8 

Chile

  Flamman 29 augusti 2013

29 augusti 2013 Flamman 

Chile

 9

räddades han av katolska kyrkan som hjälpte honom att lämna Chile. I början av 1976 anlände han till Sverige. Buschmann levde en tid i Fittja i södra Stockholm. Efter Sandinistfrontens befrielse i juli 1979 av Nicaragua från den USA-vänliga Somozadiktaturen, tröttnade Buschmann på det sävliga Svenssonlivet i exil och drog till Nicaragua. Han stred på Sandinistarméns sida mot de USA-stödda ”Contras” invasion av Nicaragua och organiserade en teatergrupp med exilsalvadoraner och ett antal nicaraguaner. Han tillhörde det förbjudna underjordiska kommunistpartiet i Chile och var en av dem som av partiets centralkommitté fick uppgiften att organisera den underjordiska milisen FPMR, Patriotiska Fronten Manuel Rodriguez, uppkallad efter en av Chiles viktigaste motståndsmän mot den spanska kolonialismen, advokaten som blev gerillasoldat och nationalhjälte.
Men under den där junikvällen och natten 1983 i Managua, berättade Buschmann om hur gerillaförberedelserna gick in i slutfasen. I El Salvador och Guatemala pågick intensifierade gerillastrider mot militärregimerna. Efter Sandinisternas seger andandes folken i Latinamerika av optimism. Kontinenten styrdes till stor del av militärregimer och förhoppningen var stor om att åren av fascistiskt
Pinochet efter bakhållet som han klarade mirakulöst. Granaten hade avlossats för nära den bepansrade bilen diktatorn färdades i.

ska ungdomar som hade ett litet eller vagt minne av det Chile som de tvingats lämna som barn, ett decennium tidigare.
Det som Corvalan hade hållit inne med blev offentligt den 14 december 1983; FPMR, en rörelse som kombinerade den politiska kampen med den militära hade bildats och inlett kampen för att välta diktaturen över ända. Nyheten slog ned som en bomb i Chile. Pentagon gav USA-ambassaden order om att inleda sina intriger för att splittra motståndet mot diktaturen och isolera vänstern. Fronten sträckte sig från kristdemokraterna på högerkanten till MIR, den revolutionära vänsterfronten, på vänsterkanten. Kärnan i motståndet utgjordes av kommunist- och socialistpartiet som hade en folklig massbas. CIA opererade skickligt med målet att isolera den revolutionära vänstern, främst kommunistpartiet. Vita huset visste att en diktatur förr eller senare är en belastning och kommer att störtas av det egna folket. Därför handlade det för CIA om att ersätta Pinochet med en regim som motsvarade USA:s ekonomiska och politiska intressen i Chile. Men diktatorn avgick inte frivilligt och var inte beredd att delta i några ”demokratiska experiment”. Därför var det nödvändigt att störta honom med andra medel. Ett specialkommando ur FPMR slog till kl. 18.26 den 7 september 1986 när Pinochet var på hemväg från sitt gigantiska sommarresidens utanför Santiago. De första granaterna från bazokagevären exploderade mot den bepansrade kortegen där den hatade generalen befann sig i en av de fem bilarna med mörka polariserade rutor. I tron att diktatorn hade likviderats, återvände 30 gerillamän till sina gömställen i Chiles huvudstad i hyrda bilar liknande de i militärkortegen. Nyheten om att Pinochet hade dödats i attacken spreds runt hela Chile. I fattigområdena gick folk ut på gatorna och jublade och dansade. Men för tidigt.

Foto: Dick Emanuelsson.

Attentatet mot general Pinochet
1986: Det avgörande året i kampen mot diktaturen som skulle förändra Chiles historia. Flamman återvänder till Chile och berättar den dramatiska historien.
Den 11 september är det 40 år sedan militärkuppen i Chile. Flammans Dick Emanuelsson har träffat andremannen i den väpnade aktionen den 7 september 1986 som nästan kostade diktatorn Pinochet livet. Här är berättelsen om Operation 20:e Seklet.
SANTIAGO DE CHILE Det hängde i luften dessa septemberdagar 1986 som med sina gråa, fuktiga och kalla vinterdagar i Chile gjorde att Flammans utsände i Chile frös mer än under militärtjänstens vinterdagar i den svenska skogen.

1983 var året då Chiles folk förlorade rädslan. Flamman var på plats sedan början av juli det året
skräckvälde i Chile, Uruguay, Brasilien, Bolivia eller Argentina skulle gå mot sitt slut. Men diktaturer faller inte av sig själv. Buschmann och andra chilenare som hade deltagit i gerillastriderna mot Somoza på Sandinisternas sida, planerade återkomsten till Chile för att där ta upp den politiska-väpnade kampen mot militärdiktaturen. Luis Corvalan, generalsekreterare i det chilenska kommunistpartiet hade på en träff i den stora aulan på Erik Dahlskolan på Södermalm i Stockholm för första gången gått ut offentligt med parollen; ”Con la Razon y la Fuerza”, ”Med förnuftet och styrkan”, ”el Derecho a Rebelion Popular”, ”Rätten för folket att göra uppror”. Hundratals exilchilenare jublade och en ny luft och känsla av uppror spred sig över hela Latinamerika, inspirerade av kampen i Centralamerika. Den miljon chilenare som hade tvingats lämna sitt hemland efter militärkuppen 1973, började tala om att resa tillbaka för att delta i kampen mot den USA-stödda diktaturen. Många av dessa var chilen-

”Operation Gör slut på diktatorn”
– 1986 levde vi i vad vi då kallade för det avgörande året i kampen mot diktaturen. Det var en paroll som vårt parti hade lanserat och som vid den tidpunkten speglade stämningen hos den stora majoriteten av chilenarna. Det handlade om att störta diktaturen en gång för alla. I denna paroll kanaliserades summan av flera års mödosam och farlig kamp mot regimen. Det säger Cesar Bunster. Han levde vid tillfället för militärkuppen 1973 i England eftersom han var son till Chiles ambassadör i Storbritannien när statskuppen ägde rum 1973. Tretton år senare och tillbaka i Chile, var han en av spindlarna i nätet i konspirationen
Fortsättning sid 10

Något skulle hända. Frågan var vad? Tonen i Radio Moskvas nattsändningar på kortvågsfrekvensen ”41” hördes för varje kväll allt mer optimistisk. Likaså Radio Havanna. Radiosändarna spelade en ovärderlig roll för att infor-

mera vad som hände i Chile, där medierna var helt under regimens kontroll. Radiostationerna, som drevs av exilchilenare i Moskva och Havanna, var samtidigt bokstavliga organisatörer för det antifascistiska underjordiska motstån-

det mot militärjuntan som hade gripit makten i en blodig statskupp den 11 september 1973. 1983 var året då Chiles folk förlorade rädslan. Flamman var på plats sedan början av juli det året. För varje protest anslöt sig allt fler och bredare samhällssektorer till fronten mot diktaturen. I tio år hade diktaturen hållit Chile i ett järngrepp. Få protester förekom. Men sedan den 8 mars 1983 hade Chiles folk rest sig varje månad i en nationell

protestdag. Den 18 augusti detta år, inför omfattningen av protesterna, skickade Pinochet ut armén för att slå ned motståndet i fattigområdena i Santiago, Valparaiso eller Concepcion. Enbart i Santiago sköts 28 människor ihjäl natten mellan den 18-19 augusti då de fattiga tog tillbaka makten i arbetarförorterna.
Innan jag anlände till Chile i juli 1983, hade jag för tidningens tjänst gjort en reportageresa i det befriade Nicaragua.

Sista kvällen i Nicaragua innan avresan till Chile stötte jag ihop med Sergio Buschmann. Han hade anslutit sig till kommunistiska ungdomsförbundet redan 1962 och greps den 11 september 1973 och fördes till Santiagos fotbollsstadion. Där stötte han på den i dag legendariske folksångaren Victor Jara innan denne avrättades av militären som först slog sönder hans fingrar. Buschmann släpptes efter några dagar men 1975 greps han igen. Denna gång

10 

Chile

  Flamman 29 augusti 2013

29 augusti 2013 Flamman 

Chile

  11

Fortsättning från sid 9

och planeringen av bakhållet mot Pinochet som vice logistikchef för den mest spektakulära väpnade aktionen i Chile under diktaturen. När vi träffas i Santiago är det en mogen man med gråa tinningar men full av inspiration för att fortsätta kampen i Chile, även om kampformerna i dag är helt annorlunda. Under en dryg timme berättar han om detaljer och händelser som ledde fram till attacken mot general Pinochet. – I den breda folkliga kampen, där arbetare, bönder, studenter och människor i allmänhet deltog mot militärjuntan, hade också behovet av det väpnade inslaget sedan en tid vuxit i styrka och acceptans. I las Poblaciones, fattigområdena, var den väpnade kampen till och med efterfrågad, säger Bunster.

som misslyckades var beskjutningen av Pinochets bil. Granaten från raketgeväret slog in i bilen på nära avstånd och exploderade inte, säger Bunster och suckar fortfarande, 28 år efter aktionen, för misslyckandet, trots att kommandot hade avsett två granatgevär per bil, totalt tio.

Poliser i militär givakt
Fem av Pinochets 25 beväpnade livvakter från arméns specialstyrkor hade dödats och tolv sårats svårt. De övriga ”flydde som råttor som överger skeppet”, säger Cesar Muñoz, en annan före detta milisman i FPMR. FPMRkommandot trodde att diktatorn hade eliminerats och körde i riktning mot Santiago. Cesar Bunster: –  Det finns bara en väg mot Santiago och under färden finns det en polisgarnison med vägspärr och bom. Jag hade därför hyrt ett antal liknande bilar som Pinochetkaravanens. Förvirringen som rådde vid polishögkvarteret, som hade förvarnats av motorcykelordonnansen som hade lyckats undkomma bakhål-

Övertändes med bensin
Som exempel på att regimen vägrade en fredlig övergång till demokrati tar han fallet med Rodrigo Rojas och Carmen Gloria Quintana. Det var två ungdomar som den 2 juli 1986 deltog i den Nationella protestdagen. De skulle resa en vägbarrikad med brinnande bildäck när de ertappades av en armépatrull, ledd av löjtnant Sergio Fernandez Dittus. De två ungdomarna misshandlades brutalt av gevärskolvarna för att därefter dränkas in med bensin som tändes på. De två ungdomarnas kroppar, till synes livlösa, kastades upp på flaket till militärpickuppen. Och utanför Santiago kastades de av i tron om att de bägge var döda. Vad armépatrullen då inte visste var att Carmen Gloria fortfarande levde medan Rodrigo var död. Ett antal personer förde henne till sjukhuset och hon återvände till livet från den bokstavliga helveteselden hon utsatts för. Hon flögs ut från Chile och fick läkarvård och ett tiotal operationer i Canada. Hennes vackra 18-åriga ansikte hade förvandlats till en obeskrivlig fasa som uttryckte det fascistiska hatet mot ett folks längtan efter befrielse och frihet. Det var detta hat som besvarades genom bildandet och framväxten av FPMR och det bakhåll som verkställdes två månader senare mot diktatorn.

Skägget måste växa för jag har en delad haka som inte var rekommendabelt att visa, använda glasögon utan styrka och använda löständer. Jag använde de bara i nödfall, säger han och ser lite lustig ut
let, blev total när de såg kamraterna anlända med piporna från M16-gevären utanför bilrutorna. I tron att det var Pinochets karavan som hade anlänt, lyfte de på bommen och ställde sig i givakt och hälsade FPRM-kommandot militärt. Hela planen hade gått i lås med undantag för det viktigaste, säger Cesar Bunster och ler nästan lite generat. När de 30 milismännen anlände till Santiagos utkanter upplöstes gruppen. Två och två tog de bussen in till stan där de blandade sig i stadslivet och sökte upp respektive lägenhet eller hus som FPMR förfogade över som tillflyktsort. Ingen av de 30 hade sårats under striden. Det fanns i händelse av behov, en underjordisk klinik och sjukvårdspersonal om någon milisman skulle ha behövt läkarvård. På kvällen framträdde en skakande Pinochet med en skadad hand i direktsänd tv och anklagade Moskva för att stå bakom bakhållet. En intensiv häxjakt i en redan militariserad polisstat inleddes mot all politisk opposition.

– I Mexiko fick jag militär träning och i Kuba träning i ”irreguljär kamp”, som inte är militär. Jag reste till Nicaragua för att ”fortbildas” och slutligen tillbaka i Chile, säger Cesar Bunster.

11 sep 2003. För första gången sedan statskuppen kunde chilenarna högtidlighålla den mördade Salvador Allende och folkfrontsregeringen vid det bombade presidentpalatset, La Moneda.

Foto: Dick Emanuelsson.

Från Sverige till Chile
– Stödet i fattigområdena var oerhört stort. Till exempel under de nationella protestdagarna saboterade vi högspänningsledningarna för att lägga staden under mörker och på så sätt underlätta byggandet av barrikader i och utanför fattigområdena. Vår kamp var aldrig isolerad från den breda masskampen utan alltid sida vid sida av denna. Vi var aldrig ett steg före med aktioner som inte skulle förstås av massorna eller som inte representerade den aktuella situationen, utan alltid sida vid sida. Alla våra aktioner var ett resultat av partiets politiska analys av situationen i landet 1986. Det fanns ett stort och brett stöd för beslutet att utdela ett slag mot den folkmordsapparat som diktaturen utgjorde genom att eliminera diktatorn, för han representerade allt detta onda. Han var symbolen för diktaturen och de enorma brotten mot de mänskliga

rättigheterna. Det var en historisk legitim nödvändighet att slå tillbaka mot regimen. Hur gjordes urvalet av de 30 gerillasoldaterna som deltog i bakhållet mot Pinochet, undrar jag. Bunster säger att fronten hade ett överflöd av män och kvinnor, trots att regimens underrättelsetjänst hade agenter över hela det chilenska samhället. Av logiska skäl saknade de flesta milismän militär erfarenhet för en aktion av så stora mått. – Skyttarna som valdes ut hade fått sin militära träning i konfrontationen mot diktaturen. Men ledarna för aktionen mot Pinochet, som i fallet med Jose Valenzuela Levi, Comandante Ernesto, som avrättades av armén 1987 i Operation Albanien, var kamrater som var

utexaminerade som militära officerare i Bulgarien. Jose Valenzuela Levi hade vuxit upp i Sverige där hans mor var lärare på Stockholms universitet. Efter att nyheten om massakern på de tolv FPMRmedlemmarna den 15 och 16 juni 1987 hade offentliggjorts, intervjuade Flamman Valenzuelas far som då var bosatt i Uppsala. Även Ignacio Valenzuela Pohorecky (inte släkt med Jose), som mördades i samma massaker, hade levt i Sverige men reste tillbaka till Chile för att fortsätta kampen direkt på plats.

Militär och träning ”irreguljär kamp”
Varför hade Cesar Bunster, en offentlig person som i exil i Storbritannien, anslutit sig till kommunistiska ungdomsförbundet och brann för att resa tillbaka till Chile och slåss mot diktaturen? – Jag anlände till Mexiko 1982 och fick slutligen mitt chilenska pass och legala möjligheter att resa tillbaka till Chile. I Mexiko fick jag militär träning

Motivet med att likvidera Pinochet var för att förbereda vägen för en allmän resning

och i Kuba träning i ”irreguljär kamp”, som inte är militär. Jag reste till Nicaragua för att ”fortbildas” och slutligen tillbaka till Chile, säger Bunster och småler. I Chile kontaktades han av Cecilia Magni, ”Comandante Tamara”, som skulle bli Cesar Bunsters överordnade inom milisen. Hon gav den 28-årige Bunster konkreta uppgifter och tog samtidigt emot hans rapporter. Det kunde handla om vanlig underrättelseverksamhet för att registrera och dokumentera rörelser av personer, militärer eller andra mål bland fienden. – I början tyckte jag väl att det där inte var så nödvändigt, i stället ville jag ha mer konkreta uppgifter (läs aktioner) för vilka jag hade förberetts för. Men utan ett väldokumenterat underrättelsearbete och förberedelser för en aktion av en sådan dimension som den mot Pinochet, är den dömd att misslyckas.
Bunster sammanstrålade vanligtvis med Cecilia Magni på Paseo Ahumada, en

gågata mitt i centrala Santiago med mycket kaféer och butiker. Han avrapporterade vad han hade uträttat. Det handlade om sondering av terrängen, vägarna och landskapet där aktionen var planerad att verkställas och där Pinochets karavan passerade på söndagseftermiddagen. Comandante Tamara samlade en dag de utvalda för aktionen och informerade om att FPMR planerade en aktion där det fanns små möjligheter att överleva. Hon hade inte befogenhet om att berätta om innehållet i aktionen, men uppgav att operationen skulle förändra Chiles historia. Frågan ställdes till var och en av de 30 milismännen om de vill delta eller dra sig ur. Ingen backade ur. –  Döden var för oss något nästan vardagligt, den skrämde inte, den var något som du nästan sammanlevde med i den horribla situationen som Chile befann sig i. –  Slutligen hade ögonblicket kommit då jag hyrde en bil och husvagnen som enligt planen skulle spärra vägen för

Carmen Gloria Quintana misshandlades brutalt av gevärskolvar och dränktes in med bensin som tändes på.

militärkaravanen. Jag hyrde ett hus dit jag i omgångar körde de 30 milismännen som skulle delta i aktionen och som skulle inkvarteras där. Och det var lite komplicerat för det fanns militärspärrar överallt där de 3-4 personerna var tvungna att visa ID-papper vid varje spärr och bilen genomsöktes.

Den 7 september 1986, kl. 18.35. Samtidigt som milismännen intog sina skyttepositioner. Milismännen hade informerats om innehållet i den militära operationen. De 30 hade stått i militär givakt medan bandet med den mördade president Salvador Allendes sista tal till Chiles folk under militärkuppen hade spelats upp. Adrenalinet flödade genom venerna på gerillamännen. – Alla hade sina uppgifter. En grupp skulle beskjuta förtruppen av karavanen, några i mitten och en tredje grupp skulle slå till mot den bakre delen av karavanen. – Enligt samma plan skulle de två motorcykelordonnanserna, som körde i spetsen för karavanen, köra förbi och i nästa ögonblick skulle husvagnen köras ut och spärra av vägen. En kamrat hade uppgiften att neutralisera de två ordonnanserna men en av de två överlevde och körde vidare och aviserade vad som hade hänt. Men karavanen stoppades och besköts med de amerikanska raketgevären modell M72 LAW. Vad

Det ”nya livet” under 18 år
För Cesar Bunsters del inleddes en 18 års lång underjordisk existens under annat namn som upphörde först 2004, trots att diktaturen formellt upphörde 1990 och en center-socialdemokratisk samlingsregering hade valts, en politisk
Fortsättning sid 12

ANNONS

12 

Chile

  Flamman 29 augusti 2013

Fortsättning från sid 11

framgång för USA-ambassaden som lyckades i sin föresats att spränga kärnan i Allendes regering, socialist- och kommunistpartiet och övertalade socialisterna att ingå en allians med bara social- och kristdemokrater som blev ”La Concertacion” och exkludera den främsta kraften i de 17 åren av kamp mot militärdiktaturen. –  Jag hade en halvbror på min mors sida som avled i Sverige. Hans IDhandlingar tog jag över och jag levde under hans namn fram till 2004. Men det tvingade mig att permanenta håret var tredje månad. Där satt jag bland andra kvinnor med rullar i håret i en torkhuv på damfriseringen, säger Cesar och skrattar vid minnet. Skägget måste växa för jag har en delad haka som inte var rekommendabelt att visa, använda glasögon utan styrka och använda löständer. Jag använde de bara i nödfall, säger han och ser lite lustig ut. Så levde en chilensk milisman ett helt annat liv under 18 år. Hans barn visste ingenting förrän de var 14 år, att pappan inte hette ”Enrique” utan Cesar, att han inte hade krulligt afrohår utan rakt, nästan stripigt hår. Han gick till jobbet varje dag och levde ett rutinmässigt liv som alla andra. –  Den enda uppoffringen som tog mig hårt under 18 år var att jag inte kunde delta i arbetet för det parti som jag hade tillhört under hela mitt liv. Men år 2004 kunde jag kasta löständerna för processen hade arkiverats. Jag sa för mig själv att ”nu ska jag hälsa på partiets ordförande”. Han tittade på mig med blicken ungefär som ”vem är du då”?

Fronten förvandlades till Rörelsen Manuel Rodriguez. Ett 50-tal av frontens medlemmar som hade fängslats innan och efter aktionen mot Pinochet lyckades fly ur fängelset under den mest spektakulära flykten i Chiles moderna historia 1990. En hundra meter lång tunnel, ett veritabelt ingenjörsverk, grävdes och mynnade ut på andra sidan Rio Mapochofloden i centrala Santiago. De flesta flydde från Chile, några begav sig till Kuba där de fick politisk asyl. Sergio Buschmann, som i Managua i juli 1983 hade berättat för Flamman om förspelet till ett av de mest dramatiska kapitlen i Chiles moderna historia, hade mycket riktigt återvänt legalt till

Chile är förändrat och det som hände för snart trettio år sedan är i dag föremål för universitetsstudier. Men fortfarande vårdar invånarna i La Victoria sina muralmålningar som hyllade ”Los Combatientes”, kämparna
Chile i slutet av 1983. Han fick partiets uppdrag att starta ett företag i fiskerinäringen 65 mil norr om Santiago som täckmantel för import av en gigantisk arsenal av vapen, sammanlagt talades det om 3  000 M16-gevär, kulsprutegevär och granatgevär, kapabla att slå ut stridsvagnar. Han greps den 26 augusti 1986, bara elva dagar innan aktionen mot Pinochet och fördes till fängelset i Valparaiso. En stor del av arsenalen beslagtogs, men inte allt. Vid midnatt den 7 augusti 1987, mitt under regn och storm i Chiles största hamnstad, flydde Buschmann. Flykten var oerhört spektakulär och gick via taken på fängelset tillsammans med tre andra FPMR-fångar. Fem tusen säkerhetsagenter och poliser jagade dem under en vecka, men förgäves.

Diktatorn var inte osårbar
Det politiska symbolvärdet som den misslyckade aktionen mot Pinochet var ändå enorm. Diktatorn ansågs som helt oantastlig. Jag minns själv flera reportage jag gjorde för Flamman i norra och södra Chile och i huvudstaden Santiago där människorna fick något drömmande i blicken när de talade om attacken mot generalen. I det stridbara röda fattigområdet La Victoria i Santiago defilerade på kvällarna massor av ungdomar från 10-årsåldern och uppåt med trägevär och drömde om att delta i kampen mot diktatorn. La Victoria var inget undantag utan snarare regel för stämningen. –  Motivet med att likvidera Pinochet var för att förbereda vägen för en allmän resning, La Rebelion Popular. Hade vi lyckats undanröja Pinochet och gått till offensiv på alla fronter, tror jag att det hade blivit möjligt att fatta beslutet för att inleda den slutliga offensiven mot regimen. Nyckeln till framgång handlade om att eliminera Pinochet, utnyttja förvirringen och obeslutsamheten inom de väpnade styrkorna och motsättningarna hos fienden, men framför allt; kanalisera kampandan hos folket med målet att störta den diktatur som hade dränkt den chilenska demokratin i blod 1973. Men oavsett att aktionen mot generalen misslyckades, bröt den mot myten att diktatorn var osårbar, understryker Bunster.
En muralmålning i det stridbara röda bostadsområdet La Victoria.
Foto: Dick Emanuelsson.

Sergio Buschman, en av ledarna inom den chilenska vänstergerillan FPMR.
Foto: Dick Emanuelsson.

Abdirahim Hassans minnesfond
Vänsterpartiet har beslutat att upprätta en fond till minne av parti­ medlemmen Abdirahim Hassan, ”Abdi”, som dödades i Somalia den 21 augusti 2013. Alla medel som samlas in kommer att gå till verksamhet i Abdis anda. Beslutet att upprätta minnesfonden har fattats i samråd med familjen. Bankgironummer: 241-6261 Märk insättningen med: Till Abdis minne

Diktaturens råttortyr
Jag minns intervjun med honom som igår när han en tid senare anlände till Sverige och Flamman och berättade om tortyren: – Innan förhöret i fängelset i Valparaiso ikläddes jag en overall och i ärmarna och byxbenen pressade de in råttor. Dessa blev desperata när de inte fick luft och började bita mig när de inte kunde komma ur ärmarna och byxbenen eftersom dessa hade knutits ihop med rep. Så fungerade diktaturens behandling av oss politiska fångar. Chile är förändrat och det som hände för snart trettio år sedan är i dag föremål för universitetsstudier. Men fortfarande vårdar invånarna i La Victoria sina muralmålningar som hyllade ”Los Combatientes”, kämparna, från FPMR som var beredda att betala med sina liv ”Det avgörande året i kampen mot diktaturen som skulle förändra Chiles historia”. Dick Emanuelsson

– Aktionen tände ett rödljus i Vita huset. Kom ihåg att hela Centralamerika var i uppror och Vita huset kände att USA inte längre hade en så säker kontroll av Chile.

Flykt i tunnel och på tak
Ett år efter aktionen mot Pinochet splittrades FPMR och ”De autonoma” bildades och bröt bindningen till kommunistpartiet. Med övergången till en

formell civil och parlamentarisk demokrati 1990 upphörde också FPMR:s existensberättigande, menar Bunster. – De konkreta politiska omständigheterna hade förändrats och frontens mål, att störta diktaturen, hade uppfyllts även om vi hade ställt oss uppgiften att skapa en ”avancerad demokrati”, där val till en grundlagsstiftande församling skulle utlysas. Därmed hade också frontens roll förändrats.

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful