Fängelserna har många namn men de

anhöriga till fångarna i fängelset Alme-
ria måste varje lördag köra 200 mil, tur
och retur.
Spanien har 473 baskiska politis-
ka fångar, den förkrossande majoriteten
från ETA. Med undantag för fem fångar,
har alla det gemensamt att de är utsprid-
da i 77 fängelser över hela Spanien. De
förnekas den grundlagsenliga rätten att
placeras i Baskien.
Nästan alla författningar i världen sti-
pulerar rättigheter också för personer
som har dömts för brott mot lagen. De
politiska fångarna har dessutom flera
rättigheter. Det gemensamma är att
fången, där så är möjligt, ska placeras
så nära sin hem- eller födelseort som
möjligt.
Men detta gäller inte de baskiska po-
litiska fångarna. Fram till nu har de i
praktiken kunnat dömas till livstid efter-
som rättssystemet och lagen i Spanien
exkluderade de baskiska fångarnas rätt
till strafflindring. I stället ökades den
redan beslutade straffsatsen ytterligare
efter avtjänat straff.
Men efter att den baskiska advoka-
ten Amaia Izko förde frågan till Euro-
padomstolen ålade denna den spanska
staten att upphöra med det fabricerade
livstidsdömandet. Antalet baskiska po-
litiska fångar har sedan 2012, då Flam-
man gjorde den senaste reportageresan
i Baskien, sjunkit från cirka 700 till juni-
siffrorna som redovisade 473. Tack vare
domen i Europadomstolen.

Alla normala rättsstater syftar till att
återinlemma och underlätta för en
fånge att komma tillbaka till det civila
livet. I Spanien är det den raka motsat-
sen, menar Arantxa Garbayo.
Hon tillhörde ett ETA-kommando
sedan början av 1990-talet och greps
1994 och dömdes till 45 års fängelse för
en påstådd plan att genomföra ett at-
tentat mot den gamle frankisten Manuel
Fraga Iribarne. Denne var en av Franco-
diktaturens synbara representanter; tu-
ristminister mellan 1962-69, regeringens
andre vicepresident 1975-1976, ett år
innan Franco avled, och därefter senator
med flera uppdrag som han 1989 krönte
med ordförandeskapet i Francos politis-
ka avläggare, Partido Popular (PP).
I egenskap av dessa uppdrag var han
djupt involverad i den fascistiska ter-
rorn i Spanien och i synnerhet mot Bas-
kiens folk. Detta var det bakomliggande
politiska motivet till att attackera en av
den spanska diktaturens främsta repre-
sentanter. Men Arantxa Garbayo greps
innan och dömdes till 45 års fängelse för
ett påstått planerat attentat som aldrig
genomfördes.

Sedan juni 2013 är hon fri men ständigt
förföljd. När vi gör intervjun framför
den vackra Arriagateatern i centrala Bil-
bao ser vi säkerhetsagenterna på behö-
rigt avstånd.
För Arantxa Garbayo tillhör det Bas-
kiska kollektivet för de politiska fång-
arna (EPPK). Partido Popular och sä-
kerhetstjänsten anser att EPPK utgör en
förlängd social gren av ETA. Men de po-
litiska fångarna har fullt förtroende för
organisationen som ser som sin uppgift
att vara en länk mellan fångarna och
den baskiska och spanska folkrörelsen,
en länk som syftar till att dra in fångar-
na i den fredsprocess som ETA inledde
2006. Då utlyste den en ensidig vapen-
vila som 2010 och 2012 intensifierades
genom att organisationen förklarade att
den beslutat att upphöra med den väp-
nade kampen som metod för att uppnå
den baskiska självständigheten.
Den 21 februari i år deklarerade ETA
att den har lagt ned flera olika väpnade
strukturer inom organisationen och om
staten går in i förhandlingar är målsätt-
ningen att upplösa organisationen.
Men den spanska statens och Rajoys
svar har blivit mer repression i stället
för att ta ETA:s förslag på allvar. I bör-
jan av januari i år greps åtta medlem-
mar ur EPPK-kollektivets ledning där
Aranxta är ett av språkrören. Gripandet
ägde rum bara några dagar innan den
årliga manifestationen för de politiska
fångarna.
Motreaktionen från Baskien blev
enorm; 130 000 av den sammanlagda
befolkningen på tre miljoner basker
gick ut på gatorna i Bilbao och krävde
stopp för utspridandet av de politiska
fångarna över hela Spanien och att ”De
ska hem”.

Arantxa Garbayo är själv ett exempel på
utspridningen. I tio år satt hon i ett
fängelse långt nere i Andalusien, i södra
Spanien, 929 kilometer från Bilbao som
ligger i norra Spanien. Det kan jämfö-
ras med sträckan Stockholm-Luleå som
är 908 kilometer och som beräknas ta
9 timmar och 42 minuter med bil. En
omöjlig tur och returresa samma dag.
För ett besök på 40 minuter.
Och det märks att hon har skadats av
tortyren under de 17 åren i fängelset. När
hon ska avsluta en mening är det somom
hon inte lyckats avsluta det sista ordet
utan stämman stelnar darrande på den
sista stavelsen i det tunna ansiktet. Men
under en halvtimme berättar Arantxa
Garbayo med svårighet om tiden i fäng-
elset och arbetet med kollektivet.
– Kollektivets uppgift är att vara en
samtalspartner mellan fångarna och
samhället. Detta nätverk är en livlina för
det håller samman fångarna som med
otålighet vill delta i idéutbytet i samhäl-
let i den nya politiska situationen som
har uppstått i Baskien.

Och som utspridningen inte är en till-
räcklig hämnd från statens sida finns
det andra exempel på hur fångvårdspo-
litiken förhindrar alla slags kontakter
mellan fångarna.
– Även om det finns 16-17 baskiska
fångar i ett fängelse delas dessa upp i
olika avdelningar inne i fängelset. Det
är vad vi kallar för den dubbla utsprid-
ningen. Till detta ska vi lägga att all post
både läses och kontrolleras innan den
lämnar eller kommer fången till hands.
Medierna har avslöjat att advokater till
ETA-fångarna konsekvent avlyssnas
när de talar med sin klient i fängelset.
Alla före detta politiska fångar Flamman
talar med hävdar att situationen i fäng-
14 augusti 2014 Flamman Baskien 9 8 Baskien Flamman 14 augusti 2014
Ärren sitter for tfarande djupt
Situationen i fängel-
serna är värre i dag
än under Francos tid,
undantaget materiella
bekvämligheter och
installationer
Flammans Dick och Mirian Emanuelsson har träffat Arantxa Gar-
bayo, före detta ETA-fånge och Udoia Muruaga, änka efter en ETA-
fånge som påträffades död i sin cell. ETA uppger att den kan upp-
lösa organisationen om Madrid visar vilja till en politisk lösning.
Advokat Amaia Izko fick rätt mot spanska
staten i Europadomstolen om baskiska fång-
ars rätt till strafflindring. I mars 2006 begravdes ETA-aktivisten Igor Angulo Iturrate som hittats hängd i cellen. Omständigheterna kring dödsfallet är fortfarande oklara. Änkan Udoia Muruaga vittnar om en fångpolitik som bryter ner de politiska fångarna och deras anhöriga.
F
O
T
O
: A
LV
A
R
O
B
A
R
R
IE
N
T
O
S
/A
P
/T
T
ett nytt kapitel i Udoia Muruagas liv.
När hon anlände till fängelset fanns
varken domaren, som alltid ska vara
på plats när en avliden ska hämtas av
sina anhöriga eller polisen. Kvarlevorna
av hennes man skulle förflyttas 65 mil
norrut, tillbaka till Baskien där den
spanska staten hade förvägrat den döde
att avverka sitt straff, men nu för att be-
gravas.
– Vi kommer aldrig att få veta sanning-
en. Men om han hade fattat beslutet att
hellre tasitt livän att kastain handduken
inför en torterande fångvårdspolitik, då
kan jag acceptera det. Men dödsfallet är
omgärdat av många frågetecken.
– För mitt och andra barn som tvingas
uppleva att deras far eller mor har för-
lorat livet i fängelset, är det en djup per-
sonlig och svår tragedi. Men ännu värre
när deras mor eller far nästan blir tokig
av sorgen. Mitt barn gjorde en kall kal-
kyl och frågade sig själv; ”har jag varit
tillsammans med min far en månad to-
talt under de sju åren jag har sett honom
i fängelset”? Jag försöker ge honom mitt
stöd och säger att han ska komma ihåg
de vackra minnena han har av sin far
när de var tillsammans och kramade
eller lekte med varandra.

Hon säger att om det inte hade varit
för det baskiska folkets solidaritet och
kärlek, hade hon förlorat förståndet. Vid
det senaste dödsfallet i februari gick
över 100 000 basker ut på gatorna bara
i Bilbao men också i flera andra stä-
der i Baskien som protest mot Arkaitz
Bellóns död.
– Inga statliga eller andra institutio-
ner kontaktade mig för att höra om jag
behövde någon hjälp. Inte ett telefon-
samtal om min sons behov eller stöd.
Det var det baskiska folket som med sin
överrock av kärlek och solidaritet om-
famnade mig och min son i ett ögonblick
då vi kände så mycket sorg och smärta.
Detta folkets erkännande var avgörande
för att gå vidare.

Stiftelsen anser att det bör inrättas en
sanningskommission där alla i samhäl-
let sätter sig ned och talar med varandra.
– Låt oss inte upprepa misstagen från
tiden för övergången från Francodikta-
turen. Det finns massgravar över hela
Spanien med hundratusentals offer för
Franco. Diktaturens apparat förblev in-
takt efter 1976, från makteliten till rätts-
apparaten. Fortfarande vägrar dessa
samhällssektorer att hitta den verkliga
sanningen bakom 40 års diktatur trots
att det har gått tre generationer och där
såren i själen går i arv. Vi vill inte att
detta ska upprepas med den baskiska
konflikten för då kan vi inte tala om
samlevnad i fred och försoning i fram-
tiden. Låt oss göra saker och ting på ett
korrekt sätt.
Sedan 2012 har de anhöriga på bägge
sidor i den baskiska konflikten träffats
för att tillsammans lära känna varan-
dra, hitta kanaler för att också över-
vinna den långvariga konflikten mellan
ett folk som med olika kampformer har
försökt uppnå nationell självständighet
och en stat som med alla medel vägrar
ge upp ett territorium som de anser ska
fortsätta tillhöra den spanska statsbild-
ningen.
– Jag har själv inte deltagit i dessa
samtal. Men enskilda medlemmar i
vår stiftelse har deltagit. Det är mycket
tunga och smärtsamma teman. För oss
är det ingen terapi, den gör vi själva.
Dessa möten har genomförts med stor
diskretion och med stor ödmjukhet. Mö-
tena är komplicerade för du ska öppna
hjärta och själ mot den person som har
varit anhörig till din livskamrats fiende.
– Vad som står klart är att politikerna
inte känner den smärtan som de och
vi, de anhöriga till offren i den baskis-
ka konflikten på bägge sidor, känner.
staten, just nu representerad av Rajoy
svarar bara med ett ord; ”Nej!”till en po-
litisk lösning av konflikten. Men de an-
höriga till offren på bägge sidor repre-
senterar ett stort mod för de har satt sig
ned för att lyssna till den ”andra” sidan.
Inte bara för att tala utan för att lyssna
på den andra personen. Det är mycket
viktigt och är ett exempel för hur staten
borde agera för att den långvariga kon-
flikten löses.
Text & foto:
Dick Emanuelsson och
Mirian Emanuelsson
10 Baskienx Flamman 14 augusti 2014
elserna är värre i dag än under Francos
tid, undantaget materiella bekvämlig-
heter och installationer. Men när tyst-
naden lägger sig och den hermetiska
isoleringen och kontakten med omvärl-
den blir statlig politik för att hämnas
den baskiska självständighetskampen,
då blir den psykiska situationen många
gånger ohållbar, menar Arantxa.
– Situationen har blivit mycket värre
efter att ETA deklarerade att de skulle
lägga ned den väpnade kampen, repres-
sionen inne i fängelserna mot kamra-
terna har intensifierats efter att dessa
unisont har utdelat sitt stöd till ETA:s
beslut om att bara verka med politiska
medel, uppger hon.

I gryningen den 28 november 1996 greps
Igor Angulo Iturrate i sitt hem av agen-
ter från Civilgardet. Han utpekades för
att ha tillhört ETA-kommandot ”Nafar-
roa” i Pamplona. I hemmet påträffades,
enligt säkerhetstjänsten, flera vapen och
explosiva ämnen. Iturrate dömdes till 34
år plus 20 år efter att nya anklagelser
riktats mot honom.
Den 28 februari 2006 påträffades han
hängd i sin cell. En stol stod placerad
bredvid kroppen. Det fanns inget av-
skedsbrev från offret. Enligt vittnen och
medfångar led han inte av några depres-
sioner. Han hade ett normalt förhållan-
de till sina medfångar och han var den
ende ETA-fången i Cuenca, mer än 65
mil från Baskien.
Hans död omgavs av märkliga om-
ständigheter, var den allmänna uppfatt-
ningen då, för åtta år sedan.
En disig morgon i Gamla stan i Bilbao
träffar Flamman hans fru Udoia Murua-
ga på ett av de baskiska människorätts-
organisationernas kontor. Hon säger att
ärren fortfarande sitter djupt. Minnet av
hennes man som bara var 34 år då han
förlorade livet är lika levande som om
det vore i går. Flera gånger under inter-
vjun, när känslorna svallar över, bryter
tårarna fram i en blandning av sorg och
vrede.
Hon tillhör ledningen för Egiari zor,
Stiftelsen för sanning, som samlar cirka
200 anhöriga till medlemmar i ETA
som dödats i sammandrabbningar med
säkerhetsstyrkorna, som ”försvunnit”,
torterats eller avlidit i de spanska fäng-
elserna. Men det betyder inte att Udoia
Muruaga och Stiftelsen för sanning inte
också erkänner den smärta som ETA
under den väpnade kampens gång också
orsakat de anhöriga till ETA:s offer.
– På samma sätt som vi erkänner
smärtan som ETA orsakat hos dem som
har förlorat en anhörig som konsekvens
av den väpnade kampen, på samma sätt
kräver vi respekt för det lidande som vi
också har genomgått. För under alla år
har det ensidigt bara talats om offren på
en sida medan den andra sidan har för-
tigits konsekvent.
Medan det fortfarande finns nära 500
baskiska politiska fångar, finns det inte
en enda fånge av de säkerhetsagenter
eller civilgardister som mördade, un-
danröjde eller torterade tusentals bas-
ker under ett halvt sekel av politisk-mi-
litär konfrontation.
– Vi bildade Egiari zor 2012, inte för att
döma utan för att skapa klarhet och san-
ning i statens metodiska våldsamma och
grymma strategi för att dölja och krimi-
nalisera sanningen. Nu har baskerna,
med den nya politiska situationen stora
förväntningar och illusioner om att få
leva i fred och i en verklig demokrati.
Bara några månader innan vi träffar
Udoia Muruaga har en annan politisk
fånge avlidit i ett spanskt fängelse. Ar-
kaitz Bellón dog den 5 februari i år.
Under 2013 avled de baskiska fång-
arna Anjel Figueroa och Xabier López
Peña.
Arkaitz Bellón, som inte var medlem i
ETA, hade dömts till 15 års fängelse för
att ha deltagit i en demonstration där
en buss brändes ned. Han var en tränad
idrottsman med stark fysik och gjorde
upp stora framtidsplaner med sin fru
inför frigivningen den 15 maj.
– Så dör han plötsligt bara tre månader
innan frigivandet. Det är fruktansvärt
smärtsamt för hans familj och närmaste.
Min man dog också på grund av samma
fångvårdspolitik. Det är otroligt att det
går åtta år och fångarna fortsätter att dö
på grund av en politik som går ut på att
staten likviderar fången som vägrar att
underkasta sig utpressningen, konstate-
rar Udoia, med bitterhet i rösten.

När årsdagen för dödsdagen för hennes
man närmar sig börjar också nerverna
att spöka. Udoia Muruagas son, som var
sju år när hans far avled, känner också
av det. Hon säger att hat och bitterhet
är faktorer som hon har bekämpat ”för
det leder inte någonstans, tvärtom”, till-
lägger hon.
– Nej! tänker du, inte en gång till! när
du får beskedet att ytterligare en fånge
har avlidit i fängelset. Kommer det ald-
rig att upphöra! tänker du. Vad måste
vi göra för att de upphör att döda och
upphör med fångvårdspolitiken som ut-
pressning!?
Hennes man förflyttades under de tio
åren till sex olika fängelser, alla utan-
för Baskien. Slutligen placerades han i
Cuenca, cirka 65 mil från Bilbao.
Han inledde universitetsstudier på
distans, men förbjöds att göra det av
fängelseledningen. Han arbetade med
läder, men samma sak hände, förbud.
Han började då att arbeta i trä, men alla
dessa aktiviteter förbjöds av myndighe-
terna.
– Han tilläts att gå ut i friska luften
under bara en timme per dag. Dag efter
dag, år efter år. Målet är att bryta ned,
inte bara fången, utan även de närmas-
te. Du kan vara överens eller inte med
din livskamrat om hans politiska stånd-
punkt. Men de är inga köpta legoknek-
tar eller några som agerar för personliga
ekonomiska intressen utan som kämpat
helt oegennyttigt i en verklighet som
den baskiska.
Hennes son blev till under ”månadsträf-
fen” där paret har rätt till 90 minuter i
ett enskilt rum. Familjen har också rätt
till 90 minuter per månad. De övriga två
lördagarna är tiden 40 minuter och ett
pansarglas skiljer de två. Sonen träffade
aldrig sin pappa under normala omstän-
digheter.
– ”Mamma, hur många timmar träf-
fade jag min ´aita´, far? frågar han mig
ibland. Det var en fråga som jag aldrig
ställt mig själv. Jag tog aldrig med mig
min son till lördagsbesöket med bara 40
minuter för det är bara smärtsamt för
barnet och fadern.
– Varje resa är en enorm uppgift och
under hela veckan förbereder du resan.
Jag var tvungen att skaffa mig körkort,
köpa en liten bil och ge mig iväg, med
alla de hinder och problem det innebär,
ekonomiskt som fysiskt och psykiskt.
Men också klimatet med regn eller snö
spelar in. Med ett litet barn måste du
övernatta eftersom det inte är möjligt
att hinna med besöket och köra 130 mil
samma dag. Du är samtidigt fruktans-
värt spänd inför besöket för att de ska
vägra dig inträde i fängelset i händelse
av att ett komma sitter fel i dokumen-
tet. När du inte får komma in så är din
kamrat medveten om detta, att du har
kommit till fängelset men inte släppts
in. Det är som en psykisk likvidering av
personen, innanför muren som utanför.

När hon fick telefonsamtalet den 28 fe-
bruari 2006 om att hennes man hade
påträffats hängd i sin cell, påbörjades
14 augusti 2014 Flamman Baskien 11
Den 28 februari 2006
påträffades han hängd
i sin cell. En stol stod
placerad bredvid krop-
pen. Det fanns inget
avskedsbrev från off-
ret. Enligt vittnen och
medfångar led han
inte av några depres-
sioner.
Arantxa Garbayo, frisläppt efter 17 år i fängelse, tillhör det Baskiska kollektivet för de politiska fångarna (EPPK) som vill vara en länk för att
dra in fångarna i den fredsprocess som ETA inledde 2006.
”Om han hade fattat beslutet att hellre ta sitt liv än att kasta in handduken inför en torte-
rande fångvårdspolitik, då kan jag acceptera det. Men dödsfallet är omgärdat av många fråge-
tecken”, säger Udoia Muruaga, änka efter Igor Angulo Iturrate.
Anhöriga och vänner till de politiska fångarna i den lilla baskiska staden Arrasate visar varje
onsdag klockan 17 sin solidaritet med dem genom att gå en promenad runt staden med plakat
hängande runt halsen.
”Fortfarande vägrar
dessa samhällssek-
torer att hitta den
verkliga sanningen
bakom 40 års diktatur
trots att de har gått
tre generationer och
där såren i själen går
i arv.”
”Det är otroligt att det
går åtta år och fång-
arna fortsätter att dö
på grund av en politik
som går ut på att sta-
ten likviderar fången
som vägrar att under-
kasta sig utpressning-
en”

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful