Sandra!

- Nej! Jag vägrar! Skrek jag

- Jo, jag och pappa har bestämt att du ska följa med för han
orkar inte ta hand om tre stycken barn! Skrek mamma
tillbaka

Pang!!
Jag hade smällt igen dörren till mitt rum. Just nu ville jag bara
vara för mig själv och tänka på vad som verkligen hade hänt!!
Surare än så här kunde man inte bli. Mamma och pappa har
bestämt att mamma ska flytta till stockholm och jag ska följa
med.

Mamma och pappa hade skilt sig i sommras och mamma

hade flyttat 2 kvarter från pappa och jag hade inte tänkt på det
så mycket för jag har varit hos pappa ganska mycket också.
Plötsligt knackade det på min dörr.
- Sandra förlåt att jag inte pratade med dig först. Men nu är
det mat.
- Okej då, jag kommer väl men tro inte att det förändrar något!

Jag gick ut och mamma hade gjort spagetti och köttfärssås.

- Jag ringde Björn också så att han fick veta att vi ska flytta.
Sa mamma. Nej!! Inte den där Björn igen. Mamma hade
träffat Björn strax efter att hon skilt sig fån pappa. Och värre
hon hade träffat honom nästan varje dag. Och jag hatade
Verkligen Björn.
- Okej. Sa jag och sedan sade jag inget mer under hela
måltiden.

När jag kom in på mitt rum igen började jag tänka på vilka
möbler jag absolut var tvungen att ha med mig, Hmm..
Bokhyllan klarar jag mig inte utan jag är världens bokmal och
fick den i julklapp av pappa när han hade varit i spanien, och
sen måste jag ha min tv och min stereo.

Efter några veckor så började vi att fara mot stockholm bort

från Ö-vik. I bilen såg jag på Lejonkungen och sjöng med i
sångerna tills mamma sa att jag skulle sluta.
Sedan såg jag på Bröderna Lejonhjärta den är jättebra, jag
kan se den hur många gånger som helst och ändå börja gråta.
Efter att jag hade sett färdigt på filmerna och ätit upp mina kex
var det väldigt nära att jag skulle somna men jag höll mig
vaken tills vi hittade campingen där vi hade hyrt en stuga som
vi skulle sova i.
Jag sprang in och lade mig på soffan och somnade på en
gång.

- Sandra vi far om en timme. Mamma hade väckt mig.

- Va? Jag vaknade ju nyss.
- Ja men om vi ska komma fram idag så måste vi fara då.
- Okej.

Jag klädde på mig och borstade håret, sen åt vi frukost.

Efter det satte vi oss i bilen och fortsatte mot stockholm.

På kvällen var vi framme vid huset eller vid lägenheten som

vi skulle bo i. När vi kom in tog vi fram madrasserna som vi
skulle sova på och bäddade dem, sedan åt vi kvällsfika och gick
och lade oss.

Nästa dag så kom flyttbilen med våra möbler. Vi började med

att ta ut sängarna och så fick jag välja rum. Inte för att
lägenheten är stor för men jag tog det längst ifrån dörren i alla
fall. Sedan tog vi in mina andra möbler och kartongerna med
mina saker så att jag kunde börja ta upp mina saker och ställa
dem där jag ville ha dem.

Jag hade precis ställt alla mina böcker i bokhyllan när mamma
ropade: - Mat Sandra!
- Kommer. Svarade jag.
När jag kom ner till köket stod inte bordet där och mamma
hade inte gjort någon mat heller.
- Vart är maten? Frågade jag
- Jag tänkte att vi ska gå ut och äta idag.
- Okej vart ska vi äta?
- På en resturang i närheten, ta på dig jackan.
- Mm visst.

Resturangen var bara ett kvarter bort. Mamma hade till och
med bokat ett bord åt oss.
- Vad vill du ha? Frågade mamma när vi hade tittat på menyn
en stund.
- Jag tar en kebab tallrik.

- Vad vill ni ha? Frågade servitrisen.

- Jag tar en alá carté och damen här vill ha en kebab tallrik.
Mamma kallar mig alltid damen när vi är på resturangen
- Okej vad vill ni dricka till?
- Jag vill ha en apelsinjuice, och vad vill du ha?
- Jag tar en cola, sa jag
- Okej då kommer maten snart och ni får gärna ta sallader där
borta.
- Tack så mycket, Sa mamma och jag samtidigt.
Vi gick och tog sallad och gick sedan och satte oss igen.
- Vad tycker du om stockholm då? Frågade mamma mig
- Jag vet inte jag har ju inte varit här så länge, men vi får se.

När vi kom hem igen så fortsatte jag att packa upp jag hade
en hel låda med saker jag hade fått av pappa så att jag kunde
känna att han var nära även om han var ca 60 mil härifrån Jag
stoppade pennan som jag hade fått när jag var 9 i en låda i
skrivbordet. Om du undrar varför jag inte har använt den så är
det för att jag tyckte att den var för fin för att användas och
sedan har jag bara låtit den vara. Jag har inte tänkt så mycket
på att den finns. Jag hade bara inte tänkt på att jag och
mamma skulle kunna flytta.
 Men nu är vi här och jag kan inte ändra på det.

Nu har det gått två månader sen jag och mamma flyttade och
jag har börjat gilla stockholm. Och idag så ska jag börja skolan.
Vägen till skolan är ganska fin med alla växter och så. Man kan
gå där och bara njuta. Alla vet ju att det inte är bra att komma
försent första dagen men det är precis vad jag gjorde. Först så
Ringde inte min väckar klocka och sen så hittade jag inte Aulan
där vi skulle börja skolåret, men så tillslut så hittade jag dit.

Efter att vi hade haft samling så skulle rektorn ropa upp de

olika klasserna och vi skulle gå till våra klassrum med våra
klassföreståndare. Men när rektorn kom till min klass altså 8C
så hörde jag inte det och hann inte reagera förrän hon hade
ropat upp 9A. Så jag började söka mig genom skolan så att jag
kunde hitta 8C:s klassrum. Men efter 20 minuter var det
hopplöst jag satte mig på en bänk utanför ett klassrum. Jag
kände hur jag var på väg att börka gråta men jag ville inte bli
alldeles röd i ansiktet så att alla kunde se första skoldagen,
tårarna brände under ögonlocken jag försökte men kunde inte
stoppa dem.

När jag hade gråtit en stund kom en lärare och frågade vad
det var. Jag sa att jag var ny i skolan och inte hittade mitt klass
rum, då frågade hon om jag inte hade följt med när rektorn
hade ropat upp klasserna.
- Nej, sa jag
- Vilken klass går du i?
- 8C, Svarade jag på direkten.
- Men det är ju min klass kom så ska jag visa dig vart vi ska
vara, jag hade just hämtat några papper som vi ska
använda. Vi går förbi en toalett på vägen så kan du få skölja
ur ansiktet om du vill.
- Tack, vad snällt.
Jag kände att jag redan började gilla... vad hon nu hette.

På vägen hem funderade jag på hur jag skulle kunna få

vänner (jag är lite blyg). Vi hade inte fått nån läxa men jag gick
ändå till biblioteket efter skolan jag hittade en bok som kanske
var ganska intressant. Mamma och pappa hade köpt en mobil
åt mig nu när vi flyttade hit så att mamma kunde få tag i mig
om det var något viktigt.

Ring! Oj! Min mobil ringde och jag hade glömt att sätta den
på tyst läge. Jag sprang ut ur biblioteket. Alla tittade på mig
som om jag var tokig.
När jag kom ut så hade mobilen slutat att ringa. Jag kollade
vem det var som hade ringt, det var mamma. Jag kollade vad
klockan var. Oj då! Klockan var redan fyra. Jag slutade skolan
halv tre och skulle vara hemma senast halv fyra. Jag ringde
upp mamma.
- Johnsson.
- Hej mamma!
- Hej! Varför svarade du inte nyss?
- Jag var på biblan, vad ville du?
- Det är någon som säger att hon är från din klass här.
- Jag kommer på en gång.

Pust! Äntligen hemma jag hade sprungit hela vägen hem.

Jag öppnade dörren hem och klev in.
- Hej mamma!
- Hej! Jag lät din kompis gå upp på ditt rum.
- Mm men hon är inte min kompis, än.

Jag gick upp till mitt rum.

- Hej, Var det nån som sa när jag öppnade dörren.
- Hej, Vem är du? Frågade jag.
- Jag heter Hannah,sa hon, Jag märkte att du var ny i klassen
och undrar därför om du har några vänner och om du vill bli
vän med mig?
- Mm visst, jag kan bli vän med dig. Vart bor du?
- Ett kvarter bort, varför undrar du?
- Jag tänkte att vi kunde gå till skolan tillsammans imorr´n
- Visst, när ska vi träffas?
- Halv åtta blir det bra?
- Visst kan vi träffas vid lekparken på Esplanadgatan?
- Ja Det är den vägen jag brukar gå till skolan så det blir bra.
- Då ses vi imorgon då.
- Ja hejdå.
- Hej.

På skolan nästa dag blev det mycket roligare än vad det var
dagen innan, för jag visste vart jag skulle gå (med hjälp av
Hannah).

Sista lektionen vi hade var slöjd. Som tur var så hade jag fått
syslöjd, det var det enda jag var bra på. Jag håller på med en
halsduk. Det var betydligt roligare idag än vad det var igår.
Eftersom jag hade någon att prata med. På vägen hem så gick
jag och funderade på vad jag skulle göra idag. Jag kom fram till
att jag inte hade något speciellt att göra så jag bestämde mig
för att gå förbi biblioteket.

När jag gick in igenom dörrarna så började jag med att titta
mig omkring. Jag försökte att komma ihåg vart
ungdomsböckerna var. Jag började gå mot sidan där jag
trodde att de var. Men innan jag ahde hunnit fram till nån var
raderna så dök det upp någon som jobbade där.
- Vill du ha hjälp med något? Du ser vilsen ut. Frågade han
- Ja, jag skulle vilja veta vart ungdomsböckerna är.
- Om du går mot spalterna där borta så är det de första fem
spalterna.
- Tack! För hjälpen.
- Det var så lite.

Jag gick mot ungdomsböckerna och tillslut var jag framme.

Jag baörjade titta på böcker. Ganska snart så hade jag hittat
 en bok som verkade bra. Jag tog fram den och läste baksidan.
Den verkade ju jätte bra. Jag bestämde mig för att jag skulle
låna den. Jag fprtsatte att titta efter böcker. Efter en liten stund
så hade jag hittat en liten hög med böcker som jag skulle låna.
Jag började gå mot receptionen. Men jag hann bara gå några
meter innan jag hörde:
- Sandra! Var det någon som ropade.
Jag tittade mot utgången för det var därifrån som rösten hade
kommit. Det var Hannah. Hon började småspringa mot mig.
- Ska du verkligen låna så där många böcker? Frågade hon
- Ja, Jag är något av en bokmal. Sa jag
- Okej. Vänta på mig jag ska bara titta om jag hittar någon bok
som jag kan läsa till svenskan.
- Ja justja! Jag hade glömt att vi skulle göra en bokrecesion till
svenskan. Men jag får väl ta någon av de här böckerna.
- Okej.
Jag följde Hannah tillbaka mot spalterna.
- Jag tror att jag ska låna den här boken. Sa hon efter att hon
hade tittat en stund
- Okej! Då går vi till receptionen.
- Ja.

- Hej kan jag hjälpa er? Frågasde expediten

- Ja, jag skulle vilja låna de här böckerna. Sa jag.
- Okej, det ska vi ordna. Har du lånekort?
- Ja, varsågod.
- Så då var det klart.
- Jag skulle vilja låna den här boken. Sa Hannah
- Okej, har du lånekort?
- Ja, varsågod.
- Så då var ditt också klart.

Jag och Hannah började att gå hem mot mig.

- Vad ska du göra idag? Frågade Hannah Mig
- Jag vet inte du då?
- Nej inget, Kan vi vara med varandra?
- Ja, Det ska väl gå bra.
 Resten av vägen så pratade vi om allt möjligt t.ex: Skolan och
konfirmation.

När vi kom hem så tog vi oss en macka och lite juice. Sedan
när mamma kom hem så fick hon låsa upp datorn så att vi fick
sitta där en stund. När klockan blev fem så skulle vi äta så
Hannah gick hem.
- Mamma jag ska konfirmera mig.
- Jaså?
- Ja jag Hannah pratade om det när vi gick hem från skolan.
- Okej. Vart ska ni konfirmera er?
- I kyrkan vid Hannah.
- När ska ni anmäla er då?
- Hannah skulle ringa och fråga om jag fick börja hennes
grupp.
- Okej.

När jag hade ätit färdigt så gick jag upp på mitt rum och tog
fram en bok som jag hade lånat, satte mig på sängen och
började läsa den.
- Kom ner Sandra! Jag vill prata med dig! Ropade mamma
nerifrån köket.
Jag läste till punkt och sedan tog jag bokmärket som jag fick
av pappa när han hade varit i Indien. Jag sprang nerför trappan
och gick in i köket.
- Vad vill du? Frågade jag
- Jo jag vet att du inte gillar Björn, men han kommer hit. Sa
mamma
- Nej!
- Jo, och han ska bo här ett tag tills han har hittat en lägenhet
att bo i.
- Nej! Då bor jag hos momor medan Björn bor här! Jag tänker
inte vara i samma hus som Björn! Jag hade höjt röste.
- Jag förstod att du skulle säga det så jag har frågat mormor
om du fick sova där och hon sa att det var okej.
- Vad bra då! För jag hatar verkligen Björn. Skrek jag och
sprang mot mitt rum.
- Men snälla Sandra, varför hatar du Björn?
- Bry dig inte! Skrek jag med gråten i halsen.

När jag kom in i mitt rum så slängde jag mig på sängen och
började gråta. Jag ville inte att mamma och Björn skulle
forsätta att träffas. Jag ville inte att någon skulle bli min nya
pappa. Eller egentligen så blir han ju bara min låtsaspappa.
Men ändå jag ville inte ha någon ny i familjen. Det är det
som är jobbigt när ens mamma och pappa skiljer sig. Man
vet inte vem som ska bli din nya mamma eller pappa och
man blir förvirrad av alla kvinnor och män man träffar. I alla
fall när mamma eller pappa tror att de har hittat den rätta.
Och sen så inser de att det inte är den rätta ändå. Det är
felet. Okej endel kan ju vara snälla och så men Björn äcklar
mig. Inte på det sättet men han är bara en sån som jag inte
vill ska vara min pappa.

Jag satte mig upp. Jag klev upp ur sängen och gick fram till
min spegel. Jag var väldigt svart runt ögonen. Jag gick in på
toan och hämtade make-up borttagningen. Sedan gick jag in
på mitt rum igen. I min skrivbordslåda hade Jag
bomullsrondeller. Så jag gick och hämtade dem. Jag
öppnade burken och hällde medlet på en rondell. Sedan
tvättade jag bort min make-up.

Efter att jag hade tvättat av mig min make-up så satte jag
mig i sänge och tog fram i min dagbok som ligger gömd
under min kudde. I den skriver jag saker som jag aldrig vill
att någon ska se. Idag skrev jag:
23/10-2018 20.30
Hej dagboken!
Idag är det tisdag, jag hatar verkligen den här dagen. Inte för
att jag hatar tisdagar men det hände en grej. Eller grej och
grej. Björn ska komma hit! Mamma säger att han ska bo här
tills han har hittat en lägenhet. En lägenhet? Här i
stockholm!? Han är tokig. Han gör allt för att mamma och
han ska kunna träffas så ofta. Han tänker inte ett dugg på
 mig. Mig! Jag finns ju faktiskt också. Men i alla fall, mamma
har lovat att jag ska få bo hos mormor. Men jag tror att det
bara blir den första veckan. För mormor är ju gammal och
hon orkar inte lika mycket som förr. Så jag får väl stå ut med
Björn då. Men då får han tänka på mig annars så flyttar jag!
Och då menar jag verkligen bokstavligt! Jag flyttar om han
inte tänker på mig! Ibland kan han till och med ignorera mig
när vi sitter vid matbordet och äter. Ibland kan man ju känna
sig liten. Men det här är något annat. Det är som om Björn
mobbar mig. Jag känner mig ynklig. Inte bara lite! Utan
ynklig! Ibalnd säger han inte ens hej när man träffar honom.
Jag tror att jag ska bli likadan mot honom, så får han känna
hur det är. Om jag nu kan göra så. Jag är för snäll för att
göra så. Jag lilla Sandra jag är för snäll. Det måste jag ändra
på. Jag måste bli lite mer kaxig. Då kanske jag kan få fler
vänner också. Men nu vill jag mest bara vara för migsjälv ett
tag. Bara så att jag får tänka igenom mitt liv. Så att jag kan
förbättra mig. Jag mår faktiskt skit. Om jag nu får säga så.
Men jag mår inte alls bra. Allt har blivit fel. Det är inte fel på
Hannah. Hannah är ju min enda vän så hur ska jag kunna få
bra självförtroende om ingen vill vara med mig. Ingen
skänker mig ens en blick. Det är mig det är fel på. Jag ska
vila lite nu. Eftersom jag har haft en jobbig dag i skolan så
ska jag lägga mig tidigare. Läxorna är gjorda (nästan). Så
det känns skönt. Nej! Nu måste jag sluta. Vi ses imorgon.
Hejdå!

När jag hade skrivit färdigt så gick jag in till köket. Mamma
satt där och såg ledsen ut.
- Vad är det mamma? Frågade jag
- Oj, jag hörde inte att du kom.
- Varför är du så ledsen?
- Jag är inte ledsen.
- Jo, jag ser det på dig.
- Men det är inget.
- Jo, jag vet att det är nått.
- Nej, det är inget.
- Jo, jag vet att det är nått.
- Men du behöver inte bry dig om det.
- Jo, det behöver jag visst det.
- Nej, har jag ju sagt du behöver inte bry dig om det.
- Jo mamma, du måste berätta det annars så flyttar jag.
- Okej då, Björn har gjort slut.
Yes tänkte jag men sa inget eftersom mamma var så ledsen.
- vad synd. Sade jag bara och gick därifrån.

Mamma kanske inte kanske var redo för ett förhållande än.
Många frågor dök upp i mitt huvud. Jag var tvungen att ta hand
om mamma fån och med nu. Eller ta hand om henne hade jag
alltid fått göra. Hon gjorde ju aldrig annat än att umgås med
Björn. Så när hon inte orkade så fick jag göra allt. Och då
menar jag verkligen allt. Men nu var det ju så att mamma skulle
orka ännu mindre. Bara för att Björn hade gjort slut. Nu hatar
jag Björn ännu mer.

Jag kastade en hastig blick på klockan. Oj! Hade den blivit så

mycket. Klockan var redan halv tio. Jag skulle gå och lägga
mig tidigt ju. Nu blev det inte tidigar bara för att den där Björn
hade ställt till det för mig och mamma. Jag tog på mig min
pyamas och satte mig i sängen. Jag satt och funderade. Hur
skulle det bli nu? Skulle mamma bli deprimerad? Skulle vi bli
tvugna att flytta igen för att mamma vill ha stöd av pappa eller
någon annan släkting? Vad skulle händda med oss nu? Jag
lade mig ner i sängen och försökte sova. Men det gick inte nu.
Eftersom Björn hade väckt så många frågor till liv. Jag ville inte
flytta en gång till. Eftersom det ahde varit jobbigt nog att flytta
en gång. Men trots alla frågor som hade dykt upp i mitt huvud
så måste jag ha somnat till sist.

Ring! Jag vaknade av att något ringde. Jag satte mig

upp i sängen och undrade vad det var. Efter en stund så kom
jag på att det var telefonen. Jag hoppade upp ur sängen och
sprang till telefonen.
- Hej, det är Sandra. Sa jag när jag svarade i telefonen
- Hej Sandra! Hannah här.
- Varför ringer du så tidigt för?
- Jag är i skolan. Ska inte du komma?
- Va! Klockan är väl inte så mycket?
- Jo, vi har redan haft första lektionen.
- Ojdå! Hälsa lärarna att jag kommer sent.
- Visst, vi ses senare då.
- Ja hejdå!
- Hejdå!

Jag stod en stund och funderade på varför jag hade försovit

mig. Men jag hade inte tid att fundera på det nu. Jag var
tvungen att göra mig iordning så att jag skulle kunna fara till
skolan. När jag var på väg ut genom dörren så ropade mamma:
- vart är du på väg Sandra?
- Jag ska till skolan, annars kommer jag försent! Ropade jag
tillbaka.
- Okej! Vi ses senare idag! Hejdå
- Jaa, Hejdå

Jag började gå mot skolan, efter en stund så kom jag till en

lekpark och jag tänkte: istället för att gå runt den så kan jag ju
gå igenom. Men det skulle jag inte ha gjort! När jag hade gått
en bit in i lekparken så var det några killar som hoppade på
mig. De såg ut att vara sådär 17 eller 18 år. Jag ta mig ur deras
hårda grepp, men det omöjligt. De gav ögonbindel och förde
mig till något ställe jag vet inte riktigt vart. Men jag var ju
tvungen att skynda mig till skolan. De kunde väl ta hänsyn till
att jag ville ha bra betyg. Nu vill jag inte gå in på några detaljer
men jag kan säga att de våldtog mig. Jag ville hem men de höll
mig kvar. Efter 3 dagar så tog de av ögonbindeln. Men jag fick
aldrig se vilka det var som var i just det huset som de hade fört
mig till, och jag kom inte ihåg några ansikten från dagen då de
hade våldtagit mig. Jag fick mat vaje dag så jag behövde inte
svälta ihjäl, men jag ville fortfarande hem. Efter några dagar så
hade jag blivit så medveten om vad som hänt och hur lagligt
det var så jag började att fundera på hur jag skulle ta mig ut.
De som våldtagit mig hade lämnat mig uppe på vinden. Och
från vinden gick en trappa ner och där höll de hus. Jag
funderade också på om de någon gång gick ut, eftersom jag
inte hörde om de öppnade och stängde dörren någon gång.
Efter ungerfär 5 dagars tänkande så bestämde jag mig för att
pröva med att gå nerför trappan och kolla hur det såg ut där
nere. Jag tänkte att jag skulle prova på en torsdag när jag
visste att alla var borta eftersom jag hörde om någon var där
nere. Och på torsdagar så var det aldrig någon där.

På torsdagen som jag skulle försöka att ta mig ner så gick det
väldigt bra. Jag tog mig till och med ut. När jag kom ut ur
dörren så började jag att springa. Jag vet inte vart jag sprang
jag tänkte bara ta mig ifrån huset där jag hade varit. Inte förrän
jag hade sprungit några kvarter så stannade jag. Jag
funderade på var jag skulle ta vägen eftersom jag inte visste
vart jag var. Jag irrade runt i ungefär en kvart. Då jag plötsligt
såg någon som kom. Vad skulle jag göra? Gömma mig? Fråga
om vägen? Jag kunde inte bestämma mig. Och tillslut så var
personen framför mig.
- Hej! Sa hon. För man såg tydligt att det var en tjej
- Hej! Svarade jag lite blygt.
- Vad gör du här? Du bor väl inte här i området?
- Nej, men jag vill gärna inte tala om det. Jag tyckte att det var
bäst att hålla tyst om vad som hade hänt. Och dessutom det
här var en främling.

Jag började att gå igen. Rakt mot en lekpark. När jag kom till
gräskanten så kunde jag inte gå in i lekparken, jag stannade
och tittade bakåt. Tjejen stod fortfarande där hon hade stått när
vi pratade. Hon bara stod där och glodde på mig. Eller hon
kanske inte glodde på mig men hon tittade på mig. Jag försökte
att ta ett steg in på lekparkens gräsmatta igen men jag kunde
inte. Jag vände mig om och gick tillbaka.
- Varför vände du om? Frågade tjejen när jag kom tillbaka till
henne.
- Jag kände för det.
- Jag tror inte på dig.
- Nehe, varför inte?
- Därför du ser ut som hon som de har efterlyst i tv och på alla
affisherna som de har satt upp.
- Va?
- Ja, Kolla här själv. Hon visade mig en bild på mig.
- De har visat den här bilden i tv och sagt att om man har sett
dig så ska man ring det här nummret. Hon visade ett
nummer längst ner på lappen. Det var nummret hem.
- Okej, jag ska erkänna. Det är jag som är hon på bilden, och
jag vet inte exakt vart jag är.
- Vart bor du ?
- Jag bor i Masmo.
- Okej jag kan följa dig dit. Jag vet inte vilket hus du bor i men
du kan väl vägen från lekparken där?
- Ja, det kan jag.
- Bra då följer jag dig dit.
- Tack vad du är snäll!

Vi började att gå. Jag hade inte någon aning om vem hon var
men hon var verkligen snäll. Ja hon kändes nästan som en
riktig kompis. När vi kom fram till lekparken så tackade jag
henne och sa:
- Vem är du egentligen?
- Jag är en vän. Sa hon bara och sen vände hon sig om och
gick.

Jag tvekade en sekund, skulle jag följa efter henne eller inte?
När jag hade bestämt mig för att inte följa efter henne så
började jag gå mot lägenheten. Jag visste inte riktigt vad som
hade hänt den här veckan. Eller jag visste ju egentligen vad
som hade hänt, men jag var så förvirrad.
Snart var jag framme, det var bara 2 höghus kvar innan jag
skulle vara hemma. Det var då jag började fundera på vad jag
skulle säga till mamma när jag kom hem. Skulle jag säga som
det var eller skulle jag ljuga. Tillslut kom jag fram till att jag var
tvungen att berätta sanningen för i alla fall mamma. Jag
öppnade porten och gick uppför trapporna. Jag stannade
utanför dörren. Vad skulle jag säga när jag kom in? Jag kunde
ju inte bara öppna dörren och säga ”hej mamma här är jag”.
Jag bestämde mig för att chansa på att hon inte var hemma.
Jag öppnade dörren och hörde någon som grät. När jag
lyssnade lite tydligare så hörde jag pappas röst. Sedan kom
Jossan och Max ut i hallen. Jossan är min äldre syster och
Max är min yngre bror.
- Hej Sandra! Sa Jossan
- Hej! svarade jag lite avvaktande.
- Vart har du varit? Mamma är helt ifrån sig och pappa har
försökt att ringa på din mobil flera gånger men du har inte
svarat.
Min mobil! Jag hade inte tänkt på det, jag måste ha tappat den
när killarna hoppade på mig. Eller i alla fall nån gång då.
- Sandra! Jag hörde mammas röst.
- Va?
- Du är hemma! Vart har du varit?
- Ingenstans. Jag bestämde mig för att inte tala om vad som
hade hänt när pappa, Max och Jossan hörde på.
- Men nånstans måste du ha varit ju! Sa Max.
Jag svarade inte utan sprang upp på mitt rum.
- Sandra! Hörde jag pappa ropa efter mig men jag brydde mig
inte om det.
Just nu ville jag bara vara för mig själv. Jag lade mig på sängen
och ja sedan kom jag inte ihåg något mer, jag måste ha
somnat.

Morgonen efter vaknade jag med en molande huvudvärk.