9 oktober 2014 Flamman Spanien 9 8 Nyheter Flamman 9 oktober 2014

Inkuppad nazist bildar parti
Pär Öberg, från nazistiska Svenska motståndsrörelsen, kom in i
Ludvika kommunfullmäktige som SD-ledamot genom en röstkupp.
Det har fått SMR att vilja bilda parti, rapporterar DT.se. Organisa-
tionen skriver på sin hemsida att arbetet med att samla in de 1 500
namnunderskrifter, som krävs för att ett parti ska kunna registrera
sig hos Valmyndigheten, har börjat.
SMR är våldsbejakande. Flera av dess aktiva medlemmar dömdes
till fängelse för inblandning i den våldsamma attacken mot den
antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp för snart ett år sedan.
Anders Bergman, författare och expert på europeisk extremhö-
ger, säger till DT att utvecklingen följer den i övriga Europa, där
nazister har satsat på att utveckla en parlamentarisk gren.
LO-bas öppnar
för statlig skola
”Utbildningsminister Jan Björklund har rätt i en sak. Ett sätt att
komma till rätta med problemen är att förstatliga skolan. Vi behö-
ver mer styrning”. Det skriver LO:s ordförande Karl-Petter Thor-
waldsson i en ny debattbok.
Thorwaldsson säger till Dagens Nyheter att det största proble-
met med dagens skola är att den inte är likvärdig. Nyligen kom en
undersökning från Skolverket som visar att 42 procent av barn till
lågutbildade inte kom in på gymnasiet. En väg bort från det menar
han är mer styrning av skolan. Att diskutera ett förstatligande kan
vara en väg bort från det, även om Thorwaldsson också säger att
han inte är övertygad om att det är den enda vägen.
Anhörigvårdare
får sämre hälsa
En tredjedel av dem som vårdar en anhörig uppger att de har fått
sämre hälsa. Två tredjedelar upplever psykisk påfrestning. Det visar
en kartläggning som Socialstyrelsen har gjort. Det kan jämföras
med att 20 procent av den övriga befolkningen lider av nedsatt
hälsa.
Drygt 1,3 miljoner i Sverige vårdar eller stöttar en anhörig. 30
procent gör det varje dag, rapporterar Sveriges Radio.
”Tysta arbetsplatser på 1930-talets nivå”
Arbetsmiljöverket konstaterar i en ny
utredning att nästan var fjärde syssel-
satt person har något slags arbetsrela-
terat besvär. Stress och andra psykiska
problem ökar mest, i synnerhet bland
kvinnor.
”Vid lunchen sa jag till förmannen
om hörselskydd varpå ägaren frågade
vederbörande om han hade ’problem
med buller’. Jag såg hur killen fällde
ned blicken och ville sjunka genom gol-
vet samtidigt som han svarade: ’Nej’.
Ägaren sa till mig
att ’jobba och hålla
käften’, och killen
fick inga skydd. Det
vi fått nu är tysta ar-
betsplatser där den
fysiska och psyko-
sociala miljön ligger
på 1930-talets nivå”.
Så beskriverTomas Olsson, 63, dagens
arbetsplatser i senaste Dagens Arbete.
Han har arbetat som smed, svetsare och
plåtslagare, och varit mycket fackligt
aktiv i hela sitt liv.
Denna psykosociala miljö är utan tve-
kan en avgörande orsak till att stressre-
laterade sjukdomar och besvär ökar på
arbetsplatserna. Flamman ringde upp
Börje Bengtsson som är handläggare
på Arbetsmiljöverket och som samlat
in statistiken i den omfattande utred-
ningen.
Vad har de 16 000 personerna svarat
på frågan om orsakerna till varför de
känner sig allt mer stressade på jobbet?
– Stressen har ökat sedan den förra
utredningen år 2012. Men jag är ju sta-
tistiker och… jag har inte varit ute på
arbetsplatserna.
Det ökande antalet besvär på arbetar-
platserna drabbar framför allt kvinnor.
Dessa har den största ökningen, från
drygt tio procent år 2012 till 15 procent
år 2014. Lärarkåren framträder som en
utsatt yrkeskår.
Dick Emanuelsson
Nyhetschef: Anne-Li Lehnberg, 08 650 82 14, anne-li.lehnberg@flamman.se
F
O
T
O
: M
IK
A
E
L
G
U
S
T
A
V
S
E
N
.
Kampen mot Franco och
den svenska sovsäcken
DEL 1
Kriget och
koncentrationsläger
MADRID Som ung metallarbetare i slu-
tet av 1960-talet väcktes jag politiskt av
gruvstrejken och USA:s krig i Vietnam.
Men även av en spansk metallarbetare,
Marcelino Camacho, som imponerade
med sitt mod att våga konfrontera fas-
cismen förkroppsligad genom general
Franco.
Som ledare för Arbetarkommissio-
nerna ledde Camacho masstrejkerna i
Spanien på 1960- och 70-talen och fick
betala ett högt pris med sammanlagt 14
år i fängelse och koncentrationsläger.
1936 anslöt han sig till den republikanska
armén som frivillig mot kuppgeneralen
Francisco Franco. Men som tusentals re-
publikaner fängslades han vid krigsslutet
vid Toledofronten. Han lyckades fly, men
greps än en gång och fördes till olika ar-
bets- och koncentrationsläger. Han place-
rades slutligen i ett koncentrationsläger i
den marockanska staden Tanger.
1944 flydde han även från detta läger
och tog sig över gränsen till den franska
kolonin Algeriet.
Han anlände till staden Oran där det
fanns en stor spansk koloni och en väl-
organiserad organisation för såväl det
franska som det spanska kommunist-
Marcelino Camacho och Josefina Samper år 1975.
FOTO: BIRGITTA GUSTAFSSON.
EXKLUSIVT. Flammans Dick och Mirian Emanuelsson intervjuar Josefina Samper, livskamrat med
Marcelino Camacho, legendarisk arbetarledare och grundare av de spanska Arbetarkommissionerna,
som spelade en avgörande roll i kampen mot Francodiktaturen.
Fortsättning sid 10
Så många av dem som får för-
sörjningsstöd i dag är arbets-
sökande. För tio år sedan var
samma siffra drygt 30 procent. 50%
Vi måste våga prata om problemen. Detta är
ett mantra vi hört företrädare för ett visst parti
upprepa gång på gång. Att de säger det är ingen
större överraskning. Det är grunden för deras
politik. Invandrare är problemet. Bostadsbrist,
arbetslöshet, pensionen, (olycklig kärlek?), you
name it, invandrarna är problemet. Men nu efter
valresultatet har jag börjat höra detta även från
delar av vänstern. Visserligen är motiven goda,
att pressa tillbaka SD:s framgångar. Men goda
motiv räcker inte när resultatet blir kontrapro-
duktivt. För det vi ser nu är resultatet av Sveri-
gedemokraternas framgångar,
deras världsbild har börjat smit-
ta av sig, de har blivit allt mer
normaliserade.
För det värsta med SD är inte
att de får tvåsiffriga procent i
valet. Det värsta är när deras
problembild kletar fast sig hos
andra partier. Det är då de på
riktigt kan få genomslag för sin
politik. I Danmark har Dansk
folkeparti haft tolkningsföreträdet länge i de-
batten. Det har skett en förskjutning i debat-
ten där i stort sett alla andra partier svalt
deras världsbild, nu pratar alla om ”pro-
blemen”(invandrare som skor sig på det
danska välfärdssystemet). Tonen för de-
batten är högst obehaglig och det är fritt
fram att säga i princip vilken rasistisk
skit som helst. Vad är resultatet? Har
Dansk folkeparti fått minskat stöd?
Nej. Med drygt 26 procent blev
Dansk folkeparti det största
partiet i EU-valet.
Att tro att vi ska vinna
över Sverigedemo-
kraterna genom att
överta deras retorik
eller politik är fel
väg att gå. Som vän-
ster måste vi hålla fortet
mot SD. Vi måste se till att
sossarna och moderaterna
aldrig börjar samarbeta
med SD. Men vi måste ty-
värr också hålla fortet
internt. Se till att även
våra egna håller fokus
på de verkliga problemen i samhället. Vilka är
då dessa?
Det första är rasismen. Och då menar jag
den rasism som sträcker sig långt utanför det
Sverigedemokratiska partiet och deras väljare.
För en person som har ett utländskt klingande
namn, till exempel Seluah, är det 50 procents
mindre chans att få komma till en arbetsinter-
vju än en person med svenskt klingande namn,
fastän vi båda har samma meriter. Våra systrar i
slöja som blir trakasserade, våra judiska bröder
som överväger att flytta till andra städer, våra
svarta vänner som inte vågar röra
sig i vissa kvarter om kvällarna
på grund av risken för överfall.
Stenarna mot flyktingförlägg-
ningarna. Hetsen på nätet, där det
också blir uppenbart hur hot och
hat mot invandrade och kvinnor
går hand i hand. Detta är problem
vi måste våga prata om.
Det andra problemet är klassklyf-
torna. Vänstern måste bli en alternativ
katalysator för uppgivenhet, SD ska
inte ensam få den rollen. Också vi
kan bli de som sparkar uppåt (bild-
ligt talat då). Rikta blicken mot de
som faktiskt tjänar på klass-
orättvisor. Riskkapitalisterna som
kammar hem storvinsterna. Verk-
ställande direktörer som tjänar 30
gånger mer än en industriarbetare.
Vi får aldrig gå i fällan att peka de
ekonomiska problemen på varandra
inom arbetarklassen. Vi måste i
stället hålla ihop, bygga broar.
En byggarbetare i Nynäshamn
har samma intresse av ett arbe-
te och att ha det kvar nästa dag
som en undersköterska som heter
Ifrah i Tensta. Återupplivar vi både
solidariteten och konfliktlinjen mel-
lan höger och vänster i Svensk politik
lyckas vi göra SD irrelevanta, de har
nämligen inga svar på de frågorna.
Så absolut. Prata om problemen. Men
prata inte om mig, min pappa eller mina
medmänniskor som problem. Prata
om rasismen som ett problem. Prata
om det klassamhälle som vi vill bryta.
Vi måste våga prata
om rätt problem
Vi får aldrig gå
i fällan att peka
de ekonomiska
problemen på
varandra inom
arbetarklassen
Prata om problemen, men prata inte om mig, min pappa eller
mina medmänniskor som problem.
Seluah Alsaati
10 Spanien Flamman 9 oktober 2014 9 oktober 2014 Flamman Spanien 11
DEL 2
Arbetarkamp i fabrikerna,
kvinnokamp bland falangisterna
Den 18 juli 1957, årsdagen för Francos
militärkupp 1936, återvände familjen
Camacho-Samper till Spanien. Mar-
celino Camacho, som redan år 1935
hade anslutit sig till kommunistpartiet,
hade år 1945 med en hårsmån undgått
att skickas till Pyrenéerna av partiet.
Där hade de första gerillastriderna i
bred skala inletts mot diktaturen vid det
andra världskrigets slut. Men partiet
hade avdelat andra uppgifter för den
39-årige Camacho.
– Marcelino började arbeta som svar-
vare på Perkins Hispania, en fabrik som
bland annat producerade traktorer. Han
utmärkte sig som en av de bästa me-
tallarbetarna, och bland arbetarna på
Perkins vann han omedelbart sympati,
säger Josefina.
Men hennes make var samtidigt en
bricka i ett tvåfrontsarbete. Kommu-
nistpartiet använde sig av alla former
av masskamp, också i de så kallade
vertikala fackföreningarna som hade
skapats av regimen och dit alla arbetare
var anslutna. Han valdes till förtroen-
deposter i detta ”gula” fack. Men sam-
tidigt konspirerade han tillsammans
med sina partikamrater för att bygga
upp ett klassmässigt enigt fack som se-
nare skulle bli Arbetarkommissionerna
(CCOO).
Den första organisationen av Arbetar-
kommissionerna bildades år 1962 bland
Madrids metallarbetare. Möten hölls
överallt där det var möjligt; i kyrkorna
eller andra privata lokaler med ett litet
antal personer. Arbetarkommissionerna
var fortfarande inte illegala som kom-
munistpartiet.
– Inom regimen rådde det de första
åren en viss förvirring eftersom de ver-
tikala facken hade, med kommunister-
nas aktiva deltagande, fått ett visst upp-
sving. Men vad regimen inte då visste
var att kommunisterna agerade inom
dessa fack, sägerYenia.
År 1966 presenterade fyra represen-
tanter från Arbetarkommissionen sina
avtalsförslag men det möttes av det
klassiska svaret: Fängslanden, bland
dem Marcelino Camacho som hamnade
i Carabanchel.
Arbetsmarknadsministeriets ”poliser”
hade varnat företaget att om det inte
avskedade Camacho skulle ministeriet
stänga Perkins. Marcelino Camacho
blev inte bara avskedad. Han greps och
dömdes till 20 års fängelse år 1967 för
att ha lett både strejker och andra mani-
festationer sedan 1962.
– Jag har ett alldeles speciellt minne
från hans tid i fängelset. Jag har fort-
farande pappas sovsäck, som kom från
Sverige, i min lägenhet, ett fysiskt bevis
på den svenska solidariteten med min
far under hans tid i fängelset. Innandö-
met är rosa med blommor, säger Yenia
med en finurlig min.
De bägge kvinnorna skrattar så att de
nästan kiknar vid minnet av den legen-
dariske arbetarledaren som fruktades
av diktaturen. Men han knäcktes inte i
fängelset och varje natt somnade han in
i en sovsäck med rosa innandöme.
– För oss i familjen var det alltid ”den
svenska sovsäcken”. Och denna typ av
solidaritet var oerhört viktig, inte bara
som ett materiellt stöd, utan framför
allt ett moraliskt stöd till fångarna. Sov-
säcken gjorde min far sällskap inte bara
i Carabanchel utan också i fängelset i
Segovia, Soria och Saragozza.
Regimen blev allt brutalare och repres-
sionen intensifierades. Och med den,
arbetarnas och kvinnornas – bland dem
Josefinas – metoder för att överlista
polisen när denna ryckte ut när de fick
känning om ett möte bland arbetarna.
Med arbetarprotesterna inleddes även
andra folkliga rörelser, till exempel
bland studenterna och kvinnorna.
– Det fanns en förening för hemma-
fruar som tillhörde den kvinnliga sektio-
nen för stöd till Franco. De progressiva
kvinnorna, däribland min mor, inledde
ett konkret arbete i denna falangist-
styrda förening. De gjorde flygblad som
handlade om de ökade levnadskostna-
Fortsättning sid 12
partiet. Där träffade Marcelino Cama-
cho den unga Josefina Samper, ett möte
och förhållande som skulle komma att
blomma i över 70 år. År fulla av kamp
och umbäranden, men med en överty-
gelse som gjorde dem både älskade och
fruktade.
Hon tar emot oss med ett leende från
det ena örat till det andra och en kyss
på bägge kinder. Josefina Samper lever
sedan år 2010 i förorten Majadahonda,
en timmas bussresa från Madrids cen-
trum.
– Från 1957 till 2010 bodde vi i stads-
delen Carabanchel. Jo, där fanns också
det ökända fängelset. Vi sparade i alla
fall busspengarna när Marcelino fängs-
lades, säger hon och vi skrattar.
Hans arbetsrum står intakt. Det är
precis som om han hade rest sig från
den enkla skrivbordstolen och i nästa
ögonblick lämnat jordelivet utan att
göra något större väsen av sig.
Josefina och hennes dotter Yenia målar
under en och en halv timme upp ett helt
liv i kamp, umbäranden, men med en
övertygelse och glädje av privilegiet att
ha deltagit i den historiska kampen som
efter 36 år i praktiken fällde Francodik-
taturen.
– Jag saknar honom jättemycket,
säger hon plötsligt med något dröm-
mande och tårögt i blicken, men i nästa
ögonblick återfinner den 88-åriga kvin-
nan sig själv och ler återigen med hela
ansiktet.
Vi förklarar att vi inte i första hand har
kommit för att göra ett porträtt av Mar-
celino utan av henne och Marcelino, om
fragment av deras gemensamma liv och
kamp under 70 år och under de drama-
tiska perioderna av Spaniens historia.
För Josefina är ingen skugga av den
mest legendariske arbetarledaren i Spa-
nien under det förra seklet, grundaren
och den självklare ledaren för de spanska
Arbetarkommissionerna. Josefina anslöt
sig inte till kommunistpartiet för att Mar-
celino var partimedlem. Redan som 14-
åring, tre år innan hon såg Marcelino för
första gången, gick hon in i partiet.
– Jag föddes den 8 maj 1927 i gruv-
samhället Fondón i Andalusien. Min
pappa var gruvarbetare och som så
många andra drabbades han av arbets-
lösheten när den ekonomiska depres-
sionen stängde gruvorna. Han hade en
farbror som hade slagit sig ned i Oran i
Algeriet och uppmanade min pappa att
också åka dit. Och det gjorde han. Efter
ett år kom resten av familjen dit.
Josefina, i dag 88 år, var bara fyra år
när hon kom till Algeriet. Hon hade tur
att komma in på den allmänna franska
skolan på en begränsad kvot för immi-
granter. Hon lärde sig snabbt franska
som i praktiken blev hennes modersmål.
– Min far ville inte berätta särskilt
mycket om tiden från krigsslutet och
tiden i lägren i Marocko och senare flyk-
ten till Algeriet. Men vi har under åren
plockat ur honom det ena och det andra
och lagt ett väl dokumenterat pussel,
säger Yenia Camacho, 64, Marcelinos
dotter, med ett lätt skratt vid minnet.
Hon säger att trots nederlaget, arke-
buseringarna och förföljelsen mot re-
publikanerna efter 1939, inledde kom-
munisterna omedelbart organiseringen
Josefina Samper tillsammans med UGT-ledaren Cándido Méndez (med skägg) och Ignacio
Fernández Toxo, generalsekreterare för Arbetarkommissionerna: under en massdemonstra-
tion den 11 mars 2012 mot Rajoys arbetarfientliga politik. FOTO: JOSE CAMÓ, MUNDO OBRERO.
Olaglig demonstration år 1975.
FOTO: ARBETARRÖRELSENS ARKIV.
och motståndet mot den segrande fas-
cismen.
Under kriget, men framför allt vid
krigsslutet, anlände massor av båtar
till Oran. De hade avlöpt från Alicante
i Spanien med tusentals spanjorer som
flydde för att undvika att ställas inför
exekutionsplutonerna.
– Det sista fartyget, en engelsk kol-
båt, var så överlastad med flyktingar att
den nästan gick under. Många fick inte
plats, de kastade sig i havet eller begick
självmord för att undgå att gripas av
fascisterna. Dessa leddes av de italien-
ska trupperna som tågade in i Alicante.
De bägge kvinnorna berättar om hur
de etablerade spanska immigranterna
organiserade både ekonomiska insam-
lingar som småbåtar för att männen
som blivit kvar i fartygen inte skulle
svälta ihjäl på redden utanför Oran.
– Jag var 12, 13 år och kunde inte
simma, men vi paddlade ut med mat till
kamraterna när vi inte distribuerade
partiets underjordiska tidning Mundo
Obrero (Arbetarvärld, reds anm.) eller
España Popular, Det folkliga Spanien,
säger Josefina.
Josefinas första möte med Marcelino
ägde rum på en välkomstfest för nyan-
lända flyktingar som kommunistpartiet
arrangerade i Oran i början av år 1944.
Den 22 december 1947 gifte de sig och
året efter föddesYenia och några år se-
nare Marcel. Men det skulle dröja till
år 1957 innan de kunde återvända till
Spanien efter att Franco beslutat om att
utfärda en benådning, bland dem Mar-
celino Camacho.
Marcelino Camacho släpps fri.
FOTO: SE SJÖBERG.
Arbetardistrikt i Barcelona.
FOTO: ARBETARRÖRELSENS ARKIV.
”De kunde varken un-
derkuva eller knäcka
oss, än mindre kom-
mer de att kunna
tämja oss”
derna och delade ut dessa bland kvin-
norna som handlade på marknaden.
Efter en tid hade Josefina och hennes
upproriska kamrater skapat en rörelse
inom Francokvinnornas förening som
kallade sig för Demokratiska kvinnorö-
relsen.
– Så klart var det de kommunistiska
kvinnorna, bland dem min mor och sys-
ter, som var aktiva och drivande. Och
en av de viktigaste arbetsuppgifterna
utgjordes av arbetet inom Solidaritets-
kommissionen. Denna arbetade i sin tur
mycket nära Arbetarkommissionerna
och en av dess uppgifter var att samla in
pengar till stöd för de politiska fångarna
över hela landet. Min mor arbetade all-
tid med denna konkreta form av arbets-
uppgifter, sägerYenia.
Dessa kvinnor genomförde ett systema-
tiskt gräsrotsarbete i arbetarstadsde-
larna där de hyrde lokaler där de kunde
alfabetisera i första hand kvinnorna. På
1960- och 70-talen var en stor andel av
spanjorerna analfabeter eller semianal-
fabeter. I botten av denna uppgift som
en mänsklig rättighet fanns det politiska
perspektivet.
– Jag deltog aldrig i det breda mass-
arbetet utan jag anslöt mig till kommu-
nistpartiet vid 17 års ålder. Min huvud-
sakliga uppgift hade jag på universitet.
Men hela den här perioden, där den
Demokratiska kvinnorörelsen agerade,
är mycket intressant för den spelade en
oerhörd viktig roll i kampen mot Fran-
codiktaturen, sägerYeni.
Josefina ler när hon hör sin dotter
med frenesi berätta om en tid av enorm
repression i Spanien, men också hur
ett folk sakta men säkert reste sig med
kravet ”Libertad-Amnestia!”. Frihet och
amnesti. Hon säger att hon aldrig blev
fängslad, men att polisen alltid hotade
med att fängsla kvinnorna.
Besöken i fängelset var viktiga för
fångarna. Josefina småskrattar när jag
frågar henne om kvinnorna smugglade
in Mundo Obrero och andra publikatio-
ner till kamraterna innanför murarna.
– I de dubbla bottnarna av matpa-
keten placerades den underjordiska
propagandan. Demokratiska advoka-
ter smugglade också in litteratur bland
sina dokument till fångarna. Det cen-
trala i vår kamp för fångarna var ett
erkännande av dessa som just politiska
fångar. För i Francos Spanien existerade
inte termen politiska fångar. Vi satte det
kravet i blixtbelysning samtidigt som
både manliga som kvinnliga politiska
fångar genomförde hungerstrejker och
andra kampformer innanför murarna.
Vi sökte upp personligheter både i Spa-
nien som i utlandet för att få deras stöd.
Vi genomförde ”inlåsningar”i kyrkor för
att slå hål på den ”tystnadens mur” som
diktaturen hade skapat kring fångarna.
Den 20 november 1975 avled Franco.
Men det skulle dröja ända tills 1976 då
den allmänna amnestin, ”Proceso 001”,
beslutades och de första fångarna släpp-
tes. Då hade Marcelino Camacho suttit
fängslad i nio år.
– Kung Juan Carlos utfärdade dekre-
tet, men det var bara de fackliga politis-
ka fångarna som det tillämpades på, och
på ett skamfullt sätt. Min son hade fötts
strax innan och vi stod där från klockan
tre på eftermiddagen till ett, två på nat-
ten då han kom ut. Mitt i optimismen att
allt skulle förändras så fanns där också
förlusten av nästan tio år av hans liv då
hans far hade gått bort, jag hade gift mig
och fått barn, och så vidare, sägerYenia.
När Marcelino Camacho lämnade fängel-
set fällde han de bevingade orden, inför
sina kamrater och reportrar, som hade
kommit för att bevittna den historiska
dagen:
”De kunde varken underkuva eller
knäcka oss, än mindre kommer de att
kunna tämja oss”.
Och det var en obruten man som läm-
nade fängelset. Året efter utsågs han till
generalsekreterare i Arbetarkommissio-
nerna och valdes till parlamentsledamot
för kommunistpartiet.
Hur ser de två kvinnorna, som på för-
sta parkett har upplevt en epok av socia-
la och politiska konvulsioner i Spanien,
på hur folket i dagens Spanien återigen
reser sig?
– Jag tror att kampen i dag på något
sätt är mer komplicerad än vad den var
i går. Klassmedvetenheten är inte lika
stark som när vi, Marcelino och kamra-
terna, tog strid, och det mitt under fas-
cismen, säger Josefina.
Yenia fortsätter:
– I dag är den sittande maktens ideo-
logiska apparat starkare än vad den var
i går och den förfogar över mekanis-
mer för att kontrollera klasshegemonin.
Vi delade ut flygblad och sålde Mundo
Obrero. I dag är det rätt så annorlunda.
Rädslan att förlora arbetet är uppenbar
och den känner alla av i ett land där sex
av 40 miljoner människor går arbets-
lösa.
– Naturligtvis existerar den antago-
nistiska motsättningen mellan kapital
och arbete, i fabriker och på arbetsplat-
ser. Men vad vi i dag ser är också upp-
komsten av nya hoppingivande sociala
rörelser av unga som organiserar sig.
Det är en flora av så kallade “plattfor-
mar”av olika slag som strider för att slå
tillbaka försöken att sälja ut och priva-
tisera eller stänga den allmänna sjuk-
vården, utbildningen och en rad andra
samhällsområden. Massor av männis-
kor i Spanien organiserar sig i dag och
mobiliserar mot en ekonomisk och poli-
tisk modell som har gått bankrutt på alla
nivåer, understrykerYenia.
Och Josefina tillägger:
– Marcelino kunde uppleva de första
stora demonstrationerna mot krisen
innan han gick bort den 29 oktober 2010.
Jag vet att han gärna skulle ha velat
vara med och intagit sin plats i kampen
för människovärdet. Men vad han efter-
lämnade sig var ett outplånligt verk som
för alltid är inskrivet i den spanska arbe-
tarklassens historia.
Dick och Mirian Emanuelsson
Utrikesredaktör: Henning S Rubin, utrikes@flamman.se.
Chile är ett av bara sju
länder i världen där alla
former av aborter är för-
bjudna – och kvinnor som
genomgår abort riskerar
upp till fem års fängelse.
President Michelle Bachelet har
dock utlovat att slopa förbudet
för aborter när graviditeten är
ett resultat av en våldtäkt, när
kvinnors liv står på spel eller i
samband med svåra fosterska-
dor. I Chile väntar nu sannolikt
en omfattande debatt om avkri-
minaliseringen av så kallade te-
rapeutiska aborter, som utförs
med hänsyn till moderns hälsa.
Trots totalförbudet genom-
förs det uppskattningsvis över
300 000 illegala aborter om året
i landet.
– Aborter i Chile påminner
om knarkhandeln – de är om-
gärdade av olagligheter och
stora risker, säger 27-åriga Ali-
cia, som genomgått en illegal
abort.
Upplockad av bil
Genom en vän fick hon ett tips
om en gynekolog som utförde
aborter. Hon fick besked att
vänta på en gata där en bil sedan
kom och plockade upp henne.
– Min mamma följde med
mig dit. Jag hade ingen aning
om vart vi var på väg. Jag minns
hur orolig min mamma såg ut
när vi åkte iväg. Hon visste inte
om jag skulle komma tillbaka
igen, och i vilket skick, berättar
Alicia för IPS.
Hon fördes till ett hus där en
man och kvinna väntade på
henne.
– Jag sövdes och när jag vak-
nade igen var det gjort. De satte
mig i bilen och vi åkte tillbaka
till mamma. Sedan pratade vi
aldrig mer om det, berättar Ali-
cia.
Smuggling av abortpiller
Den hårda abortlagstiftningen
har även lett till en insmuggling
av tabletter som kan framkalla
medicinska aborter. Tabletterna
säljs mycket dyrt och utan lä-
karordination. Claudia, 24, be-
rättar att hon tvingades besöka
ett farligt kvarter i hemstaden
Valparaíso för att få tag i tablet-
terna – som kostade motsva-
rande flera tusen kronor.
– Det var ett farligt område
och jag såg mig om och funde-
rade på vart jag skulle ringa om
något skulle hända. Polisen?
Nej, för då hade jag gripits,
säger hon.
I Latinamerika, där katol-
ska kyrkan fortfarande har ett
enormt inflytande, är aborter
olagliga överallt utom på Kuba,
i Uruguay och i delstaten Mexi-
co City. I de flesta länder tillåts
dock aborter när en kvinnas
liv är hotat, när hon utsatts för
våldtäkt eller i samband med
svåra fosterskador.
Totalförbud sedan 1989
I fem av kontinentens länder
är dock alla former av aborter
förbjudna. Vid sidan av Chile är
lagstiftningen lika hård i Domi-
nikanska republiken, El Salva-
dor, Honduras och Nicaragua.
Så kallade terapeutiska abor-
ter var tillåtna i Chile fram till
år 1989, då även dessa förbjöds
av den dåvarande regimen
under diktatorn Augusto Pino-
chet. Ingen av de demokratiska
regeringar som sedan dess styrt
landet har lyft frågan om de
stränga lagarna, som innebär
att en kvinna som genomgår
abort riskerar fem års fängelse.
Läkaren Ramiro Molina, som
är expert på reproduktiv hälsa
vid Chiles universitet, säger att
de enda officiella siffror som
existerar är de runt 33 500 kvin-
nor om året som tvingas söka
vård för abortrelaterade kom-
plikationer. Enligt Ramiro Mo-
lina är det rimligt att beräkna
att tio gånger så många kvinnor
genomgår en abort.
Folkhälsoproblem
Många illegala aborter utförs
under högst osäkra förhållan-
den, vilket enligt Molina inne-
bär att abortfrågan även kan
betraktas som ett folkhälsopro-
blem som slår hårdast mot de
mest utsatta.
Chiles socialistiska president
Michelle Bachelet, som suttit
vid makten sedan i våras, har
vid flera tillfällen utlovat att
terapeutiska aborter ska bli
tillåtna under innevarande år.
Under sin förra tid vid presi-
dentposten, mellan åren 2006
och 2010, beslutade Bachelet
att så kallade dagen-efter-pil-
ler skulle erbjudas alla kvin-
nor som efterfrågade det. Men
i praktiken är det fortfarande
upp till lokala borgmästare att
besluta huruvida dessa piller
ska erbjudas eller inte.
Marianela Jarroud/IPS
Fortsatta
strider i
Donetsk
Striderna kring Donetsk
trappades i förra veck-
an åter upp. Röda kor-
set kritiserade i sam-
manhanget den ”urskilj-
ningslösa beskjutningen
av bostadsområden” i
Donetsk. När ukrainska
regeringsstyrkor be-
sköt staden dog minst
elva civila på torsda-
gen, däribland en av
Röda korsets bistånds-
arbetare från Schweiz.
Nya strider utbröt kring
Donetsk flygplats, som
hålls av regeringsstyr-
kor som är omringade
av rebeller.
Kobane
nära att
falla
På måndagskvällen
bröt den islamistiska
milisen Islamiska sta-
ten, IS, genom försva-
ret runt staden Ain al-
Arab/Kobane. De kur-
diska folkförsvarsenhe-
terna, PYD, uppmanade
enligt nyhetsbyrån AFP
alla civila att lämna
staden. Kobane, nära
den turkiska gränsen,
har varit under beläg-
ring i nära tre veckor.
Trots upprepade flyg-
bombningar av USA har
IS stegvis närmat sig
staden. Turkiets armé
har tagit ställning nära
gränsen, men har inte
ingripit i striderna.
Frankrike
hotas av
miljard-
böter
EU-kommissionen
hotar Frankrike med
böter om landets re-
gering inte genomför
åtgärder för att minska
landets ökande stats-
skuld. Det franska
budgetunderskottet
beräknas hamna på 4,3
procent år 2014, det vill
säga över EU-kravet på
högst 3 procent. Enligt
den franska regeringen
kommer man att klara
detta krav först år
2017. EU-kommissionen
hotar därför med mil-
jardböter. Redan år
2003 bröt såväl Frank-
rike som Tyskland mot
EU:s budgetregler utan
att detta fick några
konsekvenser.
9 oktober 2014 Flamman Utrikes 13
”De satte mig
i bilen och vi
åkte tillbaka till
mamma. Sedan
pratade vi aldrig
mer om det”
Lång väg till hävandet av
totalförbud mot aborter
12 Spanien Flamman 9 oktober 2014
”Jag har fortfarande
pappas sovsäck, som
kom från Sverige, i
min lägenhet, ett fy-
siskt bevis på den
svenska solidariteten
med min far under
hans tid i fängelset.
Innandömet är rosa
med blommor”
CHI LE:
Trots totalförbudet genomförs det
uppskattningsvis över 300000
illegala aborter om året i Chile.
FOTO: ADAM IHSE/TT.
Mor och dotter, Josefina Samper och Yenia Camacho,
har båda deltagit i kampen mot fascismen. Josefina
Samper i hemligt motståndsarbete i de falangista
husmödrarnas organisation och Yenia Camacho på
universitetet. FOTO: EMANUELSSON.

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful