Kulturentreprenren: Att grva sin egen grav med sjl och hjrtaKultur som entreprenrskap

frn skapa som motstnd till skapa som tillvxt

Michele Masucci
Formatted: Font: 12 pt Formatted: Font: 10 pt, Not Bold

Vi grver ur vra hjrtan, sljer vr sjl, men till vilket pris? r det drmmen om oddlighet, att ens namn ska hamna i Formatted: Font: (Default) Times New historiebckerna som fr en att jobba under permanent oskerhet, fattigdom, och verarbete? r vgen ur en prekr tillvaro som Roman, 10 pt kulturarbetare verkligen mer entreprenrskap? r konst inget annat n en rvara redo att exploateras av nringslivet? Nr Formatted: Font: (Default) Times New konstnren blir entreprenr och sin egen arbetskpare, beroende av de strre fiskarna i den kulturella nringskedjan fr att Roman, 10 pt verleva, frvandlas ven konstnrlig frihet och integritet till strategiskt varumrkesbyggande, ett fretag vrt att investera i, Formatted: Font: (Default) Times New redo att exploatera sig sjlv och sin omgivning fr hgre avkastning. Frn att skapa, r att gra motstnd Roman, 10 pt till att skapa r ekonomisk tillvxt Formatted: Font: 10 pt, Not Bold tillbaka till att gra motstnd r att skapa "Men man kan ju inte bara sitta ensam i sin atelj, gra sin konst och tycka man har rtt att f betalt!" Martin Q Larsson, tonsttare och ledamot i det av regeringen tillsatta rdet fr kulturella och kreativa nringar. P regeringens hemsida kan man lsa: De kulturella och kreativa nringarnas betydelse fr tillvxt, jobb och innovationer blir allt tydligare och redan fre finanskrisen uppmrksammades att de kulturella och kreativa nringarna bde i Sverige och i EU omstter mer n bilindustrin.

Att kulturarbetare undviker lnearbetet till frmn fr entreprenrskapen kan kanske frsts som en form av arbetsvgran. Lnearbetande betraktas som bindande, dr frvntningarna ver vad som skall gras fr lnen liksom arbetstiden mste definieras mellan parterna. Kulturarbetaren vill sjlv definiera mlet, skapandet finansieras p olika stt fr att drefter resultera i en viss produkt, men det finns inte ngra garantier fr att den investerade arbetsinsatsen kommer att ge utdelning. Konstnren r fri, men ekonomiskt otrygg. Mytbilden av kulturen och det kulturella arbetets ekonomiska superkrafter florerar. Verkligheten ser annorlunda ut: i genomsnitt arbetar kulturarbetare mer n andra, och fr lgre betalt. Samtidigt som konsten hyllas fr sin skaparkraft och potential trycks konstnrer ner, splittras och marginaliseras ekonomiskt. Den konstnr som inte producerar utan sitter lat i sin kammare, r inte nskvrd, utan en trande parasit p samhllets resurser. Vi ska frst att vrdefull kultur r innovation frdig att exporteras, allt Formatted: Font: Not Italic annan str i vgen fr tillvxten. Men kan kultur verkligen enbart ses som en pengaomsttande industri bland andra? r inte kultur ngot inneboende allmnmnskligt, ngot som lever p att delas fritt, ngot som redan tillhr alla, snarare n ngot som mste gas och sljas fr att uppskattas? Instrumentalisering av kulturen, och prekariseringen av kulturarbetaren r ett slag mot viktiga rster som kan syna det politiska etablissemangets tomma i lftet om ekonomisk tillvxt som mnsklig befrielse.

Under hela min studietid hade jag firma, som ofta inte drog in mer n ngra tusen kronor per mnad. Ngon hade berttat att det var vldigt smart att ha enskild firma eftersom man kunde dra av momsen p det mesta man kpte. Allt gr att motivera som konstnrsmaterial om man vill. Att driva firma sgs som ett stt att f lite extra inkomst, eller snarare att f ut lite mer ur de pengar man drog in. De politiska och ekonomiska konsekvenserna av att starta eget som konstnr blev tydliga frst lngt senare. Att kulturarbetare undviker lnearbetet kan kanske frsts som en form av arbetsvgran. Lnearbetande betraktas som bindande, dr frvntningarna ver vad som skall gras fr lnen liksom arbetstiden mste definieras mellan parterna. Kulturarbetaren vill sjlv definiera mlet, skapandet finansieras p olika stt fr att drefter resultera i en viss produkt, men det finns inte ngra garantier fr att den investerade arbetsinsatsen kommer att ge utdelning. Konstnren r fri, men ekonomiskt otrygg.

Kreativitet som underkastning

Kreativitet brukade ses som ngot frunnat konstnrer, formgivare och oliktnkare. Idag betraktas kreativitet som en grundlggande bestndsdel fr att verleva p arbetsmarknaden. Kreativitet anses vara grunden fr ett framgngsrikt entreprenrskap. Det har redan blivit en social norm att marknadsfra sin egen arbetskraft i egenskap av entreprenr. Dr perioder av arbetslshet och tillflliga anstllning skall anvndas effektivt, som en form av uppladdning infr framtida utmaningar. Frmgan att organisera sig sjlv, motivera sig sjlv och vidareutbilda sig fr att anpassa sig till vad som efterfrgas betraktas som kreativitet. Dagens arbetare skall vara intuitiv, reflexiv, ha social kompetens. Att tillhra en subkultur, en annorlunda livsstil r inte lngre ett hinder fr att gra affrer, utan sgs till och med vara berikande fr produktiviteten. Konstnren framstlls som frebild fr den nya arbetaren. Men det r en lustig form av kreativitet; det r okej att kl sigvara lite annorlunda men stller man krav p bttre villkor, hgre ln, tryggare arbetsvillkor, d ses man inte lngre som kreativ, d r man ett hinder fr den kreativafr utveckling processen. Men det som benmns med epitetet kreativitet r egentligen ett skapande som stndigt befinner sig inom strikta ekonomiska politiska ramar. Nyliberalernas id om kreativitet handlar allts mer om en slags ideologisk foglighet n att skapa nytt och ifrgastta rdande normer. Enligt den kreativa ekonomins dogmer ser man kreativitet som en viktig ekonomisk resurs men ven alltmer som en avgrande frutsttning fr framgngsrikt fretagande. Managementteorierna florerar i de politiska korridorerna bland tjnstemn och utredare, frestllningen om att kreativitet som en individuellt skapad resurs br p ett lfte om att man kan och br exploatera den personliga utvecklingen genom att driva eget fretag. Kreativitet r magiskt, det r den kraft som lyckas omvandla vrlden och den behver inte kosta srskilt mycket, tvrt om den sgs frodas i dliga arbetsvillkor, miljer med hrd konkurrens, hyperproduktivitet och tighta marginaler. Innovation, skapandet av nya varor, introduktionen av nya frhllningsstt som expanderar marknaden, och attraherandet av kapital p tidigare obeprvade stt likstlls med kreativitet. Men det som benmns med epitetet kreativitet r egentligen ett skapande som stndigt befinner sig inom strikta ekonomiska politiska ramar. Men det som benmns med epitetet kreativitet r egentligen ett skapande som stndigt befinner sig inom strikta ekonomiska politiska ramar. Om kreativiteten enligt de liberala ekonomerna inte kar flden av kapital och ekonomiska relationer s r det inte i frlngningen en relevant kreativitet. Denna isolerade id om kreativitet blandas ihop med ekonomisk tillvxt i stllet fr kreativitet som social, kulturell och mnsklig utveckling. Investerat kapital i form av pengar, arbetskraft och teknik mste f utdelning inom en begrnsad och frutsgbar tidsrymd, annars r det ett misslyckat skapande som inte leder till en bestende effekt p en marknad. Den kreativa produktionsprocessen inom entreprenrskapet verges s fort den r fr tidskrvande, osker, svrhanterlig, omjlig att bokfra, mta och kvantifiera. Men frmgan att vara kreativ tillhr redan alla. Den r i sig en naturlig del av det mnskliga tnkandet och handlandet oavsett om det leder till nya varor och tjnster. Kreativitet finns redan gratis i sprket, i det politiska handlandet och frmgan att arbeta. Entreprenrskapet r ett medel fr att berva vr frmga att dela skapandet gemensamt. Och kreativitet r bara en av flera frutsttningar fr vr gemensamma kultur. Konsten, kulturen behver mer n bara bekrftelser att den r kreativ och ekonomiskt gynnsam, , den behver f vara kritisk, kunna pverka sina egna frutsttningar, varken ses som trande eller nrande, utan som en avgrande ofrnkomlig del i alla mnniskors liv.

Drmmen om entreprenren Hyllningen av entreprenrskapet r en viktig komponent i den nyliberala paletten av frdelningspolitiska trolleritrick. Enligt den borgerliga kulturpropositionen ska kulturutvare bli mer samhllsnyttiga och deras arbete ska mtas och redovisas i strre utstrckning n tidigare. Kulturen skall bidra till regional tillvxt, skapa fler jobb, attrahera kapitalinvesteringar. Regeringen beslutade 2009 om en handlingsplan fr att utveckla entreprenrskap och fretagande inom kulturella och kreativa nringar. Man vill se en kad samverkan mellan kultur och nringsliv. Kulturpolitiken, nringspolitiken och den regionala tillvxtpolitiken ska samspela och leda till samarbeten som frmjar bde kultur och nringsliv. Mlet med handlingsplanen r att skapa lngsiktigt goda frutsttningar fr entreprenrskap inom kulturella och kreativa nringar s att dagens och morgondagens fretagare inom kulturella och kreativa nringar ska kunna utveckla sina affrsider och sitt fretagande. Entreprenrskap och konstnrskap har mnga berringspunkter eftersom bda ytterst handlar om att tnka och skapa nytt - drfr finns det mycket att vinna p att utveckla mtet mellan kulturen och nringslivet vilket regeringen nu tar initiativ till i och med Rdet fr kulturella och kreativa nringar. Med utgngspunkt i kulturens frihet och egenvrde kan kultur och kreativt skapande

berika och utveckla hela vrt samhlle. (Rdet fr kulturella och kreativa nringar) Men vad menas egentligen med att konstnrer skall bli bttre entreprenrer? r det att konstnrer och kulturarbetare ska bli bttre p bokfring, att slja sig sjlva, att skaffa investerare som r villiga att finansiera verksamheten? Ska konstnrer skriva affrsplaner fr att redogra fr verksamhetens berknade vinster? Ska kulturutvare sjlva spekulera i det ekonomiska vrdet av det man gr? Nr i processen r det viktigt att gra det? Under repetitionerna, vid idstadiet till en teckning, eller nr man vljer kvalit p materialet? Det ekonomistiska tnkandet riskerar att trnga allt djupare in i kulturutvandet. Tron att kulturarbetare mste lra sig att bli bttre fretagare fr att bli framgngsrika konstnrer och att det skulle vara ett frdelaktigt stt att finansiera kultur p bottnar i samma ideologiska frestllning om att vinstdrivande verksamheter lyckas bttre oavsett vad de fretar sig. Det tycks finnas en id om att sjlva fretagsformen r en garanti fr framgng. I sjlva verket r det tvrt om. Att kulturarbetare blir egenfretagare r p lngre sikt en vldigt dlig affr fr de allra flesta. Det ser bra ut i arbetslshetsstatistiken, konstnren kanske inte behver sitta av ett ttatimmars pass, men bakom entreprenrskapet dljs en strukturell prisdumpning p kulturarbete. Kulturarbetaren r en fattig entreprenr som sllan fr en sklig utdelning p det vrde hen ger samhllet. Kulturarbetaren som entreprenr r samtidigt politiskt styrd, eftersom hen mste fr att skaffa sin frsrjning anpassa sig till den modell fr fretagande som rekommenderas. I den hr modellen r en knd konstnr ofta en konstnr som sljer mer eller fr fler stipendier och utstllningserbjudanden. Liksom entreprenren mste skaffa sig kunder, s mste konstnren, kulturarbetaren skaffa sig en publik. Vare sig det r en betalande publik, som finansierar det konstnrliga arbetet genom biljettintkter, eller en publik som skapar vrdet av ett konstverk, genom att uppskatta och tala om det, eller genom att kpa det publiken r central. Kulturarbete handlar i grunden om frmedling av kultur, att bearbeta den gemensamma och redan delade kultur vi har fr att skapa ny kultur.

I 1970-talets kulturproposition var just ekonomins inneboende politiska styrning formulerad. Fr att konsten skall vara fri r det inte bara frn tjnstemn och folkvaldas begrnsade kulturfrstelse man mste frsvara sig, utan ven marknadskrafternas tendens att standardisera. Konstens politik beror inte enbart av den officiella kulturpolitiken utan framfr allt av de materiella, tekniska, och sociala frutsttningarna fr att utva konst i samtiden. Med andra ord, om kulturutvare skall vara entreprenrer s fr vi entreprenrskonst, eller den konst som kan existera under de villkor som entreprenrskapet stller.

Konsten skall vara fri, men fri frn vad? Det r uppenbart att konstnrlig frihet, frn politisk styrning r beroende av de ekonomiska villkoren fr utvandet. Tar man det till en extrempunkt innebr konstnrlig frihet, villkorsls finansiering. Det konstnrer, och vem som vill kalla sig fr kulturarbetare vill gra, skall de f finansierat. Att slippa oroa sig om investerad tid kommer ge utdelning. Det finns en relation mellan friheten att uttrycka sig och villkoren fr att producera vissa uttryck vilket innebr entreprenrskapet ett villkorande av den konstnrliga friheten i sig, ett villkorande som gr djupare n kulturpolitikens och den offentliga finansieringens id om en armlngds avstnd.

Mecenatskapets terkomst Den frmsta finansiren av kultur r kulturutvarna sjlva, som i sina mngder med obetalda arbetstimmar bidrar till att det finns ngot att ta del av trots en mager finansiering. Ansvaret, de stora kostnaderna fr att det skall finnas ett kulturliv ett levande samtal, tas varken av politiska representanter eller konsthandlare, utan av kulturarbetare i samarbete med andra. Men hur skall kulturentreprenren finansiera sina projekt? Allt kan inte finansieras genom frsljning, stipendier, eller biljettintkter. I "Kulturella och kreativa nringar i ett nationellt och internationellt perspektiv" kan man lsa: "Det handlar om att skapa funktioner mellan kultur och nringsliv i det regionala tillvxtarbetet, men det kan ocks handla om att utveckla affrsmodeller, att coacha talanger och att skapa mtesplatser, kluster och s.k. mklarfunktioner. I flera strategier finns ocks kopplingar till kulturarv och turism." En sdan instrumentalisering dr kulturen kommer att finansieras efter dess frmga att hjlpa det regionala tillvxtarbetet och frhlla sig till mycket specifika, lokala villkor innebr naturligtvis en konflikt med de vergripande ml som budgeten sger sig stdja sig p, och som presenterades i propositionen Tid fr kultur 2009:

"Kulturpolitiken ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund." Det vill sga att konflikten i slutndan gller hela principen om armlngds avstnd, den princip inom svensk kulturpolitik dr politiker inte ska kunna styra direkt ver kulturens form och innehll. Ngonting det nyliberala utvandet av kulturpolitik visat en omttlig aptit p: kvantitativ bedmning och konstant utvrdering. Och detta flt r inte bara en till synes ondig utgiftspost, utan ngot som innebr en stndig kvantifiering och kad "bedmbarhet" av svl kultur som utbildning: det vill sga ett mycket metodiskt nrmande mot en helt annan syn p vad offentligt finansierad kultur br vara. Kulturen har inte alltid varit offentligt finansierad av staten. Detta hnger dels ihop med konsten och kulturens lnga historia med makteliten. Aristokrati och borgare har lnge anvnt konsten som ett stt att srskilja sig frn vriga samhllet. Ofta utgr kulturens finrum en skyddad plats fr mte. i god demokratisk anda. Den politiska och kulturella eliten har lnge omgett sig med olika uttryck fr bildning som ett stt att spegla sig sjlva som genersa, och vrda sin stllning i samhllet: om inte vi konstens patroner och mecenater, vrnar om konsten, vem ska d gra det?. Genom en stor del av historien har kulturutvare varit beroende av rika mnniskors intresse att stdja konst genom personliga gvor, kp eller instiftande av stiftelser. Vlfrdsstatens demokratiska ideal ville bryta kulturens beroende av det privata kapitalet genom en utkad offentlig finansierad kultur. Konst och kultur till alla, som en medborgerlig rttighet. Idealen kanske aldrig infrlivades fullt ut, men den poliska visionen var tydlig. Och liksom mnga arbetsrttsliga och sociala kamper under efterkrigstiden skte man att n en kompromiss mellan kapitalets krav p arbetskraftens produktivitet och att skapa ett samhlle som kunde ka just mnniskors valfrihet, vlmende, ekonomiska och sociala trygghet. I flera europeiska lnder har denna princip vergetts om en offentligt finansierad konst som skall tcka det nationella behovet av kultur och samtidigt skall hlla sig p armlngds avstnd frn utvarna. I krisens spr r just omfattande ekonomiska nedskrningar och kad politisk styrning av kultur och utbildning utmrkande fr samtliga lnder. Det rr sig mindre om faktiskt besparande av offentliga medel som en politisk strategi att begrnsa handlingsutrymmet fr en fri kultur med frmgan att kritisera rdande samhllsordning. Den neoliberala nedmonteringen av vlfrden inbegriper ven kulturen. Att lra sig och ha god tillgng till konst och kultur r inte lngre en medborgerlig rttighet, ngot alla ska f som ett stt att vrna om demokratiska ideal. Kultur r ngot man vljer, man vljer att kpa det som konsument. P samma stt som vi ska lra oss att bli kunder till vr egen utbildning eller kunder inom vrdsystemet, ska vi alla lra oss att (med Stockholms kulturborgarrd Madeleines Sjsteds ord) bli sm konstmecenater genom att betala intrde till Moderna Museet. Folkhemssverige frstod att folkbildning var en svrare och mer krvande uppgift n s. Den neoliberala modellen har en slags medveten naivitet d folkbildningen lggs ut p entreprenad. Man blundar fr det svra, kritiska, de komplexa, tidsdande uppgifterna. Det som r viktigt r att minska statligt ansvar och ltta skattetrycket fr fretagare, fr gare och arbetsgivare. ka valfriheten, eller ka antalet behov som ska tillfredsstllas genom konsumtion. Frstta alla i en situation av att behver spekulera, informera sig om vad man kper och vljer, fr att inte vlja fel i de fall man faktiskt kan vlja och man inte r tvungen att ta det billigaste alternativet. Det r en frdelningspolitik som r utformad fr kpstarka grupper i samhllet. De som har rd att bo nra elitskolorna, skaffa privatlrare, samla p konst, g p teater regelbundet och konsumera kultur.

Att n bermdhet att slja I den hr modellen r en knd konstnr ofta en konstnr som sljer mer eller fr fler stipendier och utstllningserbjudanden. Liksom entreprenren mste skaffa sig kunder, s mste konstnren, kulturarbetaren skaffa sig en publik. Vare sig det r en betalande publik, som finansierar det konstnrliga arbetet genom biljettintkter, eller en publik som skapar vrdet av ett konstverk, genom att uppskatta och tala om det, eller genom att kpa det publiken r central. Kulturarbete handlar i grunden om frmedling av kultur, att bearbeta den gemensamma och redan delade kultur vi har fr att skapa ny kultur. I princip r alla potentiella mottagare och skapare till ny experimentell kultur som skapas, men i realiteten r kulturskapandet som yrke vldigt segregerad och otillgnglig fr dem flesta. Det handlar inte bara om att de strsta teaterscenerna ligger i storstderna, eller att man infrt intrdeskostnader fr alla statliga museer. Kulturen blir alltmer segregerad eftersom det blir lttare att vlja den kultur man r intresserad av och filtrera bort andra intryck. Kulturarbete handlar i grunden om frmedling av kultur, att bearbeta den gemensamma och redan delade kultur vi har fr att skapa ny kultur. Men iI den milj med hrd konkurrensn segrar de alternativ som r lttillgngliga, och det skra samtalet som r grunden fr kultur stngs in i slutna rum eller tunnas ut i varupopulismkonsumism. Det blir allt svrare att se kulturen som en allmnning, ngot av alla fr alla, ngot som existerar trots ekonomiska relationer, och inte tack vare reduceringen av kultur till innovation och tillvxtfaktor en vara.

Att slja sig sjlv innebr en skr balansgng. En del av kulturarbetarens vrde bygger p att vertyga omgivningen att bde konsten och verket r autentiskt, att det finns ett rligt och genuint uppst. Att mlet med konsten r skild frn ekonomisk vinning. Kultur r bland det svraste och finaste att kpa och ga. Kunskapen om konst och kultur och dess vrde frutstter s kallad bildning. Det r inte sjlvklart fr alla att g p teater, eller beska en konstutstllning. Detta hnger dels ihop med konsten och kulturens lnga historia med makteliten. Aristokrati och borgare har lnge anvnt konsten som ett stt att srskilja sig frn vriga samhllet. Ofta utgr kulturens finrum en skyddad plats fr mte i god demokratisk anda. Den politiska och kulturella eliten har lnge omgett sig med olika uttryck fr bildning som ett stt att spegla sig sjlva som genersa, och vrda sin stllning i samhllet: om inte vi konstens patroner och mecenater, vrnar om konsten, vem ska d gra det?. Konstnrskapet r ett intrikat varumrkesbyggande, en balansgng dr konstnren mste vlja vem man samarbetar med fr att inte skada sitt vrde. Sljer man sig fr billigt, anvnder sina frmgor inom andra angrnsande kommersiella verksamheter, eller deltar i fr stor och okritisk utstrckning i andra kreativa nringar s frsvagas varumrket. Det r ett stndigt omvrdande av sig sjlv, som person och verksamhet i ett, med oskerhet, med risktaganden, och perioder av utmattande verarbete. Den glamorsa friheten kan ofta knns avlgsen.

Kulturarbetares ekonomiska villkor Under hela min studietid hade jag firma, som ofta inte drog in mer n ngra tusen kronor per mnad. Ngon hade berttat att det var vldigt smart att ha enskild firma eftersom man kunde dra av momsen p det mesta man kpte. Allt gr att motivera som konstnrsmaterial om man vill. Att driva firma ses som ett stt att f lite extra inkomst, eller snarare att f ut lite mer ur de pengar man drog in. Vara flexibel med sina inkomster. De politiska och ekonomiska konsekvenserna av att starta eget som konstnr blev tydliga fr mig frst lngt senare. Konstnrskapet r ett intrikat varumrkesbyggande, en balansgng dr konstnren mste vlja vem man samarbetar med fr att inte skada sitt vrde. Sljer man sig fr billigt, anvnder sina frmgor inom andra angrnsande kommersiella verksamheter, eller deltar i fr stor och okritisk utstrckning i andra kreativa nringar s frsvagas varumrket. Det r ett stndigt omvrdande av sitt namn, person och verksamhet i ett, med oskerhet, med risktaganden, och perioder av utmattande verarbete. Mnga kulturarbetare r egenfretagare och inom bildkonsten r det upp till 90 % som driver fretag i ngon form. Samtidigt r den genomsnittliga inkomsten fr kulturarbetare lgre n en LO-arbetares medelinkomst. Fr LOs medlemmarna r medianlnen 22 400 kronor i mnaden fr arbetare. Hlften av alla konstnrer, dvs. drygt 10 000 har mindre n 15 000 kr i mnadsinkomst enligt Konstnrsnmndens underskning av konstnrers inkomster utfrd av SCB. Mnga kulturarbetare lever med hjlp av anhrigas std, och kommer i princip behva arbeta livet ut fr att frsrja Formatted: Right: 0", Space After: 12 pt sig. Det r nog inte av en slump som just bildkonstnrer arbetar mer n genomsnittet och samtidigt har lgst rsinkomst av alla yrkesgrupper i hela landet enligt den officiella statistiken.

Fr LOs medlemmarna r medianlnen 22 400 kronor i mnaden fr arbetare. Hlften av alla konstnrer, dvs. drygt 10 000 har mindre n 15 000 kr i mnadsinkomst. Var fjrde har mindre n 8 000 kr och var tionde mindre n 2 500 i mnadsinkomst enligt Konstnrsnmndens underskning av konstnrers inkomster utfrd av SCB. De allra flesta behver arbeta med annat n konstnrlig verksamhet fr att frsrja sig, eftersom ersttningen fr den arbetstid man lgger ner p konsten inte rcker till. Mnga som hoppar av konstnrsbanan efter ngra r trots lng utbildning gr det p grund av den dliga ekonomin. En stor andel arbetar inom vrd och omsorg, eller som hantverkare, och andra icke kvalificerade yrken, eftersom konstnrsutbildningen inte r vrd ngot p arbetsmarknaden. Mnga rver ett kapital eller fr hjlp av sina anhriga hgt upp i ldrarna fr att klara ekonomin. Det innebr ven att de allra flesta konstnrer kommer frn medelklassbakgrund. Andelen studenter p konsthgskolor som kommer frn arbetarklasshem r vldigt lg. Man rver ett riskkapital, eller fr bidrag frn familjen nr rkningar mste betalas.

Det r samtidigt en heterogen grupp, dr det finns ngra vldigt f som blivit rika p sin konst och en stor majoritet som lever en prekr ekonomisk tillvaro, men samtidigt med en viss status i samhllet. Konstnrers arbetssituation variera ven mycket ver tid, och det finns inga garantier att man har en stadigt karrirsutveckling och inkomstkning.

Om man bara ser till genomsnittet av befolkningen kan man kort konstatera att Kulturarbetare ver lag studerar lngre, arbetar mer, samtidigt fr de mindre i ln, har fler arbeten fr att klara frsrjningen och r mer beroende av ekonomiskt std frn anhriga. De r nd en privilegierad yrkesgrupp i jmfrelse med mnga andra yrken.

Vad behver gras? Ett bra kulturliv r framfr allt beroende av goda levnadsvillkor i allmnhet. Det r inte ndvndigtvis genom en mer geners kulturbudget som kulturen i landet frodas. n mer givande skulle vara breda politiska reformer liksom snkt arbetstid, fler och billigare hyresrtter, gratis kollektivtrafik etc. Dem flesta kulturarbetare lever i storstder. Vill man gra riktade insatser fr kulturen med en lngsiktig effekt br man starta fler kollektivverkstder, dr dyr utrustning kan delas mellan flera utvare. Ny teknik kan lras ut och anvndas av alla som vill. Ett expanderat kulturutbud bland biblioteken, dr man kan lna hem konst. Strkta std till kulturtidskrifter skulle mjliggra ett rikare samtal kring kulturen. Frslagen finns, alternativen r tydliga och -ja, vi har rd med dem om vi vill. En annars s hrt ansatt yrkesgrupp borde rent logiskt ha format ngon form av kollektiv politisk organisering fr att uppmrksamma de dliga villkoren och arbeta med gemensam kraft fr att frndra dessa. Men den hrda konkurrensen mellan kulturarbetare skrmmer, man vill ogrna framstlla sig sjlv som en frlorare, som gnller efter mer pengar, som inte har lyckats. Att klara sig, att f ihop ekonomin som konstnr och fortstta kopplas till framgng, trots allt. Att genom konstverket dlja det som r negativt med arbetsvillkoren. Oron att inte lyckas, att det inte blir bra, verstiger oron fr ekonomin. Men s fort en arbetsperiod r ver och man str dr och slickar sren kommer de obetalda rkningarna som en pminnelse ver obalansen. Den sjlvexploaterande logiken r del i en klassisk romantisk mytbild av konstnrsmytologin kulturarbetaren som sedan 80-talet anammats av nyliberalismen som ett effektivt motmedel till 60 och 70 talets frihetliga sociala kamper. Men det r hg tid att dra en skiljelinje mellan kollektiv frigrelsehet, med mer tid fr kultur fr alla och rtten att frverkliga sig sjlv p andras bekostnad genom entreprenrskap. Och fr att bryta den liberala ekonomins dominans ver kulturen mste man i grunden ifrgastta ider som individuellt frfattarskap, gande, och konkurrens som drivkraft. Kulturarbetare kan inte se sin roll som exklusiv, man mste kunna dela kulturutvande med alla. Konstnrer vrlden ver str i frontlinjen fr olika motstndskamper mot nedskrningar och frsmringar i vlfrden, utbildning, skola, sjukvrd, arbetsrtten, etc. eftersom att dem vet att mjligheten till konst, kultur inte enbart r en frga om vilken utstllningsersttning vi fr som enskilda konstnrer, utan om allas mjlighet till att leva, existera, lra sig, ta till sig konst och utfra konst. Vr ln bestr inte enbart i nivn p ersttningen utan handlar ven om levnadsomkostnaderna. Det spelar ingen roll om vi fr bttre avtal, blir det dyrare att leva, att skapa, att rra sig s har vi inte vunnit ngot. Framfr allt, har vi en befolkning som r fr stressad, undertryckt, likriktad av ekonomiska piskor, och magra kulturutbud, ger vr kamp om frhjda ersttningar lite tillbaka eftersom vi redan frlorat oss sjlva och vr publik.