Berättelse

Jag vaknade upp med ett ryck, drömmen jag haft var konstig. Jag hade lagt
mig för att vila och tydligen hade jag somnat. Jag kastade en hastig blick på
klockan. Oj! Hade jag sovit så länge? Klockan var fem,jag var tvungen att
skynda mig om jag skulle hinna i tid. Samtidigt som jag sprang nerför trappan
hörde jag mammas röst från köket:
- William är det du? Vi har redan ätit vill du ha?
- Nej tack, jag ska träffa Pauline om en halvtimme, vi ses hejdå
- Hejdå.

Jag tog på mig skorna, ryckte jackan från kroken, öppnade dörren och började
småspringa mot floden, fastän jag skyndade mig så kände jag att det var väldigt
varmt ute säkert över 25 grader.

När jag kom fram till flodkanten så kollade jag efter något att ta sig över till ön
på. Det fanns ingenting att ta sig över på inte ens en båt, skit också! Jag var
tvungen att simma. Jag hoppade i där jag trodde att det var minst strömt.

Med mycket kraft i simtagen så kom jag över (jag är jättedålig på att simma).
Jag var vekligen slut i armarna och benen jag hade nästan inte klarat att komma
över. Det hade inte varit så kallt i vattnet som jag hade trott att det skulle vara.

Eftersom Pauline och jag hade bestämt att vi skulle träffas på ön halv sex och
inte en minut senare så sökte jag på hela ön. Ön var egentligen en lite markplätt
i floden men med lite skog på och ett vindskydd till dem som åkte dit med båten
men det var det ingen som gjorde tro mig, inte i den här stan i alla fall eftersom
vi alla vet vad floden kan göra.

Klockan var inte halv sex än och Pauline hade inte kommit så jag satte mig ner
för att vänta på henne. Efter en stund började jag bli orolig
-Pauline! Ropade jag.
Jag gick till andra sidan av ön. Eftersom Ön var liten tog det inte lång tid.
Klockan hade redan blivit halv sju .Varför jag gick till andra sidan av ön fastän
det var mer strömt där var för att jag visste att Pauline gillade utmaningar. Jag
tittade efter henne men såg henne inte
- Pauline! ropade jag igen.
Jag tittade efter henne igen lite mer nogrannt den här gången, där var
dammen, det var där pappa skulle lära mig simma när plötsligt han ramlade
och åkte ner mot floden, tyvärr så försökte vi rädda honom förgäves.
 Men tillbaka till Pauline. Jag sökte igenom hela floden till och med vid
Kanten mot ön. Där! Jag hade hittat henne, hon hade fastnat i en sten nära
kanten.
- Pauline! ropade jag för att kolla om hon var medvetslös eller inte. Varför
jag gjorde det vet jag faktiskt inte. Tyvärr fick jag inget svar tillbaka.

Jag sprang mot henne, snubblade på en rot och slog i knäet. Aj det gjorde
verkligen ont jag kollade på knäet och såg att jag hade börjat blöda men det
kändes nästan inte. Jag tittade mot Pauline, reste mig upp och fortsatte mot
henne. Även fast jag inte kunde springa så haltade jag väldigt fort, kändes det
som i alla fall. När jag kom fram till kanten mot vattnet insåg jag att jag var
tvungen att vada ut en bit. Jag var rädd att jag skulle ramla och att det skulle
hända samma sak med mig som för pappa men Pauline var i knipa och jag gör
vad som helst för henne. Inte nog med att hon är söt, hon hade gått med på att gå
på bio i sommar och äta någontin efter. Men om jag inte kunde rädda henne blev
mina drömmar krossade. Jag började vada ut mot henne, tillslut var jag framme.
Jag tog tag i henne och började dra henne mot vattenkanten. Det var tungt
speciellt med mitt ben, det hade börjat bränna när jag var på väg ut mot Pauline,
men jag var fast besluten att jag skulle rädda henne. Efter något som kändes som
en evighet kom jag fram till vattenbrynet. Jag satte fast Paulines tröja i en gren
som stack ut, drog mig upp och drog sedan upp Pauline.

Vad skulle jag göra nu? Jag försökte komma på vad man skulle göra. När
pappa hade dött hade Bray, polischefen här i stan gett mig och mamma en
lektion i hur man skulle göra om det händer igen och om man får upp personen.
Vad var det han hade sagt? Det var ju några år sedan. Jag försökte friska upp
minnet,vad var det? Ja just det! Jag hade kommit på det, det första man skulle
göra var att kolla om personen andades hade han sagt. Jag lade örat mot
Paulines mun och kollade på bröstkorgen, bröstkorgen for upp och ned och jag
kände att det blåste i mitt öra. Hon andades! Sedan skulle man kolla prsonens
puls. Jag kände på halsen vad bra hon hade puls. Efter det skulle man kolla om
personen blödde någonstans, jag började vid fötterna och fortsatte uppåt Tillslut
kom jag till huvudet, hon verkade ju inte ha några sår alls, Men jag var tvungen
att kolla på baksidan också.
- NEJ! Skrek jag. Pauline hade ett sår i huvudet vad skulle jag göra?

Jag tog upp mobilen och slog hemnumret. Ton... svara då Ton... kom igen...
Ton... Snälla mamma svara Ton... Jag lade på kollade på mobilen, ingen
teckning skit också. Vad skulle jag göra? Jag började få lite panik. Om Pauline
fortsatte att blöda så här mycket var hon död inom en timme eller två. Vad skulle
jag göra? Ånej paniken började ta övertaget. Jag vart sur på att det inte fanns
nån teckning och kastade mobilen i backen. Vad skulle jag göra? Jag fick
hjärnsläpp. Vad skulle jag göra?
 Jag måste rädda Pauline. Det var då jag kom på att man kunde göra bandage av
naturens egna medel som löv och sånt. Jag tog av mig jackan för att den skulle
få torka, sedan försökte jag att hitta en lönn eller något annat träd med stora löv.
Tyvärr hittade jag inga sådana träd. Jag började gå tillbaka mot platsen där jag
lämnat Pauline, jag gick med nerböjt huvud. Tanken att jag inte skulle kunna
rädda Pauline började formas i mitt huvud. Det var då jag såg den. Vitmossan,
Den kunde jag lägga mot Paulines Sår och Binda fast den med något. Men vad?
Ja! Jag kom på att jag hade lämnat min jacka för att torka, den kunde jag binda
med.

Jag började plocka upp vitmossan jag tog så mycket jag kunde bära och
började springa mot Pauline. Aj mitt knä började bränna igen, men nu hade jag
hittat något som kunde hjälpa Pauline, så jag fortsatte att springa och försökte
att inte tänka på mitt brännande knä.

Jag var framme vid Pauline. Först var jag tvungen att tvätta såret. Nu
hoppades jag att mamma inte skulle bli arg om vi någonsin skulle träffas igen
för jag rev sönder min jacka och tog en liten bit som jag blötte i floden. Jag lade
den mot Paulines bakhuvud och kollade till ibland så att det skulle se bra ut
innan jag lade dit vitmossan. Nu såg det bra ut, jag mätte ut hur mycket av
vitmossan jag behövde sedan lade jag den lite lätt mot huvudet tog jackan och
band fast vitmossan. Just nu hoppades jag på att Pauline skulle klara sig.

Jag tog upp moblilen som jag hade slängt i backen för att gå och kolla om det
fanns teckning på någon anan del av ön, Skit mobilen var sönder. Den här
gången vart jag sur på mig själv och undrade om jag nånsin skulle komma
härifrån. Samtidigt som jag försökte komma på något sätt att hjälpa Pauline så
hade det blivit mörk och lite kallare, men det märkte jag inte förrän nu. Jag var
tvungen att sova någonstans. Vindskyddet var bara några hundra meter bort.
Kunde jag släpa Pauline dit? Det började bränna ännu mer i mitt knä, men jag
bestämde att jag skulle dra dit Pauline så att jag kunde hålla koll på henne
medans jag var vid vindskyddet eller om hon skulle vakna. Jag tog tag i hennes
armar och började dra. När jag var framme vid vindskyddet lade jag Pauline
innerst i det och själv lade jag mig utanför. Jag var verkligen trött. Medans jag
låg där och försökte sova och hörde jag flodens forsande, jag hade inte det hört
förut, för jag hade varit så panikslagen. Jag låg så jättelänge, men tillslut måste
jag ha somnat.

Nästa dag när jag vaknade kände jag hur varmt det var. Hur mycket var
klockan? Jag tittade mot Pauline hon var fortfarande medvetslös. Jag tog av
vitmossan och kollade hur såret såg ut. Det såg ungefär likadant ut som det hade
gjort igårkväll. Jag tog min avrivna jackbit som jag hade tvättat såret med igår
blötte den och tvättade av såret igen. Jag lade ett nytt bandage av den vitmossa
som var kvar.

Efter en stund kom jag på att mamma säkert var orolig och försökt ringa till
min mobil, och eftersom hon inte kunnat få tag på mig så hade hon säkert ringt
polisen. Men polisen skulle aldrig få för sig att leta här eftersom ingen hade
vågat sig hit ut på åratal.

Pauline var ny i stan och visste därför inte vad floden kunde göra eller vad som
hänt pappa och många fiskare.

Nu var det bara att vänta, antingen på att Pauline skulle vakna eller att någon
skulle hitta oss. Men det var ingen ide att hoppas att någon skulle hitta oss för
det var nästintill omöjligt.

Medan jag väntade på att Pauline skull vakna tittade jag mig omkring. Jag
hade aldrig tänkt på hur fint det var här på sommaren eftersom jag nästan aldrig
brukade gå i skogen. Men nu hade jag tid på mig. Träden som stod vid
vattenbrynet var de som jag tittade på mest, under dem fanns blommor och
svampar, vilka sorts svampar det var vet jag inte men det var jag inte intresserad
av heller. Samtidigt som jag njöt av utsikten så önskade jag att det här aldrig
hade hänt, eller gjorde jag det i alla fall? Jag kunde inte riktigt bestämma mig.
Det var Pauline som ville träffas härute varför vet jag inte och kanske skulle jag
aldrig få veta det heller. Men jag hade varit så dum och gått med på att träffas
här och nu var det försent att ångra sig.

Jag satt och funderade på hur vi skulle komma ifrån ön. Skulle vi simma? Nej
jag skulle aldrig orka att ta mig dit med Pauline i ”släp” . Plötsligt såg jag någon
i skogen utanför där jag satt. Jag ställde mig upp och började att vinka med
armarna och ropade: - Hallå! Jag är här!

Den som var i skogen tittade hitåt och såg mig tydligen för han eller hon
Började röra sig hitåt. När han var vid vattenbrynet så tittade han bakåt och
ropade: - Här, jag har hittat dem!

Efter det kom det många poliser. En av dem knöt ett rep runt sig och började
simma över mot mig. Men om de trodde att jag skulle följa med trodde de fel.
Jag tänker aldrig röra det där vattnet igen!

- Hej William, jag heter Leo. Nu tänker jag knyta repet runt dig och mig
och sen så kommer vi att simma över och om vi tappar greppet så drar
mina kolleger att dra in oss, så du behöver inte vara rädd. Sa han.
- Men Pauline då? Frågade jag.
 - Henne hämtar jag sen du behöver inte vara orolig. Vart är hon?
- I vindskyddet. Hon har slagit i huvudet och har ett sår.

Vi gick i vattnet började att simma mot land.Efter något som jag tyckte var en
evighet kom vi över till andra sidan. Sedan hoppade Leo i vattnet igen och
började gå mot vindskyddet. Snart kom han tillbaka med Pauline i famnen. Han
simmade tillbaka hit utan problem precis som om han var van vid att göra sånt
här.

- Hur hittade ni oss? Frågade jag

- Vi tar det när du har fått vila dig och när allt har blivit bra igen. Svarade
någon av Leos kollegor.
- Okej. Sa jag och frågade inte mer. Jag var så utmattad av allt som hade
hänt.

Poliserna led oss till en ambulans där de lade Pauline på en bår och jag fick
sätta mig bredvid. Ambulansen körde iväg och efter en stund så kom vi fram till
sjukhuset. På sjukhuset så vet jag inte vad de gjorde med Pauline men på mig
tog de en massa prover och kollade om jag hade något som de behövde fixa till
eller någon i den stilen.

Så här i efterhand nu när allt gick bra och både jag och Pauline överlevde så
har mamma och pappa berättat för mig att när jag hade varit borta hela kvällen
och jag hade sagt att jag skulle träffa Pauline så tog de förgivet att jag var där.
Men när de kom dit så visste Paulines föräldrar ingenting om att hon skulle
träffa mig bara att hon skulle gå ut någonstans och det brukade hon göra ofta så
de var inte så oroliga så mamma och pappa hade gått hem igen. De hade försökt
att ringa mig på mobilen flera gånger men jag hade inte svarat. Och som vi vet
så hade jag ju kastat sönder den. När jag och Pauline hade varit borta hela natten
så vart Paulines föräldrar också oroliga och de ringde polisen. Polisen hade letat
överall förutom vi floden. De hade börjat med att leta nere vid bron Och när de
hade letat lite längre upp mot floden hade de hittat en mössa som tydligen var
Paulines och de förstod att vi var vid ön, De letade vid ön och i skogen
runtomkring tillslut hittade de mig när jag stod och vinkade och ropade som den
galning.

Sedan undrade mamma och pappa hur vi hade kommit till ön som och jag
berättade min berättelse för dem som jag nyss har berättat för er.