10 

Colombia

  Flamman 5 februari 2015

Colombia

  11

5 februari 2015 Flamman 

Dick Emauelsson träffar Manuel Marulanda
och Jacobo Arenas (höger), ledare inom Farc,
som försäkrar att en militärbas automatiskt
blir ett militärt mål för gerillan. Marulanda
vid radion (överst) och bönder i San Juan de
Sumapaz (ovan). foto: Dick Emauelsson

En fredsprocess
som
attackeras
Flammans medarbetare i Latinamerika, Dick
Emanuelsson, gör i veckans Flammans en
rekapitulation av sitt första reportage på
gerillaområde och den första fredsprocessen mellan
regeringen och FARC. Därför tar han oss med till
Havanna för att ta pulsen på två gerillaledare.

Steg för steg mot fred i Colombia
De tindrande stjärnorna såg så nära ut att det
nästan kändes som att det skulle gå
att ta på dem. Den östra kammen av
den mäktiga bergskedjan Anderna låg
i stillhet och helt tyst. Det enda som
hördes var klappret från hästens hovar
och kraset när den tunna skare av is
som hade börjat lägga sig på det som
för några timmar sedan var vattenpölar.
Månen lyste upp stigarna där vi red på
4 000 meters höjd.
Jag knöt åt yllehalsduken och kurade
ihop innanför ponchon. Tyglarna hade
jag snurrat fast i hästsadeln efter att
vi hade kommit upp på högplatån där
terrängen var plan. Efter en hel dag på
hästryggen började jag känna mig nästan hemmastadd i sadeln och till och
med kunde galoppera på ”rakorna”.
Jag var på väg tillsammans med Alvaro Angarita, journalist på det colombianska kommunistpartiets veckotidning Voz. En ung gerillakille var vår
guide men han sprang fortare än våra
hästar och stod oftast uppe på bergskrönen innan vi anlände på våra lånade hästar.
Slutmålet var det centrala lägret för
Farc-gerillan. Klockan var nio på kvällen och det var bitande kallt och det
återstod två dagar till på hästryggen.
Bakdelen var redan öm och hästryggens första bloddroppar rann från små
sprickor sakta nerför den genomsvettiga hästen.
Det var 1988 och det fjärde året i
fredsprocessen mellan Farc-gerillan
och den konservativa Betancurregeringen. Flamman hade fått grönt ljus,
som första svenska tidning att göra ett
reportage i den colombianska Farc-gerillans centrala bas, ”Casa Verde”.

ANDERNA 1988/HAVANNA 2014.

Där fanns Manuel Marulanda och
Jacobo Arenas, de två legendariska
grundarna av Farc-gerillan. Marulanda,
eller ”Tirofijo”, ”Den pricksäkre”, var
en av de 48 fattiga bönderna som attackerades av 16 000 infanterisoldater
som backades upp av stridsflyg i maj
1964. Marulanda anklagades för att ha
upprättat en ”oberoende republik” i den
lilla bondbyn Marquetalia. En rent löjlig
anklagelse. Pentagon utarbetade ”Plan
Lasso” och den konservativa regeringen
verkställde den. Målet var att likvidera
de 48 bönderna och deras kooperativ i
tron att alla proteser i Colombia skulle
upphöra. Men attacken fick det motsatta resultatet.
Just gerillans sociala rötter bland
bondeklassen i Colombia, och senare
också bland arbetare och studenter, har
gjort att den halv miljon soldater från
de väpnade styrkorna som regeringen
förfogar över, inte har kunnat besegra
Farc- eller ELN-gerillan militärt. Och
det har gått ett halvt sekel.
Fredsprocessen mellan Betancur,
från 1986 Virgilio Barco, avbröts den
9 december 1990 då USA-byggda
krigsplan bombade det läger jag hade
befunnit mig i under två veckor. Det
skulle dröja tills slutet av 1999 innan
nya fredsförhandlingar skulle upptas.
Under de tio åren beräknas 200 000
colombianer ha dödats eller försvunnit
som en konsekvens av kriget.
1999 inleddes nya fredsförhandlingar
som pågick tills den 12 februari 2002 då
bombplanen återigen släppte sin dödliga last över gerillaställningar. En cykel
av tio år av militära konfrontationer utlöstes tills fredsförhandlingarna än en
gång skulle inledas, denna gång i Oslo
och sedan i Havanna i oktober 2012.

Svenskbygget ”ett militärt mål”
Innan jag red upp till det centrala gerillalägret 1988 hade jag för Flamman
gjort ett omfattande reportage i salsans centrum, staden Cali. Bland annat
intervjuade jag det svenska byggföretaget ABV:s platschef vid bygget av
en marinbas vid stillahavskusten. Jag
reagerade på informationen som en sekreterare på den svenska ambassaden i
Bogota hade gett mig. Den sa att ABV,
ägt av Antonia Ax:son Johnsson, från
en av de 14 monopolkapitalistiska familjerna i Sverige som C.H. Hermansson detaljerat hade kartlagt, byggde en
militärbas i Colombia. Det stred mot
svensk lagstiftning då Colombia var
och är ett land indragen i en militär
konflikt sedan decennier.
Men det räckte inte. Den svenska Sregeringen hade dessutom gett 150 miljoner dollar i EKN-garantier. EKN stod
för Exportkreditgarantier och dess ordförande var Harry Schein (S), gammal
god vän till Olof Palme.
Christer Björkqvist hette platschefen
för ABV-bygget, som hade en utmärkt
militärstrategisk position på stillahavskusten. Det hade en utredning gjord av
Pentagon kommit fram till redan 1944.
Och Björkqvist bekräftade det.
– 
Ja, den ligger ju mitt på Colombias Stillahavskust och det finns ingen
annan militärbas på kusten.
Flamman gjorde en lång intervju med
Harry Schein som sa att han tyckte att
bygget av militärbasen var ”djävligt legitimt”.
– Det är ett projekt som kommer att
användas mot tjuvfiske och det tycker
jag är djävligt legitimt. Däremot tror jag
att det är viktigt att man stödjer presidenten (Virgilio Barco) även om jag är
skeptisk till vilken verkan det kan ha.

n Fakta

Flamman avslöjade 13 april 1988 att den
svenska staten gett krediter till att bygga
en militärbas i Colombia. Trots att beslutet stred mot lagstiftningen, tyckte Harry
Schein (S), ordförande för kommittén
som fattade beslutet, ”bygget var jävligt legitimt”. Beslutet blev i slutändan
KU-anmält av VPK:s riksdagsledamot Bo
Hammar.
foto: Faksimiler Norrskensflamman 13–23 april 1988.

Samtidigt som jag befann mig i Colombia publicerade presidentens närmaste man, Cesar Gaviria (president
1990 som beordrade bomningarna av
Casa Verde i december 1990), en rapport
som visade att det fanns 140 paramilitära dödsskvadroner i landet. Dagligen
genomförde dessa, många gånger i allians med militären och polisen, mas-

sakrer på i första hand medlemmar i
vänsteralliansen Union Patriotica.
”Vad anser du om dagens förhållanden (i Colombia)?”, frågade jag Schein.
– Dom är för djävliga! sa Schein öppenhjärtigt.
Reaktionen i Sverige på Flammanreportagen om ABV:s militärbasbygge i

Colombia blev starka. Vänsterpartiet
kommunisternas ledamot i Konstitutionsutskottet, riksdagsman Bo Hammar, tog upp frågan i KU. Han ställde
Harry Schein mot skranket den 17 mars
1988. Schein bekräftade bygget och
EKN-krediterna.
– Den (basen) har tidvis presenterats
som gällande en infrastrukturering i en
ny fiskhamn, fast den uppenbarligen
inte skall användas till fiske utan med
all sannolikhet även ska bli en marinbas, sa Schein frankt.
Riksdagsman Hammar var för sin
del var indignerad över krediterna men
framför allt att Sveriges regering var
inblandad i ett kontrakt där den colombianska marinen var beställare av militärbasen som byggdes av svenska ABV.
– De ger sina garantier (krediter) som
de gjorde i Indienaffären vilket är för dj-t!
Men han reagerade också på Amnestys rapport som anklagade den colombianska militären och polisen för
att ligga bakom morden på över tusen
personer från den politiska vänsteroppositionen.
I dag, 27 år senare, är den svenskbyggda basen en utvecklad militär- och
marinbas, men inte kontrollerad av Colombias regering utan av USA. Basen i
den vackra kustbyn Bahia Malaga är en
av de sju militärbaserna som Colombias
före detta president Alvaro Uribe överlämnade till Obama och USA:s Södra
Militärkommando 2009.
Gerillaledarna Manuel Marulanda
och Jacobo Arenas försäkrade vid mitt
reportage 1988, vid sidan av bandspelaren, att som en militärbas är den automatiskt ett militärt mål för gerillan.
Fortsättning sid 10

12  

Colombia

  Flamman 5 februari 2015

Folksamling i Juanchaco på Colombias
Stillahavskust. foto: Dick Emauelsson

Militärer i på den svenskbyggda militärbasen
Bahia Malaga, La Gorgona. foto: Dick Emauelsson

Från Anderna till Havanna
Nyheten den 21 november 2014 slog mig
med häpnad. Farc-gerillan hade attackerat och intagit ön La Gorgona och med
den, den lokala polisstationen. Ön ligger inte långt ifrån den svenskbyggda
militärbasen Bahia Malaga.
La Gorgona var under lång tid en
plats dit politiska fångar fördes och torterades, ett avskytt och fruktat fängelse,
en slags Djävulsön 35 kilometer från
Colombias Stillahavskust. I dag är ön
en turistattraktion och känt för det stora
antalet ormar.
Gerillans attack mot polisstationen
kom som en total överraskning för alla
i och utanför Colombia. För militären
och Flottan var det ett förnedrande slag.
Fem dagar tidigare hade Farc-gerillan
dessutom tillfångatagit general Ruben
Alzate, chef för den militära specialstyrkan Titanic. Som en fredsgest, men
också en illustration över behovet av en
ömsesidig vapenvila, släpptes generalen den 30 november av gerillan.
Nyheten om att gerillan intagit ön La
Gorgona kablades ut den 21 november,
samma dag som Flamman flög till Havanna. Där hade gerillaledaren Francisco Gonzalez, alias ”Pacho Chino” och
Matías Aldecoa anlänt från Colombia
några dagar tidigare för att förstärka
gerillans fredsdelegation.
Pacho och Matias tillhör det högsta
befälet för de gerillatrupper som intog
La Gorgona och som opererar i samma
region som den svenskbyggda marinbasen är belägen. Nästan inför ögonen på
USA-militären intog gerillan ön. ”Hur
är det möjligt?”, frågade jag de bägge.
– Det är helt uppenbart att kriget inte
är en lösning på landets problem. Den
militära aktionen på La Gorgona var
helt enkelt en bekräftelse på att där sta-

Francisco Gonzalez, alias ”Pacho Chino”,
överst, och Matías Aldecoa ledde befälet när
Farcgerillan intog militärbasen La Gorgona.

Colombia

  13

5 februari 2015 Flamman 

En colombiansk polis står posterad utanför
en polisgarnison. foto: Dick Emauelsson

Gerillans vapenvila möts med arméoffensiver
ten försöker lösa sociala problem med
mer militär, ska man också vara beredd
på ett motsvar. Kriget går inte att döljas.
Därför måste vi lösa de politiska och sociala problemen med politiska lösningar, inte militära, sade ”Pacho Chino”.
Egentligen handlade den militära aktionen om ett svar på regeringen vägran
att tillmötesgå gerillans upprepade förslag på en ömsesidig vapenvila. Gerillan ville visa att den kan slå till överallt.
Hur ser gerillan på att det finns en utländsk militärbas i en region där gerillan opererar?
– Inte bara Farc har protesterat mot
USA-interventionen i vårt land, den
förkrossande majoriteten av Colombias folk är motståndare till den. Men
Uribe överlämnade sju militärbaser till
USA. Hans målsättning var att intensifiera kriget med hjälp av USA:s marinsoldater. Beslutet utlöste en proteststorm i hela Latinamerika. Folken ser
de sju baserna som en militär språngbräda för militära aktioner också mot
andra länder i regionen. Från USA:s
marinbas i Bahia Malaga leds delar av
det militära antiupprorskriget i Colombia, säger Matias.
Denna del av Stillahavskusten är oerhört
vacker. Varje år i oktober anländer massor av valar för att förlösa sin avkomma.
Det är ett mäktigt skådespel men framför allt en fantastisk ljudupplevelse.
Jag frågar de bägge gerillaveteranerna,
med över 30 år av väpnad kamp bakom
sig, vad freden skulle betyda för dessa
regioner som har enorma naturrikedomar och bördiga marker. Vilket är gerillans politiska program?
– Det är ett paradisliknande område
i Colombia. Vi har ett överflöd av berg,

floder, hav och bland de bästa fiskevattnen i Latinamerika, vatten som i dag
utnyttjas av andra länders fiskeflottor.
För den nyliberala modellen i Colombia
överlämnar dessa naturrikedomar till
dessa transnationella intressen, säger
”Pacho Chino”.
– Både fisket som turismen kan bidra
till att våra eftersatta regioner utvecklas. På sikt kan de bidra till hela nationens utveckling. Här i Havanna har vi
lagt fram dessa program till regeringssidan. För kriget har socioekonomiska
rötter som måste lösas för att det ska bli
en varaktig fred, tillägger Matias.
De bägge understryker också att den
nationella suveräniteten måste återerövras.
– Militärbaserna kan inte stå där som
en ”Vit Elefant” i tjänst hos Imperiet och
USA:s 4:e Krigsflotta som patrullerar
på både Atlant- som Stillahavskusten.
Farcs krav i fredsförhandlingarna är
att militärbaserna måste bort och att
Colombia blir en självständig och alliansfri stat.

Inte bara Farc har protesterat mot USA-interventionen i vårt land,
den förkrossande majoriteten av Colombias
folk är motståndare till
den. Men Uribe överlämnade sju militärbaser till
USA. Hans målsättning
var att intensifiera kriget med hjälp av USA:s
marinsoldater

Sedan fredsprocessen inleddes i Oslo
i oktober 2012, har gerillans fredsdelegation upprepade gånger föreslagit
president Juan Manuel Santos en ömsesidig vapenvila. Vid jul- och nyår 20132014 lät gerillan sina trupper och gevär
tystna under tre veckor. Regeringen
förhöll sig kallsinnig medan initiativet
togs emot med tillfredsställelse av den
allmänna opinionen i landet. Gerillan
upprepade förslaget i början av december 2014 men det blev kalla handen.
Den 20 december 2014 utlyste Farc
en ensidig vapenvila utan en satt tidsgräns. Den mottogs för första gången
med positiva ord från Santos som sa att
det var ett viktigt fredsinitiativ av Farc.
Han ingav också förhoppningar om att
regeringen snarast skulle låta den halv
miljon starka militären ställa in alla
krigshandlingar.
Men Lilia Solano, språkrör för Frente
Amplio (Breda fronten), en mäktig paraply- och fredsorganisation för den
samlade colombianska sociala och
fackliga rörelsen samt vänstern, är av
en annan mening.
Jag pratar med henne bara några
timmar efter att Farcs fredsdelegation
den 27 januari offentliggjorde ytterligare en i raden av kommunikéer med
titeln ”S.O.S., vapenvilan i fara!”. I kommunikén ger den högsta ledningen för
Farc alla sina trupper order om högsta
larmberedskap inför den militära offensiv som gerillan utsätts för över landet
sedan början av december 2014. Lilia
Solano är mycket oroad.
– Vi har fått in rapporter från alla regioner som vittnar om både militära
attacker och flygbombningar mot gerillan. Men rapporterna handlar också
om hur den sociala rörelsen och de som

arbetar för fredsprocessen utsätts för
en enorm förföljelse. Över hela landet
sprider ”De svarta örnarna” (påstådd
paramilitär grupp men som ses som en
förtäckt enhet inom den militära underrättelsetjänsten) flygblad med mordhot
mot rörelsen, uppger Solano oroat.
Hon berättar att Den breda fronten
den 20 januari överlämnade en rapport
om sitt arbete som ”observatörer”för hur
Farc-gerillan följde sin ensidigt utlysta
vapenvila under den första månaden.
– 
Vi uppmanade regeringen att följa
gerillans väg, att utlysa en vapenvila.
Vi hade möten med katolska kyrkans
högsta ledning, med Internationella
röda korset och olika ministrar där vi
lade fram rapporten som konstaterade
att Farc hade hållit vapenvilan. Men vi
varnade också för den allvarliga situationen som håller på att trappas upp av
de väpnade styrkorna. Dessa utnyttjar
gerillans vapenvila med intensifierade
militära operationer. Inte bara vapenvilan är i fara utan hela fredsprocessen
kan haverera och med den, mer än två
års arbete för freden, säger Lilia Solano.
Bara några dagar tidigare, den 19 januari, försvann Carlos Pedraza, en av
de viktigaste ledarna för den sociala rörelsen Folkets kongress (el Congreso de
los Pueblos) som ingår i Frente Amplio.
Den 21 januari påträffades han mördad
i Bogota. Lilia ser det som ett klassiskt
politiskt mord.
– 
Carlos Pedraza blev torterad och
mördad. Massor av fackliga eller bondeledare har mördats samtidigt som
fredsprocessen har pågått och det finns
inget som egentligen har förändrats
sedan tidigare.
Vilka samhällsgrupper av det colom-

Colombias president Juan Manuel Santos.
foto: Juan Pablo Bello/SIG

Lilia Solano, språkrör för Frente Amplio (Den
breda fronten). foto: OPSEU

bianska samhället är det då som vill
torpedera den fredsprocess som kanske
är den som har kommit närmast freden
av alla tidigare fredsprocesser?
– 
Inom de väpnade styrkorna finns
det tre tendenser. En grupp som har
förhoppningar på processen. En annan
sektor tänker på vad freden personligen
kan ge dem eller förlora på rent finansiellt. Den gruppen tillhör den byråkratiska krigsapparaten.
– Den tredje gruppen inom militären,
säger Solano, är en klar motståndare till
freden. Den både gillar kriget och tjänar på det. Den gruppen har den före
detta president Alvaro Uribe som sitt
politiska språkrör. Den gruppen för, via
politiska ombud som Uribes parti, en
frenetisk kampanj mot en eventuell ömsesidig vapenvila. För dem står mycket
på spel, politiskt och ekonomiskt.
Vad händer med fredsprocessen om
gerillan vägrar att stillatigande ta emot
fler militära attacker och bombningar
och den öppna militära konfrontationen återigen blir vardag i Colombia?
– Det ligger ett oerhört stort ansvar på
regeringen om den ska fortsätta kriget
under fredsförhandlingarna eller om vapenvilan blir ömsesidig. Regeringen har
tagit stora ord i mun när den sagt att den
ska förhandla tills en fredsuppgörelse
har nåtts. Men fredsförhandlingarna med
Farc kan komma i fara och med den också
förhandlingarna med ELN-gerillan.
– Fredsprocessen har också till stor
del enat det colombianska folket som
mer än någonsin tidigare stöder förhandlingarna mot det monster som
extremhögern har utgjort i decennier.
Vi fortsätter att kämpa för att vår dröm
om fred i Colombia ska materialiseras.
Dick Emanuelsson

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful