna några sekunder och så sjönk det. det var otäckt. det flammade och fräste till. Nu förde den gamla knekten luntan till fängkrutet. under hjärtskärande skrik från dem som inte skyndat sig att komma från bord utan följde det i djupet. Lars Ulfs stora kanon. om och hur skottet träffat.SOLÖGA e BOKLAGRET över bord för att simmande nå land. Hu. det dundrade. var det omöjligt att se. Fartyget låg nu nere i vattnet till relingen. Där låg en sönderskjuten. ty det rök av jord kring batteriet och över hela gården regnade stenar och grus. hade sprungit vid sista skottet. lär vi väl till sist också reda oss med den store brodern. blödande hand och när han torkade sig i ansiktet. Men det kastades också ut delar av sönderskjutna spiror och slikt för att hjälpa dem som inte kunde simma. Där låg Lars Ulf själv vid sidan av den förfärligt massa296 . såg han vad som inträffat. Han såg ned på marken. — Kan vi plocka bort våra fiender på det sättet.

— Skjut! ropade Sven Schute. rusade upp på skansen och lät med sin friska vänstra hand svärdet damma ned över holländarens skuldra. — Bravo! skrek Sven Schute. Där ser ni. sade han. Karlen föll och rullade utför igen. — Stå på er gossar. illa tilltygade. som tillhörde servisen var döda. Skjutningen var svag. om man inte är rädd. Vill ni komma över till oss? I det de springande begav sig till skansarna. ropade kommendanten. Nu tar vi nya tag gossar! 297 . Begynner de på att plocka bort folket mitt på detta sätt. hörde de holländarnas hurrarop nedifrån. Pliten eller bösskolven i handen och så giv den första som kommer upp på skallen — själv stod Sven Schute med dragen pamp. då lär väl leken snart vara slut. så skall jag! skrek Peter Lindström.SOLÖGA e BOKLAGRET krerad. — Nå. Vårt folk mumlar och de frigivna visar uppstudsighet. det var en stor olycka! sade Sven Schute dystert. Även de andra. — Sven Schute. Nu kom Peter Lindström skyndande fram. vad man kan göra. — Min Gud. Nu syntes de första holländarna på skansens krön. holländare bereda sig att gå till storms mot vallarna. endast då och då ett skott från svenskarna. men syntes inte träffa — det var som försvararna med ens blivit alldeles förvirrade. Ett skott gick av.

så att svärdet föll ur hans hand. 298 . Ni se ju. Allt fler holländare kom över. Överallt låg döda och sårade. Han hade ryggen fri mot ett av blockhusen och hans pamp höll de påträngande honom från livet. på vars krön den svenska flaggan vajade. Då kastade man sig över honom. Vallarna var förfärligt ramponerade och flera av blockhusen stod som ruiner. att jag inte mäktar hålla fortet längre. ty bussarna hade därifrån skyndat sina beträngda fäktande kamrater till hjälp. — Så kläm då inte ihjäl mig. Peter Lindström var fallen — han låg med ett värjstyng genom axeln. åt flodsidan hade elden upphört. Nej. och firade ned den. De hade pistoler och sköt. Dånande hurrarop hälsade detta också från fartygen och skjutningen upphörde genast.SOLÖGA e BOKLAGRET Men uppför vallarna kom nu holländarna i stora flockar. skrek Sven Schute. Men kommendanten insåg dock. Sven Schute var omgiven av väl ett dussin fiender. tills en kula träffade honom i axeln. Så hoppade några över och snart var striden i full gång man mot man. Holländarna uppgav ett hurrarop och en av dem sprang ögonblickligen bort till blockhuset. Sven Schutes värja svängde blixtrande och för varje hugg stöp en av fienderna. Säg er befälhavare. att jag inte kan försvara mig. svenskar som holländare. att striden var lönlös. för fanen. Sven Schute stod och såg med dystra blickar på förödelsen omkring sig.

satt i det gamla kommendantrummet. — Ni kunde så gott ha gjort detta i går. Men jag ser att ni är sårad. då van Drinklage kom in till honom. Sven Schute. — De har kommit från chefsfartyget för att vidare förhandla om kapitulationsvillkoren. ja. han hade inte fläckat sitt krigarnamn. Sven Schute. Den holländske underbefälhavaren Leonard van Drinklage kom nu inom vallarna och gick fram till Sven Schute. sade han. — Vilka? 299 .SOLÖGA e BOKLAGRET han hade sannerligen inte kunnat göra mera. utan kämpat så gott som till sista man. som då fått ett förband lagt om sin axel. ni är bitter. Så snart flaggan på Elfsborgs fort firats ned och skjutningen upphört från ”Vågen”. sattes en slup ut från fartyget och i den gick jämte kapten van Montangie ännu två holländska herrar och lät ro sig över till fästningen. svarade Sven Schute. som numera blott till hälften hade tak. sade han. fortfor holländaren. — Ja. det lär visst gått många av era till botten med fartyget därute. men ni och ert folk har kämpat tappert och ni skall ock behandlas med all honnör. — Jag förstår. han hade hållit fortet kronan tillhanda i det längsta. Sven Schute. Låt mig kalla på vår bartskärare att se om er och de övriga som kan behöva vård. hade ni sparat många liv.

— Ja. Sven Schute. Peter Stuyvesant gjorde en avvärjande rörelse med handen. låt oss inte tvista om den saken. och ni har på ert samvete att ha förorsakat mycken onödig blodsutgjutelse. Så att han hade varit med ombord på ”Vågen” under hela striden! — Ni är Sven Schute. det har jag sannerligen inte kunnat förstå. Sven Schute. vi också skulle göra det. Han kände väl den sirliga mannen. Sven Schute reste sig. Jag kunde inte längre hålla det min regering till handa. Ni borde ha förstått.SOLÖGA e BOKLAGRET — Det får ni själv se. som gick emellan de båda andra. Har ni fullmakt att underteckna kapitulationen? 300 . men vid Gud. skulle jag vilja säga. ers nåd. alldeles för tappert. De tre holländarna kom in. Sven Schute. Krigslyckan är en underlig ting och det har aldrig varit svensk sed att erkänna sig besegrad förrän man också verkligen är det. — Gott. — Nåja. sade Sven Schute häftigt. och ni bekräftar att ni överlämnar fortet i mina händer? — Nöden har ingen lag. det var ingen annan än guvernör Peter Stuyvesant i egen person. jag var tills för en timme sedan. ers nåd. att när vi föresatt oss att ta detta fortet. — Nej. kommendanten på detta fäste? frågade Stuyvesant. — Ni har kämpat tappert.

sade Sven Schute. 301 . Kanske jag får utbe mig äran av ert sällskap till en måltid ombord på ”Vågen”. — Gott. som dystra i hågen samlats i ett hörn mellan ett par av skansarna. då nämner jag Leonard van Drinklage till kommendant på fortet. — Då har jag att vidare förhandla med guvernör Johan Rising på Fort Kristina. ni har nog inte haft det för behagligt här under de två dagar. och jag förstår också att ers nåd finner det säkrare att ha mig ombord på fartyget än vankande här. att Peter Stuyvesants inbjudan mera var att betrakta som en befallning och han fogade sig därefter. Han gick bort till sina bussar. när jag inte längre kunnat hålla mig. om ert sår så tillåter. det är allt. Jag har givit mig. Han tillträder posten genast och lagar att allting blir ställt i ordning här. sade Peter Stuyvesant. fortfor Peter Stuyvesant. till dess denna striden är över helt och hållet. men Sven Schute ger oss sitt hedersord. Sven Schute. Ert manskap skall vi naturligtvis bevaka. Och så.SOLÖGA e BOKLAGRET — Fullmakt? Var skulle jag ha fått denna ifrån? utbrast Sven Schute. svarade Sven Schute dovt. Sven Schute förstod fullväl. tänker jag mig. — Med såret lär det nog inte vara farligt. Under tiden kan jag inte bevilja er och er besättning fritt avtåg. — Ja. utan ni han att stanna kvar här.

skall de redligen hålla det. Vi får emellertid bida tiden. för det går jag i god. — Så. genmälte Peter Stuyvesant. vände han sig till Peter Stuyvesant. — Ers nåd. — Ers nåd. vi ses igen. vet vår Herre allena. som skött belägringen från landsidan. Behandla inte besättningen här som fångar genom att slå dem i järn eller spärra in dem. De holländska trupper. Nu befriades denna också mot löfte att intet försöka företa sig. Vi har gjort vårt bästa och kan se vem som helst i synen utan att rodna. sade han. Det skall bli som ni vill — jag har ju ert ord och det är mig nog. Han gick tillbaka till holländarna. Gud vare med er. — Är det så säkert det? frågade guvernören med en skymt av tvivel. Sven Schute. hade nu dragit in i fortet och de förde med sig den från Fort Kristina sända. må han spotta mig i ansiktet som en ärkelögnare. så. Om ni tar deras ord att intet företa. Vad som nu skall bli av oss. Kan ni eller någon annan jäva den utsagan. jag har en bön till er. ty en svensk soldat hövs det att hålla huvudet uppe även under motgångstider. inte så hetsigt. att hålla tro och loven har städse varit svenskarnas sed i detta land. 302 . så är då denna leken slut. tillfångatagna undsättningen. svarade Sven Schute stolt.SOLÖGA e BOKLAGRET — Bussar. inte under klagan.

vi har odlat vår redligt förvärvade jord — varför . Men nu. 303 . må det tillåtas mig att göra er ett spörsmål. De övriga följde ”Vågen”. där kapten van Montangie och Sven Schute också befann sig. inföll Sven Schute. så att han inte dåraktigt slösar bort mera folk. — Jag tänker det skall vara slut på leken med krut och lod nu. när den senare satte till segel för att gå uppför floden till Tennakong. Vi har drivit vår köpenskap utan intrång hos er. sade guvernören. men det är mycket ni inte förstår. . Johan Printz på Fort Kristina har alltid synts mig vara en resonabel herre. som väl torde inse att spelet är förlorat. Peter Stuyvesant hade tagit plats i skeppets höga akter. Jag har inte handlat självrådigt. Vadan kommer sig allt detta? I så många år har vi kunnat leva i frid vid varandras sida. ? Peter Stuyvesant gjorde en rörelse med handen. Ni är en tapper krigare. som ju alltid bilagts. . — Min käre Sven Schute.SOLÖGA e BOKLAGRET Det skulle heller inte ha lönat sig. som inte vet med oss att ha något förbrutit. Det är Generalstaternas önskan att besitta ensamma hela landet på båda sidor om Poutaxat. — Ers nåd. De holländske var ju mångdubbelt starkare och i floden utanför Elfsborg lade sig till ankars tre fartyg av den holländska flottan. går ni till anfall mot oss. sade han. om jag undantar de smärre tvister. utan anledning.

Det var bättre att komma upp utanför Fort Kristina på dagen. så att mot kvällningen bärgade den lilla flottiljen segel och lät ankarna gå. Vinden hade skiftat och blåste emot.SOLÖGA e BOKLAGRET Det vore bättre att ni sände brev till den svenska kronan med förspörjelse om varför den inte vårdar sig om sina besittningar. mörka augustinatten med blinkande stjärnor och en tunn skära av månen lågt nere låg sjömannen slumrande på däcket av fartyget. som ännu inte trampats av människofot. Strömmen satte också in. Vakterna stod lutade mot relingen i halvslummer. Men var tröst. så att fartyget hade att kryssa sig upp. Allt var tyst ombord på ”Vågen”. detta landet är stort och det finns sjumilaskogar både i norr. Ser ni. Det kom över honom en känsla att vara 304 . och så var det tankarna som kom och gick. om ni så också inte får spegla er i Poutaxats vatten. Sven Schute kände vreden koka inom sig. att den starkare tar av den svagare vad han behöver. Nog finns det plats för er. när denna inte kan försvara det. söder och väster. I den ljumma. men han sade ingenting vidare utan stod och stirrade ut över floden. Sven Schute kunde däremot inte sova. plågade honom. Sven Schute. som omsetts av bartskäraren. svenske. menade både ”Vågens” befälhavare och Peter Stuyvesant. ty här mitt ute i den breda floden behövde inte vaksamheten vara så stor. Hans sårade axel. att andas. det är så.

Men så trängde fram till hans öron underliga rop och skrik. Poutaxats vågor skvalpade sakta kring skeppet — det var det enda ljud han länge kunde höra. ibland ekade de längre bort ifrån. som han hade varit med om att bygga upp. Skogarna låg denna natt inte i slummer. Ibland var de närmare. skärande ljud. Varför. in i de där sjumilaskogarna. Han reste sig upp och lyssnade. När han en gång återfick friheten. hemska. Han tyckte sig kunna se. skulle han dra långt bort. utan fädernesland. Och han förstod vad det var. Och så en dag skulle han lägga sig ned att dö på någon mjuk tuva och hans ben skulle vitna i det täta skogssnåret. De kom inifrån de mörka skogarna. så länge han kunde dra andan. Och det hopp. alldeles som hade han varit en biltog. varför hade inte det gamla moderlandet kunnat ägna sina bortdragna söner och döttrar den ringaste omvårdnad! Det kändes bittert detta. Men aldrig skulle han gå i sold hos de holländske. Det var strid i urskogen. hade visat sig vara allenast bedrägeri. både det gamla och det nya Sverige. Människorna hade gått ut 305 . Han skulle glömma allt. som för några korta dagar flammat upp i varje svenskt bröst.SOLÖGA e BOKLAGRET platt förgäten och övergiven. Gärna det — fri ville han dock leva. hur fåglarna ängsliga flaxade från träd till träd. som av underliga vildjur. som Peter Stuyvesant talat om. De vilda djuren fick inte fred i sina snår och hålor.

spanande efter sina fiender.SOLÖGA e BOKLAGRET att döda varandra. när stridsropet kallade dem ut ur deras wigwams. 306 . Hit till Poutaxats stränder hade de skyndat från alla väderstreck. som under gångna år hållits svalt. giriga att ta så många av sina fienders skalper som möjligt. hade på nytt kommit i svallning. Rödskinnen smög med tomahawken mellan träden. Indianerna var på krigsstigen. Det lystna blodet.

så att de nu låg som en gördel kring Printzhof. Mingos hade dock inte lyckats komma närmare Printzhof och nu efter natten hade de dragit sig tillbaka och låtit Minquasstammarna behålla valplatsen. och därför hade Minquashövdingarna dragit tillhopa sina krigare. i skogen som skilde Printzhof från Fort Kristina. inte i slutna trupper. utan på indianernas vis i smärre flockar för att inte säga man mot man. Kiapes hade blivit sårad av en pil i vänstra armen och han stod på förstukvisten till fru Armgards blockhus och lät Ingrid Bertilsdotter gnida såret med helande 307 . Men den gamle Peminacka och de andra hövdingarna visste. var det fullt av fientliga indianer. Men söder om det. som avspärrade all förbindelse mellan fru Armgards residens och fortet. att striden skulle börja på nytt i skymningen. Man kunde nu bereda sig på ett anfall från flodsidan.e SOLÖGA BOKLAGRET SJUTTONDE K APITLET En tvekamp H ela dygnet hade striderna pågått mellan rödskinnen i skogarna norr om Tennakong. Spejarna hade sett Mingos flockvis gå över Poutaxat igen. Trakten där utgjordes av glest skogbeväxta moras och här hade Minquas och Mingos drabbat tillsammans.

Den döde har ingen smärta av det. det kan inte vara på annat sätt. lika många som fingrarna på min ena hand och deras skalper hänger kring lägerelden. Han hade uppfört sig som en tapper ung krigare och Peminacka hade i hövdingarnas närvaro sagt honom. Det är inte hans gåva. och när hon stryker över såret. men segraren har stor glädje. sade den unga indianen. Så har våra fäder gjort. att det blir strid i natt igen? — Ja. när han sitter i fred vid elden. bad jag dig inte att du skulle låta sådan grymhet fara? Har du alldeles glömt bort vad vi talat om många gånger? — Kiapes har inte glömt det. — Det är rysligt. Kiapes skall inte lämna henne och 308 . svarade indianen. — Och du tror. går smärtan bort. gör de inte det? Den röde mannen dödar honom och tar hans skalp. — Men.SOLÖGA e BOKLAGRET örter. Kiapes. att han visat sig som en värdig son till den store Mitatsimint. — Ja. Han kommer ihåg det nu och alltid. — Men blekansiktena dödar också sina fiender. kan han inte minnas det. sade Ingrid. Men när fienden står emot honom. Kiapes? frågade Ingrid. — Solöga har mjuka fingrar. men Solöga har ingenting att frukta. Kiapes. Mingos skall komma tillbaka. — Du har dödat många Mingos.

skall Mingos fly bort till de stora skogarna och inte på denna sidan vintern våga sig ned igen till Poutaxats stränder. att jag var med i striden i går och min bössa lade ned två av rödskinnen. att när solen går ned får de alla samlas här. mumlade han. Vet du. Ingrid. — Det lyster mig att se. Ingrid. Gustav Papegoia skrattade. Den unge mannen såg litet surmulen ut. förmanade modern. och inte kasta dig i fara onödigtvis. medan hon band en av sina dukar kring den sårade indianens arm. Fru Armgard kom ut på förstubron. — Hör. Och i natt kommer det att gälla. Hon märkte hans blickar och rodnade lätt. du får säga till kvinnorna. Gustav. När morgonen gryr. — Jag är väl karl att strida för mig själv. Fänrik Lilliehöök stod och betraktade Ingrid Bertilsdotter. sade hon. 309 .SOLÖGA e BOKLAGRET inte hans bröder heller. det har Peminacka sagt mig. Jag lägger dig yttermera på sinnet att i allt följa fänrik Knut Lilliehööks befallningar. sade den unge Gustav. om de skulle lyckas komma över palissaderna. Mitt hus är det starkaste av alla och det lär rödskinnen inte komma någon vart med. följd av sin son och fänrik Lilliehöök. — Du skall inte vara skrytsam.

att Knut Lilliehöök står och önskar sig. sade fru Armgard strängt. Hans bröder väntar honom. sade fru Armgard. sade Kiapes. sade han. det är väl dessa de skall offra åt sina stora andar. mor. det har ni rätt i. — Åh nej. Ja. Rödskinnen fick i morse att par duktiga grisar av mig. Ingrid? — Jag vet inte. Följer du med. så kommer vi båda till dig. Det är klokast att ta det säkra för det osäkra.SOLÖGA e BOKLAGRET — Jag tror försann. Ingrid. Nu tackar Kiapes Solöga. i Kiapes’ ställe. — Så må jag säga till några av frimännen att följa oss med sina bössor. — Den festen månde jag också se. skrattade fru Armgard. Indianerna hade letat upp en öppen plats i skogen ett stycke utanför palissaderna. — Fest? frågade Ingrid och såg på Kiapes. och han skyndar tillbaka till lägret. och hit hade de församlats 310 . — Det är inte tid att gyckla nu. om vi blir sårade. svarade den unga flickan. sade fänrik Lilliehöök. Nu tänker jag gå till Minquaskrigarnas fest. Jag anar. att det blir ett rysligt skådespel. — Den vite gossen har talat sant. Det är länge sedan alla stammarna kom tillhopa och därför har den store Peminacka påbjudit högtid. — Nej. Minquaskrigarna skall offra till andarna för att de skall ge dem seger.

han bugade sig åt alla väderstreck. han böjde huvudet bakåt med de rödmålade blickarna riktade upp mot skyn. djupt nere i strupen. sedan hastigare. och han kastade sig framstupa på 311 . dessa rödskinn. Nu skred ur skogen fram en gestalt. Endast hans ansikte var bart och det var målat vitt med stora. De stod tysta och allvarliga. men det var ett slags rytm i den. Så började han ett slags sång. tycks bete sig som de katolske mot kättarna. och när han kommit fram till stenröset. entonig. Det vill jag inte tåla på Printzhofs egen mark. sade fru Armgard häpen. som om det gällt en gudstjänst. hemskt målade gestalter med fjäderkammar på sitt långa hår och Ingrid såg med rysning skalperna. De stod runt om. Den liknade mest gurglingar och kluckanden. röda ringar kring ögonen. Han tycktes från topp till tå vara klädd i fjäder. som hängde ned från deras lädergördlar. Han bar på ett slags stor tamburin. bistra. Mitt på platsen hade de fört upp ett stenröse med en påle i mitten och kring densamma låg uppstaplade högar av ris och kvistar. skulle ha kommit åskådarna att skratta. skakade han den våldsamt. om inte situationen varit så allvarlig. fullsatt med warnpums. Han slog sig med tamburinen på armbågar och knäskålar. som dock är ett präktigt folk. Vid Gud. som. först släpande. — Men så tror jag sannerligen inte att de tänker bränna någon. när inte blodtörsten kommer över dem.SOLÖGA e BOKLAGRET i många hundratal.

Den dova tonen gick över i ett högre register och snart började hela församlingen hoppa och dansa. — Se. Så tystnade de och satte sig ned på marken. som är över alla röda män. Åskådarna förstod. skall Den smidige ormen säga dem det. att mannen var Minquasstammarnas medicinman och överstepräst. och de skall göra 312 . Ett par av Minquaskrigarna trädde ut ur skogen med en yngling emellan sig. Hans händer var bakbundna och han var naken med undantag av en vithårig skinngördel kring midjan. och hundar skrämmer inte en Mingokrigare. se. där kommer de så visst ledande med offret. Men det tog upp sig. följde hans exempel och nu följde en unison sång.SOLÖGA e BOKLAGRET marken. sade han högt. sade hon viskande. De sittande indianerna mottog honom med ett sorl som steg och sjönk i olika repriser. Alla krigarna. När han vandrar bort till de stora andarna. skriande. Mingoynglingen — ty det var en fången sådan — stannade. — Minquas är hundar. vilket lät som ett klagokväde i början. Nu utstötte han ett skärande rop och skakade armarna över huvudet. Hans läppar krusades av ett föraktfullt leende. höjde huvudet och såg sig stolt om. unga som gamla. De höll på med det en god stund. Ingrid Bertilsdotter grep fänrik Lilliehöök hårt i armen.

låta deras pilar gå på sidan om fiendens hjärta. Ett par andra Minquaskrigare var framme med rep och ynglingen bands säkert fast. svängande sin stridsyxa över hans huvud under vilda rop. Hon tyckte. Hon hörde en entonig sång uppe från bålet. om vilka stolta män de var.SOLÖGA e BOKLAGRET Minquaskrigarnas tomahawker slöa. om de inte tillåter Den smidige ormen att sjunga sin dödssång. hans vaktare tog fatt på honom liksom för att lyfta honom upp. — Minquaskrigarna är hundar. men Den smidige ormen såg upp på honom nära nog utan att blinka. men hon förstod att det var om Mingokrigarnas bragder. men de är schakaler. Hon kunde inte uppfatta vad Den smidige ormen sjöng. ställande sig intill pålen. En av indianerna rusade upp och mot fången. och hur han åkallade makterna att förläna honom kraft att lida elddödens kval utan att jämra sig som en kvinna. men han skakade dem ifrån sig och gick själv de få stegen. men hennes strupe var som sammansnörd. att hon ville skrika ut någonting. Översteprästen skakade sin tamburin och Minquaskrigarna drog sig bort från den till elddöden dömde fienden. 313 . innan lågorna slår upp kring honom. upprepade fången ännu en gång. Han leddes bort till stenröset. Ingrid såg och lyssnade i skälvande ångest.

Men Peminacka. utan på mitt område. när de befunnit sig på krigsstigen. som en del indianer lärt sig använda genom samvaron med de vita: — Jag har förstått. vid Gud jag det tilllåter. Men hon har intet med detta att skaffa. — Håll! ropade hon. som lät ganska hotfullt. men mord . som hon nog visste aldrig visat de vite någon medömkan. inför detta kunde hon inte hålla sig still. där det bundna offret genast upphörde med sin sång. Han gick fram mot fru Armgard och sade långsamt på den blandning av dialekter. lyfte armen och alla tystnade. som stod främst bland hövdingarnas skara ett stycke från bålet. vad Starke buffelns syster sagt oss. Ni må komma ihåg. men ändå. armbågade sig igenom de täta leden av Minquasindianer och rusade bort till bålet. Minquaskrigarna har kommit talrika som träden i skogen för att skydda hennes wigwam. .SOLÖGA e BOKLAGRET Fru Armgard hade liksom Ingrid Bertilsdotter känt sig alldeles förlamad. hälsade henne dock med ett hundrastämmigt tjut. Hon sprang ifrån de övriga åskådarna. Detta tillåter jag inte. Hon hade sett åtskilligt av rödskinnens grymhet och inte aktade hon så synnerligen ett liv mer eller mindre av dessa blodtörstiga varelser. Indianerna. Strid kan jag inte förhindra. . att ni inte är i era egna skogar. som inte förstod ett ord av vad hon sade. Då har hon ingen rätt att blanda sig i 314 .

Krigarna rusade upp om varandra.SOLÖGA e BOKLAGRET sina vänners göranden. som ett ögonblick stod obeslutsam. att vända tillbaka. De flesta hade lagt sina vapen ifrån sig. sade han. Hon har allenast att lyda Peminackas råd. ”Den smidiga ormen” hade knappt hört sin stams krigsrop. Nu blev det ett vilt tumult. Mingos kommer! ropade de. De är tätt efter oss. De begår ingenting annat än vad deras fäder lärt dem och inte vill den vite hövdingens syster att Minquaskrigarnas hjärtan skall vändas ifrån henne. därifrån hon kommit och låta Minquas ostörda offra åt de stora andarna. Vi måste inom palissaderna. — Det duger inte att längre stanna här. — Mingos kommer. Minquaskrigarna hade vid den plötsliga överrumplingen för några ögonblick glömt fången på bålet. Fänrik Lilliehöök tog Ingrids arm. Han gjorde en bjudande gest mot fru Armgard. varpå hon skyndsamt drog sig tillbaka. Peminacka har talat. Men hövdingen hade inte väl hunnit tillbaka till den plats han nyss lämnat. 315 . förrän med höga rop ett par indianer rusade fram ur skogen. Här blir slaktande och det lär vi helst vilja vara ifrån. De fick brått efter dem och redan hördes inifrån skogen Mingoindianernas stridsrop ljuda.

Ingrid Bertilsdotter hade ännu sina blickar riktade på honom. frimännen inberäknade. Minquaskrigarna mötte dem i sluten flock och striden började med i solen blänkande tomahawker. nu rusade de första Mingos fram ur skogen. men ännu hade den inte dragit sig i omedelbar närhet av Printzhof. Printzhofs hela besättning. utgjorde mer än ett femtiotal man. sade fänrik Lilliehöök och Ingrid Bertilsdotter såg det också. Gustav Papegoia stod där och höll utkik åt floden.SOLÖGA e BOKLAGRET förrän han besvarade det. Då såg hon en Minquasindian rusa ensam uppför stenröset. som dock inte. I detsamma tog Minquaskrigaren med den blodiga dolken ännu i handen ett språng ned på marken. Men då var de vita redan på väg mot palissaderna. En gång tyckte han sig se en indian skymta mellan träden 316 . Ingrid hade givit till ett skrik och fänrik Lilliehöök riktade sina blickar mot fången. Den unge Mingons huvud sjönk mot hans bröst. Fänrik Knut Lilliehöök skyndade att dela ut sina befallningar. Med ett skrik stötte han den i den fångne fiendens hjärta. Man kunde nu höra. — Det var Kiapes. Han böjde sig bakåt. var redan på fötter med bössor och hirschfängare redo. . att striden mellan indianerna pågick som bäst. . Där . från vilket blodet strömmade. höjde armen och en kniv blixtrade i hans hand.

och de hade båtar. se! Stranden däröver vimlar av Mingos! De sätter kanoter i vattnet! Nå. Har Sven Schute kunnat hålla sig eller har de holländske fått honom att stryka flagg? — Det förbjud Gud. så att det kan bli något av. svarade fänrik Lilliehöök. röda gestalter — de tycktes vara minst ett hundratal. Mingos väntar med oss till natten. — De måste ha fört dem med sig. jag vånne att detta spektaklet vore över. Vid Gud. Nu gav den unge Papegoia till ett rop. Fru Armgard. Och så vet vi platt intet om vad som timat nedåt floden. sade Knut Lilliehöök. — Se. Att de så tidigt föll över Minquaskrigarna var naturligtvis för att söka rädda den unge fången. Det är ingen reson i det.SOLÖGA e BOKLAGRET nere vid stranden och han sköt av sin bössa med den påföljd att man rusade till. 317 . men han måste ha sett fel. Gustav Papegoia hade sett rätt. sade till Knut Lilliehöök: — Det lär nog bli som Peminacka sagt oss. ty så många kanoter finns mig veterligen inte utefter hela Poutaxat. även om rödskinnen skulle lämna oss livet i behåll. ty allt förblev fortfarande lugnt därnere. som bar sin bössa liksom Printzhofs’ övriga försvarare. Bland träden syntes högresta. så kommer de äntligen. Då lär det snart vara ute med oss. som de halade ut från stranden.

— Här är inte plats för den vite ynglingen. Han skulle just rusa fram. som vi sände efter i går innan solen gick upp. — Mingos går över floden. har ännu inte kommit. Striden närmar sig hitåt. — Mingos är tillräckligt många över oss uppe i skogen och våra bröder från norr. Han klättrade frimodigt över palissaden. — Låt mig gå! bad Gustav Papegoia. och innan fänriken hunnit säga ett ord. sade fänrik Lilliehöök. Jag är inte rädd. Denne stannade. — Minquas månde inte ha spejare därnere. Minquaskrigarna måste hindra dem där. då han såg. De höll kanoterna så långt norr på. sade Gustav Papegoia.SOLÖGA e BOKLAGRET Indianerna hoppade i båtarna och tog till paddelårorna. Han kastade sig bakom en åldrig stam. Då såg han en krigare komma i land emellan träden. där han stod beredd med sin hirschfängare i handen. Han hörde indianernas skrik och tjut allt närmare. Dock sköt en och annan bland dem av sin bössa och indianerna hälsade skotten med tjut och svängde sina tomahawker. Palissaderna är 318 . att de var säkra för skott från Printzhofs försvarare. som nu var tillbommad och började springa genom skogen. Om det är möjligt. var han i väg. måste vi varsko dem. att indianen ingen annan var än hans vän Kiapes. Men Kiapes skakade på huvudet. sade han.

sade han. den vite krigaren. de kommer efter Solöga. Gustav. de uslingarna! utbrast fru Armgard. — De vita vargarna kommer inte för Den store buffelns syster och inte för min broder. låt Mingos gå till anfall mot dem. sade han. — Guds död! utbrast fänrik Lilliehöök. Kiapes själv skymtade dem bland träden bakom Mingos. junker Knut? 319 . Kom. gå och kalla din mor. jag har ett budskap till den vite krigaren. De skyndade tillbaka. Stigmännen kan vara femtio såväl som tjugu och mot dem lär det bli hårt att reda sig. Vad säger ni om det. Skelöga är med dem. — Vid Gud. att de på detta sätt går med rödskinnen bara för att hämnas för att inte skett dem annat än de har förtjänat. Långe Finn har satt sig i sinnet på att han skall ha Ingrid i sina klor.SOLÖGA e BOKLAGRET starka. tror jag inte indianen har rätt! utbrast fru Armgard. Har de då platt förgätit att de är kristet folk. Då lär här bli riktigt allvar. att fienderna nästan hunnit över floden. till vad Kiapes hade att förtälja Knut Lilliehöök. sade fänriken. Kiapes gick närmare. — Långe Finn och hans stigmän har kommit Mingos till hjälp. stanna inte här. Han lyssnade. — De vita vargarna kommer. Gustav Papegoia såg. Det är det omöjliga att få ett bud ned till Fort Kristina. — Åh.

som är det starkaste. och han kan ta Gustav med sig. sade fru Armgard. De kan åtminstone varsko. som jag storligen tvivlar på. mot dem behöver vi inte göra oss så värst omak. men våra män kan i förstone åtminstone inte lämna palissaderna. Kvinnorna och även Ingrid är redan i mitt hus. — De orden tog min vite broder ur Kiapes’ eget hjärta. om inte Minquaskrigarna kan driva dem på flykten. sade den unge indianen. 320 . Men Långe Finn och stigmännen kommer från annat håll. Kiapes lade sakta handen på hans arm. om striden skulle dra sig så nära inpå att vi fick fienden över palissaderna.SOLÖGA e BOKLAGRET — Att så länge det finns en blodsdroppe kvar i min kropp skall det inte lyckas. Vi kan nog en god stund hålla dem ifrån oss med bössorna. sade Knut Lilliehöök. Men var är Gustav? Såg jag honom inte nyss? Den unge mannen stod ingenstans att finna. sade indianen. Nå. när Kiapes finns i närheten. Skelöga skall inte än en gång röva bort den vita flickan. — Det är lätt sagt. sade Kiapes och pekade mot söder. Hör. — Jag såg honom skynda mot palissaderna där. — Så får vi ta våra försiktighetsmått. menade fru Armgard. det är indianernas rop nerifrån stranden. sade han häftigt. — Kiapes skall vakta. — Ja. Vi får nu omge det med särskild vakt.

famlande med händerna över huvudet. Men han visste. sade fänrik Lilliehöök. sade fru Armgard allvarligt. — Må då vår herre hålla sin skyddande hand över honom. En tröst är. Nu minns jag glimten i hans öga nyss. utvisande att indianernas anfall begynte bli allvarsamt. hela hopar. Ännu så länge tyckes dock endast enstaka krigare våga sig fram. 321 . Fänrik Lilliehöök hade inte tid att stå och överlägga längre. Men denna gången skulle det inte lyckas Långe Finn. fastän de nog hade föga utsikt att komma över palissaderna i första taget och det stod klart för honom. dra de flesta försvararna bort från den punkt. nu när han visste att stigmännen var med i spelet. inföll Kiapes liksom för att trösta. Han kunde gott se. Men de kan ha sina spejare även åt detta hållet. att fienden var talrik. att Mingos väl till största delen uppehåller sig på motsatt sida. Där träffades en av ett skott och föll baklänges. varifrån sedan det häftigaste anfallet skulle komma. Fänrik Lilliehöök tog en överblick av ställningen utåt floden. Skotten från palissaderna började knalla allt tätare.SOLÖGA e BOKLAGRET — Så har den förvägne pojken allena givit sig av bortåt Fort Kristina. när jag talade om att få ett budskap dit. att det var meningen att använda samma taktik som vid Kakarikonk. — Den vite ynglingen är snabbfotad och smidig. att de snart skulle komma flera.

. Det lugn. höjdes uppifrån skogen och nerifrån floden ett tusenstämmigt tjut. . Hade jag så endast pojken min tillbaka helbrägda och med honom ett tjog av Risingens knektar. som befann sig utomhus. men när skotten begynte smälla. nu är det lugnt igen.SOLÖGA e BOKLAGRET Ännu hade Printzhofs besättning inte behövt gå anfallsvis tillväga. så kan man måhända få några timmars pustrum. — Nå. skall jag nog gå till rätta med dem på mitt sätt. vid Gud. varade inte några timmar. som fru Armgard talat om. sade Kiapes. vilken var den enda av kvinnorna. som troget stod på vakt vid blockhuset. gav de sig skyndsamt bort igen för att efter en stund komma tillbaka. menade fru Armgard. När de holländske kommer. — Mingos har dragit sig tillbaka. Skärmytslingen med indianerna nedåt floden pågick ett par timmar. 322 . ett rent narrspel detta. Inte ett rödskinn i skogsbrynet och uppe i skogen på andra sidan . sade Knut Lilliehöök till fru Armgard. så skulle jag känna mig lugn. Är det meningen att hålla på och kittla oss på detta sättet dag ut och dag in? Vad väntar man på? Är det månne de holländska galejorna? Så. Innan man visste ordet av. Minquaskrigarna har slagit dem på flykten. — Det är. Rödskinnen stormade under höga rop.

Men Kiapes hejdade honom. — Det är Minquaskrigare. Men utanför palissaderna svärmade dessa i hundratal. — Så. sade Knut Lilliehöök. ropade han till ett par av frimännen. Peminacka har sänt oss hit för att hjälpa blekansiktena.SOLÖGA e BOKLAGRET — Alleman på sina platser! ropade fänrik Lilliehöök. Indianerna kom anstormande. tycks det gälla att visa. sade en hövding. På flera ställen hade Mingos lyckats komma över inhägnaden. men slogs ned med bösskolvarna. Flera kom alldeles tätt under palissaderna och försökte klättra över. 323 . — Mantaskrigarna har kommit i stora skaror. sade han. De lät inte längre hejda sig av de första skotten. Striden hade så småningom tilltagit i häftighet. Det väl tillbommade ledet öppnades skyndsamt och en flock på väl ett femtiotal röda krigare rusade in. Nu. De gör tecken att de vill in och komma oss till hjälp. Då såg Knut Lilliehöök plötsligt från södra sidan röda fjäderprydda huvuden sticka upp bakom palissaden. — Fort ditåt. Där är Mingos! Hövdingen rusade bort och hans krigare spred sig utefter palissaderna. som för övrigt gjorde mindre verkan i denna hop av hoppande och dansande varelser. vad ni duger till. nu är vi dock ett försvarligt antal och vi skall veta att hålla både Mingos och stigmän ifrån oss. gossar.

Redan låg flera döda av angriparna. — Nu kommer de uslingarna. Allt var nu ett enda virrvarr. Deras antal var alltför stort. Har jag så inte höjt bössan mot något av rödskinnen. inte flera. — Jag har sett dem. Dock var det klart. trots fänrikens försäkran. Under rop och skrik gjorde stigmännen sitt anfall mot palissaderna. Man hade knappast tid längre att använda bössorna. och man fick bereda sig på strid man mot man. Nu måste stigmännen hindras att komma in. varifrån han kunde se ut över inhägnaden. skulle kunna hålla indianerna från gården. Inom ett par ögonblick var han nere igen. utan pikar och hirschfängare svängdes. . Nu hördes alldeles utanför palissaden uppåt skogen ett vilt hurrande. Jag kommer genast till er.SOLÖGA e BOKLAGRET men de hade genast blivit slagna. så skall det bli mot dessa stråtrövare. Indianerna på andra sidan. som . de rev torven 324 . De är ett tjogtal. bussar! ropade Knut Lilliehöök. Med sina yxor angrep de pålverket. som väsnades och möttes med skrik av rödskinnen innanför inhägnaden. och Långe Finn för dem an — jag såg honom själv. men försvararna hade ännu inte lidit någon förlust. Han skyndade in i ett av blockhusen. att man inte i längden. sade han. . sade fru Armgard. — Tag emot dem varmt. Blott det inte varit stigmännen. stack och slog.

en och annan föll till marken. ty även om hon brann av stridsiver lika mycket som någon. Knut Lilliehöök. Men i detsamma kom rusande emot honom en indian — blixtsnabbt uppfattade han att det var en 325 . Men det var för sent. Kiapes. hur stigmännen drev de andra framför sig. — Så råkar jag dig igen. men de svenska bussarna och frimännen satte pikarna emot dem. insåg hon att här kunde hon föga uträtta. hitåt. — Hitåt. In stormade Långe Finn och hans rövare med pistoler och yxor. alla bussar! skrek fänriken. skrek han. Bättre då att hålla kvinnorna vid sans och gott mod. Stigmännen rusade fram till anfall. Nu skall det varsnas vem av oss som rår. Hon hade själv begivit sig in till kvinnorna nu. lyckades det dem till sist att få en öppning i stängslet. både av stigmännen och de svenske. som hela tiden varit en åskådare av striden — han hade inte för ett ögonblick lämnat sin plats vid blockhuset — hade nu smugit sig fram och såg nästan som från ett gömställe bakom knuten. Jag löper inte denna gången. Skotten började smälla. förbi blockhuset och nedåt floden. Striden pågick nu på kort avstånd från fru Armgards blockhus.SOLÖGA e BOKLAGRET och jorden från desamma och trots fänrik Lilliehööks ansträngningar att hindra dem. Han fick ögonen på Knut Lilliehöök.

till marken. De låg i brottning på marken. Fru Armgard och Ingrid Bertilsdotter stod vid fönstret i blockhuset och såg detta. när fru Armgard från blockhuset lossade sitt skott.SOLÖGA e BOKLAGRET Mantas. Med ett skrik störtade de på varandra och sammanstötningen blev så häftig. som sin vana trogen. att de båda högg miste och tomahawkerna slungades ur deras händer. — Vid Gud. då det gällde att fäkta. Det var flera Mantas och Mingos som nu kommit över palissaderna och stormade an. träffad i ryggen. De mottogs av Minquaskrigarna och en vild kamp uppstod dem emellan. så hade också Kiapes. En Mantasindian stupade. Han såg ditåt och upptäckte också vem som skjutit. 326 . Krigaren hade yxan i handen. sade den karska frun. när han beräknat deras antal — de var minst dubbelt så många. Tre av fänrikens bussar hade fallit och ungefär dubbelt så många av stigmännen. ty fru Armgard hade inte kunnat låta bli att sticka ut huvudet. Stigmännen hade gjort sig till herrar på platsen så gott som. Kiapes hade kommit från sin fiendes grepp och svängde nu stridsyxan. Långe Finn. skall jag inte hjälpa Kiapes. Junker Lilliehöök hade sett fel. råkade befinna sig helt nära de stridande indianerna. Ännu pågick fäktningen mellan de båda parterna. gärna höll sig bakom andra. Hon satte bössan ut genom fönstret och sköt.

det är blott en av er jag vill ha. då tar jag fatt i henne. sade han. I den allmänna villervallan lade fänrik Lilliehöök inte märke till detta. — Härut! skrek hon. som hanterar bössan som en soldat. Du strider mot män och inte mot kvinnor. kunde Långe Finn med sina sällar nå blockhuset. till dess jag kommer åter. Utan att någon hindrade honom. Jag skall inte röra ett hår på era huvuden. Ingrid Bertilsdotter hade smugit sig intill sin mor. Sedan ger jag det andra så många som flyger och far. De stormade över förstukvisten och in i den stora kammaren. Men intet krångel. — Kom med mig en fem. Därinne har jag helt visst den jag söker. Håll dem varma. Men fru Armgard gick resolut emot Långe Finn. Men Långe Finn såg henne. Men spara junkern åt mig. Han och hans bussar kämpade hårt för att hålla fienderna från livet på sig. Kvinnorna började gråta och klaga. Ned till floden med henne och i båten. 327 . Men släpp inte fram de svenska hundarna. Långe Finn skrattade rått. och så ombord på någon av de holländska skutorna! Han skyndade till de sina.SOLÖGA e BOKLAGRET — Ah! mumlade Långe Finn. sex stycken. det tycktes nästan som om en var av dem riktigt skulle gjort sig besvär att illvråla. Luften var fylld av indianernas tjut. Gott. — Så säger fru Armgard. som jag har gömd.

Så kom nu. Långe Finn grep henne omilt i armen. sade han. — Nej. Kvinnorna flydde till rummets bortersta hörn. men han bara skrattade. — Nåd. då Ingrid med sin knutna hand träffade honom mitt i an328 . min sköna fröken. sade han med undertryckt ilska. min duva. sade Ingrid flämtande och med blixtrande ögon. som ekade i rummet. Med en ed lyfte han sin knutna hand och lät den falla på fru Armgards hjässa. — Du rör mig inte! sade den unga flickan. Då blev Långe Finn ursinnig. sade fru Armgard och ställde sig i vägen för honom. först skall ni ha att göra med mig.SOLÖGA e BOKLAGRET — Just dig. nåd! ropade mor Bertil och vred sina händer. Och hon gav upp ett nödrop. Hon försökte värja sig ifrån honom. Förr skall jag bära hand på mig själv än jag en gång till faller i ditt våld. Den enda som stod kvar hos Ingrid var hennes moder. så att hon tumlade omkull på golvet. hon klöste honom åt ansiktet. — Försök. Och nu lär det väl vara så illa däran med dina försvarare. grep mor Bertil i armen och slängde undan henne. Du kommer aldrig härut med mig. om du vågar. kvinna! röt Långe Finn. Har ni då intet förbarmande! — Undan. att du vackert får följa med. — Intet krångel. Utan ett ord sjönk hon till golvet.

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

siktet. Han grep henne om livet, han lyfte upp henne
och tryckte henne så hårt intill sig att hennes kraft
förlamades.
— Så har jag dig, min flicka, väste han i hennes öra.
Vägen är fri för dig och mig.
Han rusade ut med sin börda. Ingrid låg viljelös i hans
armar. Hon hade svårt att dra andan och skrika kunde
hon inte.
Ute på gården rasade striden med tilltagande häftighet. Indianernas anfall på palissaderna hade till sist blivit
försvararna övermäktigt. De kom över i allt större antal
och det blev handgemäng man mot man. På avstånd
kämpade Knut Lilliehöök och hans bussar mot stigmännen i rasande ursinne. Stunden var lämplig för Långe
Finn, ingen sansade honom, där han kom med sin vanmäktiga börda. Han hade hunnit förbi blockhuset och
hade endast ett tjog steg till den plats, där stigmännen
först kommit över, då högre än stridstumultet ljöd ett
rop, Minquaskrigarnas stridsrop. Det kom från Kiapes’
strupe.
Den unge indianen hade blint kämpat mot sina fiender. De hade omvärvt honom och dem, som stred vid
hans sida. Tomahawken hade delat ut hugg till höger och
vänster. Själv blödde han ur flera sår. Då kom han att
vända huvudet och hans öga träffade Långe Finn. Han

329

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

såg bördan i dennes armar och med ett rytande kastade
han sig ur vimlet av röda, kämpande kroppar.
Där stod han plötsligt mitt emot kvinnorövaren. Tomahawken blixtrade i hans höjda arm, som strömmade av
blod, han måttade och yxan for susande mot Långe Finn.
Men denne var snabb. Utan att släppa taget om Ingrid,
hukade han sig ned, så att tomahawken for förbi honom.
Dock inte alldeles, ty den tog bort hans vänstra öra.
Med ett riktigt vrålande, släppte rövaren sitt byte,
som föll till marken, och rusade mot sin angripare. Kiapes, smidig som en orm, väjde undan och fattade Långe
Finn om midjan. Denne fick indianen om skuldrorna och
i nästa ögonblick rullade de, slutna i en blodig omfamning, i gårdens grus. Deras strupar flåsade, deras ögon
glödde, medan de sökte komma åt varandras hals.
— Så är du framme igen, din röda djävul, sade Långe
Finn med sammanbitna tänder. Men den här gången
skall det kosta dig livet.
Kiapes, vig som han var, hade lyckats att få Långe Finn
under sig, men han hade intet vapen längre. Han grep sin
fiende i skägget, tryckte hans huvud tillbaka mot marken
och satte handen om hans hals. Då, i sista ögonblicket,
lyckades rövaren göra fri sin högra arm. Han grep åt sitt
bälte, och en kniv blixtrade i hans hand.
— Så dö då! röt han och sänkte den tveeggade klingan
i den unge indianens bröst. Kiapes föll framstupa över
330

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

honom och indianens blod sköljde över hans ansikte och
förblindade honom.
Allt hade varit några ögonblicks verk. Ingrid, som halvt
bedövad fallit ned på marken, hade rusat upp. Som fastnaglad stod hon och betraktade med ångestfulla blickar
de kämpande bredvid sig. Hon hade glömt allt, hon hade
bara öga för denna rasande tvekamp tätt bredvid. Så såg
hon kniven, hon mera anade än fattade vad som sedan
skedde, men då Kiapes föll över sin fiende och hon såg
blodet, gav hon till ett hjärtskärande skri, som ekade
runt om.
Då var Långe Finn på fötter igen. Han stod där vild
med den bloddrypande kniven i sin hand.
— Nu är det din tur, du spotska flicka, skrek han och
hans ögon tycktes vilja tränga ur sina hålor. Om jag så
inte får dig, så är din sista stund kommen. Dig själv eller
ditt hjärteblod skall jag frossa av.
Ingrid stod som förlamad, utan förmåga att fly ens
ett steg.
Men hennes rop hade inte förklingat ohört. Junker
Knut Lilliehöök, vars hirschfängare svängdes mot en av
de skäggiga stigmännen, förnam det. Han gav ett hugg,
som på en gång klöv fiendens hjässa, och så rusade han i
väg. En indian kom emot honom. Med sin vänstra knutna näve gav han honom ett slag, så han tumlade tillbaka,

331

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

och på några sekunder var han framme hos Långe Finn.
De sista orden denne uttalat hade han hört.
— Usling, ropade han och var med ett språng framför
Ingrid, nu är det jag som skall se ditt hjärteblod i stället.
Långe Finn ryggade tillbaka ett ögonblick. Så rusade
han på sin motståndare. Han hade inte annat vapen än
sin kniv mot fänrikens korta svärd. Det blev en kamp.
Den reslige stråtrövaren tycktes ett ögonblick få övertaget, fänrik Lilliehöök retirerade och Långe Finn beredde sig att med ett språng kasta sig över honom och få
ikull honom. Men han misslyckades och när han reste på
sig, träffades han av fiendens svärd mitt i pannan. Med
ett gurglande skrik föll han raklång till marken.
Fänrik Knut Lilliehöök tycktes ha fattats av fullkomligt
raseri. Ännu en gång höjdes hirschlängaren och skar ett
djupt sår i den fallnes strupe.
Då hade flera lagt märke till enviget och skriande
rusade ett par av stigmännen till.
— Fly, Ingrid, fly, om ditt liv är dig kärt, in i blockhuset,
ropade fänriken. Nu gäller det mig eller dessa.
Men Ingrid kunde inte röra sig. Hennes blickar var
som fastvuxna vid de båda, som låg blödande på marken, den unge indianen och stråtrövaren med det gapande såret i halsen.

332

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

I samma ögonblick inträffade något, som kom de
talrika, angriparna att en sekund vila på tomahawker
och bösskolvar. Utanför palissaderna hördes på en gång
Minquaskrigarnas stridsrop och in genom det nedbrutna
ledet rusade Peminacka med en frisk trupp Minquas,
som några minuter förut kommit ilande norrifrån genom
skogen. Och samtidigt trängde in från andra sidan en
liten flock bussar från Fort Kristina, i spetsen för vilka
kom den unge Gustav Papegoia, som hurrande svängde
sitt svärd.
Handgemänget tog ny fart. Men det dröjde inte länge,
förrän både Mingoindianerna och de kvarvarande
stigmännen förstod, att striden var förlorad. Nu var
fienderna för många. De anfallande drevs på alla sidor
mot palissaderna, en och en praktiserade de sig över,
indianerna åt flodsidan och stigmännen uppåt skogen.
Under tjut flydde de, följda av skotten från knektarnas
och frimännens bössor.
Ingrid hade fallit på knä invid Kiapes, som låg med
slutna ögon. Bredvid stod junker Lilliehöök, flämtande
efter den häftiga striden och blödande ur ett hugg över
ena kinden. Överallt var marken betäckt av döda och
sårade — rödskinnen kunde räknas i tjogtal. Men anfallet var tillbakaslaget, Printzhof var räddat.
Ut ur blockhuset kom fru Armgard, som hämtat sig
från sin bedövning. Hon gick fram till Ingrid och den
333

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

fallne indianen. Kring dem samlades också en stor del
av nybyggarna.
— Han lever, han andas ännu! sade Ingrid, som lagt
sitt öra intill den unge indianens bröst. För in honom i
huset, att han må få vård.
Men då bröts kretsen av Peminacka. Han såg på den
fallne, han böjde sig ned och undersökte hans sår.
— Kiapes’ ande flyr bort, sade han allvarligt. Mitatsimints son går till sin fader. Men han dör en tapper krigares död. Han bad Peminacka, när Mingos kom, att han
skulle få försvara Solöga. Och Solöga är räddad. Inte ett
hår har krökts på hennes huvud. Om Kiapes visste detta,
skulle han dö med ett leende på läpparna.
I detsamma rörde sig den sårade. Peminacka lyfte
sakta upp hans huvud och lade det i Ingrids sköte. Kiapes öppnade ögonen och hans blick föll på den unga
flickan. Och se, ett matt leende for över hans drag. Så
sökte blickarna Peminacka.
— Den unge krigaren känner dödens kyla kring hjärtat,
viskade han. Den store hövdingen skall säga mig, om
Minquaskrigarna har segrat.
— Mingos flyr genom skogarna, svarade hövdingen.
— Då skall hövdingen bära fram ett ord till den döende
krigarens moder, fortfor Kiapes. Säg henne, att hennes
son dog som en Minquas, då förstår hon allt. Säg henne
ett tack och att hennes son skyndar på de okända sti334

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

garna högt över skogen och Poutaxats vatten för att
bringa hennes hälsning till min fader.
Han tystnade ett ögonblick. Så fästes hans öga på
Ingrid.
— Intet blod färgar kinderna på Solöga, fortfor han.
Hennes gyllene hår är fortfarande som solen utan fläckar.
Hon skall någon gång minnas den unge indianen, som
hon lekte med, när hon var barn, och som hon berättade sagor för om snölandet och snömajestätet. Kiapes’
huvud vilar så mjukt i Solögas sköte. Hon skall ta hans
hand, att han känner den det sista han förnimmer, innan
han . . . nu . . . beger sig ut på . . . den . . . långa färden.
Hans ögon slöts och han låg stilla. Ingen smärta förmärktes i hans vackra ansikte, det hade ett uttryck av
leende fröjd. Alla omkring honom stod tysta, gripna
av stundens allvar. Ingrid Bertilsdotter sökte kväva
de snyftningar, som trängde sig fram ur hennes bröst.
Fru Armgard lade smekande handen på hennes gyllene
lockar. Den unge indianens läppar ryckte som om han
ville säga något och där kom till sist en enda viskning:
— Solöga!
Så böjde sig Peminacka ned över honom. Han låg länge
lyssnande, innan han åter reste sig. Och hans stämma
ljöd skälvande, djup och allvarlig när han sade:

335

SOLÖGA

e

BOKLAGRET

— Nu har den unge krigarens ande flytt bort genom
rymderna. Kiapes finns inte mer, men hans minne skall
leva, så länge en Minquas vandrar i Poutaxats land.

336

Låt det smälla. Övermakten är för stor.e SOLÖGA BOKLAGRET ADERTONDE K APITLET För sent V aktposten. 337 . Och kanonerna från Fort Kristina började dåna. då de övriga fartygen också seglade upp. — Det är förtvivlat detta. sade Måns Kling ilsket. sade guvernör Rising. som i den tidiga morgonstunden halvsovande hängde mot en av Fort Kristinas vallar. Vi kan aldrig hålla dem stången. — Elfsborg har fallit! skrek Måns Kling till guvernören. väcktes plötsligt av ett dånande skott. Men ännu har vi stycken och vi skall ge svar på tal. — Där har vi hela rövarflottan. Han rusade upp på skansen och såg ett stort fartyg för fulla segel ligga en kabellängd söder om fortet. Måns Kling tumlade ut från sin brits och guvernör Johan Rising rusade ut på burspråket till sitt blockhus. Inom få minuter stod fortets nu ganska mycket minskade besättning vid kanonerna. Annars skulle inte den galejan vara här nu. Ännu ett skott avfyrades och från ”Vågens” aktersta gaffelnock svajade Generalstaternas flagga. bussar. Vad var det? Vad stod på? De behövde inte länge vara i tvivelsmål.

sade hon. De hade splittrat taket på ett av blockhusen och de hade dödat tre av besättningen. men det var en dyr seger. Då är det snart ute med oss också. Under tiden pågick kanonaden. kan inte detta upphöra? Kan Sverige fordra av dig.SOLÖGA e BOKLAGRET — Fåvitskt tal. som satt blek och förskrämd i sin kammare. Från holländarnas sida sköttes den från samtliga fartygen och kulorna begynte överallt riva upp vallarna. Så många liv spillda. — Elfsborg har fallit. Ni vet. — Johan. svarade Johan Rising. Vad återstår oss då annat än att uppge detta fästet också? — Jag kan inte. Måns Kling skulle aldrig förlåta mig det och han skulle anse mig för feg. hade gått upp till sin hustru. Ge galejan ett grundskott. Skjut. säger du. Guvernör Rising. sade Måns Kling med sammanbitna tänder. bussar. hur gott man redde sig på Printzhof. 338 . Elfsborg är fallet. att du skall offra varje liv. ers nåd. Men de fortfor att servera sina kanoner. ja. mumlade soldaterna. svarade Måns Kling. — Ja. jag får inte. när man bragt dig i den belägenhet du nu är? Jag kan inte finna det. vem detta rövartåget skall kosta mest. och tag gott sikte. Och nu flera här! — Vi skall se. som inte var en stridens man.

sade han. Då skulle det bli en lek! Under flera timmar fortfor skjutningen.SOLÖGA e BOKLAGRET — Om de ville komma an. Måns Kling gick bort. 339 . syns mig. ers nåd? . hur vi klokast skall handla. Jag menar ingalunda att vi skall fira ned flaggan. Hans gamla krigarhjärta sörjde. När den holländska flottan på detta sätt lyckats komma uppför floden. men han insåg att guvernören hade rätt. men vi kan alltid betinga oss åtminstone en dags stillestånd. Eljes syns mig. — Vi måste veta något. — Att vi måste skaffa oss någon liten frist. — Ni gör som er gott syns. . Detta är meningslöst. svarade Måns Kling. — Ja. Guvernören Risings panna syntes allt mer bekymrad. . så att vi får tänka över. frågade Måns Kling. Vi måste få förvissning om vad som timat vid Elfsborg. ni har nog rätt. Snart svängde en vit duk ovan Fort Kristinas vallar och fartygen inställde elden. Men han ville inte tillstå detta för någon annan och därför föredrog han att gå sina färde från guvernören. ja. — Ni tänker. sade Måns Kling. som om vi kommit ganska gott till tals med dem redan. Han kallade Måns Kling till sig. så att man fick slåss med pamp. Vi måste komma till tals med de holländske. visste han att allt hopp var ute.

Om Sverige har något att säga. utan håller mig även detta fäste till handa. då denne steg upp på ”Vågens” halvdäck. Därför är det mitt råd. De båda männen såg på varandra och bytte en blick. — Det är intet glatt möte. fortfor Peter Stuyvesant: — Det länder till intet gott att vi begynner munhuggas om. Nu är det likväl så. må det i sinom tid ske på andra sidan havet. genmälte Johan Rising. Låt mig få några av era karlar. — Ni såg själv Sven Schute som min fånge. Peter Stuyvesant. Guvernör Peter Stuyvesant mottog själv Johan Rising. Vill ni ledsaga mig ned i kajutan? På vägen dit upptäckte Johan Risings öga Sven Schute. sade Peter Stuyvesant allvarligt. vadan och varför vi på kronans befallning börjat fientligheterna mot er och ert folk.SOLÖGA e BOKLAGRET — Det är min plikt att gå den tunga vägen själv. Han räckte honom handen. — Det är hårt tal ni för. sade guvernör Rising. var en förståndig man. Då man kommit ned i kajutan. Ni förstår också att vi skall ta Fort Kristina och vi visar er honnör genom att växla skott med er. att Elfsborg är i våra händer. det inser jag fuller väl. Måns Kling. att ni inte halsstarrigt längre förspiller folk och egendom. Så lär vi ock få den bästa utgången på denna saken. som ville komma till tals med mig. och det svider mig i hjärtat att behöva höra 340 . att ni. Johan Rising. som ro mig över till holländaren. Johan Rising. Jag visste dock.

som skall dra bort till sina jaktmarker. Och så har vi talat ut. varefter fästena övergå till holländska kronan med allt vad inom dem sig befinner. 341 . Men jag ser inte hur jag skall råda er. avblåser jag genast striden och gör desslikes ett slut på fejden mellan rödskinnen. När den svenske guvernören kom tillbaka till fortet. Jag beviljar besättningarna på båda forten avtåg med all honnör. Johan Rising. Landet här är vidsträckt. sade Måns Kling. innan jag ger mitt svar. lovar jag att ställa ett fartyg till ert förfogande. Ni kan nu överväga mitt förslag till morgondagen och om ni finner det antagligt. låter ni mig det veta. Vi behöver inte gå varandra i vägen. därför att många velat vara herrar. — Gott. Om ni och till äventyrs andra vill lämna Delaware. — Det är så man kunde gråta blod. kallade han till sig Måns Kling och pastor Lars Lock samt meddelade dem Peter Stuyvesants villkor. Det duger platt inte att flera än en här är rådande. och jag skall själv infinna mig hos er för att få kapitulationsakten undertecknad. Allt ifrån begynnelsen har här varit stridigheter.SOLÖGA e BOKLAGRET det. Johan Rising. Går ni in på detta. Dock måste jag närmare förnimma vad ni tillämnar med oss. ni skall få det att veta. Svenskarna förbinder sig att överge landet kring Poutaxat söder om Kakarikonk. De drar bort med sin lösa egendom och väljer sig andra områden för sin byteshandel och sitt brukande av jorden.

Men ni. — Dra bort från Poutaxat. Det skall vi nog bli två om.SOLÖGA e BOKLAGRET — Mig syns blott ett finns att göra. i morgon hämta hit Peter Stuyvesant. Med uppenbar orätt har man nu gått oss på livet — det blir. Fru Armgard och fänrik Knut Lilliehöök infann sig och fick lyssna till vad guvernören hade att förtälja. Soldaterna satt grubblande vid sina tysta kanoner. som den holländske guvernören säger. Lämnade ensamma här av fädernaslandet har vi i åratal gjort vårt bästa med svärd och lämpor att hålla det svenska namnet hedrat både av rödskinn och vita. Åtminstone sitter jag kvar. Vill ni. Pastor Lars Lock for att hämta den holländske guvernören. inföll Lars Lock. Mig syns. Peter Stuyvesant. De svenske satt och väntade på honom i Johan 342 . Johan Rising. Lars Lock. och det skall aldrig i evighet kunna sägas. Trakten tycktes på en gång ha blivit befriad från allt vad rödskinn hette. Måns Kling slöt sig inne i vaktkammaren och ville inte se åt någon. Det blev en tung dag och en tung natt på Fort Kristina. till dess den svenska och holländska kronan skilt mellan oss. att Sveriges saga i detta land är all. sade Johan Rising suckande. att det felet är vårt. Påföljande morgon sände guvernör Rising bud till Printzhof. — Så må det då ske. kan intet mera uträtta. en sak för sig. sade den manhaftiga frun.

kommit i andra ärenden än frieri. om det villkoret? sporde han borgmästaren. Men vad det anbelangar att jag skulle lämna Printzhof. sade hon gäckande.SOLÖGA e BOKLAGRET Risings stora sal med väggbonaderna. — Vad ni. vars mark min broder redligen köpt och givit mig som änkesäte. Kring det tunga bordet satt de tysta. — Så. att ni inte får mig därifrån med livet. sade fru Armgard: — Ni. När han slutat. som ni säger. Jan van Ilpendam. fru Armgard Printz. följd av ”Vågens” befälhavare kapten van Montangie och borgmästare Jan van Ilpendam. liksom blygdes de att se på varandra. Johan Rising. eller hur? Jan van Ilpendam tänkte svara. men Peter Stuyvesant tystade honom med en blick. och borgmästaren har att säga varandra må ske senare. Så gick dörren upp och Peter Stuyvesant trädde in. — Vad säger ni. har jag låtit här avfatta skriftligen de er föreslagna villkoren och jag går att läsa upp dem. Men denna gången lär ni inte komma i friarärenden. 343 . Vi har. Peter Stuyvesant. I enlighet med vad jag i går meddelade er. så vill jag säga. är en karsk herre och desto karskare som ni nu har makten. sade Peter Stuyvesant. Fru Armgard Printz reste sig häftigt från sin stol. Peter Stuyvesant log. ni är också med. Förr låter jag skjuta ned både mig och hela gården.

och er gård har i många fall varit ett föredöme för allt vad kolonister heter.SOLÖGA e BOKLAGRET — Den har väl intet att här bjuda och något mena. som Adrian Tienhoven mälde oss om förleden. fru Armgard. — Vad är detta? utbrast Peter Stuyvesant. Peter Stuyvesant. När båda parterna kom ut på borggården. inföll fru Armgard häftigt. 344 . — Ni skall inte vara så het. Då vände sig den gamle Måns Kling bort. Jag vill ha rättighet att med kvasten sopa ut denne pösande herre. den siste svenske guvernören i Nya Sverige. vackert fartyg för fulla segel komma kryssande uppför floden. under kapitulationsakten. ers nåd. Jag sätter stort pris på er. Men jag glömde ännu en fordran. Efter åtskilligt ordande var överenskommelsen slutligen träffad och med darrande hand skrev Johan Rising. sade Peter Stuyvesant lugnt. så länge ni är guvernör. såg de ett stort. Men frimännen skall dra sin kos. om han skulle våga sätta sin fot på Printzhof. så jag inrymmer att ni må behålla den i okvald besittning med det folk ni behöver för dess skötsel. och den härdade krigaren brast i gråt. Kapten van Montangie sade: — Det månde vara den svenska galejan ”Merkurius”.

in i skogarna. svarade Måns Kling. så att holländarna kunde utan möda bemäktiga sig det och föra över till Elfsborg för bevakning de tre hundra kolonister det medförde. Fartyget var inte stridsrustat utan ett vanligt handelsskepp. ers nåd. där det sköt fart med seglen svällande i den soliga brisen. De flesta kolonisterna av gamla stammen jämte de nykomna med ”Merkurius” drog uppåt landet. Ni. hade befälhavaren begivit sig i land till fortet. Nu vajade från detsamma den holländska flaggan. sade Peter Stuyvesant. tillförser jag mig skall bli vår goda och kära vän. Måns Kling. om ni tillåter och jag tryckt handen på mina gamla vänner. I tro att svenskarna ännu besatt fästet. Men det 345 .e SOLÖGA BOKLAGRET — Se så. Föregående dag hade den seglat in i Poutaxats mynning. — Nej. där han fängslades. där skall jag sluta mina dagar. * * * Det återstår inte mycket att berätta. där de så småningom bildade byar och odlade jord på nytt. där den drejade bi utanför Elfsborg. till dess det var för sent. Tack vare Sveriges förgätenhet av sina söner och döttrar i den nya världen. drar jag bort härifrån. Skeppet var verkligen den svenska ”Merkurius”. Få av dem bekvämade sig att gå tillsammans med holländarna. förlorade dessa så gott som allt vad de under ett par tiotal av år arbetat sig till.

liksom också fänrik Knut Lilliehöök. ännu i dag. 346 . Guvernör Rising uppmanade honom att följa med tillbaka till Sverige. där han senare vann både namn och en tryggad ställning. gick Johan Rising och hans hustru tillbaka till Sverige.SOLÖGA e BOKLAGRET blev i förskingringens tecken. Han kunde inte lämna Solöga. då och då besökande de vitt spridda svenska nybyggena. minner åtskilliga namn i dessa trakter. Bertil Eskilsson och hans hustru jämte Ingrid stannade hos fru Armgard. Pastor Lars Lock drog sig uppåt landet till indianstammarna. Med ”Merkurius” som guvernör Peter Stuyvesant inte vågade lägga beslag på. där han länge levde och verkade som missionär. Fru Armgard Printz satt kvar på Printzhof och borgmästare Jan van Ilpendam fann det klokast i att inte besvära den manhaftiga frun med något ytterligare frieri. Då lade Ingrid sin hand i junker Lilliehööks och då lämnade han omsider Delaware med sin brud för Sverige. Dock. att bärarnas stamfäder en gång var av svensk släkt. ty hennes bröder hade för länge sedan dragit bort till andra nejder. Efter ett par år var emellertid både Bertil Eskilsson och mor Bertil döda — de hade aldrig blivit sig lika efter förlusten av sitt hem vid Kakarikonk — och då blev Ingrid allena. liksom han svalde harmen över beskyllningen om den stulna halskedjan. men han vägrade.

SOLÖGA e BOKLAGRET Men dessförinnan hade han och Solöga rest en vård över den plats i skogen utanför Printzhof. vilade. 347 . där Kiapes. den trogne indianen.

Intereses relacionados