Intervju

 9

18 februari 2016 Flamman 

”Livet för en fattig mexikan är hårt. Men
att ta steget in i den väpnade kampen är
ett kvalitativt språng som innebär att
livet är en insats”, säger David Cabañas.
Foto: Miriam Emanuelsson.

Porträtt av en
revolutionär

Två av Mexicos mest kända revolutionära legender, Pancho Villa och Emiliano Zapata, mördades i bakhåll under 1920talet. Men Revolutionens söner och döttrar i Mexiko har aldrig upphört att kämpa för en genomgripande samhällsförändring. Flammans medarbetare i Latinamerika, Dick och Miriam Emanuelsson har träffat en av dessa, David Cabañas,
före detta gerillasoldat och bror till grundaren av den största gerillan på 1970-talet, Lucio Cabañas.
MEXIKO CITY Pancho Villa och Emiliano
Zapata älskas av mexikanerna. Till och
med den värste opportunist och politiske populist hyllar Villa och Zapata.
Revolutionsduon dyker upp överallt i

det mexikanska samhällslivet och har
sedan ett sekel präglat det på många
sätt.
José Doroteo Arango Arámbula, eller
Francisco ”Pancho” Villa som han själv

döpte sig till under den väpnade kampens gång, växte upp som föräldralösunder extremt fattiga förhållanden.
Han var mer militärt lagd än han var
den politiska kampens man och vann

också många slag under revolutionen
1910-1920. Villas inställning till USA
och nordamerikanerna var välkänd och
Fortsättning sid 10

10 

Intervju

Lucio Cabañas, den legendariske gerillaledaren och brodern till David Cabañas.

denne Revolutionens General gjorde till
och med räder in på områden som tidigare hade varit mexikanskt territorium,
vilket väckte militaristiska revanschistiska känslor i USA:
”Jag anser att de värsta olyckor som
har drabbat mitt land har uppstått på
initiativ av Los Gringos, och jag kallar
dem så för jag kan omöjligen se dem ens
på en tavla”! sa Pancho Villa själv.
Numera är Mexiko dessvärre mer beroende av USA än någonsin tidigare. I
dag behöver beväpnade USA-kommandos av FBI-agenter inte ens begära tillstånd av mexikanska myndigheter för
att operera i Mexiko. Det beslutade den
mexikanska kongressen år 2014.
David Cabañas är en enkel man, nästan
lite blyg men med en övertygelse om
att revolutionen och socialismen är det
enda som kan rädda Mexiko, mänskligheten och planeten. Vi går på Paseo
de la Reforma-gatan i centrala Mexiko
City på väg att delta i en solidaritetsdemonstration för att kräva vetskap om
vad som har hänt med de 43 försvunna
studenterna från Ayotzinapas rurala lärarhögskola i delstaten Guerrero. De 43,
som Flamman regelbundet har rapporterat om, greps av polisen i staden Iguala den 25 september 2014 och påstås ha
överlämnats till den paramilitära knarkkartellen ”Guerreros Unidos”. Denna
ska i sin tur ha mördat och kremerat
de 43 kropparna. Inte bara Mexiko och
Latinamerika skakades av nyheten utan
även stora delar av världen.

När vi anländer till demonstrationen
omfamnas David Cabãnas av de överlevande studenterna från massakern
i september 2014. Till Flamman säger
flera att David och hans bror Lucio Cabãnas ”är de exempel vi vill följa”.
David är 70 år, knappt 165 lång men
kraftigt byggd. Han bär en Stetsonhatt,
typisk för mexikanska bönder, som ger
en välbehaglig skugga i den starka solen.
Han ses nästan alltid i sällskap med sin
glada fru Rosario. De träffades i fängelset där Rosario hade tagit till uppgift att
arbeta med 1990-talets politiska fångar.
Där fattade de tycke för varandra.
På något sätt tänker jag på Pancho Villas ord när jag ser och hör den ödmjuke
David Cabañas samtala med de unga
studenterna:
”Vapenkamrater och övriga; Tro inte
att han som ska tala är en filosof. Jag är
en folkets man. Och som en sådan, när
de talar, gör de det med hjärtat”, sa Pancho Villa.
Även David Cabañas talar direkt
från hjärtat under den vecka Flamman
tillbringar med honom i den mexikanska huvudstaden. I hans lilla lägenhet, 15 minuter med tunnelbanan från
Plaza Zocalo, pryds väggarna av foton
av hans mor, hon har vackra indianska
drag, men, framför allt, bilder på Lucio
Cabañas, broderns som, överallt där vi
kommer i Mexiko, omnämns med vördnad och enorm beundran. En mexikansk
Che Guevara, om man så vill.
David berättar om decennier av umbäranden för familjen, både ekonomis-

  Flamman 18 februari 2016

18 februari 2016 Flamman 

Intervju

  11

”Vi är UPPRORETS värdighet”! står det på en av byggnaderna i Ayotzinapa som föreställer
en gerillasoldat. Foto: Miriam Emanuelsson.

ka som fysiska. Bland de 43 försvunna
från Ayotzinapa finns det två ”Cabañas”.
Under åren av politisk och väpnad kamp
i Guerrero har över 150 av familjen Cabañas ”försvunnit” i händerna på polis
och militär.
Den 18 maj 1967: Ett massmöte i staden
Atoyac slutar med fem döda och många
sårade av militärens och polisens kulor.
Folkmassorna omringar och omfamnar
Lucio Cabañas, då nyutexaminerad lärare, för att undvika att han blir arresterad eller mördad när massorna spränger den omringning som de uniformerade
har upprättat kring honom.
–  Det är i det ögonblicket som Lucio
bestämmer sig för att gå under jorden.
Den folkliga indignationen var total.
Bönderna ropade; ”låt oss över staden
med våra machetes och göra slut på ´Los
Caciques´, borgerskapet i staden”!
– Men Lucio försökte lugna dem och
sa; ”kamrater, vi måste förbereda kampen bättre!”
Lucio Cabañas hade insikten om att
något liknande skulle kunna hända
igen. Och för att förebygga den situationen hade han organiserat hemliga folkkommittéer runtom i Guerrero. I varje
by eller stad fanns det kamrater med
erfarenheter i den väpnade kampen och
i att organisera de fattiga bönderna eller
studenterna.
–  Den organisatoriska strukturen var
uppdelad i en offentlig, med en synlig
politisk bred massfront, och en mindre

”När vi anlände till
en by för att rekrytera
nya kadrer, var alla
beredda, hela familjer anslöt sig för att
slåss”
grupp som opererade i hemlighet. Den
senare hade till uppgift att vara förberedd på att inleda den väpnade kampen
om alla legala vägar stängdes. När Lucio
anlände till en by eller samhälle fanns
det alltid en kamrat som var avsatt för
att ta emot honom. Denne rapporterade
om situationen och tog emot nya uppgifter från Lucio och gerillans ledning.
Efter fem års politiskt och organisatoriskt arbete, kring 1972, hade gerillan
konsoliderats i bergen i Guerrero. Kontakter och militära-politiska strukturer
fanns över hela delstaten. De objektiva
faktorerna för att bygga upp en stark
gerilla i Guerrero, med målet att växa i
de övriga delstaterna, fanns. Den ekonomiska-sociala situationen i Guerrero
var dramatisk, särskilt bland bönderna,
varav en stor del tillhörde indianbefolkningen. Vad det handlade om i detta läge
var att även den subjektiva faktorn,
människornas politiska medvetande,
också skulle mogna.
– I Mexiko har det aldrig funnits
någon rättvisa eller en rättsstat. Mexiko
har alltid varit i händerna på storkapitalet och de som äger jorden. Fattigdomen

som fanns och finns i Guerrero, bristen
på skolor, arbete och hälsovård är den
samma som i övriga delstater i Mexiko.
De flesta byar hade inga skolor. Som
barn lärde jag mig varken att läsa eller
skriva. Jag var 14 år när jag gick till skolan för första gången. Jag hade tur för
många barn och ungdomar gick aldrig
i skolan. Majoriteten av folket de åren
var bönder och lantarbetare. Analfabetismen var utbredd och de enda arbeten
som fanns återfanns på landsbygden.
Lucio Cabañas talade böndernas
språk och sa att deras produkter som
kaffe, majs, bönor eller ris betalades
uselt. Böndernas krav på den Mexikanska Revolutionen: ”Jorden till den som
brukar den”, orsakade raseri hos ”Los
Terratenientes”, de mäktiga landägarna.
Svaret på kraven på en jordreform var
gevärskulor, tortyr, försvinnanden och
fängelse. Detsamma som hänt 1960 och
1967.
Därmed mognade den subjektiva faktorn.
Var det en brysk förändring av livet?
frågar jag David om inträdet i gerillan.
Han funderar några sekunder innan
han svarar.
– Inte särskilt mycket. Livet för en
fattig mexikan är hårt. Men att ta steget
in i den väpnade kampen är ett kvalitativt språng som innebär att livet blir en
insats. Men jag var politiskt och ideologiskt övertygad och massakern den 18
Fortsättning sid 12

Rosario och David Cabañas tillsammans med modern till Bernardo Flores Alcaraz, 21, en av de 43 försvunna studenterna i Ayotzinapa och en av
de 150 försvunna i familjen Cabañas. Foto: Miriam Emanuelsson.

12 

Intervju

  Flamman 18 februari 2016

Utrikes

  13

18 februari 2016 Flamman 

Utrikesredaktör: Jonas Elvander, utrikes@flamman.se.

Smutsigt mediekrig
inför Bolivias folkomröstning på söndag

maj 1967 var bara en bekräftelse på det
riktiga och logiska i att inleda en annan
form av politisk kamp. Det var en samling av händelser av omständigheter
som ledde fram till en detonation. Inte
bara det att min far mördades framför
familjen av militären när jag var bara 13
år, 1957. Lucio öppnade ögonen på mig
och sa att ”vad som följer efter det här
är följande. . .”
När Flamman frågar David Cabañas
om hur ”arbetet med politisk utbildning”
bland bönderna, indianbefolkningen
eller den fattiga befolkningen i allmänhet fungerade, tittar han uppåt den blå
himlen och säger enkelt:
– Det var inte så mycket av djuplodande diskussioner eller studier. Folk
var beredda att kämpa eftersom de
objektiva faktorerna för den väpnade
kampen fanns i överflöd i form av evig
och extrem fattigdom, repression, massivt förtryck och mord. När vi anlände
till en by för att rekrytera nya kadrer,
var alla beredda, hela familjer anslöt sig
för att slåss.
David kisar mot solen och säger att det
var en fantastisk tid, för många av de
som anslöt sig – kanske inte som `milicianos´ utan mer som delar av gerillans
underrättelsenätverk – hade deltagit på
1920-talet som gerillasoldater i Guerrero.
– För Revolutionens landvinningar
nådde inte stora delar av Mexiko. Landoch boskapsägarna satt i orubbat bo,
trots en jordreform. Därför reste många
i vapen igen. Däribland general Pablo
Cabañas, min farfar. Många av dessa
äldre generaler från den Mexikanska
Revolutionen var mycket viktiga eftersom de förfogade över rika erfarenheter
i den väpnade kampen.
– Miguel Onoffre, var en av dessa.
1973 kom säkerhetspolisen till hans hus.
Polisagenterna drog ut hans fru utanför
huset och misshandlade henne brutalt.
Miguel tog fram sitt enkla gevär och
sköt en av polisagenterna. När han skulle skjuta den andre låste sig bössan och
Miguel sköts ihjäl. Denne gamle kamrat
gav oss mycket viktig underrättelseinformation om arméns och polisens positioner. Han försåg gerillan med mat och
förnödenheter eller mediciner. Det är en
kultur av motstånd hos ”Los Guerreros”,
att vara beredd till uppoffringar.
– Att vara medlem av gerillan kunde
innebära att någon deltog under en
månad i de militära uppgifterna och därefter åkte tillbaka till sin by. Men under
den tiden tränades kamraten både militärt som politiskt och vi hade mycket
folk över hela Guerrero som åtnjöt en
enorm sympati. Gerillan var, som vietnameserna uttryckte det i sin kamp mot
USA:s ockupation av Vietnam; ”Fisken i
vattnet”. Gerillan var fisken och vattnet
civilbefolkningen.
I november 1974 hade armén skickat
mer än 25 000 av sina bästa soldater till
Guerrero. Uppgiften var att slå ned den
växande gerillan under Lucio Cabañas
ledning. Den 2 december 1974 överraskades Lucio och den gerillagrupp som
gjorde honom sällskap och Lucio stupade i striderna. Partiet och den väpnade
grenen för de Fattigas Parti gick under
jorden, liksom dess medlemmar. Alla
mexikaner som misstänktes för att ha
arbetat för eller stött gerillan utsattes för

Lucio Cabañas och Che Guevara, målad av studenterna i Ayotzinapa.

På söndag går Bolivia till
val och folkomröstar om
huruvida den sittande
populäre president Evo
Morales kan ställa upp
för omval 2019. Ja-sidan
anklagar högeroppositionen för att föra en
smutskampanj finansierad av USA-ambassaden
medan oppositionen vädrar morgonluft efter högerframgångarna i valen
i Argentina och Venezuela nyligen.

Foto: Miriam Emanuelsson.

”Zapata Lever, Kampen Fortsätter”, står det på delstatsguvernörens
palats i Chilpancingo, huvudstad i delstaten Guerrero, i en hyllning till
den mexikanska revolutionens hjälte Emiliano Zapata.
Foto: Miriam Emanuelsson.

En muralmålning som hyllning till den mexikanska
gerillarörelsen i Guerrero. Foto: Miriam Emanuelsson.

en järnhård repression. David Cabañas
gick under jorden och levde under 17 år
ständigt jagad av statens agenter.
– Vi överlevande fortsatte med stora
svårigheter kampen. Men det var omöjligt att fortsätta i bergen, skogarna
eller djungeln. Det politiska arbetet och
andra kampformer förflyttades till städerna. Guerrero ockuperades militärt av
armén.
Men många av gerillans kader anslöt
sig till gerillarörelsen ERP, Folkets Revolutionära Armé. Efter massakern i
Aguas Blancas i Guerrero den 28 juni
1995, då 17 bönder mördades, anklagade för att tillhöra gerillan, bildades ERP.
Jag visste ingenting för sedan 1990 satt

jag i fängelset.
1990 greps David Cabañas av säkerhetspolisen. Den registrerade inte gripandet
och det är uppenbart att efter tortyren,
som pågick i 14 dagar och nätter, skulle
David ”försvinna”. Vad som räddade
honom var de militära aktioner som den
urbana gerillagruppen PROCUP (det
Underjordiska Revolutionära Arbetarpartiet) genomförde mot ett antal multinationella företag i Mexiko med kravet
på att säkerhetspolisen skulle offentliggöra gripandet av David Cabañas. Flera
av de som genomförde aktionerna greps
strax efteråt och dömdes liksom David
Cabañas till åtta års fängelse.

”Tiden i fängelset kunde inte knäcka någon av
oss för den politiska övertygelsen och beslutsamheten är den bästa kamraten för att stå ut
de mest vidriga behandlingar du utsätts för”

– I fängelset organiserade vi fångarna, inledde studier och arbete. Under
den tiden skrev vi fem böcker. Vi bjöd in
nationella och internationella människorättsorganisationer. Tiden i fängelset
kunde inte knäcka någon av oss, för den
politiska övertygelsen och beslutsamheten är den bästa kamraten för att stå
ut med de mest vidriga behandlingar du
utsätts för. Och den beslutsamheten ser
vi i dag hos Mexikos folk.
–  Lucio sa, när vi satt en kväll uppe i
bergen, att ”vi föddes för kriget, för att
delta i detta folkets krig”. I dag befinner
vi inte oss inte i krig, även om det pågår
ett tyst sådant mot Mexikos folk. Men
vi fortsätter att vara konsekventa i vår
kamp för folket.
Miriam Emanuelsson
Dick Emanuelsson

  - Jag delar idén om att president Morales har rätt till ett privatliv. Han är en gammal ungkarl med rätt att ha en fästmö.
Konstigt vore det om han inte
hade det, skrev Ismael Schabib
Montero, före detta viceamiral i
Bolivia och en notorisk politisk
fiende till vänsterregeringen.
  Denna typ av skvaller med
politisk underton har exploderat i Bolivia inför och under valkampanjen. Harmlöst kan det
tyckas, men de sociala nätverken formligen svämmar över
av anonyma påståenden som
utan tvekan har skakat både
regeringen och Ja-kampanjen.
”Skvallret” har alltid ett politiskt
mål, menar en av Latinamerikas
främste vänsterintellektuella,
Atilio Borón. I en artikel i den
mexikanska dagstidningen La
Jornada konfronterar han med
denna typ av politiska utspel
som han kallar för ”psykologisk krigföring” mot de progressiva regeringarna i Latinamerika.

Skvaller eller politik?
Nej-kampanjen ignorerar enligt Cepal, FN:s ekonomiska
organ i Latinamerika, att Bolivia betraktas som en av de mest
framgångsrika ekonomierna på
kontinenten och att fattigdomen har reducerats dramatiskt
under den oerhört framgångsrika regeringen Morales. I stället har den koncentrerat sig på
en kärleksaffär.
 Ayamaraindianen
Morales
hänför utan tvekan många bolivianska kvinnor. Den unga
företagaren Gabriela Zapata
ingick ett förhållande med Morales efter presidentvalet 2005,
som varade till 2007.

”Bolivias president Evo
Morales kritiseras för
sin kärleksaffär”.
Foto: Juan Karita/AP/TT.

Spanien
debatterar
socialistledd regering
Det spanska parlamentet
ska debattera Socialistpartiets ledare Pedro Sanchez
kandidatur till att bilda
regering i början av mars.
Det ger honom ytterligare
två veckor att samla in
stöd för att vinna förtroendeomröstningen bland
de 350 ledamöterna i underhuset. Om Sanchez inte
lyckas måste han vinna en
ny omröstning inom 48
timmar i vilken han bara
behöver få flest antal röster. Skulle han förlora den
måste en regering bildas
inom två månader, annars
utlyses nyval. Socialisterna söker främst stöd från
Podemos och Ciudadanos.
De två partierna vägrar
dock att stödja en regering som stödjer sig på det
andra partiet.

Klusterbomber i
Jemen

Underrättelsechef
Carlos Valverde var chef för den
militära underrättelsetjänsten i
Bolivia 1989 - 1993 men omskolade sig till journalist. Att
han också, i likhet med viceamiralen Ismael Schabib, är en
av Evo Morales hårdaste kritiker är känt. Valverde anklagade presidenten för att gynna
sin före detta flickvän, Gabriela
Zapata, genom hennes förbindelser med det kinesiska verkstadsföretaget CAMC Engineering Co. Ltd. Detta företag
har ett kontrakt med den bolivianska staten på 566 miljoner
dollar och Zapata har kontrakt
med CAMC.
  Historien hade med andra
ord ett för journalister så kal�lat ”smaskigt upplägg”: en ung
vacker affärskvinna vars relativt okända kärleksförhållande
med Bolivias mest eftertraktade ungkarl kulminerade i ett
barn som senare avled.
  Oppositionen, som inte har
något politiskt program mer än
att den inte vill att president

Evo Morales fortsätter för att
det innebär ”diktatur”, såg sin
gyllene chans att attackera presidenten. I de sociala nätverken
framställs han nu som opålitlig
och korrumperad.
  På en presskonferens bekräftade Morales att han hade haft
ett förhållande men att det upphörde 2007. Sedan dess har han
inte haft någon som helst kontakt med Gabriela Zapata. Hon
bekräftade även uppgiften och
sade att hon kommer att stämma Valverde för ärekränkning.

Miljoner dollar till
oppositionen
Enligt USA-advokaten och journalisten Eva Golinger gav USA
helt öppet bolivianska organisationer anslag på 120 miljoner
dollar mellan åren 2005-2008
med målet att ”bekämpa narkotikahandeln”. Evo Morales
svarade och kastade ut USAambassadören Philip Goldberg
den 11 september 2008 efter
att oppositionen försökt splittra
statsbildningen Bolivia. Efter

Den nuvarande Nej-kampanjen anklagas
av regeringens ministrar för att ha fått
200 000 dollar av USA-ambassaden.

det förändrades kanalerna för
anslagen till den bolivianska
oppositionen.
  Den nuvarande Nej-kampanjen anklagas av regeringens
ministrar för att ha fått 200 000
dollar av USA-ambassaden. De
främsta USA-organen som förmedlar pengar i Bolivia är NED
(The National Endowment for
Democracy) och USAID. Som
mottagare står sammanlagt 19
”NGO:s” som alla är motståndare till regeringen. För det
senaste kända året, 2014, har
dessa 19 organisationer fått
sammanlagt 1 208 668 dollar,
eller cirka 10,3 miljoner kronor.
  - Mer än någonsin tidigare
och med mindre synliga metoder för medborgarna backar
USA beslutsamt upp den bolivianska oppositionens aktiviteter
via NED, IRI (Republikanernas organ) och NDI (motsvarande Demokraternas), skriver
Borón. Målet är att förhindra
att folkomröstningen den 21 februari konsoliderar det politiska projektet som Evo Morales,
en president från ursprungsbefolkningen, inledde för tio år
sedan och som radikalt har förändrat Bolivia.
Dick Emanuelsson

Enligt en ny rapport från
Human Rights Watch använder Saudiarabien klusterbomber USA-tillverkade
i civila områden i Jemen.
Klusterbomber är förbjudna enligt enligt internationell lag och kan enligt
Human Rights Watch även
bryta mot amerikansk
lag. USA har mött växande kritik för sitt stöd
till Saudiarabiens krig mot
Houthi-rebellerna i grannlandet Jemen som snart
har pågått i ett år.

Provisorisk
regering vald
i Haiti
I söndags valde Haitis parlament senatens talman
Jocelerme Privert till ledare för en provisorisk regering som ska ta över efter
den förre presidenten Michel Martelly vars mandat
gick ut förra veckan. Interimsregeringen ska bara
ha makten i 120 dagar och
har till uppgift att organisera ett nytt presidentval
efter de turbulenta protesterna som ledde till att
den andra valomgången i
januari ställdes in.

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful